Samhällsutveckling kan liknas vid en människas utveckling. Vi växer rent fysiskt i de flesta fall symmetriskt; låt vara att själsliga och andliga förmågor kanske utvecklas i en långsammare takt.

Inte en stor tumme
Barnet växer i ett helhetsperspektiv. Handen blir större, inte finger för finger, inte genom att tummen växer först. Skelett, organ, muskler och färdigheter växer i någorlunda takt. Det är en bild vi borde ha för samhället – att låta det växa någorlunda i samklang. Form och innehåll följs åt, någorlunda väl.

Multi-tasking
Extra viktigt är det när samhället står inför förnyelse på många områden. Gamla sanningar ska ersättas med nya. Då får vi se upp så att delar av samhällskroppen överstimuleras medan andra glöms bort. Skola, äldreomsorg, infrastruktur, näringslivsutveckling, universitet, lärarutbildning, social utveckling, kretsloppsanpassning, energiomställning…. svårigheten är att vi måste klara det mesta relativt samtidigt.

Ingen diktator, tack
Lite grand är det som att få en kör att sjunga samma musikstycke så att det blir en njutbar helhet, fast utan dirigent. Eftersom bekymret är att när vi testar med en dirigent som håller i taktpinnen så blir resultatet bedrövligt.

Frågan får stå kvar på listan över ”ska fixas” ett tag till.

( En dag som denna påminns vi om 22 juli och om vad det är som gör oss till människor. Låt oss hoppas att den norske terroristen väcker motkrafter i form av ökad empati och gemenskap som vida överträffar illdådets fasor. )