Category Archives: Strukturer och politik

Strukturella perspektiv, politik.

Klarar vi pensionerna?

Posted on by
Reply

Forskas det tillräckligt brett på de sociala trygghetsystemen? Tanken väcks när jag tar del av ett seminarium via UR-Samtiden, där bl.a. den norske professorn Björn Hvinden från Tromsö visar på viktig statistik och framtidsprognoser. (Se länk nedan). Vår BNP har fyrdubblats i Norden på 30 år. Under samma tid har de offentliga utgifterna i Sverige ökat cirka 50%. Nära var fjärde medborgare i Sverige kommer om 30 år att vara 65+. Klarar vi detta?

Flera perspektiv
Bjrön Hvinden inleder sitt anförande med att förklara att han inte är nationalekonom. Hans ämne är sociologi. Samtidigt kan jag tycka att det är just sambanden mellan en hållbar samhällsekonomi, individers och gruppers inställning till den gemensamma finansieringsformen, befolkningsutveckling, politik, värderingar och anpassning till nya globala förutsättningar som blir avgörande för möjligheterna att utveckla våra trygghetssystem.

Politiska skiljelinjer i Norge
Björn Hvinden berör de politiska skiljelinjerna och intressant i det sammanhanget är hur det norska Fremskrittspartiet en gång uppstod ur ett missnöje med skattetrycket i Norge och numera är det parti i Norge som tydligast försvarar de rådande trygghetssystemen. Dock med det tillägget att det nämna partiet vill begränsa rättigheterna för personer från länder utanför OECD att ta del av de generella trygghetssystemen.

Skatten som lockbete
Här finns en risk för framtiden, som kan vara svårt för de politiska partierna att hantera. Å ena sidan vill partierna vädja till olika invånares värderingar och identifikation. Att politiken man vill föreslå bäst tar tillvara just en viss målgrupps intressen på bästa sätt. Det finns ett element av identifierbar gruppegoism som varje parti adresserar. Skattepolitiken är ett exempel på detta. ”Rösta på oss så sänker vi din skatt” eller ”Rösta på oss så höjer vi skatten för någon annan”, osv.

Lära av Japan?
Ska vi klara de multipla hoten (klimat, global ekonomi, resurser, energi, vatten, fördelningsfrågor, millenniemålen…) behövs en starkare sammanhållning än förut. Ska vi öka känslan av tillhörighet och innanförskap måste klyftorna minska. Kanske är det Japan vi ska lära oss av. Under 20 år har man haft en stagnation i sin ekonomi. Befolkningen blir äldre, till råga på allt har man drabbats av jordbävningar, tsunamis och utslagen elproduktion. Och ändå – inga rapporter om kravaller, ingen social oro, snarare en beundransvärd tålmodighet och ett accepterande av rådande läge. (Sveriges Radios program Konflikt tog upp delar av detta häromdagen, se länk nedan)

Ny forskning
Det som behövs nu är tvärvetenskaplig forskning som fångar upp vår tids frågor på ett annat sätt än den gängse forskningen. Som vågar väga samman socio-ekonomiska perspektiv med politik, värderingar och samhällsutveckling. Som på ett intelligent sätt väger samman alla parametrar och utgår från business as unusual. Och som förstår vilka utbildnings- och folkbildningsuppgifter som finns framgent. Utbildning som behövs inte minst för de personer som upplever sig marginaliserade i utanförskap och passivitet.

Länktips: UR-Samtiden (januari 2013)  http://www.ur.se/Produkter/174928-UR-Samtiden-100-ars-valfard-och-sen-da-Norges-socialforsakringssystem .

Konflikt 9 mars: http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=1300&grupp=9035&artikel=5468071 .

En milstolpe i Trollhättan

Posted on by
3

Vi befinner oss i slutet av FN:s dekad för lärande inom hållbar utveckling. *) Det går för långsamt, på tok för långsamt, tänker jag. Det som sker på utbildningens område för att förstärka processerna för ökad kunskap och en tydlig hållbarhetsprofil både i utbildningssystemet och i samhället i stort. Ska det ta sådan tid att förändra kurser och program? Är det inte uppenbart att alla människor behöver ha nya verktyg för att kunna fungera inom ramen för hållbarheten? Och att utbildningssystemet har en extra viktig roll i detta? Visst känns det oroväckande att dekaden beslutades 2002 i Johannesburg och att den ännu inte gjort ett tydligt avtryck i det dagliga livet? Desto roligare att kunna berätta om en milstolpe i Trollhättan.

Kick-off för RCE Västra Götaland
Den 1 mars 2013 är det ”Kick-off” för RCE Västra Götaland. **) Till en fullsatt samlingslokal i Trollhättan har initiativtagarna från bl.a. Studieförbundet Vuxenskolan och Högskolan Väst kallat dem som känner sig engagerade i lärande för hållbar utveckling. Knappt 50 personer ägnar en dag åt att dela med sig av sina tankar, grupparbeta, lyssna och nätverka. Här finns personer från kommuner, universitet, NGO:er, projekt och enskilda. Uppsala Universitet är på plats. Malmö Stad skickar blommor och en hälsning.

Olikheterna en tillgång
RCE Västra Götaland vill möjliggöra nätverkande och kunskapande för att stärka hållbarheten. (Eller tvinga fram hållbarheten, tänker mitt otåliga alter ego).
Presentationsrundan tar nästan en minut per person. Alla har ju något viktigt skäl till att vara där. Mångfalden och olikheterna känns tydligt som en tillgång. Verkligheten kan beskrivas på olika sätt. Vi har olika roller. Samtalen berikar.

Några klyftor att resonera kring
Initiativgruppen har förberett med sex ”klyftor” som vi får välja att samtala kring.

  • Ord – Handling,
  • Stad – Land,
  • Hegemoni – Interkulturalitet,
  • Formellt – Informellt – Icke-formellt lärande,
  • Nuvarande respektive Hållbart ekologiskt fotavtryck,
  • Kortsiktig tillväxt – Globalt ansvarstagande.

 

Stolpar
Vi ägnar en timme åt tankeutbyte och diskussioner i de olika grupperna. Eftersom alla är inne i frågeställningarna blir det snabbt konkreta frågeställningar och kloka inspel. Alla vill bidra. Våra olika bakgrunder berikar. Det blir omöjligt att notera allt. Här några stolpar som jag kommer att bära med mig. (Många fler klokheter sades – detta är ett personligt urval).
– Vad är spetskompetens när det gäller hållbar utveckling?
– Vilken roll spelar människosynen och etiken?
– Hur ska studenter bli duktigare än sina lärare?
– Skapa mervärden genom samverkan, nya perspektiv, genom att inspirera andra.
– Utgångspunkten är det genuina engagemanget, ta vara på bredden, låt nätverken växa.
– Tillitens betydelse, viktigt att stegvis bygga en infrastruktur för relationer och kunskaper.
– Dela erfarenheter, pröva sig fram, potential att alla ska kunna och vilja vara delaktiga.

UNESCO m.m.
Nestorn Carl Lindberg, som bl.a. är medlem av Unesco:s högnivågrupp inom utbildning för hållbar utveckling, håller efter lunch ett anförande där han redogör för de viktigare internationella milstolparna och händelserna. Överraskande är att Sveriges utbildningsminister undertecknat en överenskommelse i Bryssel i november 2010, där EU:s utbildningsministrar enats om slutsatser kring utbildning för hållbar utveckling och att denna överenskommelse ännu inte gjort något synligt avtryck i Sverige. Särskilt som Carl Lindberg ger exempel på hur både Kina och Indien arbetar med frågan. Varför gör inte Sveriges regering mer?

Mod och respekt
Talen fortsätter. Förskoleperspektivet. Högskolan i Väst. De långväga gästerna från Uppsala berättar om sitt arbete att få till stånd ett RCE i Uppsala. Man betonar vikten av teori och praktik. Hur staden och landet måste samverka. Hur det både behövs mod att ta steg framåt och respekt för andras åsikter.

Allt finns
Själv betonade jag i mina inspel betydelsen av helhetssyn, hur viktigt det är att överbrygga där det uppstått ”stuprör” och alldeles för åtskilda ansvarsgränser i samhället. Att vi måste gå från en konkurrensekonomi till en samverkansekonomi, där samhällsnyttan måste gå före egennyttan. Liksom att allt finns. All teknik, alla strukturer, all kunskap vi behöver finns. Den ska bara hitta rätt plats på rätt sätt. Bara….

Stort Tack till initiativgruppen för en värdefull dag.

*) FN:s dekad läs mer http://www.desd.org
**) Regional Center of Expertise Västra Götaland http://rcevast.wordpress.com
Ytterligare länktips: http://www.cemus.uu.se

Att tänka på: Vad är skillnaden mellan
”Utbildning inom Hållbar Utveckling” och ”Lärande för Hållbar Utveckling” ?

Nätverksspaning

Posted on by
Reply

De senaste 20 årens digitala revolution har gett oss ett nytt sätt att se på världen. Med internet kopplas människor, grupper och länder ihop på ett sätt som gjort avstånden kortare. Tillgången till information, nyheter, föredrag, forskningsrapporter, kampanjer, filmer, intervjuer, musik etc har skapat helt nya möjligheter. De senaste åren har allt detta dessutom blivit ännu mer åtkomligt genom läsplattor och smart-phones. Vi ringer, sms:ar, mejlar, sköter bankärenden och håller kontakt via sociala medier på ett sätt som vi inte ens anade var möjligt för 10 år sedan.

Värdet i att vara ”connectad”
Vi har gått från en tillvaro där identitet och värde definierades av gränser och hierarkier till en värld där det väsentliga är hur väl ”connectade” individer och organisationer är. Med bra nätverk och många kontaktytor ökar värdet både på budskapet och förmedlaren. Det räcker att studera twitter-fenomenet för att förstå utvecklingen. Kända personer som dessutom har något att säga till omvärlden får många följare.

Transparenta företag
Nästa nivå där ”uppkopplingen” och nätverkandet kommer att ha betydelse är på företagsnivå. De företag som kopplar upp sig mot sina kunder och öppnar upp för en transparent dialog om produkter, kvalitet, priser och vägval kommer att vinna i trovärdighet och sympati. Det räcker inte att ”gilla” på Facebook. Det nya kommer att bli hur kunderna deltar i företagets utveckling.

Nya nätverk
På liknande sätt kommer vi att få se hur olika länder och kulturer, tack vare engagerade människor framför allt i civilsamhället och i organisationer, knyter tusentals kontakter över gränserna för att man ser värdet av att utbyta erfarenheter och värdet av att ta vara på de framsteg som kommer att göras på olika områden. När miljontals NGO:er förstår vilken potential det finns i att samverka kontinuerligt med många andra kommer vi också att kunna se hur idéer och attityder blixtsnabbt får fäste i olika kulturer.

En ny solidaritet
Här finns både möjligheter och hot. Antidemokratiska rörelser har också tillgång till internet. Det finns alltid risker med alla nya system. Men fördelarna borde vara överlägsna. När vi skapar strukturer och rollfördelningar i flera steg så att information och kunskap, idéer och debatt kan föras på ett utvecklande sätt lägger vi också grunden till en ny global solidaritet. Detta ska bli spännande att ta del av.

Vi tål inte hur många försämringar som helst

Posted on by
Reply

Det finns en överenskommelse i Sverige och i de andra nordiska länderna. En tyst överenskommelse som utgår ifrån att staten i huvudsak gör rätt och skapar ett bra samhälle för medborgarna och att dealen är att vi alla betalar skatt för det som staten, kommunerna och våra myndigheter tillhandahåller: skola, vård, omsorg, sociala skyddsnät, infrastruktur, försvar, säkerhet, brandförsvar, barnbidrag, pensioner, grundtrygghet osv. Vi får se upp så att inte denna överenskommelse spricker.

Förväntningar
Om vi inte har ett polisväsende och ett försvar som kan hantera individuellt uppleva hot eller hot på nationell nivå uppstår en oklarhet: vad är det vi betalar för? Om inte sjukvården klarar att ge gamla och sjuka den vård och omsorg som vi anser rimlig tappar vi tilltron till samhället. Om inte skolan ger varje barn och ungdom en bra start i livet, om inte våra vägar, järnvägar, spårvägar och kollektivtrafik fungerar blir konsekvensen att vi slutar tro på våra demokratiskt valda företrädare. På varje område har vi på senare tid sett problemen växa.

Tvång?
Överenskommelsen tål några svackor och bakslag. Men inte på alla områden och inte samtidigt. Spårvagnseländet och biljettsystemseländet i vårt närområde är två konkreta exempel på misstag som inte borde få förekomma. När det gäller spårvagnarna hävdar de ansvariga politikerna att man inte kunde välja annat än det billigaste alternativet – då, anser man, hade politikerna både dragit på sig formell kritik och opinionens kritik. Man ansåg sig ”tvungna” att handla upp de italienska spårvagnarna.

Spårvagnarna avgörande för Göteborg
Naturligtvis hade man kunnat undvika att köpa de vagnar vi nu kommer att få leva med. Naturligtvis hade det varit möjligt att skriva upphandlingen så, att slitaget på spåren hade varit en viktig parameter, naturligtvis hade man kunnat kräva referenser på system som under 10 år klarat de svåra driftsförhållanden, luftfuktighet, salt osv, som gäller i Göteborg. Naturligtvis hade man kunnat kräva att få följa arbetet i fabriken för att under produktionsfasen säkerställa att rätt antikorrosionsbehandling användes, att rätt hjulaxlar, motortyper osv monterades. Naturligtvis hade man kunnat begära en prototypserie på några få vagnar som skulle gå på försök under värsta tänkbara väderförutsättningar. När vi nu har spårvagnar istället för tunnelbana som det kapacitetsstarkaste kollektivtrafiksystemet så skulle alla aspekter av nyleveransen noga övervägts i förväg. Det fick ju inte gå fel. Hela kollektivtrafiksystemet i Göteborg bygger ju på att vagnarna rullar och fungerar vecka in och vecka ut i 30 år eller mer. Man hade kunnat ta in oberoende experter, man hade kunnat lägga ribban på en säkrare höjd. Det hade sannolikt varit samhällsekonomiskt lönsammare och det hade definitivt stärkt förtroendet för det politiska systemet.

Försämringar
Det komplicerade och för spontanbesökaren närmast obegripliga biljettsystemet för att resa kollektivt är ett annat exempel. I dagens samhälle ska saker och ting fungera. Vi har hela världen i vår mobiltelefon, allt från kompisars adresser, all information om var jag hittar det jag letar efter, kontouppgifter och personliga fakta, nyheter, biljetter etc. Inte nog med att det valda biljettsystemet i grunden inte utgår från resenärens sätt att bete sig – nu har livlinan med sms-biljetter förändrats så att turister och tillfällighetsbesökare får ännu svårare att åka kollektivt. Varje sådant utvecklingssteg som upplevs som en försämring är förödande för tilltron till det gemensamma, det skattefinansierade.

Inrätta remissinstanser
Min slutsats är att ingen ser till helheten. Varje delbeslut kan se klokt ut på papperet. Men ur ett samhällsperspektiv och ur en allmän känsla av att allt blir bättre är det nu på många områden som medborgarna upplever försämringar. Det ska inte behöva vara så. En lösning skulle kunna vara att inrätta både permanenta och tillfälliga remissinstanser, som ur olika perspektiv får ge synpunkter på de större besluten, de som påverkar vardagen för många. Det hade även varit en användbar mekanism inför beslutet om Västsvenska paketet.

Grafen som möjlighet för ekosystemet

Posted on by
Reply

Jag har tagit upp nanotekniken flera gånger på den här sidan (länkar se nedan). Atomslöjd kallas det också. Industritillämpningar, nya läkemedelsapplikationer och smarta nya ytskikt för solceller… det finns många lovande applikationer för den nya tekniken. Många av partiklarna består av metaller, grundämnen som i felaktiga koncentrationer kan vara giftiga för både människa och miljö. Silver är ett av de vanligaste nanomaterialen, men zink, koppar, kol och guld finns också med på listan.

Grafen-satsningen
EU-kommissionen utsåg nyligen grafen (Graphene) till ett av de första s.k. flaggskeppsprojekten, som får otroliga 1000 millioner Euro i stöd för att möjliggöra för 126 forskargrupper från 17 länder att forska och utveckla möjligheterna kring detta lovande nanostora material med unika egenskaper. Chalmers har fått förtroendet att leda denna satsning under 10 år. En fantastisk möjlighet, naturligtvis.

En möjlighet att tänka helhet
Om vi tänker strategiskt för Sverige och Västsverige är det naturligtvis intressant att koordinera industrisatsningar och annan forskning i relation till den möjlighet det 10-åriga flaggskeppsprojektet innebär. Tänker vi dessutom ett varv till skulle Sverige och Chalmers kunna ta ett helhetsgrepp kring nanotekniken just med utgångspunkt i grafen-applikationerna. Säkerhetsfrågorna, livscykelperspektivet, risker, kartläggning, registrering, gränsvärden och lagstiftning runt användande av främmande ämnen i det naturliga kretsloppet skulle plötsligt kunna få en helt ny betydelse både på forskningssidan och för den industriella tillämpningen.

Möjlighet
Tänk om 5- 10 procent av forskningssatsningen kunde få gå till att säkerställa att ekosystemet förblir intakt. Och tänk om den forskningen finge bilda skola för andra främmande ämnen i ekosystemet. Kanske hittar vi då vägar ut ur den svåra sits vi försatt oss i genom att helt sonika blunda för baksidan av industrisamhällets expansion.

Tänk om…

Länktips:
http://christerowe.se/2012/10/nr148-chalmers-och-hallbarheten/
http://christerowe.se/2012/10/nr145-nanoteknik-och-life-science/http://christerowe.se/2012/09/nr125-nationell-plan-for-nanotekniken/

Ekosystemtjänster i statsbudgeten

Posted on by
Reply

Länge har miljöengagerade efterlyst ”gröna” bokslut och därmed t.ex. att värdet av gratistjänster tas med i de ekonomiska boksluten. Så att därmed – för tydlighets skull – en asfalterad ängsmark inte enbart ökar BNP, så som systemen ser ut idag, utan att förlusten av en naturresurs vägs in i ekonomiska termer. När vatten inte längre flödar naturligt genom jord- och bergslager för att om några decennier bli drick- och njutbart kranvatten från en vattentäkt har en förlust uppstått, även om den ligger osynlig i tid och rum.

Kina och Elsa Beskow
Luft som förorenas med utsläpp skadar människor. Smog på en hälsovådlig nivå tvingar nu de kinesiska ledarna att börja rapportera tillståndet och på sikt även åtgärda problemen. När vi i Sverige talar om ekosystemtjänster har vi gärna våra naturromantiska glasögon på oss. Vi tänker på vackra vattendrag, böljande sädesfält, betande kor, Bregott-reklam, Elsa-Beskow-inspirerade sagobilder och har egna barndomsupplevelser som referensram. Naturen är vacker och oändlig. Evig.

Förändringen
Sakta inser vi att efterkrigstiden har förändrat mycket. Bäckens vatten kanske inte är drickbart? Herr Kantarell heter kanske Herr Becquerel. Inte en kotte kan vara helt säker längre. Gratisfunktionerna, ekosystemtjänsterna, har inte haft någon talan när ”Tillväxt råder, tyst det är i skogen, tyst i skogen….” .

Initiativ
Glädjande nog kommer nu ett sedan länge efterlängtat initiativ, som kan bana väg för kommuner och företag att göra sammalunda. Miljöminister Lena Ek skriver på regeringens hemsida att:

” I april förra året beslutade vi om ett nytt etappmål i miljömålssystemet som innebär att betydelsen av biologisk mångfald och värdet av ekosystemtjänster senast 2018 ska integreras i statens ekonomiska ställningstaganden och politiska avväganden. Med detta kommer Sverige på ett närmast banbrytande sätt att börja räkna in ekosystemtjänster i underlag till statsbudgeten.” 

2018
Detta innebär i alla fall ett första steg. I statsbudgeten för 2018 kommer det finnas med kalkyler och redovisning för hur olika beslut påverkar den biologiska mångfalden och de ekosystemtjänster som enligt forskningen är under starkt hot. I förlängningen finns därmed en möjlighet att följa upp antagandena och bygga en erfarenhetsbaserad, hänsynstagande ekonomi, som strävar efter att hålla sig inom de Planetära gränsvärden forskarna talar om.

Ringarna på vattnet
Och klarar regeringen detta, kommer det som en regnskur på midsommar säkert landa som ett krav på kommuner och landsting att klara detsamma innan 2023, om inte näringslivet hunnit före och redovisar integrerade värden och indikatorer för hur verksamheten påverkar biologisk mångfald och ekosystemtjänsterna. I absoluta tal eller relativa – det kan kvitta just nu. Bara det sker. Äntligen.

Undrar vilket företag som vill plocka PR-poäng på att förekomma staten? Något förslag?

Länktips: http://www.regeringen.se/sb/d/16858/a/207727

 

Syskonkärlek: Fattig, rik och rimlighet

Posted on by
Reply

Det görs ständigt avvägningar. Och det uppstår nya situationer som måste hanteras. Rimligheten måste prövas. I mikrovärlden kan det handla om hur man ska få syskon att dela godis eller en leksak som den ene ”haft först” och den andre ”också vill ha”. På makronivå är det i grunden samma rimlighet som måste prövas. Ska det rika landet få behålla det som den ”haft först” och det fattiga landet ”också vill ha”. Utan dynamik ingen rörelse, men hur ser en rättvis fördelning ut?

Ö-landet
Vi registrerar det knappt. 1000 döda, 30.000 hemlösa. I något fattigt ö-land i Asien. Något oväder som drog fram. Det vet dom väl vid det här laget att det stormar i tropikerna. Dom har väl vant sig. Skyll er själva som bor där. Ungefär.

I-landet
I samma tidszon ett välmående I-land. Förvisso drabbat av väderfenomen, men med vassa övervakningsprogram som kan varna civilbefolkningar. Satelliter, kommunikation, kalkylprogram som beräknar lågtrycksbanor och sannolikheter. On-line-uppdatering och alerta människor som har som jobb att varna politiker, myndigheter, företag och befolkning. Samhället skyddar sig och låter tekniken kosta. Man förstår att det lönar sig.

Utan marginaler
Det fattiga ö-landet har inte råd att köpa det vassa övervakningsprogrammet och har troligen heller inte utbildad personal för att övervaka, sammanställa och rapportera. Istället hukar man sig, ber en bön och hoppas att det ska gå över. Hur ska landet någonsin resa sig ur fattigdomen om vägarna spolas bort? Om månader av tid åtgår för att återställa det lilla som fanns av hus, brunnar, avloppssystem, odlingsbar mark, infrastruktur och marknad. Ett fattigt land har inga marginaler.

Fördelning
Det rika landet skulle kunna hjälpa det fattiga landet. Man har övervakningen, man har resurser och man har möjlighet. Det rika landet skulle kunna föreslå att andra rika länder hjälpte till och fördelade kostnaden för att hjälpa det fattiga landet. Så att det enskilda rika landet bara behövde stå för några få procent av kostnaden. Så skulle det fattiga landet kunna få hjälp av en grupp rika länder.

Marknadens mekanismer – var går gränsen?
Det rika landet har skrivit på ett exklusivitetsavtal. Systemet de använder får inte användas utanför det egna, rika landet. Företaget som säljer systemet vill ju kunna sälja sitt system till fler länder. Hur skulle det se ut… om alla delade med sig…? Det rika landet känner sig hindrad att hjälpa det fattiga landet. Man har ju skrivit på ett avtal.

1000 människors värde
Summan av detta blir att det fattiga landet fortsätter att vara fattigt. Det rika landet fortsätter att vara rikt. Och nyligen dog 1000 människor, som hade kunnat förvarnas av ett vasst varningssystem, som det fattiga landet varken får använda eller får tillgång till på annat sätt.

Så hade vi inte löst rimligheten på mikronivå, tror jag. Även om det rika syskonet köpt leksaken för egna pengar hade vi sett till att det fattiga syskonet åtminstone fått låna leksaken ibland.

Länktips: Kort nyhet i dagsmedia den 16 december 2012.

Nya strukturella grepp för partierna

Posted on by
Reply

Det är inte lätt att vara partiledare för ett politiskt parti. Den senaste tidens debatt om Centerpartiets idéprogram sätter fingret på flera detaljer som egentligen alla partier borde fundera på. Man behöver en laguppställning som fungerar för att både hantera den egna organisationen, medlemmarna, de förtroendevalda, relationen till tidigare respektive möjliga väljare och – i regeringsställning – genomförandet av den praktiska politiken inklusive det kommunikationsbehov detta innebär. Hur ser en laguppställning ut, som löser alla dessa uppgifter på ett optimalt sätt?

Utblick
I Tyskland har man en partiledare, men varje parti utser också en ”kanslerkandidat”, dvs en person man tror har kapacitet och förmåga att vara och framstå både som vallokomotiv och en god exekutiv chef om partiet hamnar i maktposition. På så sätt påminner det tyska systemet en aning om det amerikanska. Man utser en kandidat som man hoppas ska kunna vinna valet och därefter kan leda landet.

Långa processer – snabba beslut
I Sverige tror vi att det är en och samma person som har förmågan att leda partiets inre arbete, samtidigt som man agerar talesperson och viktigaste företrädare för partiet utåt. Värdebaserade frågor och de långsamma förändringsprocesserna i det inre partiarbetet bygger ofta på traditionen med kongresser som beslutar om politikens innehåll. Den typen av demokratiskt förankringsarbete kan lätt kollidera med dagspolitikens behov av korta betänketider, kompromisser i förhandlingar, snabba beslut och raka besked. Är det rimligt att alla roller ska axlas av en och samma person?

Måste allt hanteras av partiledaren?
När det kommer till vägval och formuleringen av ideologiskt grundade ställningstaganden vänder sig organisationen till sin partistyrelse vars arbete leds av partiordföranden. Mycket av det löpande inre arbetet i partierna sköts av partisekreterare och andra i en stab. Löpande äranden kan delegeras, men till slut landar besluten, uttolkningen av besluten och kommunikationen av desamma på en och samma person: partiledaren. Här bidrar även media till att personfixeringen ökar.

Personfrågor svåra att hantera
I modern tid är det ett antal partiledare som fått gå efter kort tid: Lennart Daleus, Maria Leissner, Håkan Juholt. Min gissning är att detta beror på att personfrågor är svåra att hantera i föreningssammanhang. Objektivitet och analys underställs lojalitet och behovet av att ingå i ett kollektiv, kretsen av beslutande personer. Det kanske krävs mod att framföra avvikande åsikter. Informella hierarkier krånglar till det. Distrikten och lokalavdelningarna har ordföranden som i givna lägen förväntas agera eller åtminstone ha en åsikt. Det är nog inte lätt att vara partiledare.

Nya strukturer
Kanske är det dags för partierna att fundera på hur man bäst organiserar sig för att möjliggöra både en intern debatt, en intern demokrati, en tydlig beslutsgång och en valvinnande kommunikation. Den struktur som gällde före sms och internet, före Youtube, bloggar och Skype kanske inte är optimal när vi har ett överskott på information och allt svårare att navigera i en värld, där mottagare har blivit avsändare och där yta många gånger värderas högre än sakkunskap och djup.

Färre medlemmar
Det parlamentariska systemet hotas dessutom av att partierna lockar färre och färre medlemmar. Urvalet av representanter blir därmed mindre och ur detta följer logiskt en svårighet att hitta personer som har lämplig bakgrund och personlighet att ta på sig ett uppdrag. I Norrbotten har 100 förtroendevalda slutat sedan valet 2010, läste jag. Ställer vi orimliga krav på våra folkvalda? Hur kan vi organisera den representativa demokratin på ett modernt sätt?

Det finns fler frågor än svar, men de flesta politiska partierna borde ta sig en ordentlig funderare på dessa strukturella frågor. I god tid före 2014 års dubbelval.

Tänk nytt för mer jobb

Posted on by
Reply

Arbete, jobb, sysselsättning, fas3, åtgärder, arbetslinjen, full sysselsättning, arbetslöshet, praktik, friår. Välkända ord för den som följer debatten om en av de viktigaste samhällsfrågorna. Ett meningsfullt arbete är också något som på ett mänskligt plan fyller en viktig funktion. Tillfredsställelsen i att göra något, bidra, känna sig behövd är viktig.

Lön och skatt – allas vinst
De flesta arbeten kompenseras med lön. Någon värdesätter arbetstagarens tid och avlönar hen. Så som systemet är uppbyggt är en del av löneinkomsten förbehållen det allmänna. Vi kallar det inkomstskatt och vid konsumtion heter det moms. Det innebär att varje person som har arbete också bidrar till allas välfärd.

Win win
Och omvänt: betalar man inte skatt bidrar man inte till vår gemensamma resurs. En regering som inte får in skatteintäkter har svårt att finansiera skolor, sjukvård, vägar och andra nödvändigheter. Så både den enskilde och vi alla, samhället, tjänar på att alla är med och bidrar. Därmed borde det vara en tydlig prioritering att få alla att hitta sin väg in i yrkeslivet.

Att sätta press
Verktygen för politikerna är trubbiga. Med sänkta bidragsnivåer har Alliansregeringen försökt skapa tydligare incitament för den enskilde att söka och ta de jobb som finns. Jag vet inte om metoden har lyckats. Det jag läst är att enskilda människor hamnat i kläm mellan välfärdssystemen. Svårt sjuka har tvingats söka arbete osv.

Nya verktyg
När verktygen är trubbiga får man ta fram andra verktyg. Efter sten hittade vi först brons och så småningom järn. Det är hög tid att hitta andra strukturer och andra sätt att organisera arbetslivet. Finare verktyg, nya strukturer, andra sätt att möjliggöra vars och ens livsväg. Coachning är populärt, men om yrkesvalen fortfarande är desamma som för 50 år sedan (industri-offentlig sektor-starta eget: var god välj) hjälper coachningen i liten utsträckning. Vi måste ha andra sätt att lotsa ungdomar och arbetssökande framåt.

Unga möter vuxna
Ett grepp vore att i mycket större utsträckning än vad som sker involvera näringslivet i skolans arbete. Låta elever få möta olika yrkeskategorier, låta dem få lyssna till vuxna med yrkeserfarenhet. Gärna yngre men också äldre. Vad var viktigt för dem? Hur tänkte de? Vad blev annorlunda än de tänkt sig? Mycket för att överbrygga världarna och för att i mötet mellan vuxna och ungdomar skapa förståelse för vikten av en bra start.

En mänsklig rättighet
Ett annat grepp är att se varje flykting och varje invandrare som en resurs. Alla har en historia att berätta. Låt dem göra det. Alla har rätt att bli lyssnade till. Det är en mänsklig rättighet som drunknat i dagens informationssamhälle. Genom att lyssna till varje medmänniska skapar vi en större förståelse och lägger grunden för en möjlig utveckling.

Stöd den sociala ekonomin och kooperativen
Ett tredje grepp kan vara att stimulera framväxten av lokala initiativ, gärna i kooperativ form, där männsikor med en gemensam vision formar sin egen framtid och spelar den roll de själva valt. I den sociala ekonomin frodas många sådana initiativ. Stöd dem och lyft fram dem som förebilder för andra. Det går. Det fungerar. Det är en möjlig väg.

Det är inte myndigheterna som utvecklar samhället
Det finns även utrymme för nya anställningsformer, där gränsen mellan egen företagare och anställd suddas ut. Där det viktiga är arbetets innehåll och formen inte är avgörande. Samhället utvecklas inte av regelverk och myndigheter, det är genom att bryta mönster och skapa nya möjligheter som samhället utvecklas. Det är lätt att fastna i invanda strukturer. Men det nya kräver andra strukturer. Ett sådant initiativ kallas egenanställning.

Jag ska återkomma till detta senare i vår.

Kommuner, ägandet och demokratin

Posted on by
Reply

I GP den 12 januari lyfter Centrum för Rättvisa en fråga som exemplifierar avvägningsbehovet mellan särintresse och allmänintresse. (Se länk nedan). En statlig utredning föreslår att kommuner ska kunna luta sig mot en av SKL (Sveriges Kommuner och Landsting)  sammanställd ”prislista” för vägbyggen, där fastighetsägare ska göras betalningsskyldiga för delar av vägbyggen. Artikelförfattarna pekar på det orimliga att en intresseorganisation (SKL) ska få så stort inflytande över kostnadsfördelningen, man talar om jäv, godtycke och åsidosättande av grundläggande rättsliga principer för överprövning av beslut.

Rimliga lagar
Juridiken borde inte vara ett tvisteämne i en rättsstat som vår. Världen är ju t.ex. tacksam för den svenska ombudsmannen, som blivit både låneord och exportsuccé. Vi borde inte kunna navigera fel, i det rättsliga systemet. Grundläggande handlar detta om vårt behov av att ständigt rimlighetsbedöma våra lagar och regler. Lagstiftningen måste ha en folklig förankring i vad som är rätt och rimligt. Det är därför vi har ett parlamentariskt demokratiskt system som vaskar fram den lagstiftande makten, Riksdagen.

Dokusåpa
I den av media styrda allmänna debatten kommer det lätt i skymundan. Det är enklare att skapa rubriker ur en ständigt pågående popularitetstävling, där politiker ska bedömas som vore de artister i en TV-show. Gör du bort dig, röstas du bort, enligt dokusåpornas dramaturgi.

Dags att fråga politikerna
Exemplet med hur vägbyggen ska betalas är emellertid viktigare på ett annat plan. Här skulle de politiska partierna nu kunna profilera sig tydligt och ge näring åt den idédebatt som tyvärr mest handlar om personer när media får hantera den. Men frågan är principiellt viktig: På vilket sätt ska medborgarna, de boende, fastighetsägarna, ha inflytande över kostnader för vägbyggen? Det skulle vara en intressant ögonblicksbild att få partiernas ställningstagande kring.

(C) och (S)
Centerpartiet, som just nu jagas av media eftersom deras idéprogram väckt starka känslor, skulle vara extra intressant att lyssna till. Man har många kommunalrådsposter ute i landet. Hur tänker kommunalråden i centerstyrda kommuner? Ska fastighetsägare tvingas betala enligt en av SKL och kommunerna fastställd proislista? Eller ser man vägbyggen som en lämplig fråga att besluta i dialog med berörda parter?
Även Socialdemokraterna styr många kommuner. Är de beredda att driva igenom sin vilja mot fastighetsägares önskemål? Är kommunen viktigare än fastighetsägaren?

Och alla andra
Och på liknande sätt vore det naturligtvis intressant att få ta del av alla partiers syn på den lokala demokratin. Vilken typ av medinflytande, vilken typ av process vill man kring de frågor som berör kommuninvånare och som enligt GP-artikeln kan få helt avgörande betydelse för den enskildes möjlighet att bo kvar i sitt hus.

Demokratins kärna
Att det finns olika fastighetsägare, från hemmanstorpet med en glad pensionär till det multinationella företagets omlastningsterminal för varor i miljardklassen är klart. Allt är inte lika. Men alla bör behandlas lika och kommunernas politiker har ett ansvar att säkra att vår uppfattning om rimligheten i besluten kan bekräftas. När detta upphör skadar vi demokratins informella kärna, känslan av att makten utgår från folket.

Länktips:
http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.1207296-orimligt-tvinga-enskilda-betala-nya-vagar