Det stormar i det politiska landskapet. Två riksdagsledamöter i Vänsterpartiet riskerade att bli uteslutna och valde att lämna partiet, men också att sitta kvar i Riksdagen som så kallade politiska vildar. Frågan det tycks handla om är den fråga som titt som tätt återkommer i politiken. Om idéerna och idealen ska stå över realpolitiken eller om resultat och kompromisser är det som till syvende och sist räknas. Miljöpartiet har haft liknande processer, där kompromisslinjen och möjligheten att få verkligt inflytande vann över den ideologiskt motiverade falangen.

Kan liberaler samarbeta med anti-liberaler?
Egentligen har alla partier den här spänningen. I fallet med Liberalerna blev det viktigare att få ministerposter och få styra landet än att till varje pris förhindra anti-liberal politik från ytterhögern. Med resultatet att L tappade bort de väljare som gillade det gamla Folkpartiet, som en gång i tiden var ett tydligt anti-apartheid-parti som bekämpade orättvisor ute i världen. Hur det ska gå nu 2026 när de förmodligen ska acceptera att SD får ministerposter i en högerregering vete fåglarna. Först och främst måste de ju kravla sig upp på fyra procent och så måste Tidögänget få förtroende av mer än halva folket. Så det är en uppförsbacke för Mohamsson.

Kan man vara kristen och bortse från mänskliga rättigheter?
KD har också en splittring i synen på mänskliga rättigheter, även om den inte kommer till uttryck så tydligt. En grundläggande princip för en kristen tro är alla människors lika värde. Genom seklen har förvisso detta ställningstagande ständigt töjts för att kunna inkludera slaveriet och andra orimligheter. Men det lidande som nu utspelar sig i Mellanöstern måste vara svårsmält för vissa KD-väljare. En demokratisk stat, Israel, visar upp en oresonlighet och ett systematiskt iscensatt lidande som borde få varje kristen människa att förtvivla, Istället väljer Ebba Busch att försöka rättfärdiga demoleringen av Gaza inklusive det lidande som civilbefolkningen utsätts för. Samtidigt är kanske utrikes konflikter inte det centrala för KD:s väljare, så man blundar och väljer att uppskatta andra delar av partiets politik. Men polariseringen är uppenbar.

Vilka frågor samlades man runt?
Egentligen landar detta om spänningen mellan idealister och realister i vilken ingång de partiaktiva har för sitt engagemang. Varför valde man att engagera sig? Vilken eller vilka frågor var avgörande? För hundra år sedan var rösträtten och kvinnors ställning viktiga frågor. Arbetarrörelsen fångade upp de orättvisor som yrkesverksamma upplevde. De mest radikala såg en förebild i de kommunistiska staterna, medan andra insåg värdet av demokratin som sådan. Runt 1980 vaknade ett allmänt miljöintresse och Miljöpartiet tog form. Långt tidigare fanns en rörelse som fångade upp landsbygdens perspektiv, där det som så småningom blev Centern har sina rötter. Entreprenörer och företagare kände sig steg för steg mest hemma hos Folkpartiet och Högerpartiet, partier som för övrigt idag båda har bytt ut sina namn.

Olika kompetenser
Så vilka är det som definierar ett parti? Och hur klarar man att hålla ihop ett parti när det spretar och de partiaktiva ser olika på sina roller och vad partiet kan göra. Skillnaden mellan opinionsbildning och det politiska hantverket är väldigt stor. I mediebruset handlar det det om korta, slagkraftiga formuleringar, medan genomtänkta samhällsförändringar kräver ett helt annat angreppssätt med bra beslutsunderlag, korrekta analyser och processer och en slags uthållighet, som sällan uppmärksammas i klickmedia. Mer än när pärmar glöms bort på toaletter. Då blir misstagen lätta att kommunicera.

Hur göra när bilden av verkligheten inte stämmer med verkligheten?
Väldigt tydligt blir det när medialt skickliga politiker som Busch avslöjas som dåligt pålästa inom sina ansvarsområden. Att tjata om att det svenska elförsörjningssystemet ”har kraschat” kanske fungerar i ett flyktigt och icke påläst medialt sammanhang, men alla rapporter visar hur det svenska elsystemet räknas som ett av de mest tillförlitliga i Europa, där vi dessutom har låga elpriser. När fakta kontrasterar mot den kommunicerade bilden blir det svårt för vissa politiker. Det är egentligen bara Trump som lyckas ljuga konsekvent utan att få mothugg. Och populister i andra länder försöker lära sig hur han gör.

Fakta får inte blandas ihop med åsikter
Ska vi lyckas behålla en demokrati värd namnet måste vi förstå vad demokratin vilar på. Vi behöver enas om vad som är forskning, fakta och givna förutsättningar och skilja detta från våra värderingar och åsikter. När vår nuvarande miljöminister avfärdar sitt eget klimatpolitiska råd som ”en åsikt” skadar hon demokratin. Den forskning som bedrivs kan inte reduceras till att vara en åsikt. Slutsatserna av forskningen och vilka beslut som bör tas kan möjligen variera beroende på hur man värderar olika resurser, problem, ekonomiska risker och tidsfaktorer. Men grundfakta måste alla relatera till.

Vi får fortfarande klaga på regeringen
Att vi tar ställning baserat på våra värderingar är bra. Men vi måste också klara av att förstå att det kan finnas olika syn på vad som är viktigt och vad som behöver prioriteras. Eftersom vi, tack och lov, får uttrycka vad vi tycker. Vi får läsa Anne Franks dagbok på biblioteket. Vi får klaga på vad regeringen gör, vi har inte en demokrati som villkoras av makten. Ännu.