Varifrån kommer all denna egoism?

Jag läser en artikel i Skånska Dagbladet, som återger en skolbibliotekaries frustration och besvikelse över rådande arbetsvillkor på en gymnasieskola i Eslöv. Artikeln inleds med ”Värstingarna har tagit över..:” och texten ger en inblick i hur gymnasiet ifråga tycks ha blivit ett uppehållsrum för stökiga ungdomar. Det verkar som att de vuxna har resignerat och att de saknar förmåga att styra upp situationen. Man tycks skylla på varandra och i slutänden blir det den enskilda bibliotekarien som får möta problemen själv, eller sluta, som det nu blev. (Länk se nedan).

Hot och utpressning
Jag läser en annan text om ”sex morsor i Lund” som i Sydsvenskan uppgivet konstaterar att våld, hot om våld, utpressning och stölder blivit vardag för högstadieungdomar. Äldre ungdomar tvingar de yngre att begå brott och myndigheterna samordnar inte sina insatser. Viktigast, anser mammorna, tycks vara att upprätthålla sekretessbestämmelserna, inte att komma till rätta med ett skenande och mycket allvarligt socialt problem. (Länk se nedan).

Respektlöshet och egoism
Detta råkar vara två exempel ur vardagen från Skåne. Troligen skulle de beskrivna händelserna kunna äga rum i olika delar av landet. Båda exemplen lutar sig mot en hänsynslöshet och en avsaknad av empati. De stökiga ungdomarna på biblioteket visar ingen respekt för vuxna och utpressningsexemplet från Lund tyder på en hänsynslöshet bortom alla rimliga gränser. Båda fallen har det gemensamt att de lutar sig mot värderingar som ligger långt ifrån både vårt kristna arv och solidaritetsvänsterns lojalitet med de svaga. Man skulle kunna påstå att det utbredda hatet och hoten mot främlingar gått över i en rå egoism, som saknar gränser för vad som är ett vanligt sunt förnuft och ett socialt acceptabelt beteende.

Kanaler till Panama
Man skulle också kunna marginalisera exemplen och hävda att det handlar om unga personer som misslyckats i skolan och därför inte ser en framtid i att bli en del av samhället.

Panama city seafront

Men egoismen dyker upp lite överallt. Långt upp i makthierarkin synliggörs nu hur personer skott sig på att undanhålla skatt för miljoner kronor genom att utnyttja kanaler till Panama för att gömma undan sina tillgångar. Det är mer sofistikerad egoism och kanske inte lika kantad av våld och utpressning.

Uppenbarligen har vi på många nivåer anledning att fundera över vilken etik som ska gälla.

Länktips:
http://www.skd.se/2016/06/14/varstingarna-har-tagit-over-gymnasiet/

http://www.sydsvenskan.se/2016-06-15/vi-lamnar-lund-i-fortvivlan-nar-vara-barn-stjal-under-hot-fran-kriminella

Vill vi ha mänskliga politiker?

Hur ställer man krav på sina nära vänner? Frågan kan tyckas märklig, men det uppstår situationer då det blir nödvändigt att riskera en vänskap för att uppnå något annat.
Ibland kan vänskapsband och sammanhållning leda helt fel. Eller i alla fall bli mycket stora och till slut ohanterliga problem.

Tillit och vänskap är bra, men…
Arbetar man ideellt nära andra personer kan det bli så att man lär känna dem lite mer än bara som bekanta. Man jobbar för samma mål, bär på samma vision, offrar samma mängd av tillgänglig tid och energi eftersom man uppfylls av en idé. Så kan det vara i olika sammanhang. Inte minst i politiken. Den som under flera år arbetat nära partivänner och drivits av samma motivation och ideal känner till slut naturligtvis en stark sammanhållning som kan leda fram till genuin vänskap. Plötsligt når arbetet framgång och förtroendeposter ska fördelas. Vänner nominerar varandra eftersom man litar på varandra och känner sig bära på och ledas av samma värderingar.

Teflonskydd
Någonstans på vägen kan det gå fel. Ministrar i en regering är oerhört granskade personer, allt de gör och säger nagelfars. Minsta felsägning finns inspelad. Ett felvalt ord kan bli ödesdigert. En middag i fel sällskap fångas på bild. Kaplan och Romson är två ministrar som fått gå kanske för att de inte hade full koll på vilka extrema krav som ställs på ministrar. Eller för att de saknade teflonskyddet som en del andra politiker försett sig med och som tycks kunna skydda i politiska stormar.

Vänskapen blockerar de kritiska frågorna
Bekymret är att vänskap och lojalitet står i vägen för den kritiska granskningen i samband med nomineringar och ministertillsättanden. Det är svårt att ställa kritiska frågor till nära vänner. ”Har du några lik i garderoben?” ”Hur ser du på minoriteternas ställning i landet X?” ”Umgås du med personer som har annan politisk inställning än du själv?” ”Inser du vilka konsekvenser det har att bli granskad som minister?” ”Har du källsorterat dina sopor ordentligt?” ”Lever du upp till partiets alla ideal?” ”Flyger du på semestern?” ….. det är inga roliga frågor att ställa till en vän. Det blir ingen vass ”anställningsintervju” när ministrar ska utses. Det är säkert svårt på flera plan att kritiskt granska människor man känner sig stå mycket nära.

Kompromisser är nödvändiga
Inte ens när Kaplan avgått tycktes Fridolin inse vad som gått snett. Han hade fortfarande stort förtroende för Kaplan. Han var ju en vän. Det slog inte Fridolin att någon borde ha ställt de obekväma frågorna – och kanske inte han själv. Så hade det kanske gått upp för Kaplan själv vad han behövde bli tydligare med och vad han direkt och indirekt signalerar och påstår i olika sammanhang. Och kanske borde fundamentalisterna i olika partier fundera över vad som en rimlig nivå på ”det korrekta beteendet”. Även ministrar måste få kompromissa, huvudsaken är att målsättning och motiv är rätt i det långa loppet. Vi ska bara ställa krav på andra i samma utsträckning som vi ställer krav på oss själva.

Ett mänskligt svängrum
De mediadrev vi sett på senaste tid illustrerar orimligheten i förväntningar på politiker. De tvingas hela tiden kompromissa i privatlivet, i jobbet, i olika frågor. Men media ser bara antingen/eller-perspektiven eftersom det är dessa som går att presentera på ett slagkraftigt sätt. Rätt eller fel. Ja eller nej. Som om livet hela tiden var så enkelt. I själva verket fyller vi våra liv av många kompromisser, ibland inkonsekventa beslut, som också bidrar till att vi känner oss som människor och inte maskiner. Det måste finnas ett mänskligt svängrum även i det offentliga.

Ska det bli svårare att blåsa i visselpipan?

Visselblåsare kallas de. De som inte nöjer sig med att konstatera felaktigheter utan även gör något åt det, blåser i visselpipan och varnar för oegentligheter, brott och systemfel. De kan uppfattas som illojala medarbetare när de läcker information till media och allmänhet, information som den egna arbetsgivaren inte vill ska komma ut. Vad är moraliskt riktigt och vad är förkastligt beteende i detta? Vad är rimligt?

Edward Snowden
Frågan är ständigt aktuell. Edward Snowden insåg att hans avslöjande skulle förändra hans liv för många år framåt. Samtidigt kände han det som en plikt att berätta om den systematiska övervakning som äger rum. Snowdens avslöjanden har fördömts av underrättelsetjänster, politiker och säkerhetsansvariga, både på den militära och civila sidan. Samtidigt har han fått mycket beröm för sitt civilkurage och sin konsekventa hållning.

Staten – är det jag?
Det finns en intressant deldiskussion att fånga upp ur detta: Är staten och säkerheten synonymt med förvaltningen, maktapparaten och det organiserade samhället eller är staten detsamma som summan av befolkningen? Vad är viktigast? Att staten fungerar som organisation eller att medborgarna upplever att deras ord väger tyngst i avvägningen mellan kontrollbehov och mänskliga rättigheter? Demokratibegreppet hamnar återigen i blickpunkten.

Felrapportering som framgångsfaktor
I Sverige har vi ”Fången på fyren” om ni minns. Sjöfartsverkets medarbetare som dristade sig att klaga på de egna kartorna och som ”belöning” fick en isolerad tjänst ute på en bemannad fyr. Samtidigt har vi ett ledande japanskt företag, Toyota, som byggt hela sin framgång på att de anställda rapporterar felaktigheter. Genom att synliggöra fel och misstag har Toyota fått möjlighet att under decennier justera för misstag och verkligen konsekvent arbeta med ständiga förbättringar. I en företagskultur där misstag och fel ska tystas ner blir ”ständiga förbättringar” bara ett modeord.

Vad är rimlig avvägning?
EU-parlamentet har nyligen antagit det man kallar ”Trade Secrets Protection Agreement”, ett förslag till lagstiftning som är tänkt att skydda företagens hemligheter. Ministerrådet måste också godkänna förslaget innan det blir verklighet, men grundtanken är att företagen ska ges större möjligheter att skydda sina affärshemligheter. Kritiker menar att detta förslag skulle innebära att företagen får möjlighet att åtala visselblåsare, journalister och nyhetsorgan som publicerar läckta dokument. Lagförslaget innebär, hävdar kritikerna, att människor kommer att tveka att berätta om oegentligheter samt att företagen får lättare att komma undan när de exempelvis kringgår skattelagar, bryter mot mänskliga rättigheter eller skadar miljön.

När går företagsintresset före allmänintresset?
Frågan är intressant. Det finns legitima skäl för företag att hemlighålla delar av sin verksamhet eftersom vissa affärshemligheter kan skada verksamheten om de kommer till konkurrenternas kännedom. Samtidigt blir det problematiskt om gränsen för hemlighetsmakeriet flyttas så långt att företagsintresset dominerar över allmänintresset.

Tre dellösningar
Lösningen på problemet kan finnas på flera plan. Dels finns det nya företag som tänker i helt andra banor, där t.ex. ägandet delas mellan producenter och konsumenter. I den typen av verksamhet finns rimligtvis en större öppenhet och en kultur, som gynnar transparens och missgynnar hemlighetsmakeri.
Dels finns det möjlighet att lagstifta om transparent bokföring, där miljöbelastning, klimatrelaterade utsläpp, uppförandekoder etc måste granskas och redovisas. Den utvecklingen är redan på gång.
För det tredje finns det en tydlig trend i samhället att personal söker anställning i företag som både kommunicerar och förverkligar värden, som uppfattas positivt. Tillit blir en konkurrensfaktor och tilliten bärs och personifieras av de anställda och deras attityd till släkt och vänner. Fuskande företag kommer helt enkelt att ha svårt att locka rätt personal.

Målvaktsfrågan
Samtidigt får vi inte blunda för det faktum att intressekonflikten existerar mellan nyttan för företaget (och ägarna) respektive nyttan för kunder och det allmänna. När ett företag tjänar pengar kan de lockas att vilja tjäna ännu mer pengar på att bete sig bedrägligt. Övergivna sjöodugliga fartyg i våra hamnar har börjat bli ett påtagligt problem. Samma fenomen finns naturligtvis även på landbacken. En ”målvakt” handlas upp som formellt står som ägare till en rostande båt eller en kemikaliefylld bakgård. Lagstiftningen hinner inte med. Ansvarsfrågorna hamnar mellan stolarna och någon tjänar pengar på att luras.

Vem lyssnar man på?
När nu gränsen mellan vad som är bra för företagen och vad som är bra för helheten flyttas till förmån för företagen måste vi fundera på vilka konsekvenser det kan få. För mig verkar det som om EU-parlamentet har lyssnat alldeles för mycket på lobbyisterna från näringslivet och alldeles för lite på de organisationer som hyllar civilkurage och värnar mänskliga rättigheter.

Tips: ett Youtube-klipp från EU-parlamentet, där två olika ståndpunkter kommer fram, den ena kort mot slutet: https://www.youtube.com/watch?v=2hv6OrGZsms

2 maj – dubbelmoralens dag

Den 2 maj varje år ska deklarationerna vara inne. Skatt betalar vi för att det finns saker som var och en inte kan finansiera på egen hand. Vi behöver gemensamt säkra resurser för välfärden, för infrastruktur och investeringar, för försvar, polis, forskning, utbildning, sjukvård.. allt detta vet vi. Men den 2 maj är också kulmen på en årlig kampanj, där det gäller att ”vara smart”. Den 2 maj borde kallas dubbelmoralens dag.

Rubrikval
Samtidigt som vi inser att skatten behövs för att ge våra barn en bra skola, våra gamla en bra omsorg och världens fattiga ett bidrag från rika Sverige, pågår fram till den 2 maj en medial kapplöpning i att på bästa sätt hjälpa allmänheten att slippa att betala skatt. ”De 10 smartaste avdragen” eller ”Avdrag du inte får missa”. Det hade lika gärna kunnat stå: ”Så här får dina barn en sämre skola” eller ”Se till att bussen går mer sällan” på löpsedlarna. Men det står det inte.

Panama – en kanal för fuskare 
Skatt är tydligen något som någon annan betalar. Konsekvensen av detta blir rimligen att ingen borde betala något alls. Om nu målet är att minska sin skatt till varje pris. De med många nollor i inkomstkolumnen har råd att ta hjälp för sina avdrag. Bankerna ger både råd och hjälper till att flytta pengar till Panama och andra märkliga ställen, där pengar tydligen kan stoppas undan för att skolan ska kunna bli sämre och för att bussen ska kunna gå mer sällan. De ”vanliga” löntagarna kan inte räkna med bankernas hjälp att kalibrera kontot mot en mottagare i Panama. De får nöja sig med kvällspressens tips och råd.

Smart eller kriminellt?
Men nog är det lite märkligt. De kvällstidningar som ena dagen excellerar i tips hur läsarna kan slippa att betala skatt, kan nästa dag indignerat ägna mycket trycksvärta åt precis samma sak, med den skillnaden att det är de rikas skatteplanering som beskrivs. Det som är bra journalistik och resulterar i artiklar med ett högt läsvärde ena dagen vänds 180 grader andra dagen och blir ett exempel på ett skamligt och klandervärt beteende. Hur ska de ha det? Är det smart eller kriminellt att smita från skatten?

Dubbelmoralens dag
Den 2 maj är verkligen dubbelmoralens dag. Å ena sidan tycks vi febrilt leta efter sätt att kringgå systemet. Skulle å andra sidan någon lyckas i stor skala med att minska sin skatt ska drevet gå och vederbörande hängas ut som moraliskt lågtstående.
”Så här gör du för att slippa betala skatt” och ”Så här lyckades NN smita från skatten” blir två rubriker med identiskt motiv men med helt olika etiska referenser.

Det kan inte samtidigt både vara eftersträvansvärt och klandervärt att undvika skatt. Eller som gamle C H Hermansson sa: Någon dj-a ordning får det väl vara…

 

 

Hur blev Gode män onda?

Vi läser i tidningar och förstår från nyhetssändningar att det finns stora problem med systemet med Gode män. Vid en slumpvis genomförd kontroll hittades 26 försvunna miljoner kronor. Troligen rör det som betydligt mer, som gode män har kommit över genom ett bedrägligt beteende. ( Se länktips nedan). Nästan inga oegentligheter har polisanmälts och bedragarna går fria. Systemet verkar inte fungera. Kommunala överförmyndare tycks inte göra sitt jobb. Och i slutändan är det de hjälpbehövande som drabbas. Hur blev de gode männen onda?

Korruption?
Länsstyrelsen som granskat de slumpvisa fallen konstaterar att det föreligger kompetensbrist. De förtroendevalda överförmyndarna tycks inte ha kunskap om vad de ska granska och hur. Men det skulle också kunna förhålla sig på ett annat sätt. Gode män kan förmå överförmyndare att blunda för oegentligheter mot en del av ”bytet”. Det brukar kallas korruption och brukar vi hävda att vi inte har i Sverige. Men dessa energiska journalister som gräver djupt i tusentals Youtube-klipp för att hitta bra citat att fälla ministrar med, skulle ju faktiskt kunna följa upp detta. Hur är det med relationen mellan överförmyndare och gode män? Är de kompisar? Förstår överförmyndaren mycket väl vad som pågår? Är detta en betydligt större skandal än det verkar? Vad säger Bo Rothstein, som forskar i ämnet?

Tilltron naggas ordentligt i kanten
Troligen gör de allra flesta gode män en bra och samhällsnyttig insats. Det är i alla fall vad man önskar. Gode män behövs för att hantera vardagslivet för sjuka, äldre, nyanlända barn, omyndigförklarade osv. Men den bristande kontrollen kan naturligtvis, kopplad till en blygsam ersättning för arbetstiden, göra att enstaka gode män faller för frestelsen att belöna sig själv med lite extra pengar. Kan de superrika flytta sina oskattade förmögenheter till Panama med bankernas goda minne, blir det kanske lockande för den enskilde gode mannen att passa på och sko sig med några tusenlappar. Hela skattesystemet och tilltron till de gemensamma utgifterna och de samhällsnyttiga funktionerna bygger på grundtanken att alla bidrar efter förmåga och erhåller stöd efter behov. Låt oss hoppas att ”Gode män-skandalen” inte ytterligare minskar tilltron till samhällsbygget. I slutändan är det vars och ens etik och moral som blir avgörande.

Detta är text nummer 500
Sedan jag började blogga regelbundet för cirka 4 år sedan har jag nu skrivit 500 bloggposter. En erfarenhet av detta är att övning ger färdighet. Jag har nytta i andra sammanhang av att författa korta och tydliga texter. Och skrivandet tvingar mig att precisera och formulera iakttagelser och synpunkter, som jag själv kan ha nytta av och som i bästa fall kan inspirera andra i arbetet. Nästa mål blir 1000 texter.

Länktips: Inslag i Sveriges Radio: http://t.sr.se/26t8SjN

Tyst diplomati fungerar horisontellt

Jag fick tipset att läsa Jens Odlanders bok ”Tyst diplomati”, eftersom jag är intresserad av Etiopien och vad Sverige kan bidra med för att stödja det landet. Jens Odlander skriver i reportagestil med utvikningar kring historia, geografi och politik för att vi som läsare ska förstå hur annorlunda ett land som Etiopien är, jämfört med ett europeiskt land. Boken skulle mycket väl kunna göras om till radioteater. Den har en stark här-och-nu-känsla i många avsnitt, där man som läsare nästan blir en fluga på väggen under avgörande skeenden.

Svårt arbete
Det Odlander skildrar är hur processen såg ut när Martin Schibbye och Johan Persson till slut skulle släppas fria efter ett år i etiopisk fångenskap. Händelserna som ledde fram till deras frisläppande beskrivs från insidan, initierat och detaljrikt, men det som framför allt slår mig är hur svårt det diplomatiska arbetet kan vara och vilka kvalifikationer och förutsättningar som gäller i diplomatkretsar.

Tillfälligheter som planerade händelser
Det verkar svårt att kombinera en tjänst som ambassadör med ett traditionellt familjeliv eller ett normalt socialt liv. Arbetet pågår dygnet runt. De viktigaste informationerna och kontakterna tycks vara de som förmedlas och som uppstår ”som av en händelse”, när en observant diplomat som Odlander ”råkar” befinna sig på rätt ställe för att få en glimt i ögonvrån av en makthavare som rör sig utanför sin arbetsplats. Det kan vara i en hotellbar eller i någon foajé i närheten av ett gym. Det kan verka som en tillfällighet, men är naturligtvis en del av arbetet. Att ständigt använda möjligheten att bekräfta en relation verkar vara en viktig pusselbit i diplomatens vardag. Man vet aldrig när en specifik relation eller kontakt blir användbar.

Summan av allt grundarbete
Generellt slår det mig att tyst diplomati bygger på att grunden finns lagd. Att det finns en tidigare relation att återkoppla till. Att man har träffats och utbytt några fraser, suttit ner, talats vid eller bara blivit presenterade för varandra. Att ha gjort intryck och därmed kunna hjälpa motparten att minnas vem man är, när telefonledningen är knastrig och klockan är tre på natten och det brådskar med ett uttalande. Tyst diplomati är en slags summa av allt annat som möjliggjort den tysta diplomatin.

Att skapa något ur nästan ingenting
Genom att förstå vem som i tredje-fjärde hand indirekt skulle kunna påverka någon beslutsfattare, med en kunskap hämtad ur egna och andras informationskällor och med en stor portion intuition om vem som borde kunna vara till hjälp, tycks diplomater skickligt navigera i en osynligt mönster av relationer, beroenden, tidsaxlar och beslutsprocesser, formella såväl som informella. Den tysta diplomatin framstår för mig som en svår konst att skapa användbara resultat ur inget annat än de relationer som kanske har betydelse i något sammanhang.

Som improvisationsteater
Diplomatin liknar en pjäs utan scen, utan dekor och utan repliker. På snabb tid ska ett resultat uppnås – publiken fås att applådera – och det kan bara ske genom att skådespelarnas inbördes relationer får en mening. I själva verket tycks det dessutom som om den tysta diplomatins fraser och uttalanden bara är kulisser för det verkliga skeendet. Det som sägs är inte det viktiga. Det är pauserna, ordningsföljden, subtila signaler och detaljer som bara de initierade kan uppfatta som är de verkliga höjdpunkterna. Jag kan tänka mig att frågan ”Var det ett bra möte?” blir irrelevant i diplomatkretsar. I affärssammanhang och vid många andra tillfällen brukar en sådan fråga besvaras med ett ja. För de professionella diplomaterna måste frågan vara näst intill en förolämpning. Det vore som att fråga kocken på en restaurang om hans mat är god. Frågan vore fel ställd.

Alltför abstrakt politikerspråk
Är det bra att diplomaterna rör sig i en alldeles egen värld av kodifierade meddelanden och fikonspråk, av symbolhandlingar och ”noter”? Kanske är det så för att mellanstatliga kontakter ska fungera. Bekymret kan vara när alltför stor del av det politiska spelet och avgörande beslut hamnar så långt från vardagen att gemene man inte längre förstår vad som sker. När Bryssel och Washington blir synonymt med osynliga makthavare som styr samhällsutvecklingen i en riktning som många uppfattar som negativ. När misstron och klyftorna växer. När ”Yes, we can” efter åtta år i Vita Huset i stort sett landar i ett business-as-usual och inte ens Obama kunde vända utvecklingen.

Transparens och det öppna samtalet
Tyst diplomati får aldrig bli modellen för den verkliga demokratin. Den tysta diplomatin behövs sannolikt för de institutionella, horisontella och mellanstatliga kontakterna, som behöver bygga på förtroenden. Men vi får aldrig tappa tilltron till en av motpolerna – det transparenta och öppna samtalet, där allt beskrivs och diskuteras på ett öppet och ärligt sätt. Den del av demokratin som handlar om delaktighet och förståelse för beslut mår bäst av största möjliga öppenhet. Snärjs den dagliga politiken in i ett abstrakt symbolspråk och en vardagsfrånvänd professionalism kommer allt fler att tappa tilltron till våra demokratiska grundpelare.

Ska humanitet bestraffas?

För en gångs skull körde jag bil igår och lyssnade till Studio ett i radions P1. Det var ett inslag om en rättsprocess i Danmark. En tidigare barnombudsman i Danmark och hennes man hade hjälpt några syriska flyktingar med skjuts några mil genom Danmark och bjudit dem på kaffe och kanelbulle. Det hände när motorvägen mellan Rödby och Köpenhamn var avstängd för trafik med anledning av de många flyende som ville ta sig till Sverige hösten 2015. Dansk polis hade stängt av motorvägen för att ingen skulle komma till skada. Polis på platsen hade inget att invända mot att frivilliga gav flyktingar skjuts. Men nu kommer det rättsliga efterspelet. Det är enligt dansk lag förbjudet att skjutsa personer som vistas illegalt i landet. Lagstiftaren har naturligtvis tänkt på människosmugglare. Nu var det frågan om frivillighet och medmänsklighet – trötta människor, därav en del barn, behövde hjälp att ta sig till Sverige, där de hade släktingar. Nu tas målet vidare till högre rättsinstans. Vanlig anständighet och medmänsklighet ska bestraffas med böter i Danmark.

Trolleritrick
Något har gått snett i rättstillämpningen om det moraliskt riktiga blir det juridiskt straffbara. Vilket samhälle får vi om vi inte längre får erbjuda hjälp till de som ber om det? Det är lika fel som när man vill förbjuda tiggeri. Det går inte att förbjuda tiggeri om vi vill ha ett samhälle där människor bryr sig om varandra. I fallet med tiggeriet skorrar det extra mycket eftersom förslaget faktiskt skulle innebära att värderingen av vad det innebär för oss icke-tiggare att uppleva tiggeriet är viktigare än det är för tiggarna själva att uppleva sin situation. Det är för att vi ska slippa se nöden som förslaget dyker upp lite då och då. Som om fattigdom och utsatthet skulle försvinna bara genom att dessa företeelser inte får nämnas eller visas. Det hela påminner om hur man kan lura barn. Man kan lura dem att det onda försvinner om de tänker på något annat.

Varifrån kommer dessa idéer?
När medmänsklighet bestraffas och när tiggeri föreslås bli förbjudet slår samhället in på en inhuman väg, som förstärker misstro och bygger sociala barriärer mellan människor när det är motsatsen vi behöver. Varifrån kommer dessa idéer? Hur kan de få genomslag? Har materialismen och egoismen fått ett så starkt grepp om vår tid att vi inte längre ser vad som pågår?

Länktips: Studio ett den 21 mars 2016. https://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=1637

Diskvalificerar vi vårt eget omdöme?

Både de enkla lösningarna och de mest avancerade tycks ha en sak gemensamt – att låta oss slippa ta ansvar. Mina två exempel handlar om politiken respektive tekniken i samhällsutvecklingen.

Så skönt att slippa ta ansvar
Visst är det lockande med politiska ledare som har enkla lösningar på all världens problem och orättvisor. Genom att använda härskartekniker och låta kraftfull får en populist som Trump det att framstå som enkelt att krossa fienden och att kasta ut utpekade grupper. Väljarna lockas av enkelheten i budskapet. När Trump får bestämma så slipper var och en ta ansvar. Och skulle det gå snett kan de ju enkelt skylla på den person de just valt. Det är underförstått att Trumps väljare senare kan skylla på ledaren. Vi har sett det förut, när ledare med förenklade budskap skaffar sig det manöverutrymme de behöver. Lite av samma revanschkänsla, lite av samma ”så bra att någon äntligen gör något åt min situation”.

En anledning: Bristen på visioner
Och så det typiska skuldbeläggandet. Det är någon annans fel att situationen är som den är. Det är inte jag som behöver ta ansvar för min situation, jag kan med rätta skylla allt på en utpekad grupp. Fenomenet återkommer i många länder och tycks hänga samman med det nya utanförskap som har med livsstil, utbildning, ekonomi och social situation att göra, men också bristen på visioner. I nedskärningarnas och effektiviseringens tid krymper resurserna och därmed vars och en andel av kakan. Så minskar tilltron till samhället. Den gemensamma bilden av vad samhället egentligen är försvagas. Det blir lätt att framställa sig som ett offer för omständigheter och att de som har makt, pengar och inflytande inte bryr sig om helheten. Att vända utvecklingen på privat eller generell nivå känns hopplöst. Grogrunden för populism är lagd.

Teknikutveckling: Nu behöver vi snart inte hålla i ratten
Även de mest avancerade tekniska lösningarna svarar upp mot vår önskan att slippa ta ansvar. Alla biltillverkare, och ett antal andra företag med globala ambitioner, arbetar just nu intensivt med det som kallas självkörande eller autonoma fordon. Volvo ligger långt fram, men Toyota har flest antal patent, tyskarna ligger i, liksom företag som Bosch, Google och Apple, som vill kapa åt sig marknadsandelar av den nya marknad med hårdvara, program och system som förväntas uppstå när våra fordon kopplas upp mot nätet, blir hel- eller halvautomatiska i sin manövrering och fordonen ger förare och passagerare möjlighet att göra något annat än att hålla i ratten.

De svåra sekundsnabba valen
Riktigt intressant blir det ju när de självkörande bilarna tvingas göra svåra avvägningar. Om en kollision är omöjlig att undvika: är det då bättre att köra i diket själv eller att köra in i framförvarande fordon? Är det ur programvarans perspektiv bättre att skada fordonet eller att chansa genom en undanmanöver som kan gå bra, men som också kan riskera livet på passagerarna? Är det bättre att köra på en barnvagn än en cyklist eller tvärtom? Det kan vara skönt att kunna skylla på tekniken i sådana svåra valsituationer. Men är det en utveckling vi önskar?

Så skönt…
Det tycks som om vi på flera plan vill slippa ta ansvar. Den starke ledaren ger oss en känsla av bekvämlighet. Ingen behöver ta ställning. ”Han har ju skaffat sig en stor förmögenhet, så han måste ju veta hur man får folk att göra som han säger. Han bygger en mur mot Mexiko och gör Amerika stort igen….”
Och nog kan det vara lockande att slippa ta ansvar för bilresan. ”Nu slipper jag se upp för alla klantskallar i trafiken. Bilen sköter transporten och själv kan jag kolla epost och läsa det senaste…”

Vad är det att vara människa?
Vi som vuxit upp med TV-debatten om burken som skulle fördumma en hel generation kan nu se fram emot en liknande debatt – den om hur vi tycks dras mot lösningar som diskvalificerar vårt eget omdöme. Visst är teknik bra, men inte om den reducerar människan till en passiv konsument utan egen kunskap, utan moral och utan vilja eller förmåga att förverkliga några drömmar.

Oscarsgalan och hjältar

Nog är det hoppfullt. Efter ett antal nomineringar till filmbranschens finaste pris får äntligen Leonardo DiCaprio sin Oscars-statyett för rollen i sin senaste film. På någon minut förväntas han snabbt tacka sitt team, sin arbetsgivare, sina kollegor och varenda liten kugge i det stora filmskaparkomplexet, som kan ha bidragit till att just han fick sin Oscar. De dryga två minuter han får allas uppmärksamhet väljer han att ägna till hälften åt klimatfrågan.

Ett medvetet val
Han kunde ha följt konventionen och gråtit en skvätt av glädje över den fina utmärkelsen, som alla i filmbranschen ser som det finaste beviset på framgång. Istället betonar DiCaprio att vi inte får ta den här planeten för given, vi måste alla stödja de ledare som vill ta tag i hotet mot mänskligheten. Han kunde ha låtit bli. Allvarsord passar ju inte in i glitterformatet, men hans tal fick gensvar hos publiken och även det är en hoppfull signal.

Ekosystemen
Det finns all anledning att fortsätta att lyfta klimatfrågan som ett stort hot. Samtidigt har forskarna noterat ännu större problem, som vi inte uppmärksammar på det sätt som skulle behövas. Ekosystemen är satta under stark press och den takt i vilken vi utrotar arter är i nivå med när dinosaurierna försvann. Vi saboterar kretsloppen i en hisnande takt och tycks inte förstå vidden av problemet. Bina dör, fiskar och fåglar luras att bli mätta på plastpartiklar i havet och livsmedel odlas och produceras utan hänsyn till den långsiktiga påverkan främmande ämnen kan ha. Vad gör vi när naturen går i baklås?

Andra hjältar
Vi ska uppmuntra idoler som DiCaprio när de använder sitt inflytande på ett klokt sätt. Men det räcker inte. Särskilt inte om populister och agitatorer röstas fram till makten i våra demokratier. I ren självbevarelsedrift borde de allra rikaste människorna på jorden inse att mer jämnt fördelade resurser och möjligheter är något vi alla vi vinner på. Vi spelar inte Monopol om jordens framtid. Det är inte Joakim von Anka eller hans verkliga spegelbilder som sitter inne med svaret på våra utmaningar. Vi behöver andra hjältar.

Resvanor, statistik och livspusslets roll

Nu finns det statistik över hur resandet i Göteborg förändrades under 2015. (Se länk till artikel nederst på sidan). Förändringarna beskrivs som små. Från 2011 till 2015 har cyklandet ökat med dryga 20 procent, även om det gick ner från 2014 till året därpå. Det förklaras med dåligt väder under senvåren 2015. Men jag undrar om inte siffrorna för bilresor och kollektivresande döljer helt andra saker.

Det måste fungera
Tålamodet med störningar i spårbunden trafik har nog tagit slut. Pendeltågens möjligheter att upprätthålla punktlighet och tillförlitlighet och de ideliga verkstadsbesöken för de nya italienska spårvagnarna har inneburit försämrad kapacitet och en stegvis ökad sårbarhet. Arbetsresor måste fungera och upplever folk att det inte går att vara säker på att kvaliteten är rätt väljer många att ta bilen ”för säkerhets skull”.

Nettoeffekter
Bensinpriset har sjunkit och det har knappast gjort folk mer benägna att ställa bilen. Sysselsättningen har ökat, vilket gör att fler behöver resa. Det är ett antal faktorer som spelar in för människors val av transportsätt. Det vi ser i statistiken är rimligen nettoeffekterna av både ökat och minskat resande på olika sträckor och för olika personer. Det har också rapporterats oväntade ökningar av intäkterna från trängselskattesystemet. I valet mellan tid och kostnad har kanske många resenärer i praktiken inte så många alternativ. Tider måste passas. Och det räcker nog med ett par förseningar i kollektivtrafiksystemet för att få folk att avstå.

Djupintervjuer
Det vore intressant med ett statistiskt säkerställt urval ur befolkningen, som fick svara på forskarnas frågor om hur de bestämmer sig för att resa. I min vardag är det t.ex. så att min käraste det senaste året åter arbetar fredagar efter att året dessförinnan ha varit ledig fredagar. Sådant ökar naturligtvis resandet på mikronivå med 25 procent.

Innan någon drar fel slutsatser av statistiken borde vi ha bättre och mer detaljerade underlag, som synliggör orsakssambanden. Vanor i rörelsemönster är troligen tröga att förändra, och kräver antagligen bekräftelse hos resenären under lång tid för att bli permanenta. Man testar ett tag. Livspusslet går före det mesta.

Länktips: http://www.vartgoteborg.se/prod/sk/vargotnu.nsf/1/trafik,sma_forandringar_i_goteborgarnas_resvanor