Att hjälpa Ukraina kan göras på olika sätt. I nyhetsflödet handlar det oftast om olika vapensystem, satellitkopplingar och militära resurser. Men det som också behöver nämnas är hur andra än toppmilitärer och regeringar agerar. Spårvagnar och sopbilar kan också göra skillnad.
Länge har det rullat spårvagnar här I Göteborg rullar spårvagnar sedan 1879. Till en början var de dragna av hästar, men 1902 kom de elektriska vagnarna i drift. Steg för steg har vagnparken och biljettsystemet moderniserats. Och nu är det dags att fasa ut de äldsta vagnarna som fortfarande är i drift. De heter M29 och byggdes mellan år 1969 och 1972 i Örnsköldsvik av Hägglunds.
Modell 29
Förr byggde man teknik för att den skulle hålla länge…. Nu har man ersatt dessa gamla trotjänare med nyare vagnar med lågt golv och mer plats så de äldsta vagnarna ska inte längre rulla på Göteborgs gator. Istället kommer 40 st av dessa fungerande spårvagnar skickas till Ukraina, där de förhoppningsvis kan göra nytta i kollektivtrafiken i staden Mykolajiv. Ukraina har ju som bekant tvingats satsa enorma resurser på vapensystem och för att kompensera för bortfallet av produktion i industrin, när personalen tagits ut i tjänstgöring i kriget. För Göteborgs Spårvägar är lösningen dessutom en vinst. Att skrota de 40 vagnarna hade blivit dyrare än att frakta dem till Ukraina. Win-win. (Länktips nedan).
Sopbilar är inte heller så dumt Och inte nog med det. Även sopbilar kan skänkas när de inte längre behövs eller kanske inte längre uppfyller strikta system-, funktions- eller säkerhetskrav i Sverige. Två sopbilar kommer i vår att skickas från Hässleholm till Ukraina. Den ena går till Rohatyn, den andra till Lviv. Men det är inte de första sopbilarna som gått från Sverige till Ukraina. Kristianstad skickade förra året en biogasdriven sopbil för att hjälpa Ukraina, staden Luzova, på ett konkret sätt. (Länktips nedan). När dessa nyheter hamnar på Facebook är naturligtvis ilskan stor bland många. ”Varför ska mina skattepengar gå till ett annat land?” och ”Snart säljs väl bilarna till ett tredje land…” och liknande. Sorgliga kommentarer och ett uttryck för den bristande solidaritet många människor tydligen känner med andra drabbade. Egoismen sitter tydligen djupt hos vissa och man förstår inte hur ömsesidig hjälp faktiskt stärker banden mellan människor. Vi hade önskat samma hjälp från andra länder om rollerna vore omvända. De kommuner som ser en möjlighet att hjälpa till gör helt rätt, tycker jag.
Olika villkor Det är svårt att tänka sig hur livet efter fyra års krig ter sig i Ukraina. Hur är det att gå i skolan? Hur är det att sova och aldrig veta om man måste skynda sig till ett skyddsrum? Hur är det att inte veta om nära och kära kommer tillbaka från fronten? Hur är det när strömmen går, vattnet tar slut eller internet fallerar hela tiden? Vad gör det med ett samhälle? Här hemma diskuteras Mello-vinnare och -förlorare som om det var en kamp på riktigt. Det är så konstigt. Humanism och anständighet är tydligen på undantag.
Det satsas stort på AI i dessa tider. Kraftfull och snabb hantering av data ska ersätta mycket av det arbete som utförts av människor. Nya lösningar ska kunna komplettera de befintliga. Förutom tidsvinster finns det säkert de branscher som räknar med att kunna ersätta anställda med datorkraft. Det är egentligen inget nytt. Det har skett stora förändringar i olika branscher förr. Yrken försvann. Vad gjorde en sättare? Eller alla de sekreterare som förr skrev ner och arkiverade alla papper? De har försvunnit.
Vad är ”rätt” i AI-världen? Det som kanske inte alltid uppmärksammas i AI-diskussionen är vad som skiljer det maskinella handhavandet från det mänskliga. Vi människor tänker och agerar hela tiden i ett spann mellan upprepning och nytänkande, där vi ständigt funderar på om det vi har framför oss kan lösas på ett annat sätt än förra gången. Så ”tänker” inte AI. Det programmen är utmärkta på är att väga samman stora mängder data för att hitta det svar som har störst sannolikhet att vara ”rätt”. Kvantitet och upprepning är på så sätt något som AI normalt använder för att kvalitetssäkra en lösning eller ett svar. Att ifrågasätta och tänka nytt är svårt för datorer, även om det naturligtvis förekommer, lite beroende på hur uppgiften formulerats.
Mer av samma eller nya lösningar? Men det som ligger i AI-utvecklingens natur är att vi får mindre av innovation och alternativa lösningar när våra datorer bygger sitt agerande på sannolikheten att det mest förekommande svaret på en fråga är det korrekta. Upprepning och antalet likartade svar hjälper programmen att identifiera ”rätt” svar. Så om vi tror att AI kommer hjälpa oss att navigera i okända farvatten för att mejsla ut vägen till en hållbar värld kanske vi tänker fel. Risken är att AI betonar ”business-as-usual” när vi behöver ”business-as-unusual” för att komma närmare en värld i balans med resurser, energianvändning och rättvisa.
Att inte göra fel har blivit viktigare än att använda sin kunskap Kopplar man detta till det problem Håkan Boström lyfter i sin GP-ledare den 27 februari blir det om möjligt ännu svårare att skapa utrymme för den omställning och det nytänkande som faktiskt krävs för att klara en hållbar framtid. Boström beskriver en trend han iakttagit att det i det offentliga systemet har blivit viktigare att undvika att göra fel än att använda sitt eget omdöme och sin erfarenhet i syfte att optimera ett beslut eller ett vägval. Han exemplifierar med hur psykiskt sjuka patienter slentrianmässigt transporteras med hjälp av poliser helt enkelt därför att då har sjukhuset tagit det säkra före det osäkra och inte gjort fel, även om polistransport sannolikt inte varit nödvändigt i varje enskilt fall. Den som undviker att göra fel tar heller inga risker och litar heller inte på sitt eget omdöme. Boström konstaterar också följdriktigt att ”tjänstemän som inte vågar ta ansvar för sina beslut är sällan problemlösningsorienterade”.
Följ budgeten och håll tidplanen Bakom den trend Boström beskriver finns också två tydliga drivkrafter, dels att hålla budget och dels att hålla tidplanen. Att göra en bedömning och ta ett unikt beslut kan innebära att det tid att landa i ett beslut, och kan i värsta fall komma att kosta mer. Därför blir det enklast och tryggast att göra på det sätt som inte kan beskrivas som felaktigt. Men om allt beslutsfattande eller underlag för beslut ska underställas AI och/eller principiella rambeslut i budgetar osv blir konsekvensen att 8 månader gamla bebisar får utvisningsbeslut. Vilket vi ju nu ser. Ett omänskligt och närmast cyniskt samhälle, där rimliga avvägningar försvinner in i mörkret mellan ekonomisk optimering, styrande paragrafer och extrema politiska ambitioner. Just den slutsatsen drar inte Boström, men det gör jag.
Synonymerna till ordet ”stram” i SAOL (Svenska Akademiens Ordlista) är spänd, styv, knapphändig och sträng i stil, avmätt. Det innebär fyra delvis åtskilda innebörder så som de återges. Ingenstans står det att stram skulle betyda orättvis eller inhuman. Men det är den innebörden Tidöregeringen nu gett ordet, påhejade av socialdemokrater som inte vill framstå som annorlunda än partierna på högerkanten.
Jag mår illa Det är så att man blir illamående när företrädare för de största partierna närmast som en grammofonskiva som hakat upp sig hela tiden upprepar ”stram migrationspolitik”. När SD talar om detta kopplar de begreppet till sitt sedan länge kommunicerade begrepp ”folkutbyte”, som de hävdar pågår. Svenskheten är hotad, menar de. Nu behövs kulturkanon, återkallande av permanenta uppehållstillstånd och ”ordning och reda”. Och lyfter gärna fram de exempel på kriminella med utländsk bakgrund som exempel på hur det inte går att lita på ”dem”. Det gäller för nationalisterna att skilja på ”vi och dom”. Konflikten är deras livsrum.
Återger en del av Christine Tidåsens argument På Facebook läser jag vad Christine Tidåsen skriver om utvisningarna av studenter och ungdomar. Hon är doktor i ekonomi och undervisar på ekonomihögskolan på Linnéuniversitet i Växjö och har en forskares blick för vad den ”strama migrationspolitiken” innebär på samhällsnivå. Ur hennes inlägg plockar jag några särskilt viktiga aspekter, som kanske inte alltid kommer fram, och som Anders Holmberg missade att fråga Jimmie Åkesson om under 30 minuters utfrågning den 19 februari.
Varför väljer folk Sverige? Att först investera i utbildning av unga människor för att därefter inte dra nytta av det dessa unga människor tillför samhället ”strider mot grundläggande nationalekonomisk rationalitet”, menar hon. Hon påpekar att konkurrensen om kompetenta människor hårdnar globalt, särskilt nu som befolkningarna blir allt äldre och färre ska försörja fler. Mycket intressant är när hon slår fast att ”Forskning visar att högkvalificerad arbetskraft väljer länder utifrån institutionell stabilitet, rättssäkerhet och framtidsutsikter för sina barn (OECD, 2019; World Bank, 2023). Ett land där barn riskerar att utvisas efter lång etablering skickar en signal om oförutsägbarhet. Och signaler spelar roll.”
Fler av Christine Tidåsens bästa argument Migrationspolitiken påverkar inte bara de direkt berörda utan hela inflödet av studenter, forskare och kvalificerad arbetskraft, skriver hon och det gör att Sverige går miste om framtida entreprenörer, forskare och skattebetalare. ”Det är så brain drain uppstår”. påpekar hon. Det är genom gradvisa värderingsförskjutningar och när det psykologiska samhällskontraktet eroderar. När framtiden blir osäker för familj och barn. Hon skriver: ”Forskning om konkurrenskraftiga kunskapsekonomier visar att attraktionskraft bygger på en kombination av ekonomiska möjligheter och social stabilitet (Florida, 2005; Anholt, 2010). När värderingssignaler förskjuts påverkas hela ekonomin: investeringar, innovation och kompetensförsörjning.” Det är mycket mer som står på spel än vad debatten lyckas fånga. Och den ”paus” socialdemokraterna argumenterar för ändrar inte grunden för den ”strama migrationspolitiken”. Pausen skulle möjligen ge de akuta utvisningsfallen lite andrum, men ger inte personer som funderar på att flytta hit någon signal om att synen på personer från andra länder ändras. För det är sin egen framtid alla planerar för. Trygg, säker och full av möjligheter. Och det är det som skaver rejält nu.
Åkesson VILL få så många som möjligt att lämna Sverige I Anders Holmbergs 30-minuter-utfrågning sa Jimmie Åkesson att man inte kan bygga lagstiftning på några av media uppmärksamma individuella fall. (Och påpekade samtidigt att hela bilden aldrig kommer fram i media, vilket i sig kan vara sant, men därmed inte sagt att det som inte lyfts av media skulle stå i motsats till vad media lyfter fram). Men det hör faktiskt till lagstiftarens ansvar att säkerställa att effekterna av de lagar man stiftar inte skapar nya problem, nya och oönskade orättvisor osv. Skillnader är ju att Åkesson vill att de utrikesfödda ska dra slutsatsen att det bästa är att lämna Sverige (enligt deras hypotes om pågående folkutbyte och i linje med de andra lagar man stiftar där folk ska ges bidrag för att lämna Sverige).
Cornelis, Georg Riedel och? En av Sveriges mest uppskattade trubadurer var Cornelis Vreeswijk. Han fångade på ett unikt sätt både den glädje och det vemod som präglar delar av det som är typiskt svenskt. Cornelis var aldrig svensk medborgare och tillhör på så sätt den grupp som Tidögänget vill skapa ”ordning och reda” kring. Georg Riedel tillhörde samma generation som Cornelis och har också på ett unikt sätt bidragit till det som alla svenskar kan känna igen sig i. Georg Riedel flydde med sin föräldrar från dåvarande Tjeckoslovakien och hamnade i Sverige. Vid en prisceremoni 2021 fick Georg Riedel ta emot Stockholm Stads hederspris med en motivering som bl.a. löd ” Georg Riedels klanger och melodier är ett med svenska folkets DNA. ” Hade SD:s syn på ”svenskhet” och ”vi och dom” fått råda hade svensk kultur gått miste om två synnerligen uppskattade kulturpersonligheters stora bidrag. Och frågan infinner sig naturligtvis vilka Cornelisar och Georg Riedlar vi nu går miste om, när de kalla högervindarna drar genom landet.
Helt fel att använda myndighetsåldern som instrument Det är självklart så att barn som bor hemma hos sina föräldrar ska kunna räknas som en del av familjen. Att myndighetsåldern 18 år mest har en betydelse för individens ansvar är rimligt, men man kan inte koppla myndighetsåldern till ett nytt krav på att klara sin försörjning själv. Att avkräva alla 18-åringar att flytta hemifrån, ordna sin försörjning och inte längre räknas som en del av den familj man vuxit upp med är synnerligen inhumant och orimligt. Särskilt om man fortfarande går i gymnasiet.
Många delproblem Det finns en mängd andra märkligheter i hur lagstiftningen tillämpas, där allt motiveras med ”stram migrationspolitik”. Extremt långa väntetider, inlåsningseffekter som gör att pågående ärenden innebär att det inte går att lämna landet tillfälligt osv. Hur länge vandrar man in, egentligen?
Lite statistik (från nätet) 37 procent av specialistläkarna i Sverige är födda utomlands. Hur tänker sig Tidögänget klara vårdköerna om kanske hälften av dessa lämnar landet? 36 procent av alla bussförare är födda utomlands. Hur tänker sig Tidgänget klara kollektivtrafiken om t ex 5000 av dessa 9000 bussförare lämnar Sverige? 35 procent av landets undersköterskor är födda utomlands eller har föräldrar som är födda utomlands. Det finns inte statistik för alla yrkesgrupper, men det går att göra egna bedömningar. Inom många serviceyrken och vissa branscher är det mycket vanligt att personalen har en utrikes bakgrund. Sverige behöver alla arbetande, skötsamma och bidragande människor. Det folk som behöver bytas ut är det folk i beslutande församlingar som just nu företräds av Åkesson.
Göteborgs-Posten är sedan många år den enda dagstidning som utgår från Göteborg. År 2015 anställde GP Alice Teodorescu Måwe till sin ledarredaktion, vilket ledde till andra ledarskribenter på tidningen slutade. När hon tillträdde argumenterade hon kraftfullt för att Moderaterna måste söka samarbete högerut, med SD. Då var det kontroversiellt. Inte minst i en kontext där traditionella liberala värderingar fortfarande stod högt i kurs. Hon vann, kan man sammanfatta utvecklingen. P M Nilsson, då på Dagens Industri, var en annan förespråkare för ett tätt M-SD-samarbete. Och de fick ju som de ville.
Det är svårt att hålla med GP Sedan dess har jag ganska sällan hållit med GP i de ledartexter de skrivit. Nu senast fick t.ex. Håkan Boström för sig att det bästa för Göteborg är att sluta att sätta upp mål för det lokala klimatarbetet. Någon annan bör besluta, menar Boström. Dvs man lägger sig bekvämt nära SD:s klimatförnekelseposition utan att de facto säga att man förnekar klimatproblematiken. Man tycker bara att någon annan ska besluta, vilket ju även GP vet innebär att åtgärderna blir otillräckliga och försenade och dessutom riskerar att inte ta hänsyn till just de förutsättningar som gäller i Göteborg, där koldioxidutsläppen kommer från industrier, transporter och alla verksamheter och boende i en mix som är specifik för Göteborg.
Ålderismen i fokus Desto roligare att faktiskt för en gångs skull kunna säga att GP har rätt. Den 14 februari ägnas ledarsidan, formulerad av Susanna Borgersson, åt ålderismen. Med utgångspunkt i ett par nyutkomna böcker om åldrandet beskriver hon både hur individen och samhället relaterar till åldrandet. I ena stunden är vi produktiva och bidrar till BNP, efter pensionering blir vi en kostnad. Denna skarpa gräns uppmärksammar hon och den behöver verkligen lyftas i olika sammanhang. Bara för att vi avtackas från en arbetsplats ska vi ju inte reduceras till ett olönsamt objekt. Många lever längre idag än för en generation sedan och har mycket att bidra med. Något som många arbetsgivare borde vara skickligare på att ta vara på. Särskilt i de bristyrken som finns.
Hur använder vi vår tid? Hon skriver om Elisabeth Arborelius bok ”Hur livet blev”, som bygger på djupintervjuer med ett femtiotal seniorer, alla 75+. Och nämner på ett intressant sätt hur ensamhet kan finnas i en människas liv trots att det finns människor runt omkring. Den ytlighet som präglar mycket av dagens samhälle blir lätt en fälla. Kanske någon ringer ibland, men de verkliga och innerliga samtalen och mötena kanske aldrig äger rum. Det som gör att man känner närhet till någon annan människa, sympati och förståelse. En reflexion jag får, utan att ha läst Arborelius bok, är att vi behöver skapa mötesplatser för de spontana mötena. Och inte ha så förtvivlat bråttom. Låt det få ta lite tid att lyssna på varandra och förstå. Tid är det faktiskt det enda vi har, och dessutom delar vi samma tid. Hur vi använder den är det mest intressanta.
Hur ska vi göra med alla män? Det Susanna Birgersson inte nämner, men som jag tror kan vara sant är att ensamheten bland män är mycket större än bland kvinnor. För jag tror att män generellt sett är mer otränade i att uttrycka och läsa av känslor och subtila signaler. Man har kanske inte orden, språket, för att formulera rätt stöd eller tankar till någon som behöver stöttning. Så man undviker svåra situationer. Det anses väl ”mjukt” eller ”svagt” att visa sina känslor, i vissa sammanhang. Vilket sannolikt leder till att många män är ensamma i onödan. Civilsamhället skulle kanske kunna fånga upp en del av dessa män, ge dem en uppgift och ett sammanhang. Alla behöver känna sig delaktiga i något större än sig själv. Samarbete och ett större ”vi” vinner alltid över jaget. Egoismen slutar i konflikt, samarbete och förtroende bygger framtiden.
Häromdagen lyssnade jag på författaren Mats Erasmie, som bland annat har skrivit tre böcker om den utvandring som skedde från Sverige till Sydamerika runt förra sekelskiftet. Det har ju skrivits mycket om hur en miljon svenskar reste till USA. Det räcker att nämna Wilhelm Moberg och hans böcker och hur de ledde till musikalen Kristina från Duvemåla för att inte tala om hur SVT i många år gjort program om svenskättlingar från USA som får komma hit och tävla i att få träffa sin borttappade släkt i Sverige. Men vi har inte hört så mycket om alla de svenskar som färdades över havet till Brasilien och Argentina och hur det gick för dem.
Dödskaravanen, Silverfloden och Villa Svea Mats Erasmie har grävt i olika källor, forskat och besökt Sydamerika ett antal gånger, hittat sin egen släkt där och levandegjort i bokform hur emigrationen till Brasilien och Argentina gick till och hur det gick för emigranterna och deras barn. Det var billiga resor och rena bondfångarknep som ingick. Att regnskogen inte gick att bruka direkt var inget som nämndes före avresa. Men fattigdomen och svårigheterna hemma i Sverige gjorde att många tog chansen. Att många barn dukade under när de drabbades av sjukdomar var inget som det skrevs hem om. Eller hur tufft livet kunde vara med farliga djur och väglöst land. Googla Dödskaravanen, Silverfloden och Villa Svea så hittar ni de tre böckerna.
50 procent svensk, 50 procent italienare och 100 procent argentinare Men det som, förutom de märkliga livsödena han beskriver (”based on a true story…”) i böckerna, fastnade i mitt minne var ett citat från en av svenskättlingarna i Argentina Mats berättade om. Först hade vi fått veta att kaffe med sju sorters kakor, midsommarstången och otaliga dalahästar var påtagliga och närmast dagligen synliga kännetecken på hur den svenska kulturen fortfarande levde vidare i det område, där ett antal svenskar slog sig ner för flera generationer sedan. Butiker bar fortfarande svenskklingande namn och gårdarna hade utvecklats till stadsdelar som fortfarande bar namn efter de svenskar som först slog sig ner på platsen. Men citatet som fastnade löd ungefär så här: ”Ja, jag som har en svensk far och en italiensk mor känner mig som 50 procent svensk och 50 procent italienare. Samtidigt är jag 100 procent argentinare.”
Inkluderande, inte exkluderande Det kändes så skönt att höra detta. Vårt ursprung är inte det som ska sortera bort ut utan det ska berika. Vi känner oss stolta över vårt arv och vårt ursprung, som vi bär med oss, men vi är samtidigt fullt ut förankrade i vårt nya hemland. Dvs att se ursprunget och kulturen som en tillgång, inkluderande och förstärkande, inte som en belastning som exkluderar. I dessa ICE-tider, där olika krafter gör vad de kan både i USA och här hemma för att sortera oss i vilka som hör hemma här och vilka som är oönskade kändes befriande att höra just detta. Att våra kulturella skillnader tillför något och ger samhället mervärden, som vi kan vara stolta över och som samhälle ta vara på.
Ålderism är ett problem som i allt högre grad blir uppmärksammat i olika sammanhang. Att bli bedömd och bemött på ett visst sätt baserat på fördomar om ålder borde inte förekomma. Samtidigt är det ett återkommande mönster i stora delar av samhället att sortera personer utifrån fysisk ålder. Inte minst gäller det när det finns många sökande till ett arbete, både i det privata näringslivet och inom offentlig verksamhet. Att bli uppsagd i femtioårsåldern kan visa sig bli detsamma som att bli ”dömd” till ett långt utanförskap i väntan på pension. I en annan text tog jag upp Omställningsfondens arbete, där de aktivt hjälper både kommuner och individer att hitta arbetsuppgifter. (Se länktips nedan, Och några dagar senare skrev GP på ledarplats om ålderismen, se länktips nedan).
Ta till vara erfarenhet bättre En av talarna på Omställningsfondens event i februari var John Mellkvist, som är generalsekreterare på Pluskommissionen. Några av hans insikter och slutsatser ska jag försöka återge här. Bland annat påpekade han hur arbetsgivare ibland missförstår att någon har bytt arbete flera gånger och tolkar det som att den sökande har svårt att finna sig till rätta. Men ur individens perspektiv kan det tvärtom vara en indikator på att den sökande nu blivit klar över vad han eller hon vill göra i arbetslivet, att det blivit tydligt vilken uppgift vederbörande känner sig hemma i. Livsfaser och ålder går heller inte hand i hand. ”Vi behöver äldre nybörjare” som John Mellkvist formulerade det. Verksamheter kan också må mycket bra av att någon kommer in med friska ögon och kanske med erfarenheter från andra arbetsplatser, där man hanterat olika frågor på ett framgångsrikt sätt.
Befolkningspyramiden och Farbror Melker John Mellkvist påminde publiken om att 80+ – personer är den just nu snabbast växande gruppen i samhället. Detta samtidigt som befolkningen riskerar att krympa eftersom antalet födda barn per kvinna nu är klart lägre 2,1 (som håller befolkningen på en stabil nivå). Idag lever vi också ett betydligt mer aktivt liv än tidigare generationer. Och så visade han en bild på en 43-årig farbror Melker (Torsten Lilliecrona) från Vi på Saltkråkan och en 55-årig farbror Melker (Henrik Norlén) från den senaste nyinspelningen. Ålder är bara en siffra.
Bild från John Mellkvists presentation
Märkliga effekter Det finns en ekonomisk prislapp på detta att inte alla får arbeta. Dels i uteblivna intäkter för samhället, men också i form av att det betalas ut arbetslöshetsersättning. Den siffra John Mellkvist nämnde var 69 miljarder kronor per år. Och pekade också på den paradox som ligger i begreppet erfarenhet. Många som rekryterar vill ha erfaren personal. Men när erfarna personer erbjuder sina tjänster tas de inte till vara.
Kompetensutmaning? Personligen tror jag att det kan hänga samman med att mellanchefer inte vill riskera att bli utmanade av en nyanställd med mer kompetens, erfarenhet och pondus än vad han eller hon känner sig ha. Det blir en slags kompetenspyramid som styr vem som får komma ifråga. Kanske också för att vederbörande känner på sig att den egna kompetensen inte är tillräcklig. Och inte vill riskera att bli exponerad som okunnig på något område.
Vem kommer vara borta mest tid eller stanna flest år? Det ingår också i paradoxen att när barnen är utflugna, vabbandet är slut och hela livssituationen skulle möjliggöra en gedigen satsning på arbetstiden (i 55+ – åldern) värderas en småbarnsförälder högre, trots att den yngre personen rimligen kommer att behöva stressa mer för att få livspusslet att gå ihop. Till paradoxen hör också att den yngre personen sannolikt kommer att vilja klättra vidare i karriärer, inte minst för att höja sin egen lön, vilket ju gör att sannolikheten för att en nyanställd 35-åring stannar i 15 år på samma arbetsplats är lägre än sannolikheten att en 55-åring gör det.
Det kanske är i den andra karriären man hittar ”hem” John Mellkvist påpekade också att ålderismen är mer påtaglig i individualistiska samhällen (som det svenska). Och nämnde hur språket också indikerar subtila signaler, exempelvis när man lite förklenande talar om ”våra äldre”, som om de behöver tas om hand och inte har egna önskemål. Detta samtidigt som klokhet, vishet och erfarenhet från goda och mindre goda processer borde tas till vara. Han nämner att besluten generellt sett blir bättre med äldre chefer. Och att många hittar sin egentliga roll i en andra karriär, där man kan använda erfarenheter från tidigare uppgifter (och misstag) på ett klokt sätt. Det gäller att vara nyfiken och se möjligheter, menar han.
Själv hade jag drygt tjugo år i näringslivet i olika roller innan jag hamnade i en fristående stiftelse med miljö och hållbarhet i fokus (Ekocentrum i Göteborg). Så jag kan bekräfta detta med ”karriär två”, som ofta gör att man hittar en uppgift som bättre motsvarar kompetens, intresse och läggning. Och där erfarenheterna från ”karriär ett ” också kan tas till vara.
Ordet omställning dyker upp allt oftare. Behovet av en omställning har jag varit medveten om i åtminstone trettio år, så för mig känns det långsamt som om den nödvändiga omställningen faktiskt också kan inträffa. Visst är oljelobbyns och fossilkramarnas framgångar förfärliga, liksom hur sanning och lögn flätas samman i ett ocertifierat och okontrollerat nyhetsflöde. För att inte tala om hur respekten för kunskap ersätts av en allmän utmattning i det konstanta flödet av känslostyrd information. Men ändå. Två exempel från den här veckan flätas samman till en intressant möjlighet. Ursäkta om texten denna gång blir aningen längre än brukligt.
Ingen tillfällighet att så mycket nu handlar om omställning? Omställningsfonden, omställningslabben och en rapport som listar sju olika behov av omställning visar sig för mig nästan samtidigt. Det tyder på att frågan om omställning har börjat betyda mer i olika sammanhang. De sju olika omställningsbehoven som presenterades under en konferens om återbruk påstods där ha att göra med eller innebära: – styrning och organisering, – policy och regelverk, – platsspecifika och geografiska parametrar, – omställning för företag och/eller affärsmässig omställning, – omställning av kultur och normer, – hur vi kan behöva förändra synen på etik och rättvisa – samt omställning relaterad till konsumtion och användare.
En intensiv timme om kunskapsfronten Behovet och konsekvenserna av återbruk i bygg- och fastighetssektorn har blivit allt tydligare och konferensen sammanfattade kunskapshorisonten på ett möte på Chalmers för en fullsatt sal. På samma konferens presenterades Omställningslabben som de organisatoriska plattformar som etableras för att möjliggöra samverkan, projekt och processer. Omställningsfonden är något helt annat, men skulle kunna knyta an till de omställningslabb som utvecklas.
Lite info om Omställningsfonden Omställningsfonden presenterade sin verksamhet vid ett webbinarium i veckan. Omställningsfonden finansieras av SKR:s och Sobonas medlemmar. (SKR = arbetsgivarorganisation för Sveriges Kommuner och Regioner), Sobona = arbetsgivarorganisation för kommunala bolag.) De har resurser att hjälpa kommuner och regioner att genomföra projekt för grupper av anställda, som riskerar att friställas av olika skäl. De arbetar med kompetensutveckling och systematiskt stöd för att matcha behov och resurser på ett mänskligt plan. Omställningsfonden har även ett individfokus och kan stödja personer som behöver komplettera sin meritlista, kanske utveckla och certifiera sin kunskap osv. På ett plan gör omställningsfonden det som Arbetsförmedlingen borde göra.
Win-win på att ta tillvara resurser På Omställningsfondens webbinarium berättade de om sin verksamhet, lyfte fram framgångsrika projekt och dessutom hade bjudit in John Mellkvist, generalsekreterare vid Pluskommissionen att tala om ålderism. (Just hans föredrag kommer jag att återkomma till separat. Det var mycket intressant). Omställningsfonden når i dagsläget 1.3 miljoner anställda inom välfärdsyrken. Många av de anställda har behov av karriärlyft, kompetensutveckling och stöd på olika sätt. Behoven ute i kommuner och regioner förändras och en del av de anställda saknar kanske formella meriter, kompetenser och anställningsbarhet för utlysta tjänster. Både för kommunerna och för de anställda blir det tidsödande, oroande, dyrt och komplicerat att introducera helt ny personal. Det är smidigare för alla inblandade att kompetensutveckla befintlig personal. Samtidigt står ju inte utvecklingen still. Nya behov uppstår, inte minst som en följd av naturlig avgång och pensionering.
Flera perspektiv vägs samman Det som är tilltalande med Omställningsfondens arbetssätt är att man ser till både organisationens och den anställdes behov. Den som har arbetat en längre tid på en arbetsplats har naturligtvis samlat på sig erfarenheter och en viss rutin, som det kan vara ett slöseri att kasta bort. Många har dessutom kompetenser vid sidan av de formella krav som preciserats. Det kan ta tid att hitta det jobb eller de arbetsuppgifter som bäst matchar utbildning, erfarenhet, läggning och intresse. Vissa begrepp tolkas och innebär olika saker beroende på hur rutiner lagts upp. ”Ansvarstagande” och ”självgående” är sådana ord, som kan betyda olika saker. Den som har en ordningsam läggning kanske är perfekt till att ansvara för ett mellanlager av material, som ständigt behöver fyllas på. Den som är social till sin natur kanske ska ha mycket kontakter med brukare. Den som har ett främmande språk som modersmål kanske kan göra nytta på fler sätt. Osv.
Mjölby sparade pengar på att ta till vara kompetens Vid ceremonin den 4 februari var det just ett tolkomskolningsprojekt som uppmärksammades av Omställningsfonden. Tre modersmålslärare och studiehandledare fick hjälp av Mjölby kommun och Omställningsfonden att bli kontakttolkar. Detta gjorde att kommunen nu slipper handla upp externa tolkar, utan kan använda den egna personalen på ett flexibelt sätt. Vid samma ceremoni uppmärksammades också ett måltidsbiträde som hade blivit varslad om uppsägning, men som fick hjälp och uppmuntran att gå en kockutbildning och byta karriär relativt sent i yrkeslivet.
Matcha förväntningar, behov, resurser och förmågor Att se behov och lösningar från olika perspektiv tror jag är en nyckel till framgång när det gäller omställning generellt sett. Arbetsgivaren kan ta till vara kompetens genom att få visst stöd att genomföra de kompletterande utbildningar och processer som behövs. Arbetare säljer inte sin tid till arbetsgivare. Arbetsgivare ska inte se sin personal som förbrukningsvaror. (”You are fired…”). Samhället vinner på en helhetssyn. Mänskligt och organisatoriskt handlar det om att matcha förväntningar, behov, resurser och förmågor. Och ta till vara sådant som har ett dolt värde vid sidan av bokslut och vinstrapporter.
CMB ordnar intressanta event Allt detta om Omställningsfondens arbete hade jag med mig när jag fick en uppdatering av CMB på Chalmers i form av tre presentationer under rubriken ”Marknad och logistik för återbruk ─ var är kunskapsfronten?”. Shift Sweden är det paraply som under 10 år ska finansiera olika projekt, där bl a Vinnova, Formas och Energimyndigheten står för en stor del av finansieringen. Ambitionen är att under 10 år ställa om Sverige i fossilfri riktning och med stor medvetenhet om resurshushållning och att skapa attraktiva livsmiljöer för alla. (se länktips nedan, där man f.ö. även specifikt nämner civilsamhället). När man nu siktar på återbruk i byggsektorn är det tre skiften man vill arbeta med: (1) Från linjära byggprocesser till cirkulära affärsmodeller, (2) Från ohållbara transporter till konkurrenskraftiga alternativ och (3) Från att se och genomföra förändring i silos till att integrera den byggda miljön och mobiliteten i samma system. Man börjar med skifte 1.
Hur definierar vi ”nästan som ny”? De plattformar man använder kallas för omställningslabb, som kan ha en tematisk eller geografisk inriktning. Nya omställningslabb planeras för fullt. Målsättningen är att minska avfallsströmmarna i byggsektorn, att minska klimatpåverkan och resursanvändning samt att skapa förutsättningar för ett mer motståndskraftigt samhälle. Det behövs ett antal uppfyllda kriterier för att återbruk ska kunna bli norm. Det finns också ett behov av en viss diversifiering i hur material kan ”loopas” från demontering till nymontering. Ibland kan samma tegel plockas ner och monteras tillbaka på plats. I presentationen visades fem olika ”återbruksloopar” där den femte handlade om att tillverkaren tar tillbaka sin produkt, ser över den och sätter den på marknaden igen. Var och en inser att här krävs nya aktörer, nya rutiner, utbildningar och en mängd nya regelverk och praxis. När är en produkt ”ny” eller ”så gott som ny”? Osv, Vilka garantivillkor ska gälla och hur hänger miljödeklarationer samman med återmontage? Att slippa nytillverka minskar ju klimatavtrycket, osv.
En möjlig koppling till Omställningsfonden? Vi fick lära oss att det kommer att behövas en mängd nya tjänster och kunskaper för att detta ska fungera. Och här insåg jag plötsligt att det kan finnas en koppling till det som Omställningsfonden arbetar med. Om någon har kunskap om hur ett ventilationssystem ska fungera och ställas in, men kanske inte längre har en kropp som orkar bära och lyfta tung utrustning, så kanske det finns utrymme för en viss omskolning eller omställning av yrkesroller för att ta till vara en individs kompetens. Ett sådant synsätt kräver att vi släpper det ensidiga lönsamhetskrav som branschdominerande företag och de anonyma aktieägarna hela tiden utgår från. Vi behöver balansera ”vinst-as-usual”- tänket med ett samhällsnyttoperspektiv, som ju också saknar tydliga förespråkare. I jakten på kortsiktiga vinster och uppfyllande av prognoser finns hela tiden de röster som brukar kallas ”marknaden”. Men vem ger röst åt sunt förnuft, helhetstänk och den långsiktiga nyttan av att inte slösa bort viktiga värden?
Hur ser motkrafterna ut? Vad som heller inte hann presenteras på en intensiv timmes presentation var hur hur motkrafterna ser ut. Vem är det som motsätter sig omställning enligt det som forskarna från RISE m.m. presenterade? I Sverige har vi en oligopol-liknande situation med en handfull dominerande stora byggföretag. Det är lätt att inse att de ogärna ser en omställning, där deras vinstmarginaler och position försvagas. Så vem ska utmana dem? Vad ska få dem att vilja ”komplicera” en rivning eller ett nybygge med platsspecifika dellösningar, återmontage av tidigare teknik osv? När det är enklare och kanske kortsiktigt billigare att bara göra som man brukar göra.
Rollfördelning och redovisning Det som saknades under genomgången av kunskapsfronten, och som kanske inte rymdes av tidsskäl, var hur de nya affärsmodellerna ska ta form, av vem och hur de i sin tur ska kopplas till årsredovisningar, vinst och skattesystem. Det är viktigt att den nya ekonomin, som behöver ta form också fungerar hela vägen så att inte ”marknadens” krav på lönsamhet bromsar den resurshantering som samhället behöver. Att detta hänger ihop med ”Enough”-ekonomin, som jag brukar kalla ”lagom”-ekonomin och som Jennifer Hinton forskar på är sannolikt. Och att vi kommer att behöva ett eller ett par parallella redovisningssystem för företag är klart. Det måste möjligt att redovisa hur företagets verksamheten kan bedömas och beskattas med utgångspunkt från långsiktiga krav och värdering av bevarande vid sidan av kortsiktig ”vinst”, som inte tar hänsyn till helheten.
Ställ krav på fastigheter att ha minst två funktioner När det gäller policy- och regelverksomställningar nämndes möjligheten att via lagar ställa krav på en större andel återbrukade material i projekt, samt att möjliggöra en större flexibilitet i bygglov (exempelvis att hålla öppet för val av fönster- eller dörrpartier beroende på vad som finns tillgängligt). Det man kunde nämnt är kravet på att nybyggda fastigheter ska kunna användas på minst två olika sätt eller idén att skapa ”virtuella kommuner” för att skapa ett lagrum för kommuner att bedriva verksamhet utanför kommungränsen, tillsammans med andra kommuner.
Vi behöver en återbruksanpassad moms! När det gäller styrningsperspektivet på omställningen handlar det mycket om att etablera digitala stödsystem och digitala tjänster. Det som blir hängande i luften är naturligtvis vem som ska åta sig att etablera dessa system, med vilka kapacitetskrav och hur tillgänglighet och uppdatering ska ske osv. Rollfördelningen behöver klargöras, liksom hur ägandefrågorna (och värderingsfrågorna) hänger ihop med de material som demonterats. Är det avfall? Är det ”nästan nya ventilationskanaler” eller vad handlar det om? I vems bokföring syns de och till vilket värde? Och hur ser en återbruksanpassad momslagstiftning ut? Dagens moms är ju som bekant helt anpassad till ett linjärt varuflöde. Här krävs ett EU-anpassat nytänkande.
Ekonomi, igen! Hur demontering blir norm är också svårt att beskriva. Jag tror att här är kopplingen till hur redan brukat material ska värderas i bokföringen är en del av hur normförskjutningen kan äga rum. Så: ekonomi, igen! När det gäller företagens vardag handlar det också om hur demonterat material ska kategoriseras på ett enhetligt sätt, liksom kvalitetssäkras. Här finns säkert ett visst motstånd från leverantörshåll. De vill ju hellre sälja nya produkter än behöva acceptera att en grossist tar hand om en äldre produkt och säljer den på marknaden. Rollfördelningen för denna omställning är synnerligen oklar. Vem vill och vem vill inte se återbruk i stor skala? Hur ser motkrafterna ut och vilka delbeslut kan stödja omställningen? Så: ekonomi, igen! På konferensen listades en mängd behov och luckor som finns, bland annat dessa:
Några av de behov som nämndes på CMB-konferensen 5 feb
Lokala behov och brukarperspektiv De behov som listades ur ett lokalt perspektiv var naturligtvis fungerande logistiksystem, och återbrukshubbar för mellanlagring. Ur brukarperspektiv nämndes att det behöver bli en tydligare norm att återbrukade köksinredningar (o.dyl.) anses en naturlig del av en renovering. Ur etiskt perspektiv nämndes behovet av att ha enhetliga system för att värdera kvalitet, kulturvärden och estetiska parametrar m.m.
När egoismen växer och får medvind jagar den ikapp sig själv. Som politisk grundpelare blir den organiserade egoismen självdestruktiv. Detta eftersom politik ska ge förutsättningar för sådant som ingen kan lösa själv, utan som kräver rätt samarbetsformer. Det extremhögern inte inser är att den samhällsordning de själva gärna etiketterar med ”lag och ordning” i själva verket skapar ett samhälle i olag och i oordning.
Hjärnspöken På ett sätt känns det hoppfullt när den politiker som i en undersökning fått högst förtroende av alla partiledarna, Åkesson, på fullt allvar beskriver hur han jagats av hjärnspöken i sina drömmar och fallit så illa att han behövde plåstras om. Inte för att jag önskar att han skadar sig, men själva den inramning han ger till sin upplevelse är ju som hämtad från en nyårsrevy. ”Jag jagades av mina egna hjärnspöken, av elaka invandrare, och i tumultet som uppstod uppstod blodvite…” (typ). Visst är det en tydlig symbolik i detta, att den politiker i Sverige som just nu väljarna har störst förtroende för jagas av sina egna vanföreställningar.
Både genuint trogna sin ideologi och inte – samtidigt! Sedan står han i Knesset i Israel och låtsas att vara motsatsen till det som utgjorde grunden för SD en gång i tiden, när han själv sökte sig till detta parti. Där finns också en djup symbolik att lyfta fram. För det är ju ”den ondes” mest lyckade illusoriska trick, detta att förneka sin egen existens. När han på fullt allvar hävdar att SD inte grundades ur en nazistisk ideologi har han lyckats sluta cirkeln och kan börja bygga vidare på nästa generella lögn. Samtidigt som den innersta cirkeln av genuint övertygade SD-trogna naturligtvis måste hållas informerade. Den spänning som uppstår i dessa dubbla budskap (att SD både är genuint trogna sin ideologi och aldrig har varit det – samtidigt!) kan nog få vilken partiledare som helst att ligga sömnlös.
Lojalitet räcker inte Vi får dagliga rapporter från USA om den nyckfullhet som präglar Trumps politik. Att han bedriver politik som en maffiaboss har blivit uppenbart. Det handlar om personlig makt, om att berika sig ekonomiskt, att få bekräftat av omvärlden att han är den som bestämmer och att han i praktiken kan göra lite som han vill har ju blivit allt tydligare under det senaste året. Den missbedömning han gjort handlar bland annat om att kunskap och erfarenhet hela tiden har nedvärderats i relation till lojalitet. Att handplocka ”patrioter” från stormningen den 6 januari 2021 till att utföra en del av jakten på ”illegala invandrare” inom ramen för ICE har nu visat sig vara en missbedömning. Särskilt som hans ”agenter” litar på att Trump benådar dem om de skulle råka bli dömda för något brott. Till och med Trump-trogna Fox News har nu börjat kritisera Trump och befarar att Trumps ekonomiska politik och hans jakt på motståndare kommer stå republikanerna dyrt.
Minneapolis visar vad det handlar om Det har fungerat länge att höja tonläget och att effektivt propagera för en alternativ sanning, när verkligheten inte stämt med den bild de Trump-trogna medierna velat kommunicera. Länge har högermedierna slutit upp bakom Trump och bidragit till att han haft ett stabilt förtroende hos en illa informerad väljarkår. Men nu krackelerar bilden. Renée Good var en trebarns-mor som försökte ta sig bort från en hotfull situation. Hon blev mördad av ICE. Och sjuksköterskan Alex Pretti försökte hjälpa en person som blev knuffad av ICE, filmade det som hände och blev själv nedknuffad och skjuten av två ICE-agenter. Alla försök att beskriva Pretti som en terrorist motbevisas av tydliga vittnesuppgifter och filmer. Inte ens Trump kan bluffa sig ur detta. Övervåldet är uppenbart och oproportionerligt. I ett desperat försök att rättfärdiga skjutningen av Pretti sa Trump att det är fel att gå beväpnad på gatorna, vilket i sin tur fått de normalt Trump-trogna i vapenlobbyn att reagera. Det är en omstridd men stadfäst rättighet att bära vapen (under vissa förutsättningar) i USA. Så nu förlorar Trump även stöd från den del av högern som traditionellt stödjer republikaner. Verkligheten och bilden av verkligheten så som Trump vill beskriva den stämmer inte. Och Trumps tidigare taktik att på olika sätt beskriva sanningen som ”fake” håller inte när allmänheten själv kan skaffa sig en uppfattning. Sanden håller på att rinna ut ur Trumps timglas.
Ska Meloni och Farage applådera Trump? En intressant konsekvens av händelseutvecklingen är att hyllandet av Trump från den europeiska radikala högern, Farage, Meloni, Orban, SD i Sverige, nu blir ett problem för dem. Det blir ju allt tydligare för alla och envar att Trump inte förtjänade det Nobels Fredspris han så gärna ville ha. (Och som FIFA av alla organisationer hittade på en variant av för att smörja Trump…). Fler och fler inser nu, när han utan att blinka krävde att Danmark skulle överlämna Grönland till honom och när han hävdar att det nu är han som styr Venezuela, att Trump är en oberäknelig och personcentrerad president, som inte borde ha så mycket makt.
Stövlarna står putsade I höstens valrörelse i Sverige blir det relativt enkelt att lyfta fram vad som händer när den radikala högern får reell makt. Då åsidosätts mänskliga rättigheter och då träder den råa och nakna maktapparat fram, som hela tiden finns som ett reellt hot. Stövlarna är putsade och våldet mot oliktänkande är inte långt borta. Hot och hat svämmar över på ”sociala” medier och radikalhögern står redo att agera. Fördelen är att vi kan använda utvecklingen i USA som en avskräckande bild av hur det går när den radikala högern och den politiska egoismen får verklig makt.
Ett samhälle är alltid större än jaget I tjugo år har jag funderat på denna inbyggda motsättning: att grundinställningen att ”jaget” är viktigare än ”vi:et” förr eller senare måste leda till att allt samarbete upphör. I SD:s barndom tänkte jag att minoriteten svensktalande i Finland skulle få nationalismen att kapsejsa. Eller skulle verkligen Åkesson applådera att svenskarna i Finland diskriminerades av systerpartiet Sannfinnländarna? Frågan blev aldrig riktigt brännhet, men grundkonflikten finns där. Om ”jag” alltid är viktigare än ”vi” leder det förr eller senare till konflikt. Egoismen som grundfilosofi är dömd att misslyckas. Ett samhälle är alltid större än jaget. Kompromisser., lyhördhet och samarbetsvilja måste prägla ett sunt samhälle. Att alltid sätta sig själv före andra leder ofrånkomligt till kollaps. Här finns något att använda och formulera på ett bättre sätt i kommande valrörelser.
Det dök upp ett mejl från organisationen OSS. Jag som minns hur Sovjetunionen föll samman och de olika staterna organiserade sig i en samarbetsorganisation trodde naturligtvis att det rörde sig om Oberoende Staters Samvälde (OSS) som av någon anledning ville kommunicera något. Men, nej, så var det inte. Det var heller inget om Open Source Software (OSS) som någon ville berätta. Istället var det Organisationen Sveriges Servicestationer (OSS) som hade ett angeläget budskap.
Slarvfel i texten flera gånger I sitt eget mejl kallar sig organisationen för ”Organisationen Services Servicestationer” (OSS), vilket förvillar en aning. Kan de inte ens sitt eget namn? Har de ingen som korrekturläser mejl som ska nå ut till olika aktörer? Vet de inte vad kvalitet och brist på kvalitet signalerar? Gick ingen den kursen? Men vid närmare eftertanke är det nog ganska typiskt att den som skickar ut ett mejl till tusentals mottagare inte hinner dubbelkolla innehållet. Stress och tidspress kan lätt bli vardag och i serviceorganisationsbranschen är kostnadsjakten central och löner ska hållas så lågt det bara går. Även på kommunikationsansvarig.
Det är inte rimligt att 85 procent har hotats på jobbet Budskapet från OSS-organisationen, vad den nu heter, är trots allt intressant och därför plockar jag upp tråden här. Mejlet försöker sätta fingret på ett arbetsmiljöproblem som drabbar personalen på tankställen och servicestationer. Man skriver ”Hela 85 % av de som arbetar inom service har upplevt någon form av hot eller trakasserier i sin arbetsvardag. Varannan medarbetare inom vår bransch har utsatts för aggressivt beteende och var fjärde medarbetare har utsatts för sexuella trakasserier. ” Det är ett utsatt (ensam)arbete att arbeta kvällar och obekväma tider, där det lätt kan uppstå situationer som kan kännas hotfulla eller obekväma. Och det är inte svårt att tänka sig att ensamarbetande tjejer är extra utsatta.
Svåra omständigheter Kombinationen obekväma arbetstider, låga utbildningskrav och låga löner landar sannolikt i att arbetet lockar yngre personer, som ser jobbet som ett steg in på arbetsmarknaden. Och att man därefter tänker sig söka sig vidare till andra butiksjobb eller liknande. Lönsamhetskraven stoppar sannolikt arbetsgivarna många gånger från att ha dubbel bemanning. Uppepå detta finns nedläggningshotet (se länktips nedan, där siffran är lite oklar). Den som arbetar ensam i denna typ av butiker löper antagligen relativt stor risk att möta oangenäma beteenden, stöldförsök och liknande. I viss mån finns troligen kontanthanteringen kvar som en ytterligare riskfaktor.
Ett par citat från drabbade företag En av personerna som uttalar sig i mejlet är Martin Stenberg, säkerhetschef på Cirkle K: ”Att skydda och stötta våra medarbetare är vår högsta prioritet, och vi vill vara en del av lösningen. Det är bara möjligt om vi vågar prata om utmaningarna.” Och på OKQ8 säger Cim Nilsson: ”Våra medarbetare är vår absolut största tillgång och att nu gå med i initiativet Kindness Week sänder en tydlig signal om att vi inte accepterar hot och trakasserier i vår bransch.” Man inser naturligtvis problemet och att något måste göras, men letar efter rätt recept. En tanke som skulle kunna testas är att erbjuda medlemskap.
Medlemskap? Likaväl som man legitimerar sig i butiker som Kjell & Company för att få del av medlemserbjudanden skulle ju tankställen och servicebutiker kunna koppla sin verksamhet till identifikation. Vissa tider släpps bara ”medlemmar” in, dvs personer som legitimerat sig. Det är ingen mänsklig rättighet att bete sig svinaktigt, nedlåtande eller hotfullt mot butikspersonal. Det är heller inte OK att svina ner på toaletter och bete sig allmänt illa. En del av detta skulle troligen försvinna om anonymiteten försvann. Formellt kan ”medlemskapet” innebära att stationen eller kedjan skickar ut erbjudanden per sms eller på annat sätt för att påminna sina medlemmar om att de finns.
Är glesbygden lättast att börja med? I mejlet finns en allmän text om OSS, där det framgår att de 900 medlemmarna får hjälp av organisationen i förhandlingar med drivmedelsbolagen. Drivmedelsbolagen har naturligtvis muskler och en ekonomisk styrka som en enskild företagare med en servicebutik inte är i närheten av. Styrkeförhållandena är ojämlika. Det är inte svårt att gissa sig till hur små marginaler den enskilde företagaren måste klara sig på. En väg att gå vore att starta i glesbygden, där lönsamheten kanske är extra svår och samhället ändå är tacksamt för att tankstället finns kvar som en bemannad station. Där är tanken på medlemskap troligen enklast att introducera eftersom bygden ser värdet av butiken.
Strukturomvandling Sedan är det en annan sak att i alla fall jag hoppas att fossila bränslen har fasats ut om 25 år. Men då behöver tankstället erbjuda något annat medan elbilens batterier laddas under 20 – 25 minuter. Varför inte lån av dammsugare för att städa ur bilen? Det behöver ju också göras ibland.
Länktips: Många mackar är hotade, säger OSS (oklart hur många eftersom länken säger 500 och texten påstår 1000): https://oss.se/500-mackar-hotade/
Bo Rothstein är en forskare med integritet. Han har skrivit många böcker och är fortsatt aktiv i samhällsdebatten trots att han kallar sig emeritus och inte längre har ett tjänsterum på Göteborgs Universitet. Jag lyssnade på ett samtal mellan Bo Rothstein och Daniel Suhonen (se länktips nedan) och det var intressanta 90 minuter som jag rekommenderar att ni lyssnar på.
Viktigt att öppna upp lagstiftningen för personalägande Samtalet berörde flera områden, men ett huvudbudskap var detta med att svensk lagstiftning borde vara mer inriktad på att främja personalägda företag. I Storbritannien, Kanada och Danmark växer antalet personalägda företag och i USA är demokrater och republikaner positiva, delvis ur olika aspekter. I Sverige får en bostad ägas och belånas med bostaden som säkerhet, men ett företag får inte köpas med framtida intäkter som säkerhet. Det får man i andra länder. Inte minst i glesbygd och där det är ont om arbetstillfällen är det kontraproduktivt att inte främja personalägande.
Utgå från tillit och inte från misstro Samtalet berör ett antal fenomen som intresserar de båda herrarna. Bland annat berörs vinstperspektivet inom äldreomsorgen. Det är svårt att teckna avtal kring verksamheter som snarare bygger på fungerande processer än på mätbara resultat. Rothstein tar också åt sig en del av äran av att Skattemyndigheten uppfattas som lösningsorienterad i relation till skattebetalarna. Han höll ett föredrag för länge sedan där han betonade vikten av att bygga på tillit och inte på misstro. Om myndigheter i sin utgångspunkt utgår ifrån att folk vill luras så finns en stor risk att all kommunikation blir negativ, men om myndigheten utgår från att alla vill ha rättvisa lägger man en grund av ömsesidig tillit. Det låter kanske flummigt och enkelt, men lyssna på samtalet så förstår ni. Det är en delförklaring till att vissa myndigheter uppfattas som mer tillgängliga än andra.
Mänskliga rättigheter överordnade religionen Bo Rothstein är född i en judisk familj även om han inte beskriver sig som religiös. Avsnittet i samtalet om Israel, Palestina och Västbanken är mycket intressant. Han är personligen inte lockad av en stat som bygger på religion utan menar att mänskliga rättigheter måste överordnas den religiösa dagordningen. Om Sverige vore en kristen stat skulle hans börd innebära att han själv klassades som en andra rangens medborgare. Han är tyvärr pessimistisk när det gäller konflikten Israel-Palestina. Och tar flyktingexempel från 1900-talet som illustration till hur destruktivt det blir att etablera permanenta flyktingläger. (Den sortering och uppdelning i ”vi-och-dom” som Tidögänget håller på med är kanske på ett sätt en sekulär variant av samma rangordning, slår det mig….).
Korruption Ett annat avsnitt handlar om korruption. 70 procent av världens befolkning lever under korrupta förhållanden och tvingas ständigt medverka till att korruptionen finns kvar. I Sverige växer troligen korruptionen i gränslandet till kriminell verksamhet, till vapenaffärer (Bofors är ett skällsord på andra språk!) och möjligen i fastighetssfären. Det talas om ”dolda bud” vid budgivning.
Det kan handla om stora företag också Men åter till huvudtemat. Tidöavtalet (!) har en passus om löntagarägda företag, men troligen inget parti som driver frågan. Men forskningen visar tydligt att pensionen blir bättre i personalägda företag. Bo Rothstein skrev redan 1984 en artikel om detta. Och det nämns också att det är många gånger företag med hundratusentals anställda som ägs av personalen. Det måste inte vara små företag. Därför talar man heller inte om ”kooperativ” utan om personalägande. Kooperativ låter småskaligt.
Ägandets syfte är centralt Diskussionen handlar motslutet en del om Meidners löntagarfonder och hur det blev MBL-lagstiftning istället. Det vi har fått är ansiktslösa och huvudlösa ägare i form av fonder, som inte bryr sig om det inflytande ägandet skulle kunna användas till, utan enbart bevakar avkastningen. Hur lätt det är att hamna fel i företagsvärlden illustreras ju av Nokia, som hade en dominerande ställning på mobiltelefonisidan innan Apple kom med sin smartphone, blir min reflexion. Om man ensidigt fokuserar på att förvalta ett kapital och göra som man alltid har gjort riskerar man som företag att snabbt bli omsprungen när marknaden och kunderna vill något annat. Med personalen som ansvarig för sin egen framtid blir lyhördheten för skiftningar i efterfrågan och kvalitet sannolikt mycket större. Lyssna på samtalet. Det är inspirerande, tycker jag.
