Category Archives: Människan i hållbarheten

Individens relation till hållbarheten.

Den hållbara ekonomin

Posted on by
2

Ganska ofta ser man socialdemokratiska debattörer längta tillbaka till en tid då stat, kommuner, näringsliv, riskkapitalister och arbetstagarorganisationer verkade för samma sak. Staten såg till att investeringar, infrastruktur och kompetensförsörjning stöttade en utveckling, där innovationer kunde transformeras till lönsamma industriprojekt och ge investerare trygga villkor för sina insatser. En slags win-win, där industrins ägarstrukturer och röstkontroll över stämmor gjorde att rimliga lönevillkor kunde hanteras utan att strejker och andra fenomen satte käppar i hjulet för ruljansen. Men går det att återvända till 1900-talets modell för industriell utveckling?

Vad kommer AI innebära?
En stor förändring är hur AI steg för steg kommer att komplettera och i flera fall ersätta mänskliga tjänster. Det går fortare och blir många gånger väl så bra utfört av de nya mjukvarorna, det som tidigare tog anställda mycket tid att åstadkomma. Kontrollen över mjukvaruutvecklingen och datainsamlingen blir på så sätt helt avgörande. Det är tech-jättarna som har ett momentum just nu. Och serverhallar byggs på många ställen för att hantera de nya datamängder som systemen ska utnyttja.

Den kortsiktiga exploateringen behöver upphöra
Men det finns fler skillnader som sällan kommer till uttryck. 1900-talets övertro på tillväxt och ökade volymer kommer inte kunna lösa de hållbarhetsproblem vår tid står inför. Vi kommer att behöva stegvis fasa in andra grundkoncept som kan ersätta jakten på vinst till varje pris. Den syn på tillväxt och ökade volymer som präglat en stor del av efterkrigstiden kan inte fortsätta länge till. Det går helt enkelt inte att exploatera jordens resurser i den takt som inte balanseras i ett kretslopp. Kanske tydligast illustrerat med vår tids exploatering av miljontals år gammal fossil energi i form av olja, gas och kol. Men det gäller ju även mineraler och och sällsynta metaller. Vi måste hushålla med resurser och hitta sätt att skapa kretslopp kring de ämnen vi plockar upp ur jordskorpan.

Vingarnas trygghet
Jag läser en text som hyllar LO-ekonomen Gösta Rehn och dennes tankar om ”vingarnas trygghet”, där det handlade om att en grundtrygghet på arbetsmarknaden, som kopplas till arbetstagarens förmåga och frihet att flyga vidare till ett nytt jobb, snarare än att klamra sig fast vid en befintlig syssla. Den tiden kommer nog inte tillbaka. Vi kommer att behöva ompröva väldigt mycket av den industribaserade välfärd vi vant oss vid. Ekonomin kan inte bygga på kortsiktig exploatering av människor och resurser. Den måste utgå från ett långsiktigt synsätt, där det viktiga blir att bevara och förstärka det som har en värde, snarare än att omsätta andras arbete till egen vinst.

Hållbar ekonomi
Den nya ekonomin måste utgå från att målet är utjämning, rättvisa och minskande, inte ökande, klyftor i livsvillkor. Det är passé att sträva efter att en ska vinna och att alla andra ska betraktas som förlorare. Ansvarstagande och kompetens ska naturligtvis kunna ge skillnader i löneanspråk, men systemet ska vara och uppfattas som rättvist. Inte minst gentemot kommande generationer. Något annat blir inte hållbart.

I december kommer Sverige-ID

Posted on by
2

Hur kommer det sig att en av de mest centrala och säkerhetsberoende funktioner vi har i samhället, digital identifiering, helt och hållet kontrolleras av de stora bankerna? För att bekräfta vår identitet gentemot exempelvis 1177 behöver vi använda Bank-ID. Och samma, ganska etablerade funktion, används i paketdistribution och i många andra sammanhang. Varför är det privata intressen och inte staten som äger och administrerar detta system, som har så tydliga kopplingar till säkerhet och personlig integritet?

Frågan kommer upp då och då
Lena Mellin på Aftonbladet skriver (se länktips) om detta och nämner även det faktum att det finns många som inte har tillgång till smart-phone eller ens har förmåga att hantera en sådan. Det är uppemot en miljon personer i Sverige som inte är uppkopplade för att hantera sin ekonomi. (Se länktips om tidigare inlägg).

Sverige-ID
Sverige-ID finns på planeringsstadiet, men avgörande är ju om tillräckligt många aktörer och brukare använder den funktionen. För att få till en förändring behöver sannolikt staten skapa stegvisa incitament som får aktörer att byta system. Det behövs, lite grand som Lena Mellin skriver, också ett system för den som inte hanterar en smart-phone. Det måste vara billigare, säkert och robust, och kunna hanteras av många som idag inte har en smart-phone, eller på annat sätt inte ”finns”. Hemlösa blir ju t ex idag exkluderade av Skatteverket och ”finns” på så sätt inte. (Helt orimligt).

Teknikutvecklingen kan användas negativt
Mjukvarudelen och vårt uppkopplade beroende av stora tech-bolag är en säkerhetsrisk. Det borde vara självklart ur flera aspekter att centrala system, som i praktiken alla ska tillhöra, står oberoende av dominerande kommersiella krafter. Det finns ju dessutom aktörer som Elon Musk som vill koppla ihop persondata med ekonomi och kunskap om vad var och en gör.

Kontanter och ”skriva upp”-ekonomin
Vi behöver också koppla ihop frågan med hur vi ska se på kontanternas roll i vardags- och samhällsekonomin, den fråga som Björn Eriksson idogt bevakar. Den är viktig inte minst för glesbygden. Men vi ska heller inte glömma den enkla möjligheten att återuppta ett system där vi betalar regelbundet för våra dagligvaror genom att inköpen ”skrivs upp”. Med eller utan förskott. Framför allt i medlemsstyrda verksamheter borde det vara intressant.

Länktips: här är Lena Mellin ledare

Länktips: En tidigare bloggtext om 2023 års utredning om Bank-ID m m: https://christerowe.se/2023/09/nr992-hur-ska-vi-ha-det-med-pengarna/

Vi behöver ett bättre skydd

Posted on by
Reply

(Uppdaterad fil 1 augusti) Problemet med bedrägerier mot framför allt äldre personer behöver hanteras på ett genomtänkt sätt. Jag har en bekant som nyligen drabbades av dessa professionella bedragare, som kombinerade flera attacker på ett mycket illasinnat sätt. Min bekant är mycket medveten om hur man ska bete sig när man anar ett bedrägeri. Trots detta gick han i fällan. I skrivande stund är det inte klart om han får tillbaka sina pengar.

Genomtänkt attack
Inte nog med att bedragarna låtsades vara ”banken” och ”hjälpa till att förhindra ett bedrägeri”, de hade också hittat ett sätt att blockera offrets mobiltelefoni genom att avboka kontot med teleoperatören. Han kunde därmed inte ringa ut och göra någon kontroll av det som bedragarna påstod, heller inte kontakta någon bekant. Synnerligen samordnat och smart blockerade bedragarna på så sätt offrets naturliga vägar att få klarhet i om det som sades kunde stämma.

Varför inte återinföra två bankdagar?
Slutsatsen måste bli att det behövs säkerhetskontroller som hjälper till att förhindra bedrägerier, speciellt mot äldre, som kan ha lättare att bli lurade att tro på bedragarnas skickliga upplägg. Det är inte lätt att ta rätt beslut i en stressad situation, när telefonen inte längre fungerar och en skicklig bedragare på ett genomtänkt sätt stressar till felaktiga beslut. Det kan behövas någon variant av att återinföra två bankdagars fördröjning på alla transaktioner för vissa personer. Två dagars möjlighet för olika system att fånga felaktigheter och bedrägerier.

Vi behöver väga risk mot möjlighet
Givetvis finns det situationer när stora överföringar är helt rimliga och i överensstämmelse med avsändarens vilja. Men här måste man väga möjlighet mot risk. Möjligheten att tjäna pengar på en kursförändring eller en förväntad aktiekurs-vinst måste vägas mot risken att bedragare lyckas lura äldre personer på deras besparingar. Kanske kan man börja med en frivillig anslutning till ett fördröjningssystem. Den som vill kan kräva att banker och andra aktörer säkerhetskontrollerar de överföringar som görs över ett visst belopp eller med en viss återkommande struktur. Själv har jag drabbats av att bedragare drog 300 kr i ett stort antal aktioner. Just i det fallet återfick jag pengarna, som dragits från mitt kreditkort.

Telia har gett ut en skrift
Telia har i alla fall gjort ett första försök att hjälpa folk att undvika att bli lurade via nätbedragare. Den ”Lila guiden” finns att beställa från Telia. Framsidan har en bild av Jenny Strömstedt, som av några bedragare användes som ”skyltfönster” för en kampanj för en tid sedan. På ett antal sidor förklaras ganska detaljerat hur man kan skydda sig och vad olika termer betyder. Möjligen vänder sig broschyren till en ganska informerad krets, även om det finns en del ordförklaringar kan det finnas behov av en ännu enklare version, som kan hjälpa oerfarna telefonanvändare och internetanvändare på traven. Men att problemet är stort råder det ingen tvekan om.

Vi behöver verkligen hjälpa en sårbar kategori att minska risken för att bli utsatta för bedrägerier. Det är inte OK att bara låta bedrägerierna fortsätta.

Läsning: Christer Ljungbergs bok och tredje platsen

Posted on by
Reply

Christer Ljungberg har skrivit en intressant bok om ”Tredje platsen” som jag just har läst. Christer Ljungberg startade Trivector, ett konsultföretag som specialiserat sig på mobilitet, hållbara transporter och tagit plats som ett framgångsrikt företag på det området. I samband med pandemin började han intressera sig för begreppet Tredje platsen och resultatet har blivit en bok på 200 sidor.

Pandemin satte fingret på behovet
Enklast kan begreppet beskrivas som att den första platsen är vårt hem, den andra är vår arbetsplats och den tredje platsen är den plats vi återvänder till när vi vill träffa andra människor. Pandemin kastade om våra sätt att leva. Många fick möjlighet att arbeta hemifrån, vi var alla tvungna att undvika folksamlingar och pandemin blev en utmaning för många kaféer och verksamheter som är beroende av tillfälliga besökare. Den tredje platsens funktion blev synliggjord.

Ensamheten kostar livslängd
Ljungberg har på ett tilltalande sätt vävt samman en lättläst och intresseväckande text med ett stort antal forskningsreferenser vilket naturligtvis underlättar för den som vill gräva djupare i olika delfrågor. Tematiskt återkommer han ofta till stadens puls och hur staden kan planeras. 15-minuters-staden, att kunna nå många viktiga funktioner till fots eller till cykel, den täta stadens fördelar lyfts fram. Den tredje platsen kan bidra till att bryta destruktiv ensamhet. Bland annat nämns forskning som tyder på att ofrivillig ensamhet kan förkorta livet lika mycket som att röka 15 cigaretter om dagen. Fördelarna handlar bland annat om de svaga band, som vi behöver, weak ties, där det kan räcka att säga hej till någon och att möjliggöra det oplanerade, det oväntade.

Börja med människorna
Ur ett stadsplaneringsperspektiv är Ljungberg tydlig. ”Börja med människorna” är hans starka budskap. Tredje-platser fungerar bäst när de fyller ett behov och människor spontant dras till dem. Tredje-platser bygger trygghet och tillit i samhället och gör att människor känner igen sig och blir mer jämlika. Pubarna i England uppstod just som en reaktion på de klubbar för överklassen, som krävde medlemskap och att vara en del av ett sammanhang. En pub var från början ett public space, där alla var välkomna. Och eftersom många bodde trångt och barnen behövde sova….

Identitet och sund samhällsutveckling
Bland det värdefulla jag tar med mig från läsningen är hur en tredje plats kan utvecklas från att vara en plats att gå till, till att vara en plats man tillhör. Det handlar om identitet, hemkänsla utanför hemmet och att känna sig delaktig på ett jämlikt sätt. I dessa tider av vi-och-dom-tänkande, konflikter och politiskt definierat utanförskap blir detta allt viktigare, känner jag. Ljungberg vinklar inte sin text politiskt, men det finns självklart en möjlighet att fånga upp flera av Ljungbergs idéer när det gäller en sund samhällsutveckling.

Kaffepannan, kok-kaffet och andra detaljer
Ett helt kapitel ägnas åt kaffet, eftersom tredje-platser ofta kombineras med att vi umgås över en kopp kaffe. Begrepp som kafferep och kaffetår liksom hur olika kedjor utvecklats kring kaffet gås igenom utförligt. Möjligen saknar jag en markering av hur stark ställning kok-kaffet hade under lång tid, hur kaffepannan var en självklar detalj, inte bara hos påskkäringar som flög till Blåkulla, men även sotbrända hängande över lägereldarna där arbetarna pustade ut efter en dag vid kolarmilorna. Även den norrländska seden att ha salt i kaffet kunde ha nämnts. Och hur Melitta blev ett begrepp och banade väg för bryggningen och så småningom halv- och helautomatiska maskiner, där myntinkast var ganska vanligt på arbetsplatserna innan det blev mer eller mindre norm att arbetsgivaren bjuder på kaffe. Inte heller kaffesumpen nämns, sumpen som ju faktiskt är användbar ur ett kretsloppsperspektiv för att göra kompostjord. Men det är detaljer, som inte förtar bokens värde.

Rollfördelning
Det man skulle önska i uppföljande bok om tredje platsen är att några aspekter kom med lite tydligare och kanske även ett fördjupat resonemang kring rollfördelning, vinst, ägande och driftsvillkor för tredje-platser, så att det blir tydligt hur förutsättningarna ser ut.

En cirkulär ekonomi måste bygga på tillit
Ett kapitel skulle t ex kunna handla om tredje platsen i relation till köpcentra. Många städer i Sverige har satsat på externa köpcentra för att locka butikskedjor och skapa förutsättningar för ökad konsumtion. Men i takt med att vi behöver ställa om vår konsumtion till mer av nyttjande så kommer också det mänskliga mötet bli viktigt. Vi behöver lära känna den person som vi ber ta hand om vår produkt för att reparera eller förlänga livslängden på den. Vi behöver mötesplatser för att bygga förtroende och tillit. ”Känner du NN?” ”Brukar han göra ett bra jobb?” Osv, dvs det finns all anledning att ha tredje-platser i anslutning till inlämningsställen och butiker där kunskap och hantering, reservdelar och erfarenhet är viktiga delar. Och kanske är det de gamla stadskärnorna som är bäst lämpade för mixen av inlämning, förståelse, förtroende och kunskap.

En eller två i hushållet
Ett annat kapitel i den uppföljande boken skulle kunna handla om skillnaden för parlevande personer och ensamstående. Det kan vara en stor skillnad på hur man söker gemenskap om man är lever i en relation eller lever ensam, inte minst socialt, men även ekonomiskt. Det som inte heller kommer fram i boken är hur olika funktionshinder behöver uppmärksammas och att färdtjänst och liknande kan behöva involveras i de lösningarna.

Seniorer
En annan kategori som bara nämns lite i förbigående är seniorer. Många lever längre idag och har många aktiva år efter pensionering. Det är ingen enhetlig grupp, men gemensamt för dem är att de ”plötsligt” har mycket tid och också har en möjlighet att bidra till samhället med olika insatser, mot betalning eller som volontärer. Att ta tillvara seniorers kunskaper, intressen och färdigheter är en del av den samhällsutveckling som vi behöver se. Och just i gränslandet mellan det kommersiella och det frivilliga kan många av seniorerna hitta en ny roll.

Kort- eller långsiktigt perspektiv?
Ett annat kapitel skulle kunna förtydliga målbilderna just när det gäller ekonomin. Det nämns i boken att vissa företag gärna ser en snabb genomströmning av kunder, medan andra förstår värdet av att kunderna sitter kvar, trivs och återkommer. Målkonflikten är på ett plan överordnad mellan verksamhetens (kortsiktiga) vinstkrav och samhällets behov av långsiktighet och förtroendebyggande institutioner. Biblioteken nämns flera gånger, men vi behöver kanske utveckla nya och andra tredje-platser, där det fungerar att besökare spenderar tid utan att konsumera. Det handlar om mixen av synlighet och osynlighet på individnivå. Var och en ska kunna välja hur involverad man ska vara i de skeenden som pågår.

Landsbygden
Bensinstationer nämns flera gånger som en tredje plats på landsbygden, där korta spontana möten kan uppstå. Jag undrar om det stämmer. Möjligen kan vissa män känna det naturligt att hänga en stund på macken, kanske för att diskutera detaljer kring motorer, tänkbara inköp osv. Men var träffas landsbygdens kvinnor? Jag undrar om det är på macken, sannolikt har de andra mötesplatser och vilka är de? Det kunde vara viktigt att förstå för att underlätta livet på landet. I synnerhet som befolkningen åldras, många kvinnor lever längre än män och många kommuner sliter med frågan hur de ska locka ny befolkning för att upprätthålla samhällsservice, få skolor och omsorg att fungera osv. Möjligen är det gemensamägda lokaler som är en lösning, där de boende själva går ihop och äger och driftar lokaler/tredje-platser för att de ska fungera och kanske i informella eller formella samverkansformer med det lokala näringslivet.

Samhällsutveckling
På ett plan handlar Christer Ljungbergs bok om samhällsutveckling. Hur vi kan forma ett tillitsskapande och jämlikt samhälle, där alla känner sig delaktiga. På det sättet är hans bok ett mycket bra komplement eftersom livet inte enbart handlar om stuprörslösningar kring arbetstid, boendeytor eller skatter. Det gäller att planera för det oplanerade, det spontana och det överraskande. Och börja med människors olika behov. Det är också så som nya innovationer kan ta plats. Jag ser fram emot uppföljaren.

Länktips till förlaget: https://whipmedia.se/den-viktiga-tredje-platsen/

Historien om Hövding kanske får ett lyckligt slut

Posted on by
Reply

Kommer ni ihåg Hövding? Den moderna och nytänkande cykelhjälmen som lanserades i Sverige för 15 år sedan? Historien om Hövding, tekniken, regelverken, myndigheternas agerande och hur ekonomiska intressen också spelar roll är faktiskt intressant. Jag blev påmind om Hövding när jag läste en blogg-post av en av styrelseledamöterna, Christer Ljungberg, som pekade på hur teknik aldrig kan bli hundraprocentigt säker. (Se länktips nedan).

Är en procent felfunktion för mycket?
När Hövding togs fram erbjöd den en cykelhjälm som attraherade personer som annars sannolikt hade avstått från att använda en traditionell cykelhjälm. Ett par tusen svenska cyklister skadas varje år i trafiken och ungefär en procent av dessa omkommer. Hövding-konceptet erbjöd en lösning som var tekniskt avancerad med sensorer och snabb airbag-funktion och kan, som Christer Ljungberg visar i sin text om den självupplevda kollisionen, vara klart bättre än en traditionell cykelhjälm. Ändå bestämde Konsumentverket 2023 att den modell som då såldes på marknaden skulle återkallas. Det hade förekommit reklamationer och det fanns återförsäljare som inte ville hantera kundklagomålen. Under 2022 rapporterades 3 000 olyckor in till Hövding där cyklisten burit en av deras hjälmar. Företaget kommenterade detta med att i 32 fall har hjälmen inte löst ut, och i inget av dessa fall har bäraren skadats allvarligt.

Ett märkligt besked i november 2023
Innebär en procent felfunktion att produkten har säkerhetsbrister? Konsumentverket anser det och rekommenderade i ett meddelande i november 2023 att de som äger en Hövding-hjälm avvaktar. (Se länktips nedan). Att be kunder att ”avvakta” är ett märkligt besked. Man hävdar samtidigt att det tillfälliga försäljningsstoppet bara gäller tillverkaren, inte de återförsäljare som har Hövding-hjälmar i lager. Ett mycket märkligt besked. Konsumentverket påpekar samtidigt att det är tillverkaren som har ansvar för att se till att de produkter som säljs är säkra.

Hur säker måste en produkt vara?
Med samma typ av resonemang skulle Konsumentverket kunna förbjuda säkerhetsbälten i alla personbilar eftersom de inte ger ett fullständigt skydd vid olyckor. Det finns ju inte hundraprocentigt säkra tekniska lösningar som kan skydda i alla möjliga situationer. Myndighetens agerande tycks bottna i att verkligheten är svart-vit och att en produkt i alla lägen måste kunna anses säker för att få säljas. Följdriktigt borde ju då alla traditionella cykelhjälmar också förbjudas, eftersom de inte erbjuder ett fullständigt skydd.

Kanske var konkursen för det svenska bolaget nödvändig
Bilden är naturligtvis mer komplex än vad som framkommit. Det har funnits problem med batterier som laddats ur och olika mjukvaror som kanske inte varit perfekta. Alla vet ju att det finns buggar i mjukvaror. När Hövding började säljas i stora volymer kom också affärsmässiga krav in i processen och i valet mellan att ta kostnaden för återkallande av delvis icke-fungerande hjälmar och att chansa med att släppa ut produkter med kända nackdelar blev sannolikt hänsyn till aktiekurser och externa ägare avgörande. Jag vet inte, men det är ju ganska ofta så att mänskliga hänsyn ofta får stå tillbaka för ekonomiska realiteter. Gruvdrift i olika delar världen kan ses som ett exempel. På ett överordnat plan kanske fler liv nu kan räddas.

Nu kommer Hövding 4
Österrikiska iSi, som jobbar med krock-kuddar har köpt patenten och planerar en lansering av en kraftigt förbättrad produkt under 2026, där man bytt ut sensorer och andra delar. Man ser också marknaden för ryttare och motorcyklister som intressant. Rent tekniskt är det rimligt eftersom utvecklingen av Hövding startade 2005, dvs innan det fanns smart-phones och liknande teknik. Det har hänt en hel del på tjugo år och det vore ju bra om fler liv kan räddas och skador kan förhindras. (Se länktips om nya Hövding 4).

Länktips: Christer Ljungbergs bloggtext: https://www.trinext.se/konsumentverket-ar-ute-och-cyklar-eller-har-aldrig-varit/

Länktips: Konsumentverket i november 2023: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/bitradande-konsumentombudsmannen-det-finns-indikationer-pa-att-hjalmen-kan-vara-farlig

Länktips: Österrikiska iSi beskriver Hövding 4: här

Christer Ljungbergs artikel i DI: https://www.di.se/nyheter/ta-tillbaka-hovding-det-handlar-om-liv/

Vem vill bli rik på andra människors elände?

Posted on by
2

Vapenindustrin har en särställning. Inte nog med att den hela tiden hoppas att de leveranser som gjorts snart ska vara obrukbara så att de kan ersättas med nya vapen, robotar eller drönare. De har också en särställning i relation till betalningar. Det är stater och regeringar som är största kunder och deras kreditvärdighet och betalningsvilja är inget som industrin behöver oroa sig för. Och när levererad utrustning används kommer nya beställningar för att fylla de tomrum som skapats. Det finns en misstanke att ett och annat krig startats och eskalerat just för att det gynnar vapenindustrin. Nu när Trump gjort av med mängder av system i sitt märkliga krig mot Iran behöver han ju snabbt ersätta de förlorade systemen med nya. Och leverantörerna ser orderböckerna fyllas.

Vem vill bli rik på andra människors elände?
Just de ekonomiska drivkrafterna bakom krig och konflikter tror jag alltför sällan kommer i fokus. Och i det sammanhanget spelar självklart aktieägare och börskursen en extra stor roll. Med rätt information går det att förutsäga kursuppgångar och går det därmed att tjäna stora pengar på hur marknaden värderar ett visst företag. Visst är det osmakligt att det går att berika sig på andra människors död och lidande?

Vilken roll spelade det att marknaden blev större?
NATO-medlemskapet stressades fram i en tid då Ryssland (Putin) tyckte sig redo att förändra Europa och synbarligen ta makten över grannländer genom militär invasion. Det samarbete som Sverige och Finland haft med NATO sedan lång tid upplevdes av vissa som otillräckligt. Genom ett medlemskap skulle dessa länder nu ingå i en mycket stark försvarsallians var tanken. På köpet skulle svensk vapenindustri (Saab, Bofors…) kunna kvalificera sig för att få leverera till fler länder och tjäna mer pengar på krig, död och elände.

DCA-avtalet ger USA tillgång till Sverige
Det blev aldrig någon verklig debatt om NATO-medlemskapet. Vi hade just kommit ur pandemin och nu uppenbarade sig nästa stora hot. Det fanns säkert de som varnade för Putins avsikter, men ungefär som Sverige inte kunde hålla sig utanför pandemin kunde inte Sverige möta det nya hotet från Ryssland på något annat sätt än inom ramen för NATO, tycks många ha resonerat. I Vita Huset satt Biden och han uppförde sig ju ungefär som vi brukar förvänta oss att amerikanska presidenter ska göra. För säkerhets skull tecknades även ett separat DCA-avtal mellan Sverige och USA, ett avtal som ger USA långtgående befogenheter att använda svenska militärbaser och svensk mark utan att behöva ta hänsyn till svensk lag.

”Kärnvapnens viktigaste funktion är att de aldrig ska användas”
Den pågående diskussionen om kärnkraft ska också ses mot bakgrund av den roll somliga ser för atomvapen, gärna utplacerade på svensk mark. Detta trots det uppenbara bekymmer kärnkraftverken i Ukraina innebär för försvaret av Ukraina. Det är märkligt att anhängarna inte inser vilken strategisk nackdel det innebär att ha kärnkraft och kärnvapen som (o)lämpliga mål för en angripare. Som Alexander Stubb, Finlands president brukar säga: ”Kärnvapnets viktigaste funktion är att aldrig användas”. Men som avskräckande teknologi har de sannolikt spelat ut sin roll. Det är nämligen svårt att tjäna pengar på kärnvapen eftersom de är dyra, kräver mycket rigorös hantering och trots allt bara finns i relativt små mängder.

Vi behöver en debatt om Ottowa-avtalet och personminor
Det som också är synnerligen störande, vid sidan av vurmen för kärnvapen, är hur partier på högersidan i Sverige nu kan tänka sig att lämna Ottawa-avtalet. Det är det avtal som funnits på plats i drygt 30 år och som förbjuder personminor. Bofors slutade att tillverka personminor redan flera år innan Sverige ratificerade Ottawaavtalet. Nedanstående bild från Svenska Freds illustrerar problemet med personminor. Som nu tre partier i Sveriges riksdag vill lämna. Hur det kommer sig att det är en liberal eller en kristen ståndpunkt att lemlästa privatpersoner och barn är obegripligt.

Bild från Svenska Freds
Så här ser de svenska partierna på personminor (bild från Svenska Freds)

Vem vill tjäna pengar på att människor dör?
Det rimliga är att företag som tjänar pengar på vapen, krig och på att skada människa och miljö tvingas att betala från sitt överskott till en särskild fond, som skulle kunna finansiera återuppbyggnaden av det som vapnen skadat. Och det borde regleras tydligare vem som får äga aktier i vapenindustrin och därmed även tjäna pengar på att ”verksamheten går bra”, dvs människor dör och lemlästas.

Vem är egentligen samhället?

Posted on by
Reply

Jag läste någonstans att på ungefär två generationer, sedan 1980, har det totala antalet medlemmar i politiska partier i Sverige minskat med cirka 85 procent. Att det förändrar politiken både till form och innehåll torde vara ganska uppenbart. Samtidigt måste vi minnas att den största enskilda förändringen var att LO-medlemmar tidigare automatiskt var anslutna till det socialdemokratiska partiet. När detta upphörde skedde naturligtvis den största minskningen av antalet partimedlemmar. (Se länktips nedan).

Samhället är vi och kräver ett visst engagemang
I en analys jag läst om denna minskning finns några varningssignaler att ta på allvar om demokratin ska vara något mer än att rösta vart fjärde år. Vi kan och får inte reducera vår föreställning av demokratin till något som påminner om en app eller något vi ser som en konsumtion av en tjänst. Detta att klaga på ”politikerna” blir ibland detsamma som att klaga på en leverantör. Det är en farlig väg att gå. När vi ser samhället som något som någon tillhandahåller och vi själva inte är delaktiga i att forma uppstår lätt en slags ”kundrelation”. Det kan innebära att vi väljer att stå vid sidan av och klaga på hur ”dom” prioriterar fel, istället för att vi aktivt deltar i de för-och-emot-diskussioner som nästan alltid finns när det gäller olika förändringar.

Dialogen är viktig
Med svaga politiska partier finns en risk att viktiga aspekter helt försvinner i diskussionerna. Helt enkelt för att ingen med en avvikande åsikt blir lyssnad till eller ens finns med i rummet eller på webben. En-fråge-opinioner får genomslag på helhetens bekostnad. Förenklingar och populistiska utspel får lättare respons i ett samhälle som inte är vant att hantera flera aspekter av en fråga. Motsättningar blir snabbt påtagliga och förstärks lätt av medierna i deras jakt på klick. Något som också bromsar viljan att försöka se bortom den synliggjorda skiljelinjen. En annan risk med få medlemmar i partierna är att de lättare kan bli offer för kuppartade övertaganden. Ungefär som Kaliber visat skedde i Botkyrka 2023. (Se länktips nedan).

Förenklingar vilseleder lätt
Jakten på enkla ja-och-nej-svar kan på så sätt motverka kloka avvägningar där legitima intressen står mot varandra. Ofta kan det handla om kortsiktighet eller långsiktighet. Plånboken nu blir lätt viktigare än att nästa generation har rätt förutsättningar. Eller ”vi måste ha gruvor” ställs mot samefolkens behov av orörd natur. Jobben i industrin ställs mot naturvården. Ska vi ha fiskare eller fisk….?

Att känna sig hel som människa
För att landa rätt behöver vi dialog och mänskliga möten. Jag talade med några personer i min egen ålder i samband med Pridetåget den 13 juni i Göteborg. En man från Lysekil levde upp och kände sig hel när han fick klä sig fint i kvinnokläder. Men han hade bara en vän att dela sin glädje med, anförtrodde han sig till mig. Ensamheten var påtaglig. Livet blir inte helt när man inte får bejaka sig själv.

Bejaka minoriteter
En annan man hade genomgått ett stort antal operationer. Han kände en stor besvikelse kring hur samhället och sjukvården bemötte honom. Jag fick intrycket att han alltför ofta bemötts, kanske av tidsbrist?, på ett avvisande sätt. Kanske måste vi hitta andra sätt att låta medmänniskor känna sig sedda och bejakade? Även om nittiofem procent får en bra vård och ett bra bemötande måste vi kanske hitta reservvägar för att hjälpa de återstående som behöver hjälp på ett annat sätt. Och att identifiera dessa minoriteter blir självklart enklare ju fler som väljer att delta i de politiska samtalen på gräsrotsnivå.

Länktips: Medlemsutveckling i politiska partier i Sverige: https://sv.wikipedia.org/wiki/Riksdagspartiernas_medlemsutveckling

Länktips: Kaliber om Botkyrka och S: https://www.sverigesradio.se/artikel/kaliber-avslojar-ytterligare-kriminell-i-s-uppgorelsen-i-botkyrka-2023

Social hållbarhet kan vara en stark drivkraft

Posted on by
Reply

Hur vi tar hand om våra lägenheter, fastigheter och bostadsområden spelar stor roll för hur samhället utvecklas. När människor trivs och vill bo kvar skapas en stabilitet, som är svårt att ersätta med andra åtgärder. Hur uppstår känsla av tillhörighet och sammanhang? Det har att göra med en slags underförstådd förståelse för ett områdes karaktär och möjligheter, hur platsen resonerar med den egna upplevelsen. Det finns problemområden som behöver hjälp att bli mer omtyckta och uppskattade. Den 28 maj tog jag del av tre projektexempel som alla på lite olika sätt försöker hantera behovet av att framtidssäkra de utsatta bostadsområdena.

Tre intressanta exempe4
Shift Sweden ordnade ett webbinarium, där man släppte fram Botildenborg i Malmö att berätta om hur källare kan bli gemensamma kök. Ett annat projekt försöker hjälpa till med finansieringslösningar för de fastigheter som står inför stora renoveringsbehov och ett tredje projekt handlade om hur ett gammalt utdömt värmeverk i Bredäng gått från att vara ett problem till att bli en lokal resurs och ett nav för både kultur och boende. (Länktips, se nedan).

Från källare till kök
De tre exemplen visar hur viktigt det är att skapa utrymme för utveckling vid sidan av det formella ansvar som normalt kommuner och allmännyttan tar. Och att det ofta är civilsamhället som har idéer och ser möjligheter. I exemplet med källare som gjordes om till kök handlade om att se möjligheter med outnyttjade lokaler och ana värdet av mötesplatser med en grundfunktion, där man också skapar nyttiga livsmedel tillsammans. Det är viktigt att säkerställa att ventilation, vatten och avlopp, värme och ljus liksom arbetsplatser fungerar rent tekniskt, samtidigt som det säkerligen är avgörande att de boende själva får sätta sin prägel på det som organiseras. Den ömsesidiga tilliten måste byggas upp och utvecklas. Den skapar meningsfullhet och bidrar till att möjliggöra ett långsiktigt fokus.

Östersundshem satsar på andelsägande
Ett annat exempel fokuserade på hur andelsägande skulle kunna skapa en finansiering för nödvändiga renoveringsbehov, samtidigt som det bidrar till att få de boende att investera i ett mer långsiktigt boende/ägande och därmed en viss stabilitet i bostadsområdet. Enligt den person beskrev projektet innebär det inte nödvändigtvis tredimensionell fastighetsbildning. Det tål att följas upp. Östersundshem var i alla fall väldigt intresserade av detta projekt.

Värmeverket ett nav  i Bredäng
Ett tredje exempel var ett gammalt värmeverk i Bredäng, som ingen ville ta ansvar för och som en kulturarbetare med bakgrund i Fryshuset i Stockholm såg potentialen i och nu har omvandlat till ett kulturellt nav för stadsdelen, där man dessutom tänker sig nittio lägenheter och att det gamla värmeverket blir en samlingsplats för människor med idéer. Så blir det sociala och kulturella spåret en brobyggare in i det hållbara.

Skapa utrymme för det nya och idéburna
Alla tre exemplen illustrerar för mig hur viktigt det är att skapa former och formella ramar kring det som ligger utanför kommunens kärnuppdrag. När några vill ta initiativ och forma en hållbar framtid får inte regelverken, planarbetet eller andra hinder vara i vägen, utan det behövs tydliga undantagsregler för det som ska kunna ta form och som inte drivs av kommersiella intressen.

Även torgen kan skapa trivsel
Häromdagen var jag också på Handelsrådets spaningsseminarium, där Göteborgslokaler berättade om hur man tagit tag i Vårväderstorget i Biskopsgården och Hjällbo torg (båda är utsatta områden) och med relativt enkla medel skapat en miljö som är inbjudande och positiv. Kvalitet och trivsel kanske är ännu viktigare i just dessa områden, där annat saknas.

Länktips: https://arena.shiftsweden.se/labb-och-projekt/fran-kallare-till-kok

Länktips: https://arena.shiftsweden.se/labb-och-projekt/hur-kan-ett-varmeverk-bli-varmeverket

Länktips: Vårväderstorget, en uppskattad förnyelse: https://vartgoteborg.se/p/stort-lyft-for-varvaderstorget-i-ny-undersokning/

Hela Sverige ska leva när butiker får stöd

Posted on by
Reply

Butikerna i glesbygden är mer än en affär. De blir ofta en naturlig samlingsplats och en resurs för paket, för utlämning av varor och för lokala initiativ. När butiker läggs ner tappar många samhällen sin överlevnadsförmåga. Detta har staten insett och sedan tio år finns ett visst stöd som delas ut enligt särskilda kriterier till butiker som har fast adress, året-runt-öppet m.m. De får inte ha en omsättning över 11 miljoner per år. Stödet är för 2026 uppräknat till 370 000 maximalt för en butik, men är anpassat till ett antal faktorer.

Ur Handelsrådets rapport (se länk nedan)

Tryggare anställningar
Rapporten visar att stödet oftast har inneburit att butiken har kunnat avlöna sin personal något högre, i praktiken kunnat erbjuda lite längre tjänstgöringstid per vecka för den personal man har haft. Stödet har inte resulterat i ökade vinstmarginaler, utan inneburit att det har kunnat fungera ungefär som det var tänkt.

Tydlig kontrast mot skolkoncernernas giriga agerande
Kontrasten mot hur skolkoncerner dränerar staten på miljarder är slående. Här handlar det om att långsiktigt stötta svaga verksamheter, som gör stor nytta ur ett socialt perspektiv och för att ”hela Sverige ska leva”. När det gäller hur koncernskolor flyttar skatteintäkter till vinstkonton har 35 års experimenterande tydligt visat hur det handlar om helt andra motiv och drivkrafter.

Glesbygden ger oss möjlighet att tänka nytt
Det finns anledning att, tror jag, förfina stödet till glesbygdens butiker. Om de drivs i kooperativ form skulle de t ex kunna erbjudas ett något högre stödbelopp. Detta för att underlätta för konsumenter att bli mer aktiva ”prosumenter”, där de förbeställer varor och hjälper till att skapa bra prognoser. Eller om de åtar sig att skapa sysselsättning för arbetslösa, för praktikplatser och för att underlätta övergången från ett tungt yrkesliv till att vara volontär i samband med pensionering skulle kunna vara andra dellösningar att undersöka effekterna av. Vi behöver hitta goda exempel på hur arbetslivet ska övergå i ett mer frivilligt arbetsliv i samband med att man tar ut pension. Kanske som en tioårig övergångsfas med bibehållen lön och pension, där yrkesarbetet stegvis kompletteras med samhällsnyttigt arbete t ex i en glesbygdsbutik.

Vi behöver testa under ordnade former
Det är viktigt att behoven hos individen, hos lokalsamhället och för det långsiktigt hållbara vägs samman på ett klokt sätt och testas i liten skala, där vi kan låta forskare följa hur väl en smidig övergång från yrkesliv till ett pensionärsliv med sysselsättning kan se ut.

Länktips: Rapport från Handelsrådet: här

Sverige har blivit inhumant

Posted on by
Reply

Självklart finns det alltid mer än en sida av en berättelse om en människa som ska utvisas ur Sverige. Det som framkommer i artikeln (se länktips nedan) är emellertid så pass allvarligt att det behöver belysas. Vill vi verkligen ha det så här? Är det rimligt på ett mänskligt plan? Är det överhuvudtaget bra för Sverige att vi låter Tidöregeringen, i praktiken SD, styra migrationspolitiken?

Det räcker inte att sköta sig, att jobba och betala skatt
Abbe arbetar sedan många år med att stycka kött. Han har fast anställning och alltid skött sig, betalat skatt och varit en uppskattad medarbetare. Han har varit 18 år i Sverige. Det framgår inte ur artikeln hur många gånger han har överklagat olika beslut, men sannolikt har han testat alla vägar för att få stanna. Vilket inte är orimligt. På vilket sätt blir Sverige ett bättre land om Abbe skickas till Västbanken?

Finns Palestina som fungerande land?
Myndighetens kommentar till Abbes fall handlar om vilken typ av ansökan han gjort. Vill man arbeta i Sverige ska ansökan göras från hemlandet, heter det. Och utvisas han nu måste han stanna utanför EU i två år, sägs det också i artikeln. Finns Palestina överhuvudtaget som land? Stora delar av Västbanken är ju ockuperad av s.k. bosättare, där palestinier fördrivs från sina hus och sina odlingar av beväpnade ockupanter. Abbe har dessutom inget pass. För 18 år sedan kanske han hade ett, men passens giltighet är ju fem eller tio år. Så hur han ska kunna utvisas utan pass är ju en delfråga. Och om Palestina är ett säkert och fungerande land att vistas i. Här lite om Palestina/Västbanken idag:

Ur Wikipedia – drygt 60 procent av Västbanken står helt under israelisk kontroll och i området finns 250 godkända och icke godkända bosättningar, där palestinier fördrivs från sina hem och sina odlingar.

Stram tycks betyda inhuman
Någonstans blir hela situationen orimlig. Häromveckan handlade det om en 95-årig multisjuk kvinna som vistats tjugo år i Sverige och skulle utvisas. (se länktips nedan). Och nu en uppskattad kollega på en arbetsplats, en man som gör rätt för sig och bidrar till samhället. Var finns de omständigheter som gör att regelverket inte alltid kan tillämpas? Är detta vad Tidögänget kallar ”stram” politik vill jag inte använda ordet stram mera. Stram tycks betyda orimlig, omänsklig och osvensk.

Provocera fram upplopp?
Som tur är finns det möjlighet att byta regering i september och på ett rimligt sätt skapa utrymme för undantagsregler i väntan på en genomarbetad, och av lagrådet godkänd(!), ny lagstiftning. Att skada människor och att skada Sverige kan inte vara innebörden av ”stram” politik. Tilltron och tilliten skadas och det är naturligtvis det som de extrema krafterna gärna uppmuntrar. När besvikelse övergår i frustration och frustration övergår i protester ser de auktoritära sin chans att ”slå ner” på upprorsmakarna. Hur det kan gå till med beväpnade styrkor på gatorna har vi sett i ICE-experimentet i USA. Och historiskt med Gestapo.

Länktips: https://arbetet.se/2026/05/18/18-ar-i-sverige-och-fast-jobb-nu-ska-abbe-utvisas-till-palestina/

Länktips: 95-åriga Rabea ska utvisas: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/rabea-95-ska-utvisas-till-irak-lat-mig-do-har