Category Archives: Lösningar

Teknik, verktyg och idéer.

Hur vårdar vi idéerna?

Posted on by
Reply

När vi ska ställa om samhället i en hållbar riktning tvingas vi ifrågasätta mycket av de befintliga strukturerna. Är detta hållbart? Har vi ett hållbart företag? Vad behöver vi ändra för att bli mer hållbara? Förstår våra kunder vad det innebär när vi förändrar affärsupplägget? Är det rent av kunderna som kräver förändringen? Men det är inte enbart på företagsnivå som omställningen blir komplicerad att analysera, bedöma och genomföra. Ännu svårare är det att verkställa systemskiften.

Födelseprocessen
Jag ägnar mycket av min tid åt att se möjligheter och samband som skulle kunna möjliggöra ett strukturellt förändringsarbete. Ibland glimmar det till ett guldkorn i all sand. En möjlighetsfönster öppnas och olika incitament och motiv sammanfaller för att forma något nytt. Det är en innovationsprocess i sig att identifiera ögonblicket och de roller olika aktörer kan ha för att fylla en idé med konkreta handlingar.

Svårigheter
Ofta är det dessutom så, att ju tydligare möjlighetsfönstret står på vid gavel, desto fler verksamheter blir involverade och desto svårare blir det för alla att komma överens om vad som egentligen ska göras och av vem i vilken ordning. Att fortsätta som förut finns ju alltid som alternativ, både billigare och enklare i de flesta fall. Att tänka nytt är sällan enkelt.

Tidsfaktorn och projektifieringen
En bra idé behöver bearbetas länge av flera olika intressenter innan den kan föras framåt i nästa steg. Samtidigt som det innebär att olika förväntningar och motiv för att bejaka idén gör det svårt för alla att enas. Tidsfaktorn spelar in och plötsligt är möjlighetsfönstret inte lika öppet. Hur bekrivs en idé så att den passar in i ett projekttänkande? Vilka perspektivförändringar innebär en ny paketering? Är det fortfarande samma idé som alla kan samlas kring?

Hur vårdar vi de nykläckta idéerna?
Generellt bör alla fråga oss hur vi vårdar de ömtåliga och nykläckta idéerna, så att de får en chans att spela roll. Var ska idéerna samlas, hur ska de utvärderas och av vem? Och vad är det vi missar på grund av svårigheter att transformera idéer till verksamhet? Passivitet och slentriantänkande är innovationens värsta fiende – inte motstånd.

Ägandet och hållbarheten

Posted on by
Reply

HASS, Handels Students for Sustainability, är en positiv och ifrågasättande kraft på Handelshögskolan i Göteborg. Med stadigt ökande medlemsantal och med ett öppet sinnelag ordnar de seminarier, debatter och föreläsningar, som sätter fingret på ekonomins roll för en hållbar utveckling. Jag har hjälpt dem i mycket blygsam skala de senaste åren, framför allt med tips på föreläsare. Senast lyckades de samla tre kloka personer från olika segment i bank- och finansvärlden att tala om tillväxt och ansvar m.m. (You-Tube-länk se nedan). Här några intryck och reflexioner.

Tre (manliga) chefer i panelen
Sasja Beslik, chef för ansvarsfulla investeringar vid Nordea, Carl Rosén, VD för Aktiespararna, och Sammy Almedal, VD för medlemsbanken JAK utgjorde panel. De hade lite olika syn på hur hållbarheten kan bli en del av både företagens och finansaktörernas vardag. Carl Rosén betonade lagstiftningen som den framkomliga vägen, medan Sasja Beslik trodde på marknaden samtidigt som han förordade tydligare krav på redovisning. Sammy Almedal lovordade den lokala ekonomins fördelar.

Ändra aktiebolagslagen?
Ett av de generella grepp som Sasja Beslik framförde var att aktiebolagslagen borde förändras. Idag är den lagen inriktad på minimal risk för maximal vinst på optimal tid. Här finns en möjlighet, menade han, samtidigt som han gav en dyster bild av hur fast vi är i dagens prissättnings- och värderingsmekanismer, system som styr värdet på våra pensioner och framtida investeringsmöjligheter. Ingen vill eller vågar ändra aktiebolagslagen var Besliks iakttagelse.

Beskattningsinstrumentet?
Carl Rosén öppnade med en brasklapp, att han inte uttalade sig å Aktiespararnas vägnar, utan delgav sina privata synpunkter, vilket i sig kanske illustrerar vilken resa som återstår för många företag, företagsägare, aktieägare och spekulanter. Roséns förslag var att använda beskattningsinstrumentet för att omfördela och använda resurser på ett bättre sätt. Han såg det tom som den enda vägen, eftersom nuvarande lagstiftning utgår ifrån att företag tar sitt ansvar.

Demokratisk ekonomi?
Sammy Almedal upphöll sig mot slutet en del kring den lokala ekonomins styrkor. Omskrivet och förkortat kan dessa sammanfattas i delaktighet, transparens, lokal utveckling, och motsatsen till anonymitet. När pengarna gör nytta i samhället där människor bor och verkar blir ekonomin ett verktyg för demokrati och förverkligande. Närheten kvalitetssäkrar investeringar och bromsar spekulationsekonomin.

Är glaset halvtomt eller halvfullt?
Det oroande är Sasja Besliks närmast resignerade konstaterande hur djupt vi sitter fast i det nuvarande ekonomiska systemet, hur svårt det blir att ändra det. Det hoppfulla är att det finns en palett av förslag som kan förändra hur företag bedrivs och hur de ska värderas. Och att det finns andra sätt att bedriva ekonomisk verksamhet, som kan klara att fungera inom ramen för vad planeten, våra sociala konstruktioner och vår kultur kan bära.

Några utmaningar
En av utmaningarna är fördelningen i förmögenhet. (300 personer äger tillsammans mer än vad 3,5 miljarder människor äger, påpekade Sasja Beslik). Och skillnaderna ökar, kan tilläggas. En annan av utmaningarna ligger i basen för 1900-talets effektivisering, där billig och tillgänglig fossil energi spelat en helt avgörande roll. En tredje utmaning finns självklart i alla de sidoeffekter av 1900-talets verksamhet som vi nu ser: livsfarlig luft i Peking, mikroplaster i haven, utrotningshotade arter, klimatförändringar, kemikaliespridning bortom kontroll och FN:s ännu icke uppnådda millenniemål för att nämna några. En fjärde utmaning blir att hantera de spänningar som uppstår, när intressen ställs mot varandra, när resurserna inte räcker till och när en verklig omfördelning ska ske, samtidigt som de nya lösningarna etableras.

Klarar aktieägarna att se bortom de egna behoven?
Ingen klarar omställningen till ett hållbart samhälle själv. Marknaden är dålig på att ställa krav på sig själv. Enskilda företag klarar att gå före, eftersom de ser behov och lösningar på lång sikt. Måtte de få efterföljare och måtte ägarna, t.ex. Aktiespararna, se nyttan med sitt ägande även ur ett långt perspektiv.

Länktips: HASS-seminarium 4 mars 2013, cirka 1,5 timmar:
http://www.youtube.com/watch?v=hwxIHRcjUzE

Hållbarheten, makten och modet

Posted on by
Reply

På många områden behöver vi göra ett omtänk och en nystart för att inte slentrianmässigt fortsätta på den inslagna vägen. Många av dagens företag har startats och drivs vidare utan att man har analyserat om företaget är en del av problemet eller en del av lösningen. Orenade utsläpp och de värsta formerna av socialt oacceptabla anställningsformer har vi väl lyckats eliminera i Sverige, men fortfarande tas inte hänsyn till om företagens affärsidé förbrukar eller bygger upp de gemensamma resurserna när det ska värderas.

H&M = Hållbarheten och Makten
Att en ändring tycks vara på väg kunde vi se ett exempel på häromdagen när ”årets mäktigaste affärskvinna” blev H&M:s hållbarhetschef, Helena Helmersson, (se länk nedan) som arbetar för att modernisera H&M ur ett hållbarhetsperspektiv.  Gina Tricot har anställt Fredrik Bergman för att han ska leda deras arbete i att skala bort det ohållbara i företagets verksamhet. Fler lär följa.

Hur ska kommunerna agera?
Ett bekymmer är att kommunerna måste ha mycket strikta regelverk kring hur skattepengarna används. Arbetet i kommunerna måste omgärdas av procedurer och regler för att inte öppna upp för godtycke, korruption eller svågerpolitik. Alla ska behandlas lika. Rättsstaten bygger på ett rättsväsende, men också på att lokala myndigheter upprätthåller en balans i resurser används.

Förvaltning och förändring
Ett bekymmer är hur kommunerna ska kombinera sitt legitima förvaltningsuppdrag med ett allt mer uppenbart förändringsbehov. Att förändra innebär ofta att ifrågasätta praxis. Hur lätt är det i en ganska reglerad verksamhet att plöja ny mark och tänka nytt, att kanske tom ifrågasätta sitt eget agerande under många år? På flera plan är det svårt, men ändå helt nödvändigt. Förnyelsearbetet måste hitta sina former inom ramen för det förvaltande uppdraget.

Det behövs mod och respons
Det finns kommuner som har lyckats på detta område, men det kräver mod hos politiker och en respons hos medborgarna. Plus att berörda tjänstemän och förvaltningar inser behovet av nya idéer och att inget är hugget i sten.

Låt oss som medborgare stödja de modiga. De behövs för att inte Sverige ska halka efter i utvecklingen av det hållbara samhället. Låt oss också uppmuntra de företag som tar täten och menar allvar med sin omställning i hållbar riktning. Just i fallet H&M har man ju faktiskt modet som affärsidé.

Länktips: http://www.dn.se/ekonomi/hm-chef-arets-maktigaste-kvinna/

 

Näringslivet kan ta ansvar

Posted on by
Reply

Den 7 februari skrev Eva-Lotta Hulthén  i GP apropå OS-invigningen att alla människor, idrottare eller ej, har ett ansvar för i vilka sammanhang de väljer att delta och de väljer att agera eller inte agera. Hennes artikel pekar framåt mot en intressant förändring i idrottens ställning relativt det politiska fältet. Näringslivet, som backar upp den olympiska rörelsen, vill surfa på en goodwill-våg och ett starkt varumärke som OS utgör när de går in som sponsorer för världens största globala evenemang.

Hänsynslösheten bakom PR-fasaden
Mänskliga rättigheter åsidosätts å det grövsta när OS arrangeras i länder som Kina (2008) och Ryssland (2014). Tusentals arbetare uppges ha lurats på sina innestående löner, rapporteras det t.ex. från Sochi. Bekymret för sponsorerna blir att företagens tydliga policies kring CSR-perspektivet kolliderar med den verklighet som tydligt framträder i kölvattnet på arrangörsländernas agerande för att åstadkomma de stora PR-motiverade evenemangen. Både i Peking och i Sochi har folk tvingats lämna hus och hem, arbetare utnyttjats och korruptionen tydligtvis varit omfattande.

Kraven börjar formuleras
Intressant nog använder organisationen Swedwatch (länk nedan) denna motsättning mellan bilden av idrotten som en global fredsfrämjande rörelse och förverkligandets krassa verklighet. Swedwatch, skriver Hulthén, har ställt tydliga frågor till de svenska företag som sponsrar SOK, Sveriges olympiska kommitté. Företagen ställer krav på SOK och IOK att vara tydligare gentemot arrangörsländer. Det är smart, skriver Hultén, och nu formuleras kraven:
Komplettera OS-stadgan med en MR-policy, ställ krav på leverantörer, sätt upp uppföljningsbara mål för ökad respekt för mänskliga rättigheter i värdlandet.

Insikten i näringslivet
När näringslivet agerar tydligt politiskt blir det svårare för politiker att gömma sig bakom svepande formuleringar och låtsas-åtaganden. Ekonomin – gilla det eller ej – är motorn bakom världens utveckling och när räntor, lånemöjligheter och affärsuppgörelser går i fel riktning blir varje lands regering nervös. Money talks. Och när de företag går i bräschen, som är beroende av en allmänt positiv attityd från sina kunder och sin hemmamarknad, tvingas företagen välja sida. Ingen vill förknippas med oegentligheter, det skadar snabbt varumärket och förtroendet. För att locka framtida arbetskraft och för att behålla sina kunder är fler och fler företag införstådda med att deras framtid är starkt förknippad med hur de agerar ur ett ansvarstagande perspektiv.

OS har ett enormt genomslag
Här ligger kanske en del av möjligheten för att vända utvecklingen. Opinionsbildning kopplad till moral och etik som når ut till stora grupper i samhället kan bli den viktiga komponent som lägger grunden för företagens agerande. I ren självbevarelsedrift tvingas de välja väg. Antingen bidrar företaget till sina ägares krav på vinst, eller så väljer man att dessutom bidra till ett bättre samhälle. Symbolhändelser och evenemang som OS, med sina enorma mediala genomslag, ställer hela frågan på sin spets.

Synkroniserad opinionsbildning
Emma Gren Tregaros regnbågsfärgade naglar under friidrotts-VM i Moskva var en diskret men tydlig signal om att många aktiva bryr sig om mänskliga rättigheter, även om den ryska stravhoppsstjärnan Jelena Isinbajeva avfärdade Emmas markering med att ”vi har inte de problemen hos oss”. Kanske kan duktiga aktiva, före detta aktiva och olika idrottsförbund vara pådrivande i opinionsbildningen samtidigt som sponsorföretag och andra organisationer ser sin roll i helheten. Då kan SOK och IOK, aningen otippat, plötsligt tvingas lyssna på andra argument än de man fram till nu brytt sig om. Det är så mycket pengar på spel för IOK så om opinionsarbetet går i rätt riktning kommer de tvingas att förändra sina policies och leva upp till dem. Eftersom hela jippot bygger på att det finns en publik som vill ta del av tävlingarna och som ser OS som det finaste en idrottare kan få uppleva och delta i.

Är marknaden god?
Om eller när marknadens logik tvingar en odemokratisk organisation som IOK att tänka om, så finns det ändå hopp för världen, hur märkligt det än kan tyckas.

Länktips: GP-artikel av Eva-Lotta Hulthén här

www.swedwatch.org

Dags för virtuella kommuner?

Posted on by
2

Var kommer du ifrån? I USA är det en vanlig fråga. Ursprunget och uppväxten säger mycket om varje människa, särskilt i ett så stort och mångfacetterat land som USA. Men även i vårt land har det betydelse vilka erfarenheter och värderingar vi har med oss. Vissa orter har en finare klang och signalerar något mer än andra. Stefan Löfvén är från Ådalen. För en socialdemokrat en närmast mytisk plats, där vapenmakt användes mot arbetare. En kulturarbetare som kommer från Värmland betonar gärna det landskapet, eftersom det kopplar till så många av våra riktigt stora författare och kulturpersonligheter.

Tillhörighet, bakgrund och framtid
Fotbollsikonen Zlatan är från Rosengård. Artisten Laleh är från Hammarkullen. Journalisten Alexandra Pascalidou är från Rinkeby. De är på skilda områden förebilder för många. Fördomar, mediabilder och förenklingar styr hur vi värderar olika platser. Den som söker jobb kan inte vara säker på att alla födelseorter uppfattas positivt. Framtidens möjligheter begränsas lätt för många unga människor med ”fel” uppgifter i sitt CV. Men vi skulle kunna komplettera bilden på ett relativt enkelt sätt.

De stora frågorna
För att bland annat balansera den ojämlikhet som råder mellan orter och stadsdelar i Sverige skulle ett system med virtuella kommuner kunna införas. Varje medborgare skulle få rätt att välja tillhörighet utöver den fysiska mantalsskrivningsorten. I den virtuella kommunen, som i utgångsläget bara finns som administrativ konstruktion, kan delar av välfärden organiseras, framför allt den del som handlar om de stora vägvalen och vilken typ av samhälle vi strävar efter.

Två tillhörigheter
Genom att finnas registrerad dels i den traditionella mantalskrivningsorten och dels i den virtuella kommunen skulle folkviljan kunna ta sig ett ytterligare uttryck. Vi skulle kunna få en mer direkt demokrati, där värderingar och prioriteringar på ett mer konkret sätt skulle ta form i verkligheten.

Modell
Låt oss anta att var och en har rätt att välja tillhörighet till en (eller två) virtuella kommuner. En virtuell kommun är en administrativ enhet utan fysisk förankring. Likaväl som vi är medlemmar i föreningar, nätverk, supporterklubbar eller grupper i ett socialt forum på nätet kan vi registrera oss, årsvis eller för ett decennium, för tillhörighet till en virtuell kommun. De förtroendevalda i den virtuella kommunen får rätt att beskatta sina ”invånare” till en av Riksdagen bestämd nivå, eventuellt uttryckt som andel av den traditionella kommunalskatten.

Kanalisera allas visioner
En virtuell kommun samlar personer som delar en vision om hur man vill att samhället ska utvecklas, förändras, anpassas till olika parametrar, kvalitetssäkras, redovisas, påverkas eller på annat sätt motsvara medborgarnas önskemål. Detta är egentligen huvudargumentet för att införa virtuella kommuner – att varje administrativ enhet anpassas till nyttjarnas behov och önskemål.

Andra tidsperspektiv
Systemet måste naturligtvis åtföljas av en rad randvillkor och regelverk. Men de virtuella kommunerna kan bli medborgarnas ombud som ”beställare” av en önskad samhällsutveckling. Medborgarna skulle genom sina valda ombud kunna konkretisera hur man vill att samhället ska utvecklas på en principiell nivå, och där andra tidsperspektiv kan vara avgörande.

Svårt för de vanliga kommunerna att ha alla roller
Dagens system med de geografiska kommunerna har flera begränsningar. Bland annat är det samma beslutsorgan för både uppdrag, genomförande och uppföljning. Det leder till en situation där budgeten blir styrande och där fokus lätt hamnar på hur väl kommunledningen förvaltat sitt uppdrag. Det blir svårt för vanliga kommuner att sköta alla roller: beställa samhällsnyttiga tjänster, säkerställa att de utförs och hålla kontroll på kvalitet och ekonomi samtidigt som både ett kortsiktigt och ett långsiktigt perspektiv är nödvändigt. Med virtuella kommuner skulle alla medborgare kunna ha inflytande ur andra sammanvägda värderingar.

Vilket samhälle vill vi ha och hur går det?
Framför allt skulle ett långsiktigt perspektiv och ett hållbarhetsperspektiv kunna anläggas på samhällsutvecklingen. Folkviljan skulle få ytterligare sätt att komma till uttryck. Som en slags ständigt pågående folkomröstning skulle de virtuella kommunerna kunna utgöra ombud för de strategiska frågeställningarna kring regional planering, infrastruktur, samverkan, långsiktiga lösningar på svåra frågor som idag tenderar att fastna på fel nivå i vanliga kommuners handläggning. Framför allt skulle de virtuella kommunernas företrädare kunna agera tydliga beställare när det gäller samhällets utveckling på tio års sikt och samtidigt vara den instans som följer upp och utvärderar det som skett ur perspektivet samhällsnytta. Är det rätt att bygga ett nytt köpcentrum, en ny sportarena eller en väg? Eller vill vi hellre ha högre kvalitet i äldreomsorgen eller i skolan? I vilken riktning vill vi att samhället utvecklas och hur snabbt?

Nya sätt att utveckla samhället behöver testas för en levande demokrati
Tekniken finns. Behovet finns. Riksdagen har svårt att ge dagens kommuner tydliga uppdrag om hur de ska agera. Den kommunala självstyrelsen bromsar detta. Grundlagen skulle behöva ändras. Men det vore intressant att få testa nya vägar för att utveckla det hållbara samhället.

Feltänkt?
Naturligtvis vimlar det av invändningar. Enklast är att hävda att det inte går. Men makten utgår från folket, heter det. Och då är det väl allas våra värderingar och visioner som måste få plats någonstans?

Fel arbetskraft – fel frågor

Posted on by
Reply

– ”Vi befinner oss i en värld där vi 2020 kommer ha mellan 25 och 30 miljoner för få välutbildade människor i västvärlden samtidigt som vi kommer ha ett överskott på 75 miljoner människor som har för låg kompetens”, sa Geoff Glover, HR-chef vid Volvo Personvagnar, när han för mer än ett år sedan pekade på de stora gap vi i västvärlden närmar oss både när det gäller utbildning och försörjning. (Se länk längst ner).

20% med stängd dörr
Sedan dess har en alarmerande PISA-undersökning satt fingret på kunskapsluckorna och färdighetsbristerna hos dagens unga. Om det är 20 procent av de som lämnar nionde klass med brister i grundläggande läsförståelse är dörren stängd för dem för fortsatt utbildning. Hur ser försörjningen och arbetsmarknaden ut för dessa 20 procent?

Vems uppgift?
Det är flera samband som behöver synliggöras: mellan samhällsutveckling, personlig utveckling, privatekonomi och välfärd, men också att det är varje individ och varje organisation som har ansvar för sig själv och för helheten. Vem är det som ska synliggöra dessa samband? Och betald av vem?

Ännu värre idag?
Ur ett konspiratoriskt perspektiv skulle ingen kunna komma på ett smartare sätt att förlama samhällsutvecklingen än att se till att skolundervisningen upphör att fungera. Med en icke fungerande skola, med demotiverade elever, med underbetalda och överbelastade lärare och en alltmer komplex verklighet att lotsa eleverna igenom har vi alla destruktiva komponenter på plats. PISA-undersökningen byggde dessutom på mätningar gjorda 2009. De senaste fem åren har mängder av produkter och tjänster dessutom tillkommit och blivit ännu mer dominerande i unga människors liv. Smarta telefoner och en mängd sociala fora har blivit vardag och rutin med en mängd olika distraherande aktiviteter i form av ständigt närvarande internetbaserade tjänster och underhållning. Risken är att en ny mätning idag skulle ge ett ännu mer alarmerande resultat.

Valet: Politik och näringsliv
Vi har alla ett val. Ingenting är förutbestämt. Vi kan välja att ge våra barn en bättre start i livet, vi kan arbeta för ett samhälle, där det finns utrymme för varje individ och där respekten för olikheter ständigt finns närvarande. Inte minst ett valår som 2014 kan vi välja att ge de partier och personer vårt förtroende, som vi upplever har de bästa lösningarna för framtidens utmaningar. Men vi måste samtidigt inse att politiken bara bestämmer över en del av samhällsutvecklingen. Näringslivet ger oss anställningar, löner och produktivitet som genererar de vinster vi har att fördela. De producerar även de produkter som vi som konsumenter godkänner. I vår roll som konsumenter styr vi därmed vad företagen producerar och på vilka villkor. Vi har alla ett val.

Vi kan välja att engagera oss
Vi har också ett val att engagera oss – eller inte. Civilsamhället, fristående organisationer, föreningslivet… det finns mängder av verksamheter att engagera sig i vid sidan politik och företagande. Även här har vi ett val. Vi kan se till att de föreningar och initiativ som bidrar till ett bättre samhälle och ett bättre liv för människor också får stöd. Och inte bara för oss själva. Ibland kan det räcka med att måla naglarna i olika färg, för att markera en ståndpunkt mot övergrepp från makthavare.

Gäller demokrati bara ibland?
Demokratin är satt under tryck. Egypten valde Brödraskapet och president Mursi och han tvingades bort. Den folkvalde, ryskvänlige, president Janukowski i Ukraina och den folkvalda premiärministern i Thailand, Yingluck Shinawatra, pressas hårt av demonstrationer. Gäller demokrati bara i vissa situationer? Det är en komplicerad balansgång för FN-systemet och för de västliga demokratierna att förhålla sig till folkliga uppror. Misstaget flera av ledarna i länder med uppror tycks göra är att de tror att demokrati innebär majoritetens diktatur. Att 51% av rösterna legitimerar åtgärder som de övriga 49%:en får finna sig i. ”Är man stark, måste man vara snäll”, sa Pippi.

Putin putsar på ytan
Det som stör bilden i flera länder är självfallet den korruption och den orättvisa rättsskipning som vissa regeringar ägnar sig åt. Men här gäller det att inte slå undan benen för verklig demokratisk utveckling. När tillfälliga opinioner sätter sig över de demokratiska valen får länder problem. Liksom i Egypten ligger det nära till hands att militären formellt tar över makten. Ett problem är när politiker styr de rättsliga processerna. President Putin putsade lite på ytan inför OS i Sotji och släppte Pussy Riot och de trettio Greenpeace-aktivisterna. Men OS går inte i Eritrea, så David Issac lär sitta kvar i sitt fängelse.

Behovet av sanningssägare
Edward Snowdens avslöjanden om NSA:s storskaliga avlyssning och dessförinnan de oegentligheter som både Wikileaks och Chelsea Manning avslöjat är viktiga signaler för att hålla våra västliga demokratier på rätt kurs. Västliga medier börjar nu tala om amnesti för Snowden. Och de som läst förundersökningen kring Julian Assange inser att han betett sig svinaktigt, men knappast brottsligt. Inlåsningen på Equadors ambassad passar säkert utmärkt för vissa makthavare som gärna ser att visselblåsare som Wikileaks tystas. Våra egna grävande journalister har också hamnat fel, men mer genom att de faller på eget grepp. Mer och mer tyder t.ex. på att program som Uppdrag Granskning motverkar sitt syfte.

Bra TV viktigare än ett bra samhälle?
Redaktionen visste mycket väl vad Kakoo var för något. Ändå reste man ner och låtsades leta efter ett café när man ”avslöjade” Bertil Rignäs felaktiga klädkvitto från Cannes-resan. Dramaturgin i programmet blev viktigare än sakfrågorna, proportionerna orimliga. Alla kan göra fel, men det passade inte in i programmets huvudbudskap om oegentligheter. Det är trist med dessa Jante-kopplade anspelningar på en överhet som skor sig på vanligt folks skattepengar.  Det blir kanske bra TV, men det blir definitivt inte ett bättre samhälle eller en bättre samhällsdebatt av att blåsa upp bagateller till systemnivå. Granskning är bra, men tydligen behöver även granskningen granskas.

Icke-beslut och fel beslut – viktiga att granska
Det Uppdrag Granskning borde fokusera på är de systemval ”någon” har gjort, och som har försatt oss och kommande generationer i en tvångssituation. Hur ska vi klara konkurrensen med andra länder, när vår egen arbetskraft har fel, eller otillräcklig, utbildning? Och hur ska vi klara de ekonomiska och sociala påfrestningar dessa problem leder till? Och hur ska vi som rik nation hitta rätt metod för att fasa ut alla farliga ämnen i miljön? Det vimlar av stora frågor att belysa, där ickebeslut och fel beslut har försatt oss alla i en farlig situation.

Länktips, artikel från 2012: http://www.idg.se/2.1085/1.457514

Om storskalighet och försumlighet

Posted on by
Reply

Jag såg ”Min sanning” på SVT igår med Hans Blix, en oförskämt pigg 85-åring som visade fram en intressant mix av allvar, kunnande och humor. Härligt med äldre personer som vägrar bli gamla. Det fläktade till av världshistoria när han berättade om sin redovisning i FN:s säkerhetsråd efter 400 genomförda inspektioner i Irak. Och så kom argumenten för mer kärnkraft som en rikoschett från 80-talets märkliga folkomröstning, där tre nej-alternativ stod mot varandra:  Nej snabbavveckla, nej, avveckla med (S) och (FP), och nej, avveckla med (M). Hur det gick vet vi. Avvecklingen blev invecklad. Framtiden låg hela tiden längre fram.

Återvändsgränden
Att det finska Olkiluoto OL3-verket blivit försenat och fördyrat är bara ett av flera bekymmer för kärnkraftsindustrin. Ursprungskostnaden på 3 miljarder Euro uppges nu ha stigit till över 8 miljarder och ännu vet man inte när verket kan stå klart för drift. Enligt Wikipedia tvistar parterna just nu om nära 2 miljarder av fördyringen. Energiexperter som professor Thomas Kåberger har i artiklar beskrivit hur svårt kärnkraften har idag att bli lönsam. Det sorgliga är att kloka personer som Hans Blix inte kan inse att risker, kostnader och problem med kärnkraften, liksom kopplingen till kärnvapenfrågan, gör att den tekniken inte borde få komma i fråga. Varför chansa med en osäker, dyr, farlig och svårhanterlig energiform när alternativen så tydligt visar vägen framåt?

Stor och liten
På ett plan är det mänsklighetens vägval: är det mer av storskaliga, kostsamma, kunskapsintensiva och centraliserade högriskprojekt som är lösningen – eller – bygger vi bäst på småskalighet, decentralisering av teknik och ägande samt utbytbarhet när det gäller energiförsörjning? Stor står mot liten. Prestigebyggen står mot vardagsteknik. Koncerner mot kooperativ. Stater mot medborgare. Vem ska egentligen få sista ordet? Vilken väg vill vi välja?

Militärmakt och kontrollstat istället för demokrati
Mycket talar för småskaligheten. Sårbarheten minskar. Ägandet kan spridas, nyttan med investeringar kan synliggöras och bli en del av en lokal ekonomi. (Se Samsö i Danmark!). Ett vindkraftverk kan monteras ner efter 25 år, marken återställas, ett modernare verk monteras. Ingen långtidsförvaring av farligt bränsle, som kan göra skada i terroristers händer, ingen säkerhetsrutin för glömda dammsugare behövs… Instabila länder, där demokratin sätts under tryck – som just nu i Thailand, Ukraina och flera länder, för att inte tala om Libyen, Syrien och Sydsudan… hur tänker sig kärnkraftsanhängarna att denna storskaliga teknik ska fungera i instabila länder? Med militärmakt? Är det lösningen? Ett högt pris för att kunna ladda sin mobiltelefon.

Ska vi leka bank? Jag vinner, du förlorar…
Det finns fler storskaliga strukturer som måste ifrågasättas om de verkligen gynnar ett hållbart samhälle eller om de istället bidrar till problemen. Bankväsendet är en sådan gynnad sektor som borde granskas mycket mer än vad som sker. Bankernas vinster stiger, skulderna hos vanliga låntagare ökar och får banksystemet problem rycker genast staten (vi alla) ut och räddar bankerna. Vinst går till ägarna, förluster tas av oss alla. Är det hållbart? Och hur används pengarna? Vilka lån beviljas? Är det rimligt att våra pengar investeras i verksamheter som skadar miljön eller skadar arbetare? Varför behandlas banksektorn som något som inte får ifrågasättas? Är det verkligen rimligt?

Nya spår, tack
Jag åkte tåg idag genom Västergötland. En gång i tiden var SJ vår ”gamle vän”. Idag har järnvägen som helhet (räls, infrastruktur och tåg) reducerats till oigenkännlighet. Det skakade i vagnen jag satt, nästan obehagligt. Jag kom på mig själv att fundera på hur många icke-reparerade växlar vi kunde passera på en timme. Sverige knöts en gång i tiden ihop av ett modernt järnvägsnät. Hallsberg, Krylbo, stambanor och stationshus, en stolthet fanns för det som byggts av tusentals arbetare. Med konkurrensutsättning och vinstkrav som drivkrafter har nu decennier av misskötsel gjort att järnvägen snart inte kan överleva som transportslag.

Ekonomi handlar egentligen om hushållning, men idag tydligen mer om snabba cash och exit. Var det så här vi ville ha det?

Panta mindre?

Posted on by
2

Många anser sig vara duktiga på miljöarbete när de källsorterar. Tidningar, vinflaskor, papp och papper, konservburkar, plastförpackningar, batterier, glödlampor, kompostfraktion, elektriska produkter…. vi känner oss duktiga när vi bidrar till kretsloppet. Men frågan är om vi borde förändra pantsystemet på t.ex. PET-flaskor? Är det dags att bryta mönstret och tvinga fram andra lösningar på vårt beroende av att medverka i ett ohållbart materialflöde?

The story of solutions
Den delvis animerade informationsfilmen om ”The story of solutions” från samma personer som tidigare gett ut ”The story of stuff” förklarar och vänder på begreppen. (Länk till filmen, se nedan).  Det vi idag mäter är BNP, summan av all produktion. Istället borde vi sträva efter kvalitet och en helt annan värdeskala. Idag växer vår ”välfärd” oavsett vad vi producerar: när vi hugger ner skog, asfalterar åkermark eller på annat sätt skapar ekonomisk nytta, även när vi förbrukar resurser och genererar problem med avfallet. Filmen visar på ett pedagogiskt sätt hur vi kan hantera våra behov på ett smartare sätt utan att nödvändigtvis slösa på resurser, skapa avfallsproblem osv.

Refill istället för retur?
När vi pantar våra PET-flaskor håller vi igång ett system, som kanske inte är långsiktigt rimligt. Vi borde kanske förändra pantsystemet. En tanke är att mångdubbla värdet på varje förpackning. Så att det värdefulla med produkten blir förpackningen och hur den hanteras och innehållet blir sekundärt. Det skulle kanske leda till ett annat synsätt på plast som råvara om en tom, använd PET-flaska var värd 15 kronor. Refill-system skulle kanske bli standard, ungefär som öl tappas upp på krogen. Ett annat sätt vore att förbjuda PET-flaskan.

Havet
Ett av exemplen i filmen handlar om att förbjuda plastpåsar. Några länder har redan tagit det steget. Mikroplaster har nu efter cirka 50 års plasttillverkning hamnat i stora mängder i havet, till skada för fiskar, fåglar, planktonätande valar osv. Plasten utgör en dödlig fara både genom sitt innehåll och genom att den finns på fel ställe i kretsloppet. Hur ska vi i Sverige ställa om från ett illa genomtänkt plastberoende till ett verkligt kretsloppstänkande som minskar plastförekomsten i haven? Varje tvätt av en fleecetröja sprider mikropartiklar ut i vattendragen. Plasten ger oss stora fördelar, men vi måste bli mer observanta på nackdelarna.

Hållbar lösning
Kanske är hela pantsystemet feltänkt. Det är kanske fel att belöna en fortsatt användning av plast i dryckesflaskor. Kanske är det dags att på allvar fundera på vilken lösning som kan bli hållbar. Ett steg vore att drastiskt höja värdet på den använda PET-flaskan. Det skulle få oss alla att reflektera över vad som är värdefullt och hur ett modernt och smart system egentligen borde se ut.

Länktips: http://storyofstuff.org/movies/the-story-of-solutions/

Valår, åtta frågor och förebild

Posted on by
Reply

2014 är ett supervalår med val till EU-parlamentet, till Riksdagen, regioner och landsting samt till kommuner. Vägvalet för de närmaste årens politik kommer att ske i år. Dramaturgin i valrörelserna brukar leda till att mycket av diskussionerna i media handlar om personfrågor: vem ska bilda regering med vem, vilka politiker har du förtroende för osv. De långsiktiga frågorna får ofta stå tillbaka för plånboksfrågor och mediernas favoritbild av vinnare och förlorare. Svart eller vitt. In eller ut. Som om samhällsutvecklingen bara handlar om vad eller hur vi handlar just nu i ögonblicket.

Sju kloka
Det finns opinionsbildare som försöker lyfta de svåra frågorna. Ett exempel är de sju kloka personer som nyligen i Dagens Industri ställde åtta frågor till partiledarna under rubriken: ”En hållbar framtid – den viktigaste frågan i valet 2014”. (Länk till artikel genom Global Utmaning, se nedan). De sju representerar ett brett fält i samhället: näringsliv, fackförening, trossamfund, forskningen, fristående organisationer och media. Bredare än så är svårt att fånga allmänintresset i frågeställningarna.

Åtta frågor
De åtta frågorna handlar om svåra utmaningar som vi måste hantera på bästa möjliga sätt för att förhindra delvis irreversibla processer, dvs där det inte finns någon återställare om vi misslyckas. Det handlar om klimatfrågan både konkret i vårt land, men också ur ett rättviseperspektiv relativt de utsatta befolkningarna på jorden. Det handlar om den obalans som råder mellan den reala ekonomin och den finansiella, där den sistnämnda bedöms vara tolv gånger större än den reala. Det handlar om bristen på investeringar och särskilt hur krisekonomierna i medelhavsregionen ska stimuleras att investera hållbart. Och flera andra frågor.

Fler perspektiv och freden
Det man skulle önska är att media vågade ta upp denna typ av frågor och problematisera kring våra viktiga gemensamma vägval. Det kan inte vara rimligt att EU-valet ska handla om vilka politiker som framträder tydligast i media. Rimligen är det vad vi vill att EU ska prioritera och på vilket sätt som ska vara avgörande för vårt val av representanter. Inte minst mot bakgrund av att det framträder allt tydligare nationalistiska partier, som lockar röster på förenklade budskap om att allt ”ska bli som förr” är det viktigt att betona EU som det fredsprojekt det är. Samtidigt får inte svårigheterna sopas under mattan. Det finns olikheter och orättvisor i levnadsvillkor för olika folkgrupper och när samhället inte längre angår alla uppstår konkreta klyftor och förtroendegap som måste hanteras.

Förebild: Litauen
Det lilla baltiska landet Litauen har tagit fram en hållbarhetsvision för 2030. Den är inspirerande att ta del av och på ett sätt mycket mer ambitiös än vad svenska regeringar genom åren har lyckats åstadkomma. Vi tror gärna att vi är bäst. Men när det gäller tydliga mål för samhällsutvecklingen behöver vi lyssna på andra och spänna bågen bättre än vi gjort.

Länktips artikel: http://www.globalutmaning.se/en-hallbar-framtid-viktigaste-fragan-i-valet-2014″

Länktips Litauen: http://www.lrv.lt/bylos/veikla/lithuania2030.pdf

Långsiktigheten kräver en första kammare

Posted on by
Reply

”På 80-talet var framtiden fortfarande möjlig. Idag är framtiden omöjlig.” Någonstans snappade jag upp denna tanke de senaste dagarna. Har vi kört vilse i samhällsbygget? Några drog iväg med all rikedom, kvar blev de strävsamma, de uppgivna, de fattiga. Kapitalismen vann. Det vi ser nu är början på det postkapitalistiska samhället.

Gå vidare till Västerlånggatan
Inkomstklyftorna inom länder ökar. De rika skor sig, de utan resurser hamnar allt längre efter. De som byggde hotell på Norrmalmstorg vann. Resten passerade i bästa fall GÅ och inkasserade 4000, eller hamnade i Fängelse med högt belånade fastigheter. Monopolspelet som en illustration till hur vilse vi körde.

Staten borde vara bäst på att tillhandahålla det gemensamma
Inte blir man mer uppmuntrad när man hör Hans Abrahamsson, fredsforskare från Göteborg, berätta om hur samhället nu förändras ute i landet. (Länk se nedan. Föredraget är långt, men intressant).  Man får intrycket att vårt samhällskontrakt inte längre gäller. Kontraktet som handlat om att vi alla bidrar till det gemensamma via skatten och också åtnjuter rättvis fördelning av samhällsnyttiga funktioner, som betalas med skatten. Vi betalar för ett försvar, en polis, en sjukvård, en skola, en kostnadsfri utbildning, en infrastruktur och allt annat som staten/myndigheterna borde vara bäst på att tillhandahålla.

Annorlunda samhälle
Försvaret har stöpts om till oigenkännlighet. Sjukvården är så ”effektiviserad” att sjuksköterskor hellre arbetar i Norge. Skolan lyckas inte, trots många duktiga lärare, att ge alla barn en bra start i livet. Tågunderhållet är eftersatt och snart har vi en vinter här igen, då tågen kommer att få svårt att hålla tidtabellen. Kontoren för post, bank och andra myndigheter har nästan försvunnit. Samhället ser annorlunda ut jämfört med för 30 år sedan.

Nya regler
Vi behöver en ny rollfördelning, nya spelregler, en optimism och ett nytt samhällskontrakt. Idag är fokus på det korta perspektivet. Vinstresultat, nästa val, nästa löpsedel. Istället behöver vi ledare som tar helheten som utgångspunkt, vår tids stora utmaningar och hur vi som samhälle, som medborgare och delaktiga i vår egen framtid ska skapa välfärd utan att samtidigt förstöra förutsättningarna för andra, för kommande generationer och för miljön.

En ny första kammare ?
Man skulle kunna tänka sig en återinförd första kammare med kunniga personer som väljs in på 12 – 15 år och vars mandat handlar om att tänka långsiktigt och säkerställa att fyra-års-politikernas beslut harmoniserar med de långsiktigt hållbara parametrarna.

Länktips: Föreläsning med Hans Abrahamsson om den stora omdaningen (fr november 2013). https://www.youtube.com/watch?v=KTz-xQd0xQw&sns=fb