Vad tror Svenskt Näringsliv att de vinner på sin taktik?

Posted on 4 september, 2023 by Christer Owe

Högertidningarna Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten ger ofta redaktionellt utrymme åt personer som relativiserar klimatfrågan. SvD tog in Lena Anderssons märkliga text, där hon jämställer en hotellportier med 11000 klimatforskare och får det att låta som att forskarna överdriver. Och häromdagen lät GP Kajsa Dovstad, som arbetar på Timbro, bre ut sig på ett liknande sätt. Hennes slutsats var att mänskligheten inte står inför en apokalyps och att frågan som behöver ställas är ”hur jobbigt det blir med klimatförändringarna”, underförstått miljörörelsen överdriver.

Varför vill Svenskt Näringsliv inte rädda gjorda investeringar?
Det finns två frågor här som är intressanta. Vad tror Timbro och därmed Svenskt Näringsliv (som finansierar Timbro) att de vinner på att sitta still i båten? Vilken analys gör de? Är det att eftersom allt kommer att krascha är det ingen idé att försöka mjuklanda i någon slags ordnad omställning? Hellre köra på så länge det går och hoppas på det bästa när världens ekonomier krackelerar? Eller har man verkligen inte förstått vad som står på spel? Varför motarbetar Svenskt Näringsliv en ordnad transformering av samhället, så att så mycket som möjligt kan tas till vara av kompetenser, investeringar och pågående arbete?

Varför är det smart att avvakta?
Är Svenskt Näringsliv osmarta eller tror de att de är smarta? Vari ligger smartnessen att riskera livsmedelsförsörjningen för miljarder människor? Är det för att man räknar med att militärmakt kommer att kuva de protester som växer fram ur folkdjupen när desperationen tar över? Hur cyniska är man i sin syn på samhällsutvecklingen? Torka, översvämningar, skyfall, jordskred, orkaner och andra klimatrelaterade händelser ökar både i frekvens och i amplitud. Det är – tyvärr- helt enligt de scenarier forskarna under decennier arbetat fram. Mer värme gör att mer vatten dunstar och att detta i sin tur leder till kraftigare och tätare väderfenomen, som vi helst undviker. Vad är det för smart att vänta på att förändra det som blev fel?

Frågan är hur jobbigt det blir – för vem?
Svartån är just nu översvämmad. Vi ser bilder på roddbåtar som tar sig över fotbollsplaner i Heby. Samhällsresurser måste läggas på att skydda infrastruktur, hus och vägar. Pengar som hade kunnat användas på ett bättre sätt. Och längst ner i samhällspyramiden finns de som drabbas hårdast. För att inte tala om att försäkringsbolagen knappast kommer att kunna ersätta alla skadade, dvs var och en måste själv täcka reparationskostnader och förluster i värden. Bankerna och marknaden kommer att sänka värdet på översvämmade fastigheter och det blir en huggsexa om vem som ska sitta med Svarte Petter. ”Frågan är hur jobbigt det blir”, skriver Timbro. För vem kan man fråga sig. För de rikaste? Eller för de mest utsatta?

Varför vill tidningarna hålla oss kvar i det fossila?
Den andra frågan är vad SvD och GP räknar med att vinna på att ”lugna” läsarna med att klimathotet är överdrivet. Vem vinner på att folk invaggas i en falsk säkerhet att det som händer är OK, och det blir nog någon annan som ”får det jobbigt”…. För mig är det i alla fall obegripligt att tidigare seriösa tidningar inte fångar upp vårt tids ödesfrågor på ett vetenskapligt sätt, utan väljer att göra sig till informationskanaler för en agenda, som syftar till att bromsa förståelsen och benägenheten att faktiskt snabbt och rättvist förändra det som blivit fel med det moderna fossilberoende samhället.

Länktips:
Min senaste text om högern och klimatet:
http://christerowe.se/2023/08/nr982-hogerns-klimatopinionsarbete-har-det-snart-natt-vags-ande/

SvD hade en krönika av Lena Andersson: https://www.svd.se/a/9zV1J5/lena-andersson-till-slut-kom-antligen-extremvadret

GP hade en krönika av Timbros Kajsa Dovstad: https://www.gp.se/ledare/jorden-g%C3%A5r-inte-under-av-klimatkrisen-1.108775402

Hallå Folkbildningen! Dags att synas!

Posted on 25 augusti, 2023 by Christer Owe

Var är folkbildningen? Världens lufttemperatur har inte varit högre än i juli på 120 000 år, läser vi på nyhetsplats. 5700 bränder rasar i Kanada, i Europa brinner det på Rhodos, i Hawaii förstörs Maui, det är 40 grader varmt i södra Frankrike i slutet av augusti och Sverige drabbas av skyfall, översvämningar och vattenskador som påverkar jordbruk, transporter och och och…

Läget är uppenbart utom för fossilkramarna
Signalerna och exemplen på att vi är inne i en klimatförändringstid är uppenbara. Möjligen för alla utom för Lena Andersson och redaktionen på Svenska Dagbladet som ger henne utrymme att torgföra sina tvivel. Det brukar ju vara varmt, säger hennes trovärdiga hotellreceptionist-källa. Så forskarna och verkligheten har säkert fel någonstans. Det är ingen fara, säger tvivlarna… Och om något ska göras så är det den mest långsamma tekniken som det ska satsas pengar på, den teknik som tar i särklass längst tid att få på banan – kärnkraften. Så att fossilkranarna kan hållas öppna så länge som möjligt. Fossillobbyn har fortfarande inte släppt greppet om opinionsbildningen.

Läget är optimalt för en bred folkbildningssatsning
Eller så är det just nu som läget är uppenbart att vi kan försöka förstå hur vi ska agera på kort och lång sikt. Var och en och de av oss som beslutar för olika verksamheter. Vad kan vi göra för att gardera oss, vad kan vi göra för att inte förvärra situationen, vad finns det för lösningar att välja? Här skulle det passa väldigt bra med folkbildning, studiecirklar och föredrag. Och folkbildningens organisationer finns ju, de har personal, lokaler och till viss del finansiering för att ägna sig åt breda folkbildningssatsningar. Så var är de? Var är annonserna om hur vanligt folk (och ovanligt) kan anmäla sig till en passande aktivitet? Varför är det så tyst?

Annat är tydligen viktigare
Enstaka personer inom folkbildnings-Sverige har fattat. När de får ett förslag från en engagerad klimatvärnare som jag känner säger några spontant att ”det är ju just detta som är folkbildningens kärna och vad vi ska ägna oss åt”. Ändå händer inget. Passivitet och andra prioriteringar går före. Det är synnerligen sorgligt. Särskilt när det finns upplägg som det näst intill bara är att sjösätta.

Varför vänta?
Till viss del är folkbildningen ursäktad. Högerregeringen har ju aviserat nedskärningar till folkbildningen och att statens roll ska ses över. Det blåser kalla vindar från höger. Men just därför, kan man tycka, är det ju extra viktigt att visa att folkbildningen behövs! Upp till bevis! Gör det ni är bäst på! Folkbilda!

Läst: Maja Lunde ”Drömmen om ett träd”

Posted on 20 augusti, 2023 by Christer Owe

Den här sommaren fick jag i present två böcker att läsa, båda skrivna av Maja Lunde: Binas historia och Drömmen om ett träd. Böckerna handlar delvis om samma person så det finns en poäng att läsa dem i rätt ordning. (Lunde har skrivit ytterligare två böcker, som känns lockande att ta sig an). Det finns en påtaglig kvalitet i hennes berättande, som det är lätt att omfamna. Ett visst vemod och en känsla av ödestid infinner sig efter läsningen. Men också konkreta frågor om vad det innebär att leva nu.

Stilistiskt ett fängslande grepp
Drömmen om ett träd utspelas på ett par olika tidsplan och utifrån lite olika perspektiv beroende på vem av berättelsens personer som är i fokus. Att konsekvent bryta mot tidslinjens logik tvingar läsaren att vara på tårna. Vi läsare blir i praktiken medskapare till skeendena eftersom läsaren behöver fundera på om berättelsens personer i ett visst skede vet det som jag som läsare redan vet, eftersom tidsflödet ibland är omkastat. Detta bidrar till att hålla läsaren fångad eftersom man som läsare ibland vet mer än berättelsens personer. Samtidigt sätter det stilistiska greppet fingret på hela vår uppfattning om tid och om våra handlingars konsekvenser. Hur agerar vi, varför, med vilka motiv och mot vilken bakgrundsinformation?

All världens fröer
Historien cirklar delvis kring det faktum att det på Svalbard finns ett väl bevarat lager av all världens fröer. I ett kylrum inne i ett berg finns tusentals fröer bevarade, sorterade per land. När berättelsen utspelas ställs allt på sin spets: Är det nu alla dessa fröer ska komma till användning?

Det stora skildras genom det vardagliga
På ett mycket skickligt sätt väver Maja Lunde samman de stora existentiella frågorna, om livet på jorden och vårt ansvar för framtiden, med de vardagliga perspektiven på tillvaron. Hur gör man när omständigheterna blir extrema? Inför vem är var och en ansvarig och hur kopplas privata och personliga målsättningar samman med de stora frågorna? Vad är rimligt att förvänta sig av vuxna respektive av barn? Hur ser lojaliteten ut när den sätts på prov? Vad är rätt och vad är fel? Och vem avgör det?

Platsen en perfekt inramning
Jag ska inte gå in närmare på berättelsens innehåll här utan nöjer mig att konstatera att huvuddelen av det som skildras ligger i en relativt nära framtid. Valet av geografisk arena, Svalbard, är också extremt viktigt för hela historien. Livet på den 78:e breddgraden är mycket antingen/eller, ljus eller mörker, vinter eller icke-vinter osv. På så sätt förstärker platsen bokens underliggande tematik. Hur ska vi som människor förhålla oss till det som håller på att ske med vår planet? Vilket ansvar har vi och inser vi vilka konsekvenser våra nuvarande – bekväma – val får för våra efterkommande?

Marginella frågetecken
Det finns naturligtvis marginella frågetecken till delar av berättelsen men enklast är att acceptera Maja Lundes premisser för historien. Ett alltför detaljerat innehåll kring hur livet på Svalbard fungerar nu och under berättelsens tid skulle troligen tagit fokus från det väsentliga.

Läs den!
Min rekommendation blir att läs Drömmen om ett träd och ta gärna Binas Historia som en förhistoria för att lära känna en av personerna och för att känna igen Maja Lundes sätt att bryta mot den gängse tidskronologin. Du kommer inte att ångra dig. Det är 400 genomtänkta och tänkvärda sidor, som nuddar vid några av vår tids riktigt stora och svåra frågor.

Hur blir demokratin på riktigt igen?

Posted on 23 juli, 2023 by Christer Owe

Rhodos brinner. Lufttemperaturen på global nivå stiger och når nya rekordnivåer flera dagar i sträck. Samtidigt flyger svenska charterturister till Rhodos för att få uppleva sol och värme. Det är väl problemet i ett nötskal. Vi lyckas inte koppla planetens katastrofläge till det egna beteendet, inte ens när signalerna blir väldigt tydliga och naturen gör vad den kan för att berätta hur tillståndet är.

Varför ska någon bry sig?
Det vår nuvarande regering ägnar sig åt är att slakta finansieringen av Naturvårdsverket, den långsiktiga forskningen och att tvärnita de åtgärder som S och MP lyckades sjösätta under sina år i regering. Den nya regeringen säger helt oberört att ”når vi inte klimatmålen, så når vi inte klimatmålen” och ger därmed alla jordens länder möjlighet att resonera på exakt samma sätt: ”Går det inte, så går det inte”. Dvs inte ens de rika länderna som har många tänkbara åtgärder att vidta bryr sig om att prioritera klimatet. Varför ska då fattiga länder bry sig?

Klimatet reduceras till en Dow-Jones-liknande rapportering
När nyhets- och ledarredaktioner på tidningar och etermedia väljer vad som är viktigt att lyfta upp borde klimatet vara en ständigt återkommande fråga, som på olika sätt diskuteras. Inte enbart som en mätresultat-fråga, där det redovisas temperaturer, antal döda och skadade i olika händelser. Eller som om ppm-talet i atmosfären handlade om Dow Jones index. Klimatfrågan är också som den fråga som tydligast indikerar att människan i rask takt förändrar livet för människan och för allt levande på jorden och där förändringarna riskerar att bli bestående. (Vid sidan av artutrotning och de hot mot olika ekosystem som vi samtidigt lyckas åstadkomma).

Inga annonspengar finns
Men logiken i media handlar om nyhetsvärde. Att upprepa samma fråga flera gånger anses fel. Det måste hela tiden finnas något ”nytt” att förmedla. Det räcker inte att beskriva hur vi i full fart är på gång att sabotera vår egen planet. Det är för otydligt och för abstrakt och det finns inga annonsörer som vill backa upp de inslagen. Så istället handlar ”nyheterna” om allt annat än det som de borde handla om.

Hur ska vi få politiker att svara på rätt frågor?
Så hur ska vi få journalisterna att ställa de frågor till politikerna som borde ställas? Det hjälper ju tydligen inte att aktionsgrupper spärrar trafiken eller stör offentliga arrangemang. Det beteendet gör inte att media ställer de relevanta frågorna till politiker och beslutsfattare. Så hur ska vi få politiker att svara på de ödesfrågor som moder natur just nu ställer oss? Att ge upp idén om ett demokratiskt politiskt styrelseskick känns fel väg att gå. De som står beredda att ” ta över” är antidemokrater med påtagligt ointresse för planeten och allt levande. Så hur ska demokratin bli på riktigt igen?

Vi behöver anställningsbara ungdomar!

Posted on 13 juni, 2023 by Christer Owe

Företagare borde vara väldigt intresserade av att få tag i kompetent personal och personal som passar för den breda flora av yrken och uppgifter som finns på arbetsmarknaden. Därför är det så märkligt att företagens organisationer så envist håller fast vid försämrade förutsättningar att få tag i just anställningsbar och kompetent personal. Det går inte en valrörelse utan att företagarnas organisationer och opinionsbildare hävdar att skatterna måste sänkas. Detta trots att det är skatterna som finansierar ungdomarnas utbildning och därmed gör dem anställningsbara i företagen för olika arbeten.

Dörren stängs till gymnasiet och ett bra arbete
Det är storleksordningen 15 procent av eleverna i grundskolan som inte har förutsättningar att få godkänt i de ämnen som gör att de kan söka till gymnasiet. Vi behöver sluta se betygssystemet som ett filter och sluta med att underkänna elever. I det gamla systemet med betyg 1 till 5 gick det att komma vidare även med betyget 1. Inga formella dörrar stängdes. Hade den skattefinansierade skolan haft större resurser, fler och bättre lärare, stödlärare och extra personal hade arbetsmarknaden sett annorlunda ut med fler välutbildade som kunnat bli anställda i näringslivet. Varför ser inte näringslivet detta självklara samband? Istället, när dörren till framtiden stängs genom att eleverna inte får chansen att hitta sin roll i samhället, är det många ungdomar som söker sig till andra, delvis svarta, kanske illegala, sammanhang, där det går att tjäna pengar och få status. Dräneringen av skatteresurser måste vändas och fler elever bli en del av vår gemensamma framtid.

Absurt att aktiebolagslagen går före skollagen
En annan märklig effekt av marknadstänket kring skolan är att skolkoncernerna med privata ägare tävlar om att erbjuda höga betyg, eftersom många sökande elever ger en stabil ekonomi. Och går elever ut med höga genomsnittliga betyg ”måste ju skolan vara bra”… Hela idén med att överordna aktiebolagslagen skollagen är absurd. Det blir viktigare för skolkoncerner att tjäna pengar än att ge eleverna en bra start i livet. Hur kan näringslivets organisationer och opinionsbildare anse att det systemet är bra för samhället? Vem vinner på glädjebetyg och på att skolresurser dräneras ut i vinster till anonyma ägare? Varför accepterar svenska företag att deras företrädare propagerar för ett system som gör företagandet svårare?

Skolan är inget sorteringssystem
Nu ropas det ofta på mer poliser, mer kameror, strängare straff och vissa politiker kopplar dessutom ordningsproblemen till en fråga om kulturell bakgrund, etnicitet och särbehandling beroende på var eleven är född. Vi ska självklart ha ett rättssystem i landet som skapar trygghet och rättvisa, men det räcker inte som åtgärd för att vända utvecklingen. För att samhället ska uppfattas som konstruktivt och positivt måste vi ge varje barn och ungdom en optimal start i livet och satsa på skolan, på utbildning och på olika stödjande resurser. Som måste få kosta pengar. Både för de individers skull, där samhället annars sviker dem och för samhällets och näringslivets skull, som bara kan utvecklas om vi ser till att ha kompetent och anställningsbar personal. Och anställningsbara blir eleverna när vi slutar att se skolan som ett sorteringssystem, som det går att krympa resursmässigt utan att det får konsekvenser.

Som man bäddar får man ligga. Som man betalar skatt får man ett fungerande (eller inte) samhälle.

Hälften av jordens sjöar krymper!

Posted on 5 juni, 2023 by Christer Owe

Vattenförsörjningen är helt avgörande för livet på jorden. Trots att vår planet är täckt till två tredjedelar av vatten är bristen på sötvatten ett snabbt växande problem. Den tilltagande avsmältningen från högt belägna berg, där snö och glaciärer tidigare har gett ett konstant tillflöde av användbart dricksvatten är ett välkänt hot. Vad som inte har uppmärksammats lika mycket är att sjöarna på jorden förlorar stora mängder vatten genom avdunstning och överutnyttjande.

Lite mer än hälften av jordens sjöar krymper
Forskarna har räknat ut att minskningen handlar om 22 000 miljoner kubikmeter vatten per år. Man har studerat 1972 av världens största sjöar under tre decennier och lite mer än hälften av alla jordens sjöar och vattenreservoarer krymper. (Länk till forskningen, se nedan.)

Detta berör nära 2 miljarder människor
Hydrologen Fangfang Yao, vid University of Virginia påpekar att nära en fjärdedel av jordens befolkning, 2 miljarder människor, bor vid ett sjösystem som krymper. Från SVT Vetenskap lånar jag den här bilden:

Aralsjön det första exemplet
Vi minns alla hur Aralsjön förändrades när någon beslutade att använda sjöns tillflöden för bevattning av odlingsfält. Aralsjön var på 60-talet jordens fjärde största insjö. Bilderna kablades ut och etsade sig fast i folks medvetande. Båtar och fartyg som stod på en sandöken, samhällen som förändrades för allt framtid. När Aralsjön kom på tal var det människans odlingsbehov som angavs som främsta skäl till förändringen. Klimatfrågan var ännu inte så aktuell.
(Bilder från Wikipedia).

Ransonering kommer att bli nödvändig
Att återfå balans i användandet av sötvatten måste vara en synnerligen viktig åtgärd, särskilt som det finns länder och regimer som utan att reflektera över konsekvenserna överutnyttjar grundvattenresurserna på ett sätt som påskyndar vattenkrisen. I Kapprovinsen i Sydafrika har man sedan fem år balanserat på gränsen av vad som fungerar. Under våren 2018 gick myndigheterna ut med ett besked till invånarna om att ransonering är sannolik. Detta efter att vinterregnen uteblivit under tre år. (Se länk nedan).

Minns vi sommaren 2018?
Samma år, 2018, drabbades Sverige av svåra skogsbränder till följd av en ihållande sommarvärme utan nederbörd. Det komplicerade med klimatfrågan är just komplexiteten. Det finns ett otal samverkande faktorer som skapar kort- och långsiktiga väderfenomen. Att vintrarna har blivit kortare i Sverige kan intygas av de som äger skidliftar i södra Sverige.

Öarna märker tidigt av problemen
Vi ser således förändringar även i Sverige, trots att vi är synnerligen gynnade i jämförelse. Vi har massvis med små sjöar och vattendrag och en lummig grönska som frodas i vårt klimat. Men även här börjar förändringarna bli kännbara. Öarna märker först av problemen. Historiskt sett har t.ex. västkustens öar varit utsatta och de boende har lärt sig att hushålla med vattnet, samlat regnvatten osv. På Kosteröarna har problemen tidvis varit påtagliga och på Gotland har bönderna varit extra utsatta

Avdunstning på en månad
Jag läser på www.gotland.se om Tingstäde träsk, som är Gotlands buffertzon för vattenförsörjningen. Under maj månad 2019 sänktes nivån 15 cm. Av dessa centimentrar var 2 cm bruksvatten medan 13 cm var avdunstning. För att få en referensvolym så innebär det 520 000 kubikmeter vatten i ren avdunstning. Från en reservoar, under en månad, i det jämförelsevis milda svenska klimatet. Uppvärmningen av jorden påverkar hela ekosystemet och förändrar livsvillkoren för växter och djur. Människan lär hitta på ett och annat som kanske kan bromsa förloppen, men på insektsnivå blir naturligtvis livet drastiskt förändrat.

Obefintlig logik
”Vädret har alltid skiftat”, säger de som inte vill lyssna. Förvisso är det så. Men eftersom vi vet att det pågår en global uppvärmning är det ju närmast idiotiskt att inte korrigera det som går att korrigera. En liknelse skulle kunna vara följande. Vi vet att vår roddbåt läcker som ett såll, men ingen bryr sig om att täppa till läckorna – ”båtar läcker ju då och då, det är helt normalt”. Att båten så småningom inte längre kommer att flyta och blir omöjlig att ro tycks inte bekymra en del av passagerarna. Logiken är obefintlig.

Paradigmskifte
Vet vi egentligen vad det är vi håller på med? Förstår vi konsekvenserna av det ”paradigmskifte” vi är inne i? Det är ett ord som högerregeringen gärna använder för att få det att låta som något bra, det som till stor del kommer innebära drastiska förändringar. Kanske kan deras aviserade paradigmskiften leda till något bättre för ett fåtal, men enligt min mening riskerar förändringarna bli till det sämre för merparten människor, ekosystem och framtiden. Paradigmskifte är ett ord som anhängarna säkert ser som ett kvitto på något önskvärt. Jag tillåter mig att ha en annan åsikt. Framför allt är klimatpolitiken otillräcklig, vilket bl.a. vattenförsörjningsproblemen blir ett uttryck för.

Länktips:
Artikel i science: här

University of Colorado: https://cires.colorado.edu/globallakes

Sydafrika och vattenransonering: https://www.fria.nu/artikel/132389

UNEP-rapport om plasteländet

Posted on 1 juni, 2023 by Christer Owe

Göran Greider skrev häromdagen en intressant ledare i Dagens ETC, där han betonade hur stor medias makt är i urvalet av frågor som bevakar och diskuteras. Det finns en avgörande anledning till att det ser ut som det gör. Och det är att genomslag och läsande har att göra med hur en rubrik eller en nyhet kan locka till sig uppmärksamhet. Antal klick och antal prenumerationer är helt avgörande, vilket naturligtvis innebär att det blir en viss typ av nyheter och artiklar som får genomslag, ofta mer baserade på känslomässiga faktorer än på fakta. Indignation och upprördhet säljer. Särskilt om dessa känslor kan riktas mot någon annan. Det blir samtidigt svårt att föra fram nyheter eller rapportering, som kan kopplas till läsarens vardagsbeteende. Det är inte så lockande att läsa att man betett sig fel eller att man haft fel inställning till en fråga. Nån-annan-ismen är bättre på att ta plats i nyhetsflödet.

430 miljoner ton plast per år
Jag tänker på Greiders resonemang när jag läser FN-rapporten om plasteländet. (Länktips nedan). UNEP, FN-organet för miljöfrågor, har nyligen publicerat ”Turning off the tap” med huvudbudskapet att vi kraftigt måste bromsa tillflödet av plastprodukter och plastmaterial. Läs detta och begrunda: ” Currently, the world produces 430 million metric tons of plastics each year (Organisation for Economic Co-operation and Development [OECD] 2022), of which over two-thirds are short-lived products which soon become waste, and a growing amount (139 million metric tons in 2021 [Minderoo 2021]) after one single use. Plastic production is set to triple by 2060 if ‘business-as-usual’ continues (OECD 2022). ” Dvs världen producerar 430 miljoner ton plast. Två tredjedelar har kort användningstid och 139 miljoner ton plast används en enda gång. Plastvolymen blir tre gånger så stor år 2060 om inget görs för att förändra hur vi beter oss.

Vem vill höra om plastproblemet?
Då och då kanske det sipprar fram någon enstaka varnande artikel om hur haven fylls med plast, hur mycket mikroplaster som återfinns i levande varelser osv. Men medialogiken gör att detta växande problem fortfarande ligger under radarn för den allmänna debatten och den allmänna medvetandenivån. Delvis hänger detta samman med den oklara ansvarsfördelningen. Vems fel är det att vi fyller planeten med plastpartiklar? Och vem vill höra talas om det problemet? Att varje räka vi äter innehåller mikroplast?

Relativt hoppfullt scenario
Det UNEP-rapporten beskriver är ett relativt hoppfullt scenario med sikte på år 2040, där man betonar att 700.000 nya arbetstillfällen kan skapas, att så mycket som 80 procent av den plast som idag belastar miljön skulle kunna elimineras, att 27 procent av den plast som fortfarande produceras då skulle bestå av cirkulerat material samt att den totala kostnadsbesparingen skulle kunna handla om cirka 20 procent, då inräknat direkta kostnader, reducerade miljöeffekter och minskade samhällskostnader. Siffrorna kan säkert ifrågasättas – det finns alltid olika särintressen som bevakar sina ”vinster” och andelar av den gemensamma kakan. Men det intressanta är kanske inte siffrorna i detalj, utan att UNEP visar på en framkomlig väg ut ur den plastinfarkt vi är på väg att skapa. Det går, är budskapet. I alla fall till stor del och med kostnadsbesparingar på ett övergripande plan.

Beteendeförändringar – nej tack!
I Sverige diskuterar vi plastpåseskatten. I januariöverenskommelsen var det Liberalerna som ville ha med den för att visa att man gör något. I efterspelet fick Miljöpartiet klä skott för skatten på plastpåsarna och inför valet 2022 blev plastpåseskatten ett tacksamt exempel för högerpartierna på hur ”orättvis” och ”symbolisk” och konkurrenshämmande den förra regeringens politik var. Att man i Frankrike totalförbjudit plastpåsar höll högern självklart tyst om. Och att plastpåseskatten fick igång en diskussion om hur vi kan byta beteende var en effekt av skatten som förbigicks med tystnad. Beteendeförändringar är inget högern är intresserade av.

Vilseledande argument från lobbyisterna
Lobbyisterna som gör vad de kan för att bromsa utbyggnad av vindkraft har lyckats få in ett plastargument i debatten. Vindsnurror släpper ifrån sig mikroplast, heter det. Det är korrekt. Enligt Naturskyddsföreningen handlar det i Sverige om 645 kilo per år. Det ska jämföras med båtbottenfärger och tvätt av syntetiska kläder som släpper ifrån sig mer än 1000 gånger så mycket och konstgräsplaner som släpper ifrån sig 3-4000 gånger så mycket mikroplast. Men i valet mellan att spela fotboll året runt på konstgräs och att önska sig fossilfri energiproduiktion blir ju valet för den vanlige svensken uppenbart: fotbollen är ju en del av livsstilen, medan energiproduktion helst ska reduceras till ”två hål i väggen”, det ska bara finnas el och den ska inte kosta så mycket. Och förresten har vanligt folk inte råd att skaffa sig elbil. Den kostar ju en miljon, säger Ebba Busch och det är säkert sant, som det mesta hon säger….

Hämtat från Naturskyddsföreningens hemsida

EU skulle kunna ta initiativ – Sverige är ordförandeland
Nu har i alla fall UNEP visat en framkomlig väg. Rimligen behöver EU:s politiker, såväl i EU-parlamentet, i kommissionen som på ministernivå, nu enas om en plastomställning. Så att näringslivet får tydliga tidsgränser och tekniska parametrar att förhålla sig till. Att bara fortsätta leder ju till en total plastkollaps, där kostnaderna blir oerhörda att rena vatten och det biologiska kretsloppet. Vi vet ju varifrån plasten kommer, vi vet hur den landar i vår vardag och vi har alla fakta.

Sverige har en månad kvar på ordförandeskapet i EU. Gör plats för plasten på schemat!

Länktips:
UNEP:s rapport: https://www.unep.org/resources/turning-off-tap-end-plastic-pollution-create-circular-economy

En tidigare bloggtext om plast: http://christerowe.se/2022/11/nr919-3-gram-plast-varsagod/

Tack, Kristina Persson, för Global Utmaning

Posted on 26 april, 2023 by Christer Owe

Nyheten når mig att tankesmedjan Global Utmaning ansökt om konkurs. Jag tror det var 2006, när jag första gången träffade grundaren Kristina Persson på ett nordiskt event i Kungälv och hon överraskade mig med att vältaligt och engagerat tala om klimatfrågan och hur viktigt det var att vi tar tag i denna ödesfråga. Hon berättade om Global Utmaning i en paus, och hur hon hade för avsikt att samla kunniga människor kring klimatfrågan och några andra viktiga framtidsfrågor.

Engagemang på en optimal nivå
Mina år på Stiftelsen Ekocentrum i Göteborg, från 1998 till 2012, varav elva år som verksamhetsledare, lärde mig att en fristående, oberoende organisation är väldigt sårbar. Det finns ingen ägare i bakgrunden, det finns ingen självklar organisation som kliver fram och hjälper till när det uppstår problem. Friståendet måste kopplas till ett engagemang hos personal och styrelse utöver det vanliga. Det blir en livsstil att och ett dygnet-runt-jobb att göra det man känner är meningsfullt. Nästan all vaken tid relateras till det man har som uppgift, samtidigt som det känns otroligt meningsfullt att få använda sin tid för en uppgift man verkligen tror på.

Pandemin spökar
Jag har ingen aning om vad som gick snett för Global Utmaning, men jag är ledsen att de tvingats kasta in handduken. Det behövs fristående organisationer som bidrar till en ökad kunskap och ett ökat fokus på de svåra frågor som världen står inför. Kanske var det pandemin som ställde till det. Pandemin tvingade fram helt andra arbetssätt, där det mänskliga mötet behövde flyttas till nätet. Och det gjorde att värdet av genuina möten, diskussioner och samtal förminskades. Det har varit svårt för många NGO:er att klara den förändringen, i synnerhet som nätet numera är fyllt av poddar, korta filmklipp och propaganda. Och mer lär komma när AI-systemen börjar leverera på allvar.

Fokus på kärnan och på icke-kostnader
Den som leder en NGO, (det finns inget riktigt bra svenskt ord för en fristående organisation), måste ägna tid varje dag åt det som är kärnan i verksamheten, åt kvalitet, åt relationer och arbetsglädje. Personal och andra involverade måste känna att de deltar i något som är större än de själva. Sitter man sedan dessutom med det ekonomiska ansvaret måste man varje dag ägna tid åt hur kostnader och intäkter kan hanteras, hur projekt kan formas och vilka alternativen är. Precis som med energi – att den billigaste energin är den som inte används – gäller det för inköp att hela tiden tänka att det billigaste är att inte köpa alls. Kanske kan en fråga lösas på ett annat sätt?

Som att få en växt att blomma, och få pris för detta
Det som är en slags belöning för en verksamhetsledare för en NGO är att det går att kombinera de kortsiktiga besluten i vardagen med de långsiktiga, strategiska vägvalen. När man har styrelsen med sig på en viss verksamhetsplan och lyckas förverkliga den får man ett kvitto, lite grand som att växt som sköts om på rätt sätt kan börja blomma. På min tid på Ekocentrum fick vi Änglamarkspriset för drygt 20 år sedan nu. Det var också en bekräftelse, liksom att Toyota skänkte Göteborgs Internationella Miljöpris, som de just tilldelats för sin då nya Prius-bil, till Ekocentrum 2006. Att få omvärldens erkännande skapade alltid en extra positiv laddning i det dagliga arbetet.

Det är tuffare tider
Att Global Utmaning nu tystnar hänger nog delvis samman med att hela miljö- och klimatsfären har satts på undantag av det nya regeringen. Med mindre resurser ur statens plånbok blir det nödvändigt för alla att prioritera om hur man ska finansiera sina verksamheter. De pengar som tidigare kunde sippra ner till organisationer närmast verkligheten slutar att sippra när de stora myndigheterna, organisationerna och företagen tvingas prioritera om. Alla sitter ju fast i med sina hyror och sin personal och sina fasta kostnader. Det man kan minska är externa projektmedel och liknande. Jag kan tänka mig att Naturskyddsföreningen och många andra organisationer känner av de snålare tiderna, som dessutom kombineras med stigande räntor, hög inflation och allmän osäkerhet.

Att göra det man är bra på och skapa mervärden
Sedan 2012 arbetar jag i egen regi och det kändes skönt att släppa ansvaret för en stor budget, ett dussintal anställda och en viktig verksamhet. Allt har sin tid. Men lärdomen är också att man ska göra det man är bra på, förfina det och skapa värden och mervärden för andra, då kommer också intresset och stödet. Tänk om alla människor fick chansen att göra det de är bra på.

Stort tack, Kristina Persson, för ditt värdefulla initiativ!

Länktips: https://globalutmaning.se/

En kommentar till Emin Tengströms sista artikel

Posted on 23 april, 2023 by Christer Owe

Människan måste på allvar inse hur samspelet mellan vår civilisation och naturen ska bli hållbart för att vi ska klara klimatutmaningarna och flera andra konsekvenser av den ohållbara livsstil som människan under lång tid låtit ta allt större plats. Att detta är en svår uppgift inser de flesta. Emin Tengström, var professor i humanekologi sedan drygt 40 år och gick tyvärr bort helt nyligen, men hann tillsammans med Gunilla Almered Olsson skriva en artikel som handlar om värdegrund, livsstil och förändring för att klara omställningen. (Se länk nedan). Här några reflexioner.

Konflikter lurar bakom hörnet
Almered Olsson och Tengström utgår från att ansträngningarna att klara klimatkrisen inte räcker till och att ”en ny situation” uppstår, ett nytt läge, som kommer att utmana oss alla. Klimatflyktingarna blir många. När det inte går att försörja sig, när mat och vatten inte finns tillgängliga kommer miljoner människor fly. Trycket på andra länder kommer att öka rejält, vilket författarna nöjer sig med att kommentera med att det leder till en mångfald tragedier och konflikter. Det är troligen en underdrift. Kampen för överlevnad är fundamental.

Våldet som (icke)lösning
Det finns en uppenbar risk att det nya läget legitimerar sådant som vi normalt förknippar med auktoritära stater: kraftiga begränsningar av rörelsefrihet, en utökad kontrollapparat, korruption och förtryck i olika former. Misstanken växer att högerextrema partier förnekar klimatfrågan i syfte att använda de extraordinära förhållanden icke-agerande leder till, just till att förverkliga målen om den auktoritära staten. Det passar helt enkelt deras agenda att det uppstår ett kraftigt socialt tryck som bara kan hanteras med organiserat våld.

Värde istället för vinst
Den andra punkten i artikeln berör vårt ökande energibehov och paradoxen i att den hållbara energiproduktionen kan bidra till en ohållbar utveckling. Min dellösning på detta har med den nya ekonomin att göra. Vi behöver ställa om det ekonomiska systemet till att premiera värde istället för vinst. Vinstbegreppet har gett oss ett linjärt, suboptimerat ekonomiskt system, där t.o.m. momsskatten är beroende av volym och kortsiktighet. Vi behöver redovisa värde istället för vinst, premiera samverkan istället för konkurrens, nyttjande istället för ägande osv. För att ha en chans att bromsa utvecklingen på ett sätt som inte slår undan benen för den välfärd vi vill fördela rättvist.

Småskalighet
Artikelns tredje avsnitt handlar om livsmedel. Att vi behöver gå från storskalig industriell matproduktion till mer regional och småskalig. Det är helt rätt att biologisk mångfald behöver stärkas i symbios med att vi skalar ner giftanvändning och konstgödsel. Transportfrågan behöver ses över, liksom kylbehov och hela just-in-time-tänket. Tillgång till god, näringsrik och tillräcklig mat måste ses som en mänsklig rättighet. Här finns naturligtvis ett antal svårigheter att bemästra. Något slags småskalig skattebefrielse skulle eventuellt kunna vara ett verktyg, ifall vi vill främja lokal produktion.

Transporter – svårlöst, men inte omöjligt
Det fjärde avsnittet handlar om transporterna. Dagens 10 miljoner elbilar ställs i relation till 1000 miljoner fossila fordon. Perspektiven är hisnande. Avgörande blir hur dessa fordon används. Samåkning och att inte ta bilen när alternativ är möjliga kan bromsa användningen av fossila bränslen, men inte eliminera dem. Genom att koppla upp möten på internet kan en hel del transporter också komma att bli inställda. Men området är svårlöst. En liten hoppfullhet är att Volvo Cars numera säger att de inte ska leverera bilar utan tillhandahålla mobilitet, det är nyttjandet och förflyttningen, inte den fysiska produkten som står i centrum.

Industrin behöver tänka nytt
I det femte avsnittet avhandlas industrins omställning. Från min horisont är det omställningen från kortsiktig vinst till långsiktigt värde som är det centrala. Industrin ska, enligt min mening och om förutsättningar finns, förbjudas att sälja ifrån sig ansvaret för sin produkt. De ska istället tjäna på att den vara de tillhandahåller håller hög kvalitet, lång livslängd, kan återproduceras och erbjuda mervärden för användare. Konkurrensekonomin måste skiftas till en samarbetsekonomi och framgång mätas på annat sätt än i aktievärde hos anonyma ägare.

Människan måste ta mer plats
Det sjätte avsnittet berör politik och det är svårt. I synnerhet som vi uppenbarligen inte är förskonade från världsledare som är beredda att kriga för att vinna fördelar. Min enkla kommentar till denna punkt är att jag hoppas på ett ökande ansvarstagande från civilsamhället och från ansvarstagande människor, så att maktutrymmet krymper för de auktoritära och antidemokratiska ledare som tyvärr idag tar allt större plats.

Besinning
Artikeln avslutas med fem rubriker som har med en ny värdegrund att göra. Jag skulle vilja summera de fem rubrikerna till ett ord: besinning. Vi behöver besinna oss, stanna upp och fundera över tillvaron och vägen framåt. Hämta andan, reflektera tydligare över vad som egentligen är viktigt. Kanske är det som jag kommenterade nyligen i en annan bloggtext, kanske är det citatet ”Sardinen vill att burken öppnas mot havet”, som Göran Greider gjorde mig uppmärksam på ur en Werner Aspenström-dikt, kanske är det där någonstans i sardinens längtan till havet vi kan hitta tillbaka till oss själva, vårt ursprung och vår plats på jorden.

Länktips: Artikel i Dagens Arena den 18 april 2023 skriven av Gunilla Almered Olsson och Emin Tengström (den senare tyvärr nyligen bortgången): https://www.dagensarena.se/essa/ett-klimatvanligt-samhalle-kraver-en-ny-vardegrund/

Beteendepraktikan — bra och användbar!

Posted on 28 mars, 2023 by Christer Owe

2030-sekretariatet har just släppt Beteendepraktikan. 55 punkter som underlättar för ett smartare beteende på transportsidan. Några av punkterna förtjänas att bli politik snarast. Frågan är hur Beteendepraktikan bäst kan få största möjliga genomslag. Nedan ett par konkreta förslag i all anspråkslöshet.

Exempel på åtgärder
Ett av listans förslag (31) knyter an till det som Frankrike testar: ”Inför en check för delad mobilitet, såsom Frankrike nyligen gjort. Checken kan användas för att prova delad mobilitet.” En annan punkt (24) lyfter vad Frankrike och Finland har beslutat: ”Inför skrotningspremie för den som skrotar sin äldre bil (pre-Euro 5) och skaffar ny klimatbonusbil, elcykel eller årskort för kollektivtrafik eller bildelning.” Överhuvudtaget kan det vara en framkomlig opinionsmässig taktik att ständigt lyfta vad andra länder gör.

Självbilden och lagom-perspektivet
Det finns två skäl till att betona vad andra länder gör. Det ena är att tydligt signalera att Sverige inte är försökskanin och därmed testar idéer som kan visa sig felaktiga. Svenskar tycker inte om att sticka ut. Å andra sidan gillar vi svenskar inte heller att andra länder går före. I vår självbild ingår att vi är smartare än framför allt våra nordiska grannar. Att hamna på efterkälken i jämförelse med andra jämförbara länder svider för många svenskar. Vi är ju ledande….

Det måste till spelregler som underlättar förändring
Det finns fler förslag i Beteendepraktikan som kan anses vara lågt hängande frukter. Punkterna 27 till 31 handlar om bildelning och skulle underlätta på olika sätt i syfte att minska ägandet och öka delandet. Punkt 41 om energilagerstöd känns också som en rimlig förändring som kan underlätta för elbilsägare att använda sina batterilager på ett mer aktivt sätt. (Här finns för övrigt andra bekymmer, där energibranschens starka aktörer tycks få gehör för sina argument för att hålla små elproducenter utanför näten, men det är en annan diskussion).

Idé: En mycket stor opinionsmätning kring vägval framåt
En tanke som lanseringen av Beteendepraktikan väcker är hur vi knyter ihop statens (politikens) målsättningar för klimatarbetet med den individuella nivån. Gemene man känner sig inte delaktig i de mål som satts upp på nationell nivå. Någon annan bestämmer. Ett sätt att koppla ihop politiken med vardagsnivån skulle kunna vara att genomföra en bred opinionsmätning – varför inte via Statistiska Centralbyrån och ett par opinionsinstitut – kring vilka mål befolkningen tycker är rimliga.

Rätt frågor ger åtminstone en viss legitimitet åt politiken
Med max 10 frågor och max 5 svarsalternativ på varje fråga skulle kanske 200 000 svenskar få svara på vilken klimatpolitik man vill ha. Vill du ge dina barn och barnbarn mycket bra/ ganska bra/ relativt dåliga/ mycket dåliga utsikter att leva samma liv som du själv? Och koppla den frågan till exempel på förändringar i livsstil, som konkret belyser vad de olika svaren innebär. Det kan möjligen bli diskussion om nyanser i ansvarstagande, men svaren skulle ändå ha den positiva effekten att X procent av befolkningen ställer sig bakom de målsättningar som politikerna beslutat. Eftersom det idag inte finns en formell eller ens informell koppling mellan den politiska ambitionsnivån och vardagsmänniskans livsföring.

Det vore intressant att testa något sådant. Vad har vi att förlora?

Länktips: Beteendepraktikan från 2030-sekretariatet: https://www.2030sekretariatet.se/wp-content/uploads/2023/03/Beteendepraktikan-2030-sekretariatet.pdf

… att verka för ett hållbart samhälle

Samband mellan idéer, affärer och samhälle. Av Christer Owe, Göteborg.

Category Archives: Kunskap och hot