Category Archives: Kunskap och hot

Skolan, utbildning, kunskap, men även hoten – okunskapen m.m.

Trettio minuter i veckan?

Posted on by
Reply
Tack till Stockholm Resilience Centre

En gång i månaden borde Public Service intervjua någon av de forskare som arbetar med ovanstående diagram. För att fler ska förstå vad vi håller på med. Sex av de nio huvudkategorierna av planetära gränser är överskridna. Och ingenting tyder på att vi minskar belastningen eller håller på att korrigera för vårt felaktiga beteende.

”Varför sa ni ingenting?”
Man kan förstå om kommersiella mediehus, som är beroende av annonsintäkter och en applåderande publik inte känner någon lockelse att tala om för publiken hur illa det är ställt. Men det finns rimligen ett samhällsinformationsuppdrag i botten för Public Service. Det borde man ta på allvar och regelbundet förklara för publiken hur verkligheten ser ut. Och bjuda in politiker att kommentera. Så att det blir tydligt vilka som säger ”Det är lugnt, vi fortsätter som vanligt.” och vilka som säger ”Det här är akut och allvarligt.”

Tipping points med oklar fortsättning
”Varför sa ni ingenting?” kommer det heta om några decennier när vi nått ett antal tipping points och helt okända konsekvenser för de system som tagit årmiljoner att formas. Och så kommer helt andra krafter att aktivera sig för att ”rädda vad räddas kan” av upparbetade förmögenheter, privilegier och ojämlika livsvillkor. Våldet lär eskalera i kölvattnet på alla kriser, vilket i sin tur skapar utrymme för auktoritära ledare…

Det är på riktigt
Ska vi göra något behöver vi veta hur läget är. En gång i månaden, trettio minuter, en söndag kväll kanske, när folk dammsuger, planerar veckan eller gör annat på hemmaplan borde det rimligen finnas utrymme för en genomgång av något av de nio sakområden som Johan Rockström var först med att lansera och som nu kontinuerligt uppdateras av Stockholm Resilience Centre. De planetära gränserna är inte på låtsas, de handlar inte om att vinna i Mellot eller att göra flest mål i fotboll. De är på riktigt och de är överskridna. Klimatet nämns då och då i det mediala flödet, men som framgår av bilden ovan är klimathotet bara ett av flera systemhot mot den tillvaro vi tagit för given. Inser vi vidden?

Vill vi fortsätta resan?
Ju längre vi blundar, ju längre vi struntar i att åtgärda problemen och ju längre vi envisas med att fokusera på fel saker desto svårare blir det att återställa balansen. Planeten ”klarar sig” alltid. Den kommer att justera olika processer precis som den alltid har gjort. Frågan är om vår civilisation vill fortsätta som passagerare eller om vi passivt låter oss svepas med av vår självförvållade artutrotning.

Jag hoppas på ett uppvaknande.

Länktips: Jämförande diagram kring de planetära gränserna över tid: https://www.stockholmresilience.org/research/planetary-boundaries.html

NATO och två frågor som inte ställs

Posted on by
Reply

Så är vi då med i NATO. Det tog två år. Turkiet och Ungern gjorde vad de kunde för att dra nytta av att Sverige behövde ländernas uttalade stöd för att bli medlem. Vi lär se mindre av Ungern-kritik från Sverige de närmsta åren och när det gäller den kurdiska situationen lär Sveriges röst bli näst intill tystad. Men det finns åtminstone två saker som svenska journalister varit förvånansvärt tysta kring och inte ställt frågor till makthavarna om.

Synergierna motiverar Storbritannien och Frankrike
Den ena frågan är den uppenbara kopplingen mellan atomkraft och atomvapen. Den energi som utvecklas vid vapenanvändning och vid energiproduktion bygger på samma teknologi och förutsätter snarlik kompetens för kvalitetssäkring och upphandling. Ett motiv för kärnvapenländer som Storbritannien och Frankrike att hålla liv i den dyra fredliga användningen (kärnkraft) är att ta till vara synergierna mellan de båda användningsområdena. Det behövs kompetens och forskning för att ”vara på tårna” på vapensidan.

Inga frågor ställs om kopplingen
Det är därför ingen tillfällighet att det svenska NATO-avtalet inte innehåller något som förbjuder atomvapen på svensk mark (så som Norge och Danmark har). Anledningen är naturligtvis att anhängarna till både NATO och till atomkraft vill låta tidigare Asea Atom numera Westinghouse och andra företag möjlighet att verka på denna marknad. I Rosenbad kan det också finnas personer som ser möjligheten att med hänvisning till NATO-samarbetet ”gömma undan” statligt stöd till den typ av forskning som syftar till både mer atomvapen och mer atomkraft. Men ingen journalist lyfter denna uppenbara koppling mellan Tidögängets entusiasm för atomkraft och NATO-avtalets icke-skrivningar om atomvapen. Inga frågor ställs.

Om U137 hade hänt idag ─ vad hade hänt då?
Det andra som ingen talat under två års tid är hur NATO-medlemskapet förändrar beslutsgången. Vem tar vilka beslut i orostider, vid incidenter, vid kriser och vid gränsprovokationer, sabotage etc? Är det regeringen, ÖB eller någon på NATO:s högkvarter som har sista ordet i olika scenarier? Vem tar beslut om vad? Hur påverkas befälsordningen? Vilka beslut kan Sverige vägra att ställa sig bakom och vilka är vi tvingade att följa? Och hur tas beslutet om att värna svenskt territorium? Är det NATO som skickar upp flygstridskrafter? Hur hade incidenten med U137 i Karlskrona år 1981 hanterats ídag? Vilka skillnader i befälsordning är det Sverige nu har accepterat? Varför frågar inte journalisterna detta? Varför sitter inte ÖB och hans stab varje vecka i Agenda och förklarar skillnaderna?

Hur ser den nya beslutsgången ut?
Under två års tid har journalisterna fokuserat på godkännandet och att Turkiet och Ungern haft invändningar mot den svenska ansökan. Som om det var frågan om en idrottstävling, där det gällde att komma i mål. Hur kommer det sig att så lite intresse funnits kring att beskriva skillnaderna mellan alliansfrihetens beslutsgång och hur besluten tas inom ramen för NATO? Är det för att medierna tror att det är ointressant? Är det för att journalisterna aldrig gjorde lumpen? Eller har man fått direkta eller indirekta ”anvisningar” om att vissa frågor ska inte tas upp?

Vem har sista ordet?
Om det är så, har vi numera gått från ett folkligt förankrat försvar till ett försvar som bygger på att vi lämnar över de yttersta besluten om att försvara vårt land till externa beslutsfattare i något högkvarter i Bryssel eller i Pentagon. Utan debatt har vi flyttat beslutet om att värna vårt land från oss själva till någon annan. Är det så?

Vi måste tacka journalisterna

Posted on by
1

Sveriges Radio sände nyligen en timmes frukostseminarium om utrikesjournalistiken och hur den förändrats på tio år. (Länktips se nedan). Det var just tio år sedan Nils Horner, korrespondent i Kabul, mördades. Och några av de journalister vi är vana att lyssna till berättade om hur deras arbete har förändrats det senaste decenniet. ”Trump, Putin och Netanyau” var det korta svaret från en av dem i panelen. Och att allt fler länder numera har regimer som inte ser värdet av oberoende journalistik, utan tvärtom vill kunna kontrollera informationsflödet är också tydligt.

Att möta en lögn med en annan lögn leder fel
Hur man arbetar i Ukraina när det pågår ett krig fick vi också en bild av. Hur svårt det kan vara att möta propaganda och lögner. Det heter ju också att det första offret i ett krig är sanningen. Att bemöta en lögn från den ena sidan med annan lögn från den motsatta sidan leder ju dessutom bara till alltmer förvärrade konflikter och motsättningar. Förståelse och nyanser går förlorat i en polariserad värld. Det var ju ingen tillfällighet att Trump sedan han klev fram på den internationella scenen för åtta år sedan beskrev media som fienden.

Hur når man Tik-Tok-generationen?
En annan intressant delfråga som kom upp och inte riktigt fick något svar det var hur Public Service ska nå Tik-Tok-generationen, de unga som får mycket av sin löpande information på Tik-Tok. ”Vi får inte använda Tik-Tok”, sa någon av medarbetarna på Sveriges Radio. Så hur ska de unga nås med en nyanserad och verklighetsnära beskrivning av hur världen ser ut och vilka olika vägar framåt som finns för beslutsfattare på alla nivåer? Hur ska man nå Tik-Tok-publiken när man inte får använda Tik-Tok?’

Inga konsekvenser
Tyvärr har ju också både regimer och terrorgrupper, miliser och andra makthavare lärt sig att det får inga konsekvenser på något sätt om journalister hotas, utsätts för våld eller till och med mördas. En incident i Filippinerna beskrevs i programmet, där ett femtiotal journalister mördades vid ett och samma tillfälle. Och det finns naturligtvis mörkertal. Martin Schibbye deltog i seminariet och hans fjorton månader i etiopiskt fängelse illustrerar ju hur farligt journalistyrket kan vara.

Det finns inget mål, bara en strävan
Utan tvivel är man inte riktigt klok. Minns inte vem som sa detta, men det är naturligtvis så att förutfattade meningar och tvärsäkra förhållningssätt är enklare att omfamna än en nyanserad och tvivlande attityd. Jakten på sanningen har inget slutmål. Det finns hela tiden mer fakta och mer kunskap att plocka upp. Samtidigt som vi måste agera på den nivå av kunskap vi har, kopplad till de värderingar vi valt att luta oss mot. Varje dag. Och tacka de journalister som anstränger sig att ge oss en sann bild.

Länktips: https://sverigesradio.se/avsnitt/frukostseminarium-till-minne-av-nils-horner

Varför ljuger Pourmokhtari?

Posted on by
Reply

Love Christensen är fil.dr. i statsvetenskap och får utrymme i Göteborgs-Posten den 2 mars att på kultursidorna reda ut varför Romina Pourmokhtari beter sig som hon gör i intervjuer. Christensen förklarar det med att politikerna har andra bevekelsegrunder än medborgarna när de deltar i det politiska samtalet. Där medborgarna söker information och begriplighet om samhället och vår tid ser politikerna samtalet som ett medel för opinionsbildning och för att få politiskt inflytande. ”När det offentliga samtalet blir ett medel för politisk påverkan upphör det att fungera som ett gemensamt sanningssökande”, påpekar Christensen.

Vad tror de att de vinner på att ljuga?
”Vi bör inte resignera inför ett förljuget politiskt samtal”, skriver han och fortsätter ”utan rikta vår uppmärksamhet mot de incitament som driver politikernas beteende.” Med andra ord ─ varför tror politiker att de vinner på att ge löften de inte kan hålla, att de vinner på att undvika att svara på frågor, att de vinner på att vara osakliga och till och med ljuga? Christensen rundar av sin text med att hoppas att politikerna tänker fel när de sätter makten före sakligheten.

Har reglerna någon betydelse?
Han har naturligtvis rätt i att medborgarna förväntar sig något annat av de politiska samtalen än vad många politiker gör. Liknelsen med en fotbollsmatch är intressant. Publiken och spelarna har olika motiv till att vara på arenan. Några spelar spelet, andra tittar på och ser ”sitt” lag göra mer eller mindre bra ifrån sig. De flesta spelarna spelar enligt reglerna, men i undantagsfall bryter man mot reglerna för att undvika att motståndaren gör mål. Frågan är hur intressant en match blir om alla spelare hela tiden kringgår reglerna och försöker skaffa sig fördelar på ett sätt som bryter mot spelreglerna. Blir inte matchen då till slut ganska ointressant? Om ingen längre bryr sig regelverket?

Lögnen gör samtalet meningslöst
Eller för att fortsätta liknelsen ─ vad händer när publiken ser motståndarlagets supporters som fiender och börjar kasta bengaler på dem? Är det en gemensam och underhållande tillställning då? Eller har den förvandlats till en ställföreträdande kamp mot verkliga eller inbillade motståndare? För att stärka känslan av ett ”vi mot dom” ligger det snubblande nära att tänka sig att även det politiska spelet förgrovas, ungefär som fotbollen. Med lögnare som Trump och hans megafoner i form av starka mediala aktörer blir ju till slut det politiska samtalet meningslöst.

Kan vad som helst kallas för en plan?
Eller som Christensen lite försiktigt formulerar sig: ”I en offentlighet där sanningen aldrig tillåts stå i vägen för en politisk poäng eller undanmanöver går någonting naturligtvis förlorat.” När Pourmokhtari kallar en klimatplan utan planerade åtgärder för en plan tappar politiken sin viktiga konkretiseringsdimension. Allt blir till slut bara ordflöden. När Trump hävdar att han hade tidernas största folkmassor vid sin installation i januari 2017 började den resa som vi nu ser. En utförsbacke där sanningen hela tiden tillåts bli paketerad på ett lämpligt sätt.

Demokratin urholkas
Christensen skriver ”Om medborgarna upplever att politikerna endast talar till dem för att förvilla dem och att gamla politiska principer enkelt byts mot nya lär medborgarnas förtroende snart förverkas.” Vad ska vi då ha våra folkvalda till? Om de inte står för sina värderingar och om de endast talar till oss för att sälja in ett budskap har ju grunden för ett förtroendefullt samarbete raserats. Om det kvittar att medborgarna och deras folkvalda tycker samma sak blir ju hela idén med representativitet meningslös. Christensen ger ingen vägledning i hur vi ska komma till rätta med den pågående eroderingen av det demokratiska fundament som vår representation via folkvalda utgör.

Kunskap + värderingar för att hitta rättvisa
För min egen del vill jag fortsätta hävda att kunskap, verklighetsförankring och helhetsperspektiv behöver utgöra grunden för våra ställningstaganden. På detta lägger vi våra värderingar, där vi kan tycka olika. Rättvisa har med utgångspunkt och visioner att göra. Inkludering och hur stort vårt ”vi” är spelar roll. Är ”vi” detsamma som vi rika män med bil eller är ”vi” detsamma som något större? Den frågan har med urgamla avvägningar att göra. Balansen mellan egoism och altruism skiljer sig exempelvis åt och förstärks i sina skillnader ju större klyftorna blir.

Vi är värda bättre
Tyvärr blir intrycket efter läsningen av Love Christensens artikel att han själv resignerat. Att det offentliga samtalet inte kommer att utvecklas på medborgarnas villkor, utan att makthavarnas drivkrafter och motiv kommer fortsätta att prägla debatten. Vilket är förödande och trist. Vi är värda bättre.

Länktips: GP-artikel 2 mars 2024 här

Är motståndare fiender?

Posted on by
Reply

Jag brukar inte rösta på Socialdemokraterna i de allmänna valen. Samtidigt ser jag (S) som en naturlig politisk kraft, som har haft förmågan att både samla olika delintressen och hitta rimliga avvägningar mellan vad som är bra för de egna väljarna och för befolkningen som helhet. Det är ju denna kloka avvägning som kännetecknar demokratin. Inte vad vi är beredda att göra för ”de egna”, utan hur du förhåller dig till ”de andra”.

Är motståndare även fiender?
Trump och andra ledare i samma kategori, populister, demagoger, och halv-auktoritära ledare bryr sig inte om någon slags avvägning mellan intressen. Tvärtom. Trump har t.ex. i snart ett decennium beskrivit både politiska motståndare och journalister som fiender. Trots att de behövs för att samtalet ska bli något annat än en krigföring, än så länge utan skarpa vapen. Trumps supportrar som stormade Capitoleum för tre år sedan gick naturligtvis över gränsen och tog till våld. Nästa steg är inbördeskrig i USA.

Lotteriförbud (!)
Riktigt där är vi inte i Sverige. Men via lagtiftning och kontroll över Riksdagens majoritet vill nu Tidölaget bekämpa sina motståndare på ett sätt som hämtat från SD:s förebildsland Ungern. Man tänker sig strypa en del av partifinansieringen till (S) genom att förbjuda den typ av lotteri som (S) sedan länge framgångsrikt drivit. ”Jag hoppas på krympande Första-Maj-tåg”, säger en av SD-topparna. De hymlar inte med att det ligger politiska motiv bakom åtgärden att komma åt lotterierna.

Högern har andra sätt att stödja de sina
Att lotterier inte lockar traditionellt välbärgade borgerliga väljare är kanske inte så konstigt. Man swishar hellre till sina favorit-influensers, som nu den riksbekante Henrik Jönsson. Pengar har man ju, så något lotteri är man på den kanten inte så intresserad av. Och så låter man Svensk Näringsliv finansiera Timbro, som i sin tur finansierar olika nätaktiva grupper som effektivt påverkar opinionen i sociala medier. Man använder de kanaler man förfogar över för att styra opinionen dit man vill.

Vem vinner på mindre och sämre debatt?
Så den fråga som hänger i luften är vad de demokratiska partierna egentligen vill. Vill man ha en levande demokrati, där olika partier får möjlighet att verka? Eller är det viktigare att strypa den demokratiska debatten för att på så sätt räkna med att vinna valen? Vem har fördel av att de politiska alternativen får svårare att göra sig hörda? Vem vinner på att väljarna hålls okunniga och oinformerade i de svåra frågor samhället har att hantera på politisk nivå? Vems agenda är det som styr Tidögänget? Putins?

Varför montera ner det man så framgångsrikt byggde upp?
Man undrar hur ett parti som det gamla Folkpartiet känner inför att begrava de demokratiska hörnstenar som man så framgångsrikt fick på plats för hundra år sedan. Hur känns det för rösträttskämpande och kunskapsvärnande liberaler att nu steg för steg montera ner det man trodde på?

Det illustrativa citatet
Förr i tiden hade Göteborgs-Posten en stående vinjett med ett citat av Voltaire på en av de första sidorna. (Det är osäkert om det det var Voltaire som uttryckte detta, men han brukar anges som källan, även av GP). Det är tidens tecken att detta citat är borttaget sedan tidningen valde att aktivt propagera för att de borgerliga partierna skulle samarbeta med SD. Citatet:

”Jag delar inte er åsikt, men jag är beredd att gå i döden för er rätt att uttrycka den”.

En programidé till 30 minuter i SVT

Posted on by
1

Klimat- och miljöministern i den nuvarande regeringen satt i SVT:s 30 minuter igår och höll fast vid sitt påstående att hon har en plan och att Sverige ska klara klimatmålen. Jag kan inte påstå att hennes ”plan” för att nå målen känns övertygande. SVT skulle kunna använda ett annat format för att skapa klarhet i hur våra makthavare resonerar.

Använd det diagram som finns
SVT skulle kunna visa och förklara för tittarna att det finns en grupp forskare som ägnat sig i snart tjugo år att identifiera var gränserna går för hur mycket människan kan påverka planetens olika system utan att jämvikten går förlorad. Det finns ett antal planetära gränser, kan man förklara, som vi behöver hålla oss inom för att inte olika system ska kollapsa. Och så kan man visa den här bilden som bygger på det som Stockholm Resilience Centre (SRC) brukar visa.

Bild baserad på diagram från Stockholm Resilience Centre

Förklara varje del lite kort
Därefter kan man förklara för publiken hur forskarna sammanställt olika rapporter och på så sätt fått fram sammanvägda mätvärden om hur bra eller illa det står till. Så kan man visa den här bilden, helst steg för steg så att det blir tydligt. Kanske börja med ozon-skiktet och så gå varvet runt. Det finns, kan programledaren sammanfatta, all anledning att vara orolig. Vi har klimatet som skenar, vi har alla dessa olika överskridna gränsvärden som riskerar att drastiskt förändra planetens tillstånd. En miljon arter hotas just nu av utrotning, för att ta ett exempel.

Aktuell bild från Stockholm Resilience Centre

”Vad ställer du nu för fråga?”
I studion sitter nu miljöministern och ser samma diagram som tittarna ser. Och får frågan från reportern: ”Vilken fråga ställer du till forskarna när du två gånger om året får den här dragningen? Vad är din första fråga till forskarna på Stockholm Resilience Centre?” Och med stor sannolikhet kommer en fråga om noggrannhet, avvikelsesiffror och hur många studier som rapporteringen vilar på samt om forskarna är försiktiga som IPCC, eller radikala som andra organisationer eller om man har tolkat värdena relativt neutralt. Och programledaren var beredd på denna fråga och har gett SRC:s svar. Så programledaren kan upprepa sin fråga: ”Vad är din första fråga till forskarna?”

Det blir mer nära verkligheten
Tanken med detta upplägg är naturligtvis att flytta in de avgörande frågorna in i en kontext som blir mer verklighetsnära och tydlig för publiken. Vad vill en minister veta när forskarna uppdaterar ministern om läget? Och indirekt naturligtvis förutsätta att ministern vill bli och blir uppdaterad ett par gånger per år om hur allvarligt läget är, kanske tillsammans med GD och sakkunniga på Naturvårdsverket, så att deras kunskap vävs in i diskussionen med forskarna.
För det är väl så det går till ????? Om inte är det en skandal.

Ännu en variant – med dramatisering och rollspel
Detta upplägg borde vara intressant för tittarna. Det är svårt att veta exakt vad ministern kommer säga, men egentligen oavsett svar finns det intressanta följdfrågor. Ett ytterligare avancerat sätt att åskådliggöra det beslutsunderlag som ministern har är att dramatisera hela mötet. Ha en inspelad sekvens med några skådespelare som agerar minister och representanter på ett tänkt rapporteringsmöte. Och dramatiserad framställning där SVT pausar dramatiseringen precis innan ministern i det tänkta manuset ska ställa sin fråga till forskarna. Och i intervjun i studion fråga den ”riktiga” ministern vad hon tänker fråga och jämföra den frågan med dramatiseringens fråga. Det borde kunna bli ganska intressant TV.

Nu får tittarna själva bedöma vad som är möjligt
Genom att flytta in gränssnittet mellan verkligheten och politiken i TV-rutan blir det mycket tydligare vilka kunskaper de besitter och vilka värderingar som vägleder politikerna. På köpet blir även medborgarna / tittarna uppdaterade på samma sätt som politikerna och får en förståelse för hur lätt eller svårt det kan vara att hitta en framkomlig väg för att hantera vår tids utmaningar. Och det kanske allra viktigaste: Inte slentrianmässigt fråga politikern hur hon tolkar diagrammet utan just få veta vad är det ministern ställer för frågor till forskarna. Där blir det plötsligt mycket tydligare var ministern står, hur mycket hon känner till och vad hon har för agenda för sitt agerande.

Varsågod, SVT, ett gratis programförslag.

Om söndagsintervjun med Åsa Wikforss

Posted on by
Reply

Åsa Wikforss är en positiv kraft i samhället. Man märker att hon trivs med sig själv och sin möjlighet att påverka samhällsutvecklingen med det hon lärt sig under livet. Hon bjuder på sig själv och sin kunskap på ett naturligt sätt. I söndagsintervjun den 18:e februari (länk nedan) får akademiledamoten och den kommunikativt skickliga Åsa Wikforss utrymme att precisera sin syn på kunskap, alternativa fakta och vad som kan få demokratin att tappa i betydelse. (Jag har tidigare skrivit om hennes Vinter-program och hennes böcker, se länk nedan).

Man får inte se motståndare som fiender
Om man ser sina motståndare som fiender skadar man det demokratiska samspelet, betonar Åsa Wikforss. Om motståndarna utmålas som politiskt korrupta, som personer som har illegitima anspråk på makt etc, kan demokratin skadas allvarligt. I USA är Trump betydligt bättre (värre) förberedd den här gången inför ett maktövertagande än han var förra gången. Han vet hur han nu skulle kunna omge sig med personer som lojalt genomför hans agenda. ”Nästa steg i USA är inbördeskrig” säger Åsa Wikforss i en reflexion över hur det kan gå i USA om Trump får makten igen. Och kanske är risken för våldsamheter och upplopp ännu större om han förlorar valet?

Skolan och kunskapsutvecklingen
Skolans förhållningssätt till kunskap är ett annat område som Åsa Wikforss utvecklar tydligt. Det håller inte att eleverna ska söka sin egen kunskap och heller inte att reducera läraren till en handledare, hävdar hon. Eleverna måste först ha tillräckligt mycket kunskap för att själva senare kunna tillämpa det kritiska tänkandet. Hon gläds över att insikten om hur kunskap genereras och utvecklas tycks ha landat hos pedagoger och läroplansförfattare. Eleverna behöver en gedigen grund för att kunna ifrågasätta, referensramar helt enkelt. Att bara säga nej till något baserat på en känsla leder i värsta fall bort från det demokratiska och empatiska samtal, som är avgörande för samhället. Utvecklingen från samtal till argumentation till bråk ser vi inom olika områden. Jag ser t.ex. denna utveckling när man hör om läktarvåld på fotbollsmatcher. Det är inte idrotten som är central för våldsverkarna utan snarare kampen mot motståndarsidan. Fotbollen blir bara en kuliss för chansen att få slåss.

Reklamen vilseleder
En komponent i samhällsutvecklingen de senaste decennierna nämns inte under den korta, men innehållsrika, intervjun. Hur marknaden och marknadens skyltfönster, reklamen, tagit allt större plats i våra liv. ”Because You´re worth it” och andra slogans som vädjar till känslorna snarare än till konkreta fakta. Reklamens starka genomslag i våra liv, vad vi väljer att köpa och hur vi prioriterar vår tid, måste ha spelat roll när nu fakta trängs undan av tyckanden och känslomässigt baserade ställningstaganden. För att värna demokratin borde vi sätta upp gränser för hur mycket reklam och vinklad, i värsta fall skadlig, information vi ska utsätta våra barn för.

”Med berått mod…”
Ur ett hållbarhetsperspektiv är det problematiskt att direkt skadliga produkter och ”lösningar” får marknadsföras trots att de skadar planeten, framtiden och hela vårt globala ekosystem. Kortsiktiga vinster är i dagens system prioriterade framför långsiktigt ansvarstagande. Konsekvensen ser vi i de planetära gränser, som forskarna nu tydligt visar är överskridna. Med berått mod, för att citera en av Tidögängets partiledare, med berått mod kör vi vår planet och våra barns framtid i diket. Och vi underminerar barnens metod att själva bilda sig en uppfattning baserad på riktig kunskap.

De planetära gränserna enl Stockholm Resilience Centre m fl

Vad tänker hon om AI?
Man blir nyfiken på vad Åsa Wikforss tänker om AI-utvecklingen. När det blir ännu enklare att fejka fakta och att sprida hitte-på. Tills slut blir det väl en slags kunskaps- eller informationsanarki där folk resignerar inför flödet av information, reklam och fejkade nyheter. ”Det går ju inte att lita på någon längre”, kommer det att heta. Och när tilliten försvinner växer misstron och hatet. Motkraften mot detta blir det mänskliga mötet, hjälpsamheten och att på allvar bry sig om hur andra har det.

Länktips: SR Söndagsintervjun: https://sverigesradio.se/avsnitt/asa-wikforss-euforisk-livradd-tankare

Jag har tidigare skrivit om Åsa Wikforss ”Vinter i P1”-program och andra texter om hennes böcker som länkas till här: http://christerowe.se/2024/01/nr1021-mer-om-asa-wikforss-vinter-i-p1/

Vet du vad en Sverdrup är?

Posted on by
1

(Lagt till en länk till SR Klotets program om AMOC i länktipsen nedan).

Två-tum-fyra är ett mått som alla snickare kan i sömnen. Det finns till och med företag som heter just så, troligen för att tydligt signalera vad man kan och vill göra i form av småsnickerier. Tum-måttet har hängt med väldigt länge och hänger fortfarande kvar i vår kära tumstock och hur vi till vardags talar om grovlek på reglar till våra hemmabyggen. Att säga ”fyrtiofem-gånger-nittiofem” är svårare, tar längre tid, kan ge hörfel i bullrig miljö osv. ”Hämta en två-tum-fyra” är på så sätt snabbare och säkrare.

Måtten fanns till hands
I äldre tid var det dessutom synnerligen praktiskt. Tummens bredd angav måttet. Måttet fanns bokstavligen till hands. Bekymret var kanske att tumbredden varierade lite grand från snickare till snickare. Alnen och famnen var på samma sätt alltid närvarande. Enkla att mäta ut. Även på fiskelinor och rep. Hur många famnars djup har vi här, var en fråga som enkelt kunde mätas av var och en med ett rep och ett sänke.

Mil är praktiskt
Det blev lite krångligt, dock, när britterna som vanligt hade egna idéer. En mile, ett pound och en inch var något annat i deras värld. Verktum hette det länge i Sverige. Det gick tolv verktum på en fot. Och det gick sex fot på en famn. Alla de gamla måtten utgick från en normalbyggd man. Det som också hänger kvar, justerat efter införandet av meter och kilometer är en svensk mil. Ska man ange långa sträckor är det enklare att säga ”tre mil” än att säga ”trettio kilometer”. I det kalla Norden öppnar man inte munnen i onödan. Går något att säga med färre stavelser så gör vi det. Och pratar man mil är någon kilometer hit eller dit inte så noga. (Länktips till gamla mått, se nedan).

En miljon kubikmeter per sekund
En Sverdrup är ett mått jag nyligen lärde mig. Otto Sverdrup var samtida med Fridtjof Nansen, polarforskare och upptäcktsresande även han. Sverdrup var inte lika synlig i sin tids media, men har gjort avtryck genom att få ge namn åt vattenflöde per sekund. En Sverdrup är en miljon kubikmeter vatten per sekund. Många floder har detta flöde. Och när Golfströmmen är som starkast utanför New Foundland håller den 150 Sverdrup. Vid norska kusten är flödet 10 Sverdrup i normalfall. Det är Golfströmmen som gör att vi har ett så milt klimat på våra breddgrader.

Golfströmmen påverkas
Det som nu händer med klimatförändringarna rubbar förutsättningarna för Golfströmmen. Smältvattnet från Arktis, från grönlandsisen och andra normalt snötäckta ytor hamnar i havet och förändrar värme- och saltbalansen i havet. Oceanograferna är bekymrade. Nu gäller det att mäta Sverdrup hos Golfströmmen. Hur snabbt saktar den in?

Jetströmmarna spelar roll
Nyligen kom en rapport (länktips se nedan) om att sannolikheten för en omkastning av årstiderna i Amazonas är mycket stor. När vi tillför vattenånga i de mängder uppvärmningen leder till ökar ovädren både i frekvens och magnitud. Det regnar helt enkelt oftare och mer våldsamt. Med mer vattenånga i atmosfären är det fullt logiskt. Jetströmmarna vid Arktis har också förändrat karaktär. När arktisk luft strömmar ner får vi plötsliga kallperioder hos oss, fenomen som kommer att bli allt vanligare. Och när Golfströmmen bromsar in tillräckligt mycket går vi på våra breddgrader mot en helt ny klimatperiod.

Balansen rubbas – även om några blundar och vägrar se hoten
Sverigedemokrater och klimatförnekare kommer att ta nedkylningen som bevis på att klimatforskarna inte vet vad de talar om. ”Hur kan vi få så mycket kallare om det nu stämmer att jorden värms upp?”, kommer det heta från det hållet. Sanningen är att hela jordens mycket intrikata och balanserade klimatsystem är i gungning och vi kommer få stora variationer lokalt. Torka, översvämningar, regnperioder, arktisk kyla vartannat på ett tidigare ovanligt och nästan okänt sätt. Jordbruket och hela ekosystem kommer inte att kunna klara påfrestningarna på enkelt sätt.

Dessutom ökar ppm-halten oroväckande snabbt
Forskarna tror att någon typ av klimatkollaps inträffar inom en generation. Exakt i vilken ordning saker och ting kommer att inträffa är osäkert. De forskare som mäter halten CO2 i atmosfären har upptäckt ett oväntat och ovälkommet hack i ökningskurvan. På kort tid har ppm-malten ökat 4 enheter, något som brukar ske på årsbasis. Någon tröskeleffekt har redan inträffat, med andra ord. Kanske permafrostens grepp om frusen metan har släppt. Allt hänger ihop.

Bild från https://www.science.org/doi/10.1126/sciadv.adk1189

Länktips: http://www.hhogman.se/matt_vikter.htm

Länktips om AMOC-forskningen: https://omni.se/forskare-om-stromkollaps-kan-bli-20-grader-kallare/a/BWggPv

Länktips om SR Klotets program om AMOC-forskningen: https://sverigesradio.se/avsnitt/varningstecken-pa-att-atlantens-havsstrommar-kollapsar-kan-orsaka-brist-pa-mat

Från Science: https://www.science.org/doi/10.1126/sciadv.adk1189

Är du-andet det mest unika för Sverige?

Posted on by
Reply

SVT har sänt en tiodelars serie, Historien om Sverige, med ett ambitiöst upplägg från de första bosättarna och hela vägen fram till våra dagar. Om kungar, strider, fattigdom, slit, emigration, husförhör, modernisering och välfärd, allt med skickligt genomförd dramatisering och konsekvent utan tal, vilket kändes bra. Vi vet inte hur folk talade, så det var klokt. Har du inte sett serien så ägna den lite tid, det är den värd. Länk nedan.

En del saknades lite mer än annat
Det finns naturligtvis luckor. 14000 år på 10 timmar är svårt, särskilt om man vill spegla avgörande ögonblick för det som skulle bli Sverige. Några saker som jag saknade var

  • Göta Kanal, ett gigantiskt byggprojekt under decennier
  • Fler svenska uppfinningar och genombrott av forskare, Polhem, Swedenborg, Nobel, John Eriksson, Gustaf Dalén m.fl.
  • Unionsupplösningen med Norge som egentligen satte punkt för kungens makt i Sverige.
  • Men det som stack ut tydligast på 1900-talet och som försvann i programmet var du-reformen

Äntligen blev vi kvitt underdånigheten
Under årtusenden hade vi bugat, bockat och nigit för överheten. Tilltalet var viktigt och skulle signalera den hierarkiska positionen. ”Har doktorn tid att komma?” eller ”Kan prostinnan tänka sig att lägga ett gott ord för min man, som behöver jobb?” eller ”Jaså, majorskan har köpt en ny kappa?”. Dvs titelsjukan fördes dessutom över på fruarna, så att de också skulle känna sig förmer än andra.

Bror Rexed gick före
1968 svepte en kulturell frigörelse genom landet. Unga människor lyssnade på annan musik, klädde sig annorlunda och ifrågasatte makten. Universiteten ockuperades av studenter som ville något annat. Ur detta växte en jämlikhetstanke fram, som kom att symboliseras av Bror Rexed, Han tillträdde som generaldirektör för socialstyrelsen och sa då att han ville bli tilltalad med ”du” och själv tänkte han göra detsamma. Han blev på så sätt du och bror med hela svenska folket eftersom hans tal blev enormt medialt uppmärksammat.

Sverige sticker ut
1900-talet innebar förvisso massvis med systemskiften. Elektrifiering, järnvägarna, telefonin, motorfordon, mekanisering, automatisering och radio och TV. Masskommunikation, masskonsumtion och snabba förändringar. Plasten som kom som ett nytt material, från inredningar till kläder. En övertro på teknikens möjligheter. Husen kläddes med eternit som skulle hålla för evigt. Men frågan är om inte Sverige sticker ut allra mest i vårt duande. Varken i Frankrike eller i Tyskland säger man du på samma sätt som hos oss. Och britterna lägger gärna in ett ”sir” för att markera artighet eller underdånighet. Men vi var så länge undersåtar att det blev en befrielse i folksjälen att skippa Ni-tilltalet och alla titlar.

Skillnad på ni och Ni
En detalj i sammanhanget är att många yngre svenskar inte inser skillnaden på ni och Ni. Precis som tyskarna skiljer på sie och Sie har vi haft en innebörds-skillnad i stavningen av Ni om det stavades med stort eller litet n. Ni:et med stort N inkluderar artigheten i tilltalet. Medan det lilla ni:et bara handlar om pluralform av personer. Men detta lilla bekymmer drunknar i det faktum att inte ens journalister numera förstår skillnaden på de och dem, på objekt och subjekt i en mening. Det är bedrövligt, men är en annan historia.

Ha det så bra, du!

Länktips: https://www.svtplay.se/historien-om-sverige

Tidögänget möts i polariseringen

Posted on by
Reply

Det är illavarslande det som händer. Vi har en regering, Tidögänget, som hävdar att svaret på flera av våra utmaningar är att knyta oss närmare NATO, att ha mer kärnkraft och kärnvapen, att köpa in mer vapen från försvarsindustrin, att skapa visitationszoner i utsatta områden, att ge flyktingar från Ukraina 71 kr per dag att leva på och helst se att att alla flyktingar och icke-svenskar reser härifrån. Som om mer vapen, mer av polarisering och mer avhumanisering i samhället skulle ge oss en bättre utveckling. Så är det inte, naturligtvis.

Vinnarna får kortsiktiga vinster
Det intressanta är hur vinnare och förlorare på den rådande utvecklingen enas bakom Tidö-fasaden. Vinnarna, det är de som kortsiktigt får sänkt skatt, mer ROT- och RUT-avdrag, mer av egenfinansierad kultur och välfärd, slipper förmögenhetsskatt osv. Vinnarna uppskattar att skillnaderna ökar, eftersom de får mer chans att öka sin personliga vinst. De ekonomiska klyftorna i Sverige ökar rekordsnabbt. Men på sikt förlorar Sverige konkurrenskraft, när färre utbildas och blir anställningsbara.

Förlorarna
det är de som inte får tillgång till någon yrkesutbildning efter grundskolan eftersom systemet blockerar för de 10-15 procent som inte når kunskapsmålen. Förlorarna, det är de som störs av att orättvisorna ökar och som vill se att någon gör något åt situationen. Förlorarna fångas av populistiska utspel om att allt är någon annans fel, att klimatfrågan är ett påhitt eller att allt blir lugnt och bra om alla bara ”åker hem”.

De möts i polariseringen
Polariseringen i vinnare och förlorare är därmed något som båda grupperna behöver för att hålla respektive väljargrupper nöjda. Både Kristerssons och Åkessons väljare behöver orättvisorna för att mobilisera sina respektive väljargrupper. Vinnarna kan casha hem och förlorarna får i alla fall känslan av att inte stå längst ner på samhällsstegen och deras ilska kan kanaliseras politiskt.

Men det löser inga problem
Bekymret är att deras upplägg för att leda landet inte löser några problem. Det blir tvärtom. Problemen fördjupas, när många myndigheter får minskade resurser och olika stödfunktioner faller bort. När sjukvården inte får behålla kompetens, när debatten bara handlar om hur många poliser som ska vara i yttre tjänst eller hur många fängelser vi ska ha. Och media jagar bildmaterial som kan väcka indignation och klick, snarare än att förklara hur sambanden ser ut. Det gäller ju att kunna visa på tittarvolymer, inte att begripliggöra hur verkligheten ser ut.

Mer tillit och mindre konflikter
Botemedlet är att civilsamhället stärks, att människor bygger tillit, hjälps åt och förstår hur olika pusselbitar i samhället bäst samverkar för att vända utvecklingen. Inte fler inlåsta ungdomar, som aldrig fick hjälp i skolan och hamnade utanför den kategori som fick chans att utbilda sig vidare. Vi behöver ta vara på varje resurs på ett sammanhållet och empatiskt sätt. Inte till varje pris väga och mäta, jämföra och förkasta det som inte ”når målen”. Vi behöver ett mänskligare samhälle. Inte mer desperata unga som tror att framtiden är körd och att man då lika gärna kan utföra bombdåd.

USA lever farligt
Tyvärr ser vi också hur USA:s demokrati krackelerar inför våra ögon. Sjuttio procent av de republikanska väljarna tror att förra presidentvalet var riggat till Bidens fördel. Trump kommer troligen bli deras kandidat och vinner han kommer han att snabbt benåda sig själv och inte tveka att agera på sätt som påminner om hur Putin valdes och blev auktoritär ledare. Jag följer David Pakman på nätet, en liberal kommentator, och det samlade intrycket av vad han rapporterar är att demokratin i USA inte kommer att kunna bestå. Desinformation och konspirationsteorier har fått rejält fäste hos breda lager av befolkningen. Och ironin i att Sverige kanske kommer med i NATO samtidigt som USA drar sig ur är fundamental.