Det är illavarslande det som händer. Vi har en regering, Tidögänget, som hävdar att svaret på flera av våra utmaningar är att knyta oss närmare NATO, att ha mer kärnkraft och kärnvapen, att köpa in mer vapen från försvarsindustrin, att skapa visitationszoner i utsatta områden, att ge flyktingar från Ukraina 71 kr per dag att leva på och helst se att att alla flyktingar och icke-svenskar reser härifrån. Som om mer vapen, mer av polarisering och mer avhumanisering i samhället skulle ge oss en bättre utveckling. Så är det inte, naturligtvis.

Vinnarna får kortsiktiga vinster
Det intressanta är hur vinnare och förlorare på den rådande utvecklingen enas bakom Tidö-fasaden. Vinnarna, det är de som kortsiktigt får sänkt skatt, mer ROT- och RUT-avdrag, mer av egenfinansierad kultur och välfärd, slipper förmögenhetsskatt osv. Vinnarna uppskattar att skillnaderna ökar, eftersom de får mer chans att öka sin personliga vinst. De ekonomiska klyftorna i Sverige ökar rekordsnabbt. Men på sikt förlorar Sverige konkurrenskraft, när färre utbildas och blir anställningsbara.

Förlorarna
det är de som inte får tillgång till någon yrkesutbildning efter grundskolan eftersom systemet blockerar för de 10-15 procent som inte når kunskapsmålen. Förlorarna, det är de som störs av att orättvisorna ökar och som vill se att någon gör något åt situationen. Förlorarna fångas av populistiska utspel om att allt är någon annans fel, att klimatfrågan är ett påhitt eller att allt blir lugnt och bra om alla bara ”åker hem”.

De möts i polariseringen
Polariseringen i vinnare och förlorare är därmed något som båda grupperna behöver för att hålla respektive väljargrupper nöjda. Både Kristerssons och Åkessons väljare behöver orättvisorna för att mobilisera sina respektive väljargrupper. Vinnarna kan casha hem och förlorarna får i alla fall känslan av att inte stå längst ner på samhällsstegen och deras ilska kan kanaliseras politiskt.

Men det löser inga problem
Bekymret är att deras upplägg för att leda landet inte löser några problem. Det blir tvärtom. Problemen fördjupas, när många myndigheter får minskade resurser och olika stödfunktioner faller bort. När sjukvården inte får behålla kompetens, när debatten bara handlar om hur många poliser som ska vara i yttre tjänst eller hur många fängelser vi ska ha. Och media jagar bildmaterial som kan väcka indignation och klick, snarare än att förklara hur sambanden ser ut. Det gäller ju att kunna visa på tittarvolymer, inte att begripliggöra hur verkligheten ser ut.

Mer tillit och mindre konflikter
Botemedlet är att civilsamhället stärks, att människor bygger tillit, hjälps åt och förstår hur olika pusselbitar i samhället bäst samverkar för att vända utvecklingen. Inte fler inlåsta ungdomar, som aldrig fick hjälp i skolan och hamnade utanför den kategori som fick chans att utbilda sig vidare. Vi behöver ta vara på varje resurs på ett sammanhållet och empatiskt sätt. Inte till varje pris väga och mäta, jämföra och förkasta det som inte ”når målen”. Vi behöver ett mänskligare samhälle. Inte mer desperata unga som tror att framtiden är körd och att man då lika gärna kan utföra bombdåd.

USA lever farligt
Tyvärr ser vi också hur USA:s demokrati krackelerar inför våra ögon. Sjuttio procent av de republikanska väljarna tror att förra presidentvalet var riggat till Bidens fördel. Trump kommer troligen bli deras kandidat och vinner han kommer han att snabbt benåda sig själv och inte tveka att agera på sätt som påminner om hur Putin valdes och blev auktoritär ledare. Jag följer David Pakman på nätet, en liberal kommentator, och det samlade intrycket av vad han rapporterar är att demokratin i USA inte kommer att kunna bestå. Desinformation och konspirationsteorier har fått rejält fäste hos breda lager av befolkningen. Och ironin i att Sverige kanske kommer med i NATO samtidigt som USA drar sig ur är fundamental.