Den nya världsordningen

Utvecklingen i USA är oroande, minst sagt. Donald Trump ska återkomma som president trots att han sånär ordnade en statskupp i januari 2021, när stormningen av Kapitoleum ägde rum. (Eller kommer han tillbaka tack vare det han gjorde för att kullkasta det politiska systemet?) Hur som helst får världen nu ställa in sig på att det återigen blir en president i Vita Huset som inte bryr sig hur det går med det globala klimatet, ekosystemen och andra hot. Tvärtom tycks han vara inställd på att bana väg för en ny världsordning, där den ekonomiska makten får ännu större, reellt, genomslag än tidigare.

SvD ledare 5 januari 2025

Nu ritas kartan om
Svenska Dagbladet hade en intressant ledare den 5 januari av Olof Ehrenkrona, som varnade för utvecklingen under Trump. När Trump och de ekonomiska makthavarna med Elon Musk i spetsen nu även skaffar sig ett avgörande inflytande på den globala politiska arenan är det något helt nytt som framträder. Om de starka finansiella aktörerna förr höll sig i bakgrunden och hade ett outtalat samförstånd med politiken, ungefär som Wallenberg alltid har agerat, träder nu de nya giganterna fram och tar plats på den globala arenan. Utan att vara folkvalda och utan att formellt ha någon ämbetsmannaroll träder Musk & Co nu fram och kräver t.ex. nyval i Storbritannien och ger sitt fulla stöd åt AfD i Tyskland. Att de har ekonomiska resurser att påverka samhällsutvecklingen råder det ingen tvekan om. Det nya är att kartan ritas om. Istället för att politiken sätter upp spelreglerna för de ekonomiska verksamheterna är det nu ekonomin som har politiken i sitt grepp. Ingen har kontroll över de nya makthavarna.

De vill se ett försvagat Europa
När jag läser Ehrenkronas text slås jag av hur ensidigt han ser på samhällets möjligheter och utmaningar. Trumps framfart beskrivs i bästa fall som en möjlighet för entreprenörskap och innovation och i sämsta fall som att Europas länder går från att vara allierade till USA till att vara vasaller, klämda mellan de stora militärmakterna. Risken att Trump snabbt gör upp med Putin och delar in världen i intressesfärer är uppenbar och i den nya världsordningen har Europa en betydligt svagare position. Denna försvagning av Europa kan vara motivet för Musk att vilja stärka det nationalistiska AfD och Farage i Storbritannien.

Elitegoism banar väg för breddegoism
Det jag saknar i Ehrenkronas text är någon passus som indikerar att han förstått att ”business-as-usual” inte längre är möjlig. Om vi ska klara klimatfrågan och alla resursutmaningar inklusive de planetära gränser som Rockström talar om kommer vi att behöva organisera samhällena på ett mycket smartare sätt. Men inget i Ehrenkronas text antyder den insikten. Snarare tycks han inse att klockan klämtar för den traditionella högern, den höger som under lång tid kombinerat ekonomisk vinning med ett tydligt motstånd mot allt som kunnat sorteras in under ett vänsterparaply. Det samhälle i obalans som den gamla högern så länge kämpat för tycks nu bana väg för en ännu radikalare höger byggd på populism och förenklade budskap. Om den gamla högern var en slags elitegoism i politisk förpackning kan den nya högern kanske beskrivas som en egoism i breddformat.

Vägen tar slut för de som vill ha mer obalans
Man kan fundera på hur den traditionella högern nu kommer att lägga upp sin taktik. I Sverige kommer sannolikt Tidögänget fortsätta sitt samarbete. Att ändra inriktning skulle ju innebära att erkänna att man hade fel i sin gjorda analys. Åkesson kan sitta still i båten och vänta på vad kommer. När Putin och Trump delar upp världen mellan sig blir det självklart för Åkesson att vinnlägga sig om goda relationer med båda parter och att återigen argumentera för att medlemskapet i EU inte gynnar Sverige. Det liberala partiet i Sverige kommer troligen hålla fast vid sin ekonomiska grundsyn och blunda för farorna med hur den nya världsordningen utökar makten för vissa globala ekonomiska aktörer. Om liberaler nu i ett hundra år argumenterat för att frihandel och ekonomisk vinst är avgörande för att säkra framväxten av ett gott samhälle lär de inte kunna släppa den tanken. Samtidigt som facit bevisar motsatsen i form av den extrema ekonomiska obalansen i världen. Vinstjakt in absurdum löser ingenting.

Förhandlingsstrategin behöver nog omprövas
Socialdemokraterna behöver också ta sig en funderare. Så länge arbetarnas villkor kunde förbättras via centrala förhandlingar kunde man rida på den rådande ekonomiska utvecklingen och göra anspråk på delar av den vinst företagen genererade. Men i takt med att vinster snarare skapas ur fiktiva värden än ur arbetade timmar är det svårt att hålla jämna steg med de mest förmögna när det gäller ekonomisk rättvisa. Andreas Cervenkas rapporter och böcker borde få vilken socialdemokrat som helst att inse att det nu behövs en annan motkraft för att generera rimlig rättvisa åt flertalet.

Det är uppenbart att de gamla lösningarna inte längre är relevanta när världsordningen förändras.

Det går så där för mänskliga rättigheter…

En hållbar utveckling förutsätter respekt för mänskliga rättigheter. Det är omöjligt att tala om hållbarhet när människors livsvillkor kränks och det inte finns en rimlig rättvisa för människor att leva sina liv i harmoni med omvärlden. Det finns organisationer som ser som sin uppgift att rapportera om hur illa det är ställt. Jag såg en sammanfattning av en av dessa (se länktips nedan) och borde naturligtvis läsa originaltexten. Men det är mycket man borde. Jag nöjer mig med att återge och kommentera en del av artikeln. Den som vill gå till källan kan hitta originalrapporten i länkarna nedan.

Först något om statistik, som har svårt att ge hela bilden
All statistik kan vinklas, eftersom den måste bygga på antaganden, indelning, förutbestämda kategoriseringar och vägningar av data. Hur minoriteter behandlas är ofta en gemensam nämnare, men det finns också korruption och andra mekanismer som skadar rättstillämpningen och hur villkoren kan se ut. Mycket börjar med hur skolan, sjukvården och de grundläggande funktionerna i ett samhälle är organiserade. All statistik blir på olika sätt en utvald bild av verkligheten, men ger ändå en viss vägledning för att förstå digniteten och allvaret i situationen.

Ur Civicus Monitor rapport december 2024

Obalans är bara förnamnet
Hur illa det är ställt med demokrati och mänskliga rättigheter framgår av bilden ovan. Enligt den kategorisering Civicus Monitor använder lever 30 procent av världens befolkning i ”stängda” samhällen, och bara mellan 3 och 4 procent i samhällen som de betecknar som öppna. Av världens 198 länder är det bara 40 länder som har mötesfrihet etc.

Civilsamhällets förmåga att fungera är avgörande
Krig och konflikter finns som bekant på flera ställen, men det finns självklart många fler länder med rapporterade och orapporterade fall där mänskliga rättigheter kränks. Journalister och människorättsadvokater är extra utsatta. Kvinnor likaså. En bild som framträder är att civilsamhället och strukturer för att främja civilsamhället är viktiga komponenter för att stävja problemen. Och att komma till rätta med utvecklingen, där sanning och lögn jämställs och fakta ersätts med alternativa sanningar.

Det går åt rätt håll i några länder, men…
I några länder går utvecklingen åt rätt håll. Grekland och Thailand har numera lagstiftning som ger rätt till samkönade äktenskap för att ta ett exempel. Artikeln nämner även vissa framsteg i Kazakstan och i Tjeckien.
Men på det stora hela är det oroande att grundläggande mänskliga rättigheter är åsidosatta och blockerade i så stor del av världen. Varför ska det vara så svårt att organisera en rättvis samhällsordning? Och nu kommer en ny fyraårsperiod i USA med en president som verkligen inte har det allmänt bästa i sikte. Med världens rikaste man i släptåg, som i sin tur lär ha egna mål i sikte. Utvecklingen i Tyskland, där Musk stödjer AfD, finns det all anledning att återkomma till. Tyvärr.

Länktips: Presentation av Civicus decemberrapport: https://www.democracywithoutborders.org/se/34570/civicus-endast-40-av-198-lander-har-ett-oppet-medborgerligt-utrymme/

Civicus december-rapport 92 sidor: https://civicusmonitor.contentfiles.net/media/documents/GlobalFindings2024.EN.pdf

En orimlig utveckling måste bli rimlig

Det Olivier De Schutter, som arbetar med fattigdomsfrågan inom FN-systemet, pekar i på den artikel jag nämnde i föregående blogginlägg föranleder ytterligare en kommentar. (Se länktips nedan till nämnda inlägg). Den tanke som alla måste ställa sig är hur världen och våra samhällen långsiktigt ska utvecklas. Vart tar våra samhällen vägen om det är nuvarande principer som får råda och vad skulle behöva ändras för att utvecklingen ska bli mer rättvis och långsiktigt hållbar?

Koncentrationen av förmögenhet är ohälsosam
Olivier De Schutter pekar på det orimliga i att tro på en evig tillväxt. Den kommer inte att kunna lösa de problem vi ser idag och knappast heller lösa de problem vi ännu inte ser skymten av. Så som världen är organiserad idag har koncentrationen av makt, inflytande och rikedom bara ökat. Och detta egentligen oavsett om den exekutiva makten innehas av demokratisk valda eller självutnämnda makthavare. Det finns en strävan efter mer vinst, mer inflytande och mer rikedom som inte balanseras i tillräckligt hög grad av andra krafter. Tio procent av världens befolkning orsakar hälften av alla utsläpp. Den rikaste procenten av världens befolkning kontrollerar dessutom nära 60 procent av alla finansiella tillgångar enligt en Oxfam-rapport.

Orättvisan växer
Det största problemet är att skillnaden i förmögenhet ökar. De rikaste blir allt rikare. Det ekonomiska systemet och hur det används bygger inte på en strävan efter en rimlig balans mellan olika intressen. Istället förstärks hela tiden de processer som troligen till slut bara leder till lösningar baserade på våld och ensidiga anspråk. När orättvisan blir uppenbar och omöjlig att hantera på ett civiliserat sätt lär tålamodet ta slut hos väldigt många. Det politiska systemets förmåga att kanalisera önskemål och drömmar kommer att bli avgörande. Dagens orimliga utveckling behöver bytas ut mot en rimlig.

Relativ och absolut fattigdom  så många är drabbade i Sverige
När fattigdomen i Sverige ska beskrivas är det vanligt att utgå från den relativa fattigdomen uttryckt i procent av en medianinkomst. SCB kan ibland redovisa denna fattigdom som att 1,5 miljoner svenskar är fattiga. Andra forskare räknar med att cirka en halv miljon svenskar lever i absolut fattigdom. Bekymret är också att bostadsbidrag och liknande konstruktioner inte fullt ut täcker kostnaderna. En betydande del av de fattiga är pensionärer och tyvärr finns det även barnfamiljer som lever under svåra förhållanden. Även i USA finns det en stor andel fattiga. En siffra som har nämnts är 45 miljoner amerikaner. En inte obetydlig del av de fattiga tvingas troligen in i den svarta och illegala ekonomin för att klara sin försörjning.

Basinkomst är en väg att gå
Olivier De Schutter från FN talar om en universell basinkomst som en väg framåt. Och då kopplad till ett generellt system, där inget behov undersöks. De rikaste skulle i detta system få del av basinkomsten, men också få betala inkomstskatt. De rika måste också skjuta till en större andel av sin inkomst i någon form av progressiv beskattning. I annat fall skulle systemet permanenta inkomstklyftorna, tycks han mena. Självklart finns det fallgropar i ett basinkomstsystem och det kan säkerligen inte införas i ett enda steg. En intressant väg att gå vore att koppla basinkomsten till barns rätt att slippa en orättvis fattigdom. Han skrev i rapport 2021 att varje satsad dollar skulle ge sjufalt tillbaka i form av minskade kostnader för ohälsa, brottslighet och olika insatser.

Långsiktiga mål måste diskuteras
Framför allt behöver diskussionen föras om de långsiktiga målen för ekonomin, samhällsutvecklingen och välståndet. Hur ska världen, EU och Sverige bli en bättre plats för fler? Hur undviker vi att den enda lösningen som individer, grupper och länder tror återstår är att gripa till vapen?

Länktips: Artikel om förmögenhetskoncentrationen i Sverige: https://www.dagensarena.se/innehall/sverige-har-nast-storst-formogenhetskoncentration-eu/

Mer om fattigdomen: https://tidningenglobal.se/2024/19-januari-2024/de-rika-blir-rikare-och-fler-blir-fattiga/

Min föregående bloggtext om Olivier De Schutter: https://christerowe.se/2024/12/nr1148-om-de-stora-pengarna-och-de-sma/

Om de stora pengarna och de små

Sedan snart tio år följer jag David Pakmans nyhetsbrev/podd från USA. Han är en politisk kommentator som tydligt tar ställning mot det republikanska partiet, GOP, och i synnerhet hur GOP kapitulerat inför Trump och hans MAGA-rörelse. I det polariserade USA är det viktigt med röster som står emot Fox News och Musks X (f.d. Twitter) och andra röster som inte har något problem med att Trump försökte iscensätta en statskupp i samband med stormningen av Capitoleum i januari 2021.

Kushner gjorde en deal
Då och då går det att fånga upp något intressant i Pakmans olika filmklipp. Senast häromdagen var det ett kort inslag om Ivanka Trump och hennes man Jared Kushner. Under Trumps förra presidentperiod var paret synnerligen aktiva i utrikespolitiken och sydde ihop olika överenskommelser med inte minst de saudiska makthavarna. Det var också Trump som symboliskt flyttade USA:s ambassad till Jerusalem. Det Pakman nämner denna gång är att Ivanka Trump och Jared Kushner har förblivit osynliga sedan 2021 och inte heller lär vara involverade på samma sätt nu som förra gången Trump var president. Motivet till detta är enligt Pakman pengar.

Det går att leva gott på några miljarder
Lite enkel sökning på Jared Kushner ger bilden av en framgångsrik affärsman, som ibland kritiserats för att ha finansiellt stött de organisationer som i sin tur stödjer ockupationen på Västbanken, men framför allt var han uppenbarligen den som sydde ihop en vapenaffär med Saudiarabien värd 110 miljarder dollar. Det Pakman adderar till bilden av Kushner är att saudierna stöttade honom med rejäla belopp till den stiftelse som bär Kushners namn. Och att avkastningen från detta gör att Ivanka Trump och hennes man lever gott på detta. Ingen av dem har behov av att återigen involvera sig i det politiska eller snarare det ekonomiska fält, som styrs av politiska beslut. (Se även länktips till klipp nedan).

Rampljuset exponerar för mycket
Jag drar mig också till minnes att i turbulensen vid Bidens valvinst 2020 tog Ivanka ställning mot sin far och ville inte ställa upp på lögnerna om ett stulet val. Det kan ju mycket väl vara så att Ivanka Trump och Jared Kushner var fullt nöjda med vad de hade kunnat åstadkomma på det privata planet under åren 2017 – 2020 och såg ett läge att dra sig ur rampljuset, ungefär som David Pakman beskriver. Exponering innebär ju alltid en risk att någon journalist gräver fram något som blir en story och skapar medialt surr. Hellre arbeta i det fördolda.

Makten och pengarna berusar de redan mäktiga
Hur viktiga pengarna är och inte minst möjligheten att privat sko sig på den makt som följer med presidentskapet har Elon Musk självklart fattat. Genom sin ekonomiska plattform som världens rikaste man ser han nu möjligheter att komma in i sammanhang, där de riktigt stora pengarna finns, där stora avtal sluts och där kopplingen mellan politik och ekonomi går att exploatera ytterligare. Han behöver ju heller inte stå till svars inför några väljare. Liksom f.ö. Trump, som ju lovat att det senaste valet blir det sista…

Samtidigt: Lite hoppfullt att fattigdomen uppmärksammas
Ekonomin i världen och i Sverige dras isär. Samtidigt som världens rikaste och mest maktsugna berikar sig på ett närmast orimligt sätt finns det FN-anställda som Olivier De Schutter som har fokus på det andra änden av skalan, där extrem fattigdom råder. I decembernumret av tidningen Syre ägnar redaktören Katarina Andersson sex helsidor åt De Schutters arbete. I en av hans rapporter står det t.ex. att ungefär 40 procent av världens CO2-utsläpp orsakas av de rikaste tio procenten av världens befolkning och i en kommentar anges att andelen utsläpp snarare är 50 procent. Samme De Schutter för också mycket nyanserade diskussioner om tillväxtbegreppet. Det är en typ av diskussion som det är svårt att föra i Sverige, där business as usual tycks vara det rådande paradigmet.

En ekonomi för mänskliga rättigheter
Det är fullt möjligt att skifta ekonomiskt fokus från jakten på maximal vinst till en ekonomi för mänskliga rättigheter, hävdar De Schutter. Det är inte bara möjligt, det är dessutom nödvändigt, citeras han i tidningsartikeln. Han talar också för basinkomst, där beskattning av arbete till viss del ersätts med skatter på fast egendom och förmögenhet. Tillväxt är inget gott i sig, säger han.

Kortsiktighet, långsiktighet och rättvisa
Det blir egentligen allt mer uppenbart att vi har ett politiskt/ekonomiskt system som inte räcker till för att korrigera för särintressen och som inte lyckas väga samman kortsiktiga behov med långsiktiga. Dagens system bibehåller heller inte respekten för individens legitima drivkrafter samtidigt som skyddsnäten för att lindra de negativa effekterna av ekonomin behöver vara starka och uppfattas som rättvisa.

Länktips: Kort klipp från David Pakman: https://www.facebook.com/share/r/19y9SDVDF2/?mibextid=wwXIfr

Här hittar ni en länk till Syre: https://tidningensyre.se/newsletter/tidningen-syre-som-pdf-decemberr-2024/

Hans Abrahamsson är oroad över DCA-avtalet

Hans Abrahamsson har länge varit en viktig röst i debatten. I en artikel i Sydsvenska Dagbladet rubricerad ”Det nya militära avtalet med USA urholkar Sveriges suveränitet” noterar jag flera viktiga insikter som behöver spridas och som jag gärna förstärker betydelsen av. (Länktips, se nedan).

DCA-avtalet är mer långtgående än NATO-medlemskapet
Det avtal Hans Abrahamsson hänvisar till är det nyligen ingångna s.k. DCA-avtalet med USA som ger USA rätt att använda svenska militära anläggningar utan att svensk lag gäller. På ett mer strategiskt plan handlar den svenska anpassningen till USA:s politiska och militära agerande att vi inte längre, som när vi stod utanför NATO, kan driva en mer ifrågasättande politik gentemot USA. Istället talar Ulf Kristersson om att ”vi har en hemläxa att göra” när det gäller att sända svensk militär trupp till försvar av Taiwan.

Biståndet numera villkorat av näringslivets behov
När det gäller svenskt bistånd konstaterar Hans Abrahamsson att ”Svensk politik för global utveckling handlar inte längre om hur Sverige ska bidra till en bättre värld utan har blivit en fråga om hur Sverige ska klara sig bättre i världen. Som en följd har biståndet minskat, inriktats på närområdet och i övrigt anpassats till den svenska exportnäringens behov.

Underordning till amerikanska intressen?
I stället för att visa vägen till en fredlig och rättvisare samexistens mellan världens länder, där det finns utrymme för en hållbar utveckling för alla människor, alla ekosystem och vårt gemensamma klimat tycks Tidöregeringen vilja inordna Sverige i en världsordning, där våra egna behov ständigt går före alla andra hänsyn och där Sverige steg för steg ska inordnas i den intressesfär som domineras av USA.

Så här tycker Hans Abrahamsson Sverige ska göra
Hans Abrahamsson ser en annan väg för Sverige ur ett nordiskt perspektiv: ” I stället för att obetänkt ge sig in i den Indopacifiska regionen borde ’hemläxan som vi har att göra’ bestå i en bred demokratisk och folkligt förankrad reflektion kring hur Sverige bäst kan använda såväl det svenska Natomedlemskapet som DCA-avtalet med USA för att tillsammans med de nordiska länderna förhandla fram Norden som en kärnvapenfri zon och möjligheter för såväl Norden som EU att spela en förstärkt globalt fredsbevarande roll.”

Håll fast vid EU, vid nordiskt samarbete och ta täten!
Inte minst är det viktigt att hålla fast vid EU och det nordiska samarbetet för att skapa en jämvikt i den ekonomiska utvecklingen, där 70 år av efterkrigstid, en globalisering på de starka aktörernas villkor, en överexploatering av människor och fysiska resurser har gett oss en värld som är dåligt rustad att hantera alla de utmaningar världen står inför. Ett litet land som Sverige, med en väl utbyggd välfärd och bättre förutsättningar än flertalet av världens länder borde kunna ta täten i den omställning som krävs.

Fritt fram för USA i Sverige?
Istället hukar den svenska regeringen och mumlar om kärnvapen, ger USA rätt att agera som de vill på svensk mark och signalerar att vi inte har någon annan agenda än att inordna oss i en världsordning som styrs från Washington och New York. Det tycks som om DCA-avtalet i praktiken innebär att det är fritt fram för amerikanska vapen av alla slag att förvaras och installeras på svensk mark utan att Sverige kan protestera.

Nu behövs motkrafterna
Lägg därtill den snabba kapplöpningen kring militär AI och Sverige kan mycket väl bli indraget i en eskalerande konflikt, i synnerhet som presidenten i USA inom kort heter Donald Trump. Och vad tänker han göra med sin nyvunna makt, där han inte heller behöver fundera på risken att behöva möta väljarna ännu en gång? Högsta domstolen har ju också i praktiken gett presidenten ett Carte Blanche eftersom presidenten numera ska ha immunitet. Låt oss hoppas att motkrafterna kan samlas och fokusera på rätt slags medicin mot de antidemokratiska och makthungrande krafter som tycks få allt mer att säga till om.

Länktips: Hans Abrahamssons artikel i Sydsvenskan 2 december 2024: https://www.sydsvenskan.se/artikel/det-nya-militara-avtalet-med-usa-urholkar-sveriges-suveranitet/

Läst Andreas Cervenka: Fuskbygget

Bostadsfrågan är verkligen aktuell. I Göteborgs-Posten den 30 november skriver Mark Isitt förtjänstfullt om hur viktigt det är att våra hus är estetiskt tilltalande. Om hur viktigt det är att kunna knyta an till sin närmiljö. Han beskriver också hur man i Köpenhamn, där han bor, steg för steg minskar bilismen i innerstaden och gör plats för grönskan, träden och inte minst människorna. I kostnadsjakten har vi tappat bort kvaliteten med det omsorgsfulla hantverket, tycks Isitt mena, och det är nog tyvärr sant. Artikeln illustreras också med en bild på gamla fina hus i Haga.

Tips: Göteborgs stadsbibliotek 10 december
I samma tidning finns en artikel om bostadspriserna och hur de nu ”äntligen” tycks vara på väg uppåt igen, som några mäklare som intervjuas formulerar saken. De kan inte ha läst Andreas Cervenkas senaste bok ”Fuskbygget” om bostadsbranschen tänker jag. Det har jag gjort. Några av mina intryck sammanfattar jag här. Boken är så full av siffror och fakta att den är väldigt svår att göra rättvisa, men jag försöker ändå. Till den som råkar befinna sig i Göteborg den 10 december kan jag f.ö. tipsa om att Cervenka kommer till Stadsbiblioteket klockan 18 den dagen. Jag ska försöka gå dit.

Ett intressant kapitel om Kina
Det är inte bara i Sverige som bostadspriserna skenat iväg, visar det sig. I boken får vi reda på att bostadspriserna ökat kraftigt i ett antal länder, däribland både USA och Kina. Att 90 procent av kineserna äger sina bostäder hade jag ingen aning om. Och heller inte hur många bostadsprojekt som står ofärdiga i Kina. Kanske hänger det ihop med den sparsamma rapporteringen från Kina och att Xi inte uppskattar oberoende mediarapportering. I kapitel 18 i boken beskriver Cervenka detaljerat hur bostadsbyggandet och prisutvecklingen i Kina de senaste 25 åren har sett ut och vad den lett till. Vi får veta att det finns 20 miljoner påbörjade men inte färdigställda bostäder i Kina. Det skulle behövas 4 500 miljarder kronor för att bygga klart dem, men pengarna saknas. En konkurs 2021 för företaget Evergrande innebar t.ex. 800 000 sålda men ej färdigställda bostäder. Projektet ”Forest City” skulle enligt planerna rymma 2,7 miljoner invånare , men där bor för närvarande bara några tusen.

Korthuset bygger på tanken om evig tillväxt
Hur det kunna gå så snett får man en aning om när man läser om hur Evergrande hade 400 000 byggda men osålda parkeringsplatser, var och en värderad till 200 000 kronor. Och hur bolagets aktievärde steg med över 450 procent strax före kraschen. Det påminner om ryska dockor hur ett bolag tar upp tillgångar till ett visst värde och hur detta värde därefter bekräftas av revisorer och banker, som beviljar nya krediter, som i sin tur blir pusselbitar i ett makroekonomiskt spel, där förväntade ränteintäkter också blir en faktor som i sin tur bygger upp värdet hos finansinstitut och banker. I Kinas är allt så mycket större och fallet blir så mycket kraftigare, men samma mekanismer tycks gälla även hos oss. Drömmen om snabba pengar, kopplad till tanken om evig tillväxt, och de första årens faktiska utfall, tycks inte ha någon motkraft i systemet. Ingen besinning, ingen säger emot.

Så här kunde någon blir mångmiljonär bara genom att bo
I Sverige hade vi ett antal år med minusränta från Riksbanken. I backspegeln tycks det ha varit en extra drivkraft för att blåsa upp priserna på bostäder. När räntan under lång tid var låg vande sig folk vid detta och kalkylerade inte med höga räntekostnader när man slog till och köpte sig en bostad. Skuldsättningen har ökat, men den är samtidigt väldigt ojämnt fördelad. De som köpte sitt hus eller sin bostad för 30 år sedan klarar ganska lätt en värdeminskning eller ett prisfall på 30 procent. Åtta av tio husägare klarar detta, får vi läsa i boken. Eftersom bostaden inte sålts har heller inte belåningen ökat. Värre är det för unga, barnfamiljer och andra som nyligen skaffat sin bostad. I kapitel 12 illustrerar Cervenka det absurda med händelseutvecklingen från 1985 och framåt. En fiktiv person köper en bostad för 20 000 kronor och kan nu gotta sig åt 25 miljoner kronor på bankkontot, efter skatt. Utan fusk, bara genom att köpa och sälja i rätt ögonblick. Och att t.ex. förmögenhetsskatten avskaffades 2006.

Vi behöver lära av andra länder, inte minst nordiska
Något av det mest intressanta med Cervenkas genomgång är att flera länder inte hamnat i samma marknadsdominerade bostadspolitik som Sverige. Han beskriver kortfattat hur idéburna fastighetsbolag i Danmark inte har samma avkastningskrav och därmed kan erbjuda rimligare hyror och hur Finland har ett system, som märkligt nog både Timbro och Hyresgästföreningen tycker är bra. Timbro för att de gillar marknadshyror och HGF för att den finska staten låtit staten subventionera byggande generellt hellre än att styra stödpengar via ROT- och RUT-avdrag till de rikaste. Samt att Finland stegvis tagit bort ränteavdraget. I Tyskland får man inte lån på marknadsvärdet av ett hus utan på ett mer långsiktigt värde över tid, där troligen även renoveringsbehov och liknande vägs in. I kapitel 22 förvånas en representant från Danske Bank över hur stor trångboddhet och hemlöshet Sverige har och att ingen statlig aktör hjälper till med finansiering. I Norge är det skatteförmånligt att hyra ut i andra hand och bostadslånen i Danmark har en annan konstruktion, som det verkar intressant att lära sig mer om, där bankerna är mer av en mellanhand och inte kan räkna hem vinster på samma sätt som i Sverige.

Boken visar på sambandet mellan bostadspriser och populism
Boken är full av fakta, siffror och övertygande exempel på hur bostadspriserna har kommit att förändra vardagen för miljoner svenskar och miljarder människor i världen. Sambandet mellan extrem prisutveckling på bostadssidan och framväxten av konservativa och populistiska politiska krafter runt i världen är intressant att ta del av. Hur vi bor och lever våra privata liv spelar naturligtvis stor roll för hur vi ser oss själva som en del av samhället. Känner vi oss exkluderade är det lätt att fångas upp av trumpister och andra personer med förenklade budskap. Och t o m i Kina måste Partiet se upp med folkliga protester. Även där har man insett hur snabbt det kan gå snett när marknaden och vinstspekulationerna skenar iväg.

Allt hänger ihop och när blir det tydligt i ekonomin?
Så hur ska det gå? Är det en ny krasch vi har att förvänta oss? Troligen har det att göra med hur många som till varje pris vill bromsa och förhindra en krasch och om de har förmåga att göra det. Ekonomierna är sammanflätade i varandra och värderingar i boksluten bygger delvis på felaktiga ingångsvärden. På så sätt påminner det Cervenka beskriver om hur vi ska fasa ut ohållbara industrier. När ska fossildrivna flygplan anges ha värde noll i balansräkningen? När är klimatskadlig industri otillåten och värdelös? När drar bankerna in sina lån till fossilberoende verksamhet? Hur ska en ordnad omställning gå till? Vi är fast i strukturer som är väldigt svåra att montera ner utan att någon drabbas. Samtidigt tickar klimathotet allt starkare. Valencia låtsas kanske att fastighetsvärdena består, men rimligen har många av husen fått bestående skador och kan inte tas upp till samma värde som tidigare. Och hur tänker försäkringsbolagen? Går det att försäkra fastigheter i utsatta lägen? Och ger bankerna lån till oförsäkrade hus? Allt hänger ihop.

Länktips: Boken Fuskbygget finns att köpa på flera ställen: till exempel här

Länk till min läsning av Girig-Sverige av samme författare: https://christerowe.se/2022/09/nr896-last-andreas-cervenka-girig-sverige/

Ekonomi är inte enbart någon rapport från Wall Street

Det skrivs mycket om hur Trump kunde vinna valet i USA. Många känner en oro och besvikelse, naturligtvis. Men som heter: som man bäddar får man ligga. När man har ett utbildningssystem som gallrar bort människor baserat på deras ekonomiska situation, dvs inte låter staten stå för kostnaden för collegestudier och universitetsdito, blir naturligtvis den generella utbildningsnivån lägre än den hade kunnat bli. Och om samhället inte stöttar fortbildning, folkbildning och studieförbund ger man heller inte ungdomar en andra chans att hitta sin yrkesväg.

Det är dyrt att få en utbildning som öppnar dörrar
Det kan kosta 8 – 10 000 US dollar per läsår att studera på ett tvåårigt college. Och det är de billiga. 50 000 US dollar är inte helt ovanligt för att få studera ett år på college. Och självklart blir universitetsstudierna kostsamma. Ska man lyckas är det svårt att försörja sig med jobb vid sidan av studierna. Vid sidan av terminsavgifter måste hyra, mat och alla levnadsomkostnader också betalas.

Någon annans fel, systemets fel…
När Trump fångar upp de djupa ledens aversion mot ”eliten i Washington” är det säkert så att på ett personligt plan är det många väljare som bär på en känsla av orättvisa. Kanske inte uttalat, mer som ett konstaterande att de själva inte riktigt fått chansen att göra det de innerst inne skulle vilja göra. Det blir ”systemet” och systemets företrädare som får ta kritiken. Och när ”allt” samtidigt blir dyrare, med inflation, och stadsdelar förfaller blir det till slut för mycket av det nuvarande systemet som är fel. Då blir det också naturligt att rösta för förändring. Att Biden inte klev av tidigare var ett stort misstag. Troligen omgav han sig med för många ja-sägare.

Ekonomi är inte BNP och Wall Street
Till de generella misstag som Demokraterna begick under Biden hör också att så ensidigt förlita sig på vad Wall Street anser om ”ekonomin”. Ekonomin kan alltid beskrivas på flera sätt och hur aktiekurser och den överordnade ekonomin utvecklas är bara en sida av myntet. Vanligt folk tycks ha halkat efter och fått det tuffare i vardagen. Och då måste politiken lyhört fånga upp och åtgärda bristerna. Troligtvis har den mer utsatta delen av USA:s befolkning tröttnat på att aldrig bli lyssnad till. Inte förrän nu, då en osannolik figur som Trump lyckas återkomma och sätta ord på det som folk känner. Inte för att han är fattig eller lever ett utsatt liv, men eftersom han förstått hur han ska agera för att få maximalt stöd för sin person i den show som kallas presidentval. Och republikanerna låter honom hållas.

Se upp för klyftorna, som inte får öka
Moderatdominerade budgetar har legat till grund för den nationella politiken i Sverige under många år. Förvillande begrepp som jobbskatteavdrag används för att motivera skattesänkningar för de mest förmögna. Och även de rödgröna regeringarna har tvingats luta sig mot dessa budgetar eftersom det inte har funnits en klar majoritet för en mer solidarisk skattepolitik. Och de ekonomiska klyftor som vi ser öka i vårt land applåderas naturligtvis av SD, eftersom de bidrar till att dra isär landet och skapa den situation som alla auktoritära partier hoppas på, då det blir så stor social oro i landet att de auktoritära krafterna ser sig tvingade att gripa in…

Den tredje statsmakten – ha ha ha …
USA och Sverige har många skillnader och än så länge har vi inte politiskt tillsatta tjänstemän i alla förvaltningar och domstolar. Men ”den tredje statsmakten”, pressen, vill Tidögänget krympa. Ifrågasättande journalister är ju bara jobbigt. De kan ju råka avslöja trollfabriker och kompisrelationer mellan landshövdingar och anställda på Länsstyrelsen. Det är obekvämt. Och fristående fackpress vill man absolut inte ha, eftersom de kan ställa väldigt relevanta frågor om miljö, energi och klimat.

Slutsatsen blir att vi som vill något annat än att trumpismen ska breda ut sig får organisera oss och göra det vi kan. Det är enklare nu än om vi väntar.

Nu tar lögnen plats igen i Vita Huset

Det tycks som att Donald Trump får en ny chans som USA:s president. På morgonen den 6 november vaknar vi upp till en verklighet vi verkligen hade velat slippa. Inte nog med att han tycks vinna vågmästarstaterna, han tycks också få flera röster än Kamala Harris, totalt sett. För oss i Sverige är utfallet både obegripligt och oroväckande. Han testade ju jobbet under fyra år 2017 till 2020 och nu har han bättre koll på hur han ska organisera det hela. Och världen har blivit delvis en annan sedan han senast innehade arbetet.

Zelenskyj sover nog oroligt nu
En stor skillnad är att Putin har invaderat Ukraina och både Europa och USA har så småningom insett att Putin inte bör få vinna det kriget. Att det måste förhindras. Trump å sin sida har sagt att han ska få slut på det kriget på 24 timmar. President Zelenskyj lär vara mycket orolig nu, medan Putin säkert redan har gratulerat sin vän Trump till segern. Andra som applåderar Trump är självklart Orban i Ungern och flera andra ledare i världen, som gärna kringgår eller helt avskaffar demokratin. Hur NATO ska fungera när USA återigen får Trump vid rodret är ett frågetecken.

Bakslag för klimatarbetet
Återigen lär klimatarbetet i världen bromsas in. Trump lär snabbt göra vad han kan för att få USA att lämna Paris-avtalet och stödja en fortsatt satsning på fossil utvinning. Att han dessutom tycks få med sig en senat, som styrs av det republikanska partiet kommer ytterligare spä på problemen. Det är starka industriintressen som ligger bakom mycket av de ekonomiska resurser som pumpats in i Trump-kampanjen. Och de vill naturligtvis nu ha skattelättnader och andra fördelar som tack.

Hur möter man lögnen och lögnens offer?
Det man kan hoppas på är att motkrafterna organiseras. Det är ju ofta så att varje aktion möter en reaktion. Samtidigt är en ytterligare polarisering av samhället inte önskvärd. Dialog och förståelse får inte offras på något slags ”kampaltare” för att förlorarna känner att de har ”rätt”. Men frågan om hur Trump och hans administration ska bemötas kokar delvis ner till frågan om hur man egentligen bäst bemöter en lögn. Trump har ljugit och bedragit det amerikanska folket många gånger om och han lär fortsätta med det. Och folket (hälften av det) tycks inte bry sig. Hur får man folk att acceptera att de har blivit förda bakom ljuset av en skicklig demagog?

Jag kollar bakåt och ser att jag då och då har återkommit till temat om lögnen som politiskt verktyg och hur lögnen urgröper demokratin. Några av mina tidigare texter på detta tema, se nedan.

Länktips: https://christerowe.se/2024/09/nr1111-lognen-som-vapen-blir-allt-vanligare/

https://christerowe.se/2023/06/nr972-lognen-som-politiskt-verktyg/

https://christerowe.se/2021/08/nr808-en-farlig-vag-nar-sanning-och-logn-blir-lika-mycket-varda/

https://christerowe.se/2021/03/nr775-vad-hander-nar-juridiken-hinner-ikapp-lognerna-pa-natet/

https://christerowe.se/2018/06/nr622-nar-kan-man-lita-pa-en-lognare/

https://christerowe.se/2018/05/nr617-lognen-det-stora-hotet-mot-demokratin/

https://christerowe.se/2016/06/nr508-om-risk-och-chans-samt-sanning-och-logn/

Är det kris för Thyssens vätgasprojekt?

Jag bodde och arbetade i Stuttgart under knappt tre år på 1980-talet. Det var en intressant tid. Det var fortfarande Västtyskland, huvudstaden hette Bonn och den generation som förlorade kriget på 40-talet var fortfarande närvarande. Ingen talade om kriget, men det fanns där som ett kollektivt minne. Industrin hade snabbt kommit på fötter, utvecklingen var snabb och det fanns en vilja att bygga ett modernt välfärdssamhälle. Delstaterna var framträdande i både politik och i folks medvetande. Jag drar mig till minnes hur användandet av titlar och artiga tilltal kontrasterade skarpt mot vårt svenska duande. Jag fick damma av min lite rostiga tyska för att läsa en artikel om stålkoncernen Thyssen häromdagen, en artikel som jag inte kan lämna därhän. (Länktips, se nedan).

Vätgas heter Wasserstoff på tyska
Thyssen är en av de stora stålkoncernerna i Tyskland. De har självklart bilindustrin som en stor kund, vilket gör artikeln extra intressant med tanke på de utvecklingsprocesser som pågår parallellt i Europa. Inte nog med att fossilbilarna ska bli uppkopplade och allt mer digitala, kanske i förlängningen till och med självkörande, de ska ju dessutom drivas på el, oftast med specialdesignade batterier ombord på fordonet. Dessutom ska ju stålet tillverkas utan den koldioxidutsläppande traditionella processen med kol och järn. Vätgas, eller Wasserstoff på tyska, ska användas i en ny process, som i Thyssens planer skulle innebära 55 procent minskning av koldioxidutsläpp (jämfört med 1990).

Det är mycket som kan gå fel
Artikeln beskriver ganska neutralt och objektivt en situation, som sensationspressen lätt skulle kunna vinkla som budskap med rubriceringar som ”ödestimma” eller ”hur-ska-det-gå-för-den-tyska-basindstrin” eller ”nu-måste-industriniministern-avgå”. Bara för att tekniken finns och pengarna tycks finnas är det inte säkert att allt går som planerat. Det är många variabler och det är stora pengar som står på spel, många anställda och många hägrande miljarder i vinst som lockar både seriösa aktörer och spekulanter. Enbart viljan att göra något efterlängtat räcker inte.

Tuffa återbetalningskrav om projektet inte fullföljs
Det jag förstår av artkeln är att Thyssen sedan projektets start fått beviljat två miljarder Euro i statligt stöd, pengar som Thyssen i värsta fall delvis måste betala tillbaka om projektet inte fullföljs. Man har också knoppat av delar av sin teknikutveckling i ett dotterbolag och börsintroducerat detta bolag för att få ”friska pengar” från aktiemarknaden. Det är kanske inte i sig så alarmerande, det är inte ovanligt att man söker nya friska pengar för investeringar. Svårigheten ligger väl i att skapa trovärdighet kring ett projekt som ännu inte är i drift. (Jag kommer osökt att tänka på Northvolt).

Vad vill den tjeckiske miljardären med sin investering?
Den tredje faktorn är en tjeckisk miljardär, som nämns med namn i artikeln. Det pågår uppenbarligen förhandlingar med denna affärsman, där hans andel av projektet skulle öka från 20 till 50 procent. Den tjeckiske affärsmannen driver kolkraftdrivna elbolag i forna Östtyskland. Det väcker frågor kring hans egentliga motiv till att vara involverad.

Greenwashing i stor skala?
En fjärde komponent i det jag kan utläsa av artikeln om Thyssen är att bolaget nu undersöker möjligheten att växla över till någon form av eldrift i ståltillverkningen istället för vätgas. Så som elmixen ser ut i Tyskland skulle en sådan manöver snabbt försämra klimateffekterna av projektet och framstå ett gigantisk ”augenwischerei”, som artikeln nämner, dvs ”greenwashing” på branschsvenska, en vilseledande manöver helt enkelt.

Tricks kommer inte att hjälpa och runt hörnet finns hotet från Kina
Artikeln nämner för det femte diverse uppfinningsrika knep som Thyssen kan ta till för att kringgå delstatens och statens regler för återbetalning. Det är så stora pengar som står på spel så det förvånar inte att man testar olika upplägg. Och artikeln avrundas med att konstatera att den tyska bilbranschen är försvagad och så länge detta gäller står stålindustrin på skakig mark. Kinas billiga produktion av elbilar är ett bekymmer för den tyska bilindustrin.

Det finns inte utrymme för tveksamheter
Sammantaget blir intrycket att industrins omställning är möjlig, men hänger samman med ett stort antal faktorer, som är synnerligen svårt för olika företagsledningar att förutse och att beskriva på ett korrekt sätt. När prospekten och projektansökningar görs spelas naturligtvis riskerna ner och när verklighetens utmaningar kommer ikapp är det svårt att klara nya utmaningar med de befintliga verktygen och inom ramen för befintliga budgetar. Man faller delvis på eget grepp, eftersom ”Marknaden” inte vill veta av tveksamheter, då störtdyker aktiekursen och värdet på företaget, vilket gör banker och långivare nervösa. Korthuset får inte falla.

Utveckling måste stå på egna ben
För mig blir detta exempel ett i raden på hur svårt det är för en linjärt organiserad, vinstjagande ”Marknad” att ta höjd för omställningens och utvecklingens behov av fallhöjd och misslyckanden. Allt går inte optimalt. Särskilt inte som motkrafterna är oerhört starka och fossilindustrin inte har gett upp sina ambitioner att fortsätta tjäna pengar på de traditionella teknikerna. Omställningen handlar som jag ser det mer och mer om att skapa pilotprojekt och ”oberoende öar” av utvecklingsprojekt, som inte ska ingå i de traditionella företagens redovisning. Då kvävs de av logiken i den vinstjakt som styr allt.

PS. Ett tack till Christiane som tipsade om artikeln.

Länktips: https://www.telepolis.de/features/Thyssen-Krupp-Unsichere-Zukunft-fuer-Milliarden-Projekt-Gruener-Stahl-9987640.html?wt_mc=sm.share.mail.link

Gruvor: Analysverktyg och helhetssyn

Det finns många målkonflikter inbyggda i det vi på olika sätt försöker formulera som en grön omställning, hållbar utveckling eller vad vi nu använder för begrepp. Varje mänsklig aktivitet gör avtryck i världen och uppgiften är ju att minimera belastningen på ekosfären, samtidigt som vi erbjuder människor runt om i världen en bättre framtid. 1900-talet har i det avseendet inneburit många misstag och försummelser, inte minst när utvinning av resurser och energitillgångar har gjorts med kortsiktiga ekonomiska intressen som främsta (och enda?) drivkraft. Ni som följer mina inlägg vet jag ofta återkommer till nyhetsbrevet OmEV, som täcker in en del av den teknikutveckling som många av oss hoppas på, den som handlar om elektrifieringen av transporterna. Nu kom ett mycket läsvärt nyhetsbrev från det gänget, som föranleder denna kommentar från min sida.

Ökad efterfrågan på omställningsmineral
Alla som följer utvecklingen på elfordonssidan vet att batteriutvecklingen är central för hur omställningen ska lyckas. Batterierna ska bli mer kompakta, ha ett högre energiinnehåll, kunna ge längre räckvidd och klara fler laddcykler är vad många hoppas. De ska dessutom bli billigare och mindre benägna att orsaka bränder eller andra olyckor. Kravlistan är lång. Idag är det litium som de flesta batterier använder för att optimera lagring och andra prestanda. Det finns ett antal grundämnen och metaller som det är hög efterfrågan på. Den rapport som nu refereras nämner följande s.k. omställningsmineral: koppar, nickel, zink, litium, grafit, molybden, kobolt, mangan och kromit. Runt om i världen startas gruvor av olika intressenter, men det tycks tyvärr vara ett undantag att gruvdriften sker på ett sätt som tar tillräcklig hänsyn till miljöpåverkan på kort och lång sikt.

Problemen är kanske inte störst i globala syd
Rapporten från analysföretaget SP Global på Manhattan (som för övrigt har mycket analysmaterial på olika områden) kom för en månad sedan och återges i ett av OmEV:s senare nyhetsbrev. (Länktips, se nedan). Man lär sig mycket om man läser sammanfattningen. Det finns många gruvor för omställningsmineral. Den bild vi har är att det är i utvecklingsländer som antalet gruvor och problem är störst. Men så här ser tabellen ut för antalet gruvor per land.

Ett användbart analysverktyg har tagits fram
Det SP Global har tagit fram är ett analysverktyg för att bedöma effekterna av gruvbrytningen. Man väger samman fyra faktorer till ett ekosystemindex, som låter intressant. Man tar bl a hänsyn till vilken verksamhet som hade kunnat bedrivas istället för gruvdrift, vilket ju ofta är fallet. Jordbruk, skogsbruk, djurhållning och annat brukar ju komma i kläm när gruvbolagen brer ut sig.

Lagstiftning och styrmedel, men också förståelse
Den slutsats som framkommer är att det behövs ekonomiska styrmedel och lagstiftning för att framtidssäkra gruvdriften på en rimlig nivå, som väger samman olika intressen och krav. Och då behövs insikter och kunskap hos en bred allmänhet, eftersom lagstiftarna lyssnar noga på opinioner och knappast inför impopulär lagstiftning. De politiker som ofta får skäll för sina beslut är ju egentligen våra ställföreträdare, så det är våra åsikter de låter förverkligas. När vi klagar på ”politikerna” är det ju oss själva vi klagar på.

Gruvavfall är en stor problemkälla
Förutom effekter vid själva gruvbrytningen på ekosystemen nämns även i rapporten att det finns stora problem med avfallshantering, slam, vattenpåverkan och långtidseffekter. Här finns mycket att göra. Att vi i Sverige har en stor del av skulden kring avfallshanteringen blev tydligt häromdagen när Bolidens 20 000 ton avfall i Chile kom upp i nyhetsflödet. (Se länktips nedan).

Kvardröjande feltänk att sopor ”försvinner”
I grunden finns det kvar ett synsätt som inte duger. Detta att naturen klarar att ta hand om allt avfall människan lämnar efter sig. Att vi kan dumpa alla våra sopor och att naturen på något magiskt vis sväljer allt vårt skräp. Det är inte så enkelt. Vi måste hitta kloka sätt att cirkulera viktiga produkter och ämnen på ett hållbart sätt. Och egentligen kopiera naturen, som ju inte har något avfall enligt den mänskliga definitionen.

Rollfördelningen är oklar
Vi behöver också fundera över vem som ska göra vad, dvs rollfördelningen i omställningen, som ju brådskar och som inte får gå snett. Vem ska ta det helhetsgrepp som krävs?

Länktips: Aftonbladet om Boliden och avfallet i Chile: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/B0kz79/sverige-och-chile-overens-om-samarbete-for-att-fa-bort-bolidens-avfall

Länktips: SP Global:s rapport: https://www.spglobal.com/esg/insights/featured/special-editorial/rocks-and-hard-places-the-ecosystem-risks-of-mining-for-energy-transition-minerals