Category Archives: Globalt

Gäller folkrätten och demokratin?

Posted on by
Reply

Det händer så mycket borta i USA just nu, så det är svårt att hinna fånga upp allt och vara relevant i en kommentar kring dagsläget. I princip står det och väger vilken riktning USA ska ta in i framtiden. Om Trump får som han vill, och de oligarker och högermänniskor som han har stöd av, kommer USA att lämna walk-over i kampen för mänskliga rättigheter, för FN-stadgan och för det som har gällt sedan andra världskriget. Vi får hålla tummarna att de som vill något annat lyckas samla sig till ett motstånd. Innan det är för sent.

Proud Boys är väl nu ICE-poliser?
Det är nu 5 år sedan Kapitoleum stormades av Trump-trogna huliganer. Alla de nästan 1600 dömda personerna har som bekant kallats patrioter av presidenten och har utan åtskillnad benådats från sina domar. Flera av dem, kan man misstänka, har fått uppdrag och anställning i det som kallas ICE, den Gestapo-liknande organisation med maskerade hemliga ”poliser” som söker upp och fängslar personer som ser misstänkt icke-amerikanska ut. Hela det upplägget förtjänar mer och kraftfullt fördömande av EU:s ledare, inte minst av Tysklands Merz, eftersom metoden så starkt påminner om hur nazisterna agerade på hemmaplan innan det blev dags att angripa andra länder. Även i Sverige är kritiken mot ICE svag och otydlig.

Det blir väldigt konkret i filmen
Det finns nu (och än så länge är de inte borttagna av USA:s myndigheter eller av META) filmer som visar vad som hände under attacken mot den process som skulle bekräfta att Joe Biden vann presidentvalet 2020. Den länk till ett 30-minuters inslag som jag anger nedan (se länktips) visar hur två av poliserna arbetade den 6 januari 2021. De agerade så gott de kunde i en mycket farlig situation. I efterspelet har en av poliserna fått ta emot dödshot (”förrädare!”) och även dennes mamma har dödshotats. Den andre polisen har hälsoproblem och blir kanske aldrig riktigt återställd. Se gärna dessa vittnesmål medan de fortfarande finns att se. Poliserna har ju kameror fästade på sina uniformer så allt spelas in. Stormningen blir väldigt tydlig i filmen.

Delar av högern hade inga problem med stormningen
Kom också ihåg att svenska högerdebattörer, som Ivar Arpi, beskrev stormningen som ”arga killar i mjukisbyxor” och tonade ner händelsen. Andra lyfte gärna upp bilder på ”shamanen”, allt för att bagatellisera stormningen och det reella hotet mot demokratin. Jacob Chansley dömdes till 20 års fängelse för sitt agerande, men benådades och tackades av Trump när denne återkommit 2025 som president.

Jacob Chansley dömdes till 20 år (bild fr Wikipedia)

Alla i regering och riksdag måste ge besked om synen på demokrati och folkrätt
Gränsen mellan försvaret av demokratin som sådan och att förorda ett totalitärt styre är minst sagt luddig på högersidan. Det finns moderata riksdagsledamöter som gärna sprider desinformation om klimathotet och som även hävdade av Kapitleum-attacken i själva verket var organiserad av antifascister. Lars Beckman och Jan Ericsson är två moderater som nämns i det sammanhanget (se länktips, nedan). Och att ministern Johan Forsell har svårt att sätta gränser mot totalitära grupper vet vi ju sedan tidigare. För att försvara demokratin, folkrätten och en rimlig världsordning kan vi inte acceptera att det ledande regeringspartiet slirar på ordvalen utan vi borde i stället kräva att de rensar ut antidemokrater ur de egna leden. Alla borde få bekänna färg innan de sätter sig i beslutande position. Gäller folkrätten? Gäller demokratin? Eller vilka undantag ser de?

Länktips: 30 minuters You-tube-inslag om Kapitoleum-attacken 6 januari 2021: https://www.youtube.com/watch?v=CvL4sXhGrYs

Länktips: Vilka högerpolitiker och opinionsbildare tyckte att 6 januari inte var något att bry sig om, en artikel från Folkbladet: https://www.folkbladet.nu/2021-01-07/livsfarligt-att-dalta-med-antidemokrater

Hur ser vi på världen?

Posted on by
Reply

För att förstå världen måste vi utgå från rätt beskrivning. Det blir missvisande att sprida en felaktig bild av verkligheten, en bild som vi baserar vår omdömesbildning på. En nyckel till att förstå världen är hur den avbildas. Mercators projektion har använts i århundraden. Men den återger storleken på olika landområden på ett felaktigt sätt. Så här brukar världen se ut.

Vi är inte så stora i norr
Det är en utmaning att visa ett klot i en tvådimensionell avbildning. Men Grönland är faktiskt inte lika stort som Afrika. Afrika är 14 gånger större än Grönland och avstånden mellan städer i Afrika framgår inte om vi jämför avstånd från Ystad till Haparanda. Det blir orättvist för afrikanska länder att de återges förminskade i relation till länder i norr. Därför finns nu initiativ för att återge storlekarna mer rättvisande.

Upp och ner?
Man kan fortfarande ha åsikter om denna projicering, naturligtvis. Australien och Nya Zeeland blir alltid ”down under” även på denna karta och självfallet skulle en avbildning med Antarktis högst upp och Arktis längst ner vända på många perspektiv. Men norr brukar vara uppåt så….

Hur stort är det krigsdrabbade Sudan?
Intressant är också att jämföra faktiska ytor med hur Mercator-projiceringen delvis lurar oss att tro att vi i norr är större än vi är. Ett land som det ofta, tyvärr, skrivs om nuförtiden är Sudan, som ju härjas av inbördeskrig och har miljoner flyktingar, och som FN-systemet försöker hjälpa. Även sedan Sydsudan bröt sig loss är Sudan ungefär dubbelt så stort som Nigeria, som i sin tur är halvannan gång större än Frankrike och även mer än dubbelt så stort som Sverige till ytan. Grönland är bara cirka 10 procent större än Sudan, detta Grönland som Trump nu ”behöver” för USA:s säkerhet… men det är ett tema för en annan text.

Det kommer kanske ännu bättre hjälpmedel
Förmodligen kommer det snart en kartavbildning som roterar och där man lätt kan pausa bilden och få en mer korrekt avbildning. För om vi inte förstår hur världen faktiskt ser ut och vilka avstånd och storlekar som gäller, blir det lätt fel i de beslut som tas.

Läs gärna mer i länken nedan.

Länktips: https://www.democracywithoutborders.org/se/39547/korrigera-kartan-darfor-maste-mercators-varldskarta-laggas-pa-hyllan/

Länktips: Lite om Mercator som skapade en kartmodell som överlevt länge: https://sv.wikipedia.org/wiki/Gerardus_Mercator

Läsning: Martin Kragh: Historiens återkomst

Posted on by
4

Martin Kragh är biträdande chef för Centrum för Östeuropastudier vid Utrikespolitiska institutet. Nu har han skrivit en bok som ger en mängd förklaringar och svar kring hur vi har hamnat där vi är. Detta samtidigt som hans bok ”Historiens återkomst” väcker nya frågor. Och det är väl precis som det ska vara med en bra bok. Att kunskapshorisonten flyttas och världen blir både mer begriplig och obegriplig på samma gång.

Är fred bara en paus i krigandet?
Martin Kragh går tillbaka till Wienkongressen 1815, då dåtidens stormakter gjorde upp om en slags maktdelning efter att Napoleonkrigen var avslutade. Och med ett skickligt sammanvävande av paralleller till antiken och två seklers utveckling lyckas Kragh återge hur maktutövande, polariteter, anspråk och krigets mekanismer hänger ihop på ett nästan kusligt ödesbestämt sätt. Det är nästan som att krig och konflikt är vår civilisations normaltillstånd och det vi kallar fred bara är korta uppehåll, pauser, i krigandet. Om titeln inte redan var upptagen hade boken kunnat heta ”Krig och fred”.

Allt hänger ihop
På ett detaljerat, initierat och samtidigt intresseväckande sätt går Martin Kragh igenom framför allt Europas utveckling under två hundra år, med tyngdpunkten i det maktpolitiska och självklart med ett stort fokus på varje epoks stormakter. Att världen ofta delas in i stormakter och små stater är kanske inte så konstigt. Det som framkommer ur läsning av boken är hur det ena leder till det andra och hur varje politiskt eller militärt ställningstagande hela tiden bygger på vad som tidigare skett och vilken analys som gjordes just då. Denna kortsiktighet och koppling mellan händelser går som en, sorglig, blodröd tråd genom Europas historia.

Det kalla kriget innebar inte fred
Vad är det som kan upprätthålla fred? Hur säkrar vi en långsiktig fredlig samexistens? Kan fred upprätthållas utan militär uppbackning? Tiden från 1945 till murens fall 1989 kännetecknades av det kalla kriget. Var det fred då? Ska man tolka bokens innehåll på ett rimligt rättvisande sätt blir svaret tyvärr nej. Att kriget inte bröt ut berodde på maktbalansen mellan stormakterna och att ingen av parterna var motiverad att starta ett nytt krig. Men under ytan finns, blir slutsatsen för min del, hela tiden en mer eller mindre uttalad tanke att kunna använda militärt våld för att slå ut en motståndare. I närtid ser vi också hur USA under Trump, och även under andra presidenter, har använt militära medel för att slå ut kapacitet hos en motpart. Att följderna är näst intill omöjliga att kalkylera ser vi i exemplet Irak och attacken mot Saddam Hussein, som ju ledde till det kaos som i sin tur skapade en möjlighet för Islamiska staten, IS, att under ett decennium bedriva sitt terrorvälde i delar av Syrien och Irak.

Ofred
Ett ord som tyvärr sannolikt behöver användas oftare är ofred. Det innebär att vi inte är i fullskaligt krig, men att vi inte heller har det som normalt kallas fred. Och detta i sin tur innebär rimligen att vi, i Sverige och annorstädes, mentalt och konkret behöver förbereda oss på en världsordning som inte är stabil. En oordning, eller en jämvikt som när som helst kan ändras. Vän kan plötsligt bli fiende. Ingångna avtal ogiltiga. Sanningar kan bytas i sin motsats. Lögnen används också numera mer och mer som politiskt vapen.

USA har bytt ut sin självpåtagna roll
Kragh nämner självklart hur USA under Trumps andra presidentskap tydligt har lämnat den uppgift som tidigare gällde för USA: att försvara demokrati och mänskliga rättigheter på en global arena. Nu gäller protektionism och att på olika sätt få revansch. Det är ju så tullsatserna har motiverats, att nu ska balansen återställas och andra länder betala för att USA har haft råd att importera mer än man exporterat. (Att tullarna inte betalas av de exporterande länderna går Kragh inte in på. Och det vet alla som kan någonting om internationell handel. Men budskapet till den oinsatta allmänheten i USA är att nu ska USA visa styrka…).

Ekonomin spelade roll
Martin Kraghs text är nästan som ett filmmanus, där man kan följa hur olika beslut krokar i varandra och leder till ställningstaganden i nästa fas. Det skulle kunna göras en lång TV-serie på händelseförloppet, eftersom alla huvudrollsinnehavare tycks följa sin egna logik, trots att mycket av det som inträffade under två hundra år måste beskrivas som ologiskt sett i backspegeln. Vad som också skulle vara intressant vore att be någon som kan ekonomisk historia att läsa boken och koppla händelserna till de processer som utgick från ekonomiska överväganden som gjordes. Kragh nämner t ex inte det amerikanska inbördeskriget, men det hade ju sin utgångspunkt i att Sydstaternas ekonomi byggde på slavägandet och att bomullsplockning på så sätt kunde ske med minimal kostnad. Längs hela den världsutveckling som skett finns naturligtvis olika beslut som tagits ur ekonomisk rationalitet. Det vore intressant att få den historien beskriven parallellt med de maktpolitiska förlopp som Kragh i detalj låter oss ta del av. Och vilken roll spelar egentligen militärindustrin, som vill sälja vapen?

Boken borde läsas med olika ögon
En annan möjlighet vore att låta kulturella eller språkliga minoriteter, romer, samer och andra, beskriva de två hundra åren med sina ögon. Den maktlöshet och utsatthet minoriteter kände. Eller kvinnorna, konstnärerna, vetenskapsmännen, uppfinnarna…. det finns givetvis en mängd delperspektiv som skulle kunna skapa en ännu tydligare bild av hur och varför det blev som det blev. Hade någon kunnat göra på något annat sätt? I så fall vad? Rösträtten är ju ett exempel på den maktförskjutning som ägde rum. Och hur såg motståndet ut? Varför och med vilka argument motarbetades demokratin, mänskliga rättigheter och en fri press? Och hur kommer det sig att de auktoritära krafter som nu gör sig synliga återigen vill inskränka dessa rättigheter? Är det för att det är rätt ur deras perspektiv? Eller för att det är fel sett ur ett jämställt, mänskligt, perspektiv och därmed oönskat?

Måste freden vila på en militär styrka?
Under läsningen av boken kände jag att det behövs ett tydligt och konkret alternativ till den maktkopplade och militärt grundade samhällsordning som vi traditionellt kallar demokrati. Finns det en fred som kan stå på egna ben? Som inte måste vila på en maktapparat? Jag vill minnas att Kragh berör detta med motsägelsen i att vilja ha fred till varje pris och att det orimliga i att därmed acceptera de villkor som en militärt överlägsen granne kan diktera. Om fred blir lika med underkastelse lär freden förr eller senare väcka revanschlust hos den som känner sig felaktigt behandlad. Tyskarna uppfattade fredsvillkoren som förnedrande 1919, vilket gav gensvar för Hitler och hans ideologi. Och en fråga som inte kommer upp i boken är vilken roll vårt ekonomiska system spelar för att bygga upp de klyftor, skillnader och motsättningar som förr eller senare leder till konflikt och krig. Är krig en logisk följd av hur samhället mäter och värderar framgång och fördelar ägande och vinst?

Så hur skapar vi fred?
Ska jag summera intrycken av Martin Kraghs bok får det bli att det är uppenbart att han gjort ett gediget och mycket omfattande researcharbete, vilket hundratals med noter illustrerar. Det är alltid intressant att ta del av vad kunniga personer förmedlar. Och det fråga som känns mest angelägen att gå vidare med är hur vi skapar fred om den inte kan bygga på jämvikt i militär styrka? Terrorbalans talades det om under och efter Kuba-krisen. Men eftersom vem som helst uppenbarligen kan hamna på presidentposten i de största länderna måste vi ha mekanismer som säkerställer att krig inte utbryter av misstag och självklart heller inte av kalkylerat risktagande.

Säkerhet, strategi och global ekonomi

Posted on by
1

Det som rapporteras från utvecklingen i USA kretsar ganska mycket om hur Epstein-skandalen utvecklas, hur Trumps tullsatser mot omvärlden slår, hur diverse ICE-trupper agerar mot den inhemska befolkningen och hur media rapporterar respektive inte rapporterar kring händelseutvecklingen. Mycket handlar om yta och om hur Trump hela tiden strävar efter bekräftelse. Är det inte krigsfartyg han döper i sitt namn är det kulturinstitutioner som ska bära hans namn eller rivningen av delar av Vita Huset som det handlar om. Två andra saker måste lyftas upp lite mer.

En ny strategisk analys
Den ena är den nationella säkerhetsstrategiska analys (NSS) som Trump-administrationen publicerat. Den andra är vad som händer på global ekonomisk nivå. Båda dessa frågor behöver diskuteras mycket mer ingående och framför allt leda till att Sverige och EU vidtar rätt åtgärder i rätt tid. Mycket talar för att vi är på väg in i en ny (oönskad) världsordning, där grundläggande komponenter i det som präglat efterkrigstiden inte längre gäller. Och vi måste få en annan slags bevakning av nyheter och skeenden, där ekonomi, säkerhetsfrågor och värderingar vägs samman och stäms av med andra länder, primärt i EU, men även med Island, Norge, Storbritannien och Kanada, kanske även Australien.

Demokratiska länder ska motarbetas
Jag läste en intressant analys av Anne Applebaum (se länktips nedan) när det gäller NSS. Hon lyfter fram hur USA:s nya strategi på i princip alla områden bryter mot tidigare strategiska analyser. Fienden är numera inte Ryssland, Kina eller Nord-Korea utan tyngdpunkten i det arbete som ska skydda USA ligger i att motarbeta de idéer som präglar liberal europeisk politik. Så här skriver Applebaum: ” The enemy is not a country, but a set of ideas. It is not Chinese communism, Russian autocracy, or Islamic extremism but rather European liberal democracy. This is what this radical faction really fears: people who talk about transparency, accountability, civil rights, and the rule of law. ”  Låt detta sjunka in. USA ser inte längre ryssar, kineser eller ens terrorgrupper med basen i Mellanöstern som nationella hot. Utan det är de länder som står upp för mänskliga rättigheter, demokrati och en fri press som utgör faran för USA.

Kartan ritas om i realtid
Jag kan bara rekommendera att ni läser Anne Applebaums text i sin helhet. När nu alla amerikanska resurser på informationsområdet styrs om från att täcka rysk, kinesisk och annan aktivitet till att medvetet underminera de länder som traditionellt håller demokratin högt innebär det drastiska förändringar i hur militär och civil underrättelseverksamhet ska bedrivas i vårt land och i de länder vi traditionellt samarbetar med. Extra komplicerat blir det naturligtvis för NATO och inte minst för danskarna, som ju har att hantera USA:s konkreta anspråk på Grönland. Även britterna behöver ta sig en rejäl men snabb funderare. Vilka underrättelsekanaler ska även framgent fungera och varför? Nu ritas kartan om i realtid. Vän blir fiende. Och vad betyder detta på detaljnivå? Vem ska veta vad och varför?

Har dollarn spelat ut sin roll som självklar energivaluta?
Ett nästan lika tydligt hot finns i den globala ekonomiska världsordning som nu enligt vissa källor står inför ett systemskifte. Fossil gas och olja har sedan decennier handlats i US dollar. Det har gett USA en särställning på global nivå. Kopplingen mellan säkra investeringar i statspapper, lån, balansräkning och krediter å ena sidan och världens dominerande handel med energibärare å den andra sidan har USA kunnat använda på ett unikt sätt där valutans särställning gett dollarn en roll som ingen annan valuta har varit närheten av. Nu finns indikationer om att saudier, tillsammans med kineser och möjligen ryssar, förbereder ett systemskifte i hur olja ska beräknas och betalas. Och vad händer i det läget med dollarns värde?

Oligarker och kryptovalutor komplicerar bilden
Två saker som ytterligare komplicerar hela bilden är för det första hur maktens män också i stor utsträckning berikar sig på olika sätt, via synlig eller dold korruption. Det är flera miljarder dollar som sedan Trumps tillträde har ”tillfallit” Elon Musk, Trump själv och andra. Viktor Orban i Ungern sägs berika sig på den olja som Ungern köper av Ryssland. Osv. Hur dessa incitament påverkar valutaflöden är naturligtvis oklart. För det andra behöver vi nämna spekulationerna i kryptovalutor och vilken roll dessa kan spela för den globala valutahandeln. Vem som vinner och vem som förlorar på dessa gigantiska pyramidspelsliknande flöden, bortom all kontroll, kanske vi aldrig får veta. Men det finns all anledning att tro att olika länders valutor blir brickor i ett spel, som domineras av aktörer som ingen har insyn i eller kontroll över.

Länktips: Den långa versionen av Anne Applebaums analys finns att läsa här

Nej, Leif Östling, du har fel!

Posted on by
3

Leif Östling skrev häromdagen i Timbro-knutna ”Smedjan” en debattartikel som lika gärna hade kunnat ha rubriken ”smörjan”. Det var ohederligt, oriktigt, oansvarigt och tio andra begrepp på o- som kännetecknade hans artikel. Den läses antagligen av ett antal VD:ar och styrelseproffs i små och stora företag och syftet tycks vara att sänka ambitionerna för åtgärder som hejdar klimatkatastrofen. Istället för hållbarhet ska vi enligt Östling tänka holistiskt och vara beredda att från tid till annan ändra spelreglerna. Vi får inte stoppa huvudet i sanden, menar han, och hävdar att det är det hållbarhetsförespråkarna gör (!). (Länktips till artikeln, se nedan).

Konkurrenskraft bara om vi envist håller fast vid det gamla?
Artikeln vimlar av felaktigheter, så här får jag nöja mig med att lyfta några. Östling påstår till exempel att om näringslivet inte får fortsätta att bidra till klimatskadlig verksamhet kommer arbetskraften bli arbetslös, vilket i sin tur leder att skattepengar måste gå till att försörja de arbetslösa istället för att satsas på att ställa om till fossilfrihet. Om vi tappar i konkurrenskraft blir vi relativt sett fattigare, påpekar Östling. Och tycks därmed hävda att den enda vägen framåt för Sverige är att bygga Sveriges framtid på en fossilberoende tillväxt. Annars blir enligt Östling all arbetskraft arbetslös.

Han vänder på begreppen
Business as usual är den väg han stakar ut och paketerar sitt budskap i ord som ”målkonflikt”, ”holistiskt synsätt” och ”andra prioriteringar”. På köpet byter han innebörd i begreppet hållbarhet, från något eftersträvansvärt till något som ensidigt låser in utvecklingen i en världsfrånvänd klimatanpassning. Det känns som en referens till den ”demokratiska” republiken DDR att använda orden så omvänt. Men det är väl det högerkrafterna håller på med just nu, att byta ordens valörer och innebörd.

Vi behöver minska 12 procent per år
Riktigt pinsamt och farligt vilseledande blir det när Östling hävdar att EU och Sverige står för en mindre del av klimatpåverkande utsläpp än andra. Den levnadsstandard vi har bygger på en ohållbar konsumtionstakt och innebär att vi per capita, som är det enda rimliga jämförelsetalet, orsakar CO2-utsläpp nära 8 ton per person och år i Sverige. På grund av Tidöregeringens anti-klimatpolitik har Sveriges utsläpp också ökat med 7 procent under 2024 jämfört med året innan. Den hållbara nivån för varje svensk är cirka 1 ton koldioxid. För att ha en chans att klara Parisavtalet måste vi minska utsläppen cirka 12 procent per år, men regeringen ser istället till att öka utsläppen. Och nu vill Östling ytterligare bromsa ambitionerna.

Den rikaste procenten och den rikaste promillen
Att statistik kan ge fel bild och utgöra underlag för fel åtgärder illustreras av den Oxfam-rapport som kom tidigare i år (se länktips nedan). Beroende på hur man väger in inkomstskillnader kan det bli tydligt vem som egentligen behöver ändra sitt beteende. I Oxfams rapport kunde man läsa att ”utsläppen från den rikaste procenten i Sverige ökat med 24 procent sedan 1990 – medan motsvarande siffra för den rikaste 0,1 procenten är 44 procent. För de 50 procent med lägst inkomst har dock utsläppen minskat med 31 procent. ” Det är de rika, Östling och hans kompisar, som ställer till det med sina utsläppsökningar och framför allt behöver fås att minska sina utsläpp. Men det säger han inte. Istället vill han fortsätta att drömma om och argumentera för en evig tillväxt.

Same procedure as every year….
Denna eviga tillväxt tycks i Östlings tappning dessutom innebära att ingen industri ska behöva produktutveckla så att produktionen och det man säljer kan konkurrera på en fossilfri global marknad. Han tycks på allvar hävda att företagen måste få fortsätta tillverka samma produkter man alltid gjort och på samma sätt, annars uppstår massarbetslöshet. Det är det Östling menar med sin ”målkonflikt”.

Det är i framkant Sverige har chans, inte som sist ut…
Att det är aktieägare som har mest att tjäna på att insatt kapital ger utdelning under lång tid är en sannolik drivkraft för Östling och hans vänner att vilja argumentera för ”holistiskt synsätt” i motsats till ”hållbarhet”. Det är bara att hoppas att VD:ar och styrelseproffs ute i verkligheten genomskådar Östlings budskap. Det är bråttom att ställa om, så att vi inte förlorar konkurrenskraft. Att bromsa klimatambitionerna i det här läget gynnar inte Sverige och heller inte välfärden. Med Östlings logik skulle en mycket stor del av det som gjort Sverige rikt under 1900-talet aldrig ha hänt.

Man får hoppas att folk är så upptagna nu i december så att de inte läser Östlings artikel.

Länktips: Leif Östlings debattartikel den 16 december 2025: https://timbro.se/smedjan/erkann-malkonflikten-om-klimatet/

Länktips: Naturvårdsverket: statistik för CO2-utsläpp relaterat till territoriella utsläpp. https://www.naturvardsverket.se/data-och-statistik/klimat/sveriges-utslapp-och-upptag-av-vaxthusgaser/

Länktips: Naturvårdsverket: statistik för CO2-utsläpp enligt konsumtionsmetoden: https://www.naturvardsverket.se/data-och-statistik/konsumtion/vaxthusgaser-konsumtionsbaserade-utslapp-per-person/

Länktips: Naturvårdsverket: förklarande text kring vad forskningen anser vara en hållbar utsläppsnivå som vi måste nå allra senast 2050: https://www.naturvardsverket.se/amnesomraden/klimatomstallningen/omraden/klimatet-och-konsumtionen/

Länktips: WWF: Vad händer vid olika nivåer av temperaturhöjnngar: https://www.wwf.se/klimat/konsekvenser/#hur-allvarlig-ar-klimatkrisen

Länktips: Oxfam rapport: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/JbKyk4/utslapp-fran-sveriges-rikaste-okar

Fredspriset bör inte gå till aktiva politiker

Posted on by
Reply

Den 10 december delas Nobelprisen ut. Först i Oslo. Fredspriset brukar delas ut vid lunchtid och traditionen bjuder att det ordnas ett fackeltåg i Oslo till pristagarens ära och för att manifestera freden. Så blir det inte i år.

Obama och Abiy Ahmed
Genom åren har den norska nobelkommittén valt pristagare som minst sagt varit tveksamma. Det blir på något sätt alltid fel när aktiva politiker tilldelas fredspriset. Det är som om den norska nobelkommittén hoppas att priset ska bidra till den fredliga utveckling många hoppas på. Så kändes det när Barack Obama fick fredspriset. Som en besvärjelse, ett hopp om att hans gärning skulle innebära tydligare steg i riktning mot fred i världen. Eller när Etiopiens president, Abiy Ahmed, tilldelades fredspriset 2019 med motivet att han ansträngt sig att sluta fred med Eritrea. Det dröjde bara ett år så var Etiopien härjat av ett inbördeskrig, där den norra regionen, Tigray, utsattes för fruktansvärda förföljelser.

Myanmar
En annan fredspristagare som ifrågasatts är Myanmars ledare Aung San Suu Kyi, som suttit i fängelse eller husarrest under den större delen av den tid hon hade kunnat göra nytta som politiker. Militärjuntor i Myanmar (tidigare Burma) har på olika sätt åsidosatt demokratin och hållit henne i strama tyglar. Så tidigt som 1991 tilldelades hon fredspriset och har även fått andra utmärkelser. Att hon inte lyckades förhindra förföljelsen av rohingya-folket 2017 sågs av många som ett tecken på att det är militären i Myanmar som styr och bara använder Aung San Suu Kyi som ett verktyg.

Venezuela
När nu Maria Corina Machado tilldelas 2025 års fredspris är det sannolikt att konfliktnivån i Venezuela lär öka. Machado har uttalat sig tydligt för Trump. Trumps intresse för Venezuela handlar medialt om att strypa drogtillförseln till USA, men många menar att det egentliga motivet för Trump att vilja knäcka Maduros regim i Venezuela är oljan. Venezuela har stora oljetillgångar, som USA gärna skulle kontrollera. Genom att ge fredspriset till Machado legitimerar den norska fredspriskommittén på ett sätt det synsätt som då och då präglat USA:s syn på Sydamerika, att det är USA:s ”bakgård” som de kan göra vad de vill med. Det räcker att tänka på Allende och Pinochet i Chile (kuppen 1973) för att se vart det synsättet kan leda.

Infantino räddade Trump
Det var ju tur för Trumps ego att FIFA-presidenten Infantino uppfann ett eget fredspris, som han kunde dela ut till Trump, nu när han inte fick Nobels fredspris. Misstanken att priset till Machado delvis var för att hålla Trump på gott humör släpper inte. Det smartaste norrmännen kan göra är att försöka undvika aktiva politiker i sina prisdiskussioner.

Borde vi inte ta höjd för osannolikheter?

Posted on by
Reply

Människan tycks ha svårt att ta otydliga hot på allvar. Det är när vi står inför det konkreta problemet som vi eventuellt agerar. Det har kanske med vår anpassning att göra, vår förmåga att hitta lösningar här och nu. De hot vi står inför i och med klimatförändringarna är därmed svårare att ta som utgångspunkt för vårt agerande. Hoten är fortfarande diffusa, kommer att inträffa någon gång i framtiden och kanske inte här. De upplevs nästan som rykten, som kan avfärdas.

Är 15 procent mycket?
Samtidigt har vi under decennier nu matats med forskningsrapporter och analyser som alla pekar i samma riktning. Planeten är på väg in i ett nytt och okänt läge, där mänsklig aktivitet har gjort att det mångtusenåriga jämviktsläge vi har haft är på väg att rubbas. Glaciärerna smälter snabbare än beräknat. AMOC-systemet har tappat 15 procent av sin kapacitet. (Se länktips nedan angående AMOC, samt en The Guardian-artikel). Det finns tecken som tyder på att Amazonas regnskog har skövlats så kraftfullt att hela denna tropiska ”lunga” kommer att få svårt att finnas kvar som självbalanserande system, vilket i sin tur kan påverka andra luftströmmar, nederbördsmängder, ökenbildning osv. Allt hänger ihop.

Tröskelnivåer är osäkra
Den rådande bilden är att havsnivåhöjningen kommer att vara upp till en meter om 75 år. Men det är långt ifrån säkert eftersom återkopplingseffekter är mycket svåra att räkna på. Liksom att tröskelnivåer alltid bygger på en viss sannolikhet. Även det osannolika kan inträffa och då förstärks naturligtvis andra effekter. Ett större sjok av Antarktis glaciärer skulle exempelvis kunna brytas loss. Eller avsmältningen från landbaserade glaciärer skulle kunna ske mycket snabbare än tidigare. När olika komponenter i vårt klimatsystem rubbas vet vi ju inte exakt hur resten av det komplexa systemet reagerar. Men vi vet att med mer avdunstning till regn kommer väderfenomenen att bli mer extrema. Stormarna både mer frekventa och kraftigare. Jordskred och översvämningar mer sannolika. Väderfenomenen blir svårare att beräkna på både kort och lång sikt.

Fem miljarder behöver flytta….
När vi närmar oss något mellan en och två meters havsnivåhöjning kommer det steg för steg bli allt svårare att bo kvar i våra kuststäder. Minst fem miljarder människor bor kustnära. De försörjer sig bland annat på att det finns tillgång till livsmedel, färskvatten och fungerande infrastruktur. En indikator kommer att bli sjunkande fastighetspriser, och att försäkringsbolagen vägrar försäkra fastigheter. När lån på så sätt förfaller, där säkerheten utgörs av framtida värde på en fastighet kommer ett ”chicken-race” utan motsvarighet att äga rum. Alla banker kommer att jaga säkra belåningar. Kustnära fastigheter räknas bort. Korthus-ekonomin faller samman.

Kaoset väntar
Risken är uppenbar att forskarna, för att inte verka oseriösa, har räknat lite för ”snällt” sannolikheten för en snabb havsnivåhöjning. Inom två generationer kan det hela börja ta fart på allvar, när vissa områden på jorden blir obeboeliga och hundratals miljoner människor inte längre har sin försörjning. Bristen på mat och färskvatten, störningar i transporter, tillverkning och energiförsörjning kommer stegvis att bli så allvarliga att stora folkförflyttningar blir nödvändiga. När miljontals människor samtidigt söker sig nya bosättningar tvingas de ge upp det nuvarande boendet och kommer att få synnerligen svårt att skapa sig en ny försörjning. Det blir i praktiken omöjligt undvika en kaosartad utveckling.

Borde vi inte minimera riskerna?
Inom ett par generationer kan detta tyvärr vara det som händer. Elon Musk kanske hinner åka till Mars med sina raketer och andra miljardärer kanske kan köpa sig förnödenheter och skydd (men inte om pengar inte längre räknas). Mycket av det som vi idag tar för självklart kommer att upphöra. Och kampen för överlevnad blir konkret. Det låter kanske överdrivet och verklighetsfrämmande, men rimligen borde mänskligheten kunna ta sig samman och minimera risken för ett sammanbrott. Tydligen har vi svårt att föreställa oss hot som inte är konkreta.

Blir Göteborg i praktiken obeboeligt under mina barnbarns levnad?

Länktips: https://sv.wikipedia.org/wiki/Amoc_(system_av_havsstr%C3%B6mmar)

Länktips: https://www.theguardian.com/environment/2024/feb/09/atlantic-ocean-circulation-nearing-devastating-tipping-point-study-finds

Passiviserande och oansvarigt av SvD

Posted on by
Reply

Svenska Dagbladet kan naturligtvis inte låta bli. Den 10 november ger de stor redaktionell plats på ledarsidan till Björn Lomborg, den sedan decennier klimatskeptiske danske debattören som på olika sätt försökt relativisera och förminska klimathotet. Nu i COP30-tider passar SvD på att låta Lomborg bre ut sig. Det är så typiskt. För säkerhets skull tipsar SvD om fler av Lomborgs artiklar, så att angelägenhetsgraden i klimathoten verkligen tonas ned.

Skickligt och försåtligt
Lomborg skriver skickligt. Så har han ju också skrivit opinionstexter i över tjugofem år. Han påpekar både i inledningen och i avslutningen av sin text att deltagarna flugit in till konferensen i Belém i Brasilien. Underförstått att vi ska tycka att hyckleriet är stort. Att det dagligen flyger tiotusentals flygplan kors och tvärs med ungefär en miljon människor samtidigt i luften är naturligtvis ett faktum Lomborg räknar med att ingen läsare har koll på. Och därför ska alla tillresande till COP30 kunna utmålas som hycklare.

Kort om Lomborgs artikel-innehåll
Lomborg utgår från något Bill Gates ska ha sagt, om att världen borde fokusera på fattigdomen och alla sjukdomar, något som Lomborg paketerar som ”sunt förnuft”. De fattiga i världen oroar sig inte för 0,1 grad temperaturhöjning, raljerar han. De vill ge sina barn utbildning. Och fortsätter att beskriva klimatpolitiken som dogmatisk, extremistisk och präglad av domedagsberättelser. Och med ett siffertrixande tror han sig kunna trolla bort angelägenhetsgraden. Citat: ”Klimatekonomisk analys visar att påverkan, om klimatförändringarna lämnas utan åtgärd, handlar om cirka två-tre procent av global BNP fram till år 2100, vilket innebär att vi då kommer att vara 435, snarare än 450 procent rikare än idag. Klimatet är alltså ett problem bland många, inte en allt annat överskuggande katastrof.” Och fortsätter i artikeln att argumentera för välfärdslösningar som viktigare för fattiga länder än att tackla klimathotet. Paketerat som sunt förnuft.

SvD ledarsida 10 november 2025

Lite bakgrund
Redan 2001 utsågs Lomborg till ”Global Leader for tomorrow” av World Economic Forum. Och sedan dess har han på olika sätt försökt relativisera och motarbeta miljö- och klimatarbetet på de sätt han kunnat. (I Sverige har kanske bara Lars Bern lyckats få samma typ av genomslag. Bern hävdade t.ex. i en debattartikel 2008 att det inte finns något samband mellan koldioxidhalt och klimat och han har varit en återkommande gäst i SD:s SwebbTV. ) Genom åren har ett fåtal högröstade klimatskeptiker fått orimligt stort utrymme i debatten, något som ofta kopplats till fossilindustrins intresse av att förvilla, fördröja och förlöjliga i debatten.

De smältande glaciärerna 
Det Lomborg gör är att enögt studera nuvarande klimatstatus ur ett nationalekonomiskt perspektiv. BNP-måttet tar inte hänsyn till fördelningsfrågor, kvalitet, livsvillkor, naturens bärkraft och mångfald och många andra helt avgörande perspektiv. Låt mig nämna ett exempel på hur klimatförändringarna sannolikt kommer att förändra livsvillkoren för miljarder människor och allt levande. När glaciärerna smälter och vinterns snömängder inte längre hålls kvar i Himalaya, Anderna eller för den delen den nordiska fjällkedjan, kommer den livsavgörande färskvattentillförseln att upphöra att vara kontinuerlig. Bara i Sverige har åtta glaciärer försvunnit. När människor, djur och natur inte längre får tillförsel av sötvatten på det sätt som vi är vana vid kommer livsförutsättningarna drastiskt att förändras. Vart miljarder människor ska fly eller flytta bryr sig Lomborg inte om. Det syns inte i de snäva BNP-algoritmerna.

Vi vet inget om tipping-points, särskilt om BNP ska styra kalkylerna
Eller för den delen om regnskogen skulle passera en tipping-point, delvis orsakad av girig avverkning i kombination med klimatförändringar, något som forskarna varnar för. Då uppstår en helt ny instabilitet i klimatet, något som kan komma att påverka vädertyper och odlingsförutsättningar i stora delar av världen. Betänk att Sahara har varit skogsbeklätt, så är det enkelt att förstå hur drastiska förändringar kan inträffa, som inga datormodeller, framför allt inte nationalekonomiska sådana, kan fånga.

Perspektivvalet är ohederligt
När Lomborg påpekar att majoriteten av världens befolkning inte ligger sömnlösa för 0,1 grads temperaturhöjning är det ungefär lika relevant som att hävda att den miljon svenskar som emigrerade till USA för något sekel sedan gjorde det för att de ogillade den Läsebok för folkskolan som de tvingats traggla sig igenom och särskilt den version Artur Hazelius tog fram. Flykten till Amerika bottnade naturligtvis i flera orsaker, men grunden var att man inte såg en framtid i det fattiga Sverige.

Forskare borde sträva efter helhetsbilder
Vars och ens åsikter präglas naturligtvis av hur man uppfattar vardagen. Det är forskarnas sak att ta fram scenarier och möjliga vägar eftersom de kan se helheten. Forskare som Lomborg gör emellertid motsatsen när de medvetet blandar ihop vardagsrealism, ”sunt förnuft” och strävan efter en vardag som fungerar i det korta perspektivet med de långsiktiga hot världen står inför. Det är ohederligt.

När det brinner röstar man inte för att köpa sig tid
Miljoner människor lägger sig hungriga. När nu USA under Trump dessutom drastiskt lägger ner USAID skapas ytterligare problem. Även i USA finns nu miljoner amerikaner som inte vet hur de ska ge sina barn mat eller kunna ha råd med sjukvård. De orättvisor som en överdriven tro på marknadsekonomi och kapitalism skapat kommer inte att lösas för att Bill Gates plötsligt insett att det finns orättvisor som är akuta. Och som Lomborg försåtligt använder för att försöka gömma undan klimathotet i någon byrålåda. Vi måste klara att både lösa de systematiska orättvisor som dagens ekonomi orsakat och hantera de stora hoten som Rockström med flera identifierat i form av planetära gränser, som vi just överskrider 7 av 9. Inklusive klimatet. Det är bråttom.

Mer business-as-usual, tycker SvD
Det SvD säger genom att ta in Lomborgs artikel är att ”Business-as-usual är bra, vi kan vänta med att hantera klimatfrågan, det är bättre att vi fortsätter bygga BNP, vinster och övervinster på det sätt vi gjort så kanske resten av världen också får det lite bättre…..” Passiviserande, fördummande och oansvarigt är det. Och säkert får ledarredaktionen några uppmuntrande mejl från ytterhögern och från andra som vinner på att villkoren för vinstjakten förblir desamma.

Vitboken kan hjälpa Tidö-gänget i valet

Posted on by
Reply

Tobias Hübinette är en tydlig och viktig röst i debatten mot rasism och högerextremism. Den 7 november 2025 genomfördes ett akademiskt seminarium på Segerinstitutet vid Göteborgs Universitet, där SD:s s.k. vitbok diskuterades och Hübinette deltog. (Se länktips nedan).

Vad var syftet?
Jag kan inte värja mig för tanken att vitboken, som det ju har talats om i flera år, har tillkommit för att underlätta för de demokratiska högerpartierna att ta ställning för ett fördjupat samarbete med SD. Åkesson och hans kompisar har i decennier skickligt utmanat de sju övriga ”vänsterliberala” partierna och erbjudit väljare och sympatisörer sina enkla lösningar. På den globala arenan är nationalism, främlingsfientlighet, ett slags ”revansch-budskap” påtagligt. ”Make XX great again”, där XX kan vara vilken land som helst.

Nu kan de hänvisa till en granskning
Det som framkommit från seminariet är att det förlöpte som planerat, ”seminariet förlöpte väl”, står det på Hübinettes blogg. Dvs SD-topparna Karlsson och Kinnunen var säkert nöjda med hur det gick. Nu kan de i olika sammanhang nämna att vitboken granskats av akademiska experter, vilket ytterligare bygger en bild av trovärdighet kring SD, som Tidögänget kan använda när de i valrörelsen ska argumentera för ett fördjupat samarbete med SD. Samtidigt var det troligen svårt för Tobias Hübinette att avstå medverkan i seminariet. En akademisk granskning behövde göras och hans kunskap behövdes i sammanhanget.

Vill vi ha mer Tidö-profil på Sverige?
En undran infinner sig om vitboksförfattaren Tony Gustafsson och hur han känner inför det faktum att han med sin insats underlättar för SD att ytterligare sätta sin prägel på Sveriges utveckling. Vi ser ju hur mycket av SD-profil nuvarande regering har och skulle SD:s inflytande stärkas ytterligare blir det knappast mindre av konfrontationer och vi-och-dom-politik, kunskapsförakt och vetenskapsförnekande som tar plats. Folkbildningen kommer att skrotas, Public Service sannolikt krympas och sammanhållningen och tilliten i samhället att ytterligare pressas tillbaka.

Samma kartläggning, men helt olika syften
I en annan bloggtext från 8 november konstaterar Tobias Hübinette att hans mångåriga kartläggning av den systematiska rasism som finns i samhället nu inte längre kommer att följas av SD-anhängare, eftersom SD nu lanserat en egen hemsida i syfte att synliggöra det ”folkbyte” de hävdar pågår. Det Hübinette med uppenbar upprördhet av personliga skäl känt en anledning att kartlägga, som själv född i Sydkorea, plockas nu upp av SD, men av andra skäl. Det man kan anta är att motiven för Hübinettes engagemang i frågan om ras och ursprung är de rakt motsatta från SD:s. Där han arbetat för att synliggöra uppenbara orättvisor och systemfel i det svenska samhället har SD sannolikt ambitionen att förstärka skillnader, att fultolka statistik och att använda ojämlikheterna som avstamp för sina politiska syften.

Undvik att avhumanisera!
På ett personligt plan kan jag konstatera att statistik kan bli väldigt missvisande. Mina barns mor föddes i Calcutta, eftersom hennes far var en svensk sjökapten som fastnade i Indien under kriget. Hon har nu levt i cirka 70 år i Sverige. Hon ingår naturligtvis i SD:s statistik över ”utrikes födda”.
Människor får aldrig reduceras till statistik. Det är avhumaniserande och historien borde ha lärt oss hur farligt det är.

Länktips: Tobias Hübinette skriver om seminariet kring SD:s vitbok: https://tobiashubinette.wordpress.com/2025/11/07/seminarium-om-sds-vitbok/

Två bidrag till förståelsen av vad som händer

Posted on by
Reply

Det här inlägget blir längre än jag brukar skriva dem. Men det går inte att sammanfatta innehållet om bredden och djupet av det som ska förmedlas ska framstå tillräckligt klart. Nu har jag i alla fall varnat.

Paul Krugmans analys
Paul Krugman fick Nobelpriset i ekonomi 2008 och har under många år varit synlig i den amerikanska debatten. När han fick priset var det flera som ansåg att det också var för att han anstränger sig att förklara komplicerade frågor för en bredare allmänhet, en folkbildare. Jag har inte läst hans alster, men bland de senare texterna Krugman har skrivit har förtjänstfullt sammanfattats av Lars Weinehall (se länktips nedan). Och med Lars tillåtelse återger jag delar av Lars sammanfattning av texten helt enkelt för att den är tydlig och bra.

Elissa Slotkins analys
Det finns andra viktiga röster i USA som behöver lyssnas till. Ett 16 minuter långt tal finns inspelat (se länktips nedan). Med en professionell och tydlig analys av vad som pågår i USA ur ett maktförskjutningsperspektiv ger Elissa Slotkin en lägesbild som borde få varje demokratiskt sinnad person att förfäras. Och sannolikt följer andra utvecklingen med beundran. ”Kan han, så kan vi…”, typ.

Lars Weinehall sammanfattar Krugmans artikel
Krugman beskriver i ett antal punkter det han ser att Trump-administrationen nu försöker iscensätta. En intressant slutsats är att republikanerna inte enbart har genomfört en drastisk nedskärningspolitik, utan också har förlorat kontrollen över skeendet. Det som skulle komma gradvis har slagit till mycket snabbare än republikanerna tycks ha förutsett.

(1) Välfärdskollaps
Det som drabbar väldigt många amerikaner är att SNAP-systemet är stoppat, som en konsekvens av statens nedstängning, det amerikanerna kallar shutdown, SNAP-systemet kallades tidigare food-stamps. mat-kuponger, och används av hela 42 miljoner amerikaner. Dessa människor drabbas nu av hunger och förvärrad fattigdom. Samtidigt förvärras en parallell kris i sjukförsäkringssystemet. Miljontals amerikaner kommer att upptäcka att deras sjukförsäkring inom kort plötsligt bokstavligen blir dubbelt så dyr, i många fall oöverkomlig. Det beror på att de förstärkta subventioner som infördes under Biden-administrationen för att göra Affordable Care Act (Obamacare) mer tillgänglig, nu löper ut vid årsskiftet 2025/2026. När detta inträffar menar Krugman att systemet kommer att gå mot en ”försäkringsspiral nedåt”: friska människor hoppar av, riskpoolen försämras, och premierna höjs ytterligare.

(2) Tidsplanen såg egentligen annorlunda ut
Krugman menar att nedskärningarna i sociala trygghetssystem var centrala mål i det politiska programmet Project 2025, som strategerna bakom Trump satte ihop. Tanken var tydligen att de mest impopulära nedskärningarna skulle ske efter mellanårsvalet 2026, exempelvis införandet av arbetskrav i Medicaid, som riskerar att kasta ut miljoner arbetslösa ur sjukvårdsprogrammet. Nu kom istället SNAP-stängningen och de kraftigt höjda premierna för Obamacare att uppmärksammas tidigare, vilket strategerna tydligen inte räknat med. ”Den inneboende grymheten” i republikanernas socialpolitik blev synliggjord, menar Krugman.

(3) Propaganda och ansvarsförskjutning
Myndigheter beskriver på ett Trump-lojalt sätt problemen som orsakade av den tidigare administrationen, där pengar ska ha östs över illegala invandrare eller för att bekosta påstådda könsbytesoperationer. För Krugman är detta ett tecken på hur långt politiseringen av statliga myndigheter gått: propaganda har ersatt saklig information på officiella regeringssidor – något som tidigare vore otänkbart.

(4) Okunskap, ideologisk blindhet och förakt för välfärd
Här blir det riktigt intressant. Krugman menar att den akuta krisen inte är resultatet av någon genomtänkt strategi, utan av ren inkompetens. De republikanska ledarna, hävdar han, förstår inte hur sjukvårdssystemet fungerar – och har aldrig gjort det. Trots att de i över ett decennium lovat ett ”bättre alternativ till Obamacare” har de aldrig lyckats formulera något, eftersom de inte begriper varför systemets konstruktion – reglerad marknad och inkomstbaserade subventioner – är nödvändig för att systemet ska fungera. Krugman menar att detta gäller republikanska politiker som bygger hela sin identitet på motståndet mot staten, och därför inte kan erkänna att statliga program faktiskt fungerar. Han pekar också på den djupa ovilja som finns hos republikaner att använda de system som faktiskt finns för att hjälpa människor i en svår situation.

(5) En självförvållad politisk katastrof
Krugman pekar på att hela statens nedstängning (shutdown) i oktober 2025 har blivit en direkt följd av sjukvårdskaoset. Demokraterna kunde enligt Krugman välja mellan olika sakfrågor att sätta hårt mot hårt kring. De valde att låta striden handla om hälsofrågan – och opinionsmätningar visar att de har starkt stöd. I en YouGov-undersökning uppger en majoritet av amerikanerna att de anser att republikanerna bär huvudansvaret för krisen. Därmed har republikanerna, enligt Krugman, skjutit sig själva i foten.

(6) Politiska återvändsgränder och konspirationsteorier
Krugman tar även upp de parlamentariska låsningarna i representanthuset. För att anta en ny SNAP-lag eller justera budgeten skulle huset behöva sammankallas, men talmannen Mike Johnson vägrar att göra det. Krugman kopplar detta till möjligheten att fördröja edsavläggelsen för den nyvalda ledamoten Adelita Grijalva. När hon är insvuren skulle en ny omröstning kunna ske för att kräva ett offentliggörande av de så kallade Epstein-filerna. Krugman landar i att det är den enda logiska förklaringen till Johnsons agerande: han håller huset stängt för att skydda politiskt komprometterande information. Samtidigt innebär det att inga lagstiftningslösningar kan antas för att häva kriserna i sjukvården och näringsstödet. (Man undrar hur länge detta dödläge ska bestå, min anm).

(7) Från strategisk cynism till total oreda
Krugman hävdar att den republikanska strategin var uppbyggd på tidsmässig cynism och att effekterna av budgetnedskärningarna skulle dröja till efter valet. Men något gick fel. I stället för en kontrollerad process upplever USA nu massiva sociala och politiska chocker samtidigt: hunger, sjukvårdskaos, nedstängning av statliga institutioner och en växande misstro mot regeringen. Detta menar Krugman är självförvållat och att det hänger samman med bristande kompetens och empati. Istället har händelserna avslöjat en regering som är oförmögen att hantera sina egna beslut. (Han hade också kunnat exemplifiera med de sojabönder som nu inte längre kan exportera sina produkter till Kina och som alltid har röstat på republikaner, men nu tvingas hantera Trumps nyckfulla tullpolitik, också ett självförvållat problem, min anm).

(8) En ny gräns för politisk grymhet
Krugman konstaterar att omfattande grymhet alltid varit en del av Project 2025, men att tidpunkten nu gjort skadan större än vad även dess arkitekter räknade med. Att ta bort stöd till fattiga, sjuka och barn har visat sig vara politiskt explosivt – inte för att väljarna plötsligt älskar staten, utan för att de tydligt ser den konkreta skillnaden mellan trygghet och förtvivlan. Republikanernas strateger har inte bara underskattat människors lidande utan också överskattat sin egen makt, menar Krugman. Verkligheten hann ikapp dem.

(9) Några slutsatser
Lars Weinehall summerar Krugman artikel som att den beskriver ett politiskt system i moraliskt och administrativt förfall. Det projekt som skulle göra staten mindre har i stället gjort den oförmögen att skydda sina medborgare. Republikansk strävan efter ideologisk renlärighet har exponerat deras okunskap och hänsynslöshet. Det Krugman beskriver är en rörelse som hellre låter människor gå hungriga och stå utan sjukvård än erkänner att samhällsinstitutioner behövs – och som nu straffas av den verklighet den själv skapat.

Kopplingar till en svensk kontext
Själv kan jag konstatera att Krugmans analys kan vara användbar i en svensk kontext. Vad skulle hända här om libertarianer skulle få gehör för sina tankar om en radikalt minskad statlig styrning? Den mest kände förespråkaren är kanske Henrik Jönsson, som ju t.om. blivit intervjuad i SVT:s 30 Minuter och som regelbundet skriver i Göteborgs-Posten. En stor del av partiet Medborgerlig Samlings politik har samma inriktning och kritiserar i svepande ordalag att ”staten har svällt”. Den minnesgode kan ju också dra sig till minnes Patrik Engellaus ”Den Nya Välfärden” som var i ropet för några år sedan. Samtliga dessa ser mer marknad som en bra lösning. Och en mindre stat. Även om det skulle leda till utslagning och nöd.

Elissa Slotkin är inte vem som helst
Elissa Slotkins intresse för säkerhetsfrågor väcktes efter det amerikanerna kallar ”nine-eleven”, händelserna den 11 september 2001, då flera flygplan kraschade in i World Trade Centers tvillingtorn och i Pentagon. ( Att en av sidobyggnaderna i World Trade Center senare också föll samman är en märklighet som inte till fullo utretts, vill jag hävda, men det är ett tema för en annan text). I den följande texten försöker jag återge de centrala delarna av senator Elissa Slotkins tal (se länktips nedan för hela föredraget).

Han vill behålla makten
Det är inte längre Pentagon som avgör vilka hot USA ställs inför, det gör presidenten. Samtidigt förfogar presidenten som överbefälhavare över hela den federala maktapparaten och militären. Trump har visat flera gånger att han är beredd att använda dödligt våld mot fiender utomlands, så vad hindrar honom från att använda samma våld mot påstådda fiender inom landet? Slotkin menar att det är detta han förbereder och att syftet är att inte lämna ifrån sig makten.

Ingen vill namnge fienden
Agerandet i Karibien och Trumps utplacering av styrkor i vissa städer visar vad han är kapabel att göra. 14 fartyg har attackerats i Karibien med 55 döda som resultat. Kongressen har fått veta att USA är i väpnad konflikt med ett antal terrorstämplade karteller och att syftet är att komma till rätta med den omfattande drogsmugglingen till USA. Somliga skulle kanske anse det utomrättsliga agerandet acceptabelt. Men Slotkin pekar på ett antal detaljer som komplicerar bilden. Varken presidenten eller Hegseth (tidigare försvarsminister, numera krigsminister, min anm.) vill uppge vilka organisationerna är som USA är i krig med. Både republikaner och demokrater i senaten har efterfrågat de uppgifterna, men fick inget svar. Inte ens när en kopia på det memorandum som finns från justitiedepartementet till Pentagon begärdes har kongressen fått se det. Under alla andra presidenter har uppgifterna lagts fram. När det handlade om Al Qaida, om IS eller andra organisationer har det alltid varit klart vilka USA bekämpar. Icke så nu.

Nu kan alla ses som potentiella fiender
Det allvarliga nu är, menar Slotkin, att administrationen säger sig prioritera att bekämpa den inre fienden, organisationer inom landet. Den beskrivs i allmänna ordalag som främjande anti-amerikanism, anti-kapitalism, anti-kristna eller grupper som är fientligt inställda till personer med traditionella amerikanska värderingar, familj, religion eller moral. Ingen grupp behöver vara våldsam för att hamna på listan. Enligt Trumps PM till justitiedepartementet ska granskningen även gälla chat-grupper, sociala medier och skolor. Att detta svårligen ryms inom författningens första tillägg om yttrandefrihet är tydligt.

Motståndare är fiender som ska angripas
Slotkin menar att Trump just nu testar hur långt han kan gå innan någon stoppar honom. Om ingen fiende behöver anges för angreppen i Karibien är det sannolikt att samma dolda agenda kommer att användas för de inhemska terrororganisationerna. Personer på de hemliga listorna kan få sina hem genomsökta, sina telefoner avlyssnade och bli arresterade enbart för att de ogillar Trumps agenda. (Den minnesgode kan komma ihåg Trumps eviga ”Lock her up!” angående Hilary Clinton… min anm).

ICE
Trump har dessutom startat två nya beväpnade grupperingar, som ska granska Trumps påstådda fiender. Här ingår även personal från säkerhetsorganisationer och CIA. Sammantaget med hur 7000 beväpnade personer nu placerats ut i ett antal städer framträder ett tydligt mönster. USA ska förändras till en modern övervakningsstat. Trump har också varit tydlig med att militären ska träna på att vara aktiva i städerna. Tanken är att militären ska kunna gripa och arrestera vanliga amerikaner på amerikansk mark. De ICE-styrkor som redan är utplacerade riskerar att förr eller senare provocera fram eskalerande konflikter, där en dödlig utgång är fullt möjlig.  Det finns filmbevis och exempel på hur ICE-styrkor har agerat i Chicago på ett uppseendeväckande sätt. Man har skadat och även dödat civila. Många är maskerade, de bär uniformer och kör i fordon som är helt anonyma.

Hur nära en point-of-no-return är USA?
Slotkin menar att Trump följer en handbok för hur auktoritära ledare går till väga för att ta makten. Först gäller det att bli legitimt vald på en fråga som få många röster. I Trumps fall var det levnadsomkostnader. Steg två handlar om att omge sig med lojala medarbetare på alla nivåer. Steg tre gäller att säkerställa makt och inflytande och i steg fyra att använda hela maktapparaten mot motståndare, eller fiender. Förr eller senare kommer en tipping point, menar Slotkin, då det inte går att backa tillbaka. När insikten kommer att hela maktkoncentrationen skulle kunna användas av en motståndare. Då blir slutsatsen att gäller att bli kvar vid makten och att förhindra ett skifte. Det finns två sätt han kan göra detta på. Ett är att införa undantagstillstånd. Då kan val lätt bli inställda eller så kan vakter se till att vissa väljare inte kan rösta, helt enkelt genom att hävda att vissa personer är terrorister. Att annat sätt är att via finansdepartementet blockera motståndare från att göra insamlingar, genom att sprida desinformation, och på olika sätt göra val omöjliga att genomföra på ett rättvist sätt. Det finns mer än ett sätt att förstöra demokratin.

Alla kan göra något
I en tillbakablick talar Slotkin så om april 2020, då hon först hörde Trump tala om valfusk, om att ifall han skulle förlora valet i november 2020 (vilket han gjorde) så skulle det bero på fusk. Den 6 januari 2021 belägrades och stormades Kapitoleum av Trumpanhängare. Själv barrikaderade sig Slotkin i sitt rum. Det var en orealistisk situation. Men det hon nu hoppas på är vanliga amerikaners vilja och ogillande av auktoritära system. Även republikaner ogillar auktoritära system, påpekar hon. Och handling är inte ord. Hon hoppas att kongressen tar mod till sig och förbjuder Trump att använda militär trupp på amerikanska gator. Hon påminner militären om att olagliga ordrar behöver man inte följa. Och lojaliteten de svurit är inte till en person utan till konstitutionen. Även veteraner uppmanas att göra sig hörda. De som tjänstgjort i det militära har folkets öra. Organisera er fredligt, säger hon. Generationer har byggt det här landet. Jag är själv en symbol för detta, som kvinnlig senator, påminner hon. Vårt land behöver oss, avslutar Slotkin.

Vad händer nu?
Summa summarum är det Paul Krugman och Elissa Slotkin beskriver ett USA i en svår konstitutionell kris, som måste hanteras innan den blir ännu värre. Ingen av dem nämner ”No Kings”-demonstrationerna som varit omfattande de två gånger de genomförts och som samlat 7-8 miljoner amerikaner. När nu 42 miljoner fattiga konkret hamnar i ännu större trångmål och MAGA-rörelsens stjärna använder 300 miljoner till att bygga ett själlöst palats, ett ballroom, i Vita Huset kanske folket tröttnar på sin valde wannabe-diktator. Men det skulle inte förvåna om han sätter in militären mot eventuella demonstrationer. Och kanske provocerar fram ett skäl till det.

Länktips: Paul Krugmans originalartikel, som Lars Weinehall sammanfattat och jag plockat texter ur: https://paulkrugman.substack.com/p/too-cruel-too-soon

Länktips: Elissa Slotkin beskriver händelseutvecklingen och vad USA står inför: https://www.facebook.com/reel/1158104312406890