Det finns forskning som försöker förstå den auktoritära strömning som råder i världen. Varför kommer Trump tillbaka, varför röstade britterna för Brexit, varför lockas så många av budskap som så uppenbart åsidosätter demokrati som styrelseskick? Hur hänger det ihop och vad kan vi göra för att möta anhängarnas ideologiska låsningar?
Varför lockas folk av de auktoritära strömningarna? Jag har läst en artikel på tyska, publicerad i tidskriften ”Gehirn & Geist” i deras senaste nummer, skriven av Danny Osborne, som är forskare vid universitet i Auckland, Nya Zealand. (Tack, Christiane!) Under rubriken ”Die Wurzeln der Autoritarismus” ( Auktoritärismens rötter ) beskriver Osborne på tre sidor de viktigaste slutsatserna från sin forskning. Det han skriver är faktiskt delvis mycket förvånande. Bland annat har hans forskning visat att det inte fungerar att bemöta personer som tenderar att stödja auktoritära åsikter med argument för demokrati. Den typen av argumentation övertygar snarare de auktoritärt sinnade att de har rätt. Världsbilderna och förståelsen av orsak och verkan skiljer sig så fundamentalt att det är kontraproduktivt att försöka argumentera med ”demokratisk logik” gentemot de som försvarar auktoritära lösningar.
The big five Det finns ett bevisat samband med genetik och benägenhet att lockas av de auktoritära idéerna, hävdar Osborne, och hänvisar till forskning från 2013 där enäggstvillingar vuxit upp i olika sociala sammanhang. Forskningen visar att personer som tenderar att lockas av auktoritära idéer också omfamnar ett antal problematiska åsikter. Det handlar om fördomar gentemot homosexuella och etniska minoriteter, invandringsfientlighet, nationalism och konspirationsteorier. Forskarna talar om ”big five”, dvs fem personlighetsdrag som är vanligare hos den undersökta gruppen. Här rör det sig om (1) öppenhet för upplevelser, (2) samvetsgrannhet, (3) öppenhet gentemot omgivningen, extraversion, (4) kompabilitet, dvs inkännandeförmåga och samarbetsvilja samt (5) neuroticism, dvs en grundläggande osäkerhetskänsla. Just kombinationen av ett motstånd mot nya upplevelser och en strävan efter ordning, samvetsgrannhet, lyfts fram i artikeln, att de ger en ökat sannolikhet att lockas av auktoritära ledare.
Fler faktorer finns naturligtvis Samtidigt slår han fast i sin artikel att det finns flera samverkande faktorer som spelar roll för den som lockas att följa en diktator. Sociala och ekonomiska faktorer och andra livsbetingelser spelar också roll. Särskilt nämner han Zerbrächlichkeit, bräcklighet eller sårbarhet som en viktig faktor. Den som känner sig utsatt söker nya vägar. Det handlar om att återta kontrollen, att få tillbaka en stabilitet i livet och att eliminera olika upplevda hot. Misstroende mot invandrare och en rädsla för en social nedgång är centrala komponenter för att den högerextrema rörelsen tagit ny fart. Hoten mot de tidigare livsbetingelserna blåstes upp av en del ledare och påskyndade processen.
Fler poliser löser ingenting Christopher Lockharts forskning visar tydligt att politisk medvetenhet inte nödvändigtvis får högerextrema anhängare att byta åsikt. Det är inte tolerans, pluralism eller rättsstatens principer som övertygar dessa personer. Intresse för politik stärker snarare kopplingen mellan konservativa och auktoritära idéer, visar Lockhart. Att tro på förnuftets röst kan visa sig överoptimistiskt. Tidigare forskning visar dessutom att åtgärder som fler synliga poliser, begränsad invandring eller mer övervakning har liten betydelse för att påverka grundinställningen. Snarare bejakar de auktoritärt sinnade personerna inskränkningar i vardagslivet som ett rimligt pris att betala. Fler poliser och mer övervakning har visat sig förstärka folks oro och känsla av säkerhet. (Det får mig att tänka på de maskerade ICE-trupperna som Trump nu använder i vissa städer. De syns för att skapa oro, inte trygghet).
Sociala samband Den väg Osborne förordar handlar istället om att gå till ursprunget till problemen och investera i socialt givande samband för att komma till rätta med de upplevda hoten. Det har visat sig att när människor från olika bakgrund möts i sitt bostadsområde minskar antalet personer med högerextrema åsikter. Möter man olika personer blir det på så sätt lättare att inte fångas upp av extrema åsikter. I Singapor har auktoritärt sinnade personer i stor utsträckning bejakat regeringen mångfaldspolitik. Så det finns också möjlighet att främja normbildning på gruppnivå. Med väl avvägda lagar och regler kan även personer som gärna följer regelverk också lockas att anamma värderingar som utvecklar samhället i en demokratisk riktning. Timothy Snyder har sagt att till stor del får de auktoritära krafterna sitt bemyndigande på frivillig grund, dvs folk accepterar olika förslag och är för bekväma för att sätta sig till motstånd. Det handlar om att på ett klokt sätt möta människors behov av säkerhet, avslutar Danny Osborne.
Det blir märkligare och märkligare det som avslöjas i efterdyningarna på den vapenvila som Trump nu tar åt sig äran av att ha ordnat i Gaza. MSNBC rapporterar från mötet i Egypten, där allt skulle presenteras i ett teaterliknande skådespel, inramat av överdrivet stora bokstäver ”PEACE 2025”. Titta på Rachel Maddows inslag (länk se nedan) och förstå vad det var Egyptens president troligtvis gjorde för att säkra Trumps seger över Hillary Clinton 2016.
Tack för din hjälp…. !?!? Tack för all hjälp för att vinna över Hillary Clinton, säger Trump. Det låter minst sagt märkligt att nio år efter valet 2016 berömma sin ”vän” al-Sisi under en ”freds”-konferens för Gaza. Motivet måste ju vara att Trump är al-Sisi evigt tacksam för något som han gjorde för nio år sedan. Korruptionen och det oansvariga sättet att hantera USA:s federala resurser skiner tydligt. Och vad säger Fox News? Är detta helt i sin ordning?
Business och profitjakt under skenet av fredsuppgörelse? Under samma konferens fångar en mikrofon upp ett samtal mellan Indonesiens president och Trump, där de uppenbarligen talar om en affärsuppgörelse. När Trump tvingar fram ”fred” mellan Armenien och Azerbadjan och andra länder är det sannolikt löftet om goda affärer som gynnar parterna som Trump lockar med. Han använder sannolikt USA:s resurser för att berika sig själv och sina presidentkollegor och gör det under skenet av en fredsuppgörelse. Duktiga journalister borde gräva i detta.
Frågan är om all denna ilska som väller fram på sociala medier tyder på att hon har rätt eller har fel. Högerprofiler som Joakim Lamotte argumenterar för att Greta Thunberg ska hållas i förvar i Israel efter att hon gripits på internationellt vatten. Detta efter att hon deltagit i en medialt motiverad konvoj för att uppmärksamma på den orimliga situation som två miljoner civila Gaza-bor befinner sig i. Andra mindre kända profiler spyr över Greta som om hon orsakat dem någon personlig förlust, lurat dem på pengar eller något liknande. Hatet är återkommande och påtagligt.
Har Greta rätt eller har hon fel? Så när dessa medelålders och äldre män vräker ur sig sin ilska mot Greta Thunberg, gör de det för att hon har fel i sin inställning? Eller gör de det för att hon har rätt? För att hon inte har vett att hålla tyst, att hon rubbar den världsordning som bygger på att några alltid har företräde när det gäller att formulera vad som ska diskuteras och vilka ståndpunkter som är ”korrekta”? Är hon en ung kvinna som trotsar den rådande hierarkin bara genom att ta plats på den mediala scenen? Det stör antagligen dessa tyckare när hon får tillträde till FN:s generalsekreterare och alla de rum, där normalt bara världsledare ses för att bekräfta varandras status.
Gigantiska skygglappar Det är något som inte stämmer när vuxna män inte har vett att behärska sig och helt enkelt lyssna på vad Greta Thunberg har att förmedla. Vad förlorar dessa män på att vidga sin bild av hur världen ser ut? Att klimatet är en ödesfråga och att organiserat mänskligt lidande orsakat av andra människor är ett brott mot alla principer det internationella samfundet satt upp. Vad är det de vuxna, hatande männen tror att de förlorar på att ge Greta rätt? Är det tolkningsföreträdet? Att det kan komma en ung tjej och säga saker som inte passar in i den världsbild med gigantiska skygglappar männen har skapat åt sig själva? Vågar de inte erkänna att Gretas synpunkter kan vara rätt? Vad är det de förlorar i så fall? Och eftersom de inte hittar några sakskäl att använda blir det budbäraren, Greta, som blir måltavlan. Det är klassiskt. Höj tonläget och angrip individen.
Och sedan, då? Det jag undrar ibland är om dessa hatande medelålders män inte har barn eller barnbarn som de vill ska kunna leva ett gott liv. Om vi saboterar planetens klimat, den biologiska mångfalden och de rimliga mänskliga rättigheter vi enats om återstår ju bara en allas kamp mot alla, när resurserna sinar, när oväder och jordskred slår sönder våra samhällen och ingen längre kan lita på att framtiden blir bättre än gårdagen. Den egoism som många ger uttryck för leder ju tyvärr till mer våld, mer övervåld och mindre av solidaritet och samarbete. Är det den världen de hatande männen strävar efter? Där makten bygger på våldspotential och alla framsteg som gjorts sedan franska revolutionen sätts på paus?
De känslostyrda medierna förstärker utvecklingen I kulisserna är det dessutom algoritmerna bakom de ”sociala” plattformarna som styr vad vi får ta del av och hur vi väljer att sortera information. Indignation, upprördhet och ilska är troligen lättare att sortera på än nöjdhet och glädje. De känslostyrda medierna förstärker motsättningar och upprördhet och medmänsklighet nedvärderas. Orättvisorna förstärks av det rådande systemet och de miljardärer som surfar på symbiosen mellan konsumtion, åsiktsförmedling och känslostyrt agerande blir bara rikare. Detta medan en majoritet av världens befolkning inte kan eller inte vill förändra hur världen styrs. Eventuellt hänger det samman med okunskap. Den som inte har kunskap saknar ju också de verktyg som behövs för att ändra på något, förutom att det blir otydligt vad som behöver göras.
Ingen kan blunda och låtsas att allt är OK Slutsatsen blir att var och en får försöka göra sin del av det man vill att framtiden ska innebära. Vi har alla ett val.
Vi måste kunna vara överens om att vi är oeniga. Och inte låta åsiktsskillnader övergå i handgripligheter eller våld. Så ungefär uttalade sig Barack Obama häromdagen i efterdyningarna på det omtalade mordet på Charlie Kirk. Kirk var en högprofilerad och av vissa mycket uppskattad debattör och influerare med högerradikala åsikter. Kirk tillhörde dem som föreslog Trump att utse J D Vance till vicepresident. Han tog väldigt tydligt ställning emot ett mångkulturellt och jämställt samhälle och formulerade åsikter som man trodde hörde till historien, men som tydligen hittade hela vägen fram till presidentposten i USA.
Våldet kan aldrig vara lösningen Det Obama sätter fingret på i ett klipp som finns på Facebook (länk, se nedan) är vad som egentligen utgör kärnan i ett demokratiskt samhälle. Vår förmåga att på ett rimligt och respektfullt sätt hantera våra olikheter och olika ståndpunkter. Alla människor har ett värde, som i grunden är lika. Att vi ändå delar in oss i grupperingar, folkslag, nationer, fotbollsfans eller subkulturer av olika slag har antagligen med vårt behov av identifikation att göra. Vi bekräftas av andra. Vi finns när vi blir sedda och bekräftade. Och vi bekräftar andra på liknande sätt. Men våldet kan aldrig vara lösningen. Istället måste vi försöka hitta frågor och dialog som jämnar ut och skapar en gemensam bild av hur världen ser ut. Fredstanken får aldrig överges. Vare sig i det stora eller i det lilla perspektivet.
Den röda mattan i Alaska När en demokratiskt vald ledare rullar ut röda mattan för sin vän vid toppmötet i Alaska blir det hela lite mer komplicerat. Går det att vara vän med en diktator? En person som har ihjäl sina politiska motståndare? (Det är ju nu bekräftat att Alexej Navalnyj blev förgiftad i Ryssland). Måste man inte ta avstånd från personer som inte respekterar mänskliga rättigheter och demokrati? Är det OK att vara för personer som vill störta det demokratiska styrelseskicket? Eller var ska gränsen gå?
Turkiet behöver diskuteras mer Om Ulf Kristersson väljer att krama om Erdogan i Turkiet, som sin allierade i NATO, har han då gått för långt? Enligt Utrikespolitiska Institutet är Turkiet delvis fritt och delvis auktoritärt, framför allt när det gäller kritik mot maktens män. (Se länk nedan). En svensk journalist satt fängslad i ett par månader, kurder som flytt till Sverige har antagligen all anledning att känna sig oroliga, eftersom minoriteten kurder inte behandlas på ett rimligt sätt och eftersom PKK valt att strida för kurdernas självstyre. Minoriteters ställning i ett majoritetssamhälle är ett återkommande tema, även hos oss i Sverige. Det tycks vara svårt för vissa politiker att acceptera olikheterna.
Kan man vara vän med en icke-demokrat? Så går det att vara vän med en auktoritär och antiodemokratisk ledare? Var går i så fall gränsen? Att Trump gillar Putin stör oss kanske mer än att Kristersson är kompis med Erdogan. Men hur är det med de auktoritära åsikterna och agerandena hos Sverigedemokraterna? Är SD numera accepterade som en politisk rörelse i Sverige som vill värna svensk demokrati, mångfald och åsiktsskillnad? Enligt Ebba Busch är det inget problem, men hon ju också förordat att polisen ska skjuta skarpt mot demonstranter som beter sig våldsamt. Så det parti i Sverige som tydligast har kristna rötter tycks numera ha övergett centrala delar av det kristna budskapet, där det brukar handla om att älska din nästa som sig själv osv.
En nordisk debatt om demokratins ställning? Opinionsbildning och förskjutning av värderingar är långsamma processer som vi kanske alltför sällan sätter ord på. Men det hindrar ju inte att vi då och då måste stanna upp och fråga oss var de röda linjerna går för vad som är acceptabelt och inte. Vi borde ju också ha en debatt om vilket ömsesidigt åtagande vi numera har gentemot exempelvis Turkiet till följd av NATO-inträdet. Är Sverige som land och svenskarna som folk redo att skicka svensk trupp till att försvara Erdogans regim? Om inte, hur motiveras detta? Och vilken konsekvens får NATO-medlemskapet därmed för den svenska synen på demokrati? Borde vi inte ha en nordisk debatt om detta, eftersom alla de nordiska länderna rimligen har mycket likartad grundsyn på vad demokrati är och vad den inte är?
Plötsligt skiner solen, mörkret skingras, och hoppet växer. Lite så känns det faktiskt efter att den 16 september ha tagit del av IVA:s seminarium i Luleå (via webben) om produktivitet, cirkularitet och industrins ambitioner på området. (Länk till IVA:s hemsida nedan). Jag ber redan här om ursäkt för att den här texten blir längre än vanligt, men innehållet är viktigt och jag vill inte korta ner i onödan. Att läsa den här sammanfattningen går fortare än tre timmar….
Äntligen! Med exempel på energieffektivisering, reman (som tydligen är branschordet för remanufactoring, återtillverkning), materialhantering, nya samarbetsformer och långsiktigt hållbara lösningar stod en rad svenska företag på scenen och berättade om hur långt de kommit i omställningen. För mig som bevakat de här frågorna i decennier kändes det som att kan vara dags för det klassiska utropet från Gert Fylking vid tillkännagivandet av pristagaren i litteratur: ”Äntligen!”
”Det måste gå” Det var en imponerande bredd på stora företag som tog plats och berättade om sina lösningar för att bibehålla konkurrenskraft, lönsamhet och samtidigt skapa förutsättningar för en hållbar utveckling. Självfallet finns det problem och möjliga fallgropar, men ingen kunde ta miste på hur seriöst företagen tagit sig an frågorna. Moderatorn Cecilia Warrol slog an tonen direkt i inledningen när hon sa att ”det måste gå”. Erik Boman från ABB fick inleda och presenterade två viktiga prognoser: Antalet elmotorer i världen kommer att fördubblas fram till 2040. Den globala ekonomin, den samlade BNP:n, beräknas att dubbleras under samma period. Redan idag står elmotorer för 45 procent av världens elanvändning. Erik Boman talade därför om vikten av energieffektivisering. Varje sparad kWh är viktig.
Tillgänglighetslager är en modell man testar ABB:s nya elmotorer har en verkningsgrad på 99,13 procent. (Att jämföra med förbränningsmotorernas cirka 40-procentiga verkningsgrad). För att förstå vilken skillnad det skulle kunna innebära att ersätta befintliga elmotorer med dagens bästa utförande gjorde ABB en studie av 1800 motorer i ett svenskt pappersbruk. Man såg snabbt att det fanns många äldre, fungerande men omoderna motorer i drift. Genom effektivisering skulle besparingen i industrin enbart kunna bli 4 TWh, vilket motsvarar elproduktionen från 900 vindkraftverk. Det riktigt innovativa från ABB är att man etablerat ett tillgångslager. (Se bild nedan). Erik Boman avslutade med att konstatera att det gäller att bli bättre, även på affärer.
ABB:s system för tillgångslager
Hållbara affärsmodeller Anders Berg från LTU tog vid och berättade om sin forskning. Han nämnde att mellan 25 och 30 procent av Sveriges totala energianvändning uppstår när elmotorer är i drift. Hans forskning fokuserar på det ”ekosystem” som finns runt elmotorernas värdekedja, med ett särskilt fokus på minimal påverkan på klimat och miljö samtidigt som lönsamheten ska vara rimlig. Det han ska ta fram är förslag på hinder, lösningar, modeller och rollfördelning kring de affärsmodeller som kan visa sig hållbara. Hur ska cirkulariteten bli lönsam? Hur säljer man verkningsgrad och livslängd? Arbetet har i princip bara kommit igång, men hans frågeställningar känns rimliga.
Samarbetsformer Ett avsnitt ägnades åt koppar, som beskrevs som en flaskhals. Det ingår 82 kg koppar i en typisk ABB-motor. Tillgången på koppar understiger efterfrågan, särskilt med tanke på hur antalet motorer beräknas att öka. Ur det perspektivet blir effektivitet ännu viktigare, men hur säljer man effektivitet? Ett delsvar från Anders Berg är att vi behöver omdefiniera lönsamhet. Jag noterar i mitt anteckningsblock att det låter som värdedelning och riskdelning och att tillsammans lösa problem. Erik Boman tillfogade att målbilden är viktig och moderatorn betonade hur avgörande livslängden kommer att vara. Anders Berg nämnde att det som främst begränsar utveckling är samarbetsformerna, inte tekniken. Vinnarna blir de som lyckas skapa lönsamhet ur effektivisering.
En bild ur Anders Bergs presentation (LTU)
Förmågor och kundnöjdhet Företagen måste utveckla och stärka ett antal förmågor, fortsatte Anders Berg. Det handlar om att gemensamt med kunderna, i hela värdekedjan, identifiera nya besparingar och dolda värden. Det handlar om att tillsammans generera skalbara värden och att organisera en långsiktig och tydlig strategi tillsammans med värdekedjans aktörer. Kundnöjdhet måste vara viktigare än kvartalsrapporter, nämnde Anders Berg genom att citera Edward Hult som skrivit något i Dagens Industri den 13 september.
Summering från Anders Berg Om vi tar ledningen är cirkularitet lönsam summerade Anders Berg och påpekade att koppartillgången och elektrifieringen är avgörande faktorer som tvingar fram mindre resursslöseri. Att spara energi och att bygga cirkulära lösningar är det snabbaste, billigaste och mest skalbara svaret på utmaningarna. Leverantörer och kunder behöver dela ansvar, data, risktagande och resultat. När kunderna ökar sin förståelse för dessa samband blir affärsmöjligheterna tydliga. Förmågorna som nämndes ovan behöver öka. De svenska och nordiska företagen har en position som kan utnyttjas för att förverkliga den cirkulära ekonomin.
EU är mycket importberoende Anders Kihl från Ragnsells tog vid. Han påminde oss om att hälften av klimatpåverkan har sitt ursprung i vårt användande av jungfruliga resurser, samtidigt som detta utgör 90 procent av hotet mot den biologiska mångfalden och hotet mot vattentillgången. Bara av dessa skäl behöver vi ställa om till mer cirkularitet för att återställa ett jämviktsläge för planeten. Idag är det enbart knappa 7 procent av råvaruanvändningen som är cirkulär. (Källa: CGR 2025). Han påminde oss också om hur mycket som på kort tid har förändrats i omvärlden. EU är mycket importberoende, inte minst när det gäller fosfor. Fler råvaror kommer att klassas som strategiska den närmaste tiden. Allt talar för att mer av cirkulära flöden kommer att bli nödvändiga. Samtidigt återvinns bara bråkdelar av de volymer som behövs.
Olika regelverk En dellösning är att designa bort sällsynta jordartsmetaller och att bygga produkter som utgår från modularitet och spårbarhet, dvs där produktionen släpper idén om linjär produktion för att generera sopor för att istället se allt som återbrukbart. Anders Kihl pekade också på att regelverken ser olika ut för jungfruliga material och för återvunna. Lagar och regler behöver jämnas ut så att villkoren för återproduktion, reman, blir tydligare och mer lika oavsett om en vara är jungfrulig eller återvunnen. Han pekade också på vikten av avgiftning, dvs att filtrera bort miljöskadliga ämnen innan material kommer in i produktion. Han nämnde även att billig rysk olja har skadat returplastindustrin. Jungfrulig olja är idag billigare än återcirkulerad plast. Och de planetära kostnaderna syns inte.
Fossilfritt stål och att ta vara på gruvavfall Så blev det dags för Jenny Greberg från LKAB. LKAB står för 80 procent av EU:s järnmalm. LKAB:s strategiska position kan inte överdrivas. Det man nu vill säkra upp är värdekedjan tillsammans med partners som Vattenfall och SSAB. Man arbetar på att ta fram järnsvamp, som gör det möjligt att etablera en fossilfri stålproduktion. Förutom detta siktar LKAB på att utvinna värdefullt material ur det som normalt ses som gruvavfall. Se nedanstående bild ur presentationen.
LKAB skapar mervärden
Wolframkarbid är centralt för Sandvik Näste talare var Mats Lundberg från Sandvik. Nu fick vi lära oss om hur Sandvik hittat ett smart sätt att återbruka delar de bergborrar man säljer över hela världen. Wolframkarbid är ett ämne som används i den aktiva delen av en bergborr. Wolfram klassas som ett konfliktmaterial och det innebär att det finns all anledning att säkerställa återproduktion av dessa bergborrspetsar. Mats Lundberg visade hur det nya system ser ut som är tänkt att fungera även i länder med relativ lågutbildad personal.
Mix av två bilder ur Sandviks presentation
Sandvik tänker globalt Mats Lundberg pekade också på behovet av att bättre och tydligare definiera vad som är avfall och vad som är resurs. Bergborrstiftet är en tydlig resurs för Sandvik, men kan av vissa lagstiftare ses som ett avfall. Kina sitter på den dominerande mängden tillgängligt jungfruligt wolfram, vilket innebar problem i somras, när Kina pausade leveranser i 45 dagar. I det perspektivet blir Sandviks lösning ännu mer intressant.
Reman var ordet för dagen Nästa talare var Ann-Sofie Wulfsberg från AB Volvo. Tyvärr uppstod ett tekniskt problem under hennes presentation, så jag fick inte hela hennes dragning, men några delar kan jag återge här. Remanufactoring, återtillverkning, är centralt för AB Volvo och definieras av Brittish Standard Institutions (BS 8887-2:2009) som att återföra en produkt till åtminstone sina ursprungliga prestanda med en garanti lika eller bättre än den som gällde för den nyligen tillverkade originalprodukten. Mer än 900 000 cirkulerade artiklar säljs per år av AB Volvo. Sitt reman-system beskrev Ann-Sofie Wulfsberg på detta sätt:
AB Volvo Reman-schema
Ett antal svårigheter Det är svårt för olika aktörer att förstå vad som menas med reman, hävdade Ann-Sofie Wulfsberg. Det ställer också stora krav på designen och det är även svårt att skapa bra affärsmodeller. Att det kan vara svårt för industrin visade Michael Lieder från Scaniaägaren Traton, som beskrev hur denna industrigrupp arbetar med att sy ihop fyra olika varumärken och industritraditioner till ett gemensamt plattformsbygge. Utöver Scania äger man MAN, Volkswagen Truck & Bus och ett amerikanskt bolag som jag missade namnet på. Fyra olika bolag ska hitta en gemensam framtid i det cirkulära och kunna nyttja samma delar både när det gäller hårdvara och mjukvara. Det är många steg för att få in returer in i mainstream-flödet. Men Scania hävdar att man lyckats. Bland annat ser man modularisering som en dellösning.
Allting heter något på re- En bild från AB Volvo-presentationen är också värd att lyfta, där man har förfinat förståelsen och innebörden av olika bedömningar och åtgärder i returflödet. Det som förr beskrevs som tre eller fyra olika varianter av återvinning har numera förfinats till ett tiotal steg, alla med olika processer. Den här bilden illustrerar att det cirkulära inte bara är en papperskonstruktion, utan att det nu faktiskt handlar om en konkret verklighet ute i industrin.
UR AB Volvos presentation
Tre kloka avslutningsord Ur paneldiskussionen plockar jag ett par uttalanden som är extra viktiga att lägga på minnet. Anders Kihl från Ragnsells betonade att ”om vi menar allvar måste vi betala mer”. Det kommer att bli dyrare. Samtidigt som resursbrister också driver innovationen så att vissa ämnen kan fasas ut, som kobolt. Mats Lundberg från Sandvik frågade retoriskt om det kommer att gå att sälja en icke hållbar produkt i en hållbar värld? Erik Boman från ABB påpekade att ingenjörer måste lära sig samverkan, eftersom det kommer bli helt avgörande för den industriella utvecklingen att vi samverkar.
Genomslaget för vissa röster i det politiska samtalet är större. Man kan undra vad det beror på. Tydlighet? Förmåga att ”gå igenom rutan”? En förmåga att formulera sig så att folk begriper? Personlighet? Vad är det som gör att vissa röster får ett större genomslag än andra? Vad är det som pågår? ”Varför är det på dette viset?”
Bildmedierna korrumperar En av de böcker jag haft i bokhyllan i decennier är ”Underhållning till döds” av Neil Postman (utgiven 1985). Postman beskriver hur ”teve-åldern” (ja, man skrev så…) förändrar samhället och vårt sätt att tänka. Angående information och kunskapsförmedling, hävdade Postman redan för fyrtio år sedan, långt för internet, att bildbaserad kommunikation korrumperar vårt sätt att förhålla oss till argumentation, fakta och vetenskap.
Känslor blir tydligare än fakta Det verkar tyvärr som Postman fick rätt. Det som förändrats är att nu kan alla producera innehåll och sprida det. Avsändare och mottagare har på ett plan demokratiserats, men också tappat en kvalitetsparameter. Vem som helst kan säga vad som helst. (Även jag i denna blogg, naturligtvis). Uppe på denna förskjutning av ansvar för innehållet finns också en väldigt tydlig förskjutning från fakta till känslor. Bildmediet är mycket bra på att förmedla känslor. Genomslaget för en känsla är starkare än för en siffra.
Vi snärjs av sluga plattformsägare Postmans tes är att allt till slut blir underhållning. För att det är detta som publiken vill ha. Paketerat med gedigna doser av reklam, naturligtvis. Vi som varit med länge minns hur TV:n brukade kallas ”dumburken”, eftersom den gjorde oss fördummade. Och tyvärr stämde detta och har naturligtvis accelererat nu när TV:n inte längre behövs utan varje mobiltelefon är sin egen programskapare och TV-kanalerna ersatts av sluga nätoperatörer och plattformar som kontrolleras av Elon Musk och andra makthavare med långtgående visioner om en total kontroll.
Förenkling och lögn Så frågan uppstår: ska vi paketera fakta på ett anpassat sätt? Trump har lärt oss hur upprepning och förenkling underlättar för folk att förstå budskap. Han upprepar nästan allt två gånger när han talar. Oavsett om det är lögn eller sanning. Han har ju ett fritt förhållningssätt till sanningen. Hans problem är att han saknar långsiktig strategi och förmåga att ljuga på ett sammanhållet sätt. Först skulle Epsteinfilerna och särskilt listan över hans ”kunder” avslöjas, sedan fanns det ingen Epstein-lista, det fanns heller ingen födelsedagshälsning, och när den dök upp var det inte hans namnteckning osv osv. Lögnerna faller ihop av sin egen inkonsekvens. Ska man ljuga måste man konstruera ett mer sammanhållet koncept. Och självfallet är lögnen fel väg att gå.
”Hjälten” Charlie Kirk I svallvågorna efter mordet på Charlie Kirk har det också blivit tydligt hur stort inflytande högerns influencers har fått. Det vita majoritetssamhället i USA fick plötsligt någon som formulerade tankar som fick dem att känna revansch. Minoriteterna skulle veta sin plats. Historien om slaveriet och andra ”felaktigheter” skulle döljas. Kirk hävdade att det var omöjligt för honom att resa som passagerare i ett flygplan om piloten var färgad. Han hävdade också att rätten att bära vapen var viktigare än att skydda oskyldiga från att bli offer för det omfattande vapenvåldet. Våldtäktsoffer skulle inte ges abortmöjlighet och liknande. Denne Kirk fick i Göteborgs-Posten en hyllningssida på ledarplats häromdagen såsom varande en sann nationalist och framgångsrik opinionsbildare. Människors olika värde är tydligen en utgångspunkt för konservativa ledarskribenter nuförtiden.
Vi måste ställa frågor Så i detta nya kommunikations- och opinionsklimat måste vi som vill något annat än att kapitulera inför de auktoritära strömningarna fundera på hur vi bäst agerar. Vad innebär rättvisa? Och för vem vill vi ha rättvisa? Det borde vara journalisternas tydligaste fråga för att komma åt den egoism som hela tiden bubblar under ytan hos högern. Vem gynnas av förslagen? Vem drabbas? Varför? Frågorna måste ställas. Hela tiden. Tills svaren ger sig själva.
Jag länkar inte till Göteborgs-Postens vedervärdiga ledartext om Kirk.
Det är ekonomin som styr hur världen utvecklas. När olika intressen står mot varandra kan man konsekvent utgå ifrån att starka finansiella intressen oftast drar det längsta strået. Det är inte bara i USA som andra hänsyn än kortsiktig ekonomisk vinst får stå tillbaka. Under hela 1900-talet och med fortsättning in i vår tid har resurser, särskilt naturresurser, setts som exploaterbara hävstänger för ekonomin. Det gäller mineraler, oljan och andra fossila tillgångar, men också exempelvis skogen och fiskbestånden i världen. Trålning i Östersjön ses som något bra, även när ekosystemen riskerar att krackelera.
Kvalitet är viktigare än kvantitet Anders Wijkman skrev i somras en viktig DN-debatt-artikel (länk se nedan) som pekade på det bakvända i att vi fortfarande mäter ekonomin i något slags bruttosammanhang. Alla varor och tjänster slås ihop och kallas BNP. Oavsett om det som utförs handlar om att asfaltera grönytor eller att sälja och sprida PFAS-bemängda bekämpningsmedel mot skadedjur i vårt jordbruk. Vi behöver andra mätetal, skriver Anders Wijkman, där det blir möjligt att synliggöra kvalitet i stället för kvantitet och sociala faktorer ges ett utrymme för att mäta hur välståndet utvecklas över tid och på ett rättvist sätt. Idag halkar många länder efter och även i de rika länderna ökar klyftorna. Istället för ”trickle down” som Thatcher lanserade borde vi tala om ”trickle up”, skriver han. Detta eftersom det är de rikaste som gynnas av den ekonomiska utvecklingen.
Wellbeing economy for all Anders Wijkmans artikel har flera relevanta och intressanta hänvisningar till aktuell forskning och till internationella rörelser. Han nämner ”Wellbeing economy for all” som ett exempel på hur planetens och välbefinnande kan sättas i centrum som alternativ till dagens mainstream-ekonomi. Intressant är att organisationen har kopplingar till ett antal länder på högsta nivå. Det räcker inte att vara överens om målet, det behövs ju konkreta steg i verkligheten för att något ska hända. (Se länktips nedan). Det finns också forskare som ägnar en hel del tid åt att synliggöra och testa andra ekonomiska modeller. Ett inspirerande exempel är den forskning som bedrivs av Jennifer Hinton i Lund och som för enkelhets skull kan kallas ”lagomekonomi”.
Lagom är ett bra ord för en rimlig takt Det mest rimliga är ju att vi anpassar produktion, användning, ägande och återvinning av resurser till våra långsiktiga behov. Idag låter vi ”ekonomin” gynnas av att överproducera, överkonsumera och överbelasta planeten med det vi orsakar av skräp, inte minst plastfragment. BNP ökar när vi gör av med onödigt mycket energi, tar upp onödigt mycket råolja, producerar onödigt många produkter, köper onödigt många varor och slänger onödigt mycket på sophögen. Det måste gå att bygga en ekonomi som genererar en rimlig balans mellan behov och resurser på global nivå. Det teoretiska fundamentet för denna lagomekonomi är sådant som Jennifer Hinton och andra ägnar tid åt. För mig illustrerar detta med lagomekonomi kärnan i det som ”Cirkulär ekonomi” borde handla om. Inte att samla in mer och mer plast för att göra nya produkter av gammal plast. Det ska vi också göra, men ekonomin är det centrala i sammanhanget.
Vi kan inte fortsätta att sabotera för kommande generationer Nästa steg måste vara att vi skyndsamt breddar utbildningen på våra handelshögskolor och i ämnet ekonomi. Det duger inte längre att enbart utbilda i hur den gamla slöseri-ekonomin fungerar. Vi har begränsat med resurser, vi kan inte tillåta oss att sabotera miljön och människors livsvillkor för att gynna ett fåtal kapitalägare. Välfärden ska byggas genom att vi använder produktionsresurser och skatteinstumentet på ett klokt sätt. Inte genom att sabotera för kommande generationer. Hushållning är vad det handlar om. Spara den under miljoner år lagrade råoljan för kommande bruk, fasa ut förbränningen skyndsamt och skapa regelverk som ålägger industrier och producenter att ansvara för hela livscykeln kring det de producerar.
Företagen måste lära sig att bädda sängen Det är ungefär som när vi kräver att våra barn lär sig att bädda sängen, torka disken och städa upp efter sig, måste företagen ta hand om konsekvenserna av det de producerar. Vi kan inte låtsas att planeten är en gigantisk soptunna, där det är fritt fram att skräpa ner och förstöra livsmiljön för kommande liv. Akut handlar det om ämnen som PFAS och andra kemikalier, och på sikt måste vi säkerställa att allt som produceras kan ingå i kontinuerliga produktionscykler. Återbruk på riktigt. Där ekonomin tyglas så att den bygger en rättvis värld, där majoriteten människor får det bättre. Den egoism och girighet som präglar mainstream-ekonomin idag hör hemma i en annan tid och har inget med framtiden att göra.
Då och då kommer rapporter om att isen på Antarktis återhämtar sig eller åtminstone inte smälter i den takt som förväntats av de prognoser som klimatforskarna arbetar med. Att Antarktis inte smälter fort borde naturligtvis glädja de flesta. Men klimatförnekare och dito skeptiker passar ju också på att låta detta exempel illustrera att allt är överdrivet och att klimatvariationer alltid har funnits osv.
Gigantiska mängder is som inte får smälta Det är som bekant enorma mängder is som lagras på Antarktis. Havsnivån skulle höjas storleksordningen 15 – 20 meter om all is skulle smälta och i praktiken göra slut på dagens samhällen. Grönlands is brukar beräknas motsvara en havsnivåhöjning på cirka 7 meter. Den höjningen är också omöjlig för dagens samhällen att hantera. Arktis is flyter ju på vattnet och skulle innebär mindre havsnivåhöjningar, som delvis har påbörjats.
Det är komplexa förlopp Den effekt som rapporteringen sällan tar upp är att smältvattnet runt Antarktis i sig kan bromsa avsmältningen. Den is som smälter är ju nollgradigt vatten och om man omgärdar hela Antarktis med nollgradigt vatten bromsar rimligen avsmältningen in. Det är inte så konstigt. Samtidigt påverkar dessa stora mängder kallvatten naturligtvis de havsströmmar som i vanliga fall transporterar varmare vatten från oceanerna närmare Antarktis. Att förloppen inte blir linjära borde väl journalisterna ganska snabbt inse, tycker man. Särskilt om de läser lite av den forskning som finns kring hur de branta iskanterna på glaciärerna i sig utgör ett skydd. (Se länktips nedan).
Tidsfaktorn är hisnande Svängningarna lär blir större i takt med att både havstemperaturen och lufttemperaturen höjs. För min del är jag mer oroad över havstemperaturen eftersom den lagring som sker i haven rimligen kommer att ta tusentals år att balansera ut. Vi dömer framtida generationer till att leva i ett klimattillstånd, som på ett farligt och destruktivt sätt skapar onödigt kraftiga och förödande orkaner, oväder, stormar, bränder och annan förödelse. Exempelvis havsnivåhöjning. Alla kustnära städer borde snarast ta fram planer på hur man skyddar sig mot översvämningar.
Portar mot havet Portar mot havet har diskuterats i 15 – 20 år i Göteborg. Det är en stor investering och en teknisk utmaning eftersom Göta Älv inte slutar att rinna bara för att havet trycker på. Och Nordre Älv har sina begränsningar. Det rimliga är att staten organiserar och finansierar en forskarledd grupp som får 5 – 6 år på sig att ta fram förslag på lämpliga åtgärder för alla utsatta samhällen, Annars riskerar vi få en debatt om vilka städer som är ”rättvist” att offra, när inte pengar, tid och resurser räcker till för att skydda alla. (Se länktips om en motion för portar i Göteborg från förra riksdagsåret).
Prioriteringar? Istället har vi en Tidöregering som ser det som sin uppgift att staten, skattebetalarna, subventionerar dyr, farlig och otestad SMR-teknologi för serietillverkade en-gångs-kärnkraftverk. Prioriteringarna och omdömeslösheten är uppseendeväckande, minst sagt.
Nyhetsbrevet OmEV handlar precis som man kan ana om elektriska vägfordon. De har under imponerande 15 års tid bevakat utvecklingen på området, skapat mängder av nyhetsbrev och poddar och hjälper företag, myndigheter och andra att orientera sig inom ett område som har många delfrågor och som berör den tekniska utvecklingen på ett väldigt centralt område, hur vi ska transportera oss på ett hållbart sätt när vi väl lyckats fasa ut fossila bränslen. I det senaste nyhetsbrevet sammanfattade de en rapport om den europeiska bilindustrins ställning och möjliga utveckling.
Hur ska industrierna resonera? Det är intressant att läsa att cirka 7 procent av EU:s BNP kan kopplas till fordonsindustrin och att det handlar om dryga 13 miljoner arbetstillfällen. Tyskland, Frankrike, Spanien och några till länder har ledande företag i denna bransch och de sliter naturligtvis med den ganska svåra frågan hur de på bästa sätt ska agera för att utan stora ekonomiska förluster klara av ett systemskifte. Hänger kunderna med? Hur agerar regeringarna och EU centralt? Vilka stödsystem finns, hur agerar kineserna och koreanerna? Och japanerna inte att förglömma. Hur ska varumärkena behålla sin attraktionskraft samtidigt som tillverkningen kanske måste flyttas till låglöneländer? Och vad innebär det nya hotet från Trump och hans tullar? Marknaden klarar troligen inte omställningen utan stöd.
Många frågetecken Frågorna är många. Och den rapport som återges pekar på ett antal av de svårigheter bilbranschen har att hantera på kort och längre sikt. Det tycks som att flera av tillverkarna har prioriterat premiumsegmentet och därmed lämnat fältet fritt för de mindre och billigare kinesiska bilar som kan komma att ta över en stor del av marknaden. BYD är ett sådant märke som idag tar allt större plats. Det finns också ett stort frågetecken kring utbyggnad av laddningsstrukturen. Gör verkligen länderna tillräckligt för att underlätta för bilägare att byta till eldrift? Det är ju en hönan-och-ägget-fråga detta med elbilar och laddinfrastruktur. Det går inte att motivera utbyggnad av infrastrukturen om det inte finns bilar och konsumenter som efterfrågar laddning. Och omvänt går det inte att sälja elbilar om det inte finns laddmöjligheter i närheten av bostaden. I sammanhanget är det intressant att notera att över 90 procent av nybilsförsäljningen i oljelandet Norge gäller bilar med eldrift.
Ett till ett kommer inte fungera Nu har jag inte läst rapporten, men det hade varit intressant om den också tog upp systemskiftet kring ägandet. Vi måste rimligen öka nyttjandet av varje fordon och då innebär det att det är mobilitet som ska efterfrågas och inte ägandet. Det kommer inte bli hållbart att ersätta fossilbilar med elbilar ett till ett. Vi behöver frigöra gatumark och parkeringsytor samtidigt som vi minskar resursanvändningen och lämnar det tillstånd bakom oss, där en vanlig bil står stilla ungefär 93 procent av tiden. Det är ett enormt resursslöseri som vi inte kommer ha råd med.
Ta täten med nya affärsupplägg Därför hade det varit intressant att höra om rapporten kring den europeiska fordonsindustrin väger in ett minskat fordonsantal och en högra nyttjandegrad per fordon samtidigt som man borde förbereda för helt nya affärsmodeller, där det inte är ägandet som står i centrum. Tvärtom kanske tillverkarna ska satsa på att behålla ägandet och ta ansvar för sina fordon, byta ut delar och hålla dem uppdaterade via fjärranalys av status etc. Med ett långsiktigt ansvarstagande för varje fordon skulle de europeiska tillverkarna kunna ta täten i en hållbar omställning. Gärna i samarbete med lokala företag som erbjuder tjänster (framkörning?) liksom med banker och försäkringsbolag osv. Det är en intressant variant av det som brukar kallas cirkulär ekonomi, när tillverkaren tar ett större ansvar och mobiliteten står i centrum snarare än ägandet.
Det gäller att passa på att skapa mervärden för konsumenterna.
Det pågår ett militärt övertagande av samhället i USA. Ett ”mjukt undantagstillstånd”, är det en del som säger. Steg för steg flyttar presidenten fram positionerna. Det han vill komma åt är de delstater som traditionellt röstar på demokraterna. Det är folkrika delstater och städer på öst- och västkusten som oftast styrs av demokratiska guvernörer och borgmästare.
ICE fick federalt stöd av beväpnad personal Det började med att federala styrkor fick i uppgift att säkra upp att migrationsmyndigheten ICE kunde genomföra sina räder i bland annat Kalifornien. En effekt av detta har blivit att många lantbruk nu står utan arbetskraft, eftersom de brukat anlita billiga migranter till skörden. Migranter som nu inte vågar visa sig eftersom de inser att de då riskerar att gripas. Trump tänker ju sällan eller aldrig på konsekvenserna av de beslut han genomdriver, så att alla de jordbrukare som röstade fram honom nu står inför stora problem är inget han tänkte på.
Han skyller på hemlösa, men motivet är ett annat Det som beskrivs i länken nedan är hur Trump nu låter de federala styrkorna ta över kontrollen av huvudstaden Washington. Han skyller på hög kriminalitet (som har sänkts det senaste året) och på att det finns en mängd hemlösa som ”förfular staden”. Det är inte de hemlösa han vill hjälpa, utan sig själv i det arbete som pågår för att steg för steg ta kontroll över landet. Delstater som röstar fram republikanska guvernörer och borgmästare är han inte så intresserad av.
”Ni behöver inte rösta fler gånger…” Det han vill åstadkomma är att på ett lämpligt sätt åsidosätta den politiska kontrollen över delstater och städer, där demokraterna styr. Genom att använda de maktmedel han har till förfogande verkar Trump vilja åsidosätta demokratiskt valda politiker. Det är så här det går till enligt den plan har. Han har ju dessutom lovat sina väljare att bara de röstar 2024 behöver de inte rösta fler gånger. ( Se klippet nedan). Han ska ”fixa allt”….
