Category Archives: Globalt

Nej, Leif Östling, du har fel!

Posted on by
3

Leif Östling skrev häromdagen i Timbro-knutna ”Smedjan” en debattartikel som lika gärna hade kunnat ha rubriken ”smörjan”. Det var ohederligt, oriktigt, oansvarigt och tio andra begrepp på o- som kännetecknade hans artikel. Den läses antagligen av ett antal VD:ar och styrelseproffs i små och stora företag och syftet tycks vara att sänka ambitionerna för åtgärder som hejdar klimatkatastrofen. Istället för hållbarhet ska vi enligt Östling tänka holistiskt och vara beredda att från tid till annan ändra spelreglerna. Vi får inte stoppa huvudet i sanden, menar han, och hävdar att det är det hållbarhetsförespråkarna gör (!). (Länktips till artikeln, se nedan).

Konkurrenskraft bara om vi envist håller fast vid det gamla?
Artikeln vimlar av felaktigheter, så här får jag nöja mig med att lyfta några. Östling påstår till exempel att om näringslivet inte får fortsätta att bidra till klimatskadlig verksamhet kommer arbetskraften bli arbetslös, vilket i sin tur leder att skattepengar måste gå till att försörja de arbetslösa istället för att satsas på att ställa om till fossilfrihet. Om vi tappar i konkurrenskraft blir vi relativt sett fattigare, påpekar Östling. Och tycks därmed hävda att den enda vägen framåt för Sverige är att bygga Sveriges framtid på en fossilberoende tillväxt. Annars blir enligt Östling all arbetskraft arbetslös.

Han vänder på begreppen
Business as usual är den väg han stakar ut och paketerar sitt budskap i ord som ”målkonflikt”, ”holistiskt synsätt” och ”andra prioriteringar”. På köpet byter han innebörd i begreppet hållbarhet, från något eftersträvansvärt till något som ensidigt låser in utvecklingen i en världsfrånvänd klimatanpassning. Det känns som en referens till den ”demokratiska” republiken DDR att använda orden så omvänt. Men det är väl det högerkrafterna håller på med just nu, att byta ordens valörer och innebörd.

Vi behöver minska 12 procent per år
Riktigt pinsamt och farligt vilseledande blir det när Östling hävdar att EU och Sverige står för en mindre del av klimatpåverkande utsläpp än andra. Den levnadsstandard vi har bygger på en ohållbar konsumtionstakt och innebär att vi per capita, som är det enda rimliga jämförelsetalet, orsakar CO2-utsläpp nära 8 ton per person och år i Sverige. På grund av Tidöregeringens anti-klimatpolitik har Sveriges utsläpp också ökat med 7 procent under 2024 jämfört med året innan. Den hållbara nivån för varje svensk är cirka 1 ton koldioxid. För att ha en chans att klara Parisavtalet måste vi minska utsläppen cirka 12 procent per år, men regeringen ser istället till att öka utsläppen. Och nu vill Östling ytterligare bromsa ambitionerna.

Den rikaste procenten och den rikaste promillen
Att statistik kan ge fel bild och utgöra underlag för fel åtgärder illustreras av den Oxfam-rapport som kom tidigare i år (se länktips nedan). Beroende på hur man väger in inkomstskillnader kan det bli tydligt vem som egentligen behöver ändra sitt beteende. I Oxfams rapport kunde man läsa att ”utsläppen från den rikaste procenten i Sverige ökat med 24 procent sedan 1990 – medan motsvarande siffra för den rikaste 0,1 procenten är 44 procent. För de 50 procent med lägst inkomst har dock utsläppen minskat med 31 procent. ” Det är de rika, Östling och hans kompisar, som ställer till det med sina utsläppsökningar och framför allt behöver fås att minska sina utsläpp. Men det säger han inte. Istället vill han fortsätta att drömma om och argumentera för en evig tillväxt.

Same procedure as every year….
Denna eviga tillväxt tycks i Östlings tappning dessutom innebära att ingen industri ska behöva produktutveckla så att produktionen och det man säljer kan konkurrera på en fossilfri global marknad. Han tycks på allvar hävda att företagen måste få fortsätta tillverka samma produkter man alltid gjort och på samma sätt, annars uppstår massarbetslöshet. Det är det Östling menar med sin ”målkonflikt”.

Det är i framkant Sverige har chans, inte som sist ut…
Att det är aktieägare som har mest att tjäna på att insatt kapital ger utdelning under lång tid är en sannolik drivkraft för Östling och hans vänner att vilja argumentera för ”holistiskt synsätt” i motsats till ”hållbarhet”. Det är bara att hoppas att VD:ar och styrelseproffs ute i verkligheten genomskådar Östlings budskap. Det är bråttom att ställa om, så att vi inte förlorar konkurrenskraft. Att bromsa klimatambitionerna i det här läget gynnar inte Sverige och heller inte välfärden. Med Östlings logik skulle en mycket stor del av det som gjort Sverige rikt under 1900-talet aldrig ha hänt.

Man får hoppas att folk är så upptagna nu i december så att de inte läser Östlings artikel.

Länktips: Leif Östlings debattartikel den 16 december 2025: https://timbro.se/smedjan/erkann-malkonflikten-om-klimatet/

Länktips: Naturvårdsverket: statistik för CO2-utsläpp relaterat till territoriella utsläpp. https://www.naturvardsverket.se/data-och-statistik/klimat/sveriges-utslapp-och-upptag-av-vaxthusgaser/

Länktips: Naturvårdsverket: statistik för CO2-utsläpp enligt konsumtionsmetoden: https://www.naturvardsverket.se/data-och-statistik/konsumtion/vaxthusgaser-konsumtionsbaserade-utslapp-per-person/

Länktips: Naturvårdsverket: förklarande text kring vad forskningen anser vara en hållbar utsläppsnivå som vi måste nå allra senast 2050: https://www.naturvardsverket.se/amnesomraden/klimatomstallningen/omraden/klimatet-och-konsumtionen/

Länktips: WWF: Vad händer vid olika nivåer av temperaturhöjnngar: https://www.wwf.se/klimat/konsekvenser/#hur-allvarlig-ar-klimatkrisen

Länktips: Oxfam rapport: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/JbKyk4/utslapp-fran-sveriges-rikaste-okar

Fredspriset bör inte gå till aktiva politiker

Posted on by
Reply

Den 10 december delas Nobelprisen ut. Först i Oslo. Fredspriset brukar delas ut vid lunchtid och traditionen bjuder att det ordnas ett fackeltåg i Oslo till pristagarens ära och för att manifestera freden. Så blir det inte i år.

Obama och Abiy Ahmed
Genom åren har den norska nobelkommittén valt pristagare som minst sagt varit tveksamma. Det blir på något sätt alltid fel när aktiva politiker tilldelas fredspriset. Det är som om den norska nobelkommittén hoppas att priset ska bidra till den fredliga utveckling många hoppas på. Så kändes det när Barack Obama fick fredspriset. Som en besvärjelse, ett hopp om att hans gärning skulle innebära tydligare steg i riktning mot fred i världen. Eller när Etiopiens president, Abiy Ahmed, tilldelades fredspriset 2019 med motivet att han ansträngt sig att sluta fred med Eritrea. Det dröjde bara ett år så var Etiopien härjat av ett inbördeskrig, där den norra regionen, Tigray, utsattes för fruktansvärda förföljelser.

Myanmar
En annan fredspristagare som ifrågasatts är Myanmars ledare Aung San Suu Kyi, som suttit i fängelse eller husarrest under den större delen av den tid hon hade kunnat göra nytta som politiker. Militärjuntor i Myanmar (tidigare Burma) har på olika sätt åsidosatt demokratin och hållit henne i strama tyglar. Så tidigt som 1991 tilldelades hon fredspriset och har även fått andra utmärkelser. Att hon inte lyckades förhindra förföljelsen av rohingya-folket 2017 sågs av många som ett tecken på att det är militären i Myanmar som styr och bara använder Aung San Suu Kyi som ett verktyg.

Venezuela
När nu Maria Corina Machado tilldelas 2025 års fredspris är det sannolikt att konfliktnivån i Venezuela lär öka. Machado har uttalat sig tydligt för Trump. Trumps intresse för Venezuela handlar medialt om att strypa drogtillförseln till USA, men många menar att det egentliga motivet för Trump att vilja knäcka Maduros regim i Venezuela är oljan. Venezuela har stora oljetillgångar, som USA gärna skulle kontrollera. Genom att ge fredspriset till Machado legitimerar den norska fredspriskommittén på ett sätt det synsätt som då och då präglat USA:s syn på Sydamerika, att det är USA:s ”bakgård” som de kan göra vad de vill med. Det räcker att tänka på Allende och Pinochet i Chile (kuppen 1973) för att se vart det synsättet kan leda.

Infantino räddade Trump
Det var ju tur för Trumps ego att FIFA-presidenten Infantino uppfann ett eget fredspris, som han kunde dela ut till Trump, nu när han inte fick Nobels fredspris. Misstanken att priset till Machado delvis var för att hålla Trump på gott humör släpper inte. Det smartaste norrmännen kan göra är att försöka undvika aktiva politiker i sina prisdiskussioner.

Borde vi inte ta höjd för osannolikheter?

Posted on by
Reply

Människan tycks ha svårt att ta otydliga hot på allvar. Det är när vi står inför det konkreta problemet som vi eventuellt agerar. Det har kanske med vår anpassning att göra, vår förmåga att hitta lösningar här och nu. De hot vi står inför i och med klimatförändringarna är därmed svårare att ta som utgångspunkt för vårt agerande. Hoten är fortfarande diffusa, kommer att inträffa någon gång i framtiden och kanske inte här. De upplevs nästan som rykten, som kan avfärdas.

Är 15 procent mycket?
Samtidigt har vi under decennier nu matats med forskningsrapporter och analyser som alla pekar i samma riktning. Planeten är på väg in i ett nytt och okänt läge, där mänsklig aktivitet har gjort att det mångtusenåriga jämviktsläge vi har haft är på väg att rubbas. Glaciärerna smälter snabbare än beräknat. AMOC-systemet har tappat 15 procent av sin kapacitet. (Se länktips nedan angående AMOC, samt en The Guardian-artikel). Det finns tecken som tyder på att Amazonas regnskog har skövlats så kraftfullt att hela denna tropiska ”lunga” kommer att få svårt att finnas kvar som självbalanserande system, vilket i sin tur kan påverka andra luftströmmar, nederbördsmängder, ökenbildning osv. Allt hänger ihop.

Tröskelnivåer är osäkra
Den rådande bilden är att havsnivåhöjningen kommer att vara upp till en meter om 75 år. Men det är långt ifrån säkert eftersom återkopplingseffekter är mycket svåra att räkna på. Liksom att tröskelnivåer alltid bygger på en viss sannolikhet. Även det osannolika kan inträffa och då förstärks naturligtvis andra effekter. Ett större sjok av Antarktis glaciärer skulle exempelvis kunna brytas loss. Eller avsmältningen från landbaserade glaciärer skulle kunna ske mycket snabbare än tidigare. När olika komponenter i vårt klimatsystem rubbas vet vi ju inte exakt hur resten av det komplexa systemet reagerar. Men vi vet att med mer avdunstning till regn kommer väderfenomenen att bli mer extrema. Stormarna både mer frekventa och kraftigare. Jordskred och översvämningar mer sannolika. Väderfenomenen blir svårare att beräkna på både kort och lång sikt.

Fem miljarder behöver flytta….
När vi närmar oss något mellan en och två meters havsnivåhöjning kommer det steg för steg bli allt svårare att bo kvar i våra kuststäder. Minst fem miljarder människor bor kustnära. De försörjer sig bland annat på att det finns tillgång till livsmedel, färskvatten och fungerande infrastruktur. En indikator kommer att bli sjunkande fastighetspriser, och att försäkringsbolagen vägrar försäkra fastigheter. När lån på så sätt förfaller, där säkerheten utgörs av framtida värde på en fastighet kommer ett ”chicken-race” utan motsvarighet att äga rum. Alla banker kommer att jaga säkra belåningar. Kustnära fastigheter räknas bort. Korthus-ekonomin faller samman.

Kaoset väntar
Risken är uppenbar att forskarna, för att inte verka oseriösa, har räknat lite för ”snällt” sannolikheten för en snabb havsnivåhöjning. Inom två generationer kan det hela börja ta fart på allvar, när vissa områden på jorden blir obeboeliga och hundratals miljoner människor inte längre har sin försörjning. Bristen på mat och färskvatten, störningar i transporter, tillverkning och energiförsörjning kommer stegvis att bli så allvarliga att stora folkförflyttningar blir nödvändiga. När miljontals människor samtidigt söker sig nya bosättningar tvingas de ge upp det nuvarande boendet och kommer att få synnerligen svårt att skapa sig en ny försörjning. Det blir i praktiken omöjligt undvika en kaosartad utveckling.

Borde vi inte minimera riskerna?
Inom ett par generationer kan detta tyvärr vara det som händer. Elon Musk kanske hinner åka till Mars med sina raketer och andra miljardärer kanske kan köpa sig förnödenheter och skydd (men inte om pengar inte längre räknas). Mycket av det som vi idag tar för självklart kommer att upphöra. Och kampen för överlevnad blir konkret. Det låter kanske överdrivet och verklighetsfrämmande, men rimligen borde mänskligheten kunna ta sig samman och minimera risken för ett sammanbrott. Tydligen har vi svårt att föreställa oss hot som inte är konkreta.

Blir Göteborg i praktiken obeboeligt under mina barnbarns levnad?

Länktips: https://sv.wikipedia.org/wiki/Amoc_(system_av_havsstr%C3%B6mmar)

Länktips: https://www.theguardian.com/environment/2024/feb/09/atlantic-ocean-circulation-nearing-devastating-tipping-point-study-finds

Passiviserande och oansvarigt av SvD

Posted on by
Reply

Svenska Dagbladet kan naturligtvis inte låta bli. Den 10 november ger de stor redaktionell plats på ledarsidan till Björn Lomborg, den sedan decennier klimatskeptiske danske debattören som på olika sätt försökt relativisera och förminska klimathotet. Nu i COP30-tider passar SvD på att låta Lomborg bre ut sig. Det är så typiskt. För säkerhets skull tipsar SvD om fler av Lomborgs artiklar, så att angelägenhetsgraden i klimathoten verkligen tonas ned.

Skickligt och försåtligt
Lomborg skriver skickligt. Så har han ju också skrivit opinionstexter i över tjugofem år. Han påpekar både i inledningen och i avslutningen av sin text att deltagarna flugit in till konferensen i Belém i Brasilien. Underförstått att vi ska tycka att hyckleriet är stort. Att det dagligen flyger tiotusentals flygplan kors och tvärs med ungefär en miljon människor samtidigt i luften är naturligtvis ett faktum Lomborg räknar med att ingen läsare har koll på. Och därför ska alla tillresande till COP30 kunna utmålas som hycklare.

Kort om Lomborgs artikel-innehåll
Lomborg utgår från något Bill Gates ska ha sagt, om att världen borde fokusera på fattigdomen och alla sjukdomar, något som Lomborg paketerar som ”sunt förnuft”. De fattiga i världen oroar sig inte för 0,1 grad temperaturhöjning, raljerar han. De vill ge sina barn utbildning. Och fortsätter att beskriva klimatpolitiken som dogmatisk, extremistisk och präglad av domedagsberättelser. Och med ett siffertrixande tror han sig kunna trolla bort angelägenhetsgraden. Citat: ”Klimatekonomisk analys visar att påverkan, om klimatförändringarna lämnas utan åtgärd, handlar om cirka två-tre procent av global BNP fram till år 2100, vilket innebär att vi då kommer att vara 435, snarare än 450 procent rikare än idag. Klimatet är alltså ett problem bland många, inte en allt annat överskuggande katastrof.” Och fortsätter i artikeln att argumentera för välfärdslösningar som viktigare för fattiga länder än att tackla klimathotet. Paketerat som sunt förnuft.

SvD ledarsida 10 november 2025

Lite bakgrund
Redan 2001 utsågs Lomborg till ”Global Leader for tomorrow” av World Economic Forum. Och sedan dess har han på olika sätt försökt relativisera och motarbeta miljö- och klimatarbetet på de sätt han kunnat. (I Sverige har kanske bara Lars Bern lyckats få samma typ av genomslag. Bern hävdade t.ex. i en debattartikel 2008 att det inte finns något samband mellan koldioxidhalt och klimat och han har varit en återkommande gäst i SD:s SwebbTV. ) Genom åren har ett fåtal högröstade klimatskeptiker fått orimligt stort utrymme i debatten, något som ofta kopplats till fossilindustrins intresse av att förvilla, fördröja och förlöjliga i debatten.

De smältande glaciärerna 
Det Lomborg gör är att enögt studera nuvarande klimatstatus ur ett nationalekonomiskt perspektiv. BNP-måttet tar inte hänsyn till fördelningsfrågor, kvalitet, livsvillkor, naturens bärkraft och mångfald och många andra helt avgörande perspektiv. Låt mig nämna ett exempel på hur klimatförändringarna sannolikt kommer att förändra livsvillkoren för miljarder människor och allt levande. När glaciärerna smälter och vinterns snömängder inte längre hålls kvar i Himalaya, Anderna eller för den delen den nordiska fjällkedjan, kommer den livsavgörande färskvattentillförseln att upphöra att vara kontinuerlig. Bara i Sverige har åtta glaciärer försvunnit. När människor, djur och natur inte längre får tillförsel av sötvatten på det sätt som vi är vana vid kommer livsförutsättningarna drastiskt att förändras. Vart miljarder människor ska fly eller flytta bryr sig Lomborg inte om. Det syns inte i de snäva BNP-algoritmerna.

Vi vet inget om tipping-points, särskilt om BNP ska styra kalkylerna
Eller för den delen om regnskogen skulle passera en tipping-point, delvis orsakad av girig avverkning i kombination med klimatförändringar, något som forskarna varnar för. Då uppstår en helt ny instabilitet i klimatet, något som kan komma att påverka vädertyper och odlingsförutsättningar i stora delar av världen. Betänk att Sahara har varit skogsbeklätt, så är det enkelt att förstå hur drastiska förändringar kan inträffa, som inga datormodeller, framför allt inte nationalekonomiska sådana, kan fånga.

Perspektivvalet är ohederligt
När Lomborg påpekar att majoriteten av världens befolkning inte ligger sömnlösa för 0,1 grads temperaturhöjning är det ungefär lika relevant som att hävda att den miljon svenskar som emigrerade till USA för något sekel sedan gjorde det för att de ogillade den Läsebok för folkskolan som de tvingats traggla sig igenom och särskilt den version Artur Hazelius tog fram. Flykten till Amerika bottnade naturligtvis i flera orsaker, men grunden var att man inte såg en framtid i det fattiga Sverige.

Forskare borde sträva efter helhetsbilder
Vars och ens åsikter präglas naturligtvis av hur man uppfattar vardagen. Det är forskarnas sak att ta fram scenarier och möjliga vägar eftersom de kan se helheten. Forskare som Lomborg gör emellertid motsatsen när de medvetet blandar ihop vardagsrealism, ”sunt förnuft” och strävan efter en vardag som fungerar i det korta perspektivet med de långsiktiga hot världen står inför. Det är ohederligt.

När det brinner röstar man inte för att köpa sig tid
Miljoner människor lägger sig hungriga. När nu USA under Trump dessutom drastiskt lägger ner USAID skapas ytterligare problem. Även i USA finns nu miljoner amerikaner som inte vet hur de ska ge sina barn mat eller kunna ha råd med sjukvård. De orättvisor som en överdriven tro på marknadsekonomi och kapitalism skapat kommer inte att lösas för att Bill Gates plötsligt insett att det finns orättvisor som är akuta. Och som Lomborg försåtligt använder för att försöka gömma undan klimathotet i någon byrålåda. Vi måste klara att både lösa de systematiska orättvisor som dagens ekonomi orsakat och hantera de stora hoten som Rockström med flera identifierat i form av planetära gränser, som vi just överskrider 7 av 9. Inklusive klimatet. Det är bråttom.

Mer business-as-usual, tycker SvD
Det SvD säger genom att ta in Lomborgs artikel är att ”Business-as-usual är bra, vi kan vänta med att hantera klimatfrågan, det är bättre att vi fortsätter bygga BNP, vinster och övervinster på det sätt vi gjort så kanske resten av världen också får det lite bättre…..” Passiviserande, fördummande och oansvarigt är det. Och säkert får ledarredaktionen några uppmuntrande mejl från ytterhögern och från andra som vinner på att villkoren för vinstjakten förblir desamma.

Vitboken kan hjälpa Tidö-gänget i valet

Posted on by
Reply

Tobias Hübinette är en tydlig och viktig röst i debatten mot rasism och högerextremism. Den 7 november 2025 genomfördes ett akademiskt seminarium på Segerinstitutet vid Göteborgs Universitet, där SD:s s.k. vitbok diskuterades och Hübinette deltog. (Se länktips nedan).

Vad var syftet?
Jag kan inte värja mig för tanken att vitboken, som det ju har talats om i flera år, har tillkommit för att underlätta för de demokratiska högerpartierna att ta ställning för ett fördjupat samarbete med SD. Åkesson och hans kompisar har i decennier skickligt utmanat de sju övriga ”vänsterliberala” partierna och erbjudit väljare och sympatisörer sina enkla lösningar. På den globala arenan är nationalism, främlingsfientlighet, ett slags ”revansch-budskap” påtagligt. ”Make XX great again”, där XX kan vara vilken land som helst.

Nu kan de hänvisa till en granskning
Det som framkommit från seminariet är att det förlöpte som planerat, ”seminariet förlöpte väl”, står det på Hübinettes blogg. Dvs SD-topparna Karlsson och Kinnunen var säkert nöjda med hur det gick. Nu kan de i olika sammanhang nämna att vitboken granskats av akademiska experter, vilket ytterligare bygger en bild av trovärdighet kring SD, som Tidögänget kan använda när de i valrörelsen ska argumentera för ett fördjupat samarbete med SD. Samtidigt var det troligen svårt för Tobias Hübinette att avstå medverkan i seminariet. En akademisk granskning behövde göras och hans kunskap behövdes i sammanhanget.

Vill vi ha mer Tidö-profil på Sverige?
En undran infinner sig om vitboksförfattaren Tony Gustafsson och hur han känner inför det faktum att han med sin insats underlättar för SD att ytterligare sätta sin prägel på Sveriges utveckling. Vi ser ju hur mycket av SD-profil nuvarande regering har och skulle SD:s inflytande stärkas ytterligare blir det knappast mindre av konfrontationer och vi-och-dom-politik, kunskapsförakt och vetenskapsförnekande som tar plats. Folkbildningen kommer att skrotas, Public Service sannolikt krympas och sammanhållningen och tilliten i samhället att ytterligare pressas tillbaka.

Samma kartläggning, men helt olika syften
I en annan bloggtext från 8 november konstaterar Tobias Hübinette att hans mångåriga kartläggning av den systematiska rasism som finns i samhället nu inte längre kommer att följas av SD-anhängare, eftersom SD nu lanserat en egen hemsida i syfte att synliggöra det ”folkbyte” de hävdar pågår. Det Hübinette med uppenbar upprördhet av personliga skäl känt en anledning att kartlägga, som själv född i Sydkorea, plockas nu upp av SD, men av andra skäl. Det man kan anta är att motiven för Hübinettes engagemang i frågan om ras och ursprung är de rakt motsatta från SD:s. Där han arbetat för att synliggöra uppenbara orättvisor och systemfel i det svenska samhället har SD sannolikt ambitionen att förstärka skillnader, att fultolka statistik och att använda ojämlikheterna som avstamp för sina politiska syften.

Undvik att avhumanisera!
På ett personligt plan kan jag konstatera att statistik kan bli väldigt missvisande. Mina barns mor föddes i Calcutta, eftersom hennes far var en svensk sjökapten som fastnade i Indien under kriget. Hon har nu levt i cirka 70 år i Sverige. Hon ingår naturligtvis i SD:s statistik över ”utrikes födda”.
Människor får aldrig reduceras till statistik. Det är avhumaniserande och historien borde ha lärt oss hur farligt det är.

Länktips: Tobias Hübinette skriver om seminariet kring SD:s vitbok: https://tobiashubinette.wordpress.com/2025/11/07/seminarium-om-sds-vitbok/

Två bidrag till förståelsen av vad som händer

Posted on by
Reply

Det här inlägget blir längre än jag brukar skriva dem. Men det går inte att sammanfatta innehållet om bredden och djupet av det som ska förmedlas ska framstå tillräckligt klart. Nu har jag i alla fall varnat.

Paul Krugmans analys
Paul Krugman fick Nobelpriset i ekonomi 2008 och har under många år varit synlig i den amerikanska debatten. När han fick priset var det flera som ansåg att det också var för att han anstränger sig att förklara komplicerade frågor för en bredare allmänhet, en folkbildare. Jag har inte läst hans alster, men bland de senare texterna Krugman har skrivit har förtjänstfullt sammanfattats av Lars Weinehall (se länktips nedan). Och med Lars tillåtelse återger jag delar av Lars sammanfattning av texten helt enkelt för att den är tydlig och bra.

Elissa Slotkins analys
Det finns andra viktiga röster i USA som behöver lyssnas till. Ett 16 minuter långt tal finns inspelat (se länktips nedan). Med en professionell och tydlig analys av vad som pågår i USA ur ett maktförskjutningsperspektiv ger Elissa Slotkin en lägesbild som borde få varje demokratiskt sinnad person att förfäras. Och sannolikt följer andra utvecklingen med beundran. ”Kan han, så kan vi…”, typ.

Lars Weinehall sammanfattar Krugmans artikel
Krugman beskriver i ett antal punkter det han ser att Trump-administrationen nu försöker iscensätta. En intressant slutsats är att republikanerna inte enbart har genomfört en drastisk nedskärningspolitik, utan också har förlorat kontrollen över skeendet. Det som skulle komma gradvis har slagit till mycket snabbare än republikanerna tycks ha förutsett.

(1) Välfärdskollaps
Det som drabbar väldigt många amerikaner är att SNAP-systemet är stoppat, som en konsekvens av statens nedstängning, det amerikanerna kallar shutdown, SNAP-systemet kallades tidigare food-stamps. mat-kuponger, och används av hela 42 miljoner amerikaner. Dessa människor drabbas nu av hunger och förvärrad fattigdom. Samtidigt förvärras en parallell kris i sjukförsäkringssystemet. Miljontals amerikaner kommer att upptäcka att deras sjukförsäkring inom kort plötsligt bokstavligen blir dubbelt så dyr, i många fall oöverkomlig. Det beror på att de förstärkta subventioner som infördes under Biden-administrationen för att göra Affordable Care Act (Obamacare) mer tillgänglig, nu löper ut vid årsskiftet 2025/2026. När detta inträffar menar Krugman att systemet kommer att gå mot en ”försäkringsspiral nedåt”: friska människor hoppar av, riskpoolen försämras, och premierna höjs ytterligare.

(2) Tidsplanen såg egentligen annorlunda ut
Krugman menar att nedskärningarna i sociala trygghetssystem var centrala mål i det politiska programmet Project 2025, som strategerna bakom Trump satte ihop. Tanken var tydligen att de mest impopulära nedskärningarna skulle ske efter mellanårsvalet 2026, exempelvis införandet av arbetskrav i Medicaid, som riskerar att kasta ut miljoner arbetslösa ur sjukvårdsprogrammet. Nu kom istället SNAP-stängningen och de kraftigt höjda premierna för Obamacare att uppmärksammas tidigare, vilket strategerna tydligen inte räknat med. ”Den inneboende grymheten” i republikanernas socialpolitik blev synliggjord, menar Krugman.

(3) Propaganda och ansvarsförskjutning
Myndigheter beskriver på ett Trump-lojalt sätt problemen som orsakade av den tidigare administrationen, där pengar ska ha östs över illegala invandrare eller för att bekosta påstådda könsbytesoperationer. För Krugman är detta ett tecken på hur långt politiseringen av statliga myndigheter gått: propaganda har ersatt saklig information på officiella regeringssidor – något som tidigare vore otänkbart.

(4) Okunskap, ideologisk blindhet och förakt för välfärd
Här blir det riktigt intressant. Krugman menar att den akuta krisen inte är resultatet av någon genomtänkt strategi, utan av ren inkompetens. De republikanska ledarna, hävdar han, förstår inte hur sjukvårdssystemet fungerar – och har aldrig gjort det. Trots att de i över ett decennium lovat ett ”bättre alternativ till Obamacare” har de aldrig lyckats formulera något, eftersom de inte begriper varför systemets konstruktion – reglerad marknad och inkomstbaserade subventioner – är nödvändig för att systemet ska fungera. Krugman menar att detta gäller republikanska politiker som bygger hela sin identitet på motståndet mot staten, och därför inte kan erkänna att statliga program faktiskt fungerar. Han pekar också på den djupa ovilja som finns hos republikaner att använda de system som faktiskt finns för att hjälpa människor i en svår situation.

(5) En självförvållad politisk katastrof
Krugman pekar på att hela statens nedstängning (shutdown) i oktober 2025 har blivit en direkt följd av sjukvårdskaoset. Demokraterna kunde enligt Krugman välja mellan olika sakfrågor att sätta hårt mot hårt kring. De valde att låta striden handla om hälsofrågan – och opinionsmätningar visar att de har starkt stöd. I en YouGov-undersökning uppger en majoritet av amerikanerna att de anser att republikanerna bär huvudansvaret för krisen. Därmed har republikanerna, enligt Krugman, skjutit sig själva i foten.

(6) Politiska återvändsgränder och konspirationsteorier
Krugman tar även upp de parlamentariska låsningarna i representanthuset. För att anta en ny SNAP-lag eller justera budgeten skulle huset behöva sammankallas, men talmannen Mike Johnson vägrar att göra det. Krugman kopplar detta till möjligheten att fördröja edsavläggelsen för den nyvalda ledamoten Adelita Grijalva. När hon är insvuren skulle en ny omröstning kunna ske för att kräva ett offentliggörande av de så kallade Epstein-filerna. Krugman landar i att det är den enda logiska förklaringen till Johnsons agerande: han håller huset stängt för att skydda politiskt komprometterande information. Samtidigt innebär det att inga lagstiftningslösningar kan antas för att häva kriserna i sjukvården och näringsstödet. (Man undrar hur länge detta dödläge ska bestå, min anm).

(7) Från strategisk cynism till total oreda
Krugman hävdar att den republikanska strategin var uppbyggd på tidsmässig cynism och att effekterna av budgetnedskärningarna skulle dröja till efter valet. Men något gick fel. I stället för en kontrollerad process upplever USA nu massiva sociala och politiska chocker samtidigt: hunger, sjukvårdskaos, nedstängning av statliga institutioner och en växande misstro mot regeringen. Detta menar Krugman är självförvållat och att det hänger samman med bristande kompetens och empati. Istället har händelserna avslöjat en regering som är oförmögen att hantera sina egna beslut. (Han hade också kunnat exemplifiera med de sojabönder som nu inte längre kan exportera sina produkter till Kina och som alltid har röstat på republikaner, men nu tvingas hantera Trumps nyckfulla tullpolitik, också ett självförvållat problem, min anm).

(8) En ny gräns för politisk grymhet
Krugman konstaterar att omfattande grymhet alltid varit en del av Project 2025, men att tidpunkten nu gjort skadan större än vad även dess arkitekter räknade med. Att ta bort stöd till fattiga, sjuka och barn har visat sig vara politiskt explosivt – inte för att väljarna plötsligt älskar staten, utan för att de tydligt ser den konkreta skillnaden mellan trygghet och förtvivlan. Republikanernas strateger har inte bara underskattat människors lidande utan också överskattat sin egen makt, menar Krugman. Verkligheten hann ikapp dem.

(9) Några slutsatser
Lars Weinehall summerar Krugman artikel som att den beskriver ett politiskt system i moraliskt och administrativt förfall. Det projekt som skulle göra staten mindre har i stället gjort den oförmögen att skydda sina medborgare. Republikansk strävan efter ideologisk renlärighet har exponerat deras okunskap och hänsynslöshet. Det Krugman beskriver är en rörelse som hellre låter människor gå hungriga och stå utan sjukvård än erkänner att samhällsinstitutioner behövs – och som nu straffas av den verklighet den själv skapat.

Kopplingar till en svensk kontext
Själv kan jag konstatera att Krugmans analys kan vara användbar i en svensk kontext. Vad skulle hända här om libertarianer skulle få gehör för sina tankar om en radikalt minskad statlig styrning? Den mest kände förespråkaren är kanske Henrik Jönsson, som ju t.om. blivit intervjuad i SVT:s 30 Minuter och som regelbundet skriver i Göteborgs-Posten. En stor del av partiet Medborgerlig Samlings politik har samma inriktning och kritiserar i svepande ordalag att ”staten har svällt”. Den minnesgode kan ju också dra sig till minnes Patrik Engellaus ”Den Nya Välfärden” som var i ropet för några år sedan. Samtliga dessa ser mer marknad som en bra lösning. Och en mindre stat. Även om det skulle leda till utslagning och nöd.

Elissa Slotkin är inte vem som helst
Elissa Slotkins intresse för säkerhetsfrågor väcktes efter det amerikanerna kallar ”nine-eleven”, händelserna den 11 september 2001, då flera flygplan kraschade in i World Trade Centers tvillingtorn och i Pentagon. ( Att en av sidobyggnaderna i World Trade Center senare också föll samman är en märklighet som inte till fullo utretts, vill jag hävda, men det är ett tema för en annan text). I den följande texten försöker jag återge de centrala delarna av senator Elissa Slotkins tal (se länktips nedan för hela föredraget).

Han vill behålla makten
Det är inte längre Pentagon som avgör vilka hot USA ställs inför, det gör presidenten. Samtidigt förfogar presidenten som överbefälhavare över hela den federala maktapparaten och militären. Trump har visat flera gånger att han är beredd att använda dödligt våld mot fiender utomlands, så vad hindrar honom från att använda samma våld mot påstådda fiender inom landet? Slotkin menar att det är detta han förbereder och att syftet är att inte lämna ifrån sig makten.

Ingen vill namnge fienden
Agerandet i Karibien och Trumps utplacering av styrkor i vissa städer visar vad han är kapabel att göra. 14 fartyg har attackerats i Karibien med 55 döda som resultat. Kongressen har fått veta att USA är i väpnad konflikt med ett antal terrorstämplade karteller och att syftet är att komma till rätta med den omfattande drogsmugglingen till USA. Somliga skulle kanske anse det utomrättsliga agerandet acceptabelt. Men Slotkin pekar på ett antal detaljer som komplicerar bilden. Varken presidenten eller Hegseth (tidigare försvarsminister, numera krigsminister, min anm.) vill uppge vilka organisationerna är som USA är i krig med. Både republikaner och demokrater i senaten har efterfrågat de uppgifterna, men fick inget svar. Inte ens när en kopia på det memorandum som finns från justitiedepartementet till Pentagon begärdes har kongressen fått se det. Under alla andra presidenter har uppgifterna lagts fram. När det handlade om Al Qaida, om IS eller andra organisationer har det alltid varit klart vilka USA bekämpar. Icke så nu.

Nu kan alla ses som potentiella fiender
Det allvarliga nu är, menar Slotkin, att administrationen säger sig prioritera att bekämpa den inre fienden, organisationer inom landet. Den beskrivs i allmänna ordalag som främjande anti-amerikanism, anti-kapitalism, anti-kristna eller grupper som är fientligt inställda till personer med traditionella amerikanska värderingar, familj, religion eller moral. Ingen grupp behöver vara våldsam för att hamna på listan. Enligt Trumps PM till justitiedepartementet ska granskningen även gälla chat-grupper, sociala medier och skolor. Att detta svårligen ryms inom författningens första tillägg om yttrandefrihet är tydligt.

Motståndare är fiender som ska angripas
Slotkin menar att Trump just nu testar hur långt han kan gå innan någon stoppar honom. Om ingen fiende behöver anges för angreppen i Karibien är det sannolikt att samma dolda agenda kommer att användas för de inhemska terrororganisationerna. Personer på de hemliga listorna kan få sina hem genomsökta, sina telefoner avlyssnade och bli arresterade enbart för att de ogillar Trumps agenda. (Den minnesgode kan komma ihåg Trumps eviga ”Lock her up!” angående Hilary Clinton… min anm).

ICE
Trump har dessutom startat två nya beväpnade grupperingar, som ska granska Trumps påstådda fiender. Här ingår även personal från säkerhetsorganisationer och CIA. Sammantaget med hur 7000 beväpnade personer nu placerats ut i ett antal städer framträder ett tydligt mönster. USA ska förändras till en modern övervakningsstat. Trump har också varit tydlig med att militären ska träna på att vara aktiva i städerna. Tanken är att militären ska kunna gripa och arrestera vanliga amerikaner på amerikansk mark. De ICE-styrkor som redan är utplacerade riskerar att förr eller senare provocera fram eskalerande konflikter, där en dödlig utgång är fullt möjlig.  Det finns filmbevis och exempel på hur ICE-styrkor har agerat i Chicago på ett uppseendeväckande sätt. Man har skadat och även dödat civila. Många är maskerade, de bär uniformer och kör i fordon som är helt anonyma.

Hur nära en point-of-no-return är USA?
Slotkin menar att Trump följer en handbok för hur auktoritära ledare går till väga för att ta makten. Först gäller det att bli legitimt vald på en fråga som få många röster. I Trumps fall var det levnadsomkostnader. Steg två handlar om att omge sig med lojala medarbetare på alla nivåer. Steg tre gäller att säkerställa makt och inflytande och i steg fyra att använda hela maktapparaten mot motståndare, eller fiender. Förr eller senare kommer en tipping point, menar Slotkin, då det inte går att backa tillbaka. När insikten kommer att hela maktkoncentrationen skulle kunna användas av en motståndare. Då blir slutsatsen att gäller att bli kvar vid makten och att förhindra ett skifte. Det finns två sätt han kan göra detta på. Ett är att införa undantagstillstånd. Då kan val lätt bli inställda eller så kan vakter se till att vissa väljare inte kan rösta, helt enkelt genom att hävda att vissa personer är terrorister. Att annat sätt är att via finansdepartementet blockera motståndare från att göra insamlingar, genom att sprida desinformation, och på olika sätt göra val omöjliga att genomföra på ett rättvist sätt. Det finns mer än ett sätt att förstöra demokratin.

Alla kan göra något
I en tillbakablick talar Slotkin så om april 2020, då hon först hörde Trump tala om valfusk, om att ifall han skulle förlora valet i november 2020 (vilket han gjorde) så skulle det bero på fusk. Den 6 januari 2021 belägrades och stormades Kapitoleum av Trumpanhängare. Själv barrikaderade sig Slotkin i sitt rum. Det var en orealistisk situation. Men det hon nu hoppas på är vanliga amerikaners vilja och ogillande av auktoritära system. Även republikaner ogillar auktoritära system, påpekar hon. Och handling är inte ord. Hon hoppas att kongressen tar mod till sig och förbjuder Trump att använda militär trupp på amerikanska gator. Hon påminner militären om att olagliga ordrar behöver man inte följa. Och lojaliteten de svurit är inte till en person utan till konstitutionen. Även veteraner uppmanas att göra sig hörda. De som tjänstgjort i det militära har folkets öra. Organisera er fredligt, säger hon. Generationer har byggt det här landet. Jag är själv en symbol för detta, som kvinnlig senator, påminner hon. Vårt land behöver oss, avslutar Slotkin.

Vad händer nu?
Summa summarum är det Paul Krugman och Elissa Slotkin beskriver ett USA i en svår konstitutionell kris, som måste hanteras innan den blir ännu värre. Ingen av dem nämner ”No Kings”-demonstrationerna som varit omfattande de två gånger de genomförts och som samlat 7-8 miljoner amerikaner. När nu 42 miljoner fattiga konkret hamnar i ännu större trångmål och MAGA-rörelsens stjärna använder 300 miljoner till att bygga ett själlöst palats, ett ballroom, i Vita Huset kanske folket tröttnar på sin valde wannabe-diktator. Men det skulle inte förvåna om han sätter in militären mot eventuella demonstrationer. Och kanske provocerar fram ett skäl till det.

Länktips: Paul Krugmans originalartikel, som Lars Weinehall sammanfattat och jag plockat texter ur: https://paulkrugman.substack.com/p/too-cruel-too-soon

Länktips: Elissa Slotkin beskriver händelseutvecklingen och vad USA står inför: https://www.facebook.com/reel/1158104312406890

Läsning: artikel om högerextremismens bakgrund och orsaker

Posted on by
Reply

Det finns forskning som försöker förstå den auktoritära strömning som råder i världen. Varför kommer Trump tillbaka, varför röstade britterna för Brexit, varför lockas så många av budskap som så uppenbart åsidosätter demokrati som styrelseskick? Hur hänger det ihop och vad kan vi göra för att möta anhängarnas ideologiska låsningar?

Varför lockas folk av de auktoritära strömningarna?
Jag har läst en artikel på tyska, publicerad i tidskriften ”Gehirn & Geist” i deras senaste nummer, skriven av Danny Osborne, som är forskare vid universitet i Auckland, Nya Zealand. (Tack, Christiane!) Under rubriken ”Die Wurzeln der Autoritarismus” ( Auktoritärismens rötter ) beskriver Osborne på tre sidor de viktigaste slutsatserna från sin forskning. Det han skriver är faktiskt delvis mycket förvånande. Bland annat har hans forskning visat att det inte fungerar att bemöta personer som tenderar att stödja auktoritära åsikter med argument för demokrati. Den typen av argumentation övertygar snarare de auktoritärt sinnade att de har rätt. Världsbilderna och förståelsen av orsak och verkan skiljer sig så fundamentalt att det är kontraproduktivt att försöka argumentera med ”demokratisk logik” gentemot de som försvarar auktoritära lösningar.

The big five
Det finns ett bevisat samband med genetik och benägenhet att lockas av de auktoritära idéerna, hävdar Osborne, och hänvisar till forskning från 2013 där enäggstvillingar vuxit upp i olika sociala sammanhang. Forskningen visar att personer som tenderar att lockas av auktoritära idéer också omfamnar ett antal problematiska åsikter. Det handlar om fördomar gentemot homosexuella och etniska minoriteter, invandringsfientlighet, nationalism och konspirationsteorier. Forskarna talar om ”big five”, dvs fem personlighetsdrag som är vanligare hos den undersökta gruppen. Här rör det sig om (1) öppenhet för upplevelser, (2) samvetsgrannhet, (3) öppenhet gentemot omgivningen, extraversion, (4) kompabilitet, dvs inkännandeförmåga och samarbetsvilja samt (5) neuroticism, dvs en grundläggande osäkerhetskänsla. Just kombinationen av ett motstånd mot nya upplevelser och en strävan efter ordning, samvetsgrannhet, lyfts fram i artikeln, att de ger en ökat sannolikhet att lockas av auktoritära ledare.

Fler faktorer finns naturligtvis
Samtidigt slår han fast i sin artikel att det finns flera samverkande faktorer som spelar roll för den som lockas att följa en diktator. Sociala och ekonomiska faktorer och andra livsbetingelser spelar också roll. Särskilt nämner han Zerbrächlichkeit, bräcklighet eller sårbarhet som en viktig faktor. Den som känner sig utsatt söker nya vägar. Det handlar om att återta kontrollen, att få tillbaka en stabilitet i livet och att eliminera olika upplevda hot. Misstroende mot invandrare och en rädsla för en social nedgång är centrala komponenter för att den högerextrema rörelsen tagit ny fart. Hoten mot de tidigare livsbetingelserna blåstes upp av en del ledare och påskyndade processen.

Fler poliser löser ingenting
Christopher Lockharts forskning visar tydligt att politisk medvetenhet inte nödvändigtvis får högerextrema anhängare att byta åsikt. Det är inte tolerans, pluralism eller rättsstatens principer som övertygar dessa personer. Intresse för politik stärker snarare kopplingen mellan konservativa och auktoritära idéer, visar Lockhart. Att tro på förnuftets röst kan visa sig överoptimistiskt. Tidigare forskning visar dessutom att åtgärder som fler synliga poliser, begränsad invandring eller mer övervakning har liten betydelse för att påverka grundinställningen. Snarare bejakar de auktoritärt sinnade personerna inskränkningar i vardagslivet som ett rimligt pris att betala. Fler poliser och mer övervakning har visat sig förstärka folks oro och känsla av säkerhet. (Det får mig att tänka på de maskerade ICE-trupperna som Trump nu använder i vissa städer. De syns för att skapa oro, inte trygghet).

Sociala samband
Den väg Osborne förordar handlar istället om att gå till ursprunget till problemen och investera i socialt givande samband för att komma till rätta med de upplevda hoten. Det har visat sig att när människor från olika bakgrund möts i sitt bostadsområde minskar antalet personer med högerextrema åsikter. Möter man olika personer blir det på så sätt lättare att inte fångas upp av extrema åsikter. I Singapor har auktoritärt sinnade personer i stor utsträckning bejakat regeringen mångfaldspolitik. Så det finns också möjlighet att främja normbildning på gruppnivå. Med väl avvägda lagar och regler kan även personer som gärna följer regelverk också lockas att anamma värderingar som utvecklar samhället i en demokratisk riktning. Timothy Snyder har sagt att till stor del får de auktoritära krafterna sitt bemyndigande på frivillig grund, dvs folk accepterar olika förslag och är för bekväma för att sätta sig till motstånd. Det handlar om att på ett klokt sätt möta människors behov av säkerhet, avslutar Danny Osborne.

Källor som nämns i artikeln:

Källor till Danny Osbornes artikel

Teater för fred döljer inte korruptionen

Posted on by
Reply

Det blir märkligare och märkligare det som avslöjas i efterdyningarna på den vapenvila som Trump nu tar åt sig äran av att ha ordnat i Gaza. MSNBC rapporterar från mötet i Egypten, där allt skulle presenteras i ett teaterliknande skådespel, inramat av överdrivet stora bokstäver ”PEACE 2025”. Titta på Rachel Maddows inslag (länk se nedan) och förstå vad det var Egyptens president troligtvis gjorde för att säkra Trumps seger över Hillary Clinton 2016.

Tack för din hjälp…. !?!?
Tack för all hjälp för att vinna över Hillary Clinton, säger Trump. Det låter minst sagt märkligt att nio år efter valet 2016 berömma sin ”vän” al-Sisi under en ”freds”-konferens för Gaza. Motivet måste ju vara att Trump är al-Sisi evigt tacksam för något som han gjorde för nio år sedan. Korruptionen och det oansvariga sättet att hantera USA:s federala resurser skiner tydligt. Och vad säger Fox News? Är detta helt i sin ordning?

Business och profitjakt under skenet av fredsuppgörelse?
Under samma konferens fångar en mikrofon upp ett samtal mellan Indonesiens president och Trump, där de uppenbarligen talar om en affärsuppgörelse. När Trump tvingar fram ”fred” mellan Armenien och Azerbadjan och andra länder är det sannolikt löftet om goda affärer som gynnar parterna som Trump lockar med. Han använder sannolikt USA:s resurser för att berika sig själv och sina presidentkollegor och gör det under skenet av en fredsuppgörelse. Duktiga journalister borde gräva i detta.

Länktips: Videon bör dyka upp i nedre högra hörnet. https://www.msnbc.com/rachel-maddow-show/maddowblog/trump-corruption-egypt-qatar-argentina-strongman-rcna237585

Varför denna ilska?

Posted on by
1

Frågan är om all denna ilska som väller fram på sociala medier tyder på att hon har rätt eller har fel. Högerprofiler som Joakim Lamotte argumenterar för att Greta Thunberg ska hållas i förvar i Israel efter att hon gripits på internationellt vatten. Detta efter att hon deltagit i en medialt motiverad konvoj för att uppmärksamma på den orimliga situation som två miljoner civila Gaza-bor befinner sig i. Andra mindre kända profiler spyr över Greta som om hon orsakat dem någon personlig förlust, lurat dem på pengar eller något liknande. Hatet är återkommande och påtagligt.

Har Greta rätt eller har hon fel?
Så när dessa medelålders och äldre män vräker ur sig sin ilska mot Greta Thunberg, gör de det för att hon har fel i sin inställning? Eller gör de det för att hon har rätt? För att hon inte har vett att hålla tyst, att hon rubbar den världsordning som bygger på att några alltid har företräde när det gäller att formulera vad som ska diskuteras och vilka ståndpunkter som är ”korrekta”? Är hon en ung kvinna som trotsar den rådande hierarkin bara genom att ta plats på den mediala scenen? Det stör antagligen dessa tyckare när hon får tillträde till FN:s generalsekreterare och alla de rum, där normalt bara världsledare ses för att bekräfta varandras status.

Gigantiska skygglappar
Det är något som inte stämmer när vuxna män inte har vett att behärska sig och helt enkelt lyssna på vad Greta Thunberg har att förmedla. Vad förlorar dessa män på att vidga sin bild av hur världen ser ut? Att klimatet är en ödesfråga och att organiserat mänskligt lidande orsakat av andra människor är ett brott mot alla principer det internationella samfundet satt upp. Vad är det de vuxna, hatande männen tror att de förlorar på att ge Greta rätt? Är det tolkningsföreträdet? Att det kan komma en ung tjej och säga saker som inte passar in i den världsbild med gigantiska skygglappar männen har skapat åt sig själva? Vågar de inte erkänna att Gretas synpunkter kan vara rätt? Vad är det de förlorar i så fall? Och eftersom de inte hittar några sakskäl att använda blir det budbäraren, Greta, som blir måltavlan. Det är klassiskt. Höj tonläget och angrip individen.

Och sedan, då?
Det jag undrar ibland är om dessa hatande medelålders män inte har barn eller barnbarn som de vill ska kunna leva ett gott liv. Om vi saboterar planetens klimat, den biologiska mångfalden och de rimliga mänskliga rättigheter vi enats om återstår ju bara en allas kamp mot alla, när resurserna sinar, när oväder och jordskred slår sönder våra samhällen och ingen längre kan lita på att framtiden blir bättre än gårdagen. Den egoism som många ger uttryck för leder ju tyvärr till mer våld, mer övervåld och mindre av solidaritet och samarbete. Är det den världen de hatande männen strävar efter? Där makten bygger på våldspotential och alla framsteg som gjorts sedan franska revolutionen sätts på paus?

De känslostyrda medierna förstärker utvecklingen
I kulisserna är det dessutom algoritmerna bakom de ”sociala” plattformarna som styr vad vi får ta del av och hur vi väljer att sortera information. Indignation, upprördhet och ilska är troligen lättare att sortera på än nöjdhet och glädje. De känslostyrda medierna förstärker motsättningar och upprördhet och medmänsklighet nedvärderas. Orättvisorna förstärks av det rådande systemet och de miljardärer som surfar på symbiosen mellan konsumtion, åsiktsförmedling och känslostyrt agerande blir bara rikare. Detta medan en majoritet av världens befolkning inte kan eller inte vill förändra hur världen styrs. Eventuellt hänger det samman med okunskap. Den som inte har kunskap saknar ju också de verktyg som behövs för att ändra på något, förutom att det blir otydligt vad som behöver göras.

Ingen kan blunda och låtsas att allt är OK
Slutsatsen blir att var och en får försöka göra sin del av det man vill att framtiden ska innebära. Vi har alla ett val.

Vi behöver diskutera demokrati

Posted on by
Reply

Vi måste kunna vara överens om att vi är oeniga. Och inte låta åsiktsskillnader övergå i handgripligheter eller våld. Så ungefär uttalade sig Barack Obama häromdagen i efterdyningarna på det omtalade mordet på Charlie Kirk. Kirk var en högprofilerad och av vissa mycket uppskattad debattör och influerare med högerradikala åsikter. Kirk tillhörde dem som föreslog Trump att utse J D Vance till vicepresident. Han tog väldigt tydligt ställning emot ett mångkulturellt och jämställt samhälle och formulerade åsikter som man trodde hörde till historien, men som tydligen hittade hela vägen fram till presidentposten i USA.

Våldet kan aldrig vara lösningen
Det Obama sätter fingret på i ett klipp som finns på Facebook (länk, se nedan) är vad som egentligen utgör kärnan i ett demokratiskt samhälle. Vår förmåga att på ett rimligt och respektfullt sätt hantera våra olikheter och olika ståndpunkter. Alla människor har ett värde, som i grunden är lika. Att vi ändå delar in oss i grupperingar, folkslag, nationer, fotbollsfans eller subkulturer av olika slag har antagligen med vårt behov av identifikation att göra. Vi bekräftas av andra. Vi finns när vi blir sedda och bekräftade. Och vi bekräftar andra på liknande sätt. Men våldet kan aldrig vara lösningen. Istället måste vi försöka hitta frågor och dialog som jämnar ut och skapar en gemensam bild av hur världen ser ut. Fredstanken får aldrig överges. Vare sig i det stora eller i det lilla perspektivet.

Den röda mattan i Alaska
När en demokratiskt vald ledare rullar ut röda mattan för sin vän vid toppmötet i Alaska blir det hela lite mer komplicerat. Går det att vara vän med en diktator? En person som har ihjäl sina politiska motståndare? (Det är ju nu bekräftat att Alexej Navalnyj blev förgiftad i Ryssland). Måste man inte ta avstånd från personer som inte respekterar mänskliga rättigheter och demokrati? Är det OK att vara för personer som vill störta det demokratiska styrelseskicket? Eller var ska gränsen gå?

Turkiet behöver diskuteras mer
Om Ulf Kristersson väljer att krama om Erdogan i Turkiet, som sin allierade i NATO, har han då gått för långt? Enligt Utrikespolitiska Institutet är Turkiet delvis fritt och delvis auktoritärt, framför allt när det gäller kritik mot maktens män. (Se länk nedan). En svensk journalist satt fängslad i ett par månader, kurder som flytt till Sverige har antagligen all anledning att känna sig oroliga, eftersom minoriteten kurder inte behandlas på ett rimligt sätt och eftersom PKK valt att strida för kurdernas självstyre. Minoriteters ställning i ett majoritetssamhälle är ett återkommande tema, även hos oss i Sverige. Det tycks vara svårt för vissa politiker att acceptera olikheterna.

Kan man vara vän med en icke-demokrat?
Så går det att vara vän med en auktoritär och antiodemokratisk ledare? Var går i så fall gränsen? Att Trump gillar Putin stör oss kanske mer än att Kristersson är kompis med Erdogan. Men hur är det med de auktoritära åsikterna och agerandena hos Sverigedemokraterna? Är SD numera accepterade som en politisk rörelse i Sverige som vill värna svensk demokrati, mångfald och åsiktsskillnad? Enligt Ebba Busch är det inget problem, men hon ju också förordat att polisen ska skjuta skarpt mot demonstranter som beter sig våldsamt. Så det parti i Sverige som tydligast har kristna rötter tycks numera ha övergett centrala delar av det kristna budskapet, där det brukar handla om att älska din nästa som sig själv osv.

En nordisk debatt om demokratins ställning?
Opinionsbildning och förskjutning av värderingar är långsamma processer som vi kanske alltför sällan sätter ord på. Men det hindrar ju inte att vi då och då måste stanna upp och fråga oss var de röda linjerna går för vad som är acceptabelt och inte. Vi borde ju också ha en debatt om vilket ömsesidigt åtagande vi numera har gentemot exempelvis Turkiet till följd av NATO-inträdet. Är Sverige som land och svenskarna som folk redo att skicka svensk trupp till att försvara Erdogans regim? Om inte, hur motiveras detta? Och vilken konsekvens får NATO-medlemskapet därmed för den svenska synen på demokrati? Borde vi inte ha en nordisk debatt om detta, eftersom alla de nordiska länderna rimligen har mycket likartad grundsyn på vad demokrati är och vad den inte är?

Länktips Obamas tal: https://www.facebook.com/share/v/16A6GUYoS9/?mibextid=wwXIfr

Länktips: https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/turkiet/demokrati-och-rattigheter/