Category Archives: Globalt

Tystnadens triumf – om Ungerns utveckling

Posted on by
Reply

Jag har just läst ut Gabriel Byströms bok om den politiska utvecklingen i Ungern: Tystnadens triumf. Genom besök, rapportstudier och intervjuer under de senaste fyra åren har Gabriel Byström skaffat sig en tydlig bild av vad som händer i ett samhälle som styrs av en högernationalistiskt parti, Fidesz, och där den tydligaste oppositionen kommer från ultrahögern, Jobbik. Händelseutvecklingen är svårbegriplig för oss som levt i 200 år utan att formellt vara i krig och där maktbalansen ännu så länge upprätthålls mellan den lagstiftande, den dömande och den granskande makten.

1956 och handelsfriheten därefter
Jag har besökt Budapest några gånger, även om det var länge sedan nu. Jag minns en imponerande centraleuropeisk arkitektur, en eländigt dålig asfaltbeläggning på många gator, en känsla av att vara mitt i Europa, en bred Donau med vackra broar och ett omöjligt språk. Det var innan muren föll, men under decennier hade ungrarna funnit ett sätt att bedriva handel med väst utan att Kreml protesterade. Kanske var det en liten säkerhetsventil eller eftergift till övervåldet 1956 att Sovjet tillät en viss handelsfrihet. Kanske hängde det ihop med andra drivkrafter, som att den digitala revolutionen på 70- och 80-talen gjorde att de allra senaste IC-kretsarna och programmerbara processorerna behövdes till Warszawapaktens industrier. Och att det var i USA och i Japan som de tekniska sprången togs.

Historien lever
Byström målar upp en dyster, för att inte säga svart, bild av samhällsstyret i Ungern. Och redogör detaljerat för hur det kan gå till när demokratin i praktiken avskaffar eller i varje fall kraftigt inskränker sig själv. Särskilda villkor och förutsättningar gäller i Ungern. Det finns ju alltid en historia och en förhistoria till varje skeende. ”Definitionen av en ungrare är att Trianon är smärtsamt”, säger en luttrad statstjänsteman i en Byström-intervju. Trianon-fördraget slöts efter första världskriget och ritade om Europas karta rejält. Ungern förlorade en stor del av sin yta och ungrare hamnade på så sätt i Rumänien och i flera av Balkan-staterna. Det fanns en förhoppning hos många ungrare att medlemskapet i EU skulle återställa en del av det som gick förlorat med Trianon. Så blev det inte, tvärtom ser nu ganska många ungrare med skepsis på EU, IMF och andra organ. Självbilden tycks mig inte riktigt gå i takt med omvärldens bild av Ungern.

Recept för en demokratisk statskupp?
Tidigare ledande sverigedemokrater åker nu gärna till Ungern för se och lära. De imponeras av hur effektivt och snabbt, på några få år, Fidesz-ledaren Viktor Orbán lyckats styra Ungern i en helt ny riktning. Partiet, statsapparaten och medierna är nu sammanlänkade på ett sätt som för tankarna till kommunisttiden. Självcensuren är effektiv. Den som är rädd om sitt jobb kritiserar inte makten. Viktor Orbán lyckades genomföra en omvalkampanj under 2014 utan att en enda gång ställa upp i en debatt. Under sin första mandatperiod lyckades Fidesz skaffa sig absolut majoritet och kunde ändra grundlagar och annan tung lagstiftning, kardinallagar, som en ny regering får svårt att upphäva. Skickligt spelar Fidesz och Orbán på de nationalistiska strängarna och får stöd av väljare som gärna vill ha en stark ledare. Helt säkert spelar historien in – att man har så liten erfarenhet av verklig demokrati.

Flyktingfrågan sätter mycket på sin spets
Minoriteterna har det svårt i Ungern. Under hösten kunde vi se TV-bilder från Ungern, där taggtråd sattes upp vid gränsen mot Serbien för att hindra flyktingar från Syrien att ta sig vidare. Hela flyktingfrågan riskerar f.ö. att kantra om eller när alltför många samtidigt söker asyl i EU. Det är en enorm utmaning för solidariteten inom EU och mellan EUs medborgare och världens flyktingar hur vi ska lösa denna svåra fråga.

Misstroende eller tillit?
Vad händer i ett samhälle där debatten tystnar, där avvikande åsikter och kritik inte längre får plats? Det blir kallt, omänskligt och misstänksamheten sprider sig. Vem kan man lita på? I stället för förtroende och tillit mellan människor, mellan grupper, föreningar och verksamheter sprider sig en vaksamhet och en farlig differentiering mellan de verkliga ståndpunkterna och de verkliga agerandet å ena sidan och de ståndpunkter och det agerande man å andra sidan säger sig vilja främja och stå bakom.

Ett större vi
I längden kan inget samhälle fungera som bygger på hat, hot, misstroende eller avståndstagande egoism. Samhället fungerar när vi inkluderar varandra i våra tankar och handlingar, när vi anstränger oss att forma ett större ”vi”. Hur ett hänsynslöst vinstmaximerande system utan starka motkrafter kan rasera fundamenten för människans tillvaro på planeten börjar vi ana när vi ser hur kortsiktiga ekonomiska intressen driver planeten mot kollaps när det gäller biologisk mångfald och klimatförändringar. Men att nu ett system växer fram, där demokratin avskaffar sig själv och människor frivilligt låter sin tankevärld och sina värderingar begränsas av ett politiskt-juridiskt maktcentrum trodde vi nog var otänkbart efter de avskräckande exempel 1900-talet gav oss.

Vad säger alla andra?
Gabriel Byström skildrar initierat och detaljerat med många intervjuer hur det politiska inflytandet ökar över domstolsväsende, media, till viss del kulturlivet och hur basala mänskliga rättigheter och västerländska fundament åsidosätts i den snabba förändringen av det ungerska samhället. Det han inte berör i någon större utsträckning är hur näringslivet, föreningslivet, forskning och högre utbildning förhåller sig till det nya Ungern som växer fram. Trots allt lever folk sina vanliga liv, betalar sina räkningar, byter bostäder och reser, umgås och lever sina liv. Det hade varit intressant med en parallell beskrivning av hur olika sektorer i samhället ser på sina liv och framtiden. Är det framför allt korruptionen och misstron till politiker som gör att traditionella politiker med liberala eller socialdemokratiska agendor inte vinner gehör? Eller är det en utbredd likgiltighet som gör att nationalisterna relativt sett får så stort gensvar i väljarkåren?

Europa
Sedan boken skrevs har Polen röstat fram en konservativ, nationalistisk regering. I Frankrike och i England har EU-kritiska partier fått stort genomslag. I Tyskland växer missnöjet med Angela Merkels humana flyktingpolitik. I Finland sitter Sannfinländarna i regeringen, i Norge innehar Fremskrittspartiet finansministerposten, I Danmark har övriga partier sedan länge anpassat sig till Dansk Folkepartis position när det gäller synen på invandrare. I Österrike, Belgien och Nederländerna har profilerade högerpolitiker med en tydlig ”vi-och-dom”-agenda funnits sedan länge. Italien hade Berlusconi, som på ett utstuderat sätt kopplade ihop media, politik och business samtidigt som han försökte bygga upp en image av sig själv som en karismatisk och framgångsrik ledare.

Sverige
Här har vi ett parti vars företrädare och högljudda anhängare talar om ”att ta makten”, att ”nu är det dags” och ”här har ni adresserna till förläggningar”. Här finns inte något Trianon-fördrag att relatera till. Istället fångar man upp det missnöje med makthavarna och den allmänna utvecklingen i samhället som finns, förstärker det och kanaliserar det till en tydlig fråga. Det oroande är den långsiktiga strategin, bortom dagens slagord.

Varför lyssnar vi på fel budskap?
Nog är det märkligt att det i dessa tider av nära nog obegränsad tillgång till information och samlad kunskapsredovisning uppstår ett kunskapsförakt och en tydlig flykt från de verkliga problem världen står inför. När vi skulle behövt mer av sans och vett, kloka avvägningar och pålästa politiker är det de politiker som ropar korta och enkla budskap högt och i förenklade vi-och-dom-förpackningar som vinner gehör. När världen ropar efter samling och samarbete baserade på fakta är det känslomässiga argument som går hem. Har vi verkligen inte kommit längre? Parismötet om en månad blir ett lackmustest på världens mognad.

Jag tycker ni ska läsa Gabriel Byströms bok (Ordfront förlag).

Den orättvisa rättvisan

Posted on by
Reply

Legitimiteten hos makthavarna handlar till stor del om i vilken utsträckning rättsskipningen och de rättsvårdande instanserna uppfattas som rättvisa. Likabehandling och respekt för lagar och grundläggande mänskliga rättigheter är fundament för den rättssäkra staten. Korruption, maktmissbruk och att tillskansa sig ekonomiska eller andra fördelar är sådant som bryter ner det samhälle som vi uppfattar som schysst och rättvist. I ett givande lunchsamtal (Tack, Einar och Dan) häromdagen kom de orwellska begreppen upp – krig är fred, frihet är slaveri, sanning är lögn…

Orättvisan
”Nu lämnar vi över ärendet till Rättvisan”. Polisen, åklagarmyndigheten, domstolen, fångvården… rättsmaskineriet består av flera oberoende resurser, som alla förväntas säkra rättssäkerheten, samtidigt som brott ska beivras ”bortom allt rimligt tvivel”. Kontrasten ger en glimt av Orwells 1984 när ett av EU:s medlemsländer sätter in taggtråd, tårgas och vattenkanoner mot flyktingar från krigets fasor i Syrien. Rättsapparaten används för att cementera orättvisan. Flyktingstatus ger inte längre skydd. EU:s yttre gräns anses viktigare att försvara än att leva upp till humanitära och sedan länge överenskomna internationella regler. Rättvisan blir orättvisans verktyg.

Har folk glömt sin historia?
Refugees welcome, står det på perrongerna där tåg rullar in i flera europeiska städer. Men i Torneå bildar finländare en mänsklig mur för att förhindra flyktingar att söka skydd i deras land. Ändå är det bara 70 år sedan de finska krigsbarnen skickades till Sverige för att skyddas från kriget mot dåvarande Sovjetunionen. Så kort är tydligen minnet. För att inte tala om alla ungrare som flydde 1956 och hamnade i Sverige och andra länder. Har alla ungrare glömt hur det känns att fly? Hur tänker man?

Obalans mellan faktabaserad kunskap och allmänt tyckande
Kunskap och fördom är två andra begrepp som glider omkring i dagens märkliga mediavärld. Rykten, halvsanningar och direkt falska påståenden jämställs med forskning och beprövad sanning. Korta, lösklippta politikercitat hanteras tendensiöst av de media som tror att indignation och upprördhet är den bästa grunden för opinionsbildning. Kommentarsflödena på sociala medier fylls av hat, hot och elakheter. Tyckandet jämställs med faktabaserad vetenskap. T.o.m. forskare går ibland över gränsen och använder sin titel till att ha åsikter och att driva opinion långt utanför sin akademiska plattform. Anonymiteten och tillgängligheten – alla har plötsligt en megafon – förstärker obalansen mellan det faktabaserade, professionella journalistiska arbetet och det tyckande som vem som helst kan ägna sig åt, undertecknad inräknad. Hur skulle samhället se ut när ingen press eller etermedia längre finns kvar i en oberoende granskande roll? Vill vi det?

Utveckla samhället
Syrienkonflikten är en extrem situation, som måste hanteras av Europas ledare. Det duger inte att vifta bort konsekvenserna av fem års krig med tal om att ”försvara EU:s yttre gräns” eller att ”hjälpa flyktingarna på plats”. (Det finns ingen plats kvar att vara på). Vi behöver ett ledarskap på EU-nivå som visar att fred och rättvisa fortfarande betyder något. Det är för att leda och samverka med andra vi väljer dem. De har vårt uppdrag att utveckla samhället och göra det bättre rustat att hantera framtidens utmaningar.
Gör det, då!

Kärnkraft fjärmar oss från ansvarstagande och delaktighet

Posted on by
Reply

Stora investeringar, stora risker och möjligheter att tjäna pengar. Vad är det som egentligen pågår i styrelserummen hos Eon, Fortum och Vattenfall? Eon vill inte satsa mer på Oskarshamns båda verk O1 och O2 enligt vad de berättade i juni. I augusti kom en nyhet från SVT, som berättar att Fortum förhandlar med Eon om att ta över deras andelar för att istället driva verken vidare. Vad är det som pågår i kulisserna? (Länk se nedan).

Nackdelarna väger över
Kärnkraften har ett antal tekniska fördelar, men sätter man in tekniken i ett långt tidsperspektiv, i relation till risker med avfallet, skador på miljön vid uranbrytning och i relation till det öppna samhälle de flesta av oss vill ha, blir tekniken allt mer tveksam. Tjernobyl och Fukushima har visat att mänskliga fel och naturens nycker aldrig kan elimineras. Helt säkra tekniska system finns inte. Allt handlar om sannolikhet och om vägval för framtiden.

Hur ska de tjäna pengar?
Fortum tror sig uppenbarligen kunna tjäna pengar på fortsatt drift. Kanske för att man lierat sig med ryska intressen i Fennovoima, kanske för att man ser en möjlig rättslig process mot svenska staten pga utebliven vinst, eller att man helt enkelt bedömer att elpriset kommer att stiga och kunna täcka alla kostnader kärnkraften innebär. Kanske att man också hoppas kunna ta vara på synergier mellan de finska verken och uppgraderingen av de gamla svenska.

Olika vägar i Finland och Tyskland
Vägvalet är intressant. Finland krokar arm med Ryssland och satsar på en teknik, som bygger på storskalighet, övervakning, säkerhetstänkande och ett aldrig sviktande kontrollsystem. Tyskland låter hela sin ekonomi baseras på en tilltro till förnybar energi, till decentraliserad produktion och ett mindre behov av en statskontrollerad byråkrati. Tyskland, som under decennier förknippats med sin tunga, starka industri – tänk på Siemens och alla Ruhr-områdets industrier – väljer en väg där demokratiskt inflytande blir viktigare än att övervaka drift och störningar. Den finska sisun, som till stor del handlar om ett individuellt ”jäklar anamma” får stå tillbaka för statens och kapitalets prioriteringar. För 30 år sedan hade man nog gissat på precis motsatt utveckling.

Viktigt att balansera den globala anonymiteten
Demokrati och lokal utveckling måste få chans att balansera den globala ekonomins nackdelar, där kapital föder kapital och där sinnrika spekulationsmodeller lägger grunden för en orimlig förmögenhetsfördelning. Det är mer av förnybar, lokalt producerad, energi vi behöver, som kan ge arbetstillfällen och ekonomi till de många, fördelat över varje land. Det är också den väg vi bör hoppas att utvecklingsländerna går. Vem vill att Afrikas konfliktfyllda länder och icke-demokratier får tillgång till kärnkraftsteknologin?

Det sista ordet
För mig är NATO-medlemskap och kärnkraft snarlika fenomen, som båda bidrar till att flytta inflytande och ansvar bort från människor. Någon annan får plötsligt sista ordet. Vill vi verkligen det?

Länktips: Artikel från SVT i augusti här.

Så kan vi göra: Samarbeta och rigga en ny ekonomi

Posted on by
Reply

Två saker hade fastnat extra tydligt i minnet, när jag strax före avslutningen lämnade seminariet den 8 september på Chalmers. Initiativseminariet var arrangerat av Chalmers Centre for management of the built environment, CMB, tillsammans med Mistra Urban Futures och Johanneberg Science Park. Det ena var professor Lars Marcus presentation om hur stadens form och funktionalitet hänger ihop och behöver analyseras bättre än vad som sker. Det andra var föredraget av Anders Svensson, tidigare VD på White, numera ”professor of the practice” på Chalmers, som tydligt uppmanade arkitekter och forskare att samarbeta med andra discipliner.

Integrerat samarbete
Jag cyklade vidare till nästa seminarium om avskogning och Rainforest Alliance arbete för att bromsa avskogningen i de cirka 100 länder man har certifierade odlingar av kaffe, te och kakao. Chalmers ligger högt, så det var bara att rulla ner till Universeum och använda cykelturen till att fundera på vad jag just hört. Samarbete kan naturligtvis ske på olika nivåer. Det Anders Svensson förespråkade var ett tydligt transdisciplinärt samarbete, där olika kompetenser möts och vävs samman i arbete och slutsatser.

Alla behöver göra kloka avvägningar
Min reflexion blev att det är precis det som kan möjliggöra en hållbar utveckling. Inte att vi ställer upp miljö, ekonomi och sociala konsekvenser bredvid varandra för att väga dem mot varandra. Utan att vi, var och en och i arbetsgrupper, anstränger oss att på djupet förstå de olika aspekterna av våra beslut. Det är det vi förväntar oss av våra politiker: kloka avvägningar mellan ekonomi, social nytta och omsorg om resurser och miljö. Men det räcker inte att några hundra svenskar med politisk makt gör dessa avvägningar. Vi måste alla förstå vikten av att vi konsekvent väger in alla konsekvenser innan vi väljer väg.

Nästa arkitektträff på Handels
Den tydliga moderatorn på Chalmers-eventet, Kerstin Elias, fångade upp Anders Svenssons kritik och drog slutsatsen att nästa arkitekturseminarium borde arrangeras av och hållas på Handelshögskolan. Glädjande nog var det också många studenter bland de kanske 400 i publiken på Chalmers. Det är de nya arkitekterna som kommer att ha en avgörande roll för framtida gestaltning av våra samhällen.

Jag trodde att det gjordes
Lars Marcus föredrag betonade att utformning av stadens byggprojekt måste analyseras utifrån funktionalitet. Hur kommer människor att röra sig i en ny stadsdel eller när en ny trafiklösning är på plats, hur fungerar transporter, vilka platser blir närmast för flest boende, vilka platser blir attraktiva för handel och spontana möten…? Jag trodde faktiskt att den typen av analyser var vardagsmat i en arkitektutbildning. Att detta behövde sägas gör mig lätt betänksam. Byggs stadens hus, kvarter och transportlösningar utan att flöden och konsekvenser belyses allsidigt? Vem säkrar egentligen upp att de lösningar som byggs också blir optimala för boende, besökande, företag och staden/samhället som helhet?

Avskogning, kött och mellanhänder
Så var det dags för avskogningsfrågan på Universeum. 10 miljoner ha skog går förlorade varje år. Martin Persson från Chalmers visade var avskogningen sker snabbast. Amazonas, Indonesien, delar av Sibirien, delar av Alaska, i sydvästra Australien. Drivkrafterna handlar om ekonomi, om sojaproduktion för att  i stor skala förse köttindustrin med foder, om behovet av papper och träfibrer för klädindustrin. 80% av det kött som produceras i Brasilien konsumeras i samma land, även om exporten ökar. En bild fastnade på näthinnan: Det är 1,5 miljarder producenter som står för matproduktionen för 7 miljarder konsumenter. Mellan dessa producenter och konsumenter återfinns 300 – 500 företag som står för förädling och distribution.

Minskad köttkonsumtion har avgörande betydelse
Martin visade en prognos som pekar på att det behövs ytterligare 250 – 500 miljoner ha för att klara livsmedelsproduktionen till år 2050. Det som kan vända den utvecklingen är bl.a. lägre efterfrågan på uppodlingsbar mark, mindre köttkonsumtion och andra konsumtionsmönster med mindre avfall. Han visade också att ett antal företag har ställt sig bakom idén om noll avskogning. Hans slutsats är att miljömärkningar inte räcker till, det behövs lagstiftning för att vända utvecklingen.

Den gröna grodan
En representant för Rainforest Alliance beskrev hur man arbetar mot avskogning. Man har 1,5 miljoner gårdar anslutna i 100 länder och betonar att jordbruket bedrivs klimatsmart. I marknadsföringen använder man en groda som symbol. I den efterföljande diskussionen framkom att det inte finns någon tydlig indikator på att de bönder som är med i Rainforest Alliance tjänar ekonomiskt på det, mer än att de anslutna bönderna har en större andel skyddande skog över sina kaffeplantor. Det är fortfarande de 500 företagen som tjänar pengarna. Och produkter med den gröna grodan behöver inte vara ekologiskt odlade.

Nya viktiga delar av hållbarheten
Båda dagens seminarier pekar på viktiga delar av den hållbara utvecklingen. För att lösa utmaningarna i våra städer måste vi samarbeta integrerat, transdisciplinärt. För att lösa landsbygdens problem och vår långsiktiga försörjning måste helt nya ekonomiska system etableras, där konsumenter och producenter gemensamt arbetar för samma mål och där de 500 mellanhänderna blir uppdragstagare åt de 7 miljarder människor som ska leva ett gott liv.

Samarbete på en ny nivå och ekonomi på en ny nivå. Så kan vi göra.

För och emot klimatkompensation

Posted on by
Reply

Svenska Dagbladet har den 8 juli 2015 en artikel om klimatkompensation. Artikeln presenterar relativt utförligt de skillnader i synen på klimatkompensation som två stora miljöorganisationer företräder. Naturskyddsföreningen, som hellre ser ett minskat flygande som den bästa vägen framåt, respektive Världsnaturfonden, som aktivt medverkar till att kriterier och certifiering av klimatkompensation sker på bästa möjliga sätt. De två organisationerna har inte bara olika syn på frågan, de arbetar också väldigt olika. (Länktips nedan).

Bra Miljöval Naturskyddsföreningens miljömärkning

Helt olika slags organisationer
Naturskyddsföreningen har privatpersoner som medlemmar, drygt 220.000 enligt egna uppgifter, och arbetar framgångsrikt med opinionsbildning, projekt och inte minst sitt eget miljömärkningssystem ”Bra Miljöval”. Världsnaturfonden (WWF) vänder sig på ett tydligare sätt till näringslivet och använder sin logotype, pandan, som symbol för de företag man samarbetar med. WWF har inga medlemmar, men har en internationell bas och ett nationellt verkande kansli med många sakkunniga. Naturskyddsföreningen däremot organiserar sina aktiva medlemmar i lokalavdelningar och en klassisk föreningsstruktur med generalsekreterare och ideellt arbete vid sidan av sitt professionella kansli.

Medvetenhet, kommunikation och vissa faktiska förändringar
I klimatkompensationsfrågan har de båda organisationerna som sagt landat i olika ståndpunkter. Ingen av dessa behöver nödvändigtvis vara fel. För mig handlar det om vilka steg i hållbar riktning som är rimliga och verkningsfulla. Klimatkompensation löser inte problemet med klimatpåverkande utsläpp. Klimatkompensation innebär ännu så länge en frivillig ekonomisk uppoffring för att kompensera för klimatpåverkande utsläpp från t.ex. en flygresa. Som jag ser det är det medvetenheten om problemet och kraften i att kunna kommunicera att man förstått frågeställningen som är det riktigt fördelaktiga med klimatkompensation. Samt att det leder till att träd faktiskt planteras, eller utsläpp faktiskt minskar någonstans på jorden.

Minskat resande går utmärkt i många sammanhang
Naturskyddsföreningens hållning, att vi måste minska flyget och andra klimatpåverkande verksamheter, är långsiktigt det enda rimliga. En väg dit skulle kunna vara en flygskatt, något som ännu så länge inte kunnat förverkligas. Ett minskat flygande bygger på föreställningen att det finns alternativ, vilket det till viss del gör. Uppkoppling över internet för bild, ljud och presentationer i samband med möten blir tekniskt allt enklare att ordna och allt bättre ur kvalitetsaspekt. Istället för att resa kan mötesdeltagarna stanna hemma, vilket sparar arbetstid, hotellkostnader och annat. Inte för alla möten, men för många. Det är dock svårare med turistresandet. Att uppleva en exotisk plats är svårare över internet.

Belöna föregångarna och inse initialkostnaderna
Några företag har frivilligt tagit på sig att klimatkompensera för de flygfrakter och andra klimatpåverkande åtgärder som produkterna orsakar. Bekymret har varit att kostnaderna inte anses avdragsgilla av Skatteverket. Här har regering och riksdag all anledning att ingripa och justera lagstiftningen, så att de företag som klimatkompenserar åtminstone inte bestraffas för att man tar sitt ansvar. Egentligen borde föregångarna belönas med större skatteavdrag än de faktiska kostnaderna – för att etablera en modell och synliggöra samhällsnyttan med att i alla fall göra något. Det är inte lösningen, men det är ett steg i rätt riktning, inte minst för att trumma in behovet av klimatarbete på flera plan hos både företag och allmänhet.

Mer av drivande mekanismer
En teknisk lösning skulle kunna vara en ”belöningstrappa”, där ett företag som klimatkompenserar sina produkter och sina tjänsteresor belönas med större avdrag de första två-tre åren, då också administrationskostnader och arbetet för att ta fram interna riktlinjer är kostsamma – för att senare, när systemet satt sig, minska till kanske en halvering efter tio år. Skattesystemet borde kunna vara mer inriktat på att styra företagens agerande, belöna föregångare och vara mindre gynnsamt för eftersläntrarna. Det skulle kunna driva utvecklingen framåt.

Länktips: http://www.svd.se/klimatkompensation-splittrar-miljojattar

Ett företag som klimatkompenserar är Saltå Kvarn, som jag skrev om här .

 

Norge kanske visar oss vägen

Posted on by
Reply

I Norge växer nu insikten om att oljebranschen kommer att spela en allt mindre roll. Norska Statoil har varslat 2000 fast anställda och konsulter den senaste tiden. Forskningsinstitutet IRIS i Stavanger räknar med att 10 procent av de anställda får gå. Omställningspolitiken för ett oljeoberoende är ännu mer komplext i vårt västra grannland än hos oss. I Norge handlar det även om både arbetstillfällen och exportinkomster, som måste ersättas. Detta har bl.a. lett till att en expertgrupp nyligen har presenterat ett fempunktsförslag för Norge efter oljan. (Länktips se nedan).

Bild från Stellan Tengroth som visar 25 års norsk oljeutvinning över tid.

Automatisering, delningsekonomi och pinkod 1 1 1 4
Det norska Teknologirådets projektledare Jon Fixdal säger insiktsfullt att ”Datamaskiner kan gjøre stadig mer komplekse oppgaver, og en rekke yrkesgrupper risikerer å bli automatisert bort. Internett og delingsøkonomien gjør at nye verdikjeder vokser frem, og den globale konkurransen skjerpes.”
Vi har samma diskussion i Sverige. Automatiseringen och elimineringen av flera yrkesroller, internetanvändningen och den nya delningsekonomin spelar roll när nya värdekedjor växer fram, samtidigt som den globala konkurrensen blir skarpare. Hans Roslings globala pinkod är bra att minnas i sammanhanget: 1-1-1-4. En miljard bor i vardera Nord- och Sydamerika, Europa och Afrika. Fyra miljarder bor i Asien.

Teknologirådets expertgrupp har fem förslag för Norge:

  1. Med progressiv beskattning av oljeindustrin minskar svängningarna och riskerna för både industrin och företagen.
  2. Ta bort det offentliga stödet till forskning på oljeområdet, eftersom detta stöd bara fördröjer omställningen. *)
  3. Inför en stabiliserande och restriktiv koncessionspolitik, som bidrar till en önskad och förväntad reduktion av oljeverksamheten. **)
  4. Satsa på spetsigare och exportinriktad innovation.
  5. Ta fram en strategi för framtidens näringsliv, gärna efter brittisk modell. ***

Kommentarer:
*)  Det tycks finnas en slags automatik i offentligt stöd till verksamheter, som inte långsiktigt platsar i det hållbara samhället. Vi borde göra en svensk översyn av just detta.
**) Staten måste bli bättre även i vårt land att använda de styrmedel som finns.
***) En strategi för framtidens näringsliv bör naturligtvis ta hänsyn till våra utmaningar på miljö- och klimatområdet, sociala och regionala utmaningar och hur sysselsättning, cirkulär ekonomi och helt nya näringsgrenar kan formas. Bekymret är ofta att det är de befintliga företagen som inte vill se förändringar. De företag som står för helt nya och kanske konkurrerande koncept har inte upparbetade kanaler till de statliga beslutsprocesserna.

Var ligger initiativet?
Just hur förändringen ska uppstå och vem som ska driva den framåt är en fråga som lätt blir hängande i luften. Lagstiftningen är oftast bäst på att korrigera för fel som uppstått, inte på att öppna upp för nya affärsmodeller. Var ligger egentligen initiativet för samhällsförändringen? Det etablerade näringslivet vill utveckla det man investerat stort i. Det nya näringslivet sitter fast i Moment 22 – man behöver finnas för att kunna visa på nyttan med att kunna få utvecklas. Samtidigt tickar klockan. Vi måste ställa om. Norrmännen har på så sätt en tydligare klocka eftersom deras fossilberoende är mångdubbelt. Kanske ger det oss andra en fingervisning om hur vi ska agera?

Länktips:
http://teknologiradet.no/norge-2030/rapport-norge-etter-oljen/

Om vatten, forskning och samverkan

Posted on by
Reply

Frågan om ett hållbart sätt att använda vatten är ständigt aktuell. För ett par år sedan deltog jag i ett projekt som undersökte industrins och företagens intresse för ett organiserat samarbete kring vattenanvändning. (Länk se nedan). På Chalmers står nu hundratals forskare beredda att samverka med industrin kring vattentemat, ett initiativ inom det man kallar Rendezvous Avancez. (Länk se nedan).

Från nanofilter till havsnivåer
På frukostseminariet den 22 juni 2015 beskriver professor Lars Rosén några av de fackområden som göteborgsforskarna behärskar. Det handlar om havsnivåhöjningar, barriärer och skyddsåtgärder, om tunnelborrning, grundvattenförekomster och risken för sättningar, eller om mät- eller reningsteknik, fukt i byggnader, nanofilter etc. Vatten används hela tiden i mängder av applikationer. Riskbedömningar som en följd av den pågående klimatförändringen är en annan ”bransch” som nu etableras.

Mälaren = 127 miljarder
Göta Älv är en bra referens i sammanhanget. Hela jordens befolkning skulle kunna få sig tilldelad 6,2 liter vatten per person och dygn ur Göta Älv, vilket nästan motsvarar individens minimibehov. Samtidigt är det svår torka i vissa delar av världen. Botaswana nämns. Man hade kunnat nämna Kalifornien. Vi får lära oss att organisationen  Svenskt Vatten har tagit fram en rapport som visar att dricksvattnet i Vombsjön i Skåne värderas till 1,6 miljarder och i Mälaren till 127 miljarder kronor per år.

”Pluskvalitet”
Att värdera rent vatten kommer att bli väsentligt i framtiden. På samma sätt som plusenergihus har blivit ett begrepp inom nybyggnation, så att mer energi tillförs systemet än huset behöver för drift och boende, behöver vi hitta ”pluskvalitet”-definitioner när det gäller vatten till processer, kylning och livsmedelsproduktion. Vatten har i många år och sammanhang varit en gratis resurs. Det synsättet håller inte längre. Ska vi klara att forma cirkulära tekniska och ekonomiska processer, som kopierar naturen, måste vi bli bättre på att i varje led verifiera och värdera vattnets kvalitet. Vårt förhållande till vattnet blir på ett sätt en symbol för det moderna samhällets förmåga att cirkulera resurser, precis som naturen själv cirkulerar sitt vatten.

Möjlighet
Den storskaliga rening vi har satsat på är inte optimal för att hantera kombinerade flöden från industrin, hushållen och dagvattenbrunnar. Vi kommer att behöva mer rening nära föroreningskällan, mer av förståelse för hur beteende och användning av vatten i olika processer påverkar ekosystemen och en helt annan medvetenhet om hur vi måste vårda och värdera vattnet. Kombinationen av teknik, drift/underhåll, korrekt användning och mätning/redovisning kan bli en svensk exporttjänst om vi anstränger oss. Just för att vi har gott om vatten har vi möjligen ett extra stort ansvar för att visa hur en smart användning av vattenresursen kan se ut.

Länktips:
Svensk Vattenallians här .
Chalmers Rendezvous Avancez här .

Britterna, valet och det demokratiska underskottet

Posted on by
Reply

Britterna har valt att ge Tories fortsatt förtroende. I förhandsspekulationerna fanns en tro på en återkomst för Labour, troligen i samverkan med SNP, Scottish National Party. SNP vann nu nästan alla de skotska parlamentsplatserna, till stor del på Labours bekostnad. Valresultatet sätter fingret på parlamentarismen och det demokratiska underskott som den brittiska varianten leder till.

Tanken om tvåpartisystem torde vara borta nu
Återkommande har det i den svenska debatten hörts företrädare för borgerliga partier som tycker att vi lika gärna kunde ha ett tvåpartisystem. Man har sneglat på den engelska modellen och sett styrkan i att kunna forma majoriteter som en fördel. Det är svårt att se hur ens britterna nu ska kunna bibehålla sitt märkliga valsystem, där vinnaren i varje valkrets tar allt och övriga röster i princip blir bortkastade.

Tokiga räknesätt
Det stora problemet är att parlamentet nu inte representerar folkviljan. SNP samlade mindre än 2 procent av rösterna i valet, men får ändå 56 mandat. UKIP stöddes av drygt 12 procent av de röstande men fick ett mandat. Även för engelsmän, som är vana att räkna i shilling, pence, tum och som hittat på ”15-30-40-game”, torde det vara svårsmält att regeringsunderlaget och Underhuset inte representerar folkviljan på ett representativt sätt.

Cameron kommer att behöva adressera frågan
Det som hänt, är naturligtvis att röster har splittrats på olika partier, och beroende på varje kandidats konkurrenssituation har utslaget blivit väldigt olika. Liberalerna, som tidigare setts som den tredje kraften i brittisk politik har suttit i regering med Cameron och förlorade nu stort, framför allt i mandat. Förändring är svårt, men även David Cameron kommer att tvingas medge att det blir ett demokratiskt problem när landets parlament inte återspeglar folkviljan.

EU
Hur EU-omröstningen ska formuleras och senare landa i ett hanterbart resultat är svårt att se just nu. Kanske kan Cameron på pappret visa att han har fått igenom några förändringar som kan lugna tillräckligt många kritiska röster. Det vore inte bra om EU försvagades ytterligare av britternas utträde. Inte för att EU är optimalt, men det är ändå bättre att samarbeta än att varje land försöker införa regler var och en för sig. Att flera av EU-kommissionens förslag drar utvecklingen i fel riktning är en annan sak.

Och nu
Av legitimitetsskäl kommer vi att få se en revidering av det brittiska systemet. Och, kan man hoppas, en större transparens och tydligare dialog kring EU:s olika vägval. EU-projektet lider av otydlighet och att ett antal förslag knappast kan ses som positiva ur ett hållbarhetsperspektiv – som nu senast förslaget att enbart godkända butiker skulle få sälja ekologiska livsmedel. EU måste också på allvar fundera över var gränsen går för medlemsstaternas hantering av medborgerliga rättigheter. Det handlar om yttrandefrihet i Ungern och diskriminering i Rumänien, för att peka på två exempel.

Demokrati är svårt, men ändå bättre än alternativen.

En väg att stå upp för demokratin

Posted on by
Reply

Alla talar demokrati. Vi ska informera om demokrati, utbilda, upprätthålla och försvara den. Vi har tom en demokratiminister. Samtidigt är det lite oklart vad begreppet egentligen står för och vad som ingår i det vi kallar demokrati. Nu hotas demokratin och det är temat denna gång.

Detta ingår
Yttrandefrihet, mötesfrihet, religionsfrihet, respekt för olika etnisk tillhörighet och FN:s mänskliga rättigheter brukar räknas dit. Ett fungerande rättsväsende, minimal korruption och en generell likabehandling när det gäller skyldigheter och rättigheter är också viktiga komponenter i en demokrati. Allra viktigast är kanske ändå principen om en person – en röst. Vi låter omröstningar synliggöra folkviljan och väljer våra ombud i de politiska sammanhangen. So far so good.

Leveransproblem
Ett bekymmer uppstår när ett samhälle inte klarar av sina grundläggande funktioner. Förtroendet för det politiska systemet som sådant bygger naturligtvis på att en klar majoritet av befolkningen upplever att principen om ”från var och en efter förmåga – till var och en efter behov” upprätthålls. Dvs att vi delar bördorna och att både skatteuttaget och nyttan med skatterna fördelas på ett rättvist sätt. Och att stat, landsting och kommun levererar det vi kan förvänta oss.

”Det var bättre förr”
I kölvattnet på finanskrisen, urbaniseringen och den snabba tekniska omställningen struktureras samhällen om mycket snabbt. Klyftorna ökar. Kompetenser blir snabbt inaktuella. Arbetslöshet, bostadsfrågan och känslan av att inte delta i samhället blir mentala spärrar som på sikt blir förödande för dem som inte lyckas bryta mönstret. Yttre omständigheter upplevs som avgörande. Förutsättningar som inte enkelt går att påverka blir till avgörande hinder. Eftersom ”det var bättre förr” blir det förändringen som sådan som upplevs som hotet.

Semidiktatur
I flera av EUs medlemsländer har människor i stor utsträckning valt politiker som kommer med förenklade lösningar på komplexa frågor. I Ungern har högerpartiet Fidesz en stark ställning och utmanas dessutom av ännu mer främlingsfientliga Jobbik. På fullt allvar talar regeringschefen Viktor Orban i Budapest om att demokratin inte är det optimala styrelseskicket (länk se nedan) och försöker steg för steg vänja det ungerska folket vid en kommande semidiktatur, där basala demokratiska rättigheter blivit inskränkta.

En ny medeltid hotar
På liknande sätt tas steg i Spanien mot att inskränka de demokratiska rättigheter som jag nämnde inledningsvis. I Sverige finns ett  riksdagsparti, som har företrädare som ”i sinom tid” ska komma till rätta med kvällspressen, dvs man planerar för en utveckling liknande den i Ungern och Spanien. Den demokrati vi tar för självklar hotas således i vår närhet och tom i Sverige av partier som skickligt bygger en maktbas, som ger dem handlingsutrymme för att driva opinion och – i värsta fall – genomföra en politik som leder samhället in i en utvecklings- och tankemässig medeltid.

Hur odemokratiskt får ett medlemsland i EU vara?
Frågorna infinner sig på löpande band. Hur ska EU förbereda sig för att ett eller flera länder inte längre räknas till de fullvärdiga demokratierna? Kan ett land vara EU-medlem och samtidigt uppenbart bryta mot den gängse definitionen av demokrati? Hur ska EU hantera detta? Och är så fall tex Rumäniens behandling av minoriteterna oacceptabel? Eller Grekland – hur ska EU förhålla sig till ett Grekland som, eventuellt, helt ignorerar de avtal man ingått med EU:s ledande institutioner och politiker? Hur trotsigt kan ett land agera utan att det blir orimligt att upprätthålla enighet?

Nya driftsformer
På svensk nivå måste vi fråga oss hur vår tradition av folkrörelser, folkbildning och samsyn kan tas till vara i kampen för demokratiska värden. Civilsamhället utgör en viktig resurs som vi på ett klokt sätt behöver involvera i fler utvecklingsprocesser. Liksom näringslivet, som också har en otroligt viktig roll i skapandet av det öppna, toleranta och dynamiska samhälle som är möjligt. Just kombinationen mellan det ideella och det kommersiella behöver vi bli bättre på att ta till vara och låta ta organisatorisk form. Eftersom det där kan finnas viktiga dellösningar kring delaktighet, engagemang och förnyelse, som i sin tur genererar de arbetstillfällen som behöver skapas.

Allt hänger ihop.

Länktips: Viktor Orban citeras i Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19286278.ab

Företagens motiv att sätta pris på miljön

Posted on by
Reply

I januari i år släpptes en rapport från IVL Svenska Miljöinstitutet som handlar om möjligheten att sätta en prislapp på industriproduktionens miljöpåverkan och social påverkan. (Länk till rapporten se nedan). Författarna noterar det ökande intresset från organisationer som WBCSD (länk nedan) och från finansmarknaden att prissätta produkters påverkan ur både miljö- och sociala aspekter. De hänvisar även till en annan forskarrapport som indikerar att det är lönsamt för stora företag att inkludera dessa faktorer. Ändå blir jag besviken på rapporten.

Vad vinner vi på att ta ansvar?
Författarna tydliggör vilket fokus de har i rapporten. Det handlar om på vilket sätt företaget kan tjäna på att ta ansvar. Ger bankerna lägre ränta? Blir det enklare att ta större investeringskostnader? Ger det lägre försäkringspremier? Leder det till ett bättre rating hos kreditinstituten? Blir kunderna mer intresserade av ett premiumsegment?
Business as usual är utgångspunkten och så analyserar man vad som händer om företaget skulle drista sig till att ta ansvar.

Rekommendationerna speglar försiktighet
I rapportens slutsatser öppnas dörren på glänt för förändring. Man skriver att det finns anledning att anta att hur företag leds måste anpassas för att eliminera hinder mot långsiktighet och sociala/samhälleliga överväganden. Bara där finner jag en liten insikt om att det sätt som många företag har drivits de senaste åren inte duger. För i rekommendationerna är man tillbaka i huvudfåran. En prissättning av produktionens påverkan på miljö och det sociala fältet underlättar kommunikationen med finansmarknaden och med konsumenterna. Modellen skulle också bidra till enhetlighet, transparens och beredskap inför myndigheters motiv att förändra villkoren, hävdas det.

Måste-perspektivet
Tänk så spännande det hade varit om utgångspunkten i rapporten istället hade varit att alla företag måste byta affärsmodell. Inget företag kommer att överleva om det fortsätter att belasta kretsloppet, att exploatera resurser och människor eller att tjäna pengar på att andra människor eller ekosystemen lider skada. Är en prislapp på produktionens påverkan rätt metod ur ett ”måste”-perspektiv? Den frågan besvaras inte.

Och ändå finns i litteraturlistan en hänvisning till Rockströms m.fl. ”Planetära gränser”.

Länktips:
IVL rapport nr C75: här.
WBCSD har gett ut rapporten ”A guide to corporate ecosystem valuation – A framework for improving corporate decision making, 2011” www.wbcsd.org