Det går inte att låta bli att tänka på Syrien. Miljoner människor på flykt. Några med möjlighet att ta sig till Europa, de flesta kommer inte så långt. Några blir kvar. Hur tänker president Assad och hans närmaste? Hur rättfärdigar de ett fortsatt krig mot delar av den egna befolkningen? Vem ger dem rätt att ödelägga det egna landet?
Sexdagarskriget – som om krig var något kortvarigt ingrepp
Jag minns sexdagarskriget. Världen var betydligt mer svart/vit. Rapporteringen förenklad. Det moderna israeliska flygvapnet var överlägset motståndet. Trots att Israel anfölls från tre håll var kriget över på sex dagar. Jordanien var chanslöst och Västbanken och Sinai blev en slags buffertzoner, Västbanken är så än idag. Egypten svalde förtreten och gick med på vapenvila. Syrien beskrevs som en mer centralstyrt än de andra två länderna. Golanhöjderna förblev under israelisk kontroll, men min minnesbild är att Syrien aldrig formellt slöt något avtal med Israel om vapenvila.
Libanon
Under något decennium rapporterades om Syriens inblandning i Libanon under krigen i detta land. Intryck man fick var att Syrien stödde militanta grupper i Libanon och att detta stöd var en förutsättning för konflikten. Rapporteringen antydde att Syrien var en mycket dominerande och stark aktör i regionen, lierad med Iran. Beirut blev alltmer skådeplatsen för en ideologisk strid, där Syrien stödde den ena sidan.
Majoritetsdiktatur och maktvakuum
Häromåret startade så en händelseutveckling som många i början hoppades skulle kunna öppna upp för en demokratisk utveckling i arabvärlden. Tunisien, Libyen, Egypten, Syrien…. den s.k. arabiska våren ingav ett hopp en annan framtid. I Libyen har störtandet av Khadaffi lett till total oreda med lokala ledare som har kontroll genom vapenmakt. I Tunisien spirar fortfarande hoppet om en demokratisk utveckling. I Egypten valde folket ledare, som trodde att demokrati är detsamma som majoritetsdiktatur, att den som vinner får bestämma allt. I Syrien slog regimen tillbaka de uppror som tog fart. I kaoset efter Saddams fall i Irak tog det s.k. IS chansen att ockupera stora landområden och att organisera intäkter från olja m.m.
Iran och komplexiteten
Nu släpps Iran åter in i den internationella gemenskapen. Ockupationen av den amerikanska ambassaden runt årsskiftet 79/80 tycks tillräckligt länge sedan. USA bedömer troligen att man behöver Iran för att inte IS ska ta ännu större plats. Putin stödjer Assad för att få inflytande i regionen. Turkiet går en balansgång mellan att försöka kuva minoriteter och samtidigt värna de egna intressena i den pågående storinternationella dragkampen om inflytande och resurser (olja) i regionen. Allt är egentligen mycket komplicerat och aktörernas motiv är inte alltid tydliga. Det som händer är att civilbefolkningen i stora delar av Irak och Syrien lider medan de storpolitiska frågorna behandlas. Sverige tar emot människor som flyr ett inferno. Och nu klarar vi inte flyktingtrycket. Det kommer för många på en gång, sägs det.
Hur ser lösningarna ut?
Så hur ser lösningarna ut? Vad skulle kunna åstadkomma en rättvis fred? Vilka lösningar finns det? Varför har FN så svårt att agera? Vad har USA lärt av insatserna i Afghanistan och anfallet mot Saddams Irak? Kommer USA att tvingas välja mellan ännu mer av militärmakt på demokratins bekostnad även för egen del? Finns det fredliga vägar ut ur denna härva av konflikter, maktförskjutningar och obalans mellan intressen?
Oljan är billig
Intresset för regionen hänger samman med den relativt billiga utvinningen av olja, som pågår. Oljefälten är stora och världens oljebehov är gigantiska. Skulle efterfrågan på fossil olja drastiskt minska sänks priset, vilket skulle missgynna de oljeproducenter som har höga produktionskostnader – Norge t.ex. – och gynna de länder som inte har några större kostnader. Saudiarabiens politik de senaste åren har varit att prisdumpa och på så sätt skapa olönsamhet hos de dyrare konkurrenterna. Man har också tillgång till billig arbetskraft från Asien. Så kortsiktigt lär inte intresset för Mellanöstern minska även om efterfrågan på olja skulle minska.
Demokratin
Demokrati är inte något ”naturtillstånd”. Vi ser vad som hänt i Libyen och i Egypten. Även om många vill se en demokratisk utveckling blir det andra krafter som styr. Att införa demokrati handlar om en kombination av flera funktioner, en respekt för oliktänkande, en fri opinionsyttring och fri rapportering samt mycket annat. Hur lätt det är att rucka på demokratiska fundament visar utvecklingen sedan 2010 i Ungern och på senare tid i Polen. Demokratin behöver hela tiden formas.
Ledargestalt
Så vad kan vi göra när det gäller Syrien? Hur ser en human lösning ut? Hur kan världens ledare förmås att forma en lösning som alla är lika nöjda/missnöjda med? Det är nu man skulle önska att en ledargestalt trädde fram, en Gandhi, en Mandela, som ställde sig över det dagspolitiska och pekade på mänsklighetens ansvar för allas vår framtid. Kanske kan vi hoppas att Malala kan fylla den rollen som språkrör för en global fredsrörelse.