Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA, hade ett intressant webbinarium den 26 mars som skulle handla om Ukrainas drönartillverkning. Det var självklart ett stort fokus på hur Ukraina gjort för att vara så pass snabba och framgångsrika med sin drönartillverkning, utveckling av innovationssystem, upphandling, finansiering, kvalitetssäkring, uppskalning och utbildning som de varit särskilt den senaste tiden. Jag ska strax återkomma till några viktiga komponenter som jag noterade, men först en spin-off från diskussionen som väcktes av ett företag i textilbranschen som deltog.
Är det kriget som återigen visar vägen? Är det framtidens industri vi ser ta form ur det fasansfulla krigets verklighet? Är det så här alternativet ser ut till det storskaliga, centralstyrda, vinstdrivna industrisamhälle vi vant oss vid? Är det Ukraina som visar vägen ut ur det linjära och storskaliga tänket? Är det ett krig som behövs för att få oss att förstå hur vi ska organisera tillverkning, innovation och optimering av transporter, råvaruflöden och profit? Frågorna blev hängande i luften för mig.
Två forskare inledde Men först några ord om hur Ukraina klarat att utveckla en världsledande drönartillverkning mitt under brinnande krig. Maryna Brychko, ursprungligen från Ukraina, men verksam vid Blekinge Tekniska Högskola, och Pontus Braunerhjelm från Entreprenörskapsforum inledde med en genomgång av de strukturer och arbetssätt Ukraina valt.
Lärdomar från Ukrainas innovationssystem
Decentraliserat på alla beslutsnivåer Det som skiljer Ukrainas system från många andra länders är hur man valt att decentralisera allt för att skapa korta och snabba beslutsvägar. Detta har inneburit att kunskapslooparna har kunnat vara extremt korta. Erfarenheter från krigszonen har snabbt kommit tillbaka till entreprenörer och beslutsfattare, så att verklighetens funktionalitet snabbt kommit att plockas upp i de modifieringar man gjort av systemen. Allt har också byggt på en både bred och tillräckligt avancerad utbildning av många ukrainare, så att förståelsen för både mjukvara och hårdvara har varit hög.
Storskaligheten blir akterseglad I den paneldebatt som följde nämndes hur det svenska systemet bara har en beställare, FMV, som dessutom har ett stort antal regler och bestämmelser, som gör det svårt för ett innovativt företag att lyckas i Sverige. Ett slags Moment 22 nämndes, där det i praktiken blir omöjligt för ett litet företag i Sverige att lyckas förrän man är stort, och stort kan man ju bara bli om man lyckas få en order som gör att verksamheten kan växa.
Snabbt, småskaligt och kompetensbaserat Loop-systemet, där kunskapen tas till vara direkt från verkligheten, var något som gång på gång nämndes. Och hur man sjösatt program i Ukraina med syfte att underlätta diversifiering och decentralisering, samtidigt som man möjliggjort uppskalning av framgångsrika koncept. Snabbheten och kvaliteten på det som utvecklas blir på så sätt enastående, samtidigt som det naturligtvis blir svårt att hålla fast vid enhetlighet och utbytbarhet. I frontlinjen blir det därför viktigt att snabbt kunna ta till sig ny teknik och nya sätt att arbeta. Här förstod jag att den generella utbildningsnivån i Ukraina är starkt bidragande till framgångarna. Förstår man hur saker hänger ihop blir det lättare att ta till sig instruktioner.
Om vi tänker bort kriget… Det intressanta ur hållbarhetshorisont är vilka drivkrafter som tar över när det inte längre är vinstintresset, ägandet och storskaligheten som styr. I den decentraliserade affärsmiljön är närheten till ”marknaden”, nyttjaren, avgörande, och att vara relevant med kvalitet, funktionalitet och tillförlitlighet. Om vi för ett ögonblick tänker bort kriget och tänker vad av detta har med framtidens hållbara ekonomi att göra?
Är detta framtidens industri? Det en viktig tanke att släppa ägandet och vinstjakten som det primära, utan i stället att se till helheten, nyttjandet och funktionen. Hur tar vi fram produkter som löser de uppgifter vi har att lösa? Och hur ser drivkrafterna ut när kriget upphört? Vad gör att nya produkter tas fram, skalas upp tar plats i vår vardag? På vems initiativ när det inte längre handlar om ett lands överlevnad? Är det småskaliga nätverk av sammanlänkade producenter som hjälps åt att lösa konkreta uppgifter? Och hur ska ekonomin kring produktionen se ut? Finns det vinst? Systemen för redovisning och skatt, hur ska de designas? Och hur ska överskottet i så fall fördelas eller ens beräknas när användaren är involverad i utveckling, kvalitetssäkring och dokumentation?
Mycket ställs på huvudet Modellen kullkastar mycket av det vi brukar ta för självklart, men här öppnas kanske en dörr till framtiden som vi behöver analysera noga. Jag får återkomma när jag funderat ett varv till.
Flera av er som följer bloggen känner till att jag i tio år har ägnat en hel del tid åt det som oftast kallas cirkulär ekonomi. Det kommer hela tiden ny forskning och det rör på sig i olika branscher. I dagarna har jag läst en rapport från Jenny Karlsson i Karlstad, som lett projektet Again: Återbruk i handeln. (Se länktips nedan). Detaljhandeln, inklusive e-handeln, har en självklar nyckelroll i skiftet från linjär konsumtion till mer cirkularitet i hur vi nyttjar produkter.
Pre-loved är ett av många begrepp för second-hand I Karlstad finns numera en galleria som testades 2023 och som har återuppstått i föreningsdriven form i år. Den kallas Rundgång och unikt är placeringen i centrala Karlstad, där många konsumenter rör sig. Det som sticker ut med Jenny Karlssons rapport är hur hon integrerar betydelsen av kundens upplevelse i sin tolkning av framgångsfaktorer och hur man bäst kan forma den cirkulära ekonomin. Rapporten börjar med en imponerande redovisning av 200 lästa forskarrapporter och kokar inledningsvis ner till en lista på begrepp som används, där ”pre-loved” sticker ut. Pre-loved betyder att produkten tidigare har varit älskad av någon annan. Det ger ett annat signalvärde än second-hand.
En upplevelsebaserad process Spännande blir det att läsa att event som ordnades i den testbutik som fanns i Karlstad ökade försäljningen med 60 procent jämfört med dagar utan event. Man såg också till att det dök upp nya företag och nya produkter varje vecka, vilket lockade kunder att återkomma. På sidan 33 hittar jag följande citat som känns centralt för hela rapporten: ” (Återbruk är ) … en upplevelsebaserad process, där kundens värderingar, känslor och sociala engagemang samspelar över tid”.
Lustfylld och attraktiv exponering I den del som handlar om rekommendationer hittar jag bland annat att konsumenter ska lockas att bli cirkulenter. Och de behöver både bli överraskade och känna igen sig. Några greenfluencers betonar också hur viktigt det kan vara att inkludera sociala medier i kommunikationen för att nå rätt publik. Sortimentet ska bygga på tydliga kriterier om vad som är vad och exponeringen ska vara lustfylld och attraktiv. Förpackningen, designen av lokalen och miljön ska bidra till att motverka fördomar kring ”begagnat”.
Tabell ur rapporten
Inse att det tar tid att hantera returer Rapporten innehåller en del konkreta råd till handeln, både kring den egna verksamheten, men också angående vilken roll relationen till kunden spelar. Och hur viktigt det kan vara att dela kunskap med andra företag, att erbjuda s.k. shop-in-shop, att involvera och uppskatta kunden på nya sätt, bekräfta kundens värderingar och smak. På sidan 40 lyfts behovet av nya tjänster, där det kan handla om bedömning av returer, hantering, lagning, reparation, modifiering, tvättning osv. Det är allt sådant som tar tid och därmed gör affärsmodellen dyrare. Det betonas också att många behöver ny kunskap.
Gemenskap och det unika Det som sticker ut i rapporten är värdet av event, att på nya sätt involvera kunden i en unik upplevelse och att ha story-telling som en del av konceptet. ”Den här produkter har NN använt i filmen XX” eller liknande. Vikten av att skapa communities och gemenskap betonas också. Jag kommer att tänka på vad som skapar sammanhållning på en fotbollsläktare, där det spelas boll i 90 minuter, men inramningen och deltagandet i samma hejaramsor är väl så viktiga som själva matchen. Kanske är det sammanhang vi söker numera i denna skärm-låsta tid.
Det finns en del som återstår att hantera Ska jag peka något som jag saknade i rapporten så är det kanske hur svårt det troligen blir för många företag i detaljhandeln att byta affärsmodell. Man har fel produkter (det behövs lång livslängd och reparerbarhet), fel lokaler (var ska returer lämnas in och var ska kontroll och reparation ske?), fel personal (det krävs mer kunskap när avvikelser ska konstateras) och troligen fel budget och vinstprognos (det blir inte lika lönsamt när cirkulära modeller sjösätts). Något annat som saknas är också mer utförliga resonemang kring ”product-as-a-service”, dvs hur vi byter från att äga till att nyttja en produkt och betalar för nyttjandet per tidsenhet eller per nyttjandetillfälle. Här måste mer konkreta råd komma fram. Hur gör handeln för att bli attraktiv i en ny verklighet? Och när kommer en ny momsmodell som tar hänsyn till att konsumenten/cirkulenten är en aktör i kedjan?
Upplevelser och event var intressant Men med det sagt gav rapporten en hel del aha-upplevelser som är värda att ta fasta på. Inte minst detta med upplevelser och event, igenkännandet och överraskandet. Och kanske detta att namnge kunder för andra kunder. ”Vill du inte ha samma pryl som NN?” För att stärka sammanhållningen och känslan av att dela något.
Jag reste bort ett par veckor och fick tid att fundera med lite perspektiv på det som sker. Vad är det som sker egentligen i det som rapporteras av medierna, men där bakomliggande faktorer inte synliggörs? Vilka långsiktiga mål har makthavare och olika intressenter? Vilka lösningar är det man siktar på? Hur hänger det dagliga beslutandet ihop med de långsiktiga strategierna? Om vi går i kompassens riktning, var hamnar vi då?
Varför talar Kristersson kärnvapen med Macron? Varför pratar Ulf Kristersson med Macron om kärnvapen? Vad är det han hoppas på? Vilka fördelar ser han i detta? Ser han Frankrike och Macron som den militärmakt som kan ena Europa när Trumps och Putins intressesfärer växer och dessa herrar i praktiken tycks vilja dela upp Europa mellan sig? Och om nu USA tänker att ett försvagat Europa gynnar dem, är det primärt för att de vill ha kontroll över tillgångar, information och konsumtionsflöden? För att tjäna pengar? Eller vad är målet?
Vad är det de rikaste och de just nu mäktiga vill? Om Steve Bannon, Peter Thiel, Russel Vought (mannen bakom Projekt 2025, som nu har ansvar för att säkerställa att alla myndigheter förverkligar Trump-administrationens nedmontering av demokratin), Stephen Miller och de övriga ärkekonservativa i Trumps administration får bestämma, hur ser då den optimala världsordningen ut? Är de nöjda med det de åstadkommit av nedskärningar av USAID, stängningen av utbildningsdepartementet och förändringen av uppdraget för ICE? Är det ett semimilitärt styre de ser framför sig, med beväpnade styrkor på gatorna och undantagslagar? Eller är det maximal ekonomisk frihet och möjlighet att roffa åt sig miljarder dollar som lockar? Vad är det för samhälle de rikaste amerikanerna (som ju till stor del stöttar Trump) och nationalisterna vill se? Att pressfrihet och mötesfrihet begränsas? Att befolkningen ska hållas så okunnig som det bara går? För att slippa motstånd och ifrågasättanden?
USA:s inflytande är stort Att USA:s utveckling spelar roll beror på hur stor del av Sveriges och Europas ekonomi som är kopplad till USA och att vi ju nu dessutom gjort oss ännu mer beroende av USA via NATO-inträdet. Det inflytande USA har på resten av den fria världen får inte underskattas. Inte minst genom att en stor del av handeln sker i US Dollar. Krackelerar det amerikanska systemet får det stora effekter på många andra länder. Är det någon som använder VISA eller Mastercard? Hur ser backup:en ut?
Vad händer när alla är nationalister? Är målet för de superrika och nationalisterna att kunna kontrollera befolkningen på ett sätt som begränsar livsvillkor och frihet på ett sätt som påminner om hur kineser lever? Ska demokrati, pressfrihet och yttrandefrihet, mänskliga rättigheter osv kastas på soptippen? Vad tycker de i så fall ska komma istället? Har de formulerat det? Vad betyder ”America first”? Är det bara att alla andra länder ska acceptera de villkor Trump sätter upp? Har de tänkt tanken vad som händer om fler länder går samma väg som USA? Om de nationalistiska strömningarna blir dominerande i fler länder kommer ju det oundvikligen leda till nya konflikter. Om många länder ”trumpifieras”, som åtminstone JD Vance hoppas, uppstår ju motsvarande rörelser överallt: Germany First, Italy First, France First, Sweden First… osv. Vilket ju inte kan leda någon annanstans än till konflikt istället för samarbete. Hur tänker sig Miller, Bannon och Thiel hantera den situationen? Att USA alltid vinner i kraft av resurser?
Konflikterna blir motiv för totalitär kontroll Blir det i själva verket konstruerade och påtvingade konflikter som kommer att utgöra fundamentet för den totalitära globala samhälle vi strävar emot? Är det konflikterna som i sin tur gör det möjligt för makteliten att kontrollera sina befolkningar? Typ Nord-Korea, som ju är krig med Syd-Korea och därför har full koll på alla sina medborgare… Och är det förvillande och motsägelsefulla budskap som ska ersätta verklig kunskap? Vill den härskande klassen ha en fördummad och okunnig befolkning? Hjälper det dem att hålla befolkningen i schack?
Total kontroll Är det en variant av Orwells 1984 vi går emot, då den fredsälskande Trump startar krig som inte går att vinna, men kriget är egentligen bara ett svepskäl för att med hänvisning till den ”sociala oro” som kommer att synas på gatorna införa undantagstillstånd och beväpnade styrkor på gatorna? Och när Elon Musk och Amazon-Bezos kontrollerar pengaflöden, information och konsumtion kommer ingen längre kunna köpa något anonymt. Allt lagras i Musks och Bezos system. Och Zuckenberg vet vilken reklam han ska skicka via Meta, för att få oss att lydigt köpa just det som eliten vill sälja. Frihet reduceras till att välja TV-kanal, med snarlika budskap. Är det dit vi är på väg?
Kommer framtiden fråga något? På ett sätt känns hela denna verklighet overklig. Hur kan vi själva välja att försätta oss i en situation där våra egna samhällen raseras på det här sättet? Varför gjorde ingen något, kommer framtiden fråga? Om det finns någon framtid som klarar av att tänka och formulera något som ”systemet” inte bestämt åt oss.
Lite mindre steg i samma riktning i Sverige Och tro inte att detta bara gäller USA. Här hemma monteras välfärden steg för steg ner av det Tidögäng som gjort det till sin uppgift att under fyra år testa hur långt SD-politiken kan drivas. Kan vi sätta 13-åringar i fängelse? Kan 18-åringar med ordnade förhållanden skickas ut ur landet? Kan vi slakta studieförbund och folkhögskolor? Kan vi kapa naturvårdens resurser? Kan vi göra SIDA till ett regeringsstyrt organ som beviljar pengar till korrupta regimer? Kan vi låta bli att höja barnbidraget? Kan vi motarbeta all klimatpolitik och låtsas att dyr framtida kärnkraft löser allt? Kan vi bluffa om det mesta och hålla folk okunniga om vad som pågår? Svaret på alla dessa frågor är: tydligen.
Synonymerna till ordet ”stram” i SAOL (Svenska Akademiens Ordlista) är spänd, styv, knapphändig och sträng i stil, avmätt. Det innebär fyra delvis åtskilda innebörder så som de återges. Ingenstans står det att stram skulle betyda orättvis eller inhuman. Men det är den innebörden Tidöregeringen nu gett ordet, påhejade av socialdemokrater som inte vill framstå som annorlunda än partierna på högerkanten.
Jag mår illa Det är så att man blir illamående när företrädare för de största partierna närmast som en grammofonskiva som hakat upp sig hela tiden upprepar ”stram migrationspolitik”. När SD talar om detta kopplar de begreppet till sitt sedan länge kommunicerade begrepp ”folkutbyte”, som de hävdar pågår. Svenskheten är hotad, menar de. Nu behövs kulturkanon, återkallande av permanenta uppehållstillstånd och ”ordning och reda”. Och lyfter gärna fram de exempel på kriminella med utländsk bakgrund som exempel på hur det inte går att lita på ”dem”. Det gäller för nationalisterna att skilja på ”vi och dom”. Konflikten är deras livsrum.
Återger en del av Christine Tidåsens argument På Facebook läser jag vad Christine Tidåsen skriver om utvisningarna av studenter och ungdomar. Hon är doktor i ekonomi och undervisar på ekonomihögskolan på Linnéuniversitet i Växjö och har en forskares blick för vad den ”strama migrationspolitiken” innebär på samhällsnivå. Ur hennes inlägg plockar jag några särskilt viktiga aspekter, som kanske inte alltid kommer fram, och som Anders Holmberg missade att fråga Jimmie Åkesson om under 30 minuters utfrågning den 19 februari.
Varför väljer folk Sverige? Att först investera i utbildning av unga människor för att därefter inte dra nytta av det dessa unga människor tillför samhället ”strider mot grundläggande nationalekonomisk rationalitet”, menar hon. Hon påpekar att konkurrensen om kompetenta människor hårdnar globalt, särskilt nu som befolkningarna blir allt äldre och färre ska försörja fler. Mycket intressant är när hon slår fast att ”Forskning visar att högkvalificerad arbetskraft väljer länder utifrån institutionell stabilitet, rättssäkerhet och framtidsutsikter för sina barn (OECD, 2019; World Bank, 2023). Ett land där barn riskerar att utvisas efter lång etablering skickar en signal om oförutsägbarhet. Och signaler spelar roll.”
Fler av Christine Tidåsens bästa argument Migrationspolitiken påverkar inte bara de direkt berörda utan hela inflödet av studenter, forskare och kvalificerad arbetskraft, skriver hon och det gör att Sverige går miste om framtida entreprenörer, forskare och skattebetalare. ”Det är så brain drain uppstår”. påpekar hon. Det är genom gradvisa värderingsförskjutningar och när det psykologiska samhällskontraktet eroderar. När framtiden blir osäker för familj och barn. Hon skriver: ”Forskning om konkurrenskraftiga kunskapsekonomier visar att attraktionskraft bygger på en kombination av ekonomiska möjligheter och social stabilitet (Florida, 2005; Anholt, 2010). När värderingssignaler förskjuts påverkas hela ekonomin: investeringar, innovation och kompetensförsörjning.” Det är mycket mer som står på spel än vad debatten lyckas fånga. Och den ”paus” socialdemokraterna argumenterar för ändrar inte grunden för den ”strama migrationspolitiken”. Pausen skulle möjligen ge de akuta utvisningsfallen lite andrum, men ger inte personer som funderar på att flytta hit någon signal om att synen på personer från andra länder ändras. För det är sin egen framtid alla planerar för. Trygg, säker och full av möjligheter. Och det är det som skaver rejält nu.
Åkesson VILL få så många som möjligt att lämna Sverige I Anders Holmbergs 30-minuter-utfrågning sa Jimmie Åkesson att man inte kan bygga lagstiftning på några av media uppmärksamma individuella fall. (Och påpekade samtidigt att hela bilden aldrig kommer fram i media, vilket i sig kan vara sant, men därmed inte sagt att det som inte lyfts av media skulle stå i motsats till vad media lyfter fram). Men det hör faktiskt till lagstiftarens ansvar att säkerställa att effekterna av de lagar man stiftar inte skapar nya problem, nya och oönskade orättvisor osv. Skillnader är ju att Åkesson vill att de utrikesfödda ska dra slutsatsen att det bästa är att lämna Sverige (enligt deras hypotes om pågående folkutbyte och i linje med de andra lagar man stiftar där folk ska ges bidrag för att lämna Sverige).
Cornelis, Georg Riedel och? En av Sveriges mest uppskattade trubadurer var Cornelis Vreeswijk. Han fångade på ett unikt sätt både den glädje och det vemod som präglar delar av det som är typiskt svenskt. Cornelis var aldrig svensk medborgare och tillhör på så sätt den grupp som Tidögänget vill skapa ”ordning och reda” kring. Georg Riedel tillhörde samma generation som Cornelis och har också på ett unikt sätt bidragit till det som alla svenskar kan känna igen sig i. Georg Riedel flydde med sin föräldrar från dåvarande Tjeckoslovakien och hamnade i Sverige. Vid en prisceremoni 2021 fick Georg Riedel ta emot Stockholm Stads hederspris med en motivering som bl.a. löd ” Georg Riedels klanger och melodier är ett med svenska folkets DNA. ” Hade SD:s syn på ”svenskhet” och ”vi och dom” fått råda hade svensk kultur gått miste om två synnerligen uppskattade kulturpersonligheters stora bidrag. Och frågan infinner sig naturligtvis vilka Cornelisar och Georg Riedlar vi nu går miste om, när de kalla högervindarna drar genom landet.
Helt fel att använda myndighetsåldern som instrument Det är självklart så att barn som bor hemma hos sina föräldrar ska kunna räknas som en del av familjen. Att myndighetsåldern 18 år mest har en betydelse för individens ansvar är rimligt, men man kan inte koppla myndighetsåldern till ett nytt krav på att klara sin försörjning själv. Att avkräva alla 18-åringar att flytta hemifrån, ordna sin försörjning och inte längre räknas som en del av den familj man vuxit upp med är synnerligen inhumant och orimligt. Särskilt om man fortfarande går i gymnasiet.
Många delproblem Det finns en mängd andra märkligheter i hur lagstiftningen tillämpas, där allt motiveras med ”stram migrationspolitik”. Extremt långa väntetider, inlåsningseffekter som gör att pågående ärenden innebär att det inte går att lämna landet tillfälligt osv. Hur länge vandrar man in, egentligen?
Lite statistik (från nätet) 37 procent av specialistläkarna i Sverige är födda utomlands. Hur tänker sig Tidögänget klara vårdköerna om kanske hälften av dessa lämnar landet? 36 procent av alla bussförare är födda utomlands. Hur tänker sig Tidgänget klara kollektivtrafiken om t ex 5000 av dessa 9000 bussförare lämnar Sverige? 35 procent av landets undersköterskor är födda utomlands eller har föräldrar som är födda utomlands. Det finns inte statistik för alla yrkesgrupper, men det går att göra egna bedömningar. Inom många serviceyrken och vissa branscher är det mycket vanligt att personalen har en utrikes bakgrund. Sverige behöver alla arbetande, skötsamma och bidragande människor. Det folk som behöver bytas ut är det folk i beslutande församlingar som just nu företräds av Åkesson.
Carl-Oskar Bohlin stod upp och applåderade USA:s utrikesminister Marco Rubio på säkerhetskonferensen i München i januari. Förra året höll JD Vance, vice president i USA, ett aggressivt tal, där han hyllade högerns och framför allt den nationella ytterhögerns framgångar i Europa. När Rubio nu talade var förväntningarna hos många att USA återigen skulle tala på ett liknande sätt. Men Rubio var smartare. (Se även Dagens Arenas analys, nedan i länktipsen).
Väldiga imperier Marco Rubio lindade in sitt tal i ord som ytligt sett lät som om USA och Europa hade samma historia, samma ideal och samma mål. Orden lät inte alls konfrontativa, men innebörden var precis lika skarp som i det tal Vance höll året innan. I sitt tal förklarade Rubio att det han (och Trump) hoppas att USA och Europa ska återskapa tillsammans är ”väldiga imperier som sträckte sig över hela världen”. Och nämnde att vi i Europa inte får förlamas av rädsla för krig, rädsla för klimatförändringar eller rädsla för teknik. Detta ställde sig Carl-Oscar Bohlin upp och applåderade.
(Från SVT Nyheter) Bohlin applåderar Rubio i München
När det gäller teknik När det gäller teknik som de auktoritära krafterna vill främja så handlar det gissningsvis om AI, om ansiktsigenkänning och om att hantera oerhörda datamängder i realtid för att ha full koll på var medborgarna befinner sig. Man kommer att ”sälja in det” som att det handlar om kriminella, men man ser naturligtvis potentialen i att ha maximal koll på var alla befinner sig, vad de gör och på så sätt ha möjlighet att beskära friheten för individer. ”Storebror ser dig” i modern tappning. Notera vilka täta band Peter Thiel och Elon Musk har med Trump-administrationen och att Peter Thiel nyligen har träffat Ulf Kristersson i ett möte som inte har redovisats till innehållet. I teknikdelen av Rubios tal finns även atombomben, där ju Trump numera har lämnat de avtal som hade som syfte att begränsa antalet. Även i Sverige talar vissa på högerkanten om värdet av svenska atombomber. På vilket sätt det skulle främja en fredlig utveckling med en ny kapprustning är det ingen som nämner. Men Carl-Oskar Bohlin applåderade Rubio i München.
Vem är fienden? Kom ihåg att Trump döpt om sitt försvarsministerium till krigsministerium. Och budskapet är att ”inte vara rädda för krig”. Det som fortfarande är otydligt vem ytterhögern ser som fienden. Trump har ju i olika omgångar övertagit Putins verklighetsbeskrivning och ifrågasatt Ukrainas rätt att försvara sig. Så är det Ryssland som är fienden? Eller är ryssarna i själva verket våra vänner, som någon kommunalpolitiker från SD tydligen tycker? Eller är det som Vance säger att fienden är inom varje land, de progressiva krafter i Europa som motarbetar de nationella och reaktionära rörelserna? Rubio åkte efter mötet till sin vän Orban i Ungern och valde att inte träffa andra europeiska ledare.
”Läppstift på en gris” Hur gjorde danskarna i München? Applåderade de hjärtligt, artigt eller inte alls talet från den minister som gör anspråk på en del av det danska territoriet? En koll på nätet ger några svar som troligen är representativa. I Altinget beskrev man talet som en retorisk putsning av en i grunden oförändrad, tuff amerikansk hållning mot Europa. Även om tonen var mer diplomatisk än det JD Vance höll året innan, ändrade det inte det faktum att Europa måste ta ett mycket större ansvar för sin egen säkerhet. En träffande liknelse var den som vissa danska analytiker formulerade som ”läppstift på en gris” – en vänlig förpackning av en hård linje – snarare än en genuin återgång till en traditionell transatlantisk allians. Jag har svårt att tro att danskar i München stod upp i bänkarna och applåderade Rubio.
Ett globalt ”fredsråd” Att Trump vill ersätta FN med något som han kan använda för sina syften stod också klart när han bjöd in många länder till sitt globala fredsråd, Board of Peace, som han officiellt skrev under stadgarna för under Davos-mötet i januari. Skickligt har han fått FN:s säkerhetsråd att sanktionera fredsrådet genom att låtsas att det skulle hantera Gaza-frågan, men nu tycks rådet kunna hantera en mängd olika frågor, ge Trump vetorätt och rätt att själv utesluta medlemmar ur rådet. Tanken är naturligtvis att ge sken av ett internationellt stöd för den politik USA bedriver. Och på sikt kunna hävda att hans nya råd gör ett bättre jobb än FN. I orwellsk anda betyder naturligtvis ”fred” sin motsats i Trumps värld. Den 19 februari har fredsrådet sitt första möte (se länk nedan).
Nitton följare på den globala arenan Det är förutom USA bl.a. följande länder som skrivit under och blivit medlemmar i Trumps fredsråd: Bahrain, Marocko, Argentina, Armenien, Azerbajdzjan, Bulgarien, Ungern, Indonesien, Jordanien, Kazakstan, Kosovo, Pakistan, Paraguay, Qatar, Saudiarabien, Turkiet, Förenade Arabemiraten, Uzbekistan och Mongoliet. För oss i Europa är det naturligtvis mest intressant att EU-medlemmarna Bulgarien och Ungern skrivit under, liksom att Turkiet gjort det. Ungerns Orban försöker verkligen sitta på alla stolar samtidigt. Han motsätter sig stöd till Ukraina, han köper olja från Ryssland men vill naturligtvis fortsatt ha allt stöd som EU-medlemskapet kan ge.
Ungern och Bulgarien måste välja sida Det är tydligt att Trump vill att världen accepterar USA:s analys och världsbild. Svagare och mindre länder ska finna sig i vad USA dikterar eller riskera strafftullar. I det perspektivet blir det viktigt att EU håller ihop. Och EU borde ställa krav på Bulgarien och Ungern hur de vill ha det. Antingen ställer de upp på den världsordning som USA dikterar eller så ställer de upp på det alternativ med mångfald och samarbete som EU erbjuder. De kan inte både låtsas vara med på EU:s linje och samtidigt stötta Trump. De måste välja vilken sida de samarbetar med, ungefär som britterna nu har slutat att samarbeta med USA kring satellit-data från Karibien i takt med att de folkrättsligt vidriga nedskjutningarna av båtar som Trump ägnar sig åt har eskalerat i frekvens.
Bankerna är väldigt beroende av USA Samtidigt använder Trump-administrationen andra verktyg för att tvinga utvecklingen i önskad riktning. Den internationella brottmålsdomstolen i Haag har dömt bl.a. Netanyahu för folkrättsbrott och utfärdat en arresteringsorder mot honom. För detta har nu Trump kontrat genom att blockera elva av ICC:s domare och sett till att dessa domare inte längre kan använda VISA och Mastercard. Berörda europeiska banker har också dragit åt tumskruvarna eftersom de inte har råd att stöta sig med de amerikanska jättarna. Hela detta fält av makroekonomiskt beroende är en väl så hotande faktor som de invasionshot som vilar över Grönland, om inte värre. (Se länktips nedan om ICC-domarna). (Det är tur att SWIFT-systemet kontrolleras av de 11 000 medlemsbankerna, där ju nu ryska banker är uteslutna p g a Ukraina-kriget).
Vad var det han applåderade? Så när Carl-Oskar Bohlin ger stående ovationer till Marco Rubio, vad är det han gillar? Han är minister för civilt försvar i Sverige. Är det talet om att inte vara rädda för krig som han gillar? Är det klimatförändringarna man kan ignorera? Är det att i traditionell imperialistisk anda den starke gör anspråk på andra länders territorier, som Grönland? Är det den potentiella underkastelse under amerikanska oligopol-aktörer på det makroekonomiska fältet han ser som fördelaktigt för Sverige? Hur tänker sig civilförsvarsministern att det civila försvaret ska fungera om USA väljer att på bred front villkora eller blockera all handel som sker via VISA och Mastercard? Carl-Oskar Bohlin behöver förklara vad det var han gillade så skarpt med USA:s aggressiva politik, även om den paketerades som läppstift på en gris.
(Jag måste återkomma till Kina och lastbilar, se tidigare länk nedan). Tysk industri har haft en viktig ställning i utvecklingen av Europas ekonomi under lång tid. Tyskland är en viktig handelspartner för Sverige. När nu IG-Metall med över 400 000 fackföreningsmedlemmar går ut och varnar för att det finns en risk att kinesiska företag konkurrerar ut de tyska lastbilstillverkarna är det inget man kan blunda för. De tyska koncernerna Daimler och Traton (där MAN och Scania i Södertälje ingår) står inför stora utmaningar, läser jag i ett nyhetsbrev från OmEV.
Kineserna har försprång Fackföreningen IG Metall menar att det finns en risk att lastbilssidan går samma öde till mötes som personbilssidan. Det handlar om leverantörskedjor och hur mervärden byggs upp i relation till vilka marknadspriser som gäller. Och i förlängningen handlar det naturligtvis om jobb. Var ska motorer och batteripackar sättas samman? En ny rapport visar att de kinesiska företagen just nu satsar stort på Europa, bygger upp sina verksamheter, utmanar på prissidan och har tydliga försprång på batteritekniksidan. Kineserna köper inte upp etablerade företag i Europa utan bygger nu istället upp egna verksamheter från grunden och satsar på strategiska partnerskap.
Kineserna agerar snabbt Kineserna satsar också på laddinfrastruktur och samarbeten med verkstäder för att täcka kontinenten. Bland de strategiska partners man avtalat med återfinns DHL för logistik och TÜV för certifieringar. 60 procent av investeringarna hamnar i Ungern, möjligen för att regimen där har insett att det är smart att både vara en del av EU:s struktur och samtidigt utmana EU, blir min reflexion. Kineserna har också insett vikten av att snabbt kunna avhjälpa tekniska fel och använder modernaste diagnosinstrument och har specialtekniker ”stand-by” för att flygas in. Rapporten beskriver satsningen som mycket snabb.
Hur ska Europa möta marknadshotet från Kina? Rapporten föreslår samarbete mellan de europeiska tillverkarna som ett motdrag. Ett annat viktigt steg är att fullt ut använda digitala hjälpmedel och att bygga en datahanteringsstruktur som stödjer brukare och servicetekniker. Batteriladdning måste byggas ut mer, helst med offentligt stöd. Att säkra upp in-house-kompetens anses också viktigt, liksom att utveckla ”truck-as-a-service” dvs tjänstemodeller. IG Metall konstaterar också att: ”Vi kan inte vinna kostnadskonkurrensen, så vi måste ha bättre fordon. Och slutligen behöver vi EU-finansiering som också gynnar befintliga industrikluster. Detta är avgörande för att bevara våra anläggningar och jobb.”
Vågar Volvo samarbeta? De stora koncernerna i olika branscher kan ha ekonomiska muskler och har på så sätt en förmåga att buffra upp- och nedgångar i olika branscher. Men de blir samtidigt långsamma när teknikskiften inträffar och de har alltid en ägarstruktur att ta hänsyn till. Aktiemarknaden tänker inte långsiktigt, utan vill ha evig vinst ur en evig tillväxt. De kinesiska företagen vet att de har vissa ekonomiska och tekniska fördelar, som de självklart kommer att utnyttja. De har också lärt sig av etableringar i andra länder och insett var svårigheterna uppstår. Man undrar hur AB Volvo tänker kring detta. Vågar man söka ett samarbete med Daimler och Traton/Volkswagen? Och vilka risker innebär det i så fall?
Många frågetecken AB Volvo tillverkar cirka 150 000 lastbilar per år, medan Scania goda år tillverkar 100 000. Hur ser tjänstifieringen ut och kommer ny batteriteknik slå undan benen på den hittillsvarande? Vilken roll kommer vätgas och bränsleceller att spela? Frågorna är många och eftersom kinesiska företag både har ett försprång i FoU och prismässigt, finns det inte så mycket de europeiska tillverkarna kan konkurrera med.
För en dryg månad sedan gjorde Trump-administrationen en raid in i Venezuela och tog presidenten Maduro till fånga. Han fördes till USA och Trump klargjorde att det nu var USA som styrde Venezuela. Sedan hörde vi ingenting. Vicepresidenten Delcy Rodriguez har formellt utsetts till interimsledare.
Machado har vänner, men är också ifrågasatt Nobelpristagaren (fredspriset 2025) Maria Corina Machado har träffat Trump och överlämnat sin medalj till honom. Förmodligen för att hon vet att det gäller att smörja Trump och att hon behöver USA:s stöd för att kunna ta över makten. Machado har också kritiserats av fredsrörelsen för att hon ställer upp bakom ledare som Argentinas Milei, Israels Nethanyahu och USA:s Trump. Även den norska Nobel-kommittén har fått kritik för valet av Machado, som kritikerna menar inte lever upp till statuternas formulering kring förbrödring, samförstånd och nedrustning.
Olje-VD:arna inte så lockade Men sedan dess har vi inte hört mycket om Venezuela. Trump samlade visserligen ett antal oljebolags-VD:ar i Vita Huset för att få dem att vilja formulera någon slags avsikt att investera i Venezuela, men av detta blev det inget. Före kidnappningen av Maduro kunde vi se hur båtar sänktes av USA på internationellt vatten. Enligt uppgift transporterade båtarna narkotika till USA. Men agerandet strider mot internationella lagar. Den sannolika förklaringen är att de filmade angreppen på båtarna skulle visa hur Trump-administrationen effektivt arbetade för att förhindra inflödet av narkotika till USA och samtidigt bana väg för kidnappningen av Maduro. (Se exempel på analys från hösten 2025 i länk nedan).
Oljan och att oljan handlas i US Dollar För Trump handlar allt om teater och hur saker och ting uppfattas. De egentliga motiven och hans agerande bakom kulisserna får vi kanske aldrig veta, men mycket tyder på att det som avgjorde attacken mot Maduro var två saker. Dollarn är en extra gynnad valuta eftersom nästan all handel med olja görs upp i US Dollar. Det ger banker och andra aktörer en extra säkerhet när de beviljar lån i denna valuta. Maduro sålde olja till Kina och gjorde det någon annan valuta, vilket naturligtvis störde Trump. Det andra skälet är det som framskymtat i de pressträffar Trump haft om Venezuela. Vid besöket i Davos sa Trump att ”Venezuela kommer att klara sig fantastiskt bra” . (SVT 21 jan kl 15:03).
”Gör som vi säger” Bakgrunden är att Trump nu sätter press på Rodriguez att ändra landets lagstiftning, som tidigare gjorde det omöjligt för de amerikanska oljebolagen att tjäna pengar på venezulansk olja utan att samtidigt gynna Venezuelas statliga oljebolag. Ett antal amerikanska fångar kommer också att släppas och diplomaten Laura Dugo har nu i februari rest till Caracas i syfte att öppna USA:s ambassad. Samtidigt har USA beslagtagit olja från venezulanska oljefartyg och gör lite som man vill.
Varför benåda en president som dömts i ett narkotikamål? Det tycks som att Trump använder USA militära styrka för att sätta press på Venezuela och diktera villkoren för Venezuelas regering. Och att det till mycket stor del handlar om tillgången på olja. Trump vill att Exxon och de andra bolagen går in och investerar i landet för att också den vägen få en personlig ”bonus” från de amerikanska bolagen, när de börjar tjäna pengar på utvinningen, förädlingen och distributionen. Att det är mutor och korruption som är en drivkraft för Trump står allt mer klart. FIFA:s löjliga ”fredspris” är ett exempel, Qatars flygplansgåva är ett annat. Ett tredje exempel är hur Honduras tidigare president Juan Orlando Hernandez, som dömts för att ha underlättat importen av 400 ton kokain, benådades av Trump. Samme Trump som säger sig bekämpa narkotikasmugglingen har inga problem att benåda Hernandez. Den uppenbara anledningen måste vara att Hernandez köpt sig en benådning av Trump.
Grönland (som han kallade Island flera gånger) Trump är van att få som han vill och att hans buffliga, maffialiknande metoder fungerar. Han skrämmer och hotar och för det mesta viker motståndet ner sig eller köper sig tid eller fördelar. Kanske trodde han att hotet att ta över Grönlands skulle fungera på samma sätt. Antingen skulle Danmark och Grönland vika ner sig eller så skulle de förhandla sig till en respit genom att helt enkelt muta Trump. På ena eller andra sättet skulle han komma ur Grönlandshistorien som en vinnare, tänkte han. Ännu så länge har det inte gått som han tänkte sig. Storbritannien och Frankrike kommer att öppna beskickningar i Nuuk. Det som hänt är att EU:s NATO-medlemmar och Kanada tydligare börjar tala med varandra om försvarsfrågor där USA inte är involverade. Att Kina och Ryssland med intresse följer utvecklingen kan man räkna med.
Fastighetsutveckling Det fjärde exemplet på hur korruptionen hela tiden finns med som en osynlig parameter i det som USA håller på med är hur Jared Kushner (Trumps svärson) presenterade det mångmiljard-dollar-projekt för Gaza som han och andra ser som ”lösningen” för Gaza. Det är typiskt fastighetsmagnater att se lägen och fastighetspriser, där andra ser hembygd och kopplar till minnen, möten och ett eget liv. Här en bild från Kushners Davos-presentation som illustrerar hur Trump-administrationen tänker sig tjäna pengar på Gaza.
(Ur Kushners presentation i Davos)
Exploatering Att det finns oförenliga intressen hos vissa israeler och vissa Gaza-bor som under överskådlig tid kommer att prägla diskussionerna kring hur framtidens Gaza ska se ut tycks inte bekymra Trump och Kushner. De ser stora möjligheter till snabba vinster i ett läge nära Medelhavet. Det är så de tänker. Exploatering. Vinst. Inte hur det ska gå för hundratusentals barn och unga i ett sargat och förstört land.
Ordet omställning dyker upp allt oftare. Behovet av en omställning har jag varit medveten om i åtminstone trettio år, så för mig känns det långsamt som om den nödvändiga omställningen faktiskt också kan inträffa. Visst är oljelobbyns och fossilkramarnas framgångar förfärliga, liksom hur sanning och lögn flätas samman i ett ocertifierat och okontrollerat nyhetsflöde. För att inte tala om hur respekten för kunskap ersätts av en allmän utmattning i det konstanta flödet av känslostyrd information. Men ändå. Två exempel från den här veckan flätas samman till en intressant möjlighet. Ursäkta om texten denna gång blir aningen längre än brukligt.
Ingen tillfällighet att så mycket nu handlar om omställning? Omställningsfonden, omställningslabben och en rapport som listar sju olika behov av omställning visar sig för mig nästan samtidigt. Det tyder på att frågan om omställning har börjat betyda mer i olika sammanhang. De sju olika omställningsbehoven som presenterades under en konferens om återbruk påstods där ha att göra med eller innebära: – styrning och organisering, – policy och regelverk, – platsspecifika och geografiska parametrar, – omställning för företag och/eller affärsmässig omställning, – omställning av kultur och normer, – hur vi kan behöva förändra synen på etik och rättvisa – samt omställning relaterad till konsumtion och användare.
En intensiv timme om kunskapsfronten Behovet och konsekvenserna av återbruk i bygg- och fastighetssektorn har blivit allt tydligare och konferensen sammanfattade kunskapshorisonten på ett möte på Chalmers för en fullsatt sal. På samma konferens presenterades Omställningslabben som de organisatoriska plattformar som etableras för att möjliggöra samverkan, projekt och processer. Omställningsfonden är något helt annat, men skulle kunna knyta an till de omställningslabb som utvecklas.
Lite info om Omställningsfonden Omställningsfonden presenterade sin verksamhet vid ett webbinarium i veckan. Omställningsfonden finansieras av SKR:s och Sobonas medlemmar. (SKR = arbetsgivarorganisation för Sveriges Kommuner och Regioner), Sobona = arbetsgivarorganisation för kommunala bolag.) De har resurser att hjälpa kommuner och regioner att genomföra projekt för grupper av anställda, som riskerar att friställas av olika skäl. De arbetar med kompetensutveckling och systematiskt stöd för att matcha behov och resurser på ett mänskligt plan. Omställningsfonden har även ett individfokus och kan stödja personer som behöver komplettera sin meritlista, kanske utveckla och certifiera sin kunskap osv. På ett plan gör omställningsfonden det som Arbetsförmedlingen borde göra.
Win-win på att ta tillvara resurser På Omställningsfondens webbinarium berättade de om sin verksamhet, lyfte fram framgångsrika projekt och dessutom hade bjudit in John Mellkvist, generalsekreterare vid Pluskommissionen att tala om ålderism. (Just hans föredrag kommer jag att återkomma till separat. Det var mycket intressant). Omställningsfonden når i dagsläget 1.3 miljoner anställda inom välfärdsyrken. Många av de anställda har behov av karriärlyft, kompetensutveckling och stöd på olika sätt. Behoven ute i kommuner och regioner förändras och en del av de anställda saknar kanske formella meriter, kompetenser och anställningsbarhet för utlysta tjänster. Både för kommunerna och för de anställda blir det tidsödande, oroande, dyrt och komplicerat att introducera helt ny personal. Det är smidigare för alla inblandade att kompetensutveckla befintlig personal. Samtidigt står ju inte utvecklingen still. Nya behov uppstår, inte minst som en följd av naturlig avgång och pensionering.
Flera perspektiv vägs samman Det som är tilltalande med Omställningsfondens arbetssätt är att man ser till både organisationens och den anställdes behov. Den som har arbetat en längre tid på en arbetsplats har naturligtvis samlat på sig erfarenheter och en viss rutin, som det kan vara ett slöseri att kasta bort. Många har dessutom kompetenser vid sidan av de formella krav som preciserats. Det kan ta tid att hitta det jobb eller de arbetsuppgifter som bäst matchar utbildning, erfarenhet, läggning och intresse. Vissa begrepp tolkas och innebär olika saker beroende på hur rutiner lagts upp. ”Ansvarstagande” och ”självgående” är sådana ord, som kan betyda olika saker. Den som har en ordningsam läggning kanske är perfekt till att ansvara för ett mellanlager av material, som ständigt behöver fyllas på. Den som är social till sin natur kanske ska ha mycket kontakter med brukare. Den som har ett främmande språk som modersmål kanske kan göra nytta på fler sätt. Osv.
Mjölby sparade pengar på att ta till vara kompetens Vid ceremonin den 4 februari var det just ett tolkomskolningsprojekt som uppmärksammades av Omställningsfonden. Tre modersmålslärare och studiehandledare fick hjälp av Mjölby kommun och Omställningsfonden att bli kontakttolkar. Detta gjorde att kommunen nu slipper handla upp externa tolkar, utan kan använda den egna personalen på ett flexibelt sätt. Vid samma ceremoni uppmärksammades också ett måltidsbiträde som hade blivit varslad om uppsägning, men som fick hjälp och uppmuntran att gå en kockutbildning och byta karriär relativt sent i yrkeslivet.
Matcha förväntningar, behov, resurser och förmågor Att se behov och lösningar från olika perspektiv tror jag är en nyckel till framgång när det gäller omställning generellt sett. Arbetsgivaren kan ta till vara kompetens genom att få visst stöd att genomföra de kompletterande utbildningar och processer som behövs. Arbetare säljer inte sin tid till arbetsgivare. Arbetsgivare ska inte se sin personal som förbrukningsvaror. (”You are fired…”). Samhället vinner på en helhetssyn. Mänskligt och organisatoriskt handlar det om att matcha förväntningar, behov, resurser och förmågor. Och ta till vara sådant som har ett dolt värde vid sidan av bokslut och vinstrapporter.
CMB ordnar intressanta event Allt detta om Omställningsfondens arbete hade jag med mig när jag fick en uppdatering av CMB på Chalmers i form av tre presentationer under rubriken ”Marknad och logistik för återbruk ─ var är kunskapsfronten?”. Shift Sweden är det paraply som under 10 år ska finansiera olika projekt, där bl a Vinnova, Formas och Energimyndigheten står för en stor del av finansieringen. Ambitionen är att under 10 år ställa om Sverige i fossilfri riktning och med stor medvetenhet om resurshushållning och att skapa attraktiva livsmiljöer för alla. (se länktips nedan, där man f.ö. även specifikt nämner civilsamhället). När man nu siktar på återbruk i byggsektorn är det tre skiften man vill arbeta med: (1) Från linjära byggprocesser till cirkulära affärsmodeller, (2) Från ohållbara transporter till konkurrenskraftiga alternativ och (3) Från att se och genomföra förändring i silos till att integrera den byggda miljön och mobiliteten i samma system. Man börjar med skifte 1.
Hur definierar vi ”nästan som ny”? De plattformar man använder kallas för omställningslabb, som kan ha en tematisk eller geografisk inriktning. Nya omställningslabb planeras för fullt. Målsättningen är att minska avfallsströmmarna i byggsektorn, att minska klimatpåverkan och resursanvändning samt att skapa förutsättningar för ett mer motståndskraftigt samhälle. Det behövs ett antal uppfyllda kriterier för att återbruk ska kunna bli norm. Det finns också ett behov av en viss diversifiering i hur material kan ”loopas” från demontering till nymontering. Ibland kan samma tegel plockas ner och monteras tillbaka på plats. I presentationen visades fem olika ”återbruksloopar” där den femte handlade om att tillverkaren tar tillbaka sin produkt, ser över den och sätter den på marknaden igen. Var och en inser att här krävs nya aktörer, nya rutiner, utbildningar och en mängd nya regelverk och praxis. När är en produkt ”ny” eller ”så gott som ny”? Osv, Vilka garantivillkor ska gälla och hur hänger miljödeklarationer samman med återmontage? Att slippa nytillverka minskar ju klimatavtrycket, osv.
En möjlig koppling till Omställningsfonden? Vi fick lära oss att det kommer att behövas en mängd nya tjänster och kunskaper för att detta ska fungera. Och här insåg jag plötsligt att det kan finnas en koppling till det som Omställningsfonden arbetar med. Om någon har kunskap om hur ett ventilationssystem ska fungera och ställas in, men kanske inte längre har en kropp som orkar bära och lyfta tung utrustning, så kanske det finns utrymme för en viss omskolning eller omställning av yrkesroller för att ta till vara en individs kompetens. Ett sådant synsätt kräver att vi släpper det ensidiga lönsamhetskrav som branschdominerande företag och de anonyma aktieägarna hela tiden utgår från. Vi behöver balansera ”vinst-as-usual”- tänket med ett samhällsnyttoperspektiv, som ju också saknar tydliga förespråkare. I jakten på kortsiktiga vinster och uppfyllande av prognoser finns hela tiden de röster som brukar kallas ”marknaden”. Men vem ger röst åt sunt förnuft, helhetstänk och den långsiktiga nyttan av att inte slösa bort viktiga värden?
Hur ser motkrafterna ut? Vad som heller inte hann presenteras på en intensiv timmes presentation var hur hur motkrafterna ser ut. Vem är det som motsätter sig omställning enligt det som forskarna från RISE m.m. presenterade? I Sverige har vi en oligopol-liknande situation med en handfull dominerande stora byggföretag. Det är lätt att inse att de ogärna ser en omställning, där deras vinstmarginaler och position försvagas. Så vem ska utmana dem? Vad ska få dem att vilja ”komplicera” en rivning eller ett nybygge med platsspecifika dellösningar, återmontage av tidigare teknik osv? När det är enklare och kanske kortsiktigt billigare att bara göra som man brukar göra.
Rollfördelning och redovisning Det som saknades under genomgången av kunskapsfronten, och som kanske inte rymdes av tidsskäl, var hur de nya affärsmodellerna ska ta form, av vem och hur de i sin tur ska kopplas till årsredovisningar, vinst och skattesystem. Det är viktigt att den nya ekonomin, som behöver ta form också fungerar hela vägen så att inte ”marknadens” krav på lönsamhet bromsar den resurshantering som samhället behöver. Att detta hänger ihop med ”Enough”-ekonomin, som jag brukar kalla ”lagom”-ekonomin och som Jennifer Hinton forskar på är sannolikt. Och att vi kommer att behöva ett eller ett par parallella redovisningssystem för företag är klart. Det måste möjligt att redovisa hur företagets verksamheten kan bedömas och beskattas med utgångspunkt från långsiktiga krav och värdering av bevarande vid sidan av kortsiktig ”vinst”, som inte tar hänsyn till helheten.
Ställ krav på fastigheter att ha minst två funktioner När det gäller policy- och regelverksomställningar nämndes möjligheten att via lagar ställa krav på en större andel återbrukade material i projekt, samt att möjliggöra en större flexibilitet i bygglov (exempelvis att hålla öppet för val av fönster- eller dörrpartier beroende på vad som finns tillgängligt). Det man kunde nämnt är kravet på att nybyggda fastigheter ska kunna användas på minst två olika sätt eller idén att skapa ”virtuella kommuner” för att skapa ett lagrum för kommuner att bedriva verksamhet utanför kommungränsen, tillsammans med andra kommuner.
Vi behöver en återbruksanpassad moms! När det gäller styrningsperspektivet på omställningen handlar det mycket om att etablera digitala stödsystem och digitala tjänster. Det som blir hängande i luften är naturligtvis vem som ska åta sig att etablera dessa system, med vilka kapacitetskrav och hur tillgänglighet och uppdatering ska ske osv. Rollfördelningen behöver klargöras, liksom hur ägandefrågorna (och värderingsfrågorna) hänger ihop med de material som demonterats. Är det avfall? Är det ”nästan nya ventilationskanaler” eller vad handlar det om? I vems bokföring syns de och till vilket värde? Och hur ser en återbruksanpassad momslagstiftning ut? Dagens moms är ju som bekant helt anpassad till ett linjärt varuflöde. Här krävs ett EU-anpassat nytänkande.
Ekonomi, igen! Hur demontering blir norm är också svårt att beskriva. Jag tror att här är kopplingen till hur redan brukat material ska värderas i bokföringen är en del av hur normförskjutningen kan äga rum. Så: ekonomi, igen! När det gäller företagens vardag handlar det också om hur demonterat material ska kategoriseras på ett enhetligt sätt, liksom kvalitetssäkras. Här finns säkert ett visst motstånd från leverantörshåll. De vill ju hellre sälja nya produkter än behöva acceptera att en grossist tar hand om en äldre produkt och säljer den på marknaden. Rollfördelningen för denna omställning är synnerligen oklar. Vem vill och vem vill inte se återbruk i stor skala? Hur ser motkrafterna ut och vilka delbeslut kan stödja omställningen? Så: ekonomi, igen! På konferensen listades en mängd behov och luckor som finns, bland annat dessa:
Några av de behov som nämndes på CMB-konferensen 5 feb
Lokala behov och brukarperspektiv De behov som listades ur ett lokalt perspektiv var naturligtvis fungerande logistiksystem, och återbrukshubbar för mellanlagring. Ur brukarperspektiv nämndes att det behöver bli en tydligare norm att återbrukade köksinredningar (o.dyl.) anses en naturlig del av en renovering. Ur etiskt perspektiv nämndes behovet av att ha enhetliga system för att värdera kvalitet, kulturvärden och estetiska parametrar m.m.
Ni som följer bloggen vet att jag då och då återkommer till nyhetsbrevet OmEV, som just handlar om elektriska fordon. I det senaste mejlet från OmEV läser jag väldigt intressanta uppgifter om utvecklingen i Kina. Vi behöver förstå Kinas utveckling på rätt sätt och vad vi kan lära av den, samtidigt som vi naturligtvis måste hålla fast vid kritiken när det gäller mänskliga rättigheter, demokrati osv. Det som tekniskt och ekonomiskt utvecklas i Kina just nu behöver vi vara uppdaterade på, inte minst just nu när USA tycks helt ointresserade av en fossilfri omställning, och medvetet ljuger om vad vetenskapen säger om klimatet. (Se länk nedan).
Kinas marknad för elektriska lastbilar är helt dominerande De tunga lastbilar, eller dragbilar kanske de också kallas eftersom flaken och containerdelen oftast kopplas loss från förarhytten, som såldes 2025 i Kina var till nästan 30 procent elektriska. Så sent som 2020 var andelen under en procent, så utvecklingen går fort. Av de batteridrivna lastbilarna var ungefär en tredjedel avsedda för snabba byten av hela batteripackar (för att spara tid vid laddningsbehov). Över 7000 tunga lastbilar såldes förra året i Kina med bränslecellsteknik. För att förstå hur långt före Kina ligger både USA och EU27 är det intressant att jämföra lite konkreta försäljningssiffror.
I Kina såldes över 230 000 elektriska tunga lastbilar 2025. För USA var den siffran 9 000 och för EU 13 000.
Hur ska Volvo och Scania hänga med? De tre dominerande fabrikaten av tunga lastbilar i Kina som nämns i nyhetsmejlet är okända för mig. Det är mycket sannolikt att den erfarenhet och kvalitet som stora produktionsvolymer ger kommer att spela roll när andra länder ska följa i Kinas spår. Indien kommer naturligtvis snart att behöva investera i eldrivna lastbilar, liksom många fler av Asiens snabbt växande ekonomier. Ska Volvo och Scania ha en chans att spela en roll om tio år kan de inte blunda för vad som händer i Kina. Viktigt är naturligtvis att förstå hur investeringarna i infrastruktur, laddsystem, utbildning och verkstäder följer fordonsförsäljningen. Vem tar vilka risker och hur ser helheten ut? Inte minst livslängden på fordon och batteripackar spelar naturligtvis roll.
Vilken teknik vinner till slut? Synnerligen viktigt blir naturligtvis också att noga följa teknikutvecklingen på batterisidan. Systemskiften med snabba förbättringar av prestanda, laddtider, produktionskostnader och annat kommer att bli mycket viktiga att följa för de tillverkare och branschföretag som vill vara med i utvecklingen. Samtidigt finns här betydande svårigheter eftersom det uppenbarligen är svårt för de verksamheter som tjänar pengar på pengar att tänka långsiktigt och att ha tillräcklig kunskap om vad man investerar i. Jakten på snabb återbetalning av och vinst på insatt kapital blir i sig en hämmande faktor. Och uppepå det all den osäkerhet som Trump-administrationen bidrar med.
Det är en lyx att ha i princip gångavstånd till Chalmers, Göteborgs Universitet och Handelshögskolan. Åtminstone den delen av året då jag bor i staden. Idag den 3 februari var jag på Handelshögskolan och fick en timmes uppdatering av en biträdande universitetslektor, Konstantina Katsela, som under åtta år studerat det branschfolket kallar ”The last mile”. Hennes presentation handlade om hur hon detaljstuderat fjorton europeiska projekt, vilket lett fram till föredragets rubrik ”The last mile dilemma”. (Länk till hennes forskning, se nedan).
Delvis motsatta mål The last mile handlar om transporterna till detaljister och småbutiker i städerna och hur lönsamhet, villkor och andra parametrar ser ut för att få denna distribution att fungera med minimal trafikstörning, med positiv upplevelse i stadsmiljön och med långsiktighet i sikte för alla inblandade. Staden vill naturligtvis minimera CO-utsläpp, buller och optimera upplevelsen av staden som affärsmiljö, där folk gärna vistas och umgås. Butikerna sliter med bemanningsfrågor, lönsamhet, svårigheter att hantera stora mängder gods och leveranser på samma gång. Transportföretagen behöver också kunna räkna hem sina kalkyler.
Lastcyklar dök upp som ett alternativ För drygt ett decennium sedan dök det upp en ny slags aktör på ”the-last-mile”-arenan i form av lastcyklar designade för småpaket. (Hur diskussionen gick år 2014 framgår av en länk till en rapport, se nedan). Det som hänt är att eldrivna lastfordon har blivit vanligare. Jag nämnde även lastcyklar 2016 och 2014 i bloggen (se länkar nedan). Hur distributionen organiseras till butikerna beror på ett flertal parametrar. Bland annat om butikerna ingår i någon varukedja, som själva löser distributionen, eller om de är beroende av att logistikexperterna kommer med leveranser. Under seminariet idag fick vi veta att det är ganska typiskt att det kommer 3-5 transportörer till en butik en förmiddag och att det är vanligt att antalet paket är 2-3 stycken. Något som inte låter så optimerat och som ju egentligen borde kunna passa lastcyklar.
Fyra saker måste vägas samman Konstantina Katsela beskrev de fjorton projekten som att bara ett hade lyckats, och de övriga tretton således inte. Och det viktigaste för att få ett samverkansprojekt att fungera var att de inblandade gjorde hemläxan och säkerställde att fyra aspekter vägdes in i de beslut som skulle tas. Det handlade om tydlighet i kostnader i avtal och olika parametrar, att matcha leveransfönster så att godsmottagning optimeras, att säkerställa att erbjudandet inkluderar kundfördelar (som kunde handla om uppackning och märkning) och att inkludera lösningar för returlogistik.
(Bild från presentationen, ursäkta bildkvaliteten)
Samverkansprojekt med givna förutsättningar Det som de fjorton projekten tycks ha försökt lösa är att hitta långsiktiga och accepterade lösningar på de olika behov som butiker, distributionsföretag och städerna har och som till ganska stor del står i konflikt med varandra. Det som är lönsamt för ett distributionsföretag är sannolikt olönsamt för butiken och hur ska framkomlighet och trivsel på stadens affärsgator optimeras samtidigt som varor ska distribueras….
Samma som nu, lätt modifierat, eller är det något nytt som krävs? För mig som utgår från ett hållbarhetsperspektiv blir hela resonemanget en illustration till den grundläggande frågan hur vi formar framtidens städer och samhällen. Är det business-as-usual och vinst-as-usual som ska vara vägledande för en (långsam, stegvis) marknadsdriven och lönsamhetsdriven utveckling? Eller är det själva omställningen som är målet och alla aktörer får hitta sätt att bidra till en omställning som landar i ett samhälle och en stadsmiljö som kan kallas hållbar? Och hur ser i så fall tidsskalan och rollfördelningen ut för att nå denna hållbarhet?
Vem ska ifrågasätta och visa vägen framåt? För mig blir hela presentationen idag en illustration av hur djupt vi sitter fast i ”business-as-usual”-tänket och det självklara vinstmaximeringskrav som finns hos de aktörer som idag bedriver verksamhet, där fortsatt konsumtion och konsumtionsökning är självklarheter. Vilken aktör har mandat att ifrågasätta systemet och hur ser vägen fram ut om målet inte är att fortsätta gynna den överkonsumtion och det resursslöseri som många inser behöver fasas ut?
Vi behöver en lagom-ekonomi och en ny rollfördelning I dagarna har SVT visat en dokumentär om H&M och Stefan Persson. Modeindustrin har ju på några få decennier ”lyckats” skapa extrema vinster åt ett fåtal industrialister och affärsmän, medan tusentals sömmerskor hamnat i slavliknande arbetsförhållanden. Se den (länk nedan). Alla butiker är inte som H&M. Men modeindustrin har en extra lång resa att göra från att sabotera en hållbar utveckling till att positivt bidra till densamma. Jag blir mer och mer övertygad om att det är en ”Lagom”-ekonomi som måste formas, ungefär som Jennifer Hinton och andra forskare beskriver. Och sannolikt att vi behöver se en annan rollfördelning kring ansvarstagande, nytta, vinst och värde, där den nuvarande kortsiktigheten fasas ut till förmån för något som är solidariskt med vad planeten och andra människor mäktar bära.
