(Jag måste återkomma till Kina och lastbilar, se tidigare länk nedan). Tysk industri har haft en viktig ställning i utvecklingen av Europas ekonomi under lång tid. Tyskland är en viktig handelspartner för Sverige. När nu IG-Metall med över 400 000 fackföreningsmedlemmar går ut och varnar för att det finns en risk att kinesiska företag konkurrerar ut de tyska lastbilstillverkarna är det inget man kan blunda för. De tyska koncernerna Daimler och Traton (där MAN och Scania i Södertälje ingår) står inför stora utmaningar, läser jag i ett nyhetsbrev från OmEV.
Kineserna har försprång Fackföreningen IG Metall menar att det finns en risk att lastbilssidan går samma öde till mötes som personbilssidan. Det handlar om leverantörskedjor och hur mervärden byggs upp i relation till vilka marknadspriser som gäller. Och i förlängningen handlar det naturligtvis om jobb. Var ska motorer och batteripackar sättas samman? En ny rapport visar att de kinesiska företagen just nu satsar stort på Europa, bygger upp sina verksamheter, utmanar på prissidan och har tydliga försprång på batteritekniksidan. Kineserna köper inte upp etablerade företag i Europa utan bygger nu istället upp egna verksamheter från grunden och satsar på strategiska partnerskap.
Kineserna agerar snabbt Kineserna satsar också på laddinfrastruktur och samarbeten med verkstäder för att täcka kontinenten. Bland de strategiska partners man avtalat med återfinns DHL för logistik och TÜV för certifieringar. 60 procent av investeringarna hamnar i Ungern, möjligen för att regimen där har insett att det är smart att både vara en del av EU:s struktur och samtidigt utmana EU, blir min reflexion. Kineserna har också insett vikten av att snabbt kunna avhjälpa tekniska fel och använder modernaste diagnosinstrument och har specialtekniker ”stand-by” för att flygas in. Rapporten beskriver satsningen som mycket snabb.
Hur ska Europa möta marknadshotet från Kina? Rapporten föreslår samarbete mellan de europeiska tillverkarna som ett motdrag. Ett annat viktigt steg är att fullt ut använda digitala hjälpmedel och att bygga en datahanteringsstruktur som stödjer brukare och servicetekniker. Batteriladdning måste byggas ut mer, helst med offentligt stöd. Att säkra upp in-house-kompetens anses också viktigt, liksom att utveckla ”truck-as-a-service” dvs tjänstemodeller. IG Metall konstaterar också att: ”Vi kan inte vinna kostnadskonkurrensen, så vi måste ha bättre fordon. Och slutligen behöver vi EU-finansiering som också gynnar befintliga industrikluster. Detta är avgörande för att bevara våra anläggningar och jobb.”
Vågar Volvo samarbeta? De stora koncernerna i olika branscher kan ha ekonomiska muskler och har på så sätt en förmåga att buffra upp- och nedgångar i olika branscher. Men de blir samtidigt långsamma när teknikskiften inträffar och de har alltid en ägarstruktur att ta hänsyn till. Aktiemarknaden tänker inte långsiktigt, utan vill ha evig vinst ur en evig tillväxt. De kinesiska företagen vet att de har vissa ekonomiska och tekniska fördelar, som de självklart kommer att utnyttja. De har också lärt sig av etableringar i andra länder och insett var svårigheterna uppstår. Man undrar hur AB Volvo tänker kring detta. Vågar man söka ett samarbete med Daimler och Traton/Volkswagen? Och vilka risker innebär det i så fall?
Många frågetecken AB Volvo tillverkar cirka 150 000 lastbilar per år, medan Scania goda år tillverkar 100 000. Hur ser tjänstifieringen ut och kommer ny batteriteknik slå undan benen på den hittillsvarande? Vilken roll kommer vätgas och bränsleceller att spela? Frågorna är många och eftersom kinesiska företag både har ett försprång i FoU och prismässigt, finns det inte så mycket de europeiska tillverkarna kan konkurrera med.
För en dryg månad sedan gjorde Trump-administrationen en raid in i Venezuela och tog presidenten Maduro till fånga. Han fördes till USA och Trump klargjorde att det nu var USA som styrde Venezuela. Sedan hörde vi ingenting. Vicepresidenten Delcy Rodriguez har formellt utsetts till interimsledare.
Machado har vänner, men är också ifrågasatt Nobelpristagaren (fredspriset 2025) Maria Corina Machado har träffat Trump och överlämnat sin medalj till honom. Förmodligen för att hon vet att det gäller att smörja Trump och att hon behöver USA:s stöd för att kunna ta över makten. Machado har också kritiserats av fredsrörelsen för att hon ställer upp bakom ledare som Argentinas Milei, Israels Nethanyahu och USA:s Trump. Även den norska Nobel-kommittén har fått kritik för valet av Machado, som kritikerna menar inte lever upp till statuternas formulering kring förbrödring, samförstånd och nedrustning.
Olje-VD:arna inte så lockade Men sedan dess har vi inte hört mycket om Venezuela. Trump samlade visserligen ett antal oljebolags-VD:ar i Vita Huset för att få dem att vilja formulera någon slags avsikt att investera i Venezuela, men av detta blev det inget. Före kidnappningen av Maduro kunde vi se hur båtar sänktes av USA på internationellt vatten. Enligt uppgift transporterade båtarna narkotika till USA. Men agerandet strider mot internationella lagar. Den sannolika förklaringen är att de filmade angreppen på båtarna skulle visa hur Trump-administrationen effektivt arbetade för att förhindra inflödet av narkotika till USA och samtidigt bana väg för kidnappningen av Maduro. (Se exempel på analys från hösten 2025 i länk nedan).
Oljan och att oljan handlas i US Dollar För Trump handlar allt om teater och hur saker och ting uppfattas. De egentliga motiven och hans agerande bakom kulisserna får vi kanske aldrig veta, men mycket tyder på att det som avgjorde attacken mot Maduro var två saker. Dollarn är en extra gynnad valuta eftersom nästan all handel med olja görs upp i US Dollar. Det ger banker och andra aktörer en extra säkerhet när de beviljar lån i denna valuta. Maduro sålde olja till Kina och gjorde det någon annan valuta, vilket naturligtvis störde Trump. Det andra skälet är det som framskymtat i de pressträffar Trump haft om Venezuela. Vid besöket i Davos sa Trump att ”Venezuela kommer att klara sig fantastiskt bra” . (SVT 21 jan kl 15:03).
”Gör som vi säger” Bakgrunden är att Trump nu sätter press på Rodriguez att ändra landets lagstiftning, som tidigare gjorde det omöjligt för de amerikanska oljebolagen att tjäna pengar på venezulansk olja utan att samtidigt gynna Venezuelas statliga oljebolag. Ett antal amerikanska fångar kommer också att släppas och diplomaten Laura Dugo har nu i februari rest till Caracas i syfte att öppna USA:s ambassad. Samtidigt har USA beslagtagit olja från venezulanska oljefartyg och gör lite som man vill.
Varför benåda en president som dömts i ett narkotikamål? Det tycks som att Trump använder USA militära styrka för att sätta press på Venezuela och diktera villkoren för Venezuelas regering. Och att det till mycket stor del handlar om tillgången på olja. Trump vill att Exxon och de andra bolagen går in och investerar i landet för att också den vägen få en personlig ”bonus” från de amerikanska bolagen, när de börjar tjäna pengar på utvinningen, förädlingen och distributionen. Att det är mutor och korruption som är en drivkraft för Trump står allt mer klart. FIFA:s löjliga ”fredspris” är ett exempel, Qatars flygplansgåva är ett annat. Ett tredje exempel är hur Honduras tidigare president Juan Orlando Hernandez, som dömts för att ha underlättat importen av 400 ton kokain, benådades av Trump. Samme Trump som säger sig bekämpa narkotikasmugglingen har inga problem att benåda Hernandez. Den uppenbara anledningen måste vara att Hernandez köpt sig en benådning av Trump.
Grönland (som han kallade Island flera gånger) Trump är van att få som han vill och att hans buffliga, maffialiknande metoder fungerar. Han skrämmer och hotar och för det mesta viker motståndet ner sig eller köper sig tid eller fördelar. Kanske trodde han att hotet att ta över Grönlands skulle fungera på samma sätt. Antingen skulle Danmark och Grönland vika ner sig eller så skulle de förhandla sig till en respit genom att helt enkelt muta Trump. På ena eller andra sättet skulle han komma ur Grönlandshistorien som en vinnare, tänkte han. Ännu så länge har det inte gått som han tänkte sig. Storbritannien och Frankrike kommer att öppna beskickningar i Nuuk. Det som hänt är att EU:s NATO-medlemmar och Kanada tydligare börjar tala med varandra om försvarsfrågor där USA inte är involverade. Att Kina och Ryssland med intresse följer utvecklingen kan man räkna med.
Fastighetsutveckling Det fjärde exemplet på hur korruptionen hela tiden finns med som en osynlig parameter i det som USA håller på med är hur Jared Kushner (Trumps svärson) presenterade det mångmiljard-dollar-projekt för Gaza som han och andra ser som ”lösningen” för Gaza. Det är typiskt fastighetsmagnater att se lägen och fastighetspriser, där andra ser hembygd och kopplar till minnen, möten och ett eget liv. Här en bild från Kushners Davos-presentation som illustrerar hur Trump-administrationen tänker sig tjäna pengar på Gaza.
(Ur Kushners presentation i Davos)
Exploatering Att det finns oförenliga intressen hos vissa israeler och vissa Gaza-bor som under överskådlig tid kommer att prägla diskussionerna kring hur framtidens Gaza ska se ut tycks inte bekymra Trump och Kushner. De ser stora möjligheter till snabba vinster i ett läge nära Medelhavet. Det är så de tänker. Exploatering. Vinst. Inte hur det ska gå för hundratusentals barn och unga i ett sargat och förstört land.
Ordet omställning dyker upp allt oftare. Behovet av en omställning har jag varit medveten om i åtminstone trettio år, så för mig känns det långsamt som om den nödvändiga omställningen faktiskt också kan inträffa. Visst är oljelobbyns och fossilkramarnas framgångar förfärliga, liksom hur sanning och lögn flätas samman i ett ocertifierat och okontrollerat nyhetsflöde. För att inte tala om hur respekten för kunskap ersätts av en allmän utmattning i det konstanta flödet av känslostyrd information. Men ändå. Två exempel från den här veckan flätas samman till en intressant möjlighet. Ursäkta om texten denna gång blir aningen längre än brukligt.
Ingen tillfällighet att så mycket nu handlar om omställning? Omställningsfonden, omställningslabben och en rapport som listar sju olika behov av omställning visar sig för mig nästan samtidigt. Det tyder på att frågan om omställning har börjat betyda mer i olika sammanhang. De sju olika omställningsbehoven som presenterades under en konferens om återbruk påstods där ha att göra med eller innebära: – styrning och organisering, – policy och regelverk, – platsspecifika och geografiska parametrar, – omställning för företag och/eller affärsmässig omställning, – omställning av kultur och normer, – hur vi kan behöva förändra synen på etik och rättvisa – samt omställning relaterad till konsumtion och användare.
En intensiv timme om kunskapsfronten Behovet och konsekvenserna av återbruk i bygg- och fastighetssektorn har blivit allt tydligare och konferensen sammanfattade kunskapshorisonten på ett möte på Chalmers för en fullsatt sal. På samma konferens presenterades Omställningslabben som de organisatoriska plattformar som etableras för att möjliggöra samverkan, projekt och processer. Omställningsfonden är något helt annat, men skulle kunna knyta an till de omställningslabb som utvecklas.
Lite info om Omställningsfonden Omställningsfonden presenterade sin verksamhet vid ett webbinarium i veckan. Omställningsfonden finansieras av SKR:s och Sobonas medlemmar. (SKR = arbetsgivarorganisation för Sveriges Kommuner och Regioner), Sobona = arbetsgivarorganisation för kommunala bolag.) De har resurser att hjälpa kommuner och regioner att genomföra projekt för grupper av anställda, som riskerar att friställas av olika skäl. De arbetar med kompetensutveckling och systematiskt stöd för att matcha behov och resurser på ett mänskligt plan. Omställningsfonden har även ett individfokus och kan stödja personer som behöver komplettera sin meritlista, kanske utveckla och certifiera sin kunskap osv. På ett plan gör omställningsfonden det som Arbetsförmedlingen borde göra.
Win-win på att ta tillvara resurser På Omställningsfondens webbinarium berättade de om sin verksamhet, lyfte fram framgångsrika projekt och dessutom hade bjudit in John Mellkvist, generalsekreterare vid Pluskommissionen att tala om ålderism. (Just hans föredrag kommer jag att återkomma till separat. Det var mycket intressant). Omställningsfonden når i dagsläget 1.3 miljoner anställda inom välfärdsyrken. Många av de anställda har behov av karriärlyft, kompetensutveckling och stöd på olika sätt. Behoven ute i kommuner och regioner förändras och en del av de anställda saknar kanske formella meriter, kompetenser och anställningsbarhet för utlysta tjänster. Både för kommunerna och för de anställda blir det tidsödande, oroande, dyrt och komplicerat att introducera helt ny personal. Det är smidigare för alla inblandade att kompetensutveckla befintlig personal. Samtidigt står ju inte utvecklingen still. Nya behov uppstår, inte minst som en följd av naturlig avgång och pensionering.
Flera perspektiv vägs samman Det som är tilltalande med Omställningsfondens arbetssätt är att man ser till både organisationens och den anställdes behov. Den som har arbetat en längre tid på en arbetsplats har naturligtvis samlat på sig erfarenheter och en viss rutin, som det kan vara ett slöseri att kasta bort. Många har dessutom kompetenser vid sidan av de formella krav som preciserats. Det kan ta tid att hitta det jobb eller de arbetsuppgifter som bäst matchar utbildning, erfarenhet, läggning och intresse. Vissa begrepp tolkas och innebär olika saker beroende på hur rutiner lagts upp. ”Ansvarstagande” och ”självgående” är sådana ord, som kan betyda olika saker. Den som har en ordningsam läggning kanske är perfekt till att ansvara för ett mellanlager av material, som ständigt behöver fyllas på. Den som är social till sin natur kanske ska ha mycket kontakter med brukare. Den som har ett främmande språk som modersmål kanske kan göra nytta på fler sätt. Osv.
Mjölby sparade pengar på att ta till vara kompetens Vid ceremonin den 4 februari var det just ett tolkomskolningsprojekt som uppmärksammades av Omställningsfonden. Tre modersmålslärare och studiehandledare fick hjälp av Mjölby kommun och Omställningsfonden att bli kontakttolkar. Detta gjorde att kommunen nu slipper handla upp externa tolkar, utan kan använda den egna personalen på ett flexibelt sätt. Vid samma ceremoni uppmärksammades också ett måltidsbiträde som hade blivit varslad om uppsägning, men som fick hjälp och uppmuntran att gå en kockutbildning och byta karriär relativt sent i yrkeslivet.
Matcha förväntningar, behov, resurser och förmågor Att se behov och lösningar från olika perspektiv tror jag är en nyckel till framgång när det gäller omställning generellt sett. Arbetsgivaren kan ta till vara kompetens genom att få visst stöd att genomföra de kompletterande utbildningar och processer som behövs. Arbetare säljer inte sin tid till arbetsgivare. Arbetsgivare ska inte se sin personal som förbrukningsvaror. (”You are fired…”). Samhället vinner på en helhetssyn. Mänskligt och organisatoriskt handlar det om att matcha förväntningar, behov, resurser och förmågor. Och ta till vara sådant som har ett dolt värde vid sidan av bokslut och vinstrapporter.
CMB ordnar intressanta event Allt detta om Omställningsfondens arbete hade jag med mig när jag fick en uppdatering av CMB på Chalmers i form av tre presentationer under rubriken ”Marknad och logistik för återbruk ─ var är kunskapsfronten?”. Shift Sweden är det paraply som under 10 år ska finansiera olika projekt, där bl a Vinnova, Formas och Energimyndigheten står för en stor del av finansieringen. Ambitionen är att under 10 år ställa om Sverige i fossilfri riktning och med stor medvetenhet om resurshushållning och att skapa attraktiva livsmiljöer för alla. (se länktips nedan, där man f.ö. även specifikt nämner civilsamhället). När man nu siktar på återbruk i byggsektorn är det tre skiften man vill arbeta med: (1) Från linjära byggprocesser till cirkulära affärsmodeller, (2) Från ohållbara transporter till konkurrenskraftiga alternativ och (3) Från att se och genomföra förändring i silos till att integrera den byggda miljön och mobiliteten i samma system. Man börjar med skifte 1.
Hur definierar vi ”nästan som ny”? De plattformar man använder kallas för omställningslabb, som kan ha en tematisk eller geografisk inriktning. Nya omställningslabb planeras för fullt. Målsättningen är att minska avfallsströmmarna i byggsektorn, att minska klimatpåverkan och resursanvändning samt att skapa förutsättningar för ett mer motståndskraftigt samhälle. Det behövs ett antal uppfyllda kriterier för att återbruk ska kunna bli norm. Det finns också ett behov av en viss diversifiering i hur material kan ”loopas” från demontering till nymontering. Ibland kan samma tegel plockas ner och monteras tillbaka på plats. I presentationen visades fem olika ”återbruksloopar” där den femte handlade om att tillverkaren tar tillbaka sin produkt, ser över den och sätter den på marknaden igen. Var och en inser att här krävs nya aktörer, nya rutiner, utbildningar och en mängd nya regelverk och praxis. När är en produkt ”ny” eller ”så gott som ny”? Osv, Vilka garantivillkor ska gälla och hur hänger miljödeklarationer samman med återmontage? Att slippa nytillverka minskar ju klimatavtrycket, osv.
En möjlig koppling till Omställningsfonden? Vi fick lära oss att det kommer att behövas en mängd nya tjänster och kunskaper för att detta ska fungera. Och här insåg jag plötsligt att det kan finnas en koppling till det som Omställningsfonden arbetar med. Om någon har kunskap om hur ett ventilationssystem ska fungera och ställas in, men kanske inte längre har en kropp som orkar bära och lyfta tung utrustning, så kanske det finns utrymme för en viss omskolning eller omställning av yrkesroller för att ta till vara en individs kompetens. Ett sådant synsätt kräver att vi släpper det ensidiga lönsamhetskrav som branschdominerande företag och de anonyma aktieägarna hela tiden utgår från. Vi behöver balansera ”vinst-as-usual”- tänket med ett samhällsnyttoperspektiv, som ju också saknar tydliga förespråkare. I jakten på kortsiktiga vinster och uppfyllande av prognoser finns hela tiden de röster som brukar kallas ”marknaden”. Men vem ger röst åt sunt förnuft, helhetstänk och den långsiktiga nyttan av att inte slösa bort viktiga värden?
Hur ser motkrafterna ut? Vad som heller inte hann presenteras på en intensiv timmes presentation var hur hur motkrafterna ser ut. Vem är det som motsätter sig omställning enligt det som forskarna från RISE m.m. presenterade? I Sverige har vi en oligopol-liknande situation med en handfull dominerande stora byggföretag. Det är lätt att inse att de ogärna ser en omställning, där deras vinstmarginaler och position försvagas. Så vem ska utmana dem? Vad ska få dem att vilja ”komplicera” en rivning eller ett nybygge med platsspecifika dellösningar, återmontage av tidigare teknik osv? När det är enklare och kanske kortsiktigt billigare att bara göra som man brukar göra.
Rollfördelning och redovisning Det som saknades under genomgången av kunskapsfronten, och som kanske inte rymdes av tidsskäl, var hur de nya affärsmodellerna ska ta form, av vem och hur de i sin tur ska kopplas till årsredovisningar, vinst och skattesystem. Det är viktigt att den nya ekonomin, som behöver ta form också fungerar hela vägen så att inte ”marknadens” krav på lönsamhet bromsar den resurshantering som samhället behöver. Att detta hänger ihop med ”Enough”-ekonomin, som jag brukar kalla ”lagom”-ekonomin och som Jennifer Hinton forskar på är sannolikt. Och att vi kommer att behöva ett eller ett par parallella redovisningssystem för företag är klart. Det måste möjligt att redovisa hur företagets verksamheten kan bedömas och beskattas med utgångspunkt från långsiktiga krav och värdering av bevarande vid sidan av kortsiktig ”vinst”, som inte tar hänsyn till helheten.
Ställ krav på fastigheter att ha minst två funktioner När det gäller policy- och regelverksomställningar nämndes möjligheten att via lagar ställa krav på en större andel återbrukade material i projekt, samt att möjliggöra en större flexibilitet i bygglov (exempelvis att hålla öppet för val av fönster- eller dörrpartier beroende på vad som finns tillgängligt). Det man kunde nämnt är kravet på att nybyggda fastigheter ska kunna användas på minst två olika sätt eller idén att skapa ”virtuella kommuner” för att skapa ett lagrum för kommuner att bedriva verksamhet utanför kommungränsen, tillsammans med andra kommuner.
Vi behöver en återbruksanpassad moms! När det gäller styrningsperspektivet på omställningen handlar det mycket om att etablera digitala stödsystem och digitala tjänster. Det som blir hängande i luften är naturligtvis vem som ska åta sig att etablera dessa system, med vilka kapacitetskrav och hur tillgänglighet och uppdatering ska ske osv. Rollfördelningen behöver klargöras, liksom hur ägandefrågorna (och värderingsfrågorna) hänger ihop med de material som demonterats. Är det avfall? Är det ”nästan nya ventilationskanaler” eller vad handlar det om? I vems bokföring syns de och till vilket värde? Och hur ser en återbruksanpassad momslagstiftning ut? Dagens moms är ju som bekant helt anpassad till ett linjärt varuflöde. Här krävs ett EU-anpassat nytänkande.
Ekonomi, igen! Hur demontering blir norm är också svårt att beskriva. Jag tror att här är kopplingen till hur redan brukat material ska värderas i bokföringen är en del av hur normförskjutningen kan äga rum. Så: ekonomi, igen! När det gäller företagens vardag handlar det också om hur demonterat material ska kategoriseras på ett enhetligt sätt, liksom kvalitetssäkras. Här finns säkert ett visst motstånd från leverantörshåll. De vill ju hellre sälja nya produkter än behöva acceptera att en grossist tar hand om en äldre produkt och säljer den på marknaden. Rollfördelningen för denna omställning är synnerligen oklar. Vem vill och vem vill inte se återbruk i stor skala? Hur ser motkrafterna ut och vilka delbeslut kan stödja omställningen? Så: ekonomi, igen! På konferensen listades en mängd behov och luckor som finns, bland annat dessa:
Några av de behov som nämndes på CMB-konferensen 5 feb
Lokala behov och brukarperspektiv De behov som listades ur ett lokalt perspektiv var naturligtvis fungerande logistiksystem, och återbrukshubbar för mellanlagring. Ur brukarperspektiv nämndes att det behöver bli en tydligare norm att återbrukade köksinredningar (o.dyl.) anses en naturlig del av en renovering. Ur etiskt perspektiv nämndes behovet av att ha enhetliga system för att värdera kvalitet, kulturvärden och estetiska parametrar m.m.
Ni som följer bloggen vet att jag då och då återkommer till nyhetsbrevet OmEV, som just handlar om elektriska fordon. I det senaste mejlet från OmEV läser jag väldigt intressanta uppgifter om utvecklingen i Kina. Vi behöver förstå Kinas utveckling på rätt sätt och vad vi kan lära av den, samtidigt som vi naturligtvis måste hålla fast vid kritiken när det gäller mänskliga rättigheter, demokrati osv. Det som tekniskt och ekonomiskt utvecklas i Kina just nu behöver vi vara uppdaterade på, inte minst just nu när USA tycks helt ointresserade av en fossilfri omställning, och medvetet ljuger om vad vetenskapen säger om klimatet. (Se länk nedan).
Kinas marknad för elektriska lastbilar är helt dominerande De tunga lastbilar, eller dragbilar kanske de också kallas eftersom flaken och containerdelen oftast kopplas loss från förarhytten, som såldes 2025 i Kina var till nästan 30 procent elektriska. Så sent som 2020 var andelen under en procent, så utvecklingen går fort. Av de batteridrivna lastbilarna var ungefär en tredjedel avsedda för snabba byten av hela batteripackar (för att spara tid vid laddningsbehov). Över 7000 tunga lastbilar såldes förra året i Kina med bränslecellsteknik. För att förstå hur långt före Kina ligger både USA och EU27 är det intressant att jämföra lite konkreta försäljningssiffror.
I Kina såldes över 230 000 elektriska tunga lastbilar 2025. För USA var den siffran 9 000 och för EU 13 000.
Hur ska Volvo och Scania hänga med? De tre dominerande fabrikaten av tunga lastbilar i Kina som nämns i nyhetsmejlet är okända för mig. Det är mycket sannolikt att den erfarenhet och kvalitet som stora produktionsvolymer ger kommer att spela roll när andra länder ska följa i Kinas spår. Indien kommer naturligtvis snart att behöva investera i eldrivna lastbilar, liksom många fler av Asiens snabbt växande ekonomier. Ska Volvo och Scania ha en chans att spela en roll om tio år kan de inte blunda för vad som händer i Kina. Viktigt är naturligtvis att förstå hur investeringarna i infrastruktur, laddsystem, utbildning och verkstäder följer fordonsförsäljningen. Vem tar vilka risker och hur ser helheten ut? Inte minst livslängden på fordon och batteripackar spelar naturligtvis roll.
Vilken teknik vinner till slut? Synnerligen viktigt blir naturligtvis också att noga följa teknikutvecklingen på batterisidan. Systemskiften med snabba förbättringar av prestanda, laddtider, produktionskostnader och annat kommer att bli mycket viktiga att följa för de tillverkare och branschföretag som vill vara med i utvecklingen. Samtidigt finns här betydande svårigheter eftersom det uppenbarligen är svårt för de verksamheter som tjänar pengar på pengar att tänka långsiktigt och att ha tillräcklig kunskap om vad man investerar i. Jakten på snabb återbetalning av och vinst på insatt kapital blir i sig en hämmande faktor. Och uppepå det all den osäkerhet som Trump-administrationen bidrar med.
Det är en lyx att ha i princip gångavstånd till Chalmers, Göteborgs Universitet och Handelshögskolan. Åtminstone den delen av året då jag bor i staden. Idag den 3 februari var jag på Handelshögskolan och fick en timmes uppdatering av en biträdande universitetslektor, Konstantina Katsela, som under åtta år studerat det branschfolket kallar ”The last mile”. Hennes presentation handlade om hur hon detaljstuderat fjorton europeiska projekt, vilket lett fram till föredragets rubrik ”The last mile dilemma”. (Länk till hennes forskning, se nedan).
Delvis motsatta mål The last mile handlar om transporterna till detaljister och småbutiker i städerna och hur lönsamhet, villkor och andra parametrar ser ut för att få denna distribution att fungera med minimal trafikstörning, med positiv upplevelse i stadsmiljön och med långsiktighet i sikte för alla inblandade. Staden vill naturligtvis minimera CO-utsläpp, buller och optimera upplevelsen av staden som affärsmiljö, där folk gärna vistas och umgås. Butikerna sliter med bemanningsfrågor, lönsamhet, svårigheter att hantera stora mängder gods och leveranser på samma gång. Transportföretagen behöver också kunna räkna hem sina kalkyler.
Lastcyklar dök upp som ett alternativ För drygt ett decennium sedan dök det upp en ny slags aktör på ”the-last-mile”-arenan i form av lastcyklar designade för småpaket. (Hur diskussionen gick år 2014 framgår av en länk till en rapport, se nedan). Det som hänt är att eldrivna lastfordon har blivit vanligare. Jag nämnde även lastcyklar 2016 och 2014 i bloggen (se länkar nedan). Hur distributionen organiseras till butikerna beror på ett flertal parametrar. Bland annat om butikerna ingår i någon varukedja, som själva löser distributionen, eller om de är beroende av att logistikexperterna kommer med leveranser. Under seminariet idag fick vi veta att det är ganska typiskt att det kommer 3-5 transportörer till en butik en förmiddag och att det är vanligt att antalet paket är 2-3 stycken. Något som inte låter så optimerat och som ju egentligen borde kunna passa lastcyklar.
Fyra saker måste vägas samman Konstantina Katsela beskrev de fjorton projekten som att bara ett hade lyckats, och de övriga tretton således inte. Och det viktigaste för att få ett samverkansprojekt att fungera var att de inblandade gjorde hemläxan och säkerställde att fyra aspekter vägdes in i de beslut som skulle tas. Det handlade om tydlighet i kostnader i avtal och olika parametrar, att matcha leveransfönster så att godsmottagning optimeras, att säkerställa att erbjudandet inkluderar kundfördelar (som kunde handla om uppackning och märkning) och att inkludera lösningar för returlogistik.
(Bild från presentationen, ursäkta bildkvaliteten)
Samverkansprojekt med givna förutsättningar Det som de fjorton projekten tycks ha försökt lösa är att hitta långsiktiga och accepterade lösningar på de olika behov som butiker, distributionsföretag och städerna har och som till ganska stor del står i konflikt med varandra. Det som är lönsamt för ett distributionsföretag är sannolikt olönsamt för butiken och hur ska framkomlighet och trivsel på stadens affärsgator optimeras samtidigt som varor ska distribueras….
Samma som nu, lätt modifierat, eller är det något nytt som krävs? För mig som utgår från ett hållbarhetsperspektiv blir hela resonemanget en illustration till den grundläggande frågan hur vi formar framtidens städer och samhällen. Är det business-as-usual och vinst-as-usual som ska vara vägledande för en (långsam, stegvis) marknadsdriven och lönsamhetsdriven utveckling? Eller är det själva omställningen som är målet och alla aktörer får hitta sätt att bidra till en omställning som landar i ett samhälle och en stadsmiljö som kan kallas hållbar? Och hur ser i så fall tidsskalan och rollfördelningen ut för att nå denna hållbarhet?
Vem ska ifrågasätta och visa vägen framåt? För mig blir hela presentationen idag en illustration av hur djupt vi sitter fast i ”business-as-usual”-tänket och det självklara vinstmaximeringskrav som finns hos de aktörer som idag bedriver verksamhet, där fortsatt konsumtion och konsumtionsökning är självklarheter. Vilken aktör har mandat att ifrågasätta systemet och hur ser vägen fram ut om målet inte är att fortsätta gynna den överkonsumtion och det resursslöseri som många inser behöver fasas ut?
Vi behöver en lagom-ekonomi och en ny rollfördelning I dagarna har SVT visat en dokumentär om H&M och Stefan Persson. Modeindustrin har ju på några få decennier ”lyckats” skapa extrema vinster åt ett fåtal industrialister och affärsmän, medan tusentals sömmerskor hamnat i slavliknande arbetsförhållanden. Se den (länk nedan). Alla butiker är inte som H&M. Men modeindustrin har en extra lång resa att göra från att sabotera en hållbar utveckling till att positivt bidra till densamma. Jag blir mer och mer övertygad om att det är en ”Lagom”-ekonomi som måste formas, ungefär som Jennifer Hinton och andra forskare beskriver. Och sannolikt att vi behöver se en annan rollfördelning kring ansvarstagande, nytta, vinst och värde, där den nuvarande kortsiktigheten fasas ut till förmån för något som är solidariskt med vad planeten och andra människor mäktar bära.
Trump har bildat ett fredsråd, Board of Peace, där han själv ska ha ordföranderollen på livstid. Rådet ska enligt stadgarna ”verka för stabilitet, återställa pålitliga och lagliga regeringar och säkra uthållig fred i områden påverkade eller hotade av konflikter”. Avsikten tycks vara att få till stånd en arena, där han själv kan få framstå som en självklar världsledare och där han i praktiken kan få gehör för sina förslag utan att bli ifrågasatt. De länder som accepterat inbjudan till rådet och applåderar Trump är inte oväntat Argentina, Saudiarabien, Belarus, Egypten, Förenade arabemiraten, Israel, Kazakstan, Marocko, Ungern, Vietnam och Pakistan. I flera av dessa fall handlar det om realpolitik. Man inser att man behöver göra affärer med Trumps USA och villkoren för affärerna blir bättre om man håller Trump nöjd och glad.
Krig är fred och Trump är kungen Ett antal länder har tackat nej till att ingå i Fredsrådet. Bl.a, Sverige, Norge och Storbritannien. Det är osannolikt att BRICS-länderna ansluter sig, dvs Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika. Det är också påfallande orwellskt detta att krigförande länder som Ryssland inbjuds att delta i Fredsrådet. Egentligen handlar ju inte det här rådet om ”fred” på ett traditionellt sätt, utan det handlar om maktstrukturer, att göra USA stort och inflytelserikt och primärt att bemyndiga Trump på ett unikt sätt. Det är Trumps vilja som ska kunna förstärkas via det föreslagna rådet. Och det är också helt enligt statuterna klarlagt att Trump ska vara ordförande på livstid.
Maffiataktik: skrämma och hota Om Trumps maktambitioner på det internationella planet handlar om att få andra ledare att rätta in sig i ledet så kan man konstatera att alla Trumps infall inte landar som han tänkt sig. Han trodde nog att bara han krävde att få Grönland så skulle NATO-länderna böja sig för hans vilja. Det var nog ingen i Trumps innersta krets som antydde att han skulle stöta på motstånd. Att etablera en ny världsordning, där den starkes rätt hela tiden går före, trodde nog Trump själv, påhejad av sina strateger, skulle gå relativt lätt. När NATO-allierade skickade trupper till Grönland och när NATO-chefen förmodligen synnerligen inlindat kritiserade Trump för hans syn på Grönland, släppte han den tanken tillfälligt. Hans förhandlingstaktik är precis som de maffiabossar han liknar. Skrämma och hota och se hur långt det bär. Det går ju alltid att backa, tycker han.
De hemliga agenterna ska provocera fram våld Inrikespolitiskt är det ICE-agenterna, maskerade och snabbutbildade ”Gestapo”-poliser, som utgör frontlinjen i Trumps krig mot demokraterna och mot demokratin. Nu är det inte bara Renée Good som har mördats av ICE-agenterna utan nu har den unge mannen Alex Pretti, 37 år, anställd inom sjukvården, mördats för att han filmade när ICE-agenter misshandlade en annan person. Trumps syfte med ICE är dubbelt som jag ser det. Dels vill Trump visa att han kan göra gatorna säkra och få bort personer från gatorna, som han inte tycker ska finnas där. Dels vill han provocera fram våld, som gör det rimligt att använda federala styrkor för att ”återställa ordningen” och i förlängningen ställa in valen i november. Om valen inte kan hållas ändras inte kongressens sammansättning och Trump kan fortsätta styra landet på det sätt han gjort, är kalkylen.
Vad innebär detta för världsekonomin? Vi har i praktiken på ett år fått en ny världsordning. Gamla avtal och överenskommelser gäller inte säkert. Och det intressanta blir när de ekonomiska jättarna börjar ändra sin praxis. Vilka statspapper ser man som säkra? Vilka papper säljer man? Hur kommer olika växelkurser och aktiekurser att påverkas av den turbulens som nu pågår? Hur säker är egentligen dollarn som valuta? Venezuela fick betala för sin ”olydnad” att sälja sin olja i annat än US dollar. Men vad händer om fler länder slutar att betrakta US dollarn som en säker valuta att göra handel i? USA kan ju knappast invadera alla jordens länder och avsätta alla ledare? Dollarns självklara position som förstahandsvaluta kommer troligen att utmanas. Och det kommer i sin tur att sätta press på hela det ekonomiska systemet. Rusningen efter guld är sannolikt det första som sker. Samtidigt är guld opraktiskt att hantera i det digitala formatet. Man får hoppas att finns kloka personer nu på Sveriges Riksbank som ägnar tid åt olika scenarier.
Björn Eriksson är det många som känner till. Tidigare rikspolischef, friidrottsbas och mycket annat, Numera är han ordförande i Kontantupproret, som bevakar frågan om kontanternas roll i vårt ekonomiska system och driver ihärdigt opinion kring behovet av att behålla kontanterna för vardagliga köp. Häromdagen hade han en debattartikel i Göteborgs-Posten där han pekar på hur saktfärdigt regeringen agerar och hur ofullständigt deras lagförslag är.
Björn Erikssons artikel den 3 januari 2026
Björn Erikssons kommentarer Utredningen som regeringen beställt var färdig för ett år sedan och inte förrän nu kommer ett lagförslag som fångar upp en liten del av utredningens slutsatser. Björn Eriksson pekar på är att det är för få verksamheter som enligt förslaget ska åläggas att ta emot kontant betalning och att det heller inte finns någon tänkt påföljd för den som inte uppfyller lagens krav. Och visst är det märkligt, som Eriksson påpekar, att myndigheter inte åläggs att ta emot kontanta medel. Särskilt som MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, påtalar vikten av att vi som medborgare säkerställer att vi har kontanter. Om kontanterna inte tas emot hjälper det ju inte att vi har dem i plånboken eller i madrassen. Regeringen har heller inte inkluderat en tydligare roll för Riksbanken att säkerställa att kontanthanteringen fungerar. Lagförslaget blir enligt Eriksson tandlöst. Det är bara att hålla med.
En miljon står utanför main stream-lösningarna Kontantfrågan är en rättvisefråga. Björn Eriksson nämner att ungefär en miljon svenskar står utanför det digitala systemet. Det är ju t.ex. näst intill omöjligt idag för en synskadad att ”blippa” sitt kreditkort efter en taxiresa. Och har man ingen dator eller smart telefon är man utanför hela det system som vi andra använder dagligen. Här finns också kopplingar till behovet av en översyn av God-Man-systemet, som skulle kunna hjälpa många.
Staten borde ta ett större ansvar Frågan är inte ny. Jag hade redan 2015 ett blogginlägg om kontantupproret. (Se länktips nedan). Hela hanteringen illustrerar också för mig att regeringen lyssnar mycket på banker och företag, som sannolikt ser kontanthantering som en kostnad. Att sortera, räkna och bokföra på två sätt, elektroniskt och i en kassa, tar tid och kräver resurser, bevakning och annat. Och det är extra pinsamt att det inte är staten som garanterar samhällskritiska funktioner. Det borde ju vara staten som ansvarar för uttagsautomater, påfyllning och transporter. Det borde vara staten som ser till att det är rimligt långt till närmaste uttagsautomat och även erbjuder småföretagare insättning av kontanter på ett rimligt sätt, när nu bankkontoren i allt större utsträckning stänger ner och/eller slutar att hantera pengar. Hela Sverige måste fungera, Det måste gå att göra rätt för sig oavsett var man bor och det måste gå att kunna ta betalt överallt.
Ansvaret ligger på staten och därmed på regeringen På ett plan handlar det om hur vi planerar och utvecklar samhället. Ska alla beslut tas uppifrån och med storföretagens bästa i åtanke, eller bygger vi samhällets funktioner utifrån vardagsbehov och på de behov människor har? Är det viktigare att spara kostnader för banker och företag än att livet fungerar för alla som bor här? Inte minst när strömmen går, internet fallerar, systemen hackas av obehöriga och när olika störningar uppstår är det viktigt att vi har en reservlösning som kan fungera. Blir folk desperata kommer vi inte kunna undvika allmän oro och i värsta fall utbredd plundring. Det är statens och i praktiken sittande regerings ansvar att säkerställa samhällets funktionalitet så långt det går, även vid systemstörningar. Och då behöver vi väl fungerande reservsystem som kan lösa de basala behoven i hela landet.
Tidögänget månar inte om civilsamhället Civilsamhället är den viktigaste resursen när kriser inträffar. Det har Tidöregeringen inte insett. (Eller ─ hemska tanke ─ så har man insett det och ser ändå ett fungerande civilsamhälle som något svårkontrollerat och därmed oönskat….). Med berått mod har Tidögänget slaktat bidragen till det som utgör det kanske viktigaste sammanhållande kittet i lokalsamhället, att studieförbund och folkhögskolor fungerar, att det hålls möten, kurser och att det erbjuds en kontinuerlig kontaktyta för bygden. Det är viktigt att mötas, lära känna varandra och diskutera i vardagen, eftersom man behöver kunna känna och lita på varandra när det bränner till och uppstår en kris.
Tidö 2 skulle göra allt ännu värre Och ännu värre är att det utkast som finns för ett ”Tidö 2”, frammejslat av Timbro och SD:s tankesmedja Oikos förslår att projektmedlen som idag i stor utsträckning går från Allmänna Arvsfonden till lokala utvecklingsprojekt ska strypas. (Se länktips nedan). Man vill tydligen helt avveckla Allmänna Arvsfonden. Det passar naturligtvis de delar av Tidögänget som vill förhindra att beslut grundas på kunskap. Men effekterna av en nedläggning av Allmänna Arvsfonden skulle bli förödande för stora delar av civilsamhället. Ofta är det lokala föreningar som tillsammans med studieförbund söker (relativt små) bidrag för något man vill utveckla i hembygden. Att slakta den möjligheten skulle dessutom skada lokalsamhällenas möjligheter att ta del av EU:s utvecklingsbidrag via Leader-kontoren runt om i landet. De är små, men ofta viktiga, pusselbitar för att stärka lokalsamhällenas förmågor.
Vi får fortsätta att bevaka frågan på de sätt som finns, vi som bryr oss.
Det som rapporteras från utvecklingen i USA kretsar ganska mycket om hur Epstein-skandalen utvecklas, hur Trumps tullsatser mot omvärlden slår, hur diverse ICE-trupper agerar mot den inhemska befolkningen och hur media rapporterar respektive inte rapporterar kring händelseutvecklingen. Mycket handlar om yta och om hur Trump hela tiden strävar efter bekräftelse. Är det inte krigsfartyg han döper i sitt namn är det kulturinstitutioner som ska bära hans namn eller rivningen av delar av Vita Huset som det handlar om. Två andra saker måste lyftas upp lite mer.
En ny strategisk analys Den ena är den nationella säkerhetsstrategiska analys (NSS) som Trump-administrationen publicerat. Den andra är vad som händer på global ekonomisk nivå. Båda dessa frågor behöver diskuteras mycket mer ingående och framför allt leda till att Sverige och EU vidtar rätt åtgärder i rätt tid. Mycket talar för att vi är på väg in i en ny (oönskad) världsordning, där grundläggande komponenter i det som präglat efterkrigstiden inte längre gäller. Och vi måste få en annan slags bevakning av nyheter och skeenden, där ekonomi, säkerhetsfrågor och värderingar vägs samman och stäms av med andra länder, primärt i EU, men även med Island, Norge, Storbritannien och Kanada, kanske även Australien.
Demokratiska länder ska motarbetas Jag läste en intressant analys av Anne Applebaum (se länktips nedan) när det gäller NSS. Hon lyfter fram hur USA:s nya strategi på i princip alla områden bryter mot tidigare strategiska analyser. Fienden är numera inte Ryssland, Kina eller Nord-Korea utan tyngdpunkten i det arbete som ska skydda USA ligger i att motarbeta de idéer som präglar liberal europeisk politik. Så här skriver Applebaum: ” The enemy is not a country, but a set of ideas. It is not Chinese communism, Russian autocracy, or Islamic extremism but rather European liberal democracy. This is what this radical faction really fears: people who talk about transparency, accountability, civil rights, and the rule of law. ” Låt detta sjunka in. USA ser inte längre ryssar, kineser eller ens terrorgrupper med basen i Mellanöstern som nationella hot. Utan det är de länder som står upp för mänskliga rättigheter, demokrati och en fri press som utgör faran för USA.
Kartan ritas om i realtid Jag kan bara rekommendera att ni läser Anne Applebaums text i sin helhet. När nu alla amerikanska resurser på informationsområdet styrs om från att täcka rysk, kinesisk och annan aktivitet till att medvetet underminera de länder som traditionellt håller demokratin högt innebär det drastiska förändringar i hur militär och civil underrättelseverksamhet ska bedrivas i vårt land och i de länder vi traditionellt samarbetar med. Extra komplicerat blir det naturligtvis för NATO och inte minst för danskarna, som ju har att hantera USA:s konkreta anspråk på Grönland. Även britterna behöver ta sig en rejäl men snabb funderare. Vilka underrättelsekanaler ska även framgent fungera och varför? Nu ritas kartan om i realtid. Vän blir fiende. Och vad betyder detta på detaljnivå? Vem ska veta vad och varför?
Har dollarn spelat ut sin roll som självklar energivaluta? Ett nästan lika tydligt hot finns i den globala ekonomiska världsordning som nu enligt vissa källor står inför ett systemskifte. Fossil gas och olja har sedan decennier handlats i US dollar. Det har gett USA en särställning på global nivå. Kopplingen mellan säkra investeringar i statspapper, lån, balansräkning och krediter å ena sidan och världens dominerande handel med energibärare å den andra sidan har USA kunnat använda på ett unikt sätt där valutans särställning gett dollarn en roll som ingen annan valuta har varit närheten av. Nu finns indikationer om att saudier, tillsammans med kineser och möjligen ryssar, förbereder ett systemskifte i hur olja ska beräknas och betalas. Och vad händer i det läget med dollarns värde?
Oligarker och kryptovalutor komplicerar bilden Två saker som ytterligare komplicerar hela bilden är för det första hur maktens män också i stor utsträckning berikar sig på olika sätt, via synlig eller dold korruption. Det är flera miljarder dollar som sedan Trumps tillträde har ”tillfallit” Elon Musk, Trump själv och andra. Viktor Orban i Ungern sägs berika sig på den olja som Ungern köper av Ryssland. Osv. Hur dessa incitament påverkar valutaflöden är naturligtvis oklart. För det andra behöver vi nämna spekulationerna i kryptovalutor och vilken roll dessa kan spela för den globala valutahandeln. Vem som vinner och vem som förlorar på dessa gigantiska pyramidspelsliknande flöden, bortom all kontroll, kanske vi aldrig får veta. Men det finns all anledning att tro att olika länders valutor blir brickor i ett spel, som domineras av aktörer som ingen har insyn i eller kontroll över.
Centre for Retailing finns på Handelshögskolan i Göteborg. Då och då brukar jag gå dit för att lyssna på deras senaste forskning. Det är bekvämt med gångavstånd och formatet är okomplicerat. En eller två forskare berättar under en timme vad de håller på med och det finns tid för frågor. Jag tycker att alla som bor i universitetsstäder bör ta vara på chansen att få lyssna till forskare och möta dem i verkligheten. Det är viktigt att forskare får höra andra synpunkter än de som den akademiska miljön kretsar kring.
Personifiering som respekterar privatlivet Häromdagen var rubriken Integritetsmedveten personalisering i handeln. Hur tänker och agerar företagen som vill attrahera sina kunder med anpassade erbjudanden i relation till de rimliga begränsningar som finns kring integritet och känsliga personuppgifter? Forskarna som presenterade var professor Johan Hagberg och postdoc-forskaren Patrik Stoopenberg. På ett professionellt sätt gick de igenom problemställning, metod, deltagare i projektet och sina resultat. (Se även projektinfo i länk nedan).
Stor förändring, men man blundar för tillräcklighetsekonomin Hela detaljhandeln är under snabb strukturell omvandling, eftersom internethandeln och distributionen hem till dörren, de ökande returflödena och hoten mot traditionell butikshandel är uppenbara faktorer. Forskarna nämnde inte något om hållbar konsumtion eller tillräcklighetsekonomi (se tidigare blogginlägg), men det var kanske inte förvånande. Main stream-tänket rör sig fortfarande inom det rådande paradigmet.
Hur ska all data användas och av vem? Det är ändå intressant att följa hur detaljhandeln agerar och vad forskningen ger företagen för vägledning, vilka trender man ser och hur branscher utvecklas. Även om hållbarhetspolletten tyvärr ännu inte har trillat ner och den omställning som en reducerad resursanvändning måste leda till är det flera saker som forskningen genom kartläggning och dialoger synliggör. I strävan att knyta sina kunder närmare sig är det ju viktigt för företagen att uppfattas som relevanta. Medlemsrabatter av olika slag är klassiskt. Men med AI-stöd kommer företagen att kunna forma sina erbjudanden ännu mer kundanpassat. Framför allt kommer de stora kedjorna att kunna samla stora mängder data och bryta ner dem på individnivå för att skräddarsy information/reklam/erbjudanden via mejl, sociala medier-annonser osv. Snart vet företagen mer om oss än vi själva tänker på. De globala företagen ser en enorm möjlighet i att ha kontroll över alla data, inklusive hur betalningarna sker.
En mix av integritet och kundanpassade erbjudanden Det Hagberg och Stoopenberg presenterade var på ett sätt ganska givet. Företagen i detaljhandeln kan förhålla sig aktivt eller passivt till både möjligheten med personalisering och till de komplexa integritetsfrågorna. Att det saknas vägledning och kunskaper om hur lagstiftning ska tolkas är sådant som nämndes. Många företag tvekar inför möjligheten att locka nya kunder med rabatterbjudanden eftersom det kan vara svårt att behandla nya och trogna kunder olika. Det framkom också att är svårt för företag att synliggöra att man är duktiga på att hantera integritetsfrågor. Om erbjudanden till konsumenten kommer alltför nära kan de dessutom få en negativ effekt. Någon i publiken nämnde i en kommentar att många unga numera avstår att synas på bild, som de vet kan hamna för evigt i ”molnet”.
Nya roller för aktiva konsumenter? Jag som delvis rör mig i andra tankebanor fick idén att rollfördelningen kanske kommer att förskjutas, att vi som konsumenter kanske blir mer involverade i de företag vi vill gynna. Inte enbart i form av partnerskap, som forskarna nämnde, utan att man som köpare också bjuds in att ta ansvar för sortiment, volymer och prognoser? I den småskaliga odlingen har ju sådant vuxit fram och det skulle knyta konsumenter mycket starkare till en leverantör om man inte enbart är en passiv ”medlem” eller ”registrerad kund” utan faktiskt också är med och påverkar hur verksamheten utvecklas, vilket sortiment och vilka priser som ska gälla osv.
En reaktion mot det anonyma vinstintresset? Att kunden kommer att erbjudas att hålla ordning på sina egna kunddata ligger nog i utvecklingens förlängning. Men en renässans för det genuina kooperativet med tydliga roller för gräsrötter att faktiskt vara delansvariga är en intressant möjlighet. I Storbritannien är antalet personalägda företag kraftigt ökande, kanske delvis som en reaktion på att många vill att verksamhetens överskott ska göra nytta i lokalsamhället och inte på något anonymt bankkonto i Hongkong eller på Manhattan.
Spännande med agentisk handel Mot slutet av mötet kom forskarna in på en riktigt intressant detalj, när de nämnde agentisk handel. Denna variant ligger i startgroparna för att få stort genomslag. En artificiell support kan ta emot uppmaningen att ”beställ hem två nya kuddar och ett täcke av typen X från företaget Y, så att jag har dem senast till helgen.”. Och verkställa köpet, betala och bekräfta till mig när allt är klart. AI-stöden kommer att kunna hantera allt mer av rutinärenden. I B2B-affärer kan det snart bli så att det är två datorer som gör upp om en leverans, pris och alla villkor. Detta väcker naturligtvis helt nya frågor kring det juridiska. Vem är ansvarig om något blir fel? Här finns ett nytt område att bevaka för alerta juridikfirmor. Andra kan behöva fundera över vad utvecklingen innebär för sysselsättningen.
Nästa tanke: En AI-baserad God Man som gör rutinärenden? En spin-off från agentisk handel skulle kunna vara att etablera en AI-baserad God Man för löpande rutinärenden. God-Man-problemet är minst sagt haltande, det är oklart vilka regelverk som gäller och då och då avslöjas ju tyvärr Gode Män som missbrukat sin roll och sitt förtroende. Här skulle utvecklingen kunna vara till stöd för personer som känner stor osäkerhet inför internet och betalningar utan kontanter.
I dagarna släpptes den MISTRA-finansierade rapporten ”Konsumtionens gränser Resultat 2018 – 2025”. Det är ett omfattande material med många delrapporter som packats in på rapportens 94 sidor. För att skapa lagom stora bloggtexter har jag valt att dela upp sammanfattningen och kommentarer i tre delar. Detta är del 1.
Åtta år är en lång period Mycket hinner hända under åtta år. En pandemi hinner komma och gå. Krig i vårt närområde bryter ut. Regeringar träder från och till. Jag dristar mig till att påstå att den långa projekttiden inte nödvändigtvis bidrar till att öka kvaliteten eller signifikansen i den forskning som genomförs. Inte minst har internethandeln tagit allt större plats på senare år, vilket rimligtvis påverkar konsumenters beteenden.
Överproduktionen och överkonsumtionen måste bort Med lite olika infallsvinklar och branschfokus analyserar forskarna hur konsumtionen skulle kunna bli hållbar. Det är ju tyvärr så att vi producerar och konsumerar mer än vad planeten tål. Överproduktion och överkonsumtion är inte hållbart på något sätt. Även oräknat all produktion som inkluderar direkt och indirekt skadliga ämnen, som PFAS. Vi vet att det är så här, men vägen till en hållbar konsumtion är tydligtvis ändå svårfunnen. Att det går att enas politiskt och ta bort skadlig produktion visar det, nu lite gamla, exemplet med freoner i kylskåp.
Hur når vi de ointresserade och motsträviga? I rapporten (se länktips nedan) har ett stort antal namnkunniga forskare varit involverade i olika delar. Ett stort antal delrapporter har sammanfogats till en helhet. Och ett dussintal nya forskningsprojekt har startats som en följd av det påbörjade arbetet. De frågor som rapporten tar upp tangerar samtidigt rådande normer, värderingar, politik och tillväxtkritik på ett sätt som troligen skymmer sikten för den del av befolkningen som vill hålla fast vid en invand livsstil. Här finns ett frågetecken som hänger kvar efter genomläsningen: Hur når vi de ointresserade och de negativa, de som inte vill ändra sin livsstil?
Fördröjningen kommer att kosta I sin debattartikel (se länktips nedan) fokuserar sjutton av forskarna på några slutsatser som går att dra av rapporten och redovisar några av de åtgärder som kan sättas in snabbt. De säger inte detta, men på något sätt är det självklart att varje dröjsmål med att förändra dagens resursanvändning leder till mer drastiska åtgärder i ett senare skede. Gör vi inget nu kommer vi att behöva ta till kraftfullare åtgärder senare. Och vilka som förlorar på detta är inte svårt att räkna ut. Den del av befolkningen som inte har något val kommer att behöva acceptera mer av inskränkningar och försämringar än de resursstarka befolkningsgrupperna.
Innovation får inte betyda ökad konsumtion Det finns ett antal mycket bra och tydliga påståenden och slutsatser i rapporten. På sid 15 säger man t ex ” Utmaningen idag består i att säkerställa att tekniken används inom tydliga gränser för resursanvändning och utsläpp, snarare än att fungera som ett ständigt frikort för ökad konsumtion. ” Vi som varit med om samhällsutvecklingen i efterkrigstiden har upplevt detta tydligt. All ny teknik, nya användningssätt och framsteg har bejakats utan restriktioner. Köp-slit-och-släng var på allvar en rekommendation på sextiotalet när plasten stod för förutsättningen för massproduktion och reducerad arbetstid per producerad enhet.
Intressant tabell Riktigt intressant blir det på sid 16 där det finns en tabell över effektiviseringsstrategier, tillräcklighetsstrategier och styrmedel för tillräcklighet. Se bild nedan. Den fyrstegsmodell för boende som nämns handlar om följande fyra steg: (1) minska behovet av yta, (2) effektivisera befintliga ytor, (3) bygga om och (4) som en sista utväg bygga nytt.
Ur Konsumtionsrapporten publicerad 26 nov 202
På sikt fasar ut…. varför inte nu? Rapporten nämner att individuella åtgärder inte räcker till. Man pekar på värdet av ”framing”, paketering, av budskap för att nå önskat resultat samt värdet av tillgång till lokaler och infrastruktur för att möjliggöra initiativ. På sid 20 skriver man: ”Stöd till innovationer och miljölösningar behöver kompletteras med åtgärder som reducerar och på sikt helt fasar ut ohållbara produktions- och konsumtionsmönster.” Här kunde man ha varit tydligare och preciserat att de ohållbara produkterna måste bort. Man hade kunnat dra slutsatsen att konsumenten, åtminstone för vissa produkter, bör få full returrätt. Med en sådan lösning blir det mer lönsamt att sälja abonnemang och erbjuda produkter med lång livslängd, reparerbarhet osv. Vi behöver mer av tjänsteutveckling kopplat till lång livslängd på produkter.
Åtta styrmedel för en hållbar konsumtion Det är också lite förvånande att rapporten inte lyfter fram utvecklingen inom sociala medier, influencers, reklamens betydelse, statusjakt och de värderingar som följer av en ständig jakt på att vara i takt med tiden. Men på sid 26 kommer en lista med styrmedel som forskarna menar utgör ett ramverk när konsumtionen ska bli hållbar. (1) Fasa ut det ohållbara med skatter eller förbud. (2) Begränsa konsumtionen. Dvs tillåt, men med mindre volym. (3) Stödja och främja. Exempel kollektivtrafik och lågenergihus. (4) Driv fram långsiktiga lösningar. Typ innovationer och forskning. (5) Kombinera åtgärder med genomtänkt information och utbildning. (6) Ta hänsyn till fördelningseffekter. (7) Hantera särintressen, som lobbyister och motstånd från vissa aktörer. (8) Undanröj hinder.
Jag återkommer i del 3 med några kommentarer till de åtta punkterna.
