Kolla gärna in www.monreform.org

Det talas för lite om pengar på en systemnivå. Hur skuldsättningen och förmögenhetsfördelningen ökar på ett sätt som bara kan beskrivas som långsiktigt skadligt. Redan på 80-talet väcktes idéer och skrev böcker om detta. Margrit Kennedys ”Pengar utan ränta och inflation” som hon skrev på 80-talet står i min bokhylla och flera av hennes tankar landade i bildandet av JAK-banken och hade kanske betydelse även när Ekobanken tog form i Sverige. Men systemet har bara fortsatt att utvecklas, troligen eftersom tillräckligt många med inflytande vill ha det så. Samtidigt borde de flesta inse att en ekonomi som bygger på skuldsättning, ränta och evig tillväxt bara kan sluta i katastrof.

Ett internationellt nätverk
Monreform.org heter en hemsida som väckt mitt intresse. På sin hemsida skriver de ”We need a just money system that works for the people, not for the big banks. We are a global network of movements that collaborate with policymakers, the public and economists around the world to redesign money for social justice and a liveable planet.” På sin Om-oss-sida skriver de om problemet och där bland annat: ”Hur mycket pengar som skapas och vart nya pengar allokeras bestäms främst av privata banker utifrån att de maximerar sina egna vinster snarare än ekonomins behov.” Och dessa nya pengar uppstår ju till stor del via efterfrågan och ”marknadens” värdering av något som ska finansieras. Är ett 28 kvadratmeter stort sommarhus på Orust, i Edshultshall närmare bestämt, värt 12 miljoner kronor kan säkert banken gå i god för merparten om köparen är trovärdig. Vips har ett antal miljoner kronor uppstått ur tomma intet. Om säljaren får som han vill.

Det finns mycket skrivet
I Sverige är ”Positiva Pengar” medlemsorganisation i International Movement for Monetary Reform, som nätverket heter. I Länktipsen nedan finns en länk till en litteraturlista från de senaste 15 åren, då det har skrivits många artiklar och böcker om behovet av ett annat monetärt ekosystem. Det som slår mig är hur tydligt skuldsättningen framstår som ett stort problem. En skuldsättning som har sin parallell i klimatet, där vi sedan 100 eller 150 år håller på att skuldsätta mänskligheten på ett sätt som blir allt svårare att reversera. Men det ekonomerna skriver om är pengar, inte hur allt hänger ihop (vad jag kan se). Eller hur vi överanvänder resurser, och exploaterar fattiga människor osv.

Mohamsson vill se fler miljardärer (!)
De som vill fortsätta springa i det lockande ekorrhjulet har fått nya förespråkare i det tidigare humanistiska liberala partiet i Sverige. Ett parti som nu på allvar hävdar att Sverige ska sträva efter att ha ännu fler miljardärer. (Se länktips nedan). Detta är inte satir eller humor. På fullt allvar tycks man mena att det är bra för samhället att förmögenhetsklyftorna ökar, att fåtalet superrika blir ännu fler och att det relativa välståndet i ännu högre grad villkoras av om medborgarna har gott om pengar eller inte.

Inlåsningseffekter istället för bred nytta
Det pengar som miljardärerna lägger på hög används inte till att köpa barnblöjor, nya skor för att ersätta de som barnen växer ur eller till att besöka en gammal släkting i obygden. Det skulle däremot ett generellt högre barnbidrag kunna göra. Men den breda välståndsökningen vill inte de fartblinda liberalerna se. De vill hellre att de privata avkastningarna på fonder och obeskattade tillgångar växer. De rika hittar alltid sätt att slippa betala inkomstskatt, så att även kommunal verksamhet då behöver skäras ner ytterligare. ”Valfrihet” det heta när de rika hittar sätt att gynna näringslivsdriven gärna skattefinansierad verksamhet som skulle vara mer rättvist att driva ideellt eller kommunalt.

28 maj blir det intressant att lyssna
I skrivande stund har jag inte lyssnat på seminariet den 28 maj 2026, men jag ska återkomma när jag tagit del av det som förmedlas. Det är viktigt att vi förstår ekonomin på systemnivå, men vi får heller inte glömma bort att allra viktigast är faktiskt att de basala funktionerna skyddas och utvecklas på ett hållbart sätt. Utan luft som går att andas, utan vatten som går att dricka, utan näringsriktig och ekologisk mat som mättar och sunda sociala sammanhang som får barnen att växa till ansvarstagande och kunniga vuxna och utan fred är det mesta meningslöst. (Tipstack till René M.)

Tillägg den 29 maj
Nu är det den 29 maj och jag lyssnade på seminariet igår (till största delen). Michael Kumhof, som tycks vara från Tyskland, höll en avancerad föreläsning om det han kallar Chicagoplanen. Det har att göra med att många världens ledande ekonomier tog tag i de strukturella problemen i samband med depressionen på 30-talet. Och det brukar kallas just Chicagoplanen. Kumhof har ägnat hela sitt professionella liv åt strukturerna bakom de nationalekonomiska teorierna. Hans föreläsning förutsatte att man som åhörare hade någorlunda koll på systemet idag och hur det skulle kunna förändras.

Två slags banker
Det lilla jag förstod var att Kumhof argumenterar för att dela upp bankväsendet i två kategorier banker. En slags bank som hanterar pengar och en annan som hanterar skulder och genom att organisera balansräkningarna på rätt sätt för de olika kategorierna kan vi, om jag förstår honom rätt, komma till rätta med problemet att skuldsättningen frigör nya resurser och i praktiken skapar pengar ur tomma intet. Men jag är inte nationalekonom, så jag kan bara hänvisa till Kumhof och hans intressanta förslag så att den som begriper mer kan fånga upp det som skulle behöva analyseras på rätt nivå. Spontant känner jag att vi behöver ändra på systemet, så att bankerna fungerar som stöd för en långsiktigt hållbart samhälle. Den som har lust får gärna återkomma med tankar kring detta.

Ur M Kumhofs presentation 28 maj

Länktips: Den 28:e maj var det ett seminarium på engelska som jag delvis följde:
https://monreform.org/kumhof-money-as-debt/

Länktips: Litteraturlista från Monrefom.org: https://www.monetaryalliance.org/bibliography-introductory/

Länktips: Liberalerna vill se ännu fler miljardärer: https://www.sverigesradio.se/artikel/l-vill-dubbla-antalet-miljardarer

UNICEF rankar moderatledda kommuner lågt

Unicef har släppt en rapport om hur bra kommunerna i Sverige är på att inkludera barnperspektivet i olika beslut. Inte oväntat är det moderatledda kommuner som hamnar allra lägst i rankingen. Och när exempelvis reportar på TV4 intervjuar ett kommunalråd om detta tycker denne, Sven Gustafsson i Haninge, att det är passande att skryta om hur bra han har lyckats. Gustafsson visar tydligt hur lite han förstår eller bryr sig om barnens villkor. ”Välmående kommuner med låg skatt hamnar ju alltid lågt ner på sådana här rankingar.” För Gustafsson blir det självklart att välmående kommun betyder låg kommunalskatt. Inte att kommunens alla medborgare har en rimlig och rättvis tillgång till kommunal service

Kommunen borde ge alla rimliga förutsättninga4
Lisa Ivarsbacke på Unicef beskriver de kommuner som hamnar lågt ner på listan på följande sätt: ”De har färre utbildade lärare och kortare öppettider på biblioteken”. Det ger ju naturligt sämre förutsättningar för barn att lyckas i livet oavsett om barnen växer upp i ”välmående” hem eller i hem som har sämre förutsättningar att ge barnen en trygg uppväxt. Unicef har jämfört hur kommunerna satsar på förskola, grundskola, socialtjänst, fritid och kultur och jämfört personaltäthet, utbud, fritidsaktiviteter och tillgång till bibliotek, fritidsgårdar m.m. Märkligt nog, eller inte, ligger de många av de lågt rankade kommunerna i närheten av Stockholm.

Välmåendet bygger på personalminskningar
I Haninge kommun, där nämnde Gustafsson styr, har simskolan gått från att vara gratis för tio tillfällen till att kosta 300 kronor för fem tillfällen. Det är långt ifrån alla som har råd med det. Och fritidsgården i Jordbro, en del av Haninge, har reducerat sitt öppethållande till fyra dagar i veckan, från att tidigare varit öppen alla dagar. Det blir självklart billigare, färre personal och ”välmående” enligt Gustafssons definition. Samtidigt som oroliga föräldrar förstår att målgruppen unga riskerar att hamna i dåligt sällskap när de inte kan vistas på sin fritidsgård. ”Välmåendet” handlar bara om pengar, inte om ett fungerande samhälle.

Man sviker de svagaste
Personalminskningarna i Haninge är extrema. Det går 37 barn på en förskolelärare i de utsatta delarna av kommunen. Välmående Haninge lägger grunden för ett samhälle som riskerar spåra ur. Och det bryr sig inte Haningemoderaterna om. Att minimera utgifter är tydligen det som är viktigast för vissa högerpolitiker, så att de kan skryta om hur ”välmående” kommunen är. Även om det sker till priset av ökad splittring och ökad risk för kommande sociala problem.

Länktips: Texten bygger på en artikel Dagens ETC som går att läsa här:
https://etidning.etc.se/p/dagens-etc/2026-05-10/r/4/6-7/4987/2201488

Cirkularity gap: Det finns stora förluster att ta till vara

Cirkulär ekonomi är nödvändig att sträva efter. Det jag brukar hävda att den cirkulära ekonomin inte kommer uppstå i ett lagmässigt tomrum eller ens i det befintliga lagrummet. Vi behöver forma regelverk och mätsystem, skatter och incitament som stärker och påskyndar omställningen till en cirkulär ekonomi. Och där det viktigaste faktiskt är ekonomin, inte om vi lägger plastbiten i rätt behållare.

Det finns stora förluster att ta till vara
Nu har det kommit en rapport, som jag hittar via Delegationen för cirkulär ekonomi, som visar på gapet mellan den linjära och den cirkulära logiken. Rapporten är en intressant läsning. I ingressen beskriver författarna att man skiljer på funktionellt värde och skapat värde. Det senare kanske vi skulle kalla mervärde i en svensk kontext. Det handlar om ”ineffektiv materialanvändning, för tidig föråldring och försämring av tillgångar, samt delvis icke prissatta externaliteter”. Det handlar om kortsiktig ineffektivitet och långsiktig erosion av tillgångar. Förlusterna handlar om ett antal olika sektorer i samhället, som t.ex. förluster vid bearbetning, vid energianvändning, vid matproduktion och avfall, avfall vid slutet av livscykeln och onödigt tidig försämring av värdet av byggnader, infrastruktur och maskiner.

Kan vi slippa köp-slit-och-släng nu?
Det är den första rapporten i sitt slag och den sätter fingret på felen med den rådande ”take-make-waste”-logiken (köp-slit-och-släng brukar vi säga ibland) och kvantifierar dessutom förlusterna i relation till vad som är möjligt att åstadkomma. Det rådande ekonomin är som bekant linjär med allt vad det innebär och den cirkulära ekonomin bygger på en annan princip, där livslängd och värdeskapande är viktiga parametrar.

25,4 biljoner Euro eller 30 procent av världens BNP
Det handlar i rapporten om totalt 25,4 biljoner Euro (trillions skriver de på engelska) plus/minus drygt 4 biljoner. Det är detsamma som 30 procent av global BNP. Inga småsummor med andra ord. Inga vanliga ekonomirapporter fångar den här aspekten. I de kategorier man valt att redovisa gapet är förlusterna mycket stora och också olika stora. Dessa siffror fångar jag upp ur rapporten: Processer 0,9 biljoner, energi 8,7 biljoner, mat och avfall 0,7 biljoner, livslängd 10 biljoner och kapital 5,2 biljoner. Allt räknas i Euro. Man lyfter dessutom att värdeförlusterna är strukturella och på systemnivå och inte att betrakta som slöseri, utan mer som en principiell fördyring, som det nuvarande systemet för med sig.

Maximera värdet av resurserna
Cirkularitet handlar enligt rapporten om att begränsa resursanvändningen och att maximera värdet av resurserna över tid. Lyckas vi med detta frigörs stora resurser samtidigt som samhället blir mer motståndskraftigt. Det som krävs är koordinerade åtaganden längs olika värdekedjor. Och därmed samverkan på ett nytt sätt, där den enes ansträngning ska förstärkas av de partners som ingår i en värdekedja. Det förutsätter också en viss transparens och att företag litar på varandra.

Flera andra negativa aspekter
Rapporten visar hur den nuvarande ekonomiska logiken är skadlig och varför värden försvinner. Förutom i reda pengar innebär förlusterna även omfattande miljömässiga och sociala påfrestningar. Det handlar om föroreningar, hälsoproblem, lägre produktivitet m.m. Rapporten bidrar till att öka förståelsen för vikten av långsiktighet och ansvarstagande i ekonomin. Men den sätter också fingret på att konkurrens kan vara bra för att stimulera till innovation, men att konkurrens som till slut bidrar till monopol och till att något företag blir dominerande på en marknad inte nödvändigtvis är till fördel på samhällsnivå. Det enda rimliga är att hitta en långsiktig balans mellan företagsnytta, samhällsnytta (för samhället idag), framtidsnytta (för miljön och för kommande generationer) och nytta för den enskilde individen.

Länktips: Rapporten om den förlust vi gör på att inte vara cirkulära, utan linjära: https://dashboard.circularity-gap.world/report/2026/cgr-2026-summary

Köpmönstren förändras snabbt

Cirkulär ekonomi är ett specialområde som jag följer på olika sätt. Bland annat genom att ta del av det Handelsrådet förmedlar av forskning kring handelns utveckling. Det vi producerar och säljer, konsumerar och så småningom inte längre behöver är ju just de varor som behöver cirkuleras. Hur och av vem är fortfarande mycket oklart. Second Hand räcker inte och att momsbefria Second Hand blir till slut en återvändsgränd, vi behöver ju skatteintäkter även i en cirkulär ekonomi.

Hur skapar vi lagom avstånd och bra miljöer för den nya handeln?
Handelns utveckling påverkar även hur butiker och andra funktioner dockas an till resten av vardagslivet. Om vi inte behöver parkeringsplatser för att vi kan gå till affären uppstår nya möjligheter. Och om vi tänker på seniorers behov av att nå dagligvaror, apotek och en samlingslokal med en kort promenad blir hela utvecklingen väldigt viktig att förstå.

Hur ser utvecklingen ut från 2019 till 2024?
Den 5 maj tog jag del av en podd-intervju mellan Handelsrådet och en forskare, Herman Donner, som tittat på hur handeln utvecklats åren 2019 till 2024. Hans slutsatser är viktiga att förstå innebörden av. (Se länktips för att lyssna till podden).

Rutininköpen byter plats
Sedan 2019 har det hänt väldigt mycket. E-handeln har utvecklats, pandemin förändrade arbetsvillkoren och många företag lät sina anställda arbeta hemifrån och dessa trender har fortsatt. Det som också har utvecklats är lokala köpcentra närmare förorten, samtidigt som shopping-täta citystråk tappat attraktionskraft. Donner konstaterar helt enkelt att efter pandemin har handeln förändrats. En latte-to-go som tidigare köptes nära jobbet köps nu istället nära hemmet. I bostadsområden och lokala centra uppstår nya butiker. Det gäller att förstå den här dynamiken, menar Donner.

Tjänstemän kan jobba hemifrån
E-handel, distansarbete och pandemins roll hänger ihop. Vi gör nu det fysiska på andra platser än förr, och på andra tider. Det Donner försökt titta närmare på är utvecklingen för innerstadsgallerior, ytterstads-centra och stråk som brukat ha mycket konsumtion och jämfört utvecklingen 2019 till 2024. Det finns tydliga trender, menar Donner. Det sker numera färre besök i citylägen och fler i det han kallar periferin. Det finns också jämförelser, där han tittat på om befolkningen är till stor del arbetare respektive till stor del tjänstemän. Inte oväntat är det fler tjänstemän som jobbar hemifrån, så trenderna är tydligare i stadsdelar där det bor många tjänstemän.

Är detta ABC-stadens återkomst?
En fråga som dök upp i samtalet är om detta skulle kunna beskrivas som ABC-stadens återkomst. ABC-staden, med Vällingby och Farsta som tydliga exempel samlade ju Arbete, Bostäder och Centrum på i praktiken samma ställe. Alla skulle inte behöva resa in till Stockholm City för att arbeta eller shoppa, var tanken. Helt tydligt blev inte svaret på frågan om detta nu leder till ABC-stadens pånyttfödelse. Sannolikt för att e-handeln förändrat mycket av hur shopping går till.

Frågan är vad som händer med fastighetsvärdena
Allt drar i samma riktning, menar Donner. Folk vill ha handel nära där man bor. Han ser tendenser i USA att det byggs bostäder nära stationsområden för att förenkla för folk att klara sina transportbehov. Och självklart påverkar utvecklingen både butiksägare och fastighetsägarna. Han nämner avkontorisering och nya sätt att tjäna pengar på annars tomma lokaler i city. Attraktionskraften saknas när kontoren inte längre drar köpkraft till de centrala lägena. Det han inte kommer in på är om fastighetsvärdena kommer falla så lågt att fastighetsägarna får belåningsproblem och svårt att klara investerares och bankers krav på avkastning.

Halverad omsättning
Han tolkar utvecklingen som att folk vill ha stadskänsla nära hemmet och kunna ta en utekväll på gångavstånd från hemmet. Innerstadsgalleriorna har gått från 30 procent av handeln till att nu ligga på 15 procent, medan mer perifera centra som Täby centrum gått från cirka 20 procent till drygt 30 procent. Och så finns ett ökat tryck från lågprisbutiker i billiga lägen att väga in i sammanhanget.

Mina slutsatser
Det hela tyder på att går mot en samhällsutveckling som skulle kunna beskrivas som bykänslan i staden eller stadsmiljön i byn, dvs att vi söker sammanhang i lite mindre skala, där vi når det vi behöver, men inte behöver lägga tid på att resa länge för att hitta det vi behöver. Nu ska vi bara se till att det i detta nya också finns plats för verkstäder och andra ställen där man kan få sina produkter lagade, hyra något eller få hjälp med en krånglande dator, en trasig kavaj eller ett par skor som behöver nya sulor. Vi behöver hitta sätt att köpa kvalitet och se till att produkterna håller länge. Och vi kanske inte behöver äga allt. Och allt detta behöver fastighetsägare och stadsplanerare tänka på när nya och befintliga områden ska få nya funktioner. Och tänka på barn och gamla. Samhället måste göra plats för alla.

Länktips: Podd med Herman Donner cirka 25 minuter om handelns utveckling: här

Ett lovande batteriföretag som exempel

Natrium-jon-batterier ligger i startgroparna för att bli ett konkurrenskraftigt alternativ till litium-jon batterier. Ett viktigt argument för denna teknik, om och när den visar sig fungera så som det är tänkt, är att beroendet av sällsynta metaller från exempelvis Kina blir klart mindre. För snart tio år sedan grundade tre forskare företaget Altris i Uppsala, där de genom sina studier vid Ångströmlaboratoriet upptäckt möjligheterna med en process som de beslutade att gå vidare med. (Se länktips nedan). Låt oss hoppas att tekniken håller hela vägen ut och att produktionen och användningen av batterierna fungerar så som det är tänkt.

Innovationskraft och öppenhet
Det finns ett par viktiga slutsatser att dra. Dels att forskning kräver rätt miljö och en kombination av olika kompetenser som dessutom utvecklas under resans gång. Och att Sverige traditionellt ligger långt fram i innovationshänseende. Vi har länge haft en prestigelös och öppen attityd till forskning och utveckling och ofta lyckats ta fram nya lösningar på ett säkert och framgångsrikt sätt. Inte minst möjligheten för utländska studenter att komma in i sammanhang och projekt som tagit vara på idéer har spelat roll.

Specialister bor inte alltid i Sverige
När jag kollar på Altris hemsida slås jag av att en relativt stor andel av de medarbetare och styrelsemedlemmar som presenteras tycks komma från utlandet. De har sökt sig hit och hittat en roll i ett spännande projekt. De kanske har familj och barn. Men nu gör Tidö-regeringen allt de kan för att skrämma bort personer med ”fel” bakgrund. En forskare mitt i sin karriär har sannolikt nått en viss ålder och kan förmodas ha barn som ännu inte är myndiga. Det är klart att de tvekar att flytta hit och ta med sin familj om familjens uppehållstillstånd och möjlighet att bo och verka i Sverige är osäker.

Vi får inte kasta bort goda idéer
Det är så här Sverige tappar konkurrenskraft. Inte enbart genom att undersköterskor med bakgrund i Afghanistan ska tvingas bort (enligt Tidö-gänget), utan det handlar naturligtvis också om vilken framtid vi erbjuder andra personer med en möjlig viktig roll i vårt lilla land. Det kryllar inte av spetskompetens här. Vi behöver ta vara på de som vill bo i kalla Norden. Men det är underordnat de principer som styr Tidö-politiken.

Vill näringslivet ha ett slutet Sverige?
Man undrar när det svenska näringslivets röster ska börja höras i denna fråga. Tycker de verkligen att näringslivsstyrda Timbro har rätt när de vill fortsätta resan bort från öppenhet och hellre ser ett slutet och isolerat Sverige som målet? Förstår företagen vad som pågår? Inser näringslivet vilka möjligheter som nu kastas bort för att SD drivs av en främlingsfientlig agenda och att SD villkorar sin stöd till de demokratiskt sinnade partierna med att deras ideologi går före allt annat?

Länktips: Altris hemsida: https://www.altris.se/news

Är 80-20 en rimlig avvägning?

Då och då får jag ett nyhetsbrev från Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien och dess VD, professor Sylvia Schwag Serger. Antagligen för att jag deltagit vid något av deras event och därmed finns i deras epost-listor. Mångfalden perspektiv på verkligheten har ett värde i sig. IVA har naturligtvis sitt fokus på nyttan och värdet med den forskning som samhället väljer att prioritera. På så sätt är väl IVA ett särintresse. Samtidigt går det inte att bortse ifrån hur viktigt det är att vi bedriver forskning och kunskapsutveckling för att hitta (ännu bättre) lösningar på vardagens alla problem.

Den australiska rapporten pekar på vägar framåt
I det senaste nyhetsbrevet från professor Schwag Serber väljer hon att lyfta fram hur man ser på forskningens utveckling i Australien. En slutsats man dragit ”down-under” är att bättre analysera och mäta resultat och effekt av den forskning som bedrivs, inte titta för mycket på insatsernas storlek. Hon lyfter också hur man i Australien nu i den senaste analysen betonar tydligare prioriteringar, starkare styrning, skyddad grundforskning, starkare incitament för näringslivet att delta, administrativ förenkling och en bättre kapitalförsörjning och samordning.

Nationalisterna vill inte ha utländska forskare
Tidens protektionistiska strömningar nämns också genom att det även i Australien har blivit svårare att locka utländska studenter och forskare. Som hon skriver: ”Under många år var utländska studenter en mycket stor exportintäkt och Australien var ett av de länder i världen med högst andel internationella studenter. Förutom att bidra till en hög nivå av högutbildad arbetskraft finansierade detta till stor del Australiens högre utbildning och forskning.”  Det är inte svårt att föreställa sig hur det internationella utbytet bidrog till en kvalitetshöjning på akademisk nivå. Studenter med olika bakgrund ställer helt enkelt olika frågor och kan hitta olika lösningar på uppgifter, en dynamik som är svår att skapa på annat sätt.

Hur ser en rimlig fördelning ut?
Den fråga som blir hängande i luften är vad vi egentligen menar med bra forskning. Är det den forskning som gynnar finansiärer och kapitalintressen, så att stora företag kan fortsätta att växa? Eller är bra forskning sådan som jämnar ut skillnader och skapar förutsättningar för en sund samhällsutveckling, där alla får en chans att utveckla sin förmåga? Ska vi komma till rätta med alla obalanser i världen behöver vi belöna forskare och de resultat de åstadkommer utifrån samhällsnytta och framtidsnytta, snarare än utifrån på vilka sätt de redan rika kan berika sig ännu mer tack vare forskningen. Framför allt om forskningen ska finansieras av skattemedel, av pensionsfonder och andra gemensamma tillgångar. Kanske ska vi ha en 80-20-regel för forskningsanslag? Om 80 procent av forskningen gynnar det allmänna så kan 20 procent få gå till privata intressenter. Är det en rimlig nivå?

Hur gör vi när samhället krymper?

Den 16 april gick CASE-dagen av stapeln i Lund. Vartannat år ordnar man en heldag för att sprida kunskap kring den forskning som CASE är med och organiserar och som på olika sätt berör äldre personers situation i samhället. CASE har funnits i snart 20 år och fyller en viktig funktion. (Se programmet för dagen i länktipset nedan). Ur alla de tänkvärda presentationer som lyftes fram under dagen var det den om demografin som fastnade tydligast för mig.

Hälften av kommunens anställda arbetar med äldre
Det är uppenbart att vi har en demografisk utveckling som relativt snart kommer att påverka vilken nivå på omsorg kommunerna kommer att kunna erbjuda de personer som idag har hemtjänst eller bor på särskilt boende. Förvaltningsdirektören, Sergio Garay, i Malmö Stad beskrev sin verklighet i siffror. Idag anställer Malmö stad 25 procent av stadens arbetskraft. Om tio år skulle den siffran behöva vara över 50 procent. Hälften av de som anställs arbetar med äldre.

Hur gör vi när samhället krymper?
SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, har räknat ut att man de närmaste åren behöver anställa 1000 personer i månaden i kommunerna bara för att hålla jämna steg med avgångar och rekryteringsbehov. När jag läser i Tillväxtverkets rapport (se länktips nedan) på sidan 30 ff om hur befolkningsutvecklingen ser ut i landet blir bilden väldigt bekymmersam. Tillväxtverket skriver: ” Inte mindre än 15 län och 203 kommuner har upplevt ett födelseunderskott under 2023.”  Av våra 290 kommuner är det således 203 som minskar i befolkningstal. Samtidigt har de självklart färre och färre som bidrar med skatteintäkter och fler och fler som blir pensionärer. Färre ska försörja fler. Hur detta ska fungera behöver vi ha en diskussion om. Skatten kan höjas, men inte hur långt som helst. Och det är svårt att rekrytera personal när ingen söker jobbet. Än mindre att ställa krav på behörighet och kvalifikationer. Hur vill vi att välfärden ska fungera i ett krympande samhälle? Hur undviker vi att klyftorna ökar ytterligare?

Hur gör vi när det inte längre föds barn?
På sidan 31 i Tillväxtverkets rapport konstaterar man att ”redan i dag finns det 35 kommuner där färre än 50 barn föds årligen, vilket kan ha
direkta konsekvenser på den lokala ekonomin. Bland annat påverkas efterfrågan på offentliga tjänster såsom barnomsorg och skola, vilket på sikt även kan leda till neddragningar eller förändringar av den lokala välfärden.

Hur gör vi när samhällets struktur inte längre fungerar? Ska vi slå ihop kommuner igen? Hur gör man när det blir restider på flera timmar till närmaste skola? Och den lärare man lyckas anställa inte är kvalificerad att undervisa i de ämnen som eleverna har rätt att få undervisning i?

Den etniska rensningen skadar Sverige
Det säger sig själv att Tidögängets acceptans av att förverkliga SD:s gamla dröm om ett etniskt homogent Sverige är direkt kontraproduktiv i sammanhanget. Vi kommer att behöva varenda arbetande, skattebetalande och produktiva person som vill bo här. Om inte annat så för att ta hand om de äldre som inte längre klarar sig på egen hand. Kanske kommer utvecklingen bli tydligast på Gotland, där förutsättningarna blir mycket tydliga när befolkningen åldras och födelsetalen minskar.

Länktips: https://www.case.lu.se/casedagen och https://www.case.lu.se/artikel/en-forskningsdag-om-omsorg-trygghet-och-innovation

Länktips: Tillväxtverket rapport: https://tillvaxtverket.se/download/18.2a8882f5197ed87435d23c14/1752145601305/Tillst%C3%A5nd%20och%20Trender%202025.pdf

Miljardärsskatt en enkel och rättvis idé

Gabriel Zucman har fått en del uppmärksamhet för sin enkla idé att beskatta de allra rikaste, de superrika miljardärerna, så att de får betala ungefär en tredjedel av de intäkter de får från sina förmögenheter i skatt. Idag undviker de allra rikaste skatt genom olika smarta upplägg, samtidigt som deras förmögenheter växer på ett orimligt sätt. Zucman hävdar att det är vanligt att de allra rikaste ökar sin förmögenhet med sex procent per år och att det därför är rimligt att de betalar två procent i skatt.

500 miljarder 
har tappats bort
Jag läste den lilla skrift som heter ”Miljardärsskatt så kan den införas” på cirka 70 sidor och som har ett kommenterande kapitel av Elinor Odeberg från Arena Idé. Zucmans originaltext utgår från situationen i Frankrike och det är därför bra att de avslutande sidorna finns med. Redan i inledningen sätter Odeberg skattesänkningarna i perspektiv. Hade skattetrycket i Sverige varit detsamma idag som för 25 år sedan hade det allmänna haft 500 miljarder kronor mer att fördela per år. Det motsvarar hela sjukvårdsbudgeten för ett år eller ungefär tre gånger så mycket som försvarsbudgeten. Det är således stora belopp som numera är borttagna från den offentliga ekonomin.

Bidra efter förmåga, utnyttja systemen efter behov
De 46 rikaste svenskarna äger en förmögenhet lika stor som 8 miljoner svenskar innehar. Denna extrema förmögenhetsskillnad skapar problem eftersom det demokratiska samhället bygger på idén att alla bidrar efter förmåga och också har möjlighet att utnyttja skyddsnäten efter behov. Blir vi sjuka ska vi inte behöva titta efter på bankkontot om vi har råd att bli friska. När samhället blundar för orättvisor och t.o.m. uppmuntrar en orättvis utveckling skadar vi själva fundamentet för de principer som bär upp en demokrati.

Hur ser argumentationen ut?
Varför ska inte de allra rikaste betala åtminstone 33 procent av sin förmögenhetsökning per år i skatt? De har ju råd med det. Och de använder ju samma vägar som vi andra, de förlitar sig på brandkår och polis på samma sätt som vi andra. Varför ska inte de allra rikaste vara med och ta en del av kostnaden för de tjänster de också är med och använder? Hur ser argumentationen ut? Varför anser de allra rikaste att de ska skyffla över alla kostnader på oss andra? Vilket samhälle får vi om den principen sprider sig till fler? Till slut vill väl ingen betala för något?

Utbildad arbetskraft
På en nivå är det ju utbildningssystemet som ser till att det finns anställningsbar arbetskraft som de stora företagen kan anställa. Om nu Stefan Persson tror att han behöver duktig butikspersonal till sina HM-butiker som har kunskaper som gör dem anställningsbara är det väl utmärkt att det finns en bra skola, med bra lärare, som utbildar den personal han behöver? Eller om nu allt ska ske via e-handel behöver han väl anställa duktiga IT-tekniker och ekonomer som förstår hur systemen ska skyddas? Och deras utbildning får han idag via oss andra.

Samhället är nödvändigt
Som Elinor Odeberg så träffande skriver i sin del av boken: ”De superrika har byggt sin förmögenhet på andras arbete och investeringar. På vårt arbete, Och utan det som skatterna finansierar hade de aldrig nått framgång….. utan ett starkt samhälle, inga framgångsrika företag.” Samtidigt är två procent inte tillräckligt, men det är i alla fall en början för att rätta till felen.

Länktips:
Ett litet tillägg från ett EU-symposium om beskattning av de superrika:https://www.facebook.com/reel/1819620108702801

Föredrag: Jennifer Hinton om den nya ekonomin

Jennifer Hinton, forskare från Lund, brukar tala om ”enough-economy”, eller som jag hellre kallar det på svenska: lagom-ekonomi. Jennifer är nu aktuell med en ny bok i juni och som jag ska försöka skaffa och som heter ”Game changer – an economy beyond profit”, där en helt ny modell skissas upp för att visa hur en ekonomi faktiskt skulle kunna byggas utan att vara vinstdriven.

Nyttotänkandet i fokus
Den 30 mars föll hon ett cirka 35 minuter långt föredrag på engelska, på Researchers desk, där hon steg för steg förklarar inlåsningarna som dagens system ger oss och vilka möjligheter och aktörer som utvecklas om vi istället låter nyttan, the benefits, vara avgörande. Och det är inte så konstigt som det låter. Vi har ett nyttotänkande redan idag i mycket av det som det allmänna driver och bedriver, även om vinsttänkandet smyger sig in i både järnvägar, sjukhus, skola och allmännyttiga bostäder.

Skatter?
Jag ska återkomma till hennes modell när jag läst boken, men det som inte hanns med under de 35 minuterna, var hur omställningen ska motiveras och genomföras och av vem. Det hanns inte heller med någon tanke på hur skattesystemet ska utformas och därmed också hur företagens redovisningar blir rättvisa och rättvisande, i och med att vi behöver ha skatteintäkter. Idag är det ”vinst” och det stegvist ackumulerande moms-systemet som ger staten skatteintäkter. Men som också öppnar kryphål för den som kan och vill undvika att betala skatt. Nolltaxerare har vi ju hört om i decennier.

Det cirkulära?
En annan aspekt som inte hanns med är hur Jennifer Hintons modell hänger ihop med kraven på mer cirkulär ekonomi. Inte flödena, primärt, utan mer hur ekonomin kring nyttjandet och de olika logistikflödena ska se ut. Jag skriver som bekant ofta om detta och här upplevde jag att det saknades något. Kanske står det i boken. Den ekonomi vi har i dag när en handfull superrika äger lika mycket som hälften av världens länder tillsammans är det något som inte stämmer. Det är miljön som tar stryk liksom fattiga arbetare och andra mindre lyckligt lottade. Rättvisa är nödvändigt för en ekonomi som klarar att balansera olika krav.

Länktips: 35 minuter med Jennifer Hinton: https://researchersdesk.se/en/resources/lectures/jennifer-hinton-on-game-changer-an-economy-beyond-profit

Den nya momsen måste fånga upp nytta och värde

Jag började intressera mig på allvar för cirkulär ekonomi 2015. Under de följande åren sökte jag (och fick) bidrag för att genomföra projekt med inriktningen social cirkulär ekonomi på Ringön i Göteborg och på Orust. Det finns fortfarande alldeles för lite projekt och initiativ som inkluderar en proaktiv syn på människan i det cirkulära, där människors olikheter och kunskaper tas till vara. En annan brist är hur ekonomin är organiserad. Staten blockerar den cirkulära ekonomin.

Staten vinner på slöseri. Så kan vi inte ha det.
Den linjära logiken och vinstjakten har alldeles för länge fått dominera hur vi ser på ekonomisk redovisning, ekonomisk utveckling och beskattning. Det gynnar staten, via moms-systemet, att vi konsumenter överkonsumerar och köper tio saker istället för två. Staten får också in moms snabbare om vi kasserar det vi just köpt och köper nytt istället. Lång livslängd, hushållning och kvalitet nedprioriteras av momssystemet eftersom staten får in mer moms om vi köper mer prylar. Moms-systemet blockerar på så sätt en hållbar utveckling. Vi behöver utveckla alternativ. Kanske något som relaterar till det långsiktiga värde som genereras och den nytta det ger.

Intressant med Ukraina, där nyttan står i fokus
När jag tar del av rapporteringen från Ukraina (se länktips nedan) och de lyfter fram civilsamhällets roll och hur man organiserat mycket av beslutsfattande på ett decentraliserat sätt och framför allt släppt kravet på ekonomisk vinst till förmån för den nytta olika lösningar bidrar med, träder en bild fram av hur den nya ekonomin skulle kunna organiseras. Dagens ekonomiska kortsiktighet och fokus på vinstackumulering behöver ersättas av långsiktighet, resurshushållning och ett fokus på vilken nytta på kort och lång sikt en verksamhet innebär.

Momsen behöver hantera kortsiktig nytta och långsiktigt värde
Istället för en moms som ökar när vi slösar med resurser borde vi ha en omvänd moms, som premierar ett långsiktigt ansvarstagande och som styr bort från felaktiga affärsmodeller. Man skulle kunna kunna tänka sig att alla betalar in en schablonskatt och därefter får möjlighet att begära tillbaka på skatten om man kan redovisa (självklart granskat och certifierat på ett rimligt sätt) att lösningen inneburit besparingar. En slags bonus eller återbäring baserad på vilken nytta en produkt gör genom att finnas och användas på ett rimligt sätt. Den nya momsen behöver på ett klokt sätt både hantera kortsiktig nytta och långsiktigt värde. Och vi kan behöva inkludera privatpersoner i systemet, så att den som bevarar funktionalitet, håller liv i en produkt, kvalitetssäkrar och vårdar en produkt utifrån vissa kriterier också kan få återbäring på schablonskatten. Det måste löna sig att ta ansvar för helheten.

Testa alternativa redovisningssätt
Det behövs också en parallell redovisning för företag, som inte enbart bygger på att optimera vinst till ägare, på bekostnad av miljö, energi, resurser och allt annat som tyvärr ofta nedprioriteras av den traditionella handeln. Vi måste kunna testa andra sätt att bokföra och redovisa hur verksamheter bedrivs, så att inte allt hela tiden syftar till att överutnyttja människor, miljö och resurser. Lösningarna behöver diskuteras och testas. Vem tar upp denna boll?

Länktips: Om hur Ukraina faktiskt kan visa vägen även för den civila ekonomin: https://christerowe.se/2026/03/nr1322-ukrainas-dronartillverkning-visar-vagen/