About Christer Owe

Jag vill verka för ett hållbart samhälle. Framtidsparametrar är bl.a: Dalaktighet, Ansvar, Samverkan, Rättvisa, Välståndsökning, Förändringsvilja, Sammanhang, Kunskap, Empati, Resurshushållning... Jag har många års erfarenhet av arbete för miljö och hållbar utveckling. Tillsammans med andra vill jag initiera och driva projekt och processer för en hållbar framtid.

Nu krävs det ledarskap i den muslimska världen

Posted on 11 mars, 2015 by Christer Owe

Saudiarabien stoppar besöket från Sveriges regering och får med sig Arabförbundet i en skarp markering. Margot Wallström är inte välkommen att tala om mänskliga rättigheter. I potten ligger också diskussioner om det militära samarbete som påbörjades av Persson-regeringen och som förnyades av regeringen Reinfeldt. Andra faktorer som spelar in är att terrororganisationen IS ritat om kartan i Mellanöstern och att saudierna håller nere oljepriset på ett sätt som missgynnar de oljestater som har kalkylerat med höga marknadspriser. Uppmärksamheten kring piskrappsdomen mot en saudisk bloggare och straff mot kvinnor som tar sig friheten att köra bil är andra komponenter i relationen mellan Saudiarabien och Sverige. Om vi lyfter blicken framträder ett större mönster.

Stabilitet till varje pris
Som någon påpekade är Saudiarabien inte vilket land som helst i arabvärlden. De heliga vallfärdsorterna Mekka och Medina och den kombination av politiskt och religiöst inflytande som landet haft och fortfarande har i de muslimska länderna går inte att bortse ifrån. Troligen ser man sig själv som en garant för kontinuitet och rättrogenhet. Oljeinkomsterna finansierar moskébyggen världen runt och för USA och västvärlden har goda relationer med saudierna till stor del handlar om att säkra stabil tillgång till olja.

Flera terrororganisationer
Om de muslimska länderna ska kunna utvecklas i demokratisk och jämställd riktning måste något land gå före och visa att det är möjligt. Tyvärr växer nu istället inflytandet för terrorns hantlangare. Nu har även Boko Haram ställt sig bakom IS. Tillsammans kan de naturligtvis åstadkomma stort lidande och en fortsatt period dominerad av våld. Talibanerna och Al Quida har ju heller inte lagt ner sina vapen. Världen förändras i en negativ riktning just nu.

Anarki
I flera länder har den s.k. Arabiska våren lett till anarki. Libyen härjas av militärt utrustade klaner och gäng, som tvingat människor att fly till Tunisien. I Jemen är det oklart vem som idag innehar makten. Somalia ska vi inte tala om, där har situationen varit eländig i decennier. Syrien och Irak är hårt drabbade länder, särskilt eftersom de olika etniska och religiösa grupperna där utsätts för extrem förföljelse och folkmord. Assad-regimen för krig mot sin egen befolkning. IS mördar lokalbefolkningen och fördriver oliktänkande.

Inget att vinna
Mitt i all denna röra väljer saudierna att inte lyssna till kravet på mänskliga rättigheter från ett litet land uppe i norr. Troligen inte för att Sverige hotar deras maktställning. Men de har sett vad som hände i Egypten, i Libyen och andra länder. När väl folket bestämde sig för att de ville ha ett annat samhälle ställdes allt på sin spets. Mubarak tvingades bort, så småningom även Mursi, och Khadaffi avrättades. Samhällena tycks inte ha varit mogna för demokrati. Och de saudiska ledarna har ingenting att vinna på att släppa ifrån sig någon makt.

Strukturerna saknas
Vem ska driva utvecklingen i en demokratisk riktning? Uppenbarligen var det svårt för twitter-generationen att fånga upp de stämningar de själva satte igång under den arabiska våren. Det fanns ingen struktur att luta sig emot. Särskilt i Libyen, där Khadaffi gjorde en poäng av att inte bygga upp någon formell statlig apparat, ännu mindre något fungerande civilsamhälle.

Var går gränsen för näringslivet?
De 30 näringslivsdirektörer som nyligen skrev en debattartikel i ett sista försök att rädda det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien gjorde naturligtvis det eftersom de primärt tänker omsättning och vinst i de egna organisationerna. Hur bra kan det kännas för dessa direktörer att veta att deras lastbilar, kullager och utrustning hjälper en regim att bromsa en demokratisk utveckling? Skulle de sälja sina varor till IS också om frågan kom? Eller var går gränsen?

Malala for president
För att åstadkomma en vändning i Mellanöstern krävs att helt nya ledare stiger fram, ledare som betonar utbildning, samarbete, lokal mobilisering, kvinnors rättigheter och som ser statens och myndigheternas roll som underställda folket, inte som en kontrollapparat. Malala är en sådan person. Må hon få hundratals efterföljare.

Bikes vs Cars – se den!

Posted on 10 mars, 2015 by Christer Owe

Med GP tisdagen den 10 mars följer en 40-sidig bilaga om tjänstebilen. En annonsbilaga med redaktionella inslag. Artiklar om Formel-1-förare, däckval, bilvård och ekonomi. Bil Swedens VD skriver en inledande ”ledare” om alla osäkerheter: oljepriset, lagstiftningen, fossiloberoendemålet, miljöbilspremier och skatter. Intrycket av den annonsfyllda bilagan är en bransch som till varje pris vill behålla sitt tolkningsföreträde: att bilen underförstått är det självklara valet och att det enda köparen behöver fundera på är avtalsdetaljer om tjänstebil, leasingbil eller personalbil som den optimala lösningen.

Bikes vs cars – en ojämn kamp
Dagen innan var jag inbjuden av Trivector på en visning av Fredrik Gerttens omtalade film ”Bikes vs cars”. Kontrasten är påtaglig. I filmen möter vi verklighetens bilsamhälle och ser hur mycket av vår vakna tid som försvinner i köande. Men vi möter också personer som hittat andra sätt att förflytta sig – på cykel. Vi får se de ständiga bilköerna i Sao Paulo och Los Angeles och vi får också följa entusiasterna, som trotsar logiken och väljer att cykla istället för att köra bil. Gertten använder långfilmsformatet för sin dokumentär om några av världens megastäder och hur infrastrukturen i praktiken avgör hur människor kan transportera sig. Väldigt långt från GP:s annonsbilaga.

Vi var smarta redan då
Filmen tar lågmält men effektivt ställning för ett omtänk när det gäller våra transporter i städerna. Klimatfrågan står inte i centrum, snarare är det på det personliga planet som filmen vill peka på de stora vinsterna: bättre luft, mindre förlorad tid i köer, bättre hälsa och en stad som inte domineras av de ytor som parkerade bilar upptar. Gertten tycks vända sig till både en förnuftig allmänhet och till de politiker som kan besluta om infrastruktur. Intressanta blir nedslagen i de gamla arkivbilder och de synliga rester som finns kvar av den sedan länge försvunna cykelrampen som i början av förra seklet hjälpte cyklister att ta sig tvärs över dalgångarna i LA. Vi var smarta redan då, tycks Gertten vilja säga.

Vart ska alla bilar ta vägen?
I GP-bilagan nämns inga tjänstecyklar. De säljs ju inte för hundratusentals kronor. I den marknadsdefinierade verkligheten anses bilen redan ha vunnit. I de filmade annonserna för moderna bilar är det sällan trångt, snarare är det en ensam bil i en drömvärld eller i ett vildmarkslandskap som ska få oss att tro att bilen hjälper oss att bli fria. Bilmärke är mest fråga om signalvärde, inte teknik. Det hade varit intressant med en kommentar från BIl Swedens VD efter visningen av Bikes vs Cars. T.ex. kring det faktum att 60% av Sao Paulos yta används för gator och parkering. Vart ska alla bilar ta vägen? De är ju i vägen för invånarna och för varandra.

”Så illa är det inte i Sverige”
Gerttens film vänder sig till en internationell publik. Samtidigt kan vi i Sverige förhålla oss till hans exempel genom hävda att ”så illa är det inte hos oss” eller ”vi har kommit långt i vår planering”. Att vi har ett samhällsklimat som ständigt fångar upp jämställdhet och rättvisa på olika områden gör även att rättvisan mellan transportslagen kan ha kommit längre i vårt land. Något som bl.a. illustreras av hur många cyklister i Sao Paulo som använder hjälm. (Kolla det när ni ser filmen!)

Uppföljaren
Om Fredrik Gertten gör en uppföljare skulle jag vilja att han lyfter hur cyklar och bilar faktiskt närmar sig varandra. Hur cyklar blir mer och mer eldrivna, precis som olika stadsbilar och fordon går över till eldrift. I framtiden är gränsen mellan cykel och flerhjuling kanske mer otydlig och det blir istället energibäraren och systemen som förenar. På sikt kanske parkeringsgaragen öppnas upp för alla fordon, så att även de exklusivare elcyklarna får torr och säker parkering. Samtidigt som de laddas och tas om hand av personal. Hyrmarknaden är också en viktig dellösning för att minska antalet fordon.

Tack Fredrik Gertten för en bra film, som även bidrar till att ställa viktiga frågor om hur vi ska organisera samhällsekonomin. Att fortsätta överproducera fyrhjulingar som inte får plats inom hållbarhetens gränser känns inte som lösningen på framtidens utmaningar.

Jyoti får inte ha dött förgäves

Posted on 9 mars, 2015 by Christer Owe

”Indiens dotter”, dokumentären om mordet på Jyoti Singh, visades på den internationella kvinnodagen i SVT. Filmen beskriver omständigheter och händelseförlopp kring hennes död i New Dehli i december 2012. Hon hade varit på bio med en vän och de hoppar på en buss. Där blir hon brutalt våldtagen av sex män som senare lämnar henne svårt skadad att dö vid vägkanten tillsammans med sin misshandlade vän.

”Det är kvinnans fel”
Inför kameran förklarar en av de dödsdömda förövarna att flickor för skylla sig själva om de är ute på kvällen. En av försvarsadvokaterna går ett steg längre och ser Jyotis beteende (!) som moraliskt förkastligt. Filmen blottlägger enorma klyftor i det indiska samhället. Samtidigt visar den välgjorda dokumentären på viktiga generella drag i kvinnoförtrycket, som tyvärr finns i olika form i alla samhällen.

Stora sociala skillnader
Indien anses vara en demokrati. Samtidigt lever halva befolkningen på eller under fattigdomsgränsen. Filmen ger oss några snabba bilder från hur förövarna bodde och levde sina liv. Vi möter deras familjer. En av de dömda har en ung fru och ett litet barn. Hon säger inför kameran att hon överväger att avsluta livet på både sitt barn och sig själv, eftersom hennes dömde man inte kan ta hand om den lilla familjen. En annan av de dömda rymde hemifrån vid elva års ålder. Vi får som tittare en kort beskrivning i ord och bild av social misär. Indien måste hitta sätt att skapa framtidshopp och utveckling för hela sin befolkning.

Biobesök en omöjlighet?
Förövarnas försvarsadvokater uttalar sig i filmen och sammanfattningsvis skyller de på offret, som de tycker inte borde vara ute på kvällen efter halv åtta. En av dem hävdar att det är klandervärt att inte en nära släkting följde med; en bror, en far, en farmor. Dvs de ger en bild av att Jyoti själv försatte sig i en situation, där hon kunde räkna med att bli antastad eller våldtagen. Ett biobesök med en kompis är i det perspektivet således en omöjlighet.

Utbildning och möjligheter
Bland det positiva som trots allt finns i efterdyningarna från mordet på Jyoti finns de spontana demonstrationer som snabbt kom till stånd och den uppmärksamhet som riktades mot kvinnors situation i Indien och världen. Dryga miljarden indier byter naturligtvis inte åsikt eller värderingar snabbt, men en ung generation välutbildade män och kvinnor i Indien kan komma att förändra synen på vad som är normalt och riktigt beteende. En stor del av befolkningen talar engelska och de har därmed tillgång till en internationell arbetsmarknad. Tyvärr var det en bidragande orsak till Jyotis öde. Hennes extrajobb på ett callcenter på sena kvällar och nätter finansierade delar av hennes läkarstudier. Biobesöket ägde rum just för att hon inte skulle ha tid att gå på bio när hon senare skulle arbeta.

Sverige
Hänsynslösheten och våldet finns även här hemma. I det förindustriella samhället fanns en social kontroll, en religiöst förankrad normbildning och en myndighetsutövning som satte ramar för vad som hände. Kvinnan var underställd mannen och i praktiken omyndig. Under andra hälften av 1900-talet tog kvinnan plats på arbetsmarknaden, förskoleverksamheten byggdes ut och kvinnor blev stegvis mer jämställda. Men inte helt. Lönevillkor, karriärvägar och styrelserepresentation är fortfarande sämre för kvinnor. Våld i nära relationer är vanligt. Kvinnojourer behövs. Tyvärr.

Likhet med svenska fall
För några år sedan lämnade två svenska killar två flickor att dö på Hallandsåsen. Likheten med Jyoti Singhs öde handlar om den totala likgiltigheten inför andra människor. De två flickorna misshandlades så svårt att de inte klarade sig när de lämnades i vägkanten. I förhör ska de svenska männen ha sagt som motiv att de inte hade något att göra. (Se länk till DN-artikel nedan). Jag tänker även på John Hron, som på 90-talet lämnades att dö vid en sjö i Kode, när han misshandlats svårt av fyra skinnskallar. Hänsynslösheten drabbar inte bara kvinnor.

Göra, tänka, skriva, säga
Den inre moraliska kompassen som kan hjälpa oss att undvika att göra fel och framför allt att göra bra val blir allt viktigare som instrument. Hållbarhet börjar med individen. Det är människor som väljer vad de ska göra. Och vad som blir möjligt att göra hänger samman med hur vi tänker och formulerar oss. Näthatet, som är så utbrett, bereder på så sätt väg för det omänskliga samhälle vi inte vill ha.

Länktips:

http://www.svtplay.se/video/2705548/indiens-dotter/dokument-utifran-indiens-dotter-avsnitt-1

http://www.dn.se/nyheter/sverige/bilstolden-slutade-med-mord-pa-tva-flickor/

Småan löser kanske boendefrågan åt studenterna?

Posted on 6 mars, 2015 by Christer Owe

På senare tid har flera av inläggen här handlat om svåra frågor, som terrorism och hatkulturen. Kampen för demokratin måste fortgå, men det finns annat att beskriva och som kan inspirera mer än komplicera. En sådan detalj är den nya ”Småan” som produceras av ett byggbolag för att bidra till att krisen för studenter som har svårt att hitta lämpliga bostäder. Småan tycks kunna bli en lösning på en del av detta bekymmer.

Som framgår av ritningen tänker sig byggaren att skapa ett slags parhus, där två lägenheter om vardera 16 kvm byggs i en gemensam huskropp. Det sparar en yttervägg, det underlättar dragning av vatten och avlopp, eldragnng för kyl och frys och fler detaljer.

16 kvadratmeter kan tyckas lite. Men i början 80-talet bodde jag med min nybildade familj om fyra personer i 12 kvadrat, låt vara att det var i ett sommarhus och bara ett par säsonger. Det går, särskilt om alternativen är att bo i tredje hand hos en kompis kompis.

Det är företaget Lindbäcks Bygg som plockat upp idéer från en grupp studenter vid Luleå Tekniska Universitet. Studenterna tog fram förslag på verkligt ”compact living” och löste flera av utmaningarna på ett platsbesparande och vettigt sätt, något som Lindbäcks tog fasta på. Intressant är att inredningen också blir en del av husleveransen. Och kostnaden sägs kunna bli under 3000 kr i månaden.

Det man direkt ser som en ytterligare besparingsmöjlighet vore att tänka ännu mer yteffektivt exempelvis genom att placera duschen mellan de två lägenheterna och ha två dörrar in till duschen, en från varje lägenhet. Duschar gör man inte hela tiden och det går att samsas och hålla rent. I duschutrymmet skulle möjligen även en toppmatad minimal tvättmaskin kunna få plats. Toaletter kanske av nödvändighet behöver finnas en i varje lägenhet, men duschutrymmet borde ju faktiskt kunna delas.

Det skulle ge utrymme för ytterligare förvaring, plats för vinterkläder, resväska eller annat som trots allt ingår i det var och en oftast behöver förvara relativt åtkomligt. Alternativt – det framgår inte av ritningen – att utrymmet ovanför lägenheterna om de är i markplan, kan användas för förvaring.

Annat som inte riktigt framgår av ritningen är om man tänker sig halvstorlek på kyl och frys. Ett en-persons-hushåll klarar sig med mindre kyl och frys än ett fler-persons-hushåll.

Det man hoppas är att studenterna från Luleå tänkt på är att det kan vara kallt ute och att dörrar och fönster är tillräckligt täta. För kyla och för mygg.

Länktips:
http://www.ltu.se/ltu/media/news/Studenternas-ideer-i-nytt-boende-1.127069

Vi måste ta ställning för de goda krafterna

Posted on 2 mars, 2015 by Christer Owe

Det är svårt att skriva om vår tids konflikter. De tar sig yttre uttryck, men handlar om vårt inre. Två övertydliga och obehagliga exempel får illustrera var vi står.

Ett ohyggligt filmklipp cirkulerar på webben, som det tar emot att ens beskriva. En kvinna stoppas, oklart var, av ett antal vapenförsedda män, några av dem maskerade. Någon filmar händelseförloppet. Kvinnan tvingas ner på knä. En icke maskerad person talar högt och bokstavligen över kvinnans huvud. Kvinnan gör ett par försök att argumentera. Intill står en yngre man beväpnad med pistol. När den äldre mannen talat färdigt skjuter den yngre mannen kvinnan i huvudet. Hon faller död ner på gatan. Hon bär en röd jacka utanpå sina traditionella kläder. Kanske som en markering, men det kan lika gärna vara för att hon fryser. Jag vet inte.

Bilderna förföljer mig. Jag vill inte att barnen som växer upp i världen ska behöva se detta. Hur ett människoliv kan värderas till noll när makt, övervåld och förvriden lag vänder människor ut och in, från att älska sin nästa till att hata henne. Och hur människor utan hämningar kan använda sin övertygelse på ett så omänskligt sätt att det blir nära nog omöjligt att beskriva i ord. Vad är det som händer i världen? Och varför måste dessa ondskefulla händelser spridas via internet?

För det som händer är att det ena föder det andra. Motkrafterna reagerar. ”De där människorna” kan man ju inte ha att göra med. Polariseringen och våldsspiralen fortsätter. Rop på ”rättvisa” eller ”hämnd” hörs. På flera plan är händelserna och bilderna oerhört skadliga. Vi måste hitta sätt att motverka brutaliseringen av den mänskliga samexistensen.

Det andra exemplet är svenskt. En av våra duktiga journalister, Alexandra Pascalidou, meddelar att hon inte orkar arbeta längre. Hon möter ett ständigt ifrågasättande, ett hat och direkta hot mot sin person. Bara för att hon är duktig på att göra sitt jobb.

I jämställdhetens Sverige får fortfarande duktiga kvinnor, framför allt med ett icke-svenskt efternamn, finna sig i att bli hatade, hotade och påhoppade. Inte för att de gör fel, utan för att de gör rätt. Inte primärt för vad de säger, utan för vem de är. Jag tänker på Fadime, som blev symbolen för ”hederskulturen”, ett fenomen som med rätta starkt ska ifrågasättas. Mitt intryck är att det är en snarlik mekanism som nu träder in, när människor använder all sin energi till att frysa ute och skada en känd kvinna. Någon slags märklig heder är ifrågasatt. Som om det vore fel att någon med ett icke-svenskt efternamn kunde vara väl så skicklig, eller skickligare, i sitt yrke än någon som heter Andersson.

Varför är dessa kvinnor ett hot? En kvinna som valde att klä sig i en röd jacka. En annan kvinna som valt att arbeta som journalist. Vem eller vilka är det som känner sig hotade? Och hur vänder vi utvecklingen?

I Sverige måste vi ställa upp för journalistiken, för ifrågasättandet och för det fria ordet. Dunkla krafter strävar efter att förändra det offentliga samtalet. ”Tids nog…” ska kvällspressen tyglas, som en ledande företrädare för det parti som sedan 2010 återfinns i riksdagen uttryckt saken.

I de krigshärjade arabländerna måste FN göra en större insats. Terrorn måste bekämpas innan den blir permanentad som system. När stater förlorar kontrollen över sitt territorium som nu sker i Somalia, Jemen, Irak, Syrien, Libyen och Boko-Haram-styrda områden tar vi stora steg bort från de demokratiska ideal människor länge burit på och drömt om.

Vi diskuterar Saudiarabien just nu och Sveriges samarbete kring militär utrustning med denna diktatur. Vad händer om IS tar över Saudiarabien? Är det bättre för befolkningen? För världsutvecklingen? Vi måste inse att valet kanske inte står mellan god demokrati och ond diktatur. Valet kanske står mellan ond diktatur och ännu ondare terror.

Avgörande blir att varje människa tar ställning. När vi blundar, ser bort eller duckar, hjälper vi näthatare, antidemokrater och terrorister att försvaga vårt samhälle.

100.000 unga gör ingenting – Var är de?

Posted on 20 februari, 2015 by Christer Owe

Det är inte två flyktingbarn som misshandlas av väktare på Malmö Central som är det stora problemet, även om det är upprörande och tragiskt att barn kan behandlas så fel i dagens Sverige. Problemet är mycket större och strukturellt. Det är storleksordningen 100.000 unga mellan 16 och 29 år som vi inte vet vad de gör. Uppemot 10% av en ungdomsgeneration varken studerar, arbetar eller söker arbete. Var är de?

Komplexitet och hur fria ramar kan missbrukas
Systemet med etableringslotsar infördes av den borgerliga regeringen. Nu har nackdelarna och missförhållandena blivit så uppenbara att Arbetsförmedlingen lägger ner hela systemet. Bland annat efter att SVT uppmärksammat problemen. Tanken kan ha varit rätt, att på en mer personlig och konkret nivå stödja och lotsa personer in på arbetsmarknaden. På sina ställen har det säkert fungerat. Men myndighetsutövning är en sak, myndighetsutövning på entreprenad något annat. Det finns ett glapp mellan myndighetsbilden av världen och verkligheten, som borde fått arkitekterna till etableringslotssystemet att tänka ett par varv till.

Kartläggning och kunskap – sedan åtgärd
Man kunde till exempel funderat på hur det kommer sig att personer långt från arbetsmarknaden ofta hamnar i slavliknande arbetsförhållanden. Det var inte länge sen städarnas villkor uppmärksammades: näst intill obetald arbetstid, orimliga arbetstider, dålig utbildning och en, ibland, anmärkningsvärd hänsynslöshet från cyniska arbetsgivare. Några av de företag som anlitade oseriösa städföretag var välkända snabbmatsrestauranger. Det finns en bottenlös misär och en kombination av sociala och ekonomiska faktorer som spelar stor roll i sammanhanget. Innan myndigheterna ger sig i kast med att hantera ett svårt problem måste kartläggning och kunskap finnas på plats. Annars går det lätt som det nu gick. Oseriösa lycksökare och gråzonsexperter ser sin chans att plocka ”systemet” och de arbetssökande på redovisningsbar tid och pengar. Samverkan på nytt sätt mellan olika aktörer hade också varit en bra väg att gå. Sociala företag med en kärna i välformulerade värderingar och en förankring i det lokala borde vara självklara aktörer att involvera.

Man borde ha tänkt ett varv till
Ska man lösa problemen för personer långt från den traditionella trygghetszonen måste gränsdragningar och villkor ställas upp tydligt. Hur kvalitetssäkras varje verksamhet? Hur ska de olika aktörerna dels stödjas, dels kontrolleras? Hur ska myndighetsutövning kombineras med individuell anpassning? Myndigheter har i ryggmärgen att behandla alla medborgare lika. Systemet med etableringslotser handlade om den exakta motsatsen: att behandla varje individ unikt utifrån de förutsättningar som finns. Bara denna motsättning borde fått vem som helst att fundera ett varv till.

Vi vinner alla på att samhället fungerar
Så vad gör de 100.000 unga? Vilken enorm resurs de skulle vara om de deltog i samhället, utbildade sig, arbetade, praktiserade, fick någon chans att visa vad de kan. Troligen är ett antal mambos, några jobbar och bor svart, eller kanske inte ens är kvar i landet. Några har troligen fastnat i droger eller kriminalitet. Det finns säkert 100.000 svar på frågan vad de gör. Det vi kan vara säkra på är att samhället och vi alla vinner på att vi uppmärksammar dem och hittar sätt att ledsaga dem vidare i livet.

Cynismen tar sin utgångspunkt i en förenkling
Det finns de som tycker att de unga som inte skaffar sig ett jobb får skylla sig själva. Samhället ska inte ta kostnaderna för att aktivt hjälpa dem som inte själva vill ordna sina liv. Ett alltför snävt socialt skyddsnät uppfattas av vissa som en tvångströja. Det finns en skepsis mot allt som andas samhällskontroll överordnad den fria viljan. Individen måste ha rätt att förstöra sitt eget liv, hävdar dessa cyniker. Så enkelt är det ändå inte. Det finns omständigheter som ingen rår på, det finns utbredd mobbning och andra faktorer, som bromsar unga människors livsval. Allt kan inte skyllas på individens bristande initiativkraft.

Och även de gamla
Det är inte bara de unga som sviks av samhället. Vi ser hur senare decenniers nedmontering av psykiatri, äldreomsorg och extra resurser leder till social segregation. Långtidssjuka utförsäkras. En växande grupp åldringar på åttio-plus år bemöts på ett ovärdigt sätt. I jakten på vinst minimeras hemtjänstens närvarotid. Hälften av dagens pensionärer lever gott, hälften har en ekonomiskt ogynnsam eller pressad situation. Några har dragit en vinstlott, andra har svårt att få vardagen att gå ihop. En intressant frågeställning ur myndighetsperspektiv: kan fattigpensionärer särbehandlas?

Nya frågor ger oss användbara svar
Den kollektiva bilden av det skattefinansierade samhället som en god kraft byts stegvis mot något annat. Problembeskrivningarna saknas och då ställs heller inte de frågor som skulle kunna ge oss användbara svar. Det är nog dags för politiker att tydligare gå in i journalistrollen och börja ställa relevanta frågor som kan leda till vettiga svar.

Länktips: http://www.svt.se/nyheter/sverige/etableringslotsarna-laggs-ner

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/politikerna-pissar-pa-oss-och-vi-star-har-utan-paraply_3978371.svd

Tre tipping points och vart de kanske leder

Posted on 19 februari, 2015 by Christer Owe

För några år sedan hade något av humorprogrammen på TV, kanske Parlamentet, kunnat ha en komiker som skojade om det vettiga med att införa minusränta. Så att pengar blir billigare att låna ju mer du behöver göra av med. Vi hade säkert skrattat om någon av våra folkkära artister brett ut sig om detta på bästa sändningstid. Nu är det 2015 och Riksbankens chef Stefan Yngves drar inte på munnen när han seriöst försvarar sitt beslut att införa minusränta. Verkligheten överträffar dikten. Nu får bankerna betalt om de lånar av Riksbanken. Sveriges samlade kapitalreserv reas ut.

Business as usual i 20 år om BP får som de tänkt sig
BP, ett av världens största oljebolag, lanserade i dagarna en prognos för tiden fram till 2035. Utan att blinka eller tveka hävdar bolaget att verksamheten fortsätter, att det sker vissa justeringar av efterfrågan och utbud och att andelen fossila bränslen om 20 år kommer att minskat med fem procentenheter, från dagens 86% till 81%. Det känns säkert tryggt för den som primärt vill ha avkastning på sina BP-aktier. Men borde inte andelen fossilbränslen ha halverats till 2035? Varför håller man fast vid en utvinning av råvaror som vi vet kommer att få katastrofala följdverkningar i och med klimatpåverkan, luftkvalitet och stor miljöpåverkan på havsmiljön m.m?

Grekland slåss för sin framtid och sin stolthet
Grekland har valt en regering som vill lyfta det tunga oket från folkets axlar. Aningen överoptimistiskt låter man folket tro att det går att snabbt åstadkomma resultat. Bara fru Merkel och resten av EU-länderna backar lite grand och efterskänker räntor och skulder. Kanske är det logiskt, när förtroendet för de gamla partierna är i botten, att grekerna röstar fram en politiker, Alexis Tsipras, som vill återupprätta en stukad självkänsla hos en stor del av befolkningen. Men vad händer om vänsterregeringen misslyckas – och – om de lyckas?

Hur nära är vi?
Exemplen med minusräntan, det fortsatta oljeberoendet och Euro-projektet är alla tre indikatorer på hur strukturer låser in beslutsfattare i förutbestämda ramar. Det känns logiskt att de tre exemplen får illustrera hur strukturer och historik styr handlingsförmågan. Samtidigt behövs inte mycket fantasi för att inse att den valda vägen mycket väl kan leda till en vändpunkt, en irreversibel process, där helt andra drivkrafter och mekanismer tar över. Hur nära är vi en tipping point?

Vad händer med banker, pengar och riskatagande?
Målet är en inflation på 2 procent, säger Yngves. Och om inflationen inte tar fart, kommer då minusräntan att bli ännu lägre? Vad händer med banksystemet och med all utlåning om varje låntagare så småningom får betalt för att låna? Vart leder det? Rimligen leder det till ett högre risktagande, eftersom kommande förluster omedelbart blir lägre än vid utlåningstillfället.

Om klimatet tippar över ända
Om vi fortsätter i 20 år till att utvinna olja, kol och naturgas i ungefär samma omfattning som idag – hur bidrar det till att vi passerar den punkt i utvecklingen, då klimatförändringen inte går att förhindra? Dvs när utsläppen låser in så mycket av värme i atmosfären och i haven att t.ex. frusen metan i permafrosten läcker ut i stor skala, metan som är 20 ggr mer potent än koldioxid? Ska vi vänta på denna tipping point utan att bry oss?

Vart går EU om… ?
Eller Euron, detta valutasamarbete som på pappret såg ut som en bra idé, men som inte inkluderade mekanismer för att hantera dynamiken och skillnaderna i de lokala marknaderna. Hur ska EU klara en Euro-kris, som ju lätt kan uppstå när förtroendet för en valuta inte längre upprätthålls? Och vem vet vad den grekiska situationen kan leda till? Militärkupp? En ny samarbetspakt mellan Grekland och Ryssland och andra länder som letar bundsförvanter? Vart tar EU-samarbetet vägen om Storbritannien lämnar, om Ungern och andra forna öststater inte klarar att leva upp till majoritetens förväntningar? Vad händer vid en sådan tipping point?

Håll avstånd!
Och samtidigt som fundamenten för vårt välstånd, vår energi, vår ekonomi hotas av sin egen konstruktion utmanas demokratin av andra krafter, som genom terror, hot, hat och masskommunikation vill få våra samhällen att sluta sig, att bli mindre människovärdiga och att tappa tilltron till det som tagit generationer att bygga upp. De yttre tipping points jag har nämnt har sin motsvarighet även i de inre frågeställningarna. Hur ska vi förhålla oss till andra människor, deras behov och värderingar? Tiggarna syns dagligen, attentaten sker i våra samhällen. Vi behöver hålla ett mentalt tydligt avstånd till de värderingsmässiga tipping points som i grunden skulle förändra våra samhällen.

Agroforestry visar vägen

Posted on 9 februari, 2015 by Christer Owe

Ibland får man intrycket att det är ”väst” som ska lösa klimatfrågan, frågan om ett hållbart jordbruk och alla de andra framtidsfrågor mänskligheten ställts inför. Det kan vara bra att veta att ansträngningar görs även i länder med betydligt svårare utgångsläge. I Ecuador och i Kenya testas teknik på ett lovande sätt. Agroforestry kallas det internationellt. Skogsjordbruk skulle man kanske kalla det på svenska. På GMV i Göteborg finns forskare som intresserar sig för detta.

Ecuador
Aliana Piñero heter en forskare från Ecuador, som sammanfattar uppgiften på följande sätt: ”It is important that we make value of tropical forests that benefit both people and forest ecosystems.” Egentligen är det självklart att värdeskapandet ska gynna både människor och ekosystemen. Att det måste uttryckas illustrerar hur ensidigt det konventionella jordbruket har bedrivits de senaste decennierna. Hon fortsätter: ”As we ramp and scale up this market, how can we manage this growth sustainably? We think agroforestry is the answer”. Hon ser således agroforestry som lösningen på en hållbar utvinning av tropikernas naturresurser.

Agroforestry
Agroforestry handlar om att säkerställa att naturens förutsättningar, samspel och lokala ekosystem utgör grunden för det som odlas. Plantering i skuggan träd, där ljus, fukt och jordmån tas tillvara på ett optimalt sätt är en metod. Man utgår från platsen och ser vad som kan odlas på ett gynnsamt sätt. Agroforestry är på så sätt en motpol till en industriell stordriftsodling. Här finns också utmaningen: att skapa konkurrenskraftiga ekonomiska förutsättningar för ett jordbruk som inte kan bygga industriella stordriftsprinciper och en hög mekanisering.

VI-skogen
I Sverige är VI-skogen ett begrepp. Sedan tidigt 80-tal har VI-skogen planterat träd i Kenya. Wangu Mutua från VI-skogen i Kemya håller med Aliana Piñero: ”Agroforestry has to make business sense. You would not ask me to pick up a practice that would be more expensive for me to implement and give me less yields or less income than I was getting before”. Det är viktigt att det ekonomiska utfallet inte blir sämre med agroforestry. En väg att gå är att inkludera förädling i affärsmodellerna, dvs att t.ex. göra saft av druvor eller andra exempel.

Självklarhet
På ett sätt påminner situationen om fisket. När de största fångstfartygen sveper in fisken i sina gigantiska trålar sker det utan hänsyn till de ekosystem som fisken ingår i. Det småskaliga, kustnära fisket kan på ett helt annat sätt analysera fiskebestånd, metoder, tidpunkter och lämpliga uttagsvolymer. Steg ett handlar om att utgå från de parametrar naturen och ekosystemen ger oss. Därefter kan vi organisera våra möjliga utkomstmöjligheter. Och samtidigt säkerställa att den jord vi odlar ingår i ett kretslopp som människan stödjer snarare än bryter. Så slipper vi såga av den gren vi sitter på.

Länktips: Artikel om Focali-konferensen i november 2014: här.
Tidigare texter om agroforestry bl.a. http://christerowe.se/2012/10/nr137-agroekologi-och-agroforestry/ .

Andelsjordbruk – en viktig pionjärrörelse

Posted on 5 februari, 2015 by Christer Owe

Det spirar en rörelse i Sverige och i andra länder, som kan vara viktig att känna till. I USA och andra länder kallas den CSA, Community Supported Agriculture. I Sverige brukar det kallas Andelsjordbruk. Det handlar om att konsumenter tillsammans med en jordbrukare eller trädgårdsmästare går in och tar ansvar för matproduktionen. Primärt för att säkerställa vilken matkvalitet man själv får, till vilket pris och i vilka volymer. Fenomenet har många intressanta aspekter.

Pionjären Anders
Den 4 februari hade projektet ””Andelsjordbruk – säkrad avsättning för lokalproducerad mat” – finansierat av Västra Götalandsregionen och Länsstyrelsen – ett informationsmöte i Floda utanför Göteborg. Inbjuden talare var Anders Berlin, andelsodlare från Ramsjö gård i Uppland, som hållit på sedan 2001 med detta koncept. Anders berättade och visade bilder från sin gård på 50 ha och gav detaljerad information om hur han odlar, hur medlemmarna får sina grönsaker och hur ekonomin ser ut. Mellan raderna framkom hur mångsidigt skickliga producenter som Anders måste vara för att klara sitt arbete. Det är ingen enkel verksamhet, men det framgick att han brann för sin livsuppgift.

Rätt produkter tas fram
Ur hållbarhetsperspektiv är det just ansvarstagandet som jag menar är det centrala. När konsumenter går in och tar ansvar för produktionen, betalar i förskott och godkänner kvalitet, pris och andra parametrar, produceras precis rätt produkter. Inga onödiga överskott, inget fusk, inga (onödiga) bekämpningsmedel, inga kompromisser. Det är att ta ansvar för det man konsumerar.

Produkterna inte längre anonyma
Andelsjordbruk är i dagsläget det tydligaste exemplet på konsumentdriven produktion. Tilliten och det aktiva deltagandet blir vid sidan av ansvarstagandet de viktiga aspekterna av systemet.

På sikt kan liknande initiativ komma igång runt andra produkter och tjänster. Vi ser en början på en helt ny ekonomi, som sätter behovet och kvalitetsfrågorna före vinsten. ”Fairtrade på svenska” som någon sa.

Länktips: Debattartikel av Lina Wejdmark mfl om projektet:
http://m.ja.se/Default.asp?p=46583&m=3433&pt=105
Artikel i lokalpressen om eventet: http://www.flodanyheter.se/tradgardsmastare-sokes/

Spela inte på terrorns spelplan

Posted on 4 februari, 2015 by Christer Owe

På nätet finns allt. Från personliga, vackra minnesbilder till ohyggliga gruvligheter. Vad detta innebär för vår förmåga som människor att utveckla vår kultur och vår civilisation återstår att se. När jag idag såg den film terrorgruppen som kallar sig IS nyligen publicerat hade jag svårt att värja mig. Hur kan människor vara så totalt avtrubbade? Hur kan hatet få ta så stor plats? Vilka bakomliggande orsaker finns det till denna utveckling?

Man vill mobilisera motkrafterna
Jag tänker inte pina er med en länk till den ohyggliga film jag såg, när terroristerna mördar en fånge i en stålbur genom att tända eld på honom. Filmen är fruktansvärd att se och syftar troligen mest till att demoralisera IS-gruppens fiender. Med hot, fruktan och terror tror sig denna välfinansierade terrorgrupp kunna ta kontroll över ett stort territorium i det maktvakuum som uppstått i Irak och Syrien. Den kamp man driver syftar säkerligen även till att mobilisera motkrafterna, så att världen dras in i en storkonflikt. Genom att använda internet på ett medvetet sätt vill man förmodligen få ”väst” att ta avstånd från ”islam”. Och på så sätt polarisera världspolitiken på ett önskat sätt.

Isolera terrorn
Hur ska man förhålla sig till detta? Dåden måste fördömas, naturligtvis. Samtidigt är det viktigt att förstå att terroristernas tolkning och deras aktiviteter inte får överskugga allt annat. Provokationen får inte lyckas. Det ska inte vara möjligt att knäcka den människosyn och den humanism som präglar våra samhällen. Istället måste ”väst” snarare arbeta för att isolera terroristerna samt deras ideologiska och finansiella stödjare. Vi ska inte spela spelet på den spelplan terroristerna rullar ut. Detta är viktigare än någonsin.

… att verka för ett hållbart samhälle

Samband mellan idéer, affärer och samhälle. Av Christer Owe, Göteborg.

Author Archives: Christer Owe