Author Archives: Christer Owe

About Christer Owe

Jag vill verka för ett hållbart samhälle. Framtidsparametrar är bl.a: Dalaktighet, Ansvar, Samverkan, Rättvisa, Välståndsökning, Förändringsvilja, Sammanhang, Kunskap, Empati, Resurshushållning... Jag har många års erfarenhet av arbete för miljö och hållbar utveckling. Tillsammans med andra vill jag initiera och driva projekt och processer för en hållbar framtid.

Om greenwashing, FSC och IKEA

Posted on by
4

Greenwashing brukar det kallas när ett företag framställer en produkt eller en lösning som mer nyttig för klimatet eller för miljön än vad som är fallet. Det går att överdriva, att töja på sanningen och att välja jämförelsetal som kan blir mer vilseledande än upplysande. Nu har EU försökt ta tag i detta fenomen. Svenska forskningsinstitutet IVL har deltagit i arbetet och förklarar på länken nedan hur företag bör agera för att inte vilseleda, medvetet eller omedvetet. Fenomenet är lika gammalt som reklamen.

Det saknas motinformation
Det är ju bra, kan man tycka, att EU sätter fingret på problemet. Men på ett plan är ju konsumenter och upphandlare alltid förlorare. Det finns ingen naturlig motinformation till den information och reklam företagen erbjuder. När Råd och Rön eller något statligt verk informerar om olika produkters eventuella skadlighet blir det bara små ljusglimtar i ett stort mörker. Konsumenterna har fått lita på olika miljömärkningar och certifieringar. Och inte ens alla dessa är alltid tillförlitliga.

Fast furniture och FSC
Den fransk-tyska TV-kanalen ARTE har nyligen producerat en intressant film (länk nedan) som huvudsakligen handlar om ”Fast furniture”, som man jämställer med ”Fast fashion” och ”Fast food” i hur affärsmodellen ser ut. En miljömärkning som nagelfars i filmen är FSC, Forest Stewardship Council. FSC-märkning gäller regler för ett ansvarsfullt skogsbruk. Bekymret är att, som filmen visar, medlemsorganisationerna i FSC är de som lägger ribban för vad som ska kallas godkänt. Ett i grunden positivt instrument blir på så sätt en slags systematisk ”greenwash” av ett tveksamt eller ohållbart skogsbruk, eftersom branschen har ett så stort inflytande över verksamheten. Se gärna ARTE-filmen så blir kopplingarna tydliga.

Greenwashing på ett annat plan
I samma film är det annars IKEA som står i skottgluggen. Hela IKEAs idé handlar om volymförsäljning till ett lågt pris. Att få produkter att hålla länge eller att minska resursuttaget är inget IKEA strävar efter. Och min reflexion blir att IKEA troligen försöker vinna tid när de etablerar sig på arenor som Retuna i Eskilstuna, eller när de introducerar ”Växelbruk” som ett sätt ta hand om kasserade arbetskläder och ge dem ett nytt liv. Det blir också slags greenwash, inte enligt EU:s lagstiftning, men på ett annat plan. När hela affärsmodellen bygger på att tillhandahålla ”Fast furniture” går det inte att låtsas att några små initiativ förändrar grunden för företaget.

Skicklig positionering
Just IKEA har ju dessutom skickligt lanserat sig som ett svenskt företag, med en underförstådd berättelse om att smålänningar som Ingvar Kamprad är sparsamma och förstår ekonomi. IKEA har positionerat sig skickligt, minst sagt. Men vi som handlar där, ja jag måste erkänna att det blivit ett och annat från IKEA genom åren, har bidragit till att ”Fast furniture” har blivit ett problem. Och att IKEA inte finns på börsen gör ju också att den styrelse som tar besluten inte behöver lyssna på externa ägare. Man kan köra vidare så länge man ser det som lönsamt och rimligt. Nu siktar man på Sydamerika. Som om inte Amazonas redan var hotat.

Värde istället för vinst
Greenwashing-lagen må vara bra, men problemet är att stora delar av den ekonomi vi låtit oss bli beroende av bygger på pris och vinst istället för värde.

Länktips: IVL sammanfattar rekommendationer angående den nya greenwashing-lag som EU vill införa. här

Länk till ARTE-filmen och FSC och IKEA https://www.arte.tv/en/videos/112297-000-A/how-ikea-plunders-the-planet/

NATO och två frågor som inte ställs

Posted on by
Reply

Så är vi då med i NATO. Det tog två år. Turkiet och Ungern gjorde vad de kunde för att dra nytta av att Sverige behövde ländernas uttalade stöd för att bli medlem. Vi lär se mindre av Ungern-kritik från Sverige de närmsta åren och när det gäller den kurdiska situationen lär Sveriges röst bli näst intill tystad. Men det finns åtminstone två saker som svenska journalister varit förvånansvärt tysta kring och inte ställt frågor till makthavarna om.

Synergierna motiverar Storbritannien och Frankrike
Den ena frågan är den uppenbara kopplingen mellan atomkraft och atomvapen. Den energi som utvecklas vid vapenanvändning och vid energiproduktion bygger på samma teknologi och förutsätter snarlik kompetens för kvalitetssäkring och upphandling. Ett motiv för kärnvapenländer som Storbritannien och Frankrike att hålla liv i den dyra fredliga användningen (kärnkraft) är att ta till vara synergierna mellan de båda användningsområdena. Det behövs kompetens och forskning för att ”vara på tårna” på vapensidan.

Inga frågor ställs om kopplingen
Det är därför ingen tillfällighet att det svenska NATO-avtalet inte innehåller något som förbjuder atomvapen på svensk mark (så som Norge och Danmark har). Anledningen är naturligtvis att anhängarna till både NATO och till atomkraft vill låta tidigare Asea Atom numera Westinghouse och andra företag möjlighet att verka på denna marknad. I Rosenbad kan det också finnas personer som ser möjligheten att med hänvisning till NATO-samarbetet ”gömma undan” statligt stöd till den typ av forskning som syftar till både mer atomvapen och mer atomkraft. Men ingen journalist lyfter denna uppenbara koppling mellan Tidögängets entusiasm för atomkraft och NATO-avtalets icke-skrivningar om atomvapen. Inga frågor ställs.

Om U137 hade hänt idag ─ vad hade hänt då?
Det andra som ingen talat under två års tid är hur NATO-medlemskapet förändrar beslutsgången. Vem tar vilka beslut i orostider, vid incidenter, vid kriser och vid gränsprovokationer, sabotage etc? Är det regeringen, ÖB eller någon på NATO:s högkvarter som har sista ordet i olika scenarier? Vem tar beslut om vad? Hur påverkas befälsordningen? Vilka beslut kan Sverige vägra att ställa sig bakom och vilka är vi tvingade att följa? Och hur tas beslutet om att värna svenskt territorium? Är det NATO som skickar upp flygstridskrafter? Hur hade incidenten med U137 i Karlskrona år 1981 hanterats ídag? Vilka skillnader i befälsordning är det Sverige nu har accepterat? Varför frågar inte journalisterna detta? Varför sitter inte ÖB och hans stab varje vecka i Agenda och förklarar skillnaderna?

Hur ser den nya beslutsgången ut?
Under två års tid har journalisterna fokuserat på godkännandet och att Turkiet och Ungern haft invändningar mot den svenska ansökan. Som om det var frågan om en idrottstävling, där det gällde att komma i mål. Hur kommer det sig att så lite intresse funnits kring att beskriva skillnaderna mellan alliansfrihetens beslutsgång och hur besluten tas inom ramen för NATO? Är det för att medierna tror att det är ointressant? Är det för att journalisterna aldrig gjorde lumpen? Eller har man fått direkta eller indirekta ”anvisningar” om att vissa frågor ska inte tas upp?

Vem har sista ordet?
Om det är så, har vi numera gått från ett folkligt förankrat försvar till ett försvar som bygger på att vi lämnar över de yttersta besluten om att försvara vårt land till externa beslutsfattare i något högkvarter i Bryssel eller i Pentagon. Utan debatt har vi flyttat beslutet om att värna vårt land från oss själva till någon annan. Är det så?

Vi måste tacka journalisterna

Posted on by
1

Sveriges Radio sände nyligen en timmes frukostseminarium om utrikesjournalistiken och hur den förändrats på tio år. (Länktips se nedan). Det var just tio år sedan Nils Horner, korrespondent i Kabul, mördades. Och några av de journalister vi är vana att lyssna till berättade om hur deras arbete har förändrats det senaste decenniet. ”Trump, Putin och Netanyau” var det korta svaret från en av dem i panelen. Och att allt fler länder numera har regimer som inte ser värdet av oberoende journalistik, utan tvärtom vill kunna kontrollera informationsflödet är också tydligt.

Att möta en lögn med en annan lögn leder fel
Hur man arbetar i Ukraina när det pågår ett krig fick vi också en bild av. Hur svårt det kan vara att möta propaganda och lögner. Det heter ju också att det första offret i ett krig är sanningen. Att bemöta en lögn från den ena sidan med annan lögn från den motsatta sidan leder ju dessutom bara till alltmer förvärrade konflikter och motsättningar. Förståelse och nyanser går förlorat i en polariserad värld. Det var ju ingen tillfällighet att Trump sedan han klev fram på den internationella scenen för åtta år sedan beskrev media som fienden.

Hur når man Tik-Tok-generationen?
En annan intressant delfråga som kom upp och inte riktigt fick något svar det var hur Public Service ska nå Tik-Tok-generationen, de unga som får mycket av sin löpande information på Tik-Tok. ”Vi får inte använda Tik-Tok”, sa någon av medarbetarna på Sveriges Radio. Så hur ska de unga nås med en nyanserad och verklighetsnära beskrivning av hur världen ser ut och vilka olika vägar framåt som finns för beslutsfattare på alla nivåer? Hur ska man nå Tik-Tok-publiken när man inte får använda Tik-Tok?’

Inga konsekvenser
Tyvärr har ju också både regimer och terrorgrupper, miliser och andra makthavare lärt sig att det får inga konsekvenser på något sätt om journalister hotas, utsätts för våld eller till och med mördas. En incident i Filippinerna beskrevs i programmet, där ett femtiotal journalister mördades vid ett och samma tillfälle. Och det finns naturligtvis mörkertal. Martin Schibbye deltog i seminariet och hans fjorton månader i etiopiskt fängelse illustrerar ju hur farligt journalistyrket kan vara.

Det finns inget mål, bara en strävan
Utan tvivel är man inte riktigt klok. Minns inte vem som sa detta, men det är naturligtvis så att förutfattade meningar och tvärsäkra förhållningssätt är enklare att omfamna än en nyanserad och tvivlande attityd. Jakten på sanningen har inget slutmål. Det finns hela tiden mer fakta och mer kunskap att plocka upp. Samtidigt som vi måste agera på den nivå av kunskap vi har, kopplad till de värderingar vi valt att luta oss mot. Varje dag. Och tacka de journalister som anstränger sig att ge oss en sann bild.

Länktips: https://sverigesradio.se/avsnitt/frukostseminarium-till-minne-av-nils-horner

CCS löser i bästa fall en promille av utsläppsproblemet

Posted on by
Reply

Sveriges Natur, som Svenska Naturskyddsföreningen ger ut, har en artikel om CCS som är läsvärd. (Länktips nedan). CCS har man talat om från oljeindustrins sida i decennier. Att fånga in och lagra koldioxiden som släpps ut. Inte minst Norge har haft en hög svansföring kring CCS. Det har låtit som om uppeldad olja skulle kunna stoppas tillbaka i gasform när oljelagren töms i Nordsjön. På ett plan är det säkert tänkbart. Men händer det något? Funkar det?

En promille
Uppeldad olja bildar koldioxid. Två syreatomer kopplas till en kolatom. På köpet utvinns energi. När det brända kolet, i gasform ska pumpas tillbaka ner i jordskorpan tar det lite större plats än förut. De två syreatomerna behöver plats. Så redan där börjar problemen. Men det är mycket värre än så. Bara 1 promille av koldioxidutsläppen har teoretiskt någon plats att lagras. Enligt det internationella energirådet, IEA, fanns det 2022 kapacitet att lagra 45 miljoner ton koldioxid per år i världen. De övriga 999 promillena har ingen lagringsplats.

Luftslott
Av de nämnda 45 miljoner ton koldioxid handlar 80 procent om kapacitet knuten till oljebolagens prioritering att få upp mer olja ur källor som nästan är tömda. ”Luftslott” kallar Sveriges Natur dessa resurser. Det är besvärande att Norge inte tar täten och sparar så mycket som möjligt av de återstående oljeresurserna till kommande generationer. Särskilt när vi i dagsläget inte har en fungerande teknik som kan hantera effekterna av alla koldioxidutsläpp.

Tekniskt finns frågetecken och utmaningar
Gasen koldioxid behöver lagras under tryck för att ta mindre plats. Detta leder i sin tur till energianvändning för att skapa tryck och att pumpa gasen dit den ska. Ett ökat tryck sätter press på varje packning och varje koppling. Det blir då ännu viktigare att säkra upp hur tekniken konstrueras. Därmed dyrare förutom att det åtgår energi. Även transporterna av gasen kostar resurser och behöver säkras upp rent tekniskt. All teknik går sönder så det gäller att hitta rätt nivå för varje led i lagringstekniken.

Lönsamhet?
En annan faktor är att lagringen tydligt behöver kopplas till en ekonomisk vinst. De energiföretag som tänker sig att satsa på CCS behöver kunna visa sina ägare att det är lönsamt. Att bara göra det som är bra duger inte i dagens samhälle. När Stockholm Energi funderar på att investera i CCS måste de fundera både en och två gånger på kalkylen. Det effektuttag som CCS-tekniken förutsätter minskar ju bolagets debiterbara intäkt. Kalkylen för CCS blir därmed extra kännbar.

Greenwash
Hela talet om CCS känns som greenwash. Varför ägna tid åt något som i bästa fall täcker en promille av utsläppen? Det är troligen välbetalda lobbyister som ser till att CCS hela tiden kommer upp som en punkt på dagordningen. Greenwash, är nog det snällaste man kan kalla det. Och jag tror man kan lita på att Tidöregeringen kommer att lyfta fram CCS som en ”viktig del” av den ”plan” man har för klimatet. Vad Tidögänget tänker göra med de 999 övriga promillena utsläpp får vi nog aldrig veta.

Länktips: Sveriges Natur: https://www.sverigesnatur.org/aktuellt/ccs-en-svarfangad-losning/

Varför ljuger Pourmokhtari?

Posted on by
Reply

Love Christensen är fil.dr. i statsvetenskap och får utrymme i Göteborgs-Posten den 2 mars att på kultursidorna reda ut varför Romina Pourmokhtari beter sig som hon gör i intervjuer. Christensen förklarar det med att politikerna har andra bevekelsegrunder än medborgarna när de deltar i det politiska samtalet. Där medborgarna söker information och begriplighet om samhället och vår tid ser politikerna samtalet som ett medel för opinionsbildning och för att få politiskt inflytande. ”När det offentliga samtalet blir ett medel för politisk påverkan upphör det att fungera som ett gemensamt sanningssökande”, påpekar Christensen.

Vad tror de att de vinner på att ljuga?
”Vi bör inte resignera inför ett förljuget politiskt samtal”, skriver han och fortsätter ”utan rikta vår uppmärksamhet mot de incitament som driver politikernas beteende.” Med andra ord ─ varför tror politiker att de vinner på att ge löften de inte kan hålla, att de vinner på att undvika att svara på frågor, att de vinner på att vara osakliga och till och med ljuga? Christensen rundar av sin text med att hoppas att politikerna tänker fel när de sätter makten före sakligheten.

Har reglerna någon betydelse?
Han har naturligtvis rätt i att medborgarna förväntar sig något annat av de politiska samtalen än vad många politiker gör. Liknelsen med en fotbollsmatch är intressant. Publiken och spelarna har olika motiv till att vara på arenan. Några spelar spelet, andra tittar på och ser ”sitt” lag göra mer eller mindre bra ifrån sig. De flesta spelarna spelar enligt reglerna, men i undantagsfall bryter man mot reglerna för att undvika att motståndaren gör mål. Frågan är hur intressant en match blir om alla spelare hela tiden kringgår reglerna och försöker skaffa sig fördelar på ett sätt som bryter mot spelreglerna. Blir inte matchen då till slut ganska ointressant? Om ingen längre bryr sig regelverket?

Lögnen gör samtalet meningslöst
Eller för att fortsätta liknelsen ─ vad händer när publiken ser motståndarlagets supporters som fiender och börjar kasta bengaler på dem? Är det en gemensam och underhållande tillställning då? Eller har den förvandlats till en ställföreträdande kamp mot verkliga eller inbillade motståndare? För att stärka känslan av ett ”vi mot dom” ligger det snubblande nära att tänka sig att även det politiska spelet förgrovas, ungefär som fotbollen. Med lögnare som Trump och hans megafoner i form av starka mediala aktörer blir ju till slut det politiska samtalet meningslöst.

Kan vad som helst kallas för en plan?
Eller som Christensen lite försiktigt formulerar sig: ”I en offentlighet där sanningen aldrig tillåts stå i vägen för en politisk poäng eller undanmanöver går någonting naturligtvis förlorat.” När Pourmokhtari kallar en klimatplan utan planerade åtgärder för en plan tappar politiken sin viktiga konkretiseringsdimension. Allt blir till slut bara ordflöden. När Trump hävdar att han hade tidernas största folkmassor vid sin installation i januari 2017 började den resa som vi nu ser. En utförsbacke där sanningen hela tiden tillåts bli paketerad på ett lämpligt sätt.

Demokratin urholkas
Christensen skriver ”Om medborgarna upplever att politikerna endast talar till dem för att förvilla dem och att gamla politiska principer enkelt byts mot nya lär medborgarnas förtroende snart förverkas.” Vad ska vi då ha våra folkvalda till? Om de inte står för sina värderingar och om de endast talar till oss för att sälja in ett budskap har ju grunden för ett förtroendefullt samarbete raserats. Om det kvittar att medborgarna och deras folkvalda tycker samma sak blir ju hela idén med representativitet meningslös. Christensen ger ingen vägledning i hur vi ska komma till rätta med den pågående eroderingen av det demokratiska fundament som vår representation via folkvalda utgör.

Kunskap + värderingar för att hitta rättvisa
För min egen del vill jag fortsätta hävda att kunskap, verklighetsförankring och helhetsperspektiv behöver utgöra grunden för våra ställningstaganden. På detta lägger vi våra värderingar, där vi kan tycka olika. Rättvisa har med utgångspunkt och visioner att göra. Inkludering och hur stort vårt ”vi” är spelar roll. Är ”vi” detsamma som vi rika män med bil eller är ”vi” detsamma som något större? Den frågan har med urgamla avvägningar att göra. Balansen mellan egoism och altruism skiljer sig exempelvis åt och förstärks i sina skillnader ju större klyftorna blir.

Vi är värda bättre
Tyvärr blir intrycket efter läsningen av Love Christensens artikel att han själv resignerat. Att det offentliga samtalet inte kommer att utvecklas på medborgarnas villkor, utan att makthavarnas drivkrafter och motiv kommer fortsätta att prägla debatten. Vilket är förödande och trist. Vi är värda bättre.

Länktips: GP-artikel 2 mars 2024 här

Är demokrati viktig för Åkesson?

Posted on by
2

Åkesson grillas i 30 minuter av SVT:s Camilla Kvartoft den 29 februari. Huvudsakligen om EU. Åkesson vill lämna EU, men kanske inte just nu, blir intrycket. Han tycker att EU bestämmer för mycket och att vi ska besluta mer här hemma. Gärna samtala och samverka, säger han, och nämner till och med klimatet (!) som en sådan fråga där vi behöver prata ihop oss. Men Camilla Kvartoft missar tyvärr flera av de följdfrågor som hade gett ett tydligare besked om vad SD vill.

Blir Åkesson glad eller ledsen om EU försvagas?
Putin-Ryssland vill se ett svagare EU. Det är ingen hemlighet att t.ex. LePens parti i Frankrike har fått stöd av Putin. EU har enats om att gemensamt stödja Ukraina i deras försvar av sitt oberoende land. Den intressanta frågan till Åkesson hade kunnat vara om han blir glad eller ledsen om kriget i Ukraina leder till att Putin kan diktera villkoren för en vapenvila och en senare fred. Även svenska kommuner har drabbats av ryska hackergrupper, så hotet från Ryssland är konkret. Tillåts Putin diktera villkoren för Ukraina försvagar det naturligtvis EU:s position. Hur ser Åkesson på detta mot bakgrund av att SD också vill se ett svagare EU?

Vill inte Åkesson stoppa PFAS?
Att EU inte ska bestämma så mycket, över huvudet på oss i Sverige, var ett av Åkessons budskap. Följdfrågan hade då kunnat handla om evighetskemikalien PFAS, som drabbat Ronneby nära Åkessons hemtrakter. Vill Åkesson inte att EU enas i kraven på Indien och Kina och andra länder i vilka produkter med vilket innehåll som ska få säljas på EU:s inre marknad? Om inte EU sätter ner foten kring exempelvis tusentals kemikalier kommer vi under överskådlig tid inte att slippa den importen. Varför ska inte EU bestämma och synka viktiga handelsregler som gynnar alla medlemsländer?

EU måste väl ändå vara tydliga med vad som gäller?
Åkesson lutade sig mot samtal och samverkan som lämpliga begrepp istället för lagstiftning. Att samverka och enas om en politik är ju precis vad EU gör och för tydlighetens skull landar alla detaljer i lagar, som blir entydiga och gemensamma. Här hade Kvartoft haft chansen att peka på svagheten i Åkessons resonemang. Om det inte är meningen att man antar gemensamma lagar – varför ska man då samtala och samverka? Det blir ju bara ett spel för galleriet om man ständigt säger till väljarna att ”vi håller på och pratar om hur vi ska göra med svavelutsläppen från kolkraftverken” eller ”vi vet inte om vi kommer komma överens om fiskeripolitiken i år….”

Näringslivets överstatlighet
Överstatlighet är uppenbarligen något som Åkesson inte vill ha. En fråga till Åkesson hade kunnat handla om hur han ser på näringslivet i EU? Är det mer av överstatliga storföretag han vill se, eller ser han hellre många små företag som hittar sin marknad? Det hade varit intressant att höra något om hur långt de stora aktörernas lobbyister har lyckats snärja SD för en traditionell ekonomisk politik som gynnar de stora gränsöverskridande företagen. Dvs är överstatlighet OK om det är kapitalets villkor som gäller?

Diktatur eller demokrati?
SVT hade också kunnat veva ett tidigare intervjuprogram, där Åkesson vägrade att välja mellan Putin och Biden. Det var 2022, strax innan Putin angrep Ukraina för att inta Kiev. Han hade kunnat få samma fråga igen. Nu fick han ”Trump eller Biden” och duckade ännu en gång. En följdfråga hade kunnat vara stormningen av Capitoleum 2021, där Trump-anhängare försökte hindra den demokratiska processen att utse Biden till president. ”Är demokrati viktig för Trump, tror du?” hade frågan till Åkesson kunnat vara. Med en snabb följdfråga ”Är den viktig för dig?”

Länktips: https://www.svtplay.se/video/84d45E3/30-minuter/jimmie-akesson-sd

Icke-vinstdrivande verksamheter är bäst!

Posted on by
Reply

” – Här ser vi högst personaltäthet, många sjuksköterskor, den till utbildning sett mest kompetenta omsorgspersonalen, och flest nöjda brukare.” Detta säger Rasmus Broms vid Göteborgs Universitet som utrett kvalitén på äldreboenden som inte drivs av kommuner. Det han funnit är att det är icke-vinstdrivande organisationer överlag är bäst på äldreomsorg i Sverige. Detta när man jämfört fyra kategorier boenden under sju år.

2 639 verksamheter analyserades !
De kategorier man jämfört är icke-vinstdrivande organisationer och stiftelser, privata bolag, börsnoterade bolag och riskkapitalbolag. De undersökte personaltäthet, tillgång till sjuksköterskor, personalens utbildningsnivå, boendenöjdhet, samt hur väl boendena uppdaterat sina handlingsplaner. Hela 2 639 icke-kommunala äldreboenden har analyserats mellan åren 2012 och 2019. Resultatet kan på så sätt anses vara representativt för den icke-kommunala sektorn.

Den som är billigast är det av något skäl
Underlagen till studien har hämtats från SCB och från Socialstyrelsens nationella enhets- och brukarundersökningar för särskilt boende för äldre. Och på ett sätt är det märkligt att detta blir en nyhet. Det blir bäst resultat om inte vinstintressen, eller ännu värre extrema vinstintressen, får styra hur man anställer, bemannar, och i övrigt driver en verksamhet. Vi ser det hela tiden. Hur kvaliteten sjunker när vinstkraven ökar. Man anställer personal med lägre utbildning (och lägre lönekrav). Jag är övertygad om att Malmbanans urspårningar i Norrbotten hänger ihop med hur man har upphandlat översyn och kvalitetskontroller. Den billigaste fick jobbet. Och den verksamheten var billig för att man inte förstod kraven eller för att man bara hade priset att konkurrera med.

Schweiz borde vara förebild
Jag drar mig till minnes hur de resonerade i Schweiz när jag hade lite med det landet att göra. Där förstod alla att ”det måste bli lite dyrare nu när vi vill ha kvalitet”. Schweiziska ur håller hög kvalitet och kunderna betalar gärna för detta. Schweizisk precision inom tågtrafiken borde på liknande sätt bli riktmärket för svensk upphandling. Eller ur?

Ta vara på mervärdena
Framför allt måste de icke-vinstdrivande verksamheterna inom skola och vård och omsorg få den uppskattning och det erkännande de förtjänar. Och få en automatisk fördel vid all kommunal upphandling. Är man bättre för brukare och för samhället i stort bör man ha en fördel i upphandlingen. Civilsamhällets olika organisationer behöver tydligare stöd och uppskattning. Eftersom man levererar tydliga mervärden.

Länktips: Göteborgs Universitet om rapporten: här

Själva rapporten: https://academic.oup.com/jpart/article/34/1/150/7066933?login=false

Är motståndare fiender?

Posted on by
Reply

Jag brukar inte rösta på Socialdemokraterna i de allmänna valen. Samtidigt ser jag (S) som en naturlig politisk kraft, som har haft förmågan att både samla olika delintressen och hitta rimliga avvägningar mellan vad som är bra för de egna väljarna och för befolkningen som helhet. Det är ju denna kloka avvägning som kännetecknar demokratin. Inte vad vi är beredda att göra för ”de egna”, utan hur du förhåller dig till ”de andra”.

Är motståndare även fiender?
Trump och andra ledare i samma kategori, populister, demagoger, och halv-auktoritära ledare bryr sig inte om någon slags avvägning mellan intressen. Tvärtom. Trump har t.ex. i snart ett decennium beskrivit både politiska motståndare och journalister som fiender. Trots att de behövs för att samtalet ska bli något annat än en krigföring, än så länge utan skarpa vapen. Trumps supportrar som stormade Capitoleum för tre år sedan gick naturligtvis över gränsen och tog till våld. Nästa steg är inbördeskrig i USA.

Lotteriförbud (!)
Riktigt där är vi inte i Sverige. Men via lagtiftning och kontroll över Riksdagens majoritet vill nu Tidölaget bekämpa sina motståndare på ett sätt som hämtat från SD:s förebildsland Ungern. Man tänker sig strypa en del av partifinansieringen till (S) genom att förbjuda den typ av lotteri som (S) sedan länge framgångsrikt drivit. ”Jag hoppas på krympande Första-Maj-tåg”, säger en av SD-topparna. De hymlar inte med att det ligger politiska motiv bakom åtgärden att komma åt lotterierna.

Högern har andra sätt att stödja de sina
Att lotterier inte lockar traditionellt välbärgade borgerliga väljare är kanske inte så konstigt. Man swishar hellre till sina favorit-influensers, som nu den riksbekante Henrik Jönsson. Pengar har man ju, så något lotteri är man på den kanten inte så intresserad av. Och så låter man Svensk Näringsliv finansiera Timbro, som i sin tur finansierar olika nätaktiva grupper som effektivt påverkar opinionen i sociala medier. Man använder de kanaler man förfogar över för att styra opinionen dit man vill.

Vem vinner på mindre och sämre debatt?
Så den fråga som hänger i luften är vad de demokratiska partierna egentligen vill. Vill man ha en levande demokrati, där olika partier får möjlighet att verka? Eller är det viktigare att strypa den demokratiska debatten för att på så sätt räkna med att vinna valen? Vem har fördel av att de politiska alternativen får svårare att göra sig hörda? Vem vinner på att väljarna hålls okunniga och oinformerade i de svåra frågor samhället har att hantera på politisk nivå? Vems agenda är det som styr Tidögänget? Putins?

Varför montera ner det man så framgångsrikt byggde upp?
Man undrar hur ett parti som det gamla Folkpartiet känner inför att begrava de demokratiska hörnstenar som man så framgångsrikt fick på plats för hundra år sedan. Hur känns det för rösträttskämpande och kunskapsvärnande liberaler att nu steg för steg montera ner det man trodde på?

Det illustrativa citatet
Förr i tiden hade Göteborgs-Posten en stående vinjett med ett citat av Voltaire på en av de första sidorna. (Det är osäkert om det det var Voltaire som uttryckte detta, men han brukar anges som källan, även av GP). Det är tidens tecken att detta citat är borttaget sedan tidningen valde att aktivt propagera för att de borgerliga partierna skulle samarbeta med SD. Citatet:

”Jag delar inte er åsikt, men jag är beredd att gå i döden för er rätt att uttrycka den”.

En programidé till 30 minuter i SVT

Posted on by
1

Klimat- och miljöministern i den nuvarande regeringen satt i SVT:s 30 minuter igår och höll fast vid sitt påstående att hon har en plan och att Sverige ska klara klimatmålen. Jag kan inte påstå att hennes ”plan” för att nå målen känns övertygande. SVT skulle kunna använda ett annat format för att skapa klarhet i hur våra makthavare resonerar.

Använd det diagram som finns
SVT skulle kunna visa och förklara för tittarna att det finns en grupp forskare som ägnat sig i snart tjugo år att identifiera var gränserna går för hur mycket människan kan påverka planetens olika system utan att jämvikten går förlorad. Det finns ett antal planetära gränser, kan man förklara, som vi behöver hålla oss inom för att inte olika system ska kollapsa. Och så kan man visa den här bilden som bygger på det som Stockholm Resilience Centre (SRC) brukar visa.

Bild baserad på diagram från Stockholm Resilience Centre

Förklara varje del lite kort
Därefter kan man förklara för publiken hur forskarna sammanställt olika rapporter och på så sätt fått fram sammanvägda mätvärden om hur bra eller illa det står till. Så kan man visa den här bilden, helst steg för steg så att det blir tydligt. Kanske börja med ozon-skiktet och så gå varvet runt. Det finns, kan programledaren sammanfatta, all anledning att vara orolig. Vi har klimatet som skenar, vi har alla dessa olika överskridna gränsvärden som riskerar att drastiskt förändra planetens tillstånd. En miljon arter hotas just nu av utrotning, för att ta ett exempel.

Aktuell bild från Stockholm Resilience Centre

”Vad ställer du nu för fråga?”
I studion sitter nu miljöministern och ser samma diagram som tittarna ser. Och får frågan från reportern: ”Vilken fråga ställer du till forskarna när du två gånger om året får den här dragningen? Vad är din första fråga till forskarna på Stockholm Resilience Centre?” Och med stor sannolikhet kommer en fråga om noggrannhet, avvikelsesiffror och hur många studier som rapporteringen vilar på samt om forskarna är försiktiga som IPCC, eller radikala som andra organisationer eller om man har tolkat värdena relativt neutralt. Och programledaren var beredd på denna fråga och har gett SRC:s svar. Så programledaren kan upprepa sin fråga: ”Vad är din första fråga till forskarna?”

Det blir mer nära verkligheten
Tanken med detta upplägg är naturligtvis att flytta in de avgörande frågorna in i en kontext som blir mer verklighetsnära och tydlig för publiken. Vad vill en minister veta när forskarna uppdaterar ministern om läget? Och indirekt naturligtvis förutsätta att ministern vill bli och blir uppdaterad ett par gånger per år om hur allvarligt läget är, kanske tillsammans med GD och sakkunniga på Naturvårdsverket, så att deras kunskap vävs in i diskussionen med forskarna.
För det är väl så det går till ????? Om inte är det en skandal.

Ännu en variant – med dramatisering och rollspel
Detta upplägg borde vara intressant för tittarna. Det är svårt att veta exakt vad ministern kommer säga, men egentligen oavsett svar finns det intressanta följdfrågor. Ett ytterligare avancerat sätt att åskådliggöra det beslutsunderlag som ministern har är att dramatisera hela mötet. Ha en inspelad sekvens med några skådespelare som agerar minister och representanter på ett tänkt rapporteringsmöte. Och dramatiserad framställning där SVT pausar dramatiseringen precis innan ministern i det tänkta manuset ska ställa sin fråga till forskarna. Och i intervjun i studion fråga den ”riktiga” ministern vad hon tänker fråga och jämföra den frågan med dramatiseringens fråga. Det borde kunna bli ganska intressant TV.

Nu får tittarna själva bedöma vad som är möjligt
Genom att flytta in gränssnittet mellan verkligheten och politiken i TV-rutan blir det mycket tydligare vilka kunskaper de besitter och vilka värderingar som vägleder politikerna. På köpet blir även medborgarna / tittarna uppdaterade på samma sätt som politikerna och får en förståelse för hur lätt eller svårt det kan vara att hitta en framkomlig väg för att hantera vår tids utmaningar. Och det kanske allra viktigaste: Inte slentrianmässigt fråga politikern hur hon tolkar diagrammet utan just få veta vad är det ministern ställer för frågor till forskarna. Där blir det plötsligt mycket tydligare var ministern står, hur mycket hon känner till och vad hon har för agenda för sitt agerande.

Varsågod, SVT, ett gratis programförslag.

Den gamla frågan om arv och miljö men med fel slutsats

Posted on by
Reply

SVT har sänt ett program med psykiatern Anders Hansen, som tydligt tog ställning i den gamla frågan om det är arv eller miljö som spelar roll för ”vem vi blir”. Är det det genetiska arvet eller är det miljöfaktorer som spelar störst roll i människans utveckling? (Länktips till en kort nyhet om samma sak, nedan).

Spelar verkligen föräldrarna ingen roll?
Frågan om arv eller miljö har länge fascinerat forskare och oss alla. Vad är det som formar oss, hur vi tänker, vad vi gör, vilken yrkesväg vi väljer osv? SVT-programmet hävdar att nu vet forskarna att vår personlighet bara till 50 procent formas av våra gener och att resten mest skulle ha att göra med tillfälligheter i livet, slumpen helt enkelt. Anders Hansen lotsar oss bekvämt mellan professorer och forskare som relativt samstämmigt kommer fram till att arvet, genetiken, bara till hälften förklarar vem vi blir. Vad föräldrarna gör skulle enligt programmet inte ha någon avgörande betydelse så länge vi inte växer upp i missbruksmiljöer eller motsvarande. Den femfaktormodellen utgår ifrån Anders Hansen omfattar fem breda personlighetsegenskaper: extraversion, vänlighet, öppenhet, samvetsgrannhet och neuroticism. En modell han beskriver som tungt vetenskapligt förankrad.

Det gäller att höja ribban
Det kan inte stämma att vår uppväxtmiljö inte skulle spela någon roll. Min gissning är att forskarna, inklusive Hansen, är så fascinerade av de ovan nämnda fem faktorer som nämns i programmet, att man väljer att bortse från hur uppväxten hela tiden är en utvecklingsprocess, där människan lär sig olika saker, utvecklar ett självständigt ”jag” och så småningom också klarar av att se på sig utifrån. Jag tror också att Hansen & Co underskattar värdet av att föräldrar och syskon utmanar barnen, ställer krav, relaterar deras prestation till något annat än vad barnet självt förmår föreställa sig. Höjer ribban, manar på, stimulerar läsning, diskuterar, frågar och bollar olika alternativ till lösningar. Sätter ord på känslorna och klär verkligheten i begripliga begrepp.

Barn är inte små vuxna
Föräldrarna, liksom lärare i skolan, lotsar ju barnen in i en alltmer komplicerad värld i den takt som barnet förmår greppa delarna och helheten. Hansen & Co missar, menar jag, hur växandet och vuxenvardandet går till, hur vi formas som individer med en jagupplevelse, en självkänsla och en växande förmåga att hantera nya utmaningar. Forskarna är, tror jag, alltför låsta i de fem faktorerna, som säkert kan vara rätt för vuxna människor, att de glömmer hur vuxenvardandet går till, hur världen stegvis blir alltmer begriplig i takt med att känsloliv, intellekt och fysik utvecklas. Vi är inte små giraffer som omedelbart vinglar på fyra ben. Vi behöver 20 år på oss att bli rimligt vuxna, kloka och ansvarstagande, i bästa fall.

Så föräldrar spelar absolut en viktig roll. Att reducera alla miljöfaktorer till ”slumpen” leder fel, menar jag. Utan att ha någon forskarexamen.

Länktips: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/foraldrar-formar-inte-barns-personlighet-forskningen-tydlig