Flockbeteendet i fokus

SVT har börjat sända en programserie med Anders Hansen som de kallar ”Din flock” och som handlar om vår strävan att tillhöra en grupp, en flock. I det första programmet går Hansen hela vägen och frågar sig hur vi kan förmå oss att döda andra människor med hänvisning till den grupp vi tillhör. Vietnamkrigets motståndare möts och han besöker även Auschwitz för att försöka förstå hur människor kan förmås att ha ihjäl medmänniskor på det bestialiska sätt som dödslägren innebar. (Länktips se nedan).

Viss grupptillhörighet beslutas och förstärks av stater och ledare
Det som så småningom framkommer som avgörande är om vi valt vår flocktillhörighet själva eller om det är ledarna som bestämt vem som är motståndare och fiende. När stater tagit beslutet är det sannolikt enklare att inordna sig i den flock som ska bekämpa en annan flock. Hur dessa mekanismer ser ut blir vi påminda om när populister och nationalister runt om i världen underblåser de strömningar som delar in oss i ”vi och dem”. I USA är media fienden och egentligen alla som inte håller med Trump. Riktigt så illa är det (ännu) inte i Europa, men tendenserna finns.

Hur tänker ensamvargen?
Ett annat avsnitt i SVT:s serie handlar om de personer som hamnar utanför flocktillhörigheten. Här intervjuas en modig kille som söker gemenskap på nätet, en tidigare pastor i Knutby och ett par forskare. Avsnittet kunde ha varit lite tydligare när det gäller skillnaden mellan självvald ensamhet och de situationer där grupptrycket exkluderar individer. Avsnittet tog heller inte upp den koppling till våld och asocialt beteende som sannolikt kan upptäckas inom denna grupp. Det finns ju t ex videoklipp på en president i USA som gör sig ”lustig” över en journalist med ett funktionshinder eller störning. (Se länktips nedan).

Hur lätt är det att falla in i en negativ roll?
Människan är ju i grunden en social varelse, men vi har olika benägenhet att söka oss till de sociala sammanhang, där vi känner samhörighet. Och saknas samhörigheten ökar risken för ett destruktivt beteende, kan man tänka. För att inte själv bli exkluderad kanske vi väljer att delta i mobbningen? Hur lätt är det att avvika från flockens beteende? Det ska bli intressant att följa fortsättningen av serien.

Varför slåss fotbollssupportrar?
Jag antar att Hansens serie kommer att ta upp ett flockbeteende och fenomen som både engagerar och ofta har en tendens att spåra ur. Att heja på ett fotbollslag har blivit en subkultur som lockar många. Ett antal av dessa supportrar har lätt att gå över gränsen och rent fysiskt attackera supportrar från andra lag. Vad är det som är så lockande i detta beteende? Blir det egna lagets prestationer bättre av att motståndarlagets anhängare attackeras? Är det ett slags ställföreträdande kamp som förs? Jag förstår det inte och har ingen längtan efter att försöka förstå hur en positiv känsla inför ett lags prestation samtidigt kan vändas i en destruktiv känsla som går ut på att skada motståndaren. För mig är detta obegripligt.

Sju procent av världens befolkning lever i full demokrati
Delar av denna mekanism tycks återkomma inom politiken, där det egna ställningstagandet för ett politiskt parti samtidigt tycks kunna legitimera påhopp och negativa uttryck kring politiska motståndare. Lögner och rena dumheter filtreras inte bort utan används i det politiska samtalet. Om spelreglerna hela tiden kan ändras riskerar vi till slut inte ha något som kan kallas ett demokratiskt samtal kvar. På global nivå minskar ju också demokratiindex och färre länder räknas numera som demokratier. Bara 31 länder anses idag ha starkt skydd för mänskliga rättigheter. Det motsvarar sju procent av världens människor.

Vänd på perspektivet
Om vi inte ser upp kommer jakten på den egna framgången, den egna förmögenheten, på bekostnad av andras framgång bli samhällets ättestupa. Egoism behövs, men inte så att den i varje situation kan övertrumfa allt solidariskt tänkande. Den egoism som vi ser idag, där allt bara kretsar kring den egna framgången, kan aldrig lösa världens akuta och långsiktiga problem. ”Hur skulle du vilja att andra bemötte dig?” är en väldigt relevant fråga att ställa sig själv. Innan det är för sent.

Länktips: https://www.svtplay.se/din-flock

Länktips: Trump gör sig ”lustig” över en journalists funktionsnedsättning: https://www.theguardian.com/us-news/video/2015/nov/26/donald-trump-appears-to-mock-disabled-reporter-video

Länktips: Demokratiutvecklingen går bakåt: https://www.democracywithoutborders.org/se/41677/v-dem-rapport-demokratin-globalt-ar-tillbaka-pa-1978-ars-nivaer/

Den gamla frågan om arv och miljö men med fel slutsats

SVT har sänt ett program med psykiatern Anders Hansen, som tydligt tog ställning i den gamla frågan om det är arv eller miljö som spelar roll för ”vem vi blir”. Är det det genetiska arvet eller är det miljöfaktorer som spelar störst roll i människans utveckling? (Länktips till en kort nyhet om samma sak, nedan).

Spelar verkligen föräldrarna ingen roll?
Frågan om arv eller miljö har länge fascinerat forskare och oss alla. Vad är det som formar oss, hur vi tänker, vad vi gör, vilken yrkesväg vi väljer osv? SVT-programmet hävdar att nu vet forskarna att vår personlighet bara till 50 procent formas av våra gener och att resten mest skulle ha att göra med tillfälligheter i livet, slumpen helt enkelt. Anders Hansen lotsar oss bekvämt mellan professorer och forskare som relativt samstämmigt kommer fram till att arvet, genetiken, bara till hälften förklarar vem vi blir. Vad föräldrarna gör skulle enligt programmet inte ha någon avgörande betydelse så länge vi inte växer upp i missbruksmiljöer eller motsvarande. Den femfaktormodellen utgår ifrån Anders Hansen omfattar fem breda personlighetsegenskaper: extraversion, vänlighet, öppenhet, samvetsgrannhet och neuroticism. En modell han beskriver som tungt vetenskapligt förankrad.

Det gäller att höja ribban
Det kan inte stämma att vår uppväxtmiljö inte skulle spela någon roll. Min gissning är att forskarna, inklusive Hansen, är så fascinerade av de ovan nämnda fem faktorer som nämns i programmet, att man väljer att bortse från hur uppväxten hela tiden är en utvecklingsprocess, där människan lär sig olika saker, utvecklar ett självständigt ”jag” och så småningom också klarar av att se på sig utifrån. Jag tror också att Hansen & Co underskattar värdet av att föräldrar och syskon utmanar barnen, ställer krav, relaterar deras prestation till något annat än vad barnet självt förmår föreställa sig. Höjer ribban, manar på, stimulerar läsning, diskuterar, frågar och bollar olika alternativ till lösningar. Sätter ord på känslorna och klär verkligheten i begripliga begrepp.

Barn är inte små vuxna
Föräldrarna, liksom lärare i skolan, lotsar ju barnen in i en alltmer komplicerad värld i den takt som barnet förmår greppa delarna och helheten. Hansen & Co missar, menar jag, hur växandet och vuxenvardandet går till, hur vi formas som individer med en jagupplevelse, en självkänsla och en växande förmåga att hantera nya utmaningar. Forskarna är, tror jag, alltför låsta i de fem faktorerna, som säkert kan vara rätt för vuxna människor, att de glömmer hur vuxenvardandet går till, hur världen stegvis blir alltmer begriplig i takt med att känsloliv, intellekt och fysik utvecklas. Vi är inte små giraffer som omedelbart vinglar på fyra ben. Vi behöver 20 år på oss att bli rimligt vuxna, kloka och ansvarstagande, i bästa fall.

Så föräldrar spelar absolut en viktig roll. Att reducera alla miljöfaktorer till ”slumpen” leder fel, menar jag. Utan att ha någon forskarexamen.

Länktips: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/foraldrar-formar-inte-barns-personlighet-forskningen-tydlig