Det blev svårare än många trodde att få ihop en regering efter valet i Sverige. De röda linjerna tycks svåra att luckra upp. En del centerpartister drömmer om en ”Alliansen 3.0”, där de fyra traditionellt borgerliga gör upp om politiken och där SD nöjer sig med att ställa krav på marginalen. Hur det kan gå visade Tidö-avtalet med oönskad brutalitet. Angiverilagar, retroaktiv lagstiftning, tonårsutvisningar och en hel rad av SD-influerade prioriteringar var det vi fick. Kraftigt försämrad miljöpolitik, näst intill obefintlig klimatdito och en tydlig prioritering av låga bensinpriser var sådant vi fick under Tidö-åren. Mer sådant är att vänta om Centern skulle föredra att ingå i en ”Alliansen 3.0” framför att se en regering ledd av S.

Låsningarna består?
Det är i skrivande stund oklart när Ulf Kristersson och Magdalena Andersson ska presentera sina olika alternativ. Men det verkar som att Vänsterpartiets absoluta krav att få ministerposter är lika lite förhandlingsbart som Centerns nej till samma ministrar. Låsningarna tycks bestå.

Minst sju olika nivåer av partiaktiva/väljare
Det som inte kommer fram så ofta i debatten och i analyserna är hur de olika partiernas dynamik ser ut. Den inre kärnan brukar vara partistyrelsen, ibland kompletterad med riksdagsgruppen. Nästa nivå är rimligen de partiaktiva och förtroendevalda ute i regioner och kommuner. Därefter kommer en nivå med partiaktiva som deltar på lokal nivå, men som inte har en nyckelposition. En fjärde nivå är de passiva medlemmarna, som sällan eller aldrig går på partimöten. Nästa nivå är de som sympatiserar med partiet, men som inte ser sig själva som medlemmar. De har kanske lagt sig röst på partiet i det senaste valet. Därefter kommer en kategori väljare som ibland kan hålla med partiet, men som kanske ser fördelar även hos andra partier. Slutligen finns en stor kategori väljare som låter sig styras av tillfälliga opinioner och som kanske inte bryr sig om det politiska spelet annat än när det är val. Men det finns en stor skillnad i hur dessa olika väljarnivåer ser på sin egen roll i relation till demokratin och hur de olika valen spelar roll.

Vad är värst? Fyra år med SD eller att svika ett kongressbeslut?
De partiaktiva och väljarna har olika förankring och olika lojalitet gentemot det parti man sympatiserar med. Om t ex vänsterpartiet skulle ge upp sitt krav på ministerposter för att det skulle möjliggöra en regering ledd av Magdalena Andersson skulle svekdebatten sannolikt bli störst hos de funktionärer som tog beslutet på kongressen. Samtidigt skulle vänsterns väljare inte uppleva det steget som lika avgörande eftersom det ändå skulle förhindra en ännu värre lösning, där SD skulle ges inflytande över regeringen.

Ytterkantpartier kan lättare gå i opposition
SD har naturligtvis en enklare position. De kan alltid ta ett steg högerut och ”gå i opposition”. De är väl medvetna om att det är väldigt osannolikt att M och S skulle göra upp om en budget och en regeringsbildning. Och skulle det ske skulle SD kunna utmåla sig som ”den tydligaste oppositionen” i nästa val. Det är alltid enklare att ta en ytterposition och ställa krav.

Risk för underskattning
Den närmaste veckan lär väl en del klarna i Stockholm. Vem som vill göra upp med vem och varför. Men jag tror att det är många partier som underskattar hur annorlunda vanliga väljare ser på situationen jämfört med hur de partiaktiva och centralt placerade partiaktiva resonerar. Identiteten är en parameter som inte är så lätt att objektivisera.