Tag Archives: Ekonomi

Kåberger: Så nära var det en fullständig katastrof

Posted on by
2

Tomas Kåberger, tidigare generaldirektör för Energimyndigheten, energiforskare och professor vid Chalmers deltog den 17 april 2013 vid Ekocentrums invigning av en vindkraftutställning. Tomas är sedan snart två år ordförande för en japansk stiftelse för förnybar energi. Det var därför ingen överraskning att hans föreläsning till stor del handlade om Kina och Japan. En del av det Tomas förmedlade måste betecknas som sensationellt.

God insyn
Genom arbetet i Japan har Tomas fått en god insyn i de processer som avgör Japans framtida väg på energiområdet. Han återger intryck från samtal med politiker och näringslivstoppar och beskriver för Japan ovanliga samhällsfenomen. Exempelvis den stora demonstration som ägde rum 2012 utanför parlamentsbyggnaden, där miljoner japaner demonstrerade på årsdagen av Fukushima-olyckan, en händelse som förbigicks med tystnad i svenska medier. Sveriges Radio rapporterade att ett 50-tal aktivister samlats utanför energibolaget Tepcos huvudkontor. Sant. Men rättvisande?

Hur evakuerar man 20 miljoner människor?
Riktigt spännande blir det när Tomas börjar berätta om analyserna från Fukushima-olyckan. När det står klart att det radioaktiva molnet, om det blåst i en annan riktning, hade tvingat fram en omedelbar evakuering av 20 miljoner människor från Tokyo, blir dimensionerna av hoten uppenbara. Ändå ligger Tokyo 20 mil från Fukushima. Med en närmast apokalyptisk suck konstaterar en av de politiska topparna i Japan, enligt Tomas, att det japanska samhället hade upphört att fungera om vinden blåst i fel riktning. Nu blåste det radioaktiva molnet ut över havet under 90 av 91 dagar. Det räddade Japan.

Japans undergång var nära
Just i Japan är det extra känsligt att förlora ansiktet, att behöva erkänna att man hade fel. Tilltron till myndigheternas förmåga att styra och planera samhället har fått sig en allvarlig knäck. Hade vinden blåst i en annan riktning hade det japanska samhället med stor sannolikhet upphört att fungera i den form vi känner det. Tanken svindlar. En tombola – vindriktningen – avgör framtiden för 200 miljoner japaner. Lite torrt konstaterar Tomas att det är flera städer i Sverige som ligger inom 20 mils avstånd från ett kärnkraftverk.

Överraskningar
Det är inget föredrag av Tomas Kåberger om det inte innehåller ett överraskningsmoment. Med övertygande diagram presenterar han hur snabbt utvecklingen nu sker, hur både installerad effekt och producerad energi från sol och vind nu i flera länder ökar mer än fossilalternativen. Hoppfullt och inspirerande. Men riktigt underhållande blir det när han kommer in på ekonomin för svensk kärnkraft, illustrerad med en serie skärmdumpar från OKG.

Leve skärmdumparna
Genom att räkna på producerad energi och plocka kostnader från årsredovisningar visar Tomas hur svårt det är för Eon och Fortum att få lönsamhet i Oskarshamnsverken. Kostnaden anges till ”runt 22 öre per kwh” på OKG:s hemsida, en siffra som under några månader åker lite upp och ner i takt med att ägarna till Oskarshamnsverket konfronteras av Tomas med verkliga siffror ur sin egen årsredovisning. (Vad man skriver idag syns på den länk som finns nedan). Man talar om ”normalår”. Tomas flerårsanalys visar att normalåren är förhållandevis onormala och inträffar ganska sällan, ungefär ett år av tre. Slutsatsen blir att man uppenbarligen har svårt att tjäna pengar på Oskarshamnsverket. Sorgebarnet tycks vara O1, som står stilla väldigt mycket.

Titta på Tyskland
Att det kanske blir ekonomin som till slut sätter stopp för fortsatta investeringar i kärnkraft borde ju glädja marknadsliberaler- det är ju bra om marknaden får styra investeringarna ? –  men min gissning är att lobbyisterna för fortsatt utbyggnad nu kommer att kräva statliga lånegarantier och subventioner ”för att inte äventyra svensk basindustri”. Särskilt intressant blir det då att titta på Tyskland, som både klarar att fasa ut all sin kärnkraft samtidigt som man minskar fossilanvändningen och troligen klarar sina klimatmål. Tyskland har mycket tung industri och klarar uppgiften att båda fasa ut kärnkraften och att minska klimatpåverkan. Där har Sverige mycket att lära. Det går. Om man vill.

 

Länktips: http://www.okg.se/sv/Om-OKG/Ekonomi/

Tips: Googla ”Tepco Fukushima bilder” så kommer flera bilder upp.

Vinsten på det som aldrig hände

Posted on by
Reply

I dagens GP redovisas ett projekt i Kungälv, som borde få efterföljare. (Länk se nedan). Toleransprojektet, som initierades 1995 efter att John Hron mördats vid en av kommunens badplatser, har pågått i två decennier och gett tydliga och mätbara resultat. Det riktigt intressanta är att man har lyckats sätta ett belopp på vad samhället tjänat på att saker inte hänt, men som hade hänt om projektet inte arbetat förebyggande så som man gjort. Detta är sensationellt.

Icke-kostnadernas nyckel
I en kommunal driftsbudget syns många av utgifterna som kostnader, inte som investeringar. Att investera i ungdomsgårdar, speciallärare, anti-mobbningsåtgärder, hög lärartäthet syns i budgeten som en kostnad. Det finns i budgetögonblicket inget konto för långsiktiga samhällsvinster. Att en kriminell kan kosta miljontals kronor i skadegörelse, sjukskrivna våldsoffer, bortfall i skatteintäkter, ökade krav på larm och bevakning är känt. Det nya med Toleransprojektet slutsatser är att det öppnar upp för ett resonemang om hur varje investerad krona tjänas in mångdubbelt i kostnader samhället aldrig fick.

22 gånger pengarna
I fallet med Toleransprojektet hävdar rapporten att Kungälv, lågt räknat, tjänat in 22 kronor på varje investerad krona. Det behövs ingen masterexamen från Handels för att förstå att 22 gånger pengarna är en bra utdelning. Hoppet står nu till att forskningen följer upp detta och bekräftar rapportens giltighet och att modeller kan utvecklas för att i andra kommunala budgetar skapa utrymme för liknande investeringar. Utan att ha läst rapporten i sin helhet kan jag ana att en del av vinsten uppstår i en flerårscykel. Detta i sin tur kan tvinga fram flerårsbudgetar, där varje kommunal budget blir mer än en redovisning av det förväntade ettåriga kassaflödet.

Investera i de unga genom skolan
Genom att investera i högre lärartäthet skulle vi få en bättre generell utbildningsnivå och högre anställningsbarhet på de elever som lämnar utbildningssystemet. Vi skulle öka möjligheten för svenska företag och svensk industri att hävda sig internationellt. Vi skulle få en lägre arbetslöshet och framför allt skulle vi få ett mindre utanförskap på individnivå, där unga idag riskerar dras in i allt från passivitet och drogberoende till gängkulturer och kriminalitet.

Samhällsekonomiskt lönsamt
Genom att investera i mjuk infrastruktur, social utveckling och gränsöverskridande projekt skulle vi kunna lägga grunden till ett mer sammanhållet samhälle, där inte bara en majoritet känner sig delaktiga utan alla. Nu finns en utgångspunkt för att utveckla synen på samhällsekonomiskt lönsamma investeringar. Vem tar bollen?

Länk till GP-artikel:
https://www.gp.se/nyheter/debatt/1.1522246-arbete-for-okad-tolerans-ar-extremt-lonsamt

Offentliga inköp kan stärka konsumenterna

Posted on by
Reply

Ett av problemen i Sverige är att vi inte har en rimlig skepsis till det myndigheter påstår. Vår tillit till statens godhet är stor. Skatten ger oss tillgång till gemensamt finansierade nyttigheter. Relativt kronologiskt har detta i stort sett handlat om försvar av rikets gränser, upprätthållande av lag och ordning, utbildning, sjukvård, sociala skyddsnät och infrastruktur i form av kanaler, järnvägar, vägar, elström, VA-system, telefoni, radio, TV, bredband och samhällsservice. Kryddat med lite fördelningspolitik i form av barnbidrag, pensionssystem och statliga stödinsatser. I ett internationellt perspektiv har vi inte så utbredd korruption. Staten är god.

En hög tilltro
Denna godtrogenhet lyfts ofta fram som en tillgång. Den gör att vår benägenhet att betala skatt är hög. Den svarta ekonomin finns, men är inte tillnärmelsevis så stor som i t.ex. Grekland, som ju nu tvingas skära drastiskt i de offentliga utgifterna och kasta landet in i en långvarig återhämtningsprocess. Men tilliten har en baksida. Vi har invaggats i tron att ”någon” – oklart vem – har koll på och följer upp lagar och regler på produktnivå. Vi tror att finns produkten på butikshyllan, så har någon sett till att produkten är OK, inte hälsofarlig, inte miljöfarlig osv. Därför blir förvåningen varje gång så stor när det visar sig att lasagnen innehåller hästkött. Vi vill inte rubbas i vår tro på att det svenska, rejäla systemet inte skulle fungera.

Det är bekvämt att inte vara obekväm
Vår grundinställning är att folk sköter sina uppgifter, att det finns ansvariga i samhället som säkerställer att fel inte begås osv. Möjligen lutar sig denna övertygelse lite bekvämt mot en annan grundinställning att man inte ska ställa till besvär. Man ska vara lagom och ”svensk” och inte ifrågasätta. Tack, tack. Det blir bra så.

Vi äter upp vår häst
Väldigt tydlig blir denna attityds baksida när man diskuterar maten. För att kräva kvalitet, ekologiskt, närodlat eller spårbarhet måste man vara lite osvensk, ställa frågor, kontrollera, bry sig och vara påstridig. Det stämmer inte med vår tilltro till ”systemet” att ifrågasätta produkter. Vi tackar och bockar och äter upp vår häst hellre än att vi frågar varifrån råvarorna kommer, var tillagningen skett och om växthusets tomater odlats med hjälp av fossil energi. Detta är ett bekymmer och kanske en förklaring till att andelen ekologiska livsmedel fortsätter att vara låg i Sverige. Lägre än i Danmark, t.ex.

Ombudsmannasystemet ur ett annat perspektiv?
Kanske är vår attityd så grundmurad att vägen framåt bara kan gå genom ställföreträdande kravställare, ombudsmän, som ombesörjer vårt kravställande. Lösningen kanske blir att kommuner och landsting anställer duktiga inköpare och beställare, som kan vara tydliga i sin kravlista, som kan kräva spårbarhet, kvalitet och stå för en uppföljning på en nivå som vanliga konsumenter inte klarar. Kanske är det just genom att stärka den offentliga upphandlingen som vi hjälper vanliga konsumenter att få tag i produkter som motsvarar de krav de egentligen vill ställa, men av olika skäl aldrig ställer för att inte vara till besvär.

En oväntad konsekvens av att stärka offentlig upphandling?
Möjligen är det genom att stärka de offentliga inköpen som vi i Sverige även stärker konsumenternas möjligheter att efterfråga produkter av hög kvalitet.

Länktips: Se även ”Inte billigast till varje pris!” .

Inte billigast till varje pris!

Posted on by
2

Så kom Anders Wijkmans utredning om offentlig upphandling. Utredningen i sin helhet har jag inte haft möjlighet att läsa ännu, men i SvD skriver Anders Wijkman själv om huvuddragen och i GP lyfter man på ledarplats några av slutsatserna. Ur hållbarhetssynpunkt är det viktigt att den offentliga upphandlingen fungerar på bästa sätt. Inte minst för att ta täten i omställningsprocesserna och för att möjliggöra ny teknik.

”Ge oss duktiga beställare!”
För ett par år sedan hörde jag i Almedalen byggföretaget Skanskas VD vädja och säga ungefär: ”Ge oss duktiga beställare! Så levererar vi mer än gärna hus med bästa prestanda. Vi kan leverera klimatsmarta, miljövänliga hus, men det är omöjligt om ingen efterfrågar dem. Vi kan inte ensidigt bygga något annat än vad beställaren begär.” Sedan dess har frågan förföljt mig. Hur ska vi säkerställa att våra investeringar i hus, vägar, städer, järnvägar, infrastruktur etc optimeras ur ett hållbarhetsperspektiv?

Strategisk funktion eller service?
Anders Wijkman pekar på ett par viktiga parametrar som kan ha betydelse. För det första strukturellt, hur näringslivet till skillnad från det offentliga involverar ansvariga för inköp i de ledningsgrupper som hanterar strategiska frågor eftersom man ser dessa kostnader som avgörande för företagens villkor. Och att kommuner och landsting har mycket att lära av den synen. Idag tenderar offentliga inköp bli en servicefunktion istället för en central och avgörande fråga. Man skulle kunna lägga till att ansvarsfördelningen mellan tjänstemän och politiker också spelar in – med den göteborgska spårvagnsupphandlingen som aktuell illustration.

Utbildning och arbetsmarknad för kompetent personal
För det andra efterlyser Anders Wijkman utbildning på högskolenivå där ekonomi, juridik, teknik, miljö och socialt ansvarstagande finns med i kurserna. Det är säkert viktigt. Och därmed även att kravprofilen på de personer som ska ansvara för upphandling/inköp vässas så att det uppstår en arbetsmarknad för duktiga personer med bred och djup kompetens. Lite grand får man känslan att attityden ”handla upp lite produkter är väl inte så komplicerat – det kan väl vem som helst” råder. Som vanligt, är min gissning, räcker det inte med instrumentella åtgärder – det handlar lika mycket om värderingar och respekt för yrkeskunnande.

Inte billigast till varje pris!
För det tredje tror Wijkman dessutom att en bättre upphandling leder till kostnadsbesparingar i storleksordningen tiotals miljarder kronor per år. Jag tror det vore olyckligt om upphandlingen ännu mer skulle fokusera på ”billiga inköp”. Det viktiga vore i stället att göra rejäla LCC- och systemanalyser och att på allvar väga in störningar på ekosystemet, på klimatet, på energibehov, råvarutillgång, second-hand-marknad och kretsloppssamhälle osv än att till varje pris köpa det i stunden ”billigaste”. Det är prisfokus som bl.a. lett oss fel när det gäller de stora bekymmer vi nu har att hantera i form av spridning av material och ämnen, återigen hotade havsörnar i Östersjön, utfiskning, rovdrift, bärplockarskandaler i Norrland m.m.

Hinder eller möjlighet?
Det ska bli intressant att se vilket avtryck Wijkmans utredning gör framledes. Kommer hans förslag om en höjning av den nedre gränsen för tillämpning av regelverket genomföras? Eller kommer LOU även fortsättningsvis att vara ett hinder för småföretagare som vill kunna leverera till ”sin” kommun? Och kommer det att bli enklare att kräva ekologisk mat till bamba? *)

Att det får bli ett slut på kortsiktiga ”vinster” är i alla fall klart.

*)   = skolbespisningen för er från icke-Göteborg.

Länktips SvD: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/miljarder-att-tjana-pa-battre-upphandlingar_7966030.svd .

Och GP: http://www.gp.se/nyheter/ledare/1.1361807-goda-affarer-at-medborgarna .

Bortom tillväxten

Posted on by
Reply

”The post growth economy is coming to us – by design or by desaster”. Detta säger en ekonomiforskare från Tyskland, Niko Paech, i en intervju på YouTube – länk se nedan. Fler och fler forskare kommer till tals angående tillväxten, ekonomin och hur vi behöver ett nytt paradigm som håller ihop olika, delvis motstridiga, intressen.

Vetenskapligheten ger utrymme för skeptiker
Alarmister brukar skeptiker benämna de personer, som ständigt påpekar hur allvarligt läget är. Skeptiker och förnekare tar gärna position utifrån ett tolkningsföreträde. Klimatfrågan är ett sådant exempel. Eftersom IPCC inte med 100% säkerhet kan fastställa den mänskliga påverkan på den pågående klimatförändringen raljerar skeptiker och förnekare gärna kring den osäkerhet som vetenskapen per definition måste förhålla sig till. Vi vill gärna tro att det blir en sommar även i år, men 100% säkra kan vi inte vara.

Kakan krymper
Ekonomer delas inte normalt inte in i skeptiker och alarmister. Inte ännu. Men det skulle inte förvåna om vi om 5 år talar om tillväxtskeptiker och tillväxtsupporters. Nödvändigheten av en ständig ekonomisk tillväxt tycks vara en förutsättning för ett antal kalkyler på statsekonominivå. Hur ska våra växande och åldrande befolkningar få en allt större del av den offentliga kakan? När kakan slutat att växa?

Ûberkonsumtion
Samtidigt har Niko Paech rätt. Ekonomin efter tillväxten är på väg emot oss. Antingen som en planerad händelse eller som en katastrof. Jorden och naturens förutsättningar sätter absoluta gränser för resurs- och energiuttag. Ûberkonsumtionen driver en überproduktion som tvingar fram en überekonomi. Vi konsumerar numera långt över vad jorden naturligt återskapar och tär därmed kraftigt på ”kapitalet” istället för att skörda överskottet. Det Niko Paech föreslår är kraftigt förkortad arbetstid som ett sätt att dra ner konsumtion och produktion, samtidigt som han inser att ett sådant förslag skulle möte kraftigt motstånd.

Ta ledigt
Arbetstidsförkortning för att rättvist sänka konsumtionsnivån skulle troligen bara fungera om den blir lagstadgad.   Istället för att krisbranscher drar ner sina volymer skulle vi alla dra ner på vår arbetstid. Istället för att några blir arbetslösa skulle vi alla ”ta ledigt” någon dag per vecka. Rimligtvis samtidigt sänka lönen och dra ner på konsumtionen, framför allt den konsumtion som sker utöver de basala behoven.

Lördagarna – minns ni?
Vi slutade arbeta på lördagar på 60-talet, 40-timmarsveckan med 5 vardagar och en ledig lördag blev praxis. Det är ingen naturlag att arbetsveckan ska se ut på det sättet. Det är fullt tänkbart att vi alla går ner till 32 timmars arbetsvecka. Möjligen skulle det vara praktiskt att införa detta i form av två lediga halvdagar: måndag förmiddag och fredag eftermiddag. Eller så gör arbetsmarknadens parter upp hur de 32 timmarna fördelas.

Nya helgdagar: hela jul och nyårshelgen
En möjlighet är att införa ett antal nya helgdagar, då i stort sett hela befolkningen blir arbetsbefriad. Från den 23 december och till den 2 januari skulle kunna vara ett antal sådana dagar. Eftersom de i praktiken har blivit en sammanhängande ledighet för väldigt många som tar semester, kompledighet och annat för att få vara lediga över jul och nyår. Varför inte lagstifta om detta, när det ändå är praxis?

Hur som helst. Niko Paech har rätt. Vi behöver planera för ekonomin bortom tillväxten, diskutera olika lösningar, vrida och vända på argumenten. Annars möter vi katastrofen.

Länktips: Intervju med Niko Paech. http://www.youtube.com/watch?v=zTgqVNMaSmU.

Släckt med Frankrike

Posted on by
Reply

Att spara energi är en snabb åtgärd som dessutom oftast är relativt billig. Den sparade megawatten, negawatten, hushållar inte bara med våra resurser, den blir snabbt lönsam för slutkonsumenten. I det stora racet talar vi alldeles för sällan besparingar och effektiviseringar. En förklaring är att det saknas starka ekonomiska intressen för att minska effektuttaget.

Självdrag
Ett klassiskt exempel är den eleganta självdragsprincipen för ventilation. Bygger man husen och deras ventilation enligt rätt beräkningar kan luftomsättningen lätt ske med hjälp av naturens egna lagar: varm luft stiger. Självdrag blir en billig lösning att på ett genomtänkt sätt klara moderna ventilationskrav. Bekymret är att leverantörerna inte kan skicka luftfakturor  – de har inga dyra system att föreslå och leverera. Traditionella lösningar med fläktar, trummor och allehanda filter ger möjlighet till procentuella påslag och därmed resurser att informera och sälja. Självdragsleverantören har bara sitt kunnande att sälja, något som är betydligt svårare att paketera med påslag och übervinster.

Vive la France
Nu har i alla fall fransmännen vaknat. Från 1 juli gäller en lag som föreskriver att siste man släcker på kontor och fabriker. Senast en timme efter att siste man gått hem ska det vara släckt. 250.000 ton räknar fransmännen med att minska sina CO2-utsläpp med, och det på ett år. Säkert har de kreativa fransmännen räknat ut hur de kan kringgå lagen. Det gäller att se till att någon jobbar över och inte går hem. Då kan det ju vara tänt. Det vore ju synd om stadens paradgata Champs-Élysées var släckt när turisterna släntrar hem på nattkröken. Men allvarligt talat är det franska initiativet inte dåligt. Det skapar en medvetenhet om behovet av att spara, det blir rättvist eftersom alla har samma regelverk och det kan väcka nästa fråga: hur har vi det med datorer och skärmar, med hissbelysning, fläktar och rulltrappor…?

Synliggör metoder och verktyg
Forskare som John Holmberg på Chalmers brukar hävda att halva lösningen ligger i att fasa in förnybar energi och den andra halvan av lösningen ligger i att spara och effektivisera. Då klarar vi både koldioxidutsläppen och att fasa ut den urankrävande kärnkraften. Det det franska beslutet sätter fingret på är drivkrafterna för att få detta att hända. Frivillighet räcker inte. Vars och ens incitament att släcka en 35 W halogenlampa över skrivbordet, eller några hundra watt lysrörsbelysning i korridoren är uppenbarligen för svagt, och återkopplingen obefintlig till den som tar på sig vaktmästarrollen. Mixen av drivkrafter och styrmedel som ska fixa omställningen är viktig att lyfta fram.

Vi måste synliggöra alla dessa olika metoder och verktyg.

Länktips: Miljöaktuellt: Om den franska släckt-lagen.

 

Klimat och ekonomi – vilka risker vill vi ta?

Posted on by
Reply

Referensramarna för vår världsbild formas av den information vi tar till oss och av den tidigare kunskap vi tillägnat oss. När vi ska förhålla oss till den information som når oss via medierna kan det vara viktigt att kritiskt värdera källan till information. Vem är det som säger detta? Varför, och i vilken kontext? Är informationen i linje med annan information jag tidigare bejakat och integrerat i min kunskapsbank? Eller står informationen i strid mot de fundament jag byggt min världsbild på?

Fem kategorier
Det finns två områden som debatteras flitigt, men där lösningarna på problemen tycks lika avlägsna som någonsin. I båda fallen finns det en kategori teoretiker som diskuterar sina ämnen ur ett forskarperspektiv, en annan kategori makthavare och intressenter som driver sin agenda, en tredje kategori politiker som vinklar argumenten för att de ska passa in i den önskade politiska dagordningen, en fjärde kategori journalister och mediapersoner som ser till att vinkla ett visst urval av tillgänglig information så att denna vinkling i sig blir ett kontrasterande synsätt och därutöver en femte heterogen kategori av tyckare med olika ställningstaganden som tycker att frågorna är viktiga och försöker påverka de nämnda fyra kategorierna och resten av samhället med sina tankar och sitt arbete. (Till denna femte kategori räknar jag f.ö. mig själv.)

Exempel: Klimat
Klimatfrågan kommer ofta upp. En överväldigande del av forskarvärlden står bakom IPCC:s slutsats att människans livsstil med framför allt utsläpp av CO2 och metan påverkar växthuseffekten, som i sin tur på ett komplext sätt leder till höjda temperaturer på jorden, både i luften och i havet. Förändringen framställs som en viktig del av den antropocena tidsepok vissa framstående och tongivande forskare utropat. (Se länktips nedan kring detta). Mot detta står en brokig skara, delvis högljudda forskare och opinionsbildare, som anser att slutsatserna är förhastade och att hotet om klimatförändringar är överdrivna. Skeptiker och förnekare kallas de, på en glidande skala.

Exempel: Ekonomi
Lika ofta är världsekonomin på agendan. Har tillväxten, som ofta skett baserad med immateriella värden som grund, nått vägs ände? Kommer vi att få leva med en långvarig ekonomisk lågkonjunktur, en recession, under lång tid? Kommer världsekonomins obalanser och icke-hänsynstagande till realiteter som råvarutillgångar, energiomställning, social rättvisa, fattigdom, miljöhänsyn, utsläpp, en växande medvetenhet om baksidan av den kapitalism vi trott på… kommer dessa faktorer att på allvar förändra makthavarnas syn på sin roll för samhället? Kommer insikter och verktyg som CSR, GRI och Shared Value att på allvar förändra systemet inifrån eller utifrån?

Graden av riktighet
Om vi återvänder till klimatfrågan kan den beskrivas som en fråga som debatteras på fel sätt om fel saker. Tolkningsföreträdet om rapporter och forskningsresultat är en ständig kamp mellan skeptiker och företrädare. ”Nu finns minsann en rapport som pekar på att hotet om klimatkatastrof varit överdrivet” kan det heta, och nästa dag en annan rapport som bekräftar riktigheten i IPCC:s bedömningar. Som om frågan primärt handlar om att med forskarens krav på övertygande bevis och repeterbara försök bevisa att klimatet förändras, i vilken takt och om människan spelar någon roll i detta. I det mediala armbågsspelet tycks det viktiga vara för både förespråkare och kritiker att få just sin ståndpunkt spridd och bekräftad. Som om frågan handlar om träffsäkerheten i den vetenskapliga analysen. Det är hög tid att de som försöker få klimatfrågan att handla om den vetenskapliga träffsäkerheten i forskningen inser att det är inte det perspektivet som är avgörande.

Vad som inte diskuteras
Den riktigt viktiga frågan handlar om hur vår civilisation påverkas av det snabbt förändrade klimatet på jorden, samt kanske ännu viktigare hur fundamenten för livet på jorden påverkas, ekosystemen, de subtilt formade system, som möjliggör biologisk mångfald och en både vacker och fungerande planet på land och i havet, där systemen är sammanflätade på ett sätt som vi bara förstår till viss del. Vi ser hur reservoarerna i Anderna och i Himalaya krymper, hur vattentillförseln hamnar mer och mer i fokus, något som förändrar livets förutsättningar för flora, fauna och miljarder människor. Indikatorerna är starka. Vad det innebär diskuteras inte. Stormar, oväder, ökade temperaturer, bränder, ökad nederbörd, bortspolat jordlager, översvämningar… flera andra effekter drabbar urskiljningslöst och är svårast för fattiga länder att hantera.

Vilka risker ska vilka få ta?
Hur vi ska organisera våra samhällen för att hantera allt detta diskuteras inte. På samma sätt som hur vi som samhällen och civilisation bör förhålla oss till risktagande på denna fundamentala nivå. Vilka är det som ska chansa med vår framtid som insats och vilka risker är vi benägna att acceptera att dessa chanstagare tar?

Ekonomisk teori
På snarlikt sätt förhåller det sig med vårt ekonomiska system. I den fåfänga och utopiska jakten på korta egna vinster inom en evig tillväxt har beslutsfattarna med finansmarknaderna som hemmaplan till synes försatt en stor del av oss alla i en bekymmersam situation. Kortsiktigt löser man problemen genom ökad belåning, skuldsättning och genom att minska de offentliga utgifterna. Långsiktigt ökar problemen. Framtiden intecknas. Våra barns och barnbarns handlingsfrihet blir mer och mer beskuren. Forskare och nobelpristagare tvistar nu om riktigheten i de paradigm av skiftande slag man ställt sig bakom. Som om det viktiga är att ha haft rätt och att inte behöva erkänna att man inte hade riktigt på fötterna. När miljoner människor i EU och framför allt i utvecklingsländerna drabbas av den misslyckade ekonomiska politiken är teoretikerna primärt inte intresserade av verkligheten utan av vilken modell som ska vinna över den andra.

Samhället spricker
Framför våra ögon krackelerar bilden av ett begripligt samhälle. De skarpaste hjärnorna tävlar om att ha rätt i teorin, vare sig det gäller klimatförändringar eller världsekonomin. Politikerna måste förhålla sig denna diskussion samtidigt som verkligheten visar upp en helt annan bild: påtagliga klimatförändringar, miljoner människor som drabbas redan idag när vi inte ens nått 0,8 graders temperaturhöjning och miljoner människor som tvingas till stora uppoffringar i sin livsföring för att konsekvenserna av den förda ekonomiska politiken drabbar dem med full kraft. Förändringen, såväl till form, metod och innehåll, diskuteras inte. Titanic seglar vidare.

Kampen om livbåtarna
Särintressena arbetar frenetiskt för att påverka politiker och andra beslutsfattare. Man trängs och knuffas för att inte missa någon av de livbåtar som Titanic trots allt erbjuder. I USA investerar kapitalet i valkampanjer och säkrar särbehandling. I Bryssel vimlar det av lobbyister som vill bromsa lagstiftning, som skulle kunna missgynna särintressen. I lokala parlament handlar det kanske mer om att säkra win-win-lösningar.

Partierna som varuhus
Men vem kämpar för helheten? Vem slåss för framtida, ofödda barn? Vem driver med framgång frågorna ur ett ensidigt allmänperspektiv? Inte ens de politiska partierna orkar idag hålla allmänintresset i fokus. Den legitimitet de politiska partierna borde ha just för att de kan balansera särintressena på ett för samhället, allas vårt bästa, framgångsrikt sätt håller på att tona bort. Fram tonar bilden av partier som varuhus i förslagsbranschen. ”Om vi paketerar vår politik så här så når vi maximalt med väljare…”, typ.

Lyssna till minoriteten
Att demokratin inte innebär majoritetens diktatur över minoriteten tycks bortglömt. Majoriteten har en skyldighet att noga väga in minoritetens synpunkter. Det är demokratins kanske viktigaste funktion, att synliggöra hur avvägningen bäst görs där olika intressen står mot varandra och att verkställa beslut, som bygger på i förväg beskrivna avvägningar. (Gruvbrytning kontra renbeten eller bevarande av ovärderliga naturvärden är sådana exempel i närtid).

Synliggör skillnader i betydelse
När det gäller klimatet och ekonomin är avvägningarna ännu viktigare. Vi blir alla förlorare om avvägningen görs på fel sätt, med fel process och med fel synliggörande av processen. Ska vi alla vara med och ta ansvar för framtiden, oavsett om det gäller klimatet, ekotjänsterna, ekonomin, fattigdomen, fördelningsfrågorna, jämställdheten… är det viktigt att dels vi alla inser vår egen roll i förändringsarbetet, dels att medierna, informationsförmedlarna, hittar ett nytt sätt att förhålla sig till värderingen av de frågor, problem och lösningar mänskligheten står inför.

Sätt in i sammanhang
Varje gång det rapporteras om en uppskakande händelse på andra sidan jordklotet borde media anstränga sig att placera in händelsen i ett tidsmässigt, geopolitiskt och kulturellt sammanhang. Världen måste bli mer begriplig om vi ska klara att förändra den nuvarande inriktningen, där händelsefragmenten kastas över oss som osorterade pusselbitar och ingen förklarar vad pusslet föreställer. Att öka mängden information hjälper inte. Det är förståelsen, empatin och delaktigheten i skeendena som är nyckeln till framtiden.

Länktips:
http://christerowe.se/2012/12/nr169-i-en-antropocen-tidsepok/.

Efter Nobelfesten

Posted on by
1

Nobelprisen utdelade, festen avslutad, nio manliga pristagare åker hem från Stockholm. Alla har de bidragit med ”den största nyttan till mänskligheten”, om man ska tro Alfred Nobels motiv och önskan. När silverbesticken diskats, diademen stoppats undan, strålkastarljuset och TV-kamerorna slocknat – går det att värdera dessa gärningar på rätt sätt?

Fördröjningen
Det finns en del klassiska misstag i Nobelpris-historien. Samtiden har svårt att värdera nyttan med uppfinningar. Därför brukar det dröja ett par decennier innan en upptäckt tilldelas ett pris. Nyttan ska ha gjort sig synlig. Men likafullt blir det galet ibland. Det tar lite tid att se att en uppfinning eller upptäckt kanske var till mer skada än nytta.

För 60 år sedan
Så sent som 1949 fick Egas Moniz Nobelpriset i medicin för sitt arbete kring lobotomin. Med nästintill stenåldersliknande metoder gjordes fysiska ingrepp i hjärnan för att ”bota” psykiska sjukdomar. Så sent som 1983 höll några danskar på med detta (enl Wikipedia). Jag är i och för sig inte helt övertygad om att psykopharmaka, som ersatt ”borra-i-huvet”-metoden är det ultimata botemedlet, men det ger i alla fall inte samma horribla utfall i dödlighet som lobotomin.

Diklordifenyltrikloretan
Ungefär samtidigt, 1948, belönades Paul Müller med ett Nobelpris för att ha utvecklat DDT, som var ett effektivt medel mot insekter och som då ansågs harmlöst. Tills vi upptäckte de effekter medlet hade på människan och miljön i övrigt. Möjligen var det själva ingenjörskonsten bakom medlet som fascinerade och inte effekten av medlet. DDT förbjöds i Sverige på 70-talet.

Kvävefällan
I TV-sändningen från årets Nobelfest presenterades fem särskilt viktiga Nobelpris som genom åren fått stort betydelse. Konstgödslet lyftes här fram som en positiv produkt, dvs metoden att binda kväve så att det kan tas upp av växterna och öka skördarna. Uppenbarligen har budskapet från Stockholm Environmental Institute inte nått ut till alla. Kväveöverskottet som hamnar i våra vattendrag och hav är ett allvarligt systemfel för vår planets välbefinnande. Kanske är produkten bra, men användningen har lett till konsekvenser som håller på att bli förödande för balansen i biosfären.

Pris i retur
Det finns naturligtvis fler Nobelpris som aldrig borde ha delats ut. Utan att i detalj jämföra vad som belönats och varför med det faktiska utfallet är det lätt att konstatera att ekonomiprisets vinnare genom åren rimligen borde returnera sina priser i takt med att deras teser och modeller visat sig driva fram finanskriser, skuldkriser och stora orättvisor i resursfördelning på planeten.

”Den största nytta till mänskligheten”, sa Alfred. Synd att Astrid Lindgren sitter i himlen. Hon hade behövt skriva en ny saga om de ekonomer som lurat oss att tro att vi är rikare än vi är.

Kombinationskrisen och civilsamhället

Posted on by
Reply

Långsamt sjunker innebörden in. Det låter osannolikt, obegripligt, ofattbart och tio andra ord på o-. Ekonomijournalisten Andreas Cervenka säger i intervjun med Birger Schlaug i Kunskapskanalen *) med anledning av Cervenkas nya bok ”Vad är pengar?”  att det är osäkert hur pengar skapas. Inte bara Cervenka, även nobelpristagare, forskare, ekonomer som Sandro Scocco nyligen i ett föredrag organiserat av Global Utmaning på Handelshögskolan Göteborg ****) – fler och fler kommunicerar samma ofattbara bild: Pengar uppstår ur en av banker godkänd skuld.

Har världen blivit rikare?
Det verkar således som att inte ens ekonomin är hållbar, den ekonomi som drivit fram oss på gränsen till ekologisk kollaps, klimatmässig förändring av oanade dimensioner, en hänsynslös exploatering av människor och naturresurser, en ofattbart snabb omsättning av värdefulla fossila energiresurser – ekonomin har vuxit på pappret, men i realiteten? Bankerna har stått för en resursökning som bygger på skuldsättning. Har världen därmed blivit rikare eller fattigare? Och är det verkligen så att all denna samlade redovisade förmögenhet bara är en illussion som bygger på tesen om ständig tillväxt? Hur kan så många experter tänka och agera så fundamentalt fel?

Kombinationskrisen
Allt tycks nu sammanstråla i en kombinationskris, där über-konsumtionen, hänsynslösheten och kortsiktigheten på alla områden slår tillbaka med full kraft. Hur ska vi förhålla oss till detta? Vilken handlingsfrihet finns? Hur sker omställningen så skonsamt som möjligt för fattiga, för den miljard människor som lever med den dagliga rädslan att inte klara de mest basala livsnödvändiga behoven? Hur gör vi för att bibehålla vår respekt för oss själva när samhället sätts på prov?

Haiti och Japan
I Haiti, efter jordbävningen 2010, ledde katastrofen till ökad plundring och laglöshet. I Japan fanns däremot en solidaritet i samhället, som bar människor efter tsunamin 2011. Det tyder på att vi i varje ögonblick har en val. Vi kan välja att dela med oss eller att i första hand klara oss själva. Hur var och en agerar i ett krisläge är svårt att förutsäga. Det vi kan fundera på är vilken beredskap vi har, vilken motståndskraft eller resciliens, för att använda ett vetenskapligt uttryck, vårt samhälle har.

Staten, kommunerna och civilsamhället
Delvis med den frågan i bakhuvudet anmälde jag mig till en nationell konferens om ”Överenskommelsen” **), en konferens som ägde rum den 6 december i Göteborg. Samhällets gemensamma resurser finansieras och organiseras genom våra politiskt valda ombud och de verkställande organ som finns underställda politiskt inflytande. Men allt styrs inte av myndigheterna. Näringslivet är till största delen frikopplat från politiken, liksom civilsamhället, föreningslivet och olika initiativ. Utbildning och forskning står i en beroendeställning till politiskt beslutade resurser och hamnar på så sätt i en mellanställning. Det intressanta är nu hur de politiskt styrda verksamheterna på ett intelligent sätt kan ta till vara civilsamhällets kompetenser och resurser.

Hur rustade är vi?
Mot bakgrund av kombinationskrisen som närmar sig med en säkerhet som ett lågtryck från England bör vi fundera över vilken framförhållning som är rimlig/nödvändig för att genom civilsamhället, föreningslivet och frivilliga resurser mildra effekterna av det som kommer. Är vi rustade för att på ett klokt sätt omfördela uppgifter, skapa nya strukturer, underlätta samordning och att ta tillvara civilsamhällets resurser? Våra nordiska grannländer minns fortfarande krigets fasor. I Sverige är vi stolta över att inte ha fört krig på 200 år. Det är naturligtvis bra. Samtidigt är vi sedan länge förskonade från stora påfrestningar på hela samhället. Klarar vi en kombinationskris?

Göteborgs överenskommelse
Överenskommelsen, som snart fyller fem år, har flera nivåer. Staten kan träffa överenskommelser på nationell nivå med organisationer på nationell nivå. Just nu är det kommuner som arbetar med former och innehåll kring samarbetet med kooperativ, föreningar och initiativ som arbetar lokalt. Göteborg har tecknat en lokal överenskommelse ***). Framför allt är man hos de inblandade nöjda med processen, den ömsesidiga förståelsen och att man lagt grunden till en fortsättning. Nu gäller det självklart att ta tag i verkliga problem med utgångspunkt i överenskommelsen. En skillnad hos kommunen med dryga 40.000 anställda i en organisation och hos civilsamhällets organisationer är representativiteten. Kommunen kan och bör agera på ett likartat sätt i olika situationer, medan det ligger i civilsamhällets natur att uppträda utan formell samordning. Insikten om detta faktum och en ömsesidig respekt för olikheterna är avgörande för arbetets framgång.

Ta till vara civilsamhällets resurser
På ett sätt känns det märkligt att vi i Sverige, med vår tradition av folkrörelser, folkbildning, folkets-hus-föreningar, nykterhetsrörelse, frikyrkor etc, skulle ha svårt att hitta samverkansformer mellan den politiskt styrda sfären och den fristående organisationssfären. Har samhället glidit isär? På vilka sätt i så fall? Och vad menar vi med samhälle? Vilka roller vill vi att olika aktörer ska ha i ett samhälle? Vad sker med jämlikhet och rättvisa om ingen kan ställas till svars för resultaten av det som görs? Hur bygger man en modern demokrati som inkluderar, som tar till vara resurser och som på allvar tar itu med vår tids ödesfrågor?

Detta inlägg måste sluta i frågor. Frågor vi måste ställa oss själva om vi ska hitta det nya som ska byggas när skuldekonomin driver oss in i en kombinationskris.
Det är bråttom.

*) Kunskapskanalen visade UR:s intervju med Andreas Cervenka – se programmet här.

**) Ursprungligt dokument om Överenskommelsen här.

***) Göteborgs Stads överenskommelse med företrädare för civilsamhället / social ekonomi här.

****) Skrev på denna sida om Sandra Scoccos framträdande på Handels. Läs här.

Shoppa loss – imorgon kan det vara för sent…

Posted on by
Reply

Idag på första advent kolliderar världsbilderna mer än vanligt. I TV4:s morgonprogram *) ges stor plats åt en ung modekunnig kvinna, Emilia de Poret, som ska hjälpa det stressade partyfolket att snabbt svida om från kontorsklädsel till decembers glöggpartyn. I Svenska Dagbladet läser jag Andreas Cervenkas krönika **) om hur vi egentligen borde ha lämnat tron på den eviga tillväxten långt bakom oss. Ovanligt tydliga kontraster. Skynda på att shoppa loss. Imorgon kan det vara för sent.

Shopping – en drog?
Den obekymrade konsumtionen, den korta glädjen i att få skaffa något nytt och fräscht, att skaffa sig en ny look eller visa att man deltar i den stora kapplöpningen om att få mest beundran… allt detta jagande… hur mycket av det är konstruerade och hur mycket är verkliga behov? Har shoppingen blivit en beroendeframkallande drog? Beroende både för den som shoppar och de företag vars ekonomi bygger på stora volymer? Och är det i slutänden hela samhället som gjort sig beroende av denna drog?

Excellent…
Klarsynta ekonomianalytiker som Andreas Cervenka finns uppenbarligen inte på ledande poster i näringslivet. I så fall hade vi ju sedan länge diskuterat framkomliga vägar ut ur den fälla vi själva skapat (ja ”vi” förresten – jag vet inte hur många som känner sig vara aktivt medskapare av dagens till synes olösliga sammanblandning av reala och fiktiva värden). Det Andreas Cervenka så tydligt framhåller är att vi bara har ett jordklot:
” Som det ser ut nu kommer världsekonomin år 2100 att vara mellan femton och tjugo gånger större än idag. I en värld skapad i Microsoft Excel är detta inget problem. Men i verkligheten finns något som envisas med att inte växa alls: antalet jordklot.”

Problemlistan
Ju längre vi fortsätter på den ”excel”-väg vi stakat ut, desto svårare blir det att hitta en rimlig väg ut ur det dubbla beroendet av fossil energi och fossilt agerande marknader. Vi står inför resursbrist tydligast synlig som peak oil, en global finanskris, svåra konsekvenser av überkonsumtion, ett jordbruk ur balans med naturen, ökande klyftor mellan de rika och de fattiga, en miljard människor utan rent vatten, två-och-en-halv utan toalett, ökande social oro, ett politiskt system som på global nivå inte lyckas lösa problemen och ett antal andra orimliga orättvisor

De två stora planetära hoten
Samtidigt tickar de två stora hoten mot vår existens: en starkt hotad biologisk mångfald med utfiskning av haven som det största osynliga hotet, samt en av forskarvärlden bekräftad accelererande klimatförändring orsakad av mänsklig aktivitet. Ingen manusförfattare i Hollywood hade kunnat hitta på ett sådant infernaliskt scenario. Och dessutom står ingen filmhjälte från filmer om Bond, Rambo eller Die Hard i kulissen med en universallösning.

Varningstext
Två saker borde kanske hända. Reklam för droger är inte tillåtet. På liknande sätt borde öppen eller indirekt reklam för¨konsumtion om inte förbjudas så alltid åtföljas av en varningstext i stil med: ”Den livsstil och konsumtion som här presenteras är inte förenlig med den vetenskapliga definitionen av ett gott framtida liv. Vi varnar för olika möjliga negativa konsekvenser.”

Det andra
Det andra är att varje ekonomichef i varje bank, varje börsföretag och ekonomisk talesperson i de politiska partierna tydligt bör tvingas ta ställning till det Andreas Cervenka beskriver. Stämmer hans analys eller inte?
Steg för steg kanske vi då närmar oss den kritiska mängd av specialister som krävs för att ett nytt paradigm ska formas.

Innan detta sker får vi väl lyssna till bjällerklang som vanligt och ignorera att de egentligen är varningsklockor som klämtar.

*) Länk till klipp med Emilia de Poret i TV4  här.
**) Länk till SvD och Andreas Cervenkas krönika här.