Tag Archives: Ekonomi

Vi lägger pussel och spelar inte Fia med Knuff

Posted on by
Reply

Om jag skriver om ett seminarium brukar det oftast vara i efterhand. Något jag varit på eller följt på webben. Den här gången är det ett seminarium (som webbsänds) som går av stapeln om några dagar och som handlar om något som intresserar mig rejält. I beskrivningen för att locka besökare skriver arrangörerna: ” Stora klimatutmaningar och ändliga resurser innebär att återvinning, återbruk och återanvändning kommer behöva spela en betydligt större roll än idag. EU och Sverige använder dessutom en långt större mängd kritiska mineraler och metaller än vad vi själva producerar, vilket driver på behovet av återbruk av dessa även ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv. Modularisering – där system eller delsystem kan bytas ut och uppgraderas – kommer bli en nyckel till framgång. ” Det låter intressant.

IVA har samlat flera intressanta talare
Eventet äger rum i Luleå och på webben den 16 september 2025 kl 15.15 till 18.00 och arrangeras av IVA. De olika talarna kommer att belysa sin syn på cirkulär ekonomi, prissättning, värdesättning av avfall, återvinning och återtillverkning samt modularisering för utbyte av maskindelar osv. (Länk till anmälan hittar ni längst ner. )

Delrubrikerna andas  nytänkande
Rubriken till seminariet är troligen satt för att locka de sedvanliga personerna, men jag anar av delrubrikerna på dagordningen att man tänker spänna bågen ganska rejält och hjälpa industrin och deras beslutsfattare att förstå vilken typ av nytänkande som måste in för att vi ska klara den samtidiga omställningen, där det handlar om klimathotet, resursanvändningen, det geopolitiska läget med större osäkerheter och en snabb omstrukturering av många fält, där AI kommer att spela roll.

En ny metod för redovisning
Men ändå. Det är något fundamentalt som saknas. Alla vet att det är ekonomin och avkastningsprognoserna, return of investment, börskurser och traditionellt ekonomiskt tänkande som fortfarande styr vad som sker. Ingen utmanar på allvar de ekonomiska mekanismer som genomsyrar alla offentliga och näringslivskopplade budgetbeslut. Kortsiktighet gäller. Det är fortfarande ”BNP-logiken” som styr var pengarna landar. Även om delrubrikerna talar om andra sätt att prissätta, andra sätt att värdera, så är allt fortfarande inkluderat i den redovisningstradition som gäller sedan 80 år och där korta vinster hela tiden går före det långsiktigt riktiga.

Vem ska säga att vi tänkt fel i 80 år?
Så vem ska utmana systemet? Hur ser det seminarium ut som allvar ritar upp en annan spelplan för de dellösningar som är på gång? Det är knappast experterna som verkar inom olika branscher som kommer att ifrågasätta sina egna chefer och styrelser. Vem ska sätta ner foten? Det är knappast de politiker som ständigt upprepar mantran om ökad tillväxt (BNP-måttet) som plötsligt kommer att säga att de tänkt om. Så vem ska säga att nu vänder vi blad och öppnar upp för alternativa sätt att redovisa företagens, fondernas, bankernas och nationernas verksamhetsutveckling? Vem ska säga att vi gjort fel i 80 år som trott att marknadens kortsiktighet skulle klara att väga in planetens och framtidens behov av långsiktighet?

I tur och ordning… för helheten
Jag kommer naturligtvis titta på seminariet och glädjas åt de fenomen som drar åt rätt håll. Men det är själva spelplanen som är fel. Om vi fortsätter att spela Fia med Knuff (marknadens hänsynslösa utslagning) i tron att det är det spel som hjälper alla spelpjäser att nå sina mål så tror vi fel. Vi lägger i själva verket ett pussel, där alla bitar behövs för att bilden ska bli hel. Och tärningen i Fia kan ersättas med att var och en lägger sin bit i tur och ordning eftersom det är helheten vi alla behöver och eftersträvar.

Länktips:
IVA-seminarium 16 september 2025 i Luleå och på webben: här

Läst: Anders Wijkmans artikel om ekonomi

Posted on by
1

Det är ekonomin som styr hur världen utvecklas. När olika intressen står mot varandra kan man konsekvent utgå ifrån att starka finansiella intressen oftast drar det längsta strået. Det är inte bara i USA som andra hänsyn än kortsiktig ekonomisk vinst får stå tillbaka. Under hela 1900-talet och med fortsättning in i vår tid har resurser, särskilt naturresurser, setts som exploaterbara hävstänger för ekonomin. Det gäller mineraler, oljan och andra fossila tillgångar, men också exempelvis skogen och fiskbestånden i världen. Trålning i Östersjön ses som något bra, även när ekosystemen riskerar att krackelera.

Kvalitet är viktigare än kvantitet
Anders Wijkman skrev i somras en viktig DN-debatt-artikel (länk se nedan) som pekade på det bakvända i att vi fortfarande mäter ekonomin i något slags bruttosammanhang. Alla varor och tjänster slås ihop och kallas BNP. Oavsett om det som utförs handlar om att asfaltera grönytor eller att sälja och sprida PFAS-bemängda bekämpningsmedel mot skadedjur i vårt jordbruk. Vi behöver andra mätetal, skriver Anders Wijkman, där det blir möjligt att synliggöra kvalitet i stället för kvantitet och sociala faktorer ges ett utrymme för att mäta hur välståndet utvecklas över tid och på ett rättvist sätt. Idag halkar många länder efter och även i de rika länderna ökar klyftorna. Istället för ”trickle down” som Thatcher lanserade borde vi tala om ”trickle up”, skriver han. Detta eftersom det är de rikaste som gynnas av den ekonomiska utvecklingen.

Wellbeing economy for all
Anders Wijkmans artikel har flera relevanta och intressanta hänvisningar till aktuell forskning och till internationella rörelser. Han nämner ”Wellbeing economy for all” som ett exempel på hur planetens och välbefinnande kan sättas i centrum som alternativ till dagens mainstream-ekonomi. Intressant är att organisationen har kopplingar till ett antal länder på högsta nivå. Det räcker inte att vara överens om målet, det behövs ju konkreta steg i verkligheten för att något ska hända. (Se länktips nedan). Det finns också forskare som ägnar en hel del tid åt att synliggöra och testa andra ekonomiska modeller. Ett inspirerande exempel är den forskning som bedrivs av Jennifer Hinton i Lund och som för enkelhets skull kan kallas ”lagomekonomi”.

Lagom är ett bra ord för en rimlig takt
Det mest rimliga är ju att vi anpassar produktion, användning, ägande och återvinning av resurser till våra långsiktiga behov. Idag låter vi ”ekonomin” gynnas av att överproducera, överkonsumera och överbelasta planeten med det vi orsakar av skräp, inte minst plastfragment. BNP ökar när vi gör av med onödigt mycket energi, tar upp onödigt mycket råolja, producerar onödigt många produkter, köper onödigt många varor och slänger onödigt mycket på sophögen. Det måste gå att bygga en ekonomi som genererar en rimlig balans mellan behov och resurser på global nivå. Det teoretiska fundamentet för denna lagomekonomi är sådant som Jennifer Hinton och andra ägnar tid åt. För mig illustrerar detta med lagomekonomi kärnan i det som ”Cirkulär ekonomi” borde handla om. Inte att samla in mer och mer plast för att göra nya produkter av gammal plast. Det ska vi också göra, men ekonomin är det centrala i sammanhanget.

Vi kan inte fortsätta att sabotera för kommande generationer
Nästa steg måste vara att vi skyndsamt breddar utbildningen på våra handelshögskolor och i ämnet ekonomi. Det duger inte längre att enbart utbilda i hur den gamla slöseri-ekonomin fungerar. Vi har begränsat med resurser, vi kan inte tillåta oss att sabotera miljön och människors livsvillkor för att gynna ett fåtal kapitalägare. Välfärden ska byggas genom att vi använder produktionsresurser och skatteinstumentet på ett klokt sätt. Inte genom att sabotera för kommande generationer. Hushållning är vad det handlar om. Spara den under miljoner år lagrade råoljan för kommande bruk, fasa ut förbränningen skyndsamt och skapa regelverk som ålägger industrier och producenter att ansvara för hela livscykeln kring det de producerar.

Företagen måste lära sig att bädda sängen
Det är ungefär som när vi kräver att våra barn lär sig att bädda sängen, torka disken och städa upp efter sig, måste företagen ta hand om konsekvenserna av det de producerar. Vi kan inte låtsas att planeten är en gigantisk soptunna, där det är fritt fram att skräpa ner och förstöra livsmiljön för kommande liv. Akut handlar det om ämnen som PFAS och andra kemikalier, och på sikt måste vi säkerställa att allt som produceras kan ingå i kontinuerliga produktionscykler. Återbruk på riktigt. Där ekonomin tyglas så att den bygger en rättvis värld, där majoriteten människor får det bättre. Den egoism och girighet som präglar mainstream-ekonomin idag hör hemma i en annan tid och har inget med framtiden att göra.

Länktips: Anders Wijkman i DN 29 juli: https://www.dn.se/debatt/var-fixering-vid-bnp-riskerar-att-sla-tillbaka-mot-oss/

Länktips: Wellbeing Economy Governments: https://weall.org/wego

Länktips: Ett exempel på bok från Jennifer Hinton: https://portal.research.lu.se/en/publications/how-on-earth-flourishing-in-a-not-for-profit-world-by-2050-workin

Lönegapet får inte växa

Posted on by
Reply

Lönegapet bara växer. De rikaste drar ifrån och övriga får betala. Tydligast, som vanligt, i USA. Men detta fenomen sprider sig i den värld som domineras av vinstjakt. Hur det ser ut i USA illustreras av en klipp i länktipsen nedan. Men det är tyvärr så att vi har idag fattiga i Sverige som har svårt att få ekonomin att gå ihop. Närmare en halv miljon svenskar lever enligt SCB på ett sätt som gör att de har svårt att få ekonomin att gå ihop. Rädda Barnen anser i en rapport, som är ett par år gammal, att det är 200 000 barn som lever i ekonomisk utsatthet. De har naturligtvis extra lätt att lockas av ett förslag att ”tjäna lite extra pengar”.

Barnbidraget är tänkt att täcka upp vissa merkostnader
Det finns inget som tyder på att den här utvecklingen har ändrats sedan Tidögänget tog över. Snarare tvärtom. Barnbidraget har inte höjts sedan 2018 och är inte inflationsskyddat, dvs täcker allt mindre av kostnaden det innebär att ha ett barn. (Se länktips nedan om hur barnbidraget nu är på sin lägsta nivå på 50 år). Inte minst innebär barn att bostaden behöver vara större än om inga barn finns i familjen. Särskilt om barnet ska lyckas göra läxorna och kunna få sova de extra timmar varje barn behöver.

Flera branscher förlorar på utvecklingen
Men lönegapsutvecklingen är negativ för många branscher. Det klassiska exemplet är hotellverksamhet. Det går inte att bedriva hotell med ett fåtal gäster som betalar mycket för en natt. Idén med hotell bygger på att många kan betala så att hotellet är fullbelagt och att det finns täckning för att ha personal som städar, lagar frukost osv. En biljonärsgäst är mycket sämre än tusen icke-miljonärer för den branschen och många andra branscher. Att gå på bio, teater eller idrottsevenemang, exempelvis.

Utvecklingen leder fel
Kopplar man dessutom ihop lönegapsutvecklingen med strävan att avgiftsbelägga och privatisera delar av välfärden ser vi snabbt vartåt det bär iväg. De rika får full service och kommer först i kön till operationer osv, medan den utan pengar hamnar utanför. Välfärden behöver riggas så att den motverkar en oönskad utveckling. Vi ska inte ha ett samhälle som skiktar människor utifrån ekonomiska förutsättningar. Det leder till motsättningar och göder egoism både bland de rika och bland de fattiga. Samhället behöver ha strukturer som fördelar resurser på ett rimligt sätt. Alla vinner på det.

Peakade vi 1980?
Var det 1980 som allt var som bäst? Det är det intrycket man får när man läser ”Världens jämlikaste land” (se länktips nedan). Jag citerar ur inledningen: ”I början av 1980-talet var Sverige jämlikast i världen, ja förmodligen var vi det jämlikaste land som någonsin funnits. Inkomster och andra resurser var jämnare fördelade i befolkningen än vad de någonsin tidigare varit och jämfört med hur de fördelades på andra håll. Sedan dess har ojämlikheten ökat snabbt. ” Kanske var det så. Att vi steg för steg avlägsnat oss från det högersidan brukar beskriva som ”sosse-samhället” och som tog fart när Reagan och Thatcher banade väg för en privatisering av det som samhället tidigare hade ansvar för. Det skulle ju bli så mycket mer effektivt om näringslivet fick ha hand om apotek, järnväg, arbetsförmedling, vård och omsorg osv. Det som hände var att folk snabbt delades in i vinnare och förlorare. Och förlorarna uppmanades att ta sig i kragen. Jobba mera, springa fortare, slita ut sig och inte klaga.

Kortsiktig vinstjakt leder fel
Min slutsats är att det som behövs är ett annat sätt att redovisa verksamhet, ett redovisningssystem som inte bygger på vinstjakt och kortsiktighet. Mer om det vid ett annat tillfälle.

Länktips: Lönegap i USA: https://www.facebook.com/reel/1252638349847274

Länktips: Rädda Barnen-rapport från 2021: https://resourcecentre.savethechildren.net/pdf/Barnfattigdom-i-Sverige-211206UPDATED.pdf

Länktips: Barnbidraget: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/barnbidraget-pa-lagsta-nivan-pa-50-ar-gor-ingen-storre-skillnad

Länktips: Världens jämlikaste land: https://du.diva-portal.org/smash/get/diva2:1512087/FULLTEXT01.pdf

Mycket intressant om V2G

Posted on by
Reply

Vehicle to grid, V2G, är en teknik som vi alla behöver hålla oss informerade om för att förstå hur elsystemet ska kunna optimeras på olika nivåer. I Almedalen ordnade Mattias Goldmann och 2030-sekretariatet ett event med en handfull sakkunniga för att bena ut var tekniken befinner sig och vilka affärsmodeller som finns i närtid, vem som gör vad osv. Turligt nog spelades eventet in och finns att kolla i efterhand, se länktips nedan.

Hur tar vi bäst tillvara nyttan med buffertlagring?
Mattias Goldmann är duktig på att leda den här typen av samtal. Han ställer frågor och leder varsamt diskussionen framåt så att även den som inte är tekniskt intresserad på nördnivå kan ha behållning av det som sägs. Det som borde hända nu är att vi får en både bred och djup debatt om hur nyttan med den smarta batterilagringen bäst tas till vara. För det var tydligt under seminariet att elnätet, fordonsägare och elkonsumenter har nytta av att kunna använda buffertfunktionen hos batterierna, eftersom bilar ofta står stilla och då också skulle kunna vara uppkopplade mot nätet. En jämn belastning, där effektuttag och strömtillförsel kompenseras är att föredra, särskilt som det alltid kan uppstå störningar i elförsörjningen.

Ett antal aktörer fanns på plats
Laddboxtillverkaren Zaptec hade tagit initiativ till seminariet eftersom man ser att det är viktigt att nätägare, banker, fordonstillverkare och många fler behöver samordna sina ansträngningar för att få en ny bransch att utvecklas i rätt riktning och på rimlig tid. Volvo Cars, Ziklo Bank, Power Circle och Ellevio var de övriga medverkande i seminariet, som inleddes med att klargöra var vi står idag med uppkoppling Vehicle to Home.

Systemet behöver sätta sig
Niklas Kilberg från Volvo Cars nämnde att det som behöver utvecklas är ett mer generellt gränssnitt, inklusive regelverk och ansvarsgränser, där det blir möjligt för en elbilsägare att parkera sin bil och koppla upp den på valfri plats så att den lagrade energin kan tas tillvara och säljas på ett sätt som gynnar både nätägare, fordonsägare och elsystemet i stort. Exakt vem som ska tjäna vad på ett smartare buffertsystem, där fordonsbatterierna är den centrala delen blev väl aldrig riktigt klarlagt under seminariet. Troligen finns en förväntan att ”marknaden” ska lösa detta på traditionellt sätt. Jag ska återkomma till den frågan strax.

Man måste inte vara tekniknörd
En central tanke under seminariet var att man som fordonsägare ska kunna lita på att systemet ”sköter sig själv”. Man ska inte behöva vara en aktiv trejdande part för att kunna tjäna pengar på sin uppkopplade bil. Men exakt hur marknaden ska utvecklas och av vilka parter blev inte riktigt tydligt, mer än att Ziklo Bank såg en roll för sin del att vara en part som håller koll på olika avtal, nyttjandetider och pengaflöden i relation till kvalitetsparametrar, förväntade laddcykler osv.

Det finns motkrafter och ologiska hinder
Skattefrågan kom upp, liksom det märkliga att det finns bidrag för den som vill installera stationära batterier för buffring av el, men så fort batterierna har flera funktioner (som i en bil) tar stöden slut. Troligen hänger detta samman med att det finns starka intressen som bevakar att tidigare kalkyler gäller och att inga överraskande parametrar ändrar lönsamheten för de aktörer som gjort stora investeringar i det nuvarande systemet. Det finns alltid krafter som vill bromsa förändring.

Alla fossilbilar ska inte bli elbilar
Jag har två reflexioner som känns angelägna att dela med mig av. Dels fanns en underliggande förväntan i seminariet att fordonsparken kommer att bytas ut ett-till-ett och att ägande och användande kommer att fortsätta som idag, vilket jag ifrågasätter. Vi kommer att ha mindre direkt ägande och mer av nyttjande, vilket gör att fordonens totalekonomi och uppkopplingstid blir annorlunda. Genom medlemskap i nätverk eller ”pooler” kommer vi att ha tillgång till fler och olika fordon och också kunna dra nytta av hur smart kollegor i samma ”pool” kopplar upp sig, använder fordonen och optimerar nyttjandet. Kanske blir det banker som Ziklo som hjälper till att skapa nätverk, som man ansluter sig till för att på olika sätt nyttja fordonens mobilitet och lagringsförmåga.

Samverkan och win-win istället för konkurrens
Min andra reflexion gäller hur vi generellt behöver gå från en konkurrensekonomi till en samverkansekonomi. Samverkan var också något som kom upp mot slutet av seminariet. Gunnar Ekeroth från Ziklo Bank nämnde just samverkan som en nyckelparameter för framtiden. Och kanske är det så att klimatfrågans överordnade karaktär och den nya teknikens möjligheter är exakt de förutsättningar som behövs för att i lite olika testpilotfall pröva hur ekonomin kan utvecklas i win-win-format istället för vinna-eller-förlora. Samhällsnyttan med ett smart nyttjande av dubbelriktad laddning (V2G) måste tas till vara och får inte begravas under suboptimerande affärsmodeller, där enstaka företag tjänar storkovan och vi som samhälle missar de stora fördelarna med ett teknikskifte.

Samhällsnyttan måste vägas in
Det som kommer att behövas är parallella och godkända sätt att redovisa företagsekonomi, inklusive beskattning. Men detta behöver vi oavsett, eftersom den nuvarande vinstjakten och suboptimeringen på företagsnivå inte tar hänsyn till sammanlagringseffekter, samhällsnytta osv. Hur vi än gör kommer vi att behöva ta fram ett nytt och mer rättvisande sätt att redovisa företags verksamhet, inklusive beskattning. Och då är det ju enklast att göra detta i samband med innovativa språng, där det blir läge att formera nya ansvarsgränser, regelverk och målsättningar. Bollen ligger hos V2G-gruppen att visa vägen även kring hur vi kommer ur suboptimeringsfällan, som traditionell redovisning alltid landar i.

Länktips: 2030-sekretariatets V2G-seminareum under Almedalsveckan: https://www.youtube.com/watch?v=yIj7qDESAGg

Varför ser inte S kopplingen mellan klimat och rättvisa?

Posted on by
Reply

Klimatfrågan pockar på en lösning. Det går att låtsas som att den inte spelar någon roll, förneka och förminska frågans dignitet, men i själva verket går det inte att komma undan frågans betydelse. Vi kan skyffla över konsekvenserna på våra barn och barnbarn, men hur solidariskt är det? För att ta tag i klimatfrågan behöver vi ett politiskt ledarskap.

SD styr från baksätet
Tidögänget har sedan snart tre år visat att man duckar frågan och låter SD:s bagatelliserande och förnekande styra. Så fort klimatfrågan kommer upp så viftar ministrarna med kärnkraftskortet, som ju visat sig vara väldigt dyrt och långt ifrån säkert att det kommer att kunna lösa problemet. Snarare ser vi hur utsläppen nu ökar med regeringens SD-anpassade politik.

Kommer nästa regering göra det som krävs?
Bekymret är att oppositionens ledande parti, Socialdemokraterna, heller inte tycks vilja prioritera klimatfrågan. På sin kongress nyligen avbröts partiets Magdalena Andersson av aktivister som protesterade just mot detta. (Se länktips nedan). Om inte Moderaterna prioriterar klimatfrågan och Socialdemokraterna inte heller vill göra det blir det bekymmersamt. I så fall är ju risken stor att ingen regering, oavsett hur det går 2026, kommer att göra det som krävs.

Just klimatfrågan är ju tydligt kopplad till rättvisa
Lite märkligt är det. Socialdemokraterna borde ju inse att klimatåtgärderna, klimatskatter och andra åtgärder innehåller möjliga rättvise-utjämnande åtgärder. När nu Sverige har mer än 500 miljardärer och klyftorna i samhället ständigt ökar är det väl ett mycket lämpligt läge att slå flera flugor i samma smäll och både vidta åtgärder för att bromsa klimatproblemen samtidigt som man justerar för de värsta konsekvenserna av den ekonomiska politik som motiverats av ”valfrihet” och som har handlat om att flytta förmögenhet från välfärdssektorn till koncernbolagsägare och spekulanter.

Olika slags miljardärer gör olika skada och nytta
Det finns också en analys av Ruchir Sharma i Financial Times som enligt en artikel i Fria Tider säger att en sund ekonomi behöver både förmögenhetsskapande och viss omfördelning. Men en osund ekonomi som ägnar sig åt att omfördela en i huvudsak befintlig förmögenhetsmassa från fattiga till de rika lever farligt, och när den balansen rubbas så hotas hela systemets legitimitet. Det kan vara en revolution på väg, hävdar Sharma. Sverige är på en farlig väg. Mellan år 2022 och 2023 ökade miljardärernas andel av BNP med fyra procentenheter till 31 procent, något som sticker ut i en internationell jämförelse. Sharma delar in miljardärer i olika kategorier och de som blivit rika av arv är den kategori som inte bidrar till en sund balans. Han varnar för utvecklingen och det är lätt att hålla med.

En enkel koppling
Vi behöver dels identifiera vilka problem vi har och hur världen ser ut, dels förstå vilka åtgärder som kan bidra till att vrida utvecklingen åt rätt håll. Kopplingen ekonomi – klimat och rättvisa borde vara väldigt enkel att göra för ett parti som Socialdemokraterna.

Länktips: https://www.friatider.se/har-tystas-magdalena-andersson-pa-s-kongressen-skams-pa-dig-magda

Den nya världsordningen

Posted on by
Reply

Utvecklingen i USA är oroande, minst sagt. Donald Trump ska återkomma som president trots att han sånär ordnade en statskupp i januari 2021, när stormningen av Kapitoleum ägde rum. (Eller kommer han tillbaka tack vare det han gjorde för att kullkasta det politiska systemet?) Hur som helst får världen nu ställa in sig på att det återigen blir en president i Vita Huset som inte bryr sig hur det går med det globala klimatet, ekosystemen och andra hot. Tvärtom tycks han vara inställd på att bana väg för en ny världsordning, där den ekonomiska makten får ännu större, reellt, genomslag än tidigare.

SvD ledare 5 januari 2025

Nu ritas kartan om
Svenska Dagbladet hade en intressant ledare den 5 januari av Olof Ehrenkrona, som varnade för utvecklingen under Trump. När Trump och de ekonomiska makthavarna med Elon Musk i spetsen nu även skaffar sig ett avgörande inflytande på den globala politiska arenan är det något helt nytt som framträder. Om de starka finansiella aktörerna förr höll sig i bakgrunden och hade ett outtalat samförstånd med politiken, ungefär som Wallenberg alltid har agerat, träder nu de nya giganterna fram och tar plats på den globala arenan. Utan att vara folkvalda och utan att formellt ha någon ämbetsmannaroll träder Musk & Co nu fram och kräver t.ex. nyval i Storbritannien och ger sitt fulla stöd åt AfD i Tyskland. Att de har ekonomiska resurser att påverka samhällsutvecklingen råder det ingen tvekan om. Det nya är att kartan ritas om. Istället för att politiken sätter upp spelreglerna för de ekonomiska verksamheterna är det nu ekonomin som har politiken i sitt grepp. Ingen har kontroll över de nya makthavarna.

De vill se ett försvagat Europa
När jag läser Ehrenkronas text slås jag av hur ensidigt han ser på samhällets möjligheter och utmaningar. Trumps framfart beskrivs i bästa fall som en möjlighet för entreprenörskap och innovation och i sämsta fall som att Europas länder går från att vara allierade till USA till att vara vasaller, klämda mellan de stora militärmakterna. Risken att Trump snabbt gör upp med Putin och delar in världen i intressesfärer är uppenbar och i den nya världsordningen har Europa en betydligt svagare position. Denna försvagning av Europa kan vara motivet för Musk att vilja stärka det nationalistiska AfD och Farage i Storbritannien.

Elitegoism banar väg för breddegoism
Det jag saknar i Ehrenkronas text är någon passus som indikerar att han förstått att ”business-as-usual” inte längre är möjlig. Om vi ska klara klimatfrågan och alla resursutmaningar inklusive de planetära gränser som Rockström talar om kommer vi att behöva organisera samhällena på ett mycket smartare sätt. Men inget i Ehrenkronas text antyder den insikten. Snarare tycks han inse att klockan klämtar för den traditionella högern, den höger som under lång tid kombinerat ekonomisk vinning med ett tydligt motstånd mot allt som kunnat sorteras in under ett vänsterparaply. Det samhälle i obalans som den gamla högern så länge kämpat för tycks nu bana väg för en ännu radikalare höger byggd på populism och förenklade budskap. Om den gamla högern var en slags elitegoism i politisk förpackning kan den nya högern kanske beskrivas som en egoism i breddformat.

Vägen tar slut för de som vill ha mer obalans
Man kan fundera på hur den traditionella högern nu kommer att lägga upp sin taktik. I Sverige kommer sannolikt Tidögänget fortsätta sitt samarbete. Att ändra inriktning skulle ju innebära att erkänna att man hade fel i sin gjorda analys. Åkesson kan sitta still i båten och vänta på vad kommer. När Putin och Trump delar upp världen mellan sig blir det självklart för Åkesson att vinnlägga sig om goda relationer med båda parter och att återigen argumentera för att medlemskapet i EU inte gynnar Sverige. Det liberala partiet i Sverige kommer troligen hålla fast vid sin ekonomiska grundsyn och blunda för farorna med hur den nya världsordningen utökar makten för vissa globala ekonomiska aktörer. Om liberaler nu i ett hundra år argumenterat för att frihandel och ekonomisk vinst är avgörande för att säkra framväxten av ett gott samhälle lär de inte kunna släppa den tanken. Samtidigt som facit bevisar motsatsen i form av den extrema ekonomiska obalansen i världen. Vinstjakt in absurdum löser ingenting.

Förhandlingsstrategin behöver nog omprövas
Socialdemokraterna behöver också ta sig en funderare. Så länge arbetarnas villkor kunde förbättras via centrala förhandlingar kunde man rida på den rådande ekonomiska utvecklingen och göra anspråk på delar av den vinst företagen genererade. Men i takt med att vinster snarare skapas ur fiktiva värden än ur arbetade timmar är det svårt att hålla jämna steg med de mest förmögna när det gäller ekonomisk rättvisa. Andreas Cervenkas rapporter och böcker borde få vilken socialdemokrat som helst att inse att det nu behövs en annan motkraft för att generera rimlig rättvisa åt flertalet.

Det är uppenbart att de gamla lösningarna inte längre är relevanta när världsordningen förändras.

En orimlig utveckling måste bli rimlig

Posted on by
2

Det Olivier De Schutter, som arbetar med fattigdomsfrågan inom FN-systemet, pekar i på den artikel jag nämnde i föregående blogginlägg föranleder ytterligare en kommentar. (Se länktips nedan till nämnda inlägg). Den tanke som alla måste ställa sig är hur världen och våra samhällen långsiktigt ska utvecklas. Vart tar våra samhällen vägen om det är nuvarande principer som får råda och vad skulle behöva ändras för att utvecklingen ska bli mer rättvis och långsiktigt hållbar?

Koncentrationen av förmögenhet är ohälsosam
Olivier De Schutter pekar på det orimliga i att tro på en evig tillväxt. Den kommer inte att kunna lösa de problem vi ser idag och knappast heller lösa de problem vi ännu inte ser skymten av. Så som världen är organiserad idag har koncentrationen av makt, inflytande och rikedom bara ökat. Och detta egentligen oavsett om den exekutiva makten innehas av demokratisk valda eller självutnämnda makthavare. Det finns en strävan efter mer vinst, mer inflytande och mer rikedom som inte balanseras i tillräckligt hög grad av andra krafter. Tio procent av världens befolkning orsakar hälften av alla utsläpp. Den rikaste procenten av världens befolkning kontrollerar dessutom nära 60 procent av alla finansiella tillgångar enligt en Oxfam-rapport.

Orättvisan växer
Det största problemet är att skillnaden i förmögenhet ökar. De rikaste blir allt rikare. Det ekonomiska systemet och hur det används bygger inte på en strävan efter en rimlig balans mellan olika intressen. Istället förstärks hela tiden de processer som troligen till slut bara leder till lösningar baserade på våld och ensidiga anspråk. När orättvisan blir uppenbar och omöjlig att hantera på ett civiliserat sätt lär tålamodet ta slut hos väldigt många. Det politiska systemets förmåga att kanalisera önskemål och drömmar kommer att bli avgörande. Dagens orimliga utveckling behöver bytas ut mot en rimlig.

Relativ och absolut fattigdom ─ så många är drabbade i Sverige
När fattigdomen i Sverige ska beskrivas är det vanligt att utgå från den relativa fattigdomen uttryckt i procent av en medianinkomst. SCB kan ibland redovisa denna fattigdom som att 1,5 miljoner svenskar är fattiga. Andra forskare räknar med att cirka en halv miljon svenskar lever i absolut fattigdom. Bekymret är också att bostadsbidrag och liknande konstruktioner inte fullt ut täcker kostnaderna. En betydande del av de fattiga är pensionärer och tyvärr finns det även barnfamiljer som lever under svåra förhållanden. Även i USA finns det en stor andel fattiga. En siffra som har nämnts är 45 miljoner amerikaner. En inte obetydlig del av de fattiga tvingas troligen in i den svarta och illegala ekonomin för att klara sin försörjning.

Basinkomst är en väg att gå
Olivier De Schutter från FN talar om en universell basinkomst som en väg framåt. Och då kopplad till ett generellt system, där inget behov undersöks. De rikaste skulle i detta system få del av basinkomsten, men också få betala inkomstskatt. De rika måste också skjuta till en större andel av sin inkomst i någon form av progressiv beskattning. I annat fall skulle systemet permanenta inkomstklyftorna, tycks han mena. Självklart finns det fallgropar i ett basinkomstsystem och det kan säkerligen inte införas i ett enda steg. En intressant väg att gå vore att koppla basinkomsten till barns rätt att slippa en orättvis fattigdom. Han skrev i rapport 2021 att varje satsad dollar skulle ge sjufalt tillbaka i form av minskade kostnader för ohälsa, brottslighet och olika insatser.

Långsiktiga mål måste diskuteras
Framför allt behöver diskussionen föras om de långsiktiga målen för ekonomin, samhällsutvecklingen och välståndet. Hur ska världen, EU och Sverige bli en bättre plats för fler? Hur undviker vi att den enda lösningen som individer, grupper och länder tror återstår är att gripa till vapen?

Länktips: Artikel om förmögenhetskoncentrationen i Sverige: https://www.dagensarena.se/innehall/sverige-har-nast-storst-formogenhetskoncentration-eu/

Mer om fattigdomen: https://tidningenglobal.se/2024/19-januari-2024/de-rika-blir-rikare-och-fler-blir-fattiga/

Min föregående bloggtext om Olivier De Schutter: https://christerowe.se/2024/12/nr1148-om-de-stora-pengarna-och-de-sma/

En översyn av pensionerna tycks behövas

Posted on by
2

Pensionsfrågan är viktig för oss alla. Förr eller senare får de flesta av oss del av den kaka vi alla sparat till senare. Men när jag läser om hur systemet (inte) fungerar blir jag bekymrad. Om pensionssystemet inte ger alla, eller nästan alla, en rimlig inkomst efter arbetslivet kommer förr eller senare en växande känsla av misstro att bre ut sig. Om ”vanligt folk” inte klarar att leva ett rimligt gott liv på sin pension raseras tilltron till en stor del av samhällsbygget. Arbetslivet skapar meningsfullhet, bygger social gemenskap och bidrar till vårt välstånd, och genom att delar av vår lön går till skatter är vi alla delaktiga i kostnad och nytta. Och när vi inte längre orkar arbeta ska vi ha satt undan tillräckligt med pension för att leva rimligt gott resten av livet. Det är så det är tänkt. Men om pensionen inte räcker till det basala, hur gör vi då?

Jag läser lite intervjuer
Jag läser vad Pensionsmyndighetens analyschef Ole Settergren säger i olika intervjuer. (Länk till en av dem nedan). Han menar tydligen att pensionssystemet egentligen är robust, men att det behöver justeras på vissa områden för att bättre leva upp till de intentioner som fanns när det skapades. En gång i tiden, för mer än ett hundra år sedan, hade vi en genomsnittlig livslängd på ungefär 45 år, medan pensionsåldern sattes till 67 år. Idag lever vi betydligt längre och vi är samtidigt också fler som bidrar till att fylla på systemet med våra inbetalningar. På ett hundra år har mycket hänt.

Hälften av oss ska tydligen bli fattiga som pensionärer
Många pensionärer lever idag nära fattigdomsgränsen. Om man tittar närmare på de procentsatser som lagstiftarna enats om är det inte så konstigt. Å ena sidan bedöms en person passera fattigdomsgränsen om vederbörande tjänar mindre än 60 procent av medianinkomsten i landet. Å andra sidan är tanken att pensionen ska ge just 60 procent av den lön yrkesarbetet gav. Att bli pensionär innebär på så sätt att hälften av oss med stor sannolikhet hamnar i fattigdomsfällan. Och så tycks det vara tänkt!

System har svårt att både spegla skillnader och att minska dem
En felaktig tanke med hur pensionssystemet är uppbyggt är att det både ska spegla skillnader i yrkeslivsinkomst ( det ska löna sig att arbeta) och samtidigt stärka de svagaste grupperna så att skillnaderna inte blir så stora. Man kan inte ha ett system som både värnar skillnader och minskar dem.

Analyschefen på Pensionsmyndigheten pekar på det motsägelsefulla
Till detta kommer problemet med att kvinnor ofta fastnar i deltidsarbete och lägre livslön. Detta samtidigt som kvinnor statistiskt sett lever längre än männen. Lägre pension ska räcka längre. Det går inte ihop. Dagens system sägs också innebära att det som var tänkt som undantag istället har blivit regel. Enligt en artikel på nätet säger Pensionsmyndighetens analyschef så här: ”Grunden för pensionssystemet är att var och en under yrkeslivet tjänar in pengar till sin egen framtida pension. Men om det för 70 procent av befolkningen läggs på en skattefinansierad förmån, och de övriga 30 procenten oftast har haft inkomster över taket, så är det få pensionärer som kan sägas ha en allmän pension som är inkomstgrundad, konstaterar Ole Settergren. – Det är väldigt motsägelsefullt, otydligt och ineffektivt, säger han. Bekymret är antagligen att det är impopulärt eller riskfyllt att röra pensionssystemet, eftersom det är tätt mellan valdagarna. Det är svårt att vinna riksdagsval på försämringar eller det som uppfattas som försämringar.

Det behövs en översyn
Men ändå är det en bred parlamentarisk översyn av pensionerna och dess effekter som kommer att behövas, där det också måste kunna diskuteras hur olika skatter får genomslag. Reavinstskatt, fastighetsskatt, förmögenhetsskatt osv måste kunna vridas och vändas på. Och vi behöver ett rimligt rättvist system som inte i onödan tvingar pensionärer att söka bidrag. Bidrag som ju alltid innebär administration, kontroll och risk för medvetna eller omedvetna fel, liksom att gränsdragningar alltid uppstår och några hamnar på ”fel” sida om de gränser som satts upp.

Länktips: https://skattebetalarna.se/wp-content/uploads/2023/03/Skattesnack2301.pdf

Läst Andreas Cervenka: Fuskbygget

Posted on by
Reply

Bostadsfrågan är verkligen aktuell. I Göteborgs-Posten den 30 november skriver Mark Isitt förtjänstfullt om hur viktigt det är att våra hus är estetiskt tilltalande. Om hur viktigt det är att kunna knyta an till sin närmiljö. Han beskriver också hur man i Köpenhamn, där han bor, steg för steg minskar bilismen i innerstaden och gör plats för grönskan, träden och inte minst människorna. I kostnadsjakten har vi tappat bort kvaliteten med det omsorgsfulla hantverket, tycks Isitt mena, och det är nog tyvärr sant. Artikeln illustreras också med en bild på gamla fina hus i Haga.

Tips: Göteborgs stadsbibliotek 10 december
I samma tidning finns en artikel om bostadspriserna och hur de nu ”äntligen” tycks vara på väg uppåt igen, som några mäklare som intervjuas formulerar saken. De kan inte ha läst Andreas Cervenkas senaste bok ”Fuskbygget” om bostadsbranschen tänker jag. Det har jag gjort. Några av mina intryck sammanfattar jag här. Boken är så full av siffror och fakta att den är väldigt svår att göra rättvisa, men jag försöker ändå. Till den som råkar befinna sig i Göteborg den 10 december kan jag f.ö. tipsa om att Cervenka kommer till Stadsbiblioteket klockan 18 den dagen. Jag ska försöka gå dit.

Ett intressant kapitel om Kina
Det är inte bara i Sverige som bostadspriserna skenat iväg, visar det sig. I boken får vi reda på att bostadspriserna ökat kraftigt i ett antal länder, däribland både USA och Kina. Att 90 procent av kineserna äger sina bostäder hade jag ingen aning om. Och heller inte hur många bostadsprojekt som står ofärdiga i Kina. Kanske hänger det ihop med den sparsamma rapporteringen från Kina och att Xi inte uppskattar oberoende mediarapportering. I kapitel 18 i boken beskriver Cervenka detaljerat hur bostadsbyggandet och prisutvecklingen i Kina de senaste 25 åren har sett ut och vad den lett till. Vi får veta att det finns 20 miljoner påbörjade men inte färdigställda bostäder i Kina. Det skulle behövas 4 500 miljarder kronor för att bygga klart dem, men pengarna saknas. En konkurs 2021 för företaget Evergrande innebar t.ex. 800 000 sålda men ej färdigställda bostäder. Projektet ”Forest City” skulle enligt planerna rymma 2,7 miljoner invånare , men där bor för närvarande bara några tusen.

Korthuset bygger på tanken om evig tillväxt
Hur det kunna gå så snett får man en aning om när man läser om hur Evergrande hade 400 000 byggda men osålda parkeringsplatser, var och en värderad till 200 000 kronor. Och hur bolagets aktievärde steg med över 450 procent strax före kraschen. Det påminner om ryska dockor hur ett bolag tar upp tillgångar till ett visst värde och hur detta värde därefter bekräftas av revisorer och banker, som beviljar nya krediter, som i sin tur blir pusselbitar i ett makroekonomiskt spel, där förväntade ränteintäkter också blir en faktor som i sin tur bygger upp värdet hos finansinstitut och banker. I Kinas är allt så mycket större och fallet blir så mycket kraftigare, men samma mekanismer tycks gälla även hos oss. Drömmen om snabba pengar, kopplad till tanken om evig tillväxt, och de första årens faktiska utfall, tycks inte ha någon motkraft i systemet. Ingen besinning, ingen säger emot.

Så här kunde någon blir mångmiljonär bara genom att bo
I Sverige hade vi ett antal år med minusränta från Riksbanken. I backspegeln tycks det ha varit en extra drivkraft för att blåsa upp priserna på bostäder. När räntan under lång tid var låg vande sig folk vid detta och kalkylerade inte med höga räntekostnader när man slog till och köpte sig en bostad. Skuldsättningen har ökat, men den är samtidigt väldigt ojämnt fördelad. De som köpte sitt hus eller sin bostad för 30 år sedan klarar ganska lätt en värdeminskning eller ett prisfall på 30 procent. Åtta av tio husägare klarar detta, får vi läsa i boken. Eftersom bostaden inte sålts har heller inte belåningen ökat. Värre är det för unga, barnfamiljer och andra som nyligen skaffat sin bostad. I kapitel 12 illustrerar Cervenka det absurda med händelseutvecklingen från 1985 och framåt. En fiktiv person köper en bostad för 20 000 kronor och kan nu gotta sig åt 25 miljoner kronor på bankkontot, efter skatt. Utan fusk, bara genom att köpa och sälja i rätt ögonblick. Och att t.ex. förmögenhetsskatten avskaffades 2006.

Vi behöver lära av andra länder, inte minst nordiska
Något av det mest intressanta med Cervenkas genomgång är att flera länder inte hamnat i samma marknadsdominerade bostadspolitik som Sverige. Han beskriver kortfattat hur idéburna fastighetsbolag i Danmark inte har samma avkastningskrav och därmed kan erbjuda rimligare hyror och hur Finland har ett system, som märkligt nog både Timbro och Hyresgästföreningen tycker är bra. Timbro för att de gillar marknadshyror och HGF för att den finska staten låtit staten subventionera byggande generellt hellre än att styra stödpengar via ROT- och RUT-avdrag till de rikaste. Samt att Finland stegvis tagit bort ränteavdraget. I Tyskland får man inte lån på marknadsvärdet av ett hus utan på ett mer långsiktigt värde över tid, där troligen även renoveringsbehov och liknande vägs in. I kapitel 22 förvånas en representant från Danske Bank över hur stor trångboddhet och hemlöshet Sverige har och att ingen statlig aktör hjälper till med finansiering. I Norge är det skatteförmånligt att hyra ut i andra hand och bostadslånen i Danmark har en annan konstruktion, som det verkar intressant att lära sig mer om, där bankerna är mer av en mellanhand och inte kan räkna hem vinster på samma sätt som i Sverige.

Boken visar på sambandet mellan bostadspriser och populism
Boken är full av fakta, siffror och övertygande exempel på hur bostadspriserna har kommit att förändra vardagen för miljoner svenskar och miljarder människor i världen. Sambandet mellan extrem prisutveckling på bostadssidan och framväxten av konservativa och populistiska politiska krafter runt i världen är intressant att ta del av. Hur vi bor och lever våra privata liv spelar naturligtvis stor roll för hur vi ser oss själva som en del av samhället. Känner vi oss exkluderade är det lätt att fångas upp av trumpister och andra personer med förenklade budskap. Och t o m i Kina måste Partiet se upp med folkliga protester. Även där har man insett hur snabbt det kan gå snett när marknaden och vinstspekulationerna skenar iväg.

Allt hänger ihop och när blir det tydligt i ekonomin?
Så hur ska det gå? Är det en ny krasch vi har att förvänta oss? Troligen har det att göra med hur många som till varje pris vill bromsa och förhindra en krasch och om de har förmåga att göra det. Ekonomierna är sammanflätade i varandra och värderingar i boksluten bygger delvis på felaktiga ingångsvärden. På så sätt påminner det Cervenka beskriver om hur vi ska fasa ut ohållbara industrier. När ska fossildrivna flygplan anges ha värde noll i balansräkningen? När är klimatskadlig industri otillåten och värdelös? När drar bankerna in sina lån till fossilberoende verksamhet? Hur ska en ordnad omställning gå till? Vi är fast i strukturer som är väldigt svåra att montera ner utan att någon drabbas. Samtidigt tickar klimathotet allt starkare. Valencia låtsas kanske att fastighetsvärdena består, men rimligen har många av husen fått bestående skador och kan inte tas upp till samma värde som tidigare. Och hur tänker försäkringsbolagen? Går det att försäkra fastigheter i utsatta lägen? Och ger bankerna lån till oförsäkrade hus? Allt hänger ihop.

Länktips: Boken Fuskbygget finns att köpa på flera ställen: till exempel här

Länk till min läsning av Girig-Sverige av samme författare: https://christerowe.se/2022/09/nr896-last-andreas-cervenka-girig-sverige/

En idé: Den omvända motboken

Posted on by
Reply

Det finns mycket forskning att ta intryck av. Frågan är lite grand hur all forskning ska kunna bli del av någon hållbar utveckling. Det hjälper ju inte att forskningen finns, om ingen läser den, tolkar den, sätter den sitt sammanhang och kontrasterar den mot hur det ser ut i verkligheten idag och i de dokument som pekar framåt. Budgetdisciplinen inom både näringsliv och det offentliga gör att horisonten väldigt ofta stannar vid ett år. ”Inom ett år ska följande kostnader ha tagits….”. Ofta baserat på vad man gjorde av med förra året. Ska man förändra måste man ha argument. Och vara beredd på att försvara sina förslag.

För mycket av allting
En del forskning pekar på behovet av att krympa volymer. Vi gör av med för mycket energi, för mycket råvaror, för mycket fisk eller skog. Eller vi bor i för stora bostäder, har för många eller för stora bilar, köper för mycket kläder eller slänger för mycket direkt utan att använda det. Tydligen har vi redan idag producerat tillräckligt mycket kläder för att de skulle kunna räcka till sex generationer. För att inte tala om matsvinnet. Vi producerar mat som ingen äter upp. Samtidigt som, enligt uppgift, 47 miljoner amerikaner för närvarande har svårt att få sin dagliga ekonomi att fungera och ibland inte kan äta sig mätta. (Se även länktipsen nedan).

Det ska bli förbjudet att be om hjälp (!)
Vi lever i en motsägelsefull tid. Kunskapen har aldrig, totalt sett, varit bättre. Välståndet och den samlade BNP:n för världens länder har aldrig varit större. Samtidigt svälter människor och tvingas människor fly för sina liv i olika konflikter och krig. Och lyckas de fly till ett rikt välfärdsland möts de av egoismens banérförare, som talar om terrorism, brottslighet och främlingskap i samma andetag för att på något sätt koppla ihop utanförskap och fattigdom med något oönskat och straffbart. Man vill tom förbjuda tiggeri. Det tycks bli förbjudet att be om hjälp.

Varför slänger vi ätbar mat?
Av alla dessa tankespår som vimlar förbi tänkte jag för ett ögonblick stanna upp vid matsvinnet. I Frankrike måste nu livsmedelskedjorna säkerställa att osålda matvaror kommer till nytta. De får inte slänga brukliga matvaror. Det är i alla fall ett steg i rätt riktning. Istället för att slänga bort mat borde det vara varje verksamhets plikt att säkerställa att den kommer till användning. Vi behöver andra mått på verksamhet än att enbart redovisa vinst i form av ekonomiskt överskott. Samhällsvinsten med att hungriga barn får äta sig mätta måste också kunna redovisas och mätas. Vi behöver tänka bortom ekonomernas kortsiktiga logik när vi bedömer vad som är lönsamt.

En ouside-the-box-idé
Kanske kan man införa en slags omvänd motbok, där det är mottagaren som bestämmer värdet av en gåva och där mottagaren håller koll på vem som inte har gett den här månaden? Bemyndiga medborgarna att vara ansvariga, myndiga, att hålla koll på vilka verksamheter som gör nytta i samhället på gräsrotsnivå. Det skulle kunna vara ett komplement till det dominerande top-down-system som utgår från vad som är lönsamt för de stora börsbolagen. Lönsamhet handlar inte enbart om kortsiktig vinst.

Länktips: 47 miljoner amerikaner … https://www.dn.se/varlden/miljoner-amerikaner-lider-av-matbrist-det-ar-allt-svarare-for-folk-att-dolja/

Kläder för sex generationer: https://www.storytel.com/se/books/det-finns-kl%C3%A4der-f%C3%B6r-sex-generationer-7609210

Frankrike och matsvinn: https://www.natursidan.se/nyheter/frankrike-infor-lag-mot-matsvinn/