Flera sker händer nu, som tillsammans börjar likna ett mönster. Som vi behöver vara observanta på. Det handlar om kravet på tjänstemannaansvar, som nu tydligen ska röstas igenom i Riksdagen. Det kan ju låta klokt att den som gör fel också ska kunna ställas till svars på ett formellt sätt. Men risken är uppenbar att det skapar en ytterligare stelbent och långsam förvaltningskultur, där ingen vågar göra något utan att vara försäkrad om att det man gör sker inom ramen för vad överordnade (och ytterst makthavande politiker) anser rätt.
Mer samverkan och mer tilltro Jag tror att tjänstemannaansvaret får en bromsande effekt och att det blir ännu svårare än idag att testa något nytt, att bryta mönstret. Den omställning vi behöver organisera skyndsamt, på en mängd olika områden i samhället, bromsas in ännu mer och det blir näst intill betraktat med misstänksamhet om någon tjänsteman inte gör som ”man alltid har gjort”. Detta i ett läge när vi behöver hitta innovativa vägar framåt i hela samhället. Och vi behöver öka tilltron till varandra, inte öka misstänksamheten. Därmed inte sagt att chefer ska blunda för fel. Tvärtom ska vi ha en mer inkluderande ledarstil på många håll, där man löser problem och uppgifter gemensamt och tar del av varandras svåra avvägningar. Innan någon beslutar om rimligheten i att ta ett beslut som drabbar en 18-åring för hela livet behöver beslutet förankras i en större grupp. För att ta ett aktuellt exempel.
Självcensur En annan detalj jag snappat upp på senare tid är att personer i forskarmiljön beskriver utvecklingen som en gradvis förskjutning i hur man formulerar sina ståndpunkter. Istället för att tydligt markera mot det man anser vara fel (ur expertperspektiv) lindas nu formuleringarna in i något språk som känns anpassat till hur makten vill att svaret ska se ut. En slags självcensur tycks bre ut sig, vilket är ett tidigt tecken på att det demokratiska och öppna samhället håller på att sluta sig. Det går att googla på ”självcensur” så kommer exemplen fram för den som vill hitta dem. Om vi inte har ”högt i tak” och lyssnar på våra experter i olika sakfrågor landar vi i ett samhälle som riskerar att villa bort sig i felaktiga prioriteringar. Exempelvis kan ju det svenska energisystemet inte samtidigt vara ”förstört” av tidigare regering och ”Europas bästa”. Här måste professionella mediakanaler skärpa till sig och markera när faktaredovisning övergår i propaganda. 50 år gamla kärnkraftverk (Ringhals 1 och 2) skulle aldrig ha stängts ner hävdar högern. Skulle de själva köra en 50 år gammal bil och anse den vara fullt driftsduglig, modern och säker?
Gallup lägger ner sin presidentundersökning Det tredje exemplet på hur vindarna blåser just nu är att Gallup, det gamla institutet som gett namn åt den typ av undersökningar som de länge varit proffs på, nu bestämt sig för att sluta mäta presidenters popularitet. I 88 år har man mätt hur allmänheten anser att presidenten sköter sin uppgift. Och svaret har naturligtvis varierat. Nixon låg inte så bra till (i samband med Watergate) och flera andra har haft låga siffror. Men det nya nu är att mannen i Vita Huset uppenbarligen har tröttnat på det han kallar ”fake” siffror från Gallup och sannolikt hotat institutet med ekonomiska och/eller rättsliga konsekvenser om de fortsätter att rapportera siffror som visar vad väljarna tycker om Trump. Trump har ju fått TV-bolag att avskeda programledare och sätter gärna hårt mot hårt utan att blinka. Och Gallup har tagit beslut om att sluta mäta Trumps popularitet. Inse vad detta innebär. Mobbaren i Vita Huset tvingar sin omgivning att hylla honom eller ta konsekvenserna.
Det gäller att se upp Det är de samtidiga och stegvisa förskjutningarna som är faran. De som vi nästan inte lägger märke till. Media vill ju alltid ha tydliga bilder att hålla fram. Men förbättringar går sällan över en natt, och de flesta försämringar sker också i små steg. Någon procentsats minskas, ett stöd tas bort, en budgetpost reduceras. Men ser man helheten blir förändringen tydlig.
(Jag måste återkomma till Kina och lastbilar, se tidigare länk nedan). Tysk industri har haft en viktig ställning i utvecklingen av Europas ekonomi under lång tid. Tyskland är en viktig handelspartner för Sverige. När nu IG-Metall med över 400 000 fackföreningsmedlemmar går ut och varnar för att det finns en risk att kinesiska företag konkurrerar ut de tyska lastbilstillverkarna är det inget man kan blunda för. De tyska koncernerna Daimler och Traton (där MAN och Scania i Södertälje ingår) står inför stora utmaningar, läser jag i ett nyhetsbrev från OmEV.
Kineserna har försprång Fackföreningen IG Metall menar att det finns en risk att lastbilssidan går samma öde till mötes som personbilssidan. Det handlar om leverantörskedjor och hur mervärden byggs upp i relation till vilka marknadspriser som gäller. Och i förlängningen handlar det naturligtvis om jobb. Var ska motorer och batteripackar sättas samman? En ny rapport visar att de kinesiska företagen just nu satsar stort på Europa, bygger upp sina verksamheter, utmanar på prissidan och har tydliga försprång på batteritekniksidan. Kineserna köper inte upp etablerade företag i Europa utan bygger nu istället upp egna verksamheter från grunden och satsar på strategiska partnerskap.
Kineserna agerar snabbt Kineserna satsar också på laddinfrastruktur och samarbeten med verkstäder för att täcka kontinenten. Bland de strategiska partners man avtalat med återfinns DHL för logistik och TÜV för certifieringar. 60 procent av investeringarna hamnar i Ungern, möjligen för att regimen där har insett att det är smart att både vara en del av EU:s struktur och samtidigt utmana EU, blir min reflexion. Kineserna har också insett vikten av att snabbt kunna avhjälpa tekniska fel och använder modernaste diagnosinstrument och har specialtekniker ”stand-by” för att flygas in. Rapporten beskriver satsningen som mycket snabb.
Hur ska Europa möta marknadshotet från Kina? Rapporten föreslår samarbete mellan de europeiska tillverkarna som ett motdrag. Ett annat viktigt steg är att fullt ut använda digitala hjälpmedel och att bygga en datahanteringsstruktur som stödjer brukare och servicetekniker. Batteriladdning måste byggas ut mer, helst med offentligt stöd. Att säkra upp in-house-kompetens anses också viktigt, liksom att utveckla ”truck-as-a-service” dvs tjänstemodeller. IG Metall konstaterar också att: ”Vi kan inte vinna kostnadskonkurrensen, så vi måste ha bättre fordon. Och slutligen behöver vi EU-finansiering som också gynnar befintliga industrikluster. Detta är avgörande för att bevara våra anläggningar och jobb.”
Vågar Volvo samarbeta? De stora koncernerna i olika branscher kan ha ekonomiska muskler och har på så sätt en förmåga att buffra upp- och nedgångar i olika branscher. Men de blir samtidigt långsamma när teknikskiften inträffar och de har alltid en ägarstruktur att ta hänsyn till. Aktiemarknaden tänker inte långsiktigt, utan vill ha evig vinst ur en evig tillväxt. De kinesiska företagen vet att de har vissa ekonomiska och tekniska fördelar, som de självklart kommer att utnyttja. De har också lärt sig av etableringar i andra länder och insett var svårigheterna uppstår. Man undrar hur AB Volvo tänker kring detta. Vågar man söka ett samarbete med Daimler och Traton/Volkswagen? Och vilka risker innebär det i så fall?
Många frågetecken AB Volvo tillverkar cirka 150 000 lastbilar per år, medan Scania goda år tillverkar 100 000. Hur ser tjänstifieringen ut och kommer ny batteriteknik slå undan benen på den hittillsvarande? Vilken roll kommer vätgas och bränsleceller att spela? Frågorna är många och eftersom kinesiska företag både har ett försprång i FoU och prismässigt, finns det inte så mycket de europeiska tillverkarna kan konkurrera med.
För en dryg månad sedan gjorde Trump-administrationen en raid in i Venezuela och tog presidenten Maduro till fånga. Han fördes till USA och Trump klargjorde att det nu var USA som styrde Venezuela. Sedan hörde vi ingenting. Vicepresidenten Delcy Rodriguez har formellt utsetts till interimsledare.
Machado har vänner, men är också ifrågasatt Nobelpristagaren (fredspriset 2025) Maria Corina Machado har träffat Trump och överlämnat sin medalj till honom. Förmodligen för att hon vet att det gäller att smörja Trump och att hon behöver USA:s stöd för att kunna ta över makten. Machado har också kritiserats av fredsrörelsen för att hon ställer upp bakom ledare som Argentinas Milei, Israels Nethanyahu och USA:s Trump. Även den norska Nobel-kommittén har fått kritik för valet av Machado, som kritikerna menar inte lever upp till statuternas formulering kring förbrödring, samförstånd och nedrustning.
Olje-VD:arna inte så lockade Men sedan dess har vi inte hört mycket om Venezuela. Trump samlade visserligen ett antal oljebolags-VD:ar i Vita Huset för att få dem att vilja formulera någon slags avsikt att investera i Venezuela, men av detta blev det inget. Före kidnappningen av Maduro kunde vi se hur båtar sänktes av USA på internationellt vatten. Enligt uppgift transporterade båtarna narkotika till USA. Men agerandet strider mot internationella lagar. Den sannolika förklaringen är att de filmade angreppen på båtarna skulle visa hur Trump-administrationen effektivt arbetade för att förhindra inflödet av narkotika till USA och samtidigt bana väg för kidnappningen av Maduro. (Se exempel på analys från hösten 2025 i länk nedan).
Oljan och att oljan handlas i US Dollar För Trump handlar allt om teater och hur saker och ting uppfattas. De egentliga motiven och hans agerande bakom kulisserna får vi kanske aldrig veta, men mycket tyder på att det som avgjorde attacken mot Maduro var två saker. Dollarn är en extra gynnad valuta eftersom nästan all handel med olja görs upp i US Dollar. Det ger banker och andra aktörer en extra säkerhet när de beviljar lån i denna valuta. Maduro sålde olja till Kina och gjorde det någon annan valuta, vilket naturligtvis störde Trump. Det andra skälet är det som framskymtat i de pressträffar Trump haft om Venezuela. Vid besöket i Davos sa Trump att ”Venezuela kommer att klara sig fantastiskt bra” . (SVT 21 jan kl 15:03).
”Gör som vi säger” Bakgrunden är att Trump nu sätter press på Rodriguez att ändra landets lagstiftning, som tidigare gjorde det omöjligt för de amerikanska oljebolagen att tjäna pengar på venezulansk olja utan att samtidigt gynna Venezuelas statliga oljebolag. Ett antal amerikanska fångar kommer också att släppas och diplomaten Laura Dugo har nu i februari rest till Caracas i syfte att öppna USA:s ambassad. Samtidigt har USA beslagtagit olja från venezulanska oljefartyg och gör lite som man vill.
Varför benåda en president som dömts i ett narkotikamål? Det tycks som att Trump använder USA militära styrka för att sätta press på Venezuela och diktera villkoren för Venezuelas regering. Och att det till mycket stor del handlar om tillgången på olja. Trump vill att Exxon och de andra bolagen går in och investerar i landet för att också den vägen få en personlig ”bonus” från de amerikanska bolagen, när de börjar tjäna pengar på utvinningen, förädlingen och distributionen. Att det är mutor och korruption som är en drivkraft för Trump står allt mer klart. FIFA:s löjliga ”fredspris” är ett exempel, Qatars flygplansgåva är ett annat. Ett tredje exempel är hur Honduras tidigare president Juan Orlando Hernandez, som dömts för att ha underlättat importen av 400 ton kokain, benådades av Trump. Samme Trump som säger sig bekämpa narkotikasmugglingen har inga problem att benåda Hernandez. Den uppenbara anledningen måste vara att Hernandez köpt sig en benådning av Trump.
Grönland (som han kallade Island flera gånger) Trump är van att få som han vill och att hans buffliga, maffialiknande metoder fungerar. Han skrämmer och hotar och för det mesta viker motståndet ner sig eller köper sig tid eller fördelar. Kanske trodde han att hotet att ta över Grönlands skulle fungera på samma sätt. Antingen skulle Danmark och Grönland vika ner sig eller så skulle de förhandla sig till en respit genom att helt enkelt muta Trump. På ena eller andra sättet skulle han komma ur Grönlandshistorien som en vinnare, tänkte han. Ännu så länge har det inte gått som han tänkte sig. Storbritannien och Frankrike kommer att öppna beskickningar i Nuuk. Det som hänt är att EU:s NATO-medlemmar och Kanada tydligare börjar tala med varandra om försvarsfrågor där USA inte är involverade. Att Kina och Ryssland med intresse följer utvecklingen kan man räkna med.
Fastighetsutveckling Det fjärde exemplet på hur korruptionen hela tiden finns med som en osynlig parameter i det som USA håller på med är hur Jared Kushner (Trumps svärson) presenterade det mångmiljard-dollar-projekt för Gaza som han och andra ser som ”lösningen” för Gaza. Det är typiskt fastighetsmagnater att se lägen och fastighetspriser, där andra ser hembygd och kopplar till minnen, möten och ett eget liv. Här en bild från Kushners Davos-presentation som illustrerar hur Trump-administrationen tänker sig tjäna pengar på Gaza.
(Ur Kushners presentation i Davos)
Exploatering Att det finns oförenliga intressen hos vissa israeler och vissa Gaza-bor som under överskådlig tid kommer att prägla diskussionerna kring hur framtidens Gaza ska se ut tycks inte bekymra Trump och Kushner. De ser stora möjligheter till snabba vinster i ett läge nära Medelhavet. Det är så de tänker. Exploatering. Vinst. Inte hur det ska gå för hundratusentals barn och unga i ett sargat och förstört land.
Häromdagen lyssnade jag på författaren Mats Erasmie, som bland annat har skrivit tre böcker om den utvandring som skedde från Sverige till Sydamerika runt förra sekelskiftet. Det har ju skrivits mycket om hur en miljon svenskar reste till USA. Det räcker att nämna Wilhelm Moberg och hans böcker och hur de ledde till musikalen Kristina från Duvemåla för att inte tala om hur SVT i många år gjort program om svenskättlingar från USA som får komma hit och tävla i att få träffa sin borttappade släkt i Sverige. Men vi har inte hört så mycket om alla de svenskar som färdades över havet till Brasilien och Argentina och hur det gick för dem.
Dödskaravanen, Silverfloden och Villa Svea Mats Erasmie har grävt i olika källor, forskat och besökt Sydamerika ett antal gånger, hittat sin egen släkt där och levandegjort i bokform hur emigrationen till Brasilien och Argentina gick till och hur det gick för emigranterna och deras barn. Det var billiga resor och rena bondfångarknep som ingick. Att regnskogen inte gick att bruka direkt var inget som nämndes före avresa. Men fattigdomen och svårigheterna hemma i Sverige gjorde att många tog chansen. Att många barn dukade under när de drabbades av sjukdomar var inget som det skrevs hem om. Eller hur tufft livet kunde vara med farliga djur och väglöst land. Googla Dödskaravanen, Silverfloden och Villa Svea så hittar ni de tre böckerna.
50 procent svensk, 50 procent italienare och 100 procent argentinare Men det som, förutom de märkliga livsödena han beskriver (”based on a true story…”) i böckerna, fastnade i mitt minne var ett citat från en av svenskättlingarna i Argentina Mats berättade om. Först hade vi fått veta att kaffe med sju sorters kakor, midsommarstången och otaliga dalahästar var påtagliga och närmast dagligen synliga kännetecken på hur den svenska kulturen fortfarande levde vidare i det område, där ett antal svenskar slog sig ner för flera generationer sedan. Butiker bar fortfarande svenskklingande namn och gårdarna hade utvecklats till stadsdelar som fortfarande bar namn efter de svenskar som först slog sig ner på platsen. Men citatet som fastnade löd ungefär så här: ”Ja, jag som har en svensk far och en italiensk mor känner mig som 50 procent svensk och 50 procent italienare. Samtidigt är jag 100 procent argentinare.”
Inkluderande, inte exkluderande Det kändes så skönt att höra detta. Vårt ursprung är inte det som ska sortera bort ut utan det ska berika. Vi känner oss stolta över vårt arv och vårt ursprung, som vi bär med oss, men vi är samtidigt fullt ut förankrade i vårt nya hemland. Dvs att se ursprunget och kulturen som en tillgång, inkluderande och förstärkande, inte som en belastning som exkluderar. I dessa ICE-tider, där olika krafter gör vad de kan både i USA och här hemma för att sortera oss i vilka som hör hemma här och vilka som är oönskade kändes befriande att höra just detta. Att våra kulturella skillnader tillför något och ger samhället mervärden, som vi kan vara stolta över och som samhälle ta vara på.
Ålderism är ett problem som i allt högre grad blir uppmärksammat i olika sammanhang. Att bli bedömd och bemött på ett visst sätt baserat på fördomar om ålder borde inte förekomma. Samtidigt är det ett återkommande mönster i stora delar av samhället att sortera personer utifrån fysisk ålder. Inte minst gäller det när det finns många sökande till ett arbete, både i det privata näringslivet och inom offentlig verksamhet. Att bli uppsagd i femtioårsåldern kan visa sig bli detsamma som att bli ”dömd” till ett långt utanförskap i väntan på pension. I en annan text tog jag upp Omställningsfondens arbete, där de aktivt hjälper både kommuner och individer att hitta arbetsuppgifter. (Se länktips nedan, Och några dagar senare skrev GP på ledarplats om ålderismen, se länktips nedan).
Ta till vara erfarenhet bättre En av talarna på Omställningsfondens event i februari var John Mellkvist, som är generalsekreterare på Pluskommissionen. Några av hans insikter och slutsatser ska jag försöka återge här. Bland annat påpekade han hur arbetsgivare ibland missförstår att någon har bytt arbete flera gånger och tolkar det som att den sökande har svårt att finna sig till rätta. Men ur individens perspektiv kan det tvärtom vara en indikator på att den sökande nu blivit klar över vad han eller hon vill göra i arbetslivet, att det blivit tydligt vilken uppgift vederbörande känner sig hemma i. Livsfaser och ålder går heller inte hand i hand. ”Vi behöver äldre nybörjare” som John Mellkvist formulerade det. Verksamheter kan också må mycket bra av att någon kommer in med friska ögon och kanske med erfarenheter från andra arbetsplatser, där man hanterat olika frågor på ett framgångsrikt sätt.
Befolkningspyramiden och Farbror Melker John Mellkvist påminde publiken om att 80+ – personer är den just nu snabbast växande gruppen i samhället. Detta samtidigt som befolkningen riskerar att krympa eftersom antalet födda barn per kvinna nu är klart lägre 2,1 (som håller befolkningen på en stabil nivå). Idag lever vi också ett betydligt mer aktivt liv än tidigare generationer. Och så visade han en bild på en 43-årig farbror Melker (Torsten Lilliecrona) från Vi på Saltkråkan och en 55-årig farbror Melker (Henrik Norlén) från den senaste nyinspelningen. Ålder är bara en siffra.
Bild från John Mellkvists presentation
Märkliga effekter Det finns en ekonomisk prislapp på detta att inte alla får arbeta. Dels i uteblivna intäkter för samhället, men också i form av att det betalas ut arbetslöshetsersättning. Den siffra John Mellkvist nämnde var 69 miljarder kronor per år. Och pekade också på den paradox som ligger i begreppet erfarenhet. Många som rekryterar vill ha erfaren personal. Men när erfarna personer erbjuder sina tjänster tas de inte till vara.
Kompetensutmaning? Personligen tror jag att det kan hänga samman med att mellanchefer inte vill riskera att bli utmanade av en nyanställd med mer kompetens, erfarenhet och pondus än vad han eller hon känner sig ha. Det blir en slags kompetenspyramid som styr vem som får komma ifråga. Kanske också för att vederbörande känner på sig att den egna kompetensen inte är tillräcklig. Och inte vill riskera att bli exponerad som okunnig på något område.
Vem kommer vara borta mest tid eller stanna flest år? Det ingår också i paradoxen att när barnen är utflugna, vabbandet är slut och hela livssituationen skulle möjliggöra en gedigen satsning på arbetstiden (i 55+ – åldern) värderas en småbarnsförälder högre, trots att den yngre personen rimligen kommer att behöva stressa mer för att få livspusslet att gå ihop. Till paradoxen hör också att den yngre personen sannolikt kommer att vilja klättra vidare i karriärer, inte minst för att höja sin egen lön, vilket ju gör att sannolikheten för att en nyanställd 35-åring stannar i 15 år på samma arbetsplats är lägre än sannolikheten att en 55-åring gör det.
Det kanske är i den andra karriären man hittar ”hem” John Mellkvist påpekade också att ålderismen är mer påtaglig i individualistiska samhällen (som det svenska). Och nämnde hur språket också indikerar subtila signaler, exempelvis när man lite förklenande talar om ”våra äldre”, som om de behöver tas om hand och inte har egna önskemål. Detta samtidigt som klokhet, vishet och erfarenhet från goda och mindre goda processer borde tas till vara. Han nämner att besluten generellt sett blir bättre med äldre chefer. Och att många hittar sin egentliga roll i en andra karriär, där man kan använda erfarenheter från tidigare uppgifter (och misstag) på ett klokt sätt. Det gäller att vara nyfiken och se möjligheter, menar han.
Själv hade jag drygt tjugo år i näringslivet i olika roller innan jag hamnade i en fristående stiftelse med miljö och hållbarhet i fokus (Ekocentrum i Göteborg). Så jag kan bekräfta detta med ”karriär två”, som ofta gör att man hittar en uppgift som bättre motsvarar kompetens, intresse och läggning. Och där erfarenheterna från ”karriär ett ” också kan tas till vara.
Ordet omställning dyker upp allt oftare. Behovet av en omställning har jag varit medveten om i åtminstone trettio år, så för mig känns det långsamt som om den nödvändiga omställningen faktiskt också kan inträffa. Visst är oljelobbyns och fossilkramarnas framgångar förfärliga, liksom hur sanning och lögn flätas samman i ett ocertifierat och okontrollerat nyhetsflöde. För att inte tala om hur respekten för kunskap ersätts av en allmän utmattning i det konstanta flödet av känslostyrd information. Men ändå. Två exempel från den här veckan flätas samman till en intressant möjlighet. Ursäkta om texten denna gång blir aningen längre än brukligt.
Ingen tillfällighet att så mycket nu handlar om omställning? Omställningsfonden, omställningslabben och en rapport som listar sju olika behov av omställning visar sig för mig nästan samtidigt. Det tyder på att frågan om omställning har börjat betyda mer i olika sammanhang. De sju olika omställningsbehoven som presenterades under en konferens om återbruk påstods där ha att göra med eller innebära: – styrning och organisering, – policy och regelverk, – platsspecifika och geografiska parametrar, – omställning för företag och/eller affärsmässig omställning, – omställning av kultur och normer, – hur vi kan behöva förändra synen på etik och rättvisa – samt omställning relaterad till konsumtion och användare.
En intensiv timme om kunskapsfronten Behovet och konsekvenserna av återbruk i bygg- och fastighetssektorn har blivit allt tydligare och konferensen sammanfattade kunskapshorisonten på ett möte på Chalmers för en fullsatt sal. På samma konferens presenterades Omställningslabben som de organisatoriska plattformar som etableras för att möjliggöra samverkan, projekt och processer. Omställningsfonden är något helt annat, men skulle kunna knyta an till de omställningslabb som utvecklas.
Lite info om Omställningsfonden Omställningsfonden presenterade sin verksamhet vid ett webbinarium i veckan. Omställningsfonden finansieras av SKR:s och Sobonas medlemmar. (SKR = arbetsgivarorganisation för Sveriges Kommuner och Regioner), Sobona = arbetsgivarorganisation för kommunala bolag.) De har resurser att hjälpa kommuner och regioner att genomföra projekt för grupper av anställda, som riskerar att friställas av olika skäl. De arbetar med kompetensutveckling och systematiskt stöd för att matcha behov och resurser på ett mänskligt plan. Omställningsfonden har även ett individfokus och kan stödja personer som behöver komplettera sin meritlista, kanske utveckla och certifiera sin kunskap osv. På ett plan gör omställningsfonden det som Arbetsförmedlingen borde göra.
Win-win på att ta tillvara resurser På Omställningsfondens webbinarium berättade de om sin verksamhet, lyfte fram framgångsrika projekt och dessutom hade bjudit in John Mellkvist, generalsekreterare vid Pluskommissionen att tala om ålderism. (Just hans föredrag kommer jag att återkomma till separat. Det var mycket intressant). Omställningsfonden når i dagsläget 1.3 miljoner anställda inom välfärdsyrken. Många av de anställda har behov av karriärlyft, kompetensutveckling och stöd på olika sätt. Behoven ute i kommuner och regioner förändras och en del av de anställda saknar kanske formella meriter, kompetenser och anställningsbarhet för utlysta tjänster. Både för kommunerna och för de anställda blir det tidsödande, oroande, dyrt och komplicerat att introducera helt ny personal. Det är smidigare för alla inblandade att kompetensutveckla befintlig personal. Samtidigt står ju inte utvecklingen still. Nya behov uppstår, inte minst som en följd av naturlig avgång och pensionering.
Flera perspektiv vägs samman Det som är tilltalande med Omställningsfondens arbetssätt är att man ser till både organisationens och den anställdes behov. Den som har arbetat en längre tid på en arbetsplats har naturligtvis samlat på sig erfarenheter och en viss rutin, som det kan vara ett slöseri att kasta bort. Många har dessutom kompetenser vid sidan av de formella krav som preciserats. Det kan ta tid att hitta det jobb eller de arbetsuppgifter som bäst matchar utbildning, erfarenhet, läggning och intresse. Vissa begrepp tolkas och innebär olika saker beroende på hur rutiner lagts upp. ”Ansvarstagande” och ”självgående” är sådana ord, som kan betyda olika saker. Den som har en ordningsam läggning kanske är perfekt till att ansvara för ett mellanlager av material, som ständigt behöver fyllas på. Den som är social till sin natur kanske ska ha mycket kontakter med brukare. Den som har ett främmande språk som modersmål kanske kan göra nytta på fler sätt. Osv.
Mjölby sparade pengar på att ta till vara kompetens Vid ceremonin den 4 februari var det just ett tolkomskolningsprojekt som uppmärksammades av Omställningsfonden. Tre modersmålslärare och studiehandledare fick hjälp av Mjölby kommun och Omställningsfonden att bli kontakttolkar. Detta gjorde att kommunen nu slipper handla upp externa tolkar, utan kan använda den egna personalen på ett flexibelt sätt. Vid samma ceremoni uppmärksammades också ett måltidsbiträde som hade blivit varslad om uppsägning, men som fick hjälp och uppmuntran att gå en kockutbildning och byta karriär relativt sent i yrkeslivet.
Matcha förväntningar, behov, resurser och förmågor Att se behov och lösningar från olika perspektiv tror jag är en nyckel till framgång när det gäller omställning generellt sett. Arbetsgivaren kan ta till vara kompetens genom att få visst stöd att genomföra de kompletterande utbildningar och processer som behövs. Arbetare säljer inte sin tid till arbetsgivare. Arbetsgivare ska inte se sin personal som förbrukningsvaror. (”You are fired…”). Samhället vinner på en helhetssyn. Mänskligt och organisatoriskt handlar det om att matcha förväntningar, behov, resurser och förmågor. Och ta till vara sådant som har ett dolt värde vid sidan av bokslut och vinstrapporter.
CMB ordnar intressanta event Allt detta om Omställningsfondens arbete hade jag med mig när jag fick en uppdatering av CMB på Chalmers i form av tre presentationer under rubriken ”Marknad och logistik för återbruk ─ var är kunskapsfronten?”. Shift Sweden är det paraply som under 10 år ska finansiera olika projekt, där bl a Vinnova, Formas och Energimyndigheten står för en stor del av finansieringen. Ambitionen är att under 10 år ställa om Sverige i fossilfri riktning och med stor medvetenhet om resurshushållning och att skapa attraktiva livsmiljöer för alla. (se länktips nedan, där man f.ö. även specifikt nämner civilsamhället). När man nu siktar på återbruk i byggsektorn är det tre skiften man vill arbeta med: (1) Från linjära byggprocesser till cirkulära affärsmodeller, (2) Från ohållbara transporter till konkurrenskraftiga alternativ och (3) Från att se och genomföra förändring i silos till att integrera den byggda miljön och mobiliteten i samma system. Man börjar med skifte 1.
Hur definierar vi ”nästan som ny”? De plattformar man använder kallas för omställningslabb, som kan ha en tematisk eller geografisk inriktning. Nya omställningslabb planeras för fullt. Målsättningen är att minska avfallsströmmarna i byggsektorn, att minska klimatpåverkan och resursanvändning samt att skapa förutsättningar för ett mer motståndskraftigt samhälle. Det behövs ett antal uppfyllda kriterier för att återbruk ska kunna bli norm. Det finns också ett behov av en viss diversifiering i hur material kan ”loopas” från demontering till nymontering. Ibland kan samma tegel plockas ner och monteras tillbaka på plats. I presentationen visades fem olika ”återbruksloopar” där den femte handlade om att tillverkaren tar tillbaka sin produkt, ser över den och sätter den på marknaden igen. Var och en inser att här krävs nya aktörer, nya rutiner, utbildningar och en mängd nya regelverk och praxis. När är en produkt ”ny” eller ”så gott som ny”? Osv, Vilka garantivillkor ska gälla och hur hänger miljödeklarationer samman med återmontage? Att slippa nytillverka minskar ju klimatavtrycket, osv.
En möjlig koppling till Omställningsfonden? Vi fick lära oss att det kommer att behövas en mängd nya tjänster och kunskaper för att detta ska fungera. Och här insåg jag plötsligt att det kan finnas en koppling till det som Omställningsfonden arbetar med. Om någon har kunskap om hur ett ventilationssystem ska fungera och ställas in, men kanske inte längre har en kropp som orkar bära och lyfta tung utrustning, så kanske det finns utrymme för en viss omskolning eller omställning av yrkesroller för att ta till vara en individs kompetens. Ett sådant synsätt kräver att vi släpper det ensidiga lönsamhetskrav som branschdominerande företag och de anonyma aktieägarna hela tiden utgår från. Vi behöver balansera ”vinst-as-usual”- tänket med ett samhällsnyttoperspektiv, som ju också saknar tydliga förespråkare. I jakten på kortsiktiga vinster och uppfyllande av prognoser finns hela tiden de röster som brukar kallas ”marknaden”. Men vem ger röst åt sunt förnuft, helhetstänk och den långsiktiga nyttan av att inte slösa bort viktiga värden?
Hur ser motkrafterna ut? Vad som heller inte hann presenteras på en intensiv timmes presentation var hur hur motkrafterna ser ut. Vem är det som motsätter sig omställning enligt det som forskarna från RISE m.m. presenterade? I Sverige har vi en oligopol-liknande situation med en handfull dominerande stora byggföretag. Det är lätt att inse att de ogärna ser en omställning, där deras vinstmarginaler och position försvagas. Så vem ska utmana dem? Vad ska få dem att vilja ”komplicera” en rivning eller ett nybygge med platsspecifika dellösningar, återmontage av tidigare teknik osv? När det är enklare och kanske kortsiktigt billigare att bara göra som man brukar göra.
Rollfördelning och redovisning Det som saknades under genomgången av kunskapsfronten, och som kanske inte rymdes av tidsskäl, var hur de nya affärsmodellerna ska ta form, av vem och hur de i sin tur ska kopplas till årsredovisningar, vinst och skattesystem. Det är viktigt att den nya ekonomin, som behöver ta form också fungerar hela vägen så att inte ”marknadens” krav på lönsamhet bromsar den resurshantering som samhället behöver. Att detta hänger ihop med ”Enough”-ekonomin, som jag brukar kalla ”lagom”-ekonomin och som Jennifer Hinton forskar på är sannolikt. Och att vi kommer att behöva ett eller ett par parallella redovisningssystem för företag är klart. Det måste möjligt att redovisa hur företagets verksamheten kan bedömas och beskattas med utgångspunkt från långsiktiga krav och värdering av bevarande vid sidan av kortsiktig ”vinst”, som inte tar hänsyn till helheten.
Ställ krav på fastigheter att ha minst två funktioner När det gäller policy- och regelverksomställningar nämndes möjligheten att via lagar ställa krav på en större andel återbrukade material i projekt, samt att möjliggöra en större flexibilitet i bygglov (exempelvis att hålla öppet för val av fönster- eller dörrpartier beroende på vad som finns tillgängligt). Det man kunde nämnt är kravet på att nybyggda fastigheter ska kunna användas på minst två olika sätt eller idén att skapa ”virtuella kommuner” för att skapa ett lagrum för kommuner att bedriva verksamhet utanför kommungränsen, tillsammans med andra kommuner.
Vi behöver en återbruksanpassad moms! När det gäller styrningsperspektivet på omställningen handlar det mycket om att etablera digitala stödsystem och digitala tjänster. Det som blir hängande i luften är naturligtvis vem som ska åta sig att etablera dessa system, med vilka kapacitetskrav och hur tillgänglighet och uppdatering ska ske osv. Rollfördelningen behöver klargöras, liksom hur ägandefrågorna (och värderingsfrågorna) hänger ihop med de material som demonterats. Är det avfall? Är det ”nästan nya ventilationskanaler” eller vad handlar det om? I vems bokföring syns de och till vilket värde? Och hur ser en återbruksanpassad momslagstiftning ut? Dagens moms är ju som bekant helt anpassad till ett linjärt varuflöde. Här krävs ett EU-anpassat nytänkande.
Ekonomi, igen! Hur demontering blir norm är också svårt att beskriva. Jag tror att här är kopplingen till hur redan brukat material ska värderas i bokföringen är en del av hur normförskjutningen kan äga rum. Så: ekonomi, igen! När det gäller företagens vardag handlar det också om hur demonterat material ska kategoriseras på ett enhetligt sätt, liksom kvalitetssäkras. Här finns säkert ett visst motstånd från leverantörshåll. De vill ju hellre sälja nya produkter än behöva acceptera att en grossist tar hand om en äldre produkt och säljer den på marknaden. Rollfördelningen för denna omställning är synnerligen oklar. Vem vill och vem vill inte se återbruk i stor skala? Hur ser motkrafterna ut och vilka delbeslut kan stödja omställningen? Så: ekonomi, igen! På konferensen listades en mängd behov och luckor som finns, bland annat dessa:
Några av de behov som nämndes på CMB-konferensen 5 feb
Lokala behov och brukarperspektiv De behov som listades ur ett lokalt perspektiv var naturligtvis fungerande logistiksystem, och återbrukshubbar för mellanlagring. Ur brukarperspektiv nämndes att det behöver bli en tydligare norm att återbrukade köksinredningar (o.dyl.) anses en naturlig del av en renovering. Ur etiskt perspektiv nämndes behovet av att ha enhetliga system för att värdera kvalitet, kulturvärden och estetiska parametrar m.m.
Ni som följer bloggen vet att jag då och då återkommer till nyhetsbrevet OmEV, som just handlar om elektriska fordon. I det senaste mejlet från OmEV läser jag väldigt intressanta uppgifter om utvecklingen i Kina. Vi behöver förstå Kinas utveckling på rätt sätt och vad vi kan lära av den, samtidigt som vi naturligtvis måste hålla fast vid kritiken när det gäller mänskliga rättigheter, demokrati osv. Det som tekniskt och ekonomiskt utvecklas i Kina just nu behöver vi vara uppdaterade på, inte minst just nu när USA tycks helt ointresserade av en fossilfri omställning, och medvetet ljuger om vad vetenskapen säger om klimatet. (Se länk nedan).
Kinas marknad för elektriska lastbilar är helt dominerande De tunga lastbilar, eller dragbilar kanske de också kallas eftersom flaken och containerdelen oftast kopplas loss från förarhytten, som såldes 2025 i Kina var till nästan 30 procent elektriska. Så sent som 2020 var andelen under en procent, så utvecklingen går fort. Av de batteridrivna lastbilarna var ungefär en tredjedel avsedda för snabba byten av hela batteripackar (för att spara tid vid laddningsbehov). Över 7000 tunga lastbilar såldes förra året i Kina med bränslecellsteknik. För att förstå hur långt före Kina ligger både USA och EU27 är det intressant att jämföra lite konkreta försäljningssiffror.
I Kina såldes över 230 000 elektriska tunga lastbilar 2025. För USA var den siffran 9 000 och för EU 13 000.
Hur ska Volvo och Scania hänga med? De tre dominerande fabrikaten av tunga lastbilar i Kina som nämns i nyhetsmejlet är okända för mig. Det är mycket sannolikt att den erfarenhet och kvalitet som stora produktionsvolymer ger kommer att spela roll när andra länder ska följa i Kinas spår. Indien kommer naturligtvis snart att behöva investera i eldrivna lastbilar, liksom många fler av Asiens snabbt växande ekonomier. Ska Volvo och Scania ha en chans att spela en roll om tio år kan de inte blunda för vad som händer i Kina. Viktigt är naturligtvis att förstå hur investeringarna i infrastruktur, laddsystem, utbildning och verkstäder följer fordonsförsäljningen. Vem tar vilka risker och hur ser helheten ut? Inte minst livslängden på fordon och batteripackar spelar naturligtvis roll.
Vilken teknik vinner till slut? Synnerligen viktigt blir naturligtvis också att noga följa teknikutvecklingen på batterisidan. Systemskiften med snabba förbättringar av prestanda, laddtider, produktionskostnader och annat kommer att bli mycket viktiga att följa för de tillverkare och branschföretag som vill vara med i utvecklingen. Samtidigt finns här betydande svårigheter eftersom det uppenbarligen är svårt för de verksamheter som tjänar pengar på pengar att tänka långsiktigt och att ha tillräcklig kunskap om vad man investerar i. Jakten på snabb återbetalning av och vinst på insatt kapital blir i sig en hämmande faktor. Och uppepå det all den osäkerhet som Trump-administrationen bidrar med.
Det är en lyx att ha i princip gångavstånd till Chalmers, Göteborgs Universitet och Handelshögskolan. Åtminstone den delen av året då jag bor i staden. Idag den 3 februari var jag på Handelshögskolan och fick en timmes uppdatering av en biträdande universitetslektor, Konstantina Katsela, som under åtta år studerat det branschfolket kallar ”The last mile”. Hennes presentation handlade om hur hon detaljstuderat fjorton europeiska projekt, vilket lett fram till föredragets rubrik ”The last mile dilemma”. (Länk till hennes forskning, se nedan).
Delvis motsatta mål The last mile handlar om transporterna till detaljister och småbutiker i städerna och hur lönsamhet, villkor och andra parametrar ser ut för att få denna distribution att fungera med minimal trafikstörning, med positiv upplevelse i stadsmiljön och med långsiktighet i sikte för alla inblandade. Staden vill naturligtvis minimera CO-utsläpp, buller och optimera upplevelsen av staden som affärsmiljö, där folk gärna vistas och umgås. Butikerna sliter med bemanningsfrågor, lönsamhet, svårigheter att hantera stora mängder gods och leveranser på samma gång. Transportföretagen behöver också kunna räkna hem sina kalkyler.
Lastcyklar dök upp som ett alternativ För drygt ett decennium sedan dök det upp en ny slags aktör på ”the-last-mile”-arenan i form av lastcyklar designade för småpaket. (Hur diskussionen gick år 2014 framgår av en länk till en rapport, se nedan). Det som hänt är att eldrivna lastfordon har blivit vanligare. Jag nämnde även lastcyklar 2016 och 2014 i bloggen (se länkar nedan). Hur distributionen organiseras till butikerna beror på ett flertal parametrar. Bland annat om butikerna ingår i någon varukedja, som själva löser distributionen, eller om de är beroende av att logistikexperterna kommer med leveranser. Under seminariet idag fick vi veta att det är ganska typiskt att det kommer 3-5 transportörer till en butik en förmiddag och att det är vanligt att antalet paket är 2-3 stycken. Något som inte låter så optimerat och som ju egentligen borde kunna passa lastcyklar.
Fyra saker måste vägas samman Konstantina Katsela beskrev de fjorton projekten som att bara ett hade lyckats, och de övriga tretton således inte. Och det viktigaste för att få ett samverkansprojekt att fungera var att de inblandade gjorde hemläxan och säkerställde att fyra aspekter vägdes in i de beslut som skulle tas. Det handlade om tydlighet i kostnader i avtal och olika parametrar, att matcha leveransfönster så att godsmottagning optimeras, att säkerställa att erbjudandet inkluderar kundfördelar (som kunde handla om uppackning och märkning) och att inkludera lösningar för returlogistik.
(Bild från presentationen, ursäkta bildkvaliteten)
Samverkansprojekt med givna förutsättningar Det som de fjorton projekten tycks ha försökt lösa är att hitta långsiktiga och accepterade lösningar på de olika behov som butiker, distributionsföretag och städerna har och som till ganska stor del står i konflikt med varandra. Det som är lönsamt för ett distributionsföretag är sannolikt olönsamt för butiken och hur ska framkomlighet och trivsel på stadens affärsgator optimeras samtidigt som varor ska distribueras….
Samma som nu, lätt modifierat, eller är det något nytt som krävs? För mig som utgår från ett hållbarhetsperspektiv blir hela resonemanget en illustration till den grundläggande frågan hur vi formar framtidens städer och samhällen. Är det business-as-usual och vinst-as-usual som ska vara vägledande för en (långsam, stegvis) marknadsdriven och lönsamhetsdriven utveckling? Eller är det själva omställningen som är målet och alla aktörer får hitta sätt att bidra till en omställning som landar i ett samhälle och en stadsmiljö som kan kallas hållbar? Och hur ser i så fall tidsskalan och rollfördelningen ut för att nå denna hållbarhet?
Vem ska ifrågasätta och visa vägen framåt? För mig blir hela presentationen idag en illustration av hur djupt vi sitter fast i ”business-as-usual”-tänket och det självklara vinstmaximeringskrav som finns hos de aktörer som idag bedriver verksamhet, där fortsatt konsumtion och konsumtionsökning är självklarheter. Vilken aktör har mandat att ifrågasätta systemet och hur ser vägen fram ut om målet inte är att fortsätta gynna den överkonsumtion och det resursslöseri som många inser behöver fasas ut?
Vi behöver en lagom-ekonomi och en ny rollfördelning I dagarna har SVT visat en dokumentär om H&M och Stefan Persson. Modeindustrin har ju på några få decennier ”lyckats” skapa extrema vinster åt ett fåtal industrialister och affärsmän, medan tusentals sömmerskor hamnat i slavliknande arbetsförhållanden. Se den (länk nedan). Alla butiker är inte som H&M. Men modeindustrin har en extra lång resa att göra från att sabotera en hållbar utveckling till att positivt bidra till densamma. Jag blir mer och mer övertygad om att det är en ”Lagom”-ekonomi som måste formas, ungefär som Jennifer Hinton och andra forskare beskriver. Och sannolikt att vi behöver se en annan rollfördelning kring ansvarstagande, nytta, vinst och värde, där den nuvarande kortsiktigheten fasas ut till förmån för något som är solidariskt med vad planeten och andra människor mäktar bära.
När egoismen växer och får medvind jagar den ikapp sig själv. Som politisk grundpelare blir den organiserade egoismen självdestruktiv. Detta eftersom politik ska ge förutsättningar för sådant som ingen kan lösa själv, utan som kräver rätt samarbetsformer. Det extremhögern inte inser är att den samhällsordning de själva gärna etiketterar med ”lag och ordning” i själva verket skapar ett samhälle i olag och i oordning.
Hjärnspöken På ett sätt känns det hoppfullt när den politiker som i en undersökning fått högst förtroende av alla partiledarna, Åkesson, på fullt allvar beskriver hur han jagats av hjärnspöken i sina drömmar och fallit så illa att han behövde plåstras om. Inte för att jag önskar att han skadar sig, men själva den inramning han ger till sin upplevelse är ju som hämtad från en nyårsrevy. ”Jag jagades av mina egna hjärnspöken, av elaka invandrare, och i tumultet som uppstod uppstod blodvite…” (typ). Visst är det en tydlig symbolik i detta, att den politiker i Sverige som just nu väljarna har störst förtroende för jagas av sina egna vanföreställningar.
Både genuint trogna sin ideologi och inte – samtidigt! Sedan står han i Knesset i Israel och låtsas att vara motsatsen till det som utgjorde grunden för SD en gång i tiden, när han själv sökte sig till detta parti. Där finns också en djup symbolik att lyfta fram. För det är ju ”den ondes” mest lyckade illusoriska trick, detta att förneka sin egen existens. När han på fullt allvar hävdar att SD inte grundades ur en nazistisk ideologi har han lyckats sluta cirkeln och kan börja bygga vidare på nästa generella lögn. Samtidigt som den innersta cirkeln av genuint övertygade SD-trogna naturligtvis måste hållas informerade. Den spänning som uppstår i dessa dubbla budskap (att SD både är genuint trogna sin ideologi och aldrig har varit det – samtidigt!) kan nog få vilken partiledare som helst att ligga sömnlös.
Lojalitet räcker inte Vi får dagliga rapporter från USA om den nyckfullhet som präglar Trumps politik. Att han bedriver politik som en maffiaboss har blivit uppenbart. Det handlar om personlig makt, om att berika sig ekonomiskt, att få bekräftat av omvärlden att han är den som bestämmer och att han i praktiken kan göra lite som han vill har ju blivit allt tydligare under det senaste året. Den missbedömning han gjort handlar bland annat om att kunskap och erfarenhet hela tiden har nedvärderats i relation till lojalitet. Att handplocka ”patrioter” från stormningen den 6 januari 2021 till att utföra en del av jakten på ”illegala invandrare” inom ramen för ICE har nu visat sig vara en missbedömning. Särskilt som hans ”agenter” litar på att Trump benådar dem om de skulle råka bli dömda för något brott. Till och med Trump-trogna Fox News har nu börjat kritisera Trump och befarar att Trumps ekonomiska politik och hans jakt på motståndare kommer stå republikanerna dyrt.
Minneapolis visar vad det handlar om Det har fungerat länge att höja tonläget och att effektivt propagera för en alternativ sanning, när verkligheten inte stämt med den bild de Trump-trogna medierna velat kommunicera. Länge har högermedierna slutit upp bakom Trump och bidragit till att han haft ett stabilt förtroende hos en illa informerad väljarkår. Men nu krackelerar bilden. Renée Good var en trebarns-mor som försökte ta sig bort från en hotfull situation. Hon blev mördad av ICE. Och sjuksköterskan Alex Pretti försökte hjälpa en person som blev knuffad av ICE, filmade det som hände och blev själv nedknuffad och skjuten av två ICE-agenter. Alla försök att beskriva Pretti som en terrorist motbevisas av tydliga vittnesuppgifter och filmer. Inte ens Trump kan bluffa sig ur detta. Övervåldet är uppenbart och oproportionerligt. I ett desperat försök att rättfärdiga skjutningen av Pretti sa Trump att det är fel att gå beväpnad på gatorna, vilket i sin tur fått de normalt Trump-trogna i vapenlobbyn att reagera. Det är en omstridd men stadfäst rättighet att bära vapen (under vissa förutsättningar) i USA. Så nu förlorar Trump även stöd från den del av högern som traditionellt stödjer republikaner. Verkligheten och bilden av verkligheten så som Trump vill beskriva den stämmer inte. Och Trumps tidigare taktik att på olika sätt beskriva sanningen som ”fake” håller inte när allmänheten själv kan skaffa sig en uppfattning. Sanden håller på att rinna ut ur Trumps timglas.
Ska Meloni och Farage applådera Trump? En intressant konsekvens av händelseutvecklingen är att hyllandet av Trump från den europeiska radikala högern, Farage, Meloni, Orban, SD i Sverige, nu blir ett problem för dem. Det blir ju allt tydligare för alla och envar att Trump inte förtjänade det Nobels Fredspris han så gärna ville ha. (Och som FIFA av alla organisationer hittade på en variant av för att smörja Trump…). Fler och fler inser nu, när han utan att blinka krävde att Danmark skulle överlämna Grönland till honom och när han hävdar att det nu är han som styr Venezuela, att Trump är en oberäknelig och personcentrerad president, som inte borde ha så mycket makt.
Stövlarna står putsade I höstens valrörelse i Sverige blir det relativt enkelt att lyfta fram vad som händer när den radikala högern får reell makt. Då åsidosätts mänskliga rättigheter och då träder den råa och nakna maktapparat fram, som hela tiden finns som ett reellt hot. Stövlarna är putsade och våldet mot oliktänkande är inte långt borta. Hot och hat svämmar över på ”sociala” medier och radikalhögern står redo att agera. Fördelen är att vi kan använda utvecklingen i USA som en avskräckande bild av hur det går när den radikala högern och den politiska egoismen får verklig makt.
Ett samhälle är alltid större än jaget I tjugo år har jag funderat på denna inbyggda motsättning: att grundinställningen att ”jaget” är viktigare än ”vi:et” förr eller senare måste leda till att allt samarbete upphör. I SD:s barndom tänkte jag att minoriteten svensktalande i Finland skulle få nationalismen att kapsejsa. Eller skulle verkligen Åkesson applådera att svenskarna i Finland diskriminerades av systerpartiet Sannfinnländarna? Frågan blev aldrig riktigt brännhet, men grundkonflikten finns där. Om ”jag” alltid är viktigare än ”vi” leder det förr eller senare till konflikt. Egoismen som grundfilosofi är dömd att misslyckas. Ett samhälle är alltid större än jaget. Kompromisser., lyhördhet och samarbetsvilja måste prägla ett sunt samhälle. Att alltid sätta sig själv före andra leder ofrånkomligt till kollaps. Här finns något att använda och formulera på ett bättre sätt i kommande valrörelser.
Det dök upp ett mejl från organisationen OSS. Jag som minns hur Sovjetunionen föll samman och de olika staterna organiserade sig i en samarbetsorganisation trodde naturligtvis att det rörde sig om Oberoende Staters Samvälde (OSS) som av någon anledning ville kommunicera något. Men, nej, så var det inte. Det var heller inget om Open Source Software (OSS) som någon ville berätta. Istället var det Organisationen Sveriges Servicestationer (OSS) som hade ett angeläget budskap.
Slarvfel i texten flera gånger I sitt eget mejl kallar sig organisationen för ”Organisationen Services Servicestationer” (OSS), vilket förvillar en aning. Kan de inte ens sitt eget namn? Har de ingen som korrekturläser mejl som ska nå ut till olika aktörer? Vet de inte vad kvalitet och brist på kvalitet signalerar? Gick ingen den kursen? Men vid närmare eftertanke är det nog ganska typiskt att den som skickar ut ett mejl till tusentals mottagare inte hinner dubbelkolla innehållet. Stress och tidspress kan lätt bli vardag och i serviceorganisationsbranschen är kostnadsjakten central och löner ska hållas så lågt det bara går. Även på kommunikationsansvarig.
Det är inte rimligt att 85 procent har hotats på jobbet Budskapet från OSS-organisationen, vad den nu heter, är trots allt intressant och därför plockar jag upp tråden här. Mejlet försöker sätta fingret på ett arbetsmiljöproblem som drabbar personalen på tankställen och servicestationer. Man skriver ”Hela 85 % av de som arbetar inom service har upplevt någon form av hot eller trakasserier i sin arbetsvardag. Varannan medarbetare inom vår bransch har utsatts för aggressivt beteende och var fjärde medarbetare har utsatts för sexuella trakasserier. ” Det är ett utsatt (ensam)arbete att arbeta kvällar och obekväma tider, där det lätt kan uppstå situationer som kan kännas hotfulla eller obekväma. Och det är inte svårt att tänka sig att ensamarbetande tjejer är extra utsatta.
Svåra omständigheter Kombinationen obekväma arbetstider, låga utbildningskrav och låga löner landar sannolikt i att arbetet lockar yngre personer, som ser jobbet som ett steg in på arbetsmarknaden. Och att man därefter tänker sig söka sig vidare till andra butiksjobb eller liknande. Lönsamhetskraven stoppar sannolikt arbetsgivarna många gånger från att ha dubbel bemanning. Uppepå detta finns nedläggningshotet (se länktips nedan, där siffran är lite oklar). Den som arbetar ensam i denna typ av butiker löper antagligen relativt stor risk att möta oangenäma beteenden, stöldförsök och liknande. I viss mån finns troligen kontanthanteringen kvar som en ytterligare riskfaktor.
Ett par citat från drabbade företag En av personerna som uttalar sig i mejlet är Martin Stenberg, säkerhetschef på Cirkle K: ”Att skydda och stötta våra medarbetare är vår högsta prioritet, och vi vill vara en del av lösningen. Det är bara möjligt om vi vågar prata om utmaningarna.” Och på OKQ8 säger Cim Nilsson: ”Våra medarbetare är vår absolut största tillgång och att nu gå med i initiativet Kindness Week sänder en tydlig signal om att vi inte accepterar hot och trakasserier i vår bransch.” Man inser naturligtvis problemet och att något måste göras, men letar efter rätt recept. En tanke som skulle kunna testas är att erbjuda medlemskap.
Medlemskap? Likaväl som man legitimerar sig i butiker som Kjell & Company för att få del av medlemserbjudanden skulle ju tankställen och servicebutiker kunna koppla sin verksamhet till identifikation. Vissa tider släpps bara ”medlemmar” in, dvs personer som legitimerat sig. Det är ingen mänsklig rättighet att bete sig svinaktigt, nedlåtande eller hotfullt mot butikspersonal. Det är heller inte OK att svina ner på toaletter och bete sig allmänt illa. En del av detta skulle troligen försvinna om anonymiteten försvann. Formellt kan ”medlemskapet” innebära att stationen eller kedjan skickar ut erbjudanden per sms eller på annat sätt för att påminna sina medlemmar om att de finns.
Är glesbygden lättast att börja med? I mejlet finns en allmän text om OSS, där det framgår att de 900 medlemmarna får hjälp av organisationen i förhandlingar med drivmedelsbolagen. Drivmedelsbolagen har naturligtvis muskler och en ekonomisk styrka som en enskild företagare med en servicebutik inte är i närheten av. Styrkeförhållandena är ojämlika. Det är inte svårt att gissa sig till hur små marginaler den enskilde företagaren måste klara sig på. En väg att gå vore att starta i glesbygden, där lönsamheten kanske är extra svår och samhället ändå är tacksamt för att tankstället finns kvar som en bemannad station. Där är tanken på medlemskap troligen enklast att introducera eftersom bygden ser värdet av butiken.
Strukturomvandling Sedan är det en annan sak att i alla fall jag hoppas att fossila bränslen har fasats ut om 25 år. Men då behöver tankstället erbjuda något annat medan elbilens batterier laddas under 20 – 25 minuter. Varför inte lån av dammsugare för att städa ur bilen? Det behöver ju också göras ibland.
Länktips: Många mackar är hotade, säger OSS (oklart hur många eftersom länken säger 500 och texten påstår 1000): https://oss.se/500-mackar-hotade/
