Alexander Stubb säger en del kloka saker

Posted on by
Reply

Alexander Stubb är en intressant politisk ledare i Europa och på den internationella arenan. Han är president i Finland och i mitt tycke en av de tydligare rösterna i dagens europeiska politik. I länklistan nedan har jag samlat några av de uttalanden (filmer) som Stubb har gjort och som blir bra exempel på hur han formulerar sig för en bred publik. Att han är språkbegåvad är klart. Jag har sett klipp där han talar på franska, engelska, finska och svenska. Möjligen behärskar han fler språk, det vet jag inte.

Agenda intervjuade Stubb
Som fredsvän gillar jag hans formuleringar till kärnvapen. I Agenda-intervjun häromveckan (cirka 46 minuter in i programmet) sa han två saker som jag gärna återger. Dels sa han att ”det viktigaste med kärnvapen är att de inte används” och ”ju mindre vi talar om kärnvapen desto mer säkerhet ger det oss”.  I Agenda sa han också att Putin inte vinner kriget mot Ukraina, men att Putin tyvärr inte heller strävar efter fred. Sanktioner och åtgärder mot den ryska skuggflottan är åtgärder som kan hjälpa Ukraina, som dessutom också har blivit bra på att tillverka drönare. Han betonade också att alla freder alltid är smärtsamma. Finland har ju utkämpat med två krig med ryssen och tvingats ge upp stora landområden, så han och hans landsmän vet ju vad fred kan kosta.

Stubb talade till några gymnasieungdomar
Ett av klippen med Stubb är från ett besök på en gymnasieskola, där han betonar för eleverna att ”du måste ha en känsla av att göra något meningsfullt”. Det är en bra vägledning i en ung människas liv.

Stubb talade till britterna på Chatham House
I London finns Chatham House, en NGO som arbetar med fred, samarbete och säkerhetsfrågor. Chatham House har en regel, the Chatham House Rule som innebär att det går bra att dela den information man får under samtal, men man får inte återge vem som sa vad, eller vem som talade. Sannolikt handlar denna regel om att bygga förtroende och öppenhet. Under sitt tal på Chatham House gav Stubb britterna en hel del att tänka på. Han talade som europé och gav i all vänlighet britterna några råd. Han sa ungefär så här (kanske inte exakt översatt, men original talet finns ju nedan). ” Vi brukar hävda att ni britter är pragmatiska, så låt oss arbeta med frågorna tillsammans. Låt mig vara pragmatisk och säga att vi behöver fördjupa samarbetet inom åtminstone tre områden:

  1. Säkerhet, inklusive informationsutbyte och försvar
  2. Ekonomi, tullar och den interna marknaden. Släpp tanken att UK står utanför samarbetet och jobba för en flexibel lösning
  3. Teknologi, forskning, utbildning och innovation.

UK och EU har gemensamma intressen och värderingar. Vi behöver er röst i Europa, vi saknar er, er kompetens, ert reformarbete och deltagande på marknader och i arbetet mot klimatförändringarna.”

Stubb talade på ett G-20-möte och betonade det multilaterala
Stubb talade också på ett G20-möte nyligen, där han var ganska ödmjuk och stolt över att få delta. Hans budskap var tydligt. Han menade att världsordningen ändras och just står multilaterala mot de multipolära. Det multilaterala strävar efter samarbete och att upprätthålla en viss ordning och att säkra vissa institutioner (där menade han troligen FN och FN:s olika organ). Den multipolära ordningen har andra kännetecken. Med starka poler på världsarenan förstärks risken för konflikter. Vi behöver se mer multilaterala initiativ, inte minst i Ukraina, Gaza och i Sudan, menade han. Vi måste också inse att det inte går att gå tillbaka till den ordning som gällt sedan 1945.

En förmåga att formulera viktiga budskap
Det är på ett sätt befriande med en politisk ledare som talar tydligt och klart om hur han ser på världen och vad som behöver göras.

Länktips: Chatham House i London: https://www.chathamhouse.org/2026/03/brexit-was-colossal-mistake-says-president-stubb-finland-europe-should-build-flexible

Ett utdrag ur besöket på Chatham House: https://www.facebook.com/reel/1282654913218186

The Chatham House Rule: https://www.chathamhouse.org/about-us/chatham-house-rule

Ett tal på senaste G20-mötet: https://www.facebook.com/reel/774740105578802

Ett besök på en gymnasieskola: https://www.facebook.com/reel/4396210380651601

Intervju med SVT:s Agenda: https://www.svtplay.se/video/84dm31V/agenda/ayatollans-dod?video=visa&position=1828

Elektrifiering i Uganda

Posted on by
Reply

Som många vet följer jag regelbundet nyhetsbrevet OmEV, som på ett initierat sätt beskriver utvecklingen på elfordonssidan, inte minst vad forskningen redovisar. Häromdagen skrev man om Afrika och elfordon. Eftersom jag nyligen kom hem från Uganda tänkte jag att det kunde vara intressant att återge vad forskningen hittat och jämföra lite med mina egna intryck.

Boda-boda i trafiken
Bensinstationer erbjuder regnskydd

Boda-boda är vanliga
En av de forskningsrapporter som nämns i OmEV:s nyhetsbrev (se länktips nedan) handlar bland annat om studier av situationen i Uganda för elfordon. Rapporten slår fast att finansieringskostnaden för olika fordon är dominerande. Man skriver: ”Att låna, leasa etc. ett eldrivet fordon under dess livslängd beräknas alltså bli minst lika dyrt som själva inköpskostnaden. ”  Detta kan jag bekräfta. I Uganda är det vanligaste transportmedlet en liten motorcykel, som självfallet är bensindriven. De kallas boda-boda och är det dominerande transportmedlet i Kampala. Det går minst 10 MC:s på varje bil. Och trafiken i huvudstaden Kampala är därmed något otroligt komplicerad, med tvåhjulingar som kryssar sig fram som myror mellan bilar som står i kö, länge.

Persontaxi som många använder
Det är hjälmtvång, som många efterlever

Finansiering
Jag frågade en lokal ugandier hur mycket en motorcykel kostar och fick egentligen inget konkret svar, utan mer ett svar som gick ut på att de som kör som bud- och persontaxi hela tiden betalar en stor andel av sina intäkter till den som finansierat fordonet. Och de siffror som nämndes innebär att den som kör omkring med en bensin-MC betalar det dubbla priset för sitt fordon inklusive den ränta långivaren ska ha. Pengar är dyrt och jobb och försörjning är något som de flesta vill ha. (Jag såg i och för sig endast unga män som körde boda-boda, vad unga flickor gör vet jag inte). Man kan också föreställa sig att den som finansierar en boda-boda-MC även äger fordonet för att säkerställa att pengarna ska komma in. Exploateringen av arbetslösa unga män ligger nära till hands att befara.

Hjälmtvånget gäller inte passagerare…

Eldrift är ovanlig
Jag såg en (1) eldriven MC under fjorton dagar. Så de finns, men är ovanliga. De laddas på bensinstationer som finns på väldigt många ställen. Under regnskurarna, som kommer ibland, passade många boda-boda-förare på att skydda sig under bensinstationernas tak.

Presidenten är över 80 år gammal
Ugandas regering har planer på att starta ett eget oljeraffinaderi, fick jag höra. Regeringen är medveten om att oljeberoendet måste minska, men man förlorar idag mycket på att den egna olja man utvinner inte kan raffineras inom landet. Därför tänker man försöka starta ett eget raffinaderi, troligen också för att göra sig mindre beroende av andra länder i dessa oroliga tider. Besluten på statlig nivå måste hantera både de kortsiktiga, de långsiktiga och de strategiska perspektiven på en gång. Man har nyligen återvalt presidenten, Museveni, på ytterligare fem år. Trots att han är över 80 år gammal uppges han vara i god form och deltar aktivt i styret av landet. Som ett kuriosum kan nämnas att Museveni bodde tre år på 80-talet i Angered. Särskilt mycket av svensk demokrati, rättvisa för HBTQ-minoriteter osv har han inte tagit till sig, snarare tvärtom.

Hälften av befolkningen är under 15 år
Hälften av Ugandas befolkning på drygt 50 miljoner människor är 15 år eller yngre. Det innebär att om tio år måste ytterligare kanske tio miljoner ugandier hitta ett arbete. Det kommer inte fungera är min gissning. När vuxna människor inte hittar ett sätt försörja sig kommer det leda till oroligheter och militären kommer troligen att tvingas ta kontrollen över mycket av samhället, är det jag befarar. Och eftersom det inte finns kollektivtrafik kommer det att bli ännu svårare att lösa transporter av gods och människor. Och att i detta virrvarr av drivkrafter och framtidshopp hitta lösningar för elektrifiering av transportsektorn måste nog tyvärr betecknas som svårt. Man kan hoppas att staten får in så mycket skatteintäkter att Uganda får möjlighet att bygga infrastruktur, vägar, spårvägar och sprida välfärden till en majoritet av befolkningen, så att samhället klarar de stora utmaningar de står inför. Tyvärr tror jag att den sittande presidenten prioriterar att någon av hans söner ska efterträda honom på presidentposten och att det är på det sättet han vill säkra makten. Oppositionsledaren i det senaste presidentvalet sägs ha flytt landet.

Vem har tillgång till el?
Så hur ska elektrifieringen av transportsystemet gå till? Och hur stor del av elen i Uganda produceras fossilfritt? Vattenkraft finns, men det är långt ifrån hela befolkningen som har tillgång till el. För tio år sedan hade bara tio procent av landsbygdens befolkning tillgång till el. Och det är därmed sannolikt åtminstone halva befolkningen som fortfarande saknar kontinuerlig elförsörjning. I huvudstaden finns el, men där bor bara ett par miljoner av befolkningen. Och Uganda är ett av Afrikas 54 länder.

Korruptionen är ett hinder
Ska världen klara elektrifiering behövs icke-korrupta ledare i de olika länderna (och att den svenska regeringen inte mutar de styrande som man gjorde i Somalia) och att länderna får hjälp att bygga ut sina elnät och sin fossilfria elproduktion. Så att förutsättningar finns för elektrifiering av transportsystemet. Det land som syns mest i Uganda är Kina, som byggt landets motorväg och som bygger andra hus, hotell och byggnader. Och Kina ställer ju inte krav på mänskliga rättigheter, så det känns säkert enkelt för de styrande att sluta avtal med Kina. USA lär inte bry sig. Och Europa har andra problem just nu. Situationen är lite dyster, kan man säga.

Länktips: OmEV:s nyhetsbrev om Afrika: https://omev.se/2026/03/17/ekonomi-och-politik-for-elbilar-i-afrika/

Tankar efter läsning av Daniel Rydéns bok ”Lögner”

Posted on by
Reply

Daniel Rydéns bok ”Lögner, osanningens historia” kom ut 2024 och känns tyvärr viktig att läsa. Intrycket är att lögnen har blivit allt vanligare, kanske för att vissa politiska ledare satt det i system att använda vilseledande påståenden och rena lögner för att skapa misstro och öka distansen mellan sig själva och väljarna, samt mellan olika grupperingar. Misstron växer när förtroendet sviktar. En misstro som vissa vill exploatera politiskt.

Lögner, av Daniel Rydén, cirka 300 sidor

Det finns olika slags lögner
Rydéns bok tar ett rejält grepp om ljugandet som fenomen, går tillbaka i historien och berättar på ett intresseväckande sätt om ljugandet. Lögnen kan till och med i bland vara nödvändig, för att uppnå något annat, för att skona någon eller för att bevara en hemlighet som ingen skulle vinna på att den spreds. Rydén visar med sin bok att det finns en mängd olika slags lögner och plockar fram exempel från både dåtid och nutid. Lögner kan vara medvetna och omedvetna, det finns en rad olika motiv för att ljuga och att undertrycka sanningen, att skona någon från en alltför kostsam sanning. Lögnen måste dessutom vara avsiktlig för att kallas lögn. Missuppfattning är något annat.

Det kan finnas motiv att ljuga som är rimliga
När någon ligger på sitt yttersta kan det finnas all anledning att låta den personen få känna sig lugn och trygg och inte behöva oroas av att något oönskat har inträffat. Vi kan använda lögnen för att kortsiktigt skona någon från en alltför besvärande sanning. Bekymret är egentligen inte lögnen, drar Rydén som slutsats, utan den majoritet som låter lögnen spridas. Det internet har inneburit, menar han, är inte bara att konspirationsteorier lätt kan spridas, utan också att sanning allt lättare kan nås av många.

Hur ska domstolarna kunna lita på bildbevis?
Jag rekommenderar alla att läsa boken, för den ger en bred och exempelfylld översikt av lögnen som fenomen. I det här sammanhanget vill jag framför allt lyfta några reflexioner och egna tankar som boken ledde fram till. Ett exempel är att han inte berör är vad AI-manipulerade bilder och filmer kommer att innebära. Och därmed hur svårt det blir i en nära framtid att skilja på faktisk och fabricerad dokumentation. Hur ska domstolarna i framtiden förhålla sig till bildbevis? Hur ska vi kunna tro på det som visas? I det politiska fältet ser vi ju också hur lätt det har blivit att tala om alternativa sanningar. När vetenskapligt underbyggda rapporter, som t.ex. regeringens klimatpolitiska råds rapporter, avfärdas av ansvarig minister som åsikter. Innebär det att all vetenskap kan likställas med åsikter, och vart leder i så fall det synsättet?

Begreppen är det som håller samman vår världsbild
Rydéns bok är en påminnelse om hur komplex mikro- och makrovärlden är. På ett personligt plan är vi ibland ”tvingade” att ta till nödlögner för att inte skada våra nära och kära. Vi kan behöva dölja ett misstag eller slippa erkänna vad vi egentligen har gjort. På makronivå är det väldigt viktigt att vi håller fast vid någon slags sanningskod, en moral, som gemensam nämnare. Och att vi hjälps åt att blottlägga halvsanningar och inlindade felaktigheter. Om vi inte ser upp hamnar vi lätt i den värld av påhittade konflikter som de auktoritära krafterna i världen vill att vi ska fastna i. Det är inte migrationspolitik att splittra fungerande familjer och att utvisa personer som gjort allt rätt och som bidrar till ett gott samhälle. Det är segregationspolitik med syftet att vidga klyftorna och tilliten mellan människor. Begreppen spelar roll.

Det blir svårt att navigera i en strid ström av information
Det som fastnar mest ur boken är hur vanligt det är att vi ljuger och hur dåligt förberedda vi är inför den våg av desinformation som kommer att översvämma oss i takt med att det blir allt lättare att skapa trovärdiga bilder och att få ChatGPT och andra system att dra fel slutsatser. Det kommer att bli en kamp mellan den goda gruppering som vill hålla fast vid en sann världsbild och en makt- och pengahungrig gruppering som strävar efter dominans även när detta innebär att vi översköljs av felaktigheter och lögner. Passivitet och likgiltighet blir lät följden när olika budskap står i direkt motsats till våra egna upplevelser. Det kommer att bli svårt i framtiden att navigera mellan sanningar, halvsanningar och lögner och att förstå vad som är vad. Till slut är det enda vi kan lita på våra egna upplevelser, som i bästa fall kan bekräftas av människor vi litar på. Men det blir inte lätt att navigera i denna ström av påståenden.

Vad händer när de rika och nationalisterna når sina mål?

Posted on by
1

Jag reste bort ett par veckor och fick tid att fundera med lite perspektiv på det som sker. Vad är det som sker egentligen i det som rapporteras av medierna, men där bakomliggande faktorer inte synliggörs? Vilka långsiktiga mål har makthavare och olika intressenter? Vilka lösningar är det man siktar på? Hur hänger det dagliga beslutandet ihop med de långsiktiga strategierna? Om vi går i kompassens riktning, var hamnar vi då?

Varför talar Kristersson kärnvapen med Macron?
Varför pratar Ulf Kristersson med Macron om kärnvapen? Vad är det han hoppas på? Vilka fördelar ser han i detta? Ser han Frankrike och Macron som den militärmakt som kan ena Europa när Trumps och Putins intressesfärer växer och dessa herrar i praktiken tycks vilja dela upp Europa mellan sig? Och om nu USA tänker att ett försvagat Europa gynnar dem, är det primärt för att de vill ha kontroll över tillgångar, information och konsumtionsflöden? För att tjäna pengar? Eller vad är målet?

Vad är det de rikaste och de just nu mäktiga vill?
Om Steve Bannon, Peter Thiel, Russel Vought (mannen bakom Projekt 2025, som nu har ansvar för att säkerställa att alla myndigheter förverkligar Trump-administrationens nedmontering av demokratin), Stephen Miller och de övriga ärkekonservativa i Trumps administration får bestämma, hur ser då den optimala världsordningen ut? Är de nöjda med det de åstadkommit av nedskärningar av USAID, stängningen av utbildningsdepartementet och förändringen av uppdraget för ICE? Är det ett semimilitärt styre de ser framför sig, med beväpnade styrkor på gatorna och undantagslagar? Eller är det maximal ekonomisk frihet och möjlighet att roffa åt sig miljarder dollar som lockar? Vad är det för samhälle de rikaste amerikanerna (som ju till stor del stöttar Trump) och nationalisterna vill se? Att pressfrihet och mötesfrihet begränsas? Att befolkningen ska hållas så okunnig som det bara går? För att slippa motstånd och ifrågasättanden?

USA:s inflytande är stort
Att USA:s utveckling spelar roll beror på hur stor del av Sveriges och Europas ekonomi som är kopplad till USA och att vi ju nu dessutom gjort oss ännu mer beroende av USA via NATO-inträdet. Det inflytande USA har på resten av den fria världen får inte underskattas. Inte minst genom att en stor del av handeln sker i US Dollar. Krackelerar det amerikanska systemet får det stora effekter på många andra länder. Är det någon som använder VISA eller Mastercard? Hur ser backup:en ut?

Vad händer när alla är nationalister?
Är målet för de superrika och nationalisterna att kunna kontrollera befolkningen på ett sätt som begränsar livsvillkor och frihet på ett sätt som påminner om hur kineser lever? Ska demokrati, pressfrihet och yttrandefrihet, mänskliga rättigheter osv kastas på soptippen? Vad tycker de i så fall ska komma istället? Har de formulerat det? Vad betyder ”America first”? Är det bara att alla andra länder ska acceptera de villkor Trump sätter upp? Har de tänkt tanken vad som händer om fler länder går samma väg som USA? Om de nationalistiska strömningarna blir dominerande i fler länder kommer ju det oundvikligen leda till nya konflikter. Om många länder ”trumpifieras”, som åtminstone JD Vance hoppas, uppstår ju motsvarande rörelser överallt: Germany First, Italy First, France First, Sweden First… osv. Vilket ju inte kan leda någon annanstans än till konflikt istället för samarbete. Hur tänker sig Miller, Bannon och Thiel hantera den situationen? Att USA alltid vinner i kraft av resurser?

Konflikterna blir motiv för totalitär kontroll
Blir det i själva verket konstruerade och påtvingade konflikter som kommer att utgöra fundamentet för den totalitära globala samhälle vi strävar emot? Är det konflikterna som i sin tur gör det möjligt för makteliten att kontrollera sina befolkningar? Typ Nord-Korea, som ju är krig med Syd-Korea och därför har full koll på alla sina medborgare… Och är det förvillande och motsägelsefulla budskap som ska ersätta verklig kunskap? Vill den härskande klassen ha en fördummad och okunnig befolkning? Hjälper det dem att hålla befolkningen i schack?

Total kontroll
Är det en variant av Orwells 1984 vi går emot, då den fredsälskande Trump startar krig som inte går att vinna, men kriget är egentligen bara ett svepskäl för att med hänvisning till den ”sociala oro” som kommer att synas på gatorna införa undantagstillstånd och beväpnade styrkor på gatorna? Och när Elon Musk och Amazon-Bezos kontrollerar pengaflöden, information och konsumtion kommer ingen längre kunna köpa något anonymt. Allt lagras i Musks och Bezos system. Och Zuckenberg vet vilken reklam han ska skicka via Meta, för att få oss att lydigt köpa just det som eliten vill sälja. Frihet reduceras till att välja TV-kanal, med snarlika budskap. Är det dit vi är på väg?

Kommer framtiden fråga något?
På ett sätt känns hela denna verklighet overklig. Hur kan vi själva välja att försätta oss i en situation där våra egna samhällen raseras på det här sättet? Varför gjorde ingen något, kommer framtiden fråga? Om det finns någon framtid som klarar av att tänka och formulera något som ”systemet” inte bestämt åt oss.

Lite mindre steg i samma riktning i Sverige
Och tro inte att detta bara gäller USA. Här hemma monteras välfärden steg för steg ner av det Tidögäng som gjort det till sin uppgift att under fyra år testa hur långt SD-politiken kan drivas. Kan vi sätta 13-åringar i fängelse? Kan 18-åringar med ordnade förhållanden skickas ut ur landet? Kan vi slakta studieförbund och folkhögskolor? Kan vi kapa naturvårdens resurser? Kan vi göra SIDA till ett regeringsstyrt organ som beviljar pengar till korrupta regimer? Kan vi låta bli att höja barnbidraget? Kan vi motarbeta all klimatpolitik och låtsas att dyr framtida kärnkraft löser allt? Kan vi bluffa om det mesta och hålla folk okunniga om vad som pågår? Svaret på alla dessa frågor är: tydligen.

Spårvagnar och sopbilar till Ukraina

Posted on by
Reply

Att hjälpa Ukraina kan göras på olika sätt. I nyhetsflödet handlar det oftast om olika vapensystem, satellitkopplingar och militära resurser. Men det som också behöver nämnas är hur andra än toppmilitärer och regeringar agerar. Spårvagnar och sopbilar kan också göra skillnad.

Länge har det rullat spårvagnar här
I Göteborg rullar spårvagnar sedan 1879. Till en början var de dragna av hästar, men 1902 kom de elektriska vagnarna i drift. Steg för steg har vagnparken och biljettsystemet moderniserats. Och nu är det dags att fasa ut de äldsta vagnarna som fortfarande är i drift. De heter M29 och byggdes mellan år 1969 och 1972 i Örnsköldsvik av Hägglunds.

Modell 29

Förr byggde man teknik för att den skulle hålla länge….
Nu har man ersatt dessa gamla trotjänare med nyare vagnar med lågt golv och mer plats så de äldsta vagnarna ska inte längre rulla på Göteborgs gator. Istället kommer 40 st av dessa fungerande spårvagnar skickas till Ukraina, där de förhoppningsvis kan göra nytta i kollektivtrafiken i staden Mykolajiv. Ukraina har ju som bekant tvingats satsa enorma resurser på vapensystem och för att kompensera för bortfallet av produktion i industrin, när personalen tagits ut i tjänstgöring i kriget. För Göteborgs Spårvägar är lösningen dessutom en vinst. Att skrota de 40 vagnarna hade blivit dyrare än att frakta dem till Ukraina. Win-win. (Länktips nedan).

Sopbilar är inte heller så dumt
Och inte nog med det. Även sopbilar kan skänkas när de inte längre behövs eller kanske inte längre uppfyller strikta system-, funktions- eller säkerhetskrav i Sverige. Två sopbilar kommer i vår att skickas från Hässleholm till Ukraina. Den ena går till Rohatyn, den andra till Lviv. Men det är inte de första sopbilarna som gått från Sverige till Ukraina. Kristianstad skickade förra året en biogasdriven sopbil för att hjälpa Ukraina, staden Luzova, på ett konkret sätt. (Länktips nedan). När dessa nyheter hamnar på Facebook är naturligtvis ilskan stor bland många. ”Varför ska mina skattepengar gå till ett annat land?” och ”Snart säljs väl bilarna till ett tredje land…” och liknande. Sorgliga kommentarer och ett uttryck för den bristande solidaritet många människor tydligen känner med andra drabbade. Egoismen sitter tydligen djupt hos vissa och man förstår inte hur ömsesidig hjälp faktiskt stärker banden mellan människor. Vi hade önskat samma hjälp från andra länder om rollerna vore omvända. De kommuner som ser en möjlighet att hjälpa till gör helt rätt, tycker jag.

Olika villkor
Det är svårt att tänka sig hur livet efter fyra års krig ter sig i Ukraina. Hur är det att gå i skolan? Hur är det att sova och aldrig veta om man måste skynda sig till ett skyddsrum? Hur är det att inte veta om nära och kära kommer tillbaka från fronten? Hur är det när strömmen går, vattnet tar slut eller internet fallerar hela tiden? Vad gör det med ett samhälle? Här hemma diskuteras Mello-vinnare och -förlorare som om det var en kamp på riktigt. Det är så konstigt. Humanism och anständighet är tydligen på undantag.

Länktips: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/goteborg-donerar-40-sparvagnar-till-ukraina

https://www.avfallsverige.se/aktuellt/nyheter/forsta-biogassopbilen-till-ukraina

https://www.kristianstadsbladet.se/hassleholm/tva-sopbilar-skanks-till-ukraina-enorm-gladje/

Hur låter det hemma hos Forsell?

Posted on by
Reply

Hoten mot politikerna ökar. Det är förkastligt. Och ibland går det för långt. Vissa går till handgripligheter. Vissa ungdomar lockas till det som kallas aktivklubbar, särskilt de som hyser extrema åsikter som brukar beskrivas som ”höger”. Migrationsminister Johan Forsells son hamnade för inte så länge sedan i rampljuset just för att han aktivt raggade medlemmar till en aktivklubb. Nu har Forsell talat sin son till rätta, sägs det. (Se länktips nedan).

Äpplen med påmålade illustrationer
Samme Forsell ligger bakom genomförandet av den synnerligen inhumana politik som regeringen driver när det gäller synen på personer som inte räknas som svenskar och som resulterat i flera uppmärksammade tonårsutvisningar. Forsell fick kritik för sitt agerande och någon som protesterade gick så långt att han placerade en korg med äpplen vid Forsells bostad, äpplen som dessutom försetts med någon illustration som skulle påminna om Hitler. Personen som placerat äpplena vid Forsells dörr dömdes nu till olaga hot och villkorlig dom.

Lite typiskt att just Forsell drabbas
Att just Johan Forsell drabbas av en fysisk markering är intressant eftersom samme Forsell för 22 år sedan skickade ett avsågat hästhuvud (från en gunghäst) som en politisk markering, där han ogillade att fackförbundet Byggnads krävde att ett lettiskt byggföretag skulle teckna kollektivavtal. Hästhuvudet skulle knyta an till Gudfadern-filmerna, där just denna symbolik var stark och kopplade till maffiametoder. Så när Forsell använder konkreta illustrationer för att understryka sin politiska åsikt är det rätt, men när han själv drabbas är det fel. Det finns nyansskillnader i form av att Forsells barn också fick se äpplenas budskap, å andra sidan har ju Forsells son varit synnerligen aktiv i främjandet av verksamhet som SÄPO varnar för, så familjen är ju inte helt okunnig om vad som förenar respektive skiljer den demokratiska högern och den odemokratiska åt.

Hur låter det hemma vid köksbordet?
Politiskt våld är absolut fel. Handgripligheter och hot likaså. Men nu kommer ”äppelmannen” överklaga den fällande domen och då blir det väl klarlagt vad som är vad. Vad som är yttrandefrihet och vad som är hot, typ. Det skulle också vara intressant om Forsell kunde redovisa hur hans son nu har fått mer ”svenska” värderingar, eller om han är kvar i sitt stöd för de värderingar som kan knytas till extremhögern. Hur låter det hemma vid köksbordet? Är det synd om de tonåringar som utvisas eller är det glada miner?

Länktips: Om aktivklubbarna: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/varmland/sa-vaxte-aktivklubbarna-fram-i-sverige

Länktips: Äpplena ledde till dom: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/j0lK1o/hotade-statsrad-doms-for-ofredande-och-olaga-hot?utm_source=iosapp&utm_medium=share

Hjälper oss AI verkligen på rätt sätt?

Posted on by
Reply

Det satsas stort på AI i dessa tider. Kraftfull och snabb hantering av data ska ersätta mycket av det arbete som utförts av människor. Nya lösningar ska kunna komplettera de befintliga. Förutom tidsvinster finns det säkert de branscher som räknar med att kunna ersätta anställda med datorkraft. Det är egentligen inget nytt. Det har skett stora förändringar i olika branscher förr. Yrken försvann. Vad gjorde en sättare? Eller alla de sekreterare som förr skrev ner och arkiverade alla papper? De har försvunnit.

Vad är ”rätt” i AI-världen?
Det som kanske inte alltid uppmärksammas i AI-diskussionen är vad som skiljer det maskinella handhavandet från det mänskliga. Vi människor tänker och agerar hela tiden i ett spann mellan upprepning och nytänkande, där vi ständigt funderar på om det vi har framför oss kan lösas på ett annat sätt än förra gången. Så ”tänker” inte AI. Det programmen är utmärkta på är att väga samman stora mängder data för att hitta det svar som har störst sannolikhet att vara ”rätt”. Kvantitet och upprepning är på så sätt något som AI normalt använder för att kvalitetssäkra en lösning eller ett svar. Att ifrågasätta och tänka nytt är svårt för datorer, även om det naturligtvis förekommer, lite beroende på hur uppgiften formulerats.

Mer av samma eller nya lösningar?
Men det som ligger i AI-utvecklingens natur är att vi får mindre av innovation och alternativa lösningar när våra datorer bygger sitt agerande på sannolikheten att det mest förekommande svaret på en fråga är det korrekta. Upprepning och antalet likartade svar hjälper programmen att identifiera ”rätt” svar. Så om vi tror att AI kommer hjälpa oss att navigera i okända farvatten för att mejsla ut vägen till en hållbar värld kanske vi tänker fel. Risken är att AI betonar ”business-as-usual” när vi behöver ”business-as-unusual” för att komma närmare en värld i balans med resurser, energianvändning och rättvisa.

Att inte göra fel har blivit viktigare än att använda sin kunskap
Kopplar man detta till det problem Håkan Boström lyfter i sin GP-ledare den 27 februari blir det om möjligt ännu svårare att skapa utrymme för den omställning och det nytänkande som faktiskt krävs för att klara en hållbar framtid. Boström beskriver en trend han iakttagit att det i det offentliga systemet har blivit viktigare att undvika att göra fel än att använda sitt eget omdöme och sin erfarenhet i syfte att optimera ett beslut eller ett vägval. Han exemplifierar med hur psykiskt sjuka patienter slentrianmässigt transporteras med hjälp av poliser helt enkelt därför att då har sjukhuset tagit det säkra före det osäkra och inte gjort fel, även om polistransport sannolikt inte varit nödvändigt i varje enskilt fall. Den som undviker att göra fel tar heller inga risker och litar heller inte på sitt eget omdöme. Boström konstaterar också följdriktigt att ”tjänstemän som inte vågar ta ansvar för sina beslut är sällan problemlösningsorienterade”.

Följ budgeten och håll tidplanen
Bakom den trend Boström beskriver finns också två tydliga drivkrafter, dels att hålla budget och dels att hålla tidplanen. Att göra en bedömning och ta ett unikt beslut kan innebära att det tid att landa i ett beslut, och kan i värsta fall komma att kosta mer. Därför blir det enklast och tryggast att göra på det sätt som inte kan beskrivas som felaktigt. Men om allt beslutsfattande eller underlag för beslut ska underställas AI och/eller principiella rambeslut i budgetar osv blir konsekvensen att 8 månader gamla bebisar får utvisningsbeslut. Vilket vi ju nu ser. Ett omänskligt och närmast cyniskt samhälle, där rimliga avvägningar försvinner in i mörkret mellan ekonomisk optimering, styrande paragrafer och extrema politiska ambitioner. Just den slutsatsen drar inte Boström, men det gör jag.

Länktips: GP-ledare av Håkan Boström 27 februari: https://www.gp.se/ledare/samhallet-maste-sluta-ta-det-sakra-fore-det-osakra.807539a8-8cc4-4fa7-9b42-5d5d8b5f023e

Jag orkar inte höra ordet stram

Posted on by
Reply

Synonymerna till ordet ”stram” i SAOL (Svenska Akademiens Ordlista) är spänd, styv, knapphändig och sträng i stil, avmätt. Det innebär fyra delvis åtskilda innebörder så som de återges. Ingenstans står det att stram skulle betyda orättvis eller inhuman. Men det är den innebörden Tidöregeringen nu gett ordet, påhejade av socialdemokrater som inte vill framstå som annorlunda än partierna på högerkanten.

Jag mår illa
Det är så att man blir illamående när företrädare för de största partierna närmast som en grammofonskiva som hakat upp sig hela tiden upprepar ”stram migrationspolitik”. När SD talar om detta kopplar de begreppet till sitt sedan länge kommunicerade begrepp ”folkutbyte”, som de hävdar pågår. Svenskheten är hotad, menar de. Nu behövs kulturkanon, återkallande av permanenta uppehållstillstånd och ”ordning och reda”. Och lyfter gärna fram de exempel på kriminella med utländsk bakgrund som exempel på hur det inte går att lita på ”dem”. Det gäller för nationalisterna att skilja på ”vi och dom”. Konflikten är deras livsrum.

Återger en del av Christine Tidåsens argument
På Facebook läser jag vad Christine Tidåsen skriver om utvisningarna av studenter och ungdomar. Hon är doktor i ekonomi och undervisar på ekonomihögskolan på Linnéuniversitet i Växjö och har en forskares blick för vad den ”strama migrationspolitiken” innebär på samhällsnivå. Ur hennes inlägg plockar jag några särskilt viktiga aspekter, som kanske inte alltid kommer fram, och som Anders Holmberg missade att fråga Jimmie Åkesson om under 30 minuters utfrågning den 19 februari.

Varför väljer folk Sverige?
Att först investera i utbildning av unga människor för att därefter inte dra nytta av det dessa unga människor tillför samhället ”strider mot grundläggande nationalekonomisk rationalitet”, menar hon. Hon påpekar att konkurrensen om kompetenta människor hårdnar globalt, särskilt nu som befolkningarna blir allt äldre och färre ska försörja fler. Mycket intressant är när hon slår fast att ”Forskning visar att högkvalificerad arbetskraft väljer länder utifrån institutionell stabilitet, rättssäkerhet och framtidsutsikter för sina barn (OECD, 2019; World Bank, 2023). Ett land där barn riskerar att utvisas efter lång etablering skickar en signal om oförutsägbarhet. Och signaler spelar roll.”  

Fler av Christine Tidåsens bästa argument
Migrationspolitiken påverkar inte bara de direkt berörda utan hela inflödet av studenter, forskare och kvalificerad arbetskraft, skriver hon och det gör att Sverige går miste om framtida entreprenörer, forskare och skattebetalare. ”Det är så brain drain uppstår”. påpekar hon. Det är genom gradvisa värderingsförskjutningar och när det psykologiska samhällskontraktet eroderar. När framtiden blir osäker för familj och barn. Hon skriver: ”Forskning om konkurrenskraftiga kunskapsekonomier visar att attraktionskraft bygger på en kombination av ekonomiska möjligheter och social stabilitet (Florida, 2005; Anholt, 2010). När värderingssignaler förskjuts påverkas hela ekonomin: investeringar, innovation och kompetensförsörjning.” Det är mycket mer som står på spel än vad debatten lyckas fånga. Och den ”paus” socialdemokraterna argumenterar för ändrar inte grunden för den ”strama migrationspolitiken”. Pausen skulle möjligen ge de akuta utvisningsfallen lite andrum, men ger inte personer som funderar på att flytta hit någon signal om att synen på personer från andra länder ändras. För det är sin egen framtid alla planerar för. Trygg, säker och full av möjligheter. Och det är det som skaver rejält nu.

Åkesson VILL få så många som möjligt att lämna Sverige
I Anders Holmbergs 30-minuter-utfrågning sa Jimmie Åkesson att man inte kan bygga lagstiftning på några av media uppmärksamma individuella fall. (Och påpekade samtidigt att hela bilden aldrig kommer fram i media, vilket i sig kan vara sant, men därmed inte sagt att det som inte lyfts av media skulle stå i motsats till vad media lyfter fram). Men det hör faktiskt till lagstiftarens ansvar att säkerställa att effekterna av de lagar man stiftar inte skapar nya problem, nya och oönskade orättvisor osv. Skillnader är ju att Åkesson vill att de utrikesfödda ska dra slutsatsen att det bästa är att lämna Sverige (enligt deras hypotes om pågående folkutbyte och i linje med de andra lagar man stiftar där folk ska ges bidrag för att lämna Sverige).

Cornelis, Georg Riedel och?
En av Sveriges mest uppskattade trubadurer var Cornelis Vreeswijk. Han fångade på ett unikt sätt både den glädje och det vemod som präglar delar av det som är typiskt svenskt. Cornelis var aldrig svensk medborgare och tillhör på så sätt den grupp som Tidögänget vill skapa ”ordning och reda” kring. Georg Riedel tillhörde samma generation som Cornelis och har också på ett unikt sätt bidragit till det som alla svenskar kan känna igen sig i. Georg Riedel flydde med sin föräldrar från dåvarande Tjeckoslovakien och hamnade i Sverige. Vid en prisceremoni 2021 fick Georg Riedel ta emot Stockholm Stads hederspris med en motivering som bl.a. löd ” Georg Riedels klanger och melodier är ett med svenska folkets DNA. ” Hade SD:s syn på ”svenskhet” och ”vi och dom” fått råda hade svensk kultur gått miste om två synnerligen uppskattade kulturpersonligheters stora bidrag. Och frågan infinner sig naturligtvis vilka Cornelisar och Georg Riedlar vi nu går miste om, när de kalla högervindarna drar genom landet.

Helt fel att använda myndighetsåldern som instrument
Det är självklart så att barn som bor hemma hos sina föräldrar ska kunna räknas som en del av familjen. Att myndighetsåldern 18 år mest har en betydelse för individens ansvar är rimligt, men man kan inte koppla myndighetsåldern till ett nytt krav på att klara sin försörjning själv. Att avkräva alla 18-åringar att flytta hemifrån, ordna sin försörjning och inte längre räknas som en del av den familj man vuxit upp med är synnerligen inhumant och orimligt. Särskilt om man fortfarande går i gymnasiet.

Många delproblem
Det finns en mängd andra märkligheter i hur lagstiftningen tillämpas, där allt motiveras med ”stram migrationspolitik”. Extremt långa väntetider, inlåsningseffekter som gör att pågående ärenden innebär att det inte går att lämna landet tillfälligt osv. Hur länge vandrar man in, egentligen?

Lite statistik (från nätet)
37 procent av specialistläkarna i Sverige är födda utomlands. Hur tänker sig Tidögänget klara vårdköerna om kanske hälften av dessa lämnar landet?
36 procent av alla bussförare är födda utomlands. Hur tänker sig Tidgänget klara kollektivtrafiken om t ex 5000 av dessa 9000 bussförare lämnar Sverige?
35 procent av landets undersköterskor är födda utomlands eller har föräldrar som är födda utomlands.
Det finns inte statistik för alla yrkesgrupper, men det går att göra egna bedömningar. Inom många serviceyrken och vissa branscher är det mycket vanligt att personalen har en utrikes bakgrund. Sverige behöver alla arbetande, skötsamma och bidragande människor. Det folk som behöver bytas ut är det folk i beslutande församlingar som just nu företräds av Åkesson.

Vad var det Carl-Oskar Bohlin applåderade?

Posted on by
1

Carl-Oskar Bohlin stod upp och applåderade USA:s utrikesminister Marco Rubio på säkerhetskonferensen i München i januari. Förra året höll JD Vance, vice president i USA, ett aggressivt tal, där han hyllade högerns och framför allt den nationella ytterhögerns framgångar i Europa. När Rubio nu talade var förväntningarna hos många att USA återigen skulle tala på ett liknande sätt. Men Rubio var smartare. (Se även Dagens Arenas analys, nedan i länktipsen).

Väldiga imperier
Marco Rubio lindade in sitt tal i ord som ytligt sett lät som om USA och Europa hade samma historia, samma ideal och samma mål. Orden lät inte alls konfrontativa, men innebörden var precis lika skarp som i det tal Vance höll året innan. I sitt tal förklarade Rubio att det han (och Trump) hoppas att USA och Europa ska återskapa tillsammans är ”väldiga imperier som sträckte sig över hela världen”. Och nämnde att vi i Europa inte får förlamas av rädsla för krig, rädsla för klimatförändringar eller rädsla för teknik. Detta ställde sig Carl-Oscar Bohlin upp och applåderade.

(Från SVT Nyheter) Bohlin applåderar Rubio i München

När det gäller teknik
När det gäller teknik som de auktoritära krafterna vill främja så handlar det gissningsvis om AI, om ansiktsigenkänning och om att hantera oerhörda datamängder i realtid för att ha full koll på var medborgarna befinner sig. Man kommer att ”sälja in det” som att det handlar om kriminella, men man ser naturligtvis potentialen i att ha maximal koll på var alla befinner sig, vad de gör och på så sätt ha möjlighet att beskära friheten för individer. ”Storebror ser dig” i modern tappning. Notera vilka täta band Peter Thiel och Elon Musk har med Trump-administrationen och att Peter Thiel nyligen har träffat Ulf Kristersson i ett möte som inte har redovisats till innehållet. I teknikdelen av Rubios tal finns även atombomben, där ju Trump numera har lämnat de avtal som hade som syfte att begränsa antalet. Även i Sverige talar vissa på högerkanten om värdet av svenska atombomber. På vilket sätt det skulle främja en fredlig utveckling med en ny kapprustning är det ingen som nämner. Men Carl-Oskar Bohlin applåderade Rubio i München.

Vem är fienden?
Kom ihåg att Trump döpt om sitt försvarsministerium till krigsministerium. Och budskapet är att ”inte vara rädda för krig”. Det som fortfarande är otydligt vem ytterhögern ser som fienden. Trump har ju i olika omgångar övertagit Putins verklighetsbeskrivning och ifrågasatt Ukrainas rätt att försvara sig. Så är det Ryssland som är fienden? Eller är ryssarna i själva verket våra vänner, som någon kommunalpolitiker från SD tydligen tycker? Eller är det som Vance säger att fienden är inom varje land, de progressiva krafter i Europa som motarbetar de nationella och reaktionära rörelserna? Rubio åkte efter mötet till sin vän Orban i Ungern och valde att inte träffa andra europeiska ledare.

”Läppstift på en gris”
Hur gjorde danskarna i München? Applåderade de hjärtligt, artigt eller inte alls talet från den minister som gör anspråk på en del av det danska territoriet? En koll på nätet ger några svar som troligen är representativa. I Altinget beskrev man talet som en retorisk putsning av en i grunden oförändrad, tuff amerikansk hållning mot Europa. Även om tonen var mer diplomatisk än det JD Vance höll året innan, ändrade det inte det faktum att Europa måste ta ett mycket större ansvar för sin egen säkerhet. En träffande liknelse var den som vissa danska analytiker formulerade som ”läppstift på en gris” – en vänlig förpackning av en hård linje – snarare än en genuin återgång till en traditionell transatlantisk allians. Jag har svårt att tro att danskar i München stod upp i bänkarna och applåderade Rubio.

Ett globalt ”fredsråd”
Att Trump vill ersätta FN med något som han kan använda för sina syften stod också klart när han bjöd in många länder till sitt globala fredsråd, Board of Peace, som han officiellt skrev under stadgarna för under Davos-mötet i januari. Skickligt har han fått FN:s säkerhetsråd att sanktionera fredsrådet genom att låtsas att det skulle hantera Gaza-frågan, men nu tycks rådet kunna hantera en mängd olika frågor, ge Trump vetorätt och rätt att själv utesluta medlemmar ur rådet. Tanken är naturligtvis att ge sken av ett internationellt stöd för den politik USA bedriver. Och på sikt kunna hävda att hans nya råd gör ett bättre jobb än FN. I orwellsk anda betyder naturligtvis ”fred” sin motsats i Trumps värld. Den 19 februari har fredsrådet sitt första möte (se länk nedan).

Nitton följare på den globala arenan
Det är förutom USA bl.a. följande länder som skrivit under och blivit medlemmar i Trumps fredsråd: Bahrain, Marocko, Argentina, Armenien, Azerbajdzjan, Bulgarien, Ungern, Indonesien, Jordanien, Kazakstan, Kosovo, Pakistan, Paraguay, Qatar, Saudiarabien, Turkiet, Förenade Arabemiraten, Uzbekistan och Mongoliet. För oss i Europa är det naturligtvis mest intressant att EU-medlemmarna Bulgarien och Ungern skrivit under, liksom att Turkiet gjort det. Ungerns Orban försöker verkligen sitta på alla stolar samtidigt. Han motsätter sig stöd till Ukraina, han köper olja från Ryssland men vill naturligtvis fortsatt ha allt stöd som EU-medlemskapet kan ge.

Ungern och Bulgarien måste välja sida
Det är tydligt att Trump vill att världen accepterar USA:s analys och världsbild. Svagare och mindre länder ska finna sig i vad USA dikterar eller riskera strafftullar. I det perspektivet blir det viktigt att EU håller ihop. Och EU borde ställa krav på Bulgarien och Ungern hur de vill ha det. Antingen ställer de upp på den världsordning som USA dikterar eller så ställer de upp på det alternativ med mångfald och samarbete som EU erbjuder. De kan inte både låtsas vara med på EU:s linje och samtidigt stötta Trump. De måste välja vilken sida de samarbetar med, ungefär som britterna nu har slutat att samarbeta med USA kring satellit-data från Karibien i takt med att de folkrättsligt vidriga nedskjutningarna av båtar som Trump ägnar sig åt har eskalerat i frekvens.

Bankerna är väldigt beroende av USA
Samtidigt använder Trump-administrationen andra verktyg för att tvinga utvecklingen i önskad riktning. Den internationella brottmålsdomstolen i Haag har dömt bl.a. Netanyahu för folkrättsbrott och utfärdat en arresteringsorder mot honom. För detta har nu Trump kontrat genom att blockera elva av ICC:s domare och sett till att dessa domare inte längre kan använda VISA och Mastercard. Berörda europeiska banker har också dragit åt tumskruvarna eftersom de inte har råd att stöta sig med de amerikanska jättarna. Hela detta fält av makroekonomiskt beroende är en väl så hotande faktor som de invasionshot som vilar över Grönland, om inte värre. (Se länktips nedan om ICC-domarna). (Det är tur att SWIFT-systemet kontrolleras av de 11 000 medlemsbankerna, där ju nu ryska banker är uteslutna p g a Ukraina-kriget).

Vad var det han applåderade?
Så när Carl-Oskar Bohlin ger stående ovationer till Marco Rubio, vad är det han gillar? Han är minister för civilt försvar i Sverige. Är det talet om att inte vara rädda för krig som han gillar? Är det klimatförändringarna man kan ignorera? Är det att i traditionell imperialistisk anda den starke gör anspråk på andra länders territorier, som Grönland? Är det den potentiella underkastelse under amerikanska oligopol-aktörer på det makroekonomiska fältet han ser som fördelaktigt för Sverige? Hur tänker sig civilförsvarsministern att det civila försvaret ska fungera om USA väljer att på bred front villkora eller blockera all handel som sker via VISA och Mastercard? Carl-Oskar Bohlin behöver förklara vad det var han gillade så skarpt med USA:s aggressiva politik, även om den paketerades som läppstift på en gris.

Länktips: SVT rapporterar om Trumps ”Fredsråd”: https://www.svt.se/nyheter/utrikes/gazas-framtid-pa-spel-i-washington

Länktips: SvD rapporterar om hur Trump använder sina verktyg för att få domstolarna att lyda hans syn på världen: https://www.svd.se/a/2pnqk4/trump-forbjuder-banker-att-gora-affarer-med-icc-domare

Länktips: Från Dagens Arena om Rubios tal: här en bra analys

GP träffar rätt för en gångs skull

Posted on by
Reply

Göteborgs-Posten är sedan många år den enda dagstidning som utgår från Göteborg. År 2015 anställde GP Alice Teodorescu Måwe till sin ledarredaktion, vilket ledde till andra ledarskribenter på tidningen slutade. När hon tillträdde argumenterade hon kraftfullt för att Moderaterna måste söka samarbete högerut, med SD. Då var det kontroversiellt. Inte minst i en kontext där traditionella liberala värderingar fortfarande stod högt i kurs. Hon vann, kan man sammanfatta utvecklingen. P M Nilsson, då på Dagens Industri, var en annan förespråkare för ett tätt M-SD-samarbete. Och de fick ju som de ville.

Det är svårt att hålla med GP
Sedan dess har jag ganska sällan hållit med GP i de ledartexter de skrivit. Nu senast fick t.ex. Håkan Boström för sig att det bästa för Göteborg är att sluta att sätta upp mål för det lokala klimatarbetet. Någon annan bör besluta, menar Boström. Dvs man lägger sig bekvämt nära SD:s klimatförnekelseposition utan att de facto säga att man förnekar klimatproblematiken. Man tycker bara att någon annan ska besluta, vilket ju även GP vet innebär att åtgärderna blir otillräckliga och försenade och dessutom riskerar att inte ta hänsyn till just de förutsättningar som gäller i Göteborg, där koldioxidutsläppen kommer från industrier, transporter och alla verksamheter och boende i en mix som är specifik för Göteborg.

Ålderismen i fokus
Desto roligare att faktiskt för en gångs skull kunna säga att GP har rätt. Den 14 februari ägnas ledarsidan, formulerad av Susanna Borgersson, åt ålderismen. Med utgångspunkt i ett par nyutkomna böcker om åldrandet beskriver hon både hur individen och samhället relaterar till åldrandet. I ena stunden är vi produktiva och bidrar till BNP, efter pensionering blir vi en kostnad. Denna skarpa gräns uppmärksammar hon och den behöver verkligen lyftas i olika sammanhang. Bara för att vi avtackas från en arbetsplats ska vi ju inte reduceras till ett olönsamt objekt. Många lever längre idag än för en generation sedan och har mycket att bidra med. Något som många arbetsgivare borde vara skickligare på att ta vara på. Särskilt i de bristyrken som finns.

Hur använder vi vår tid?
Hon skriver om Elisabeth Arborelius bok ”Hur livet blev”, som bygger på djupintervjuer med ett femtiotal seniorer, alla 75+. Och nämner på ett intressant sätt hur ensamhet kan finnas i en människas liv trots att det finns människor runt omkring. Den ytlighet som präglar mycket av dagens samhälle blir lätt en fälla. Kanske någon ringer ibland, men de verkliga och innerliga samtalen och mötena kanske aldrig äger rum. Det som gör att man känner närhet till någon annan människa, sympati och förståelse. En reflexion jag får, utan att ha läst Arborelius bok, är att vi behöver skapa mötesplatser för de spontana mötena. Och inte ha så förtvivlat bråttom. Låt det få ta lite tid att lyssna på varandra och förstå. Tid är det faktiskt det enda vi har, och dessutom delar vi samma tid. Hur vi använder den är det mest intressanta.

Hur ska vi göra med alla män?
Det Susanna Birgersson inte nämner, men som jag tror kan vara sant är att ensamheten bland män är mycket större än bland kvinnor. För jag tror att män generellt sett är mer otränade i att uttrycka och läsa av känslor och subtila signaler. Man har kanske inte orden, språket, för att formulera rätt stöd eller tankar till någon som behöver stöttning. Så man undviker svåra situationer. Det anses väl ”mjukt” eller ”svagt” att visa sina känslor, i vissa sammanhang. Vilket sannolikt leder till att många män är ensamma i onödan. Civilsamhället skulle kanske kunna fånga upp en del av dessa män, ge dem en uppgift och ett sammanhang. Alla behöver känna sig delaktiga i något större än sig själv. Samarbete och ett större ”vi” vinner alltid över jaget. Egoismen slutar i konflikt, samarbete och förtroende bygger framtiden.

Länktips: Ledare 14 februari 2026 i GP: https://www.gp.se/ledare/alderdomen-ar-en-del-av-livet.2beebdfb-992c-4c42-b52c-0bf646ae11b5

Länktips: En annan bloggtext om ålderismen: https://christerowe.se/2026/02/nr1305-alderismen-ett-samhallsproblem/