Kloka tankar från Bo Rothstein

Posted on by
1

Bo Rothstein är en forskare med integritet. Han har skrivit många böcker och är fortsatt aktiv i samhällsdebatten trots att han kallar sig emeritus och inte längre har ett tjänsterum på Göteborgs Universitet. Jag lyssnade på ett samtal mellan Bo Rothstein och Daniel Suhonen (se länktips nedan) och det var intressanta 90 minuter som jag rekommenderar att ni lyssnar på.

Viktigt att öppna upp lagstiftningen för personalägande
Samtalet berörde flera områden, men ett huvudbudskap var detta med att svensk lagstiftning borde vara mer inriktad på att främja personalägda företag. I Storbritannien, Kanada och Danmark växer antalet personalägda företag och i USA är demokrater och republikaner positiva, delvis ur olika aspekter. I Sverige får en bostad ägas och belånas med bostaden som säkerhet, men ett företag får inte köpas med framtida intäkter som säkerhet. Det får man i andra länder. Inte minst i glesbygd och där det är ont om arbetstillfällen är det kontraproduktivt att inte främja personalägande.

Utgå från tillit och inte från misstro
Samtalet berör ett antal fenomen som intresserar de båda herrarna. Bland annat berörs vinstperspektivet inom äldreomsorgen. Det är svårt att teckna avtal kring verksamheter som snarare bygger på fungerande processer än på mätbara resultat. Rothstein tar också åt sig en del av äran av att Skattemyndigheten uppfattas som lösningsorienterad i relation till skattebetalarna. Han höll ett föredrag för länge sedan där han betonade vikten av att bygga på tillit och inte på misstro. Om myndigheter i sin utgångspunkt utgår ifrån att folk vill luras så finns en stor risk att all kommunikation blir negativ, men om myndigheten utgår från att alla vill ha rättvisa lägger man en grund av ömsesidig tillit. Det låter kanske flummigt och enkelt, men lyssna på samtalet så förstår ni. Det är en delförklaring till att vissa myndigheter uppfattas som mer tillgängliga än andra.

Mänskliga rättigheter överordnade religionen
Bo Rothstein är född i en judisk familj även om han inte beskriver sig som religiös. Avsnittet i samtalet om Israel, Palestina och Västbanken är mycket intressant. Han är personligen inte lockad av en stat som bygger på religion utan menar att mänskliga rättigheter måste överordnas den religiösa dagordningen. Om Sverige vore en kristen stat skulle hans börd innebära att han själv klassades som en andra rangens medborgare. Han är tyvärr pessimistisk när det gäller konflikten Israel-Palestina. Och tar flyktingexempel från 1900-talet som illustration till hur destruktivt det blir att etablera permanenta flyktingläger. (Den sortering och uppdelning i ”vi-och-dom” som Tidögänget håller på med är kanske på ett sätt en sekulär variant av samma rangordning, slår det mig….).

Korruption
Ett annat avsnitt handlar om korruption. 70 procent av världens befolkning lever under korrupta förhållanden och tvingas ständigt medverka till att korruptionen finns kvar. I Sverige växer troligen korruptionen i gränslandet till kriminell verksamhet, till vapenaffärer (Bofors är ett skällsord på andra språk!) och möjligen i fastighetssfären. Det talas om ”dolda bud” vid budgivning.

Det kan handla om stora företag också
Men åter till huvudtemat. Tidöavtalet (!) har en passus om löntagarägda företag, men troligen inget parti som driver frågan. Men forskningen visar tydligt att pensionen blir bättre i personalägda företag. Bo Rothstein skrev redan 1984 en artikel om detta. Och det nämns också att det är många gånger företag med hundratusentals anställda som ägs av personalen. Det måste inte vara små företag. Därför talar man heller inte om ”kooperativ” utan om personalägande. Kooperativ låter småskaligt.

Ägandets syfte är centralt
Diskussionen handlar motslutet en del om Meidners löntagarfonder och hur det blev MBL-lagstiftning istället. Det vi har fått är ansiktslösa och huvudlösa ägare i form av fonder, som inte bryr sig om det inflytande ägandet skulle kunna användas till, utan enbart bevakar avkastningen. Hur lätt det är att hamna fel i företagsvärlden illustreras ju av Nokia, som hade en dominerande ställning på mobiltelefonisidan innan Apple kom med sin smartphone, blir min reflexion. Om man ensidigt fokuserar på att förvalta ett kapital och göra som man alltid har gjort riskerar man som företag att snabbt bli omsprungen när marknaden och kunderna vill något annat. Med personalen som ansvarig för sin egen framtid blir lyhördheten för skiftningar i efterfrågan och kvalitet sannolikt mycket större. Lyssna på samtalet. Det är inspirerande, tycker jag.

Länktips: Ett samtal mellan Daniel Suhonen och Bo Rothstein: https://open.spotify.com/episode/6TrhTyzbAbgk9tMp4Ha1o6

Fredsrådet handlar inte om fred

Posted on by
Reply

Trump har bildat ett fredsråd, Board of Peace, där han själv ska ha ordföranderollen på livstid. Rådet ska enligt stadgarna ”verka för stabilitet, återställa pålitliga och lagliga regeringar och säkra uthållig fred i områden påverkade eller hotade av konflikter”. Avsikten tycks vara att få till stånd en arena, där han själv kan få framstå som en självklar världsledare och där han i praktiken kan få gehör för sina förslag utan att bli ifrågasatt. De länder som accepterat inbjudan till rådet och applåderar Trump är inte oväntat Argentina, Saudiarabien, Belarus, Egypten, Förenade arabemiraten, Israel, Kazakstan, Marocko, Ungern, Vietnam och Pakistan. I flera av dessa fall handlar det om realpolitik. Man inser att man behöver göra affärer med Trumps USA och villkoren för affärerna blir bättre om man håller Trump nöjd och glad.

Krig är fred och Trump är kungen
Ett antal länder har tackat nej till att ingå i Fredsrådet. Bl.a, Sverige, Norge och Storbritannien. Det är osannolikt att BRICS-länderna ansluter sig, dvs Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika. Det är också påfallande orwellskt detta att krigförande länder som Ryssland inbjuds att delta i Fredsrådet. Egentligen handlar ju inte det här rådet om ”fred” på ett traditionellt sätt, utan det handlar om maktstrukturer, att göra USA stort och inflytelserikt och primärt att bemyndiga Trump på ett unikt sätt. Det är Trumps vilja som ska kunna förstärkas via det föreslagna rådet. Och det är också helt enligt statuterna klarlagt att Trump ska vara ordförande på livstid.

Maffiataktik: skrämma och hota
Om Trumps maktambitioner på det internationella planet handlar om att få andra ledare att rätta in sig i ledet så kan man konstatera att alla Trumps infall inte landar som han tänkt sig. Han trodde nog att bara han krävde att få Grönland så skulle NATO-länderna böja sig för hans vilja. Det var nog ingen i Trumps innersta krets som antydde att han skulle stöta på motstånd. Att etablera en ny världsordning, där den starkes rätt hela tiden går före, trodde nog Trump själv, påhejad av sina strateger, skulle gå relativt lätt. När NATO-allierade skickade trupper till Grönland och när NATO-chefen förmodligen synnerligen inlindat kritiserade Trump för hans syn på Grönland, släppte han den tanken tillfälligt. Hans förhandlingstaktik är precis som de maffiabossar han liknar. Skrämma och hota och se hur långt det bär. Det går ju alltid att backa, tycker han.

De hemliga agenterna ska provocera fram våld
Inrikespolitiskt är det ICE-agenterna, maskerade och snabbutbildade ”Gestapo”-poliser, som utgör frontlinjen i Trumps krig mot demokraterna och mot demokratin. Nu är det inte bara Renée Good som har mördats av ICE-agenterna utan nu har den unge mannen Alex Pretti, 37 år, anställd inom sjukvården, mördats för att han filmade när ICE-agenter misshandlade en annan person. Trumps syfte med ICE är dubbelt som jag ser det. Dels vill Trump visa att han kan göra gatorna säkra och få bort personer från gatorna, som han inte tycker ska finnas där. Dels vill han provocera fram våld, som gör det rimligt att använda federala styrkor för att ”återställa ordningen” och i förlängningen ställa in valen i november. Om valen inte kan hållas ändras inte kongressens sammansättning och Trump kan fortsätta styra landet på det sätt han gjort, är kalkylen.

Vad innebär detta för världsekonomin?
Vi har i praktiken på ett år fått en ny världsordning. Gamla avtal och överenskommelser gäller inte säkert. Och det intressanta blir när de ekonomiska jättarna börjar ändra sin praxis. Vilka statspapper ser man som säkra? Vilka papper säljer man? Hur kommer olika växelkurser och aktiekurser att påverkas av den turbulens som nu pågår? Hur säker är egentligen dollarn som valuta? Venezuela fick betala för sin ”olydnad” att sälja sin olja i annat än US dollar. Men vad händer om fler länder slutar att betrakta US dollarn som en säker valuta att göra handel i? USA kan ju knappast invadera alla jordens länder och avsätta alla ledare? Dollarns självklara position som förstahandsvaluta kommer troligen att utmanas. Och det kommer i sin tur att sätta press på hela det ekonomiska systemet. Rusningen efter guld är sannolikt det första som sker. Samtidigt är guld opraktiskt att hantera i det digitala formatet. Man får hoppas att finns kloka personer nu på Sveriges Riksbank som ägnar tid åt olika scenarier.

Länktips: Ett inslag om Fredsrådet: https://www.svt.se/nyheter/utrikes/utmanar-fn-darfor-tvekar-varlden-om-trumps-fredsrad

Nu ersätter rädsla tillit

Posted on by
Reply

Donald Trump tycks tillfälligt ha släppt tanken på att kräva att få kontroll över Grönland. Istället tycks han nu fokusera på sitt ”fredsråd”, där han själv ska ha ordförandeposten och även ha sista ordet i alla beslut. Det som föresvävar honom och de arkitekter bakom fredsrådet som tänkt ut konstruktionen verkar vara en slags formaliserad internationell plattform, som han kan vända sig till för att få igenom sina idéer. Ursprungligen handlade det troligen om att skapa en plattform för beslut kring Gazas framtid, men när idéerna rullat vidare insåg väl Trump och hans rådgivare att ännu bättre vore att ha ett ”fredsråd” som en permanent arena för diverse internationella initiativ. Det enda som krävs av ledamöterna är att de accepterar Trumps ledarroll och vill de sitta kvar i rådet så förväntas de punga ut med en miljard dollar. Vad dessa pengar ska gå till förutom diverse ”omkostnader” och mutor är oklart.

Många frågetecken kring ”fredsrådet”
I skrivande stund har Ulf Kristersson bestämt att Sveriges regering tackar nej till att ingå i Trumps fredsråd. Trump delar ju in länder och ledare i vänner och fiender. Den som inte är med honom är emot honom. Och det innebär att balansgången hela tiden måste vara mellan att stå upp för folkrätten, exempelvis när det gäller Grönland, och samtidigt inte försvåra för svensk exportindustri, som ju brukar vara beroende av USA. Ingen vet om Trump ser sig själv som frontfigur och ledare under överskådlig tid för det ”fredsråd” han nu vill starta. Med tanke på hur turbulent utvecklingen är även på hemmaplan kan det ju tänkas att Trump avsätts i förtid från presidentposten. Han kringgår kongressen med sina tullbeslut och han agerar ständigt som om presidentmakten vore absolut. Någonstans går rimligen även republikanernas toleransgräns när det gäller att acceptera att Trump agerar utanför konstitutionen. Eller så kommer konflikterna kring ICE-insatserna att tas som förevändning för att åsidosätta demokratin och begränsa möjligheterna att genomföra mellanårsvalen i demokratiskt lutande stater i höst, vilket ju då gör det möjligt för Trump att sitta kvar ytterligare några år.

Nu blir det tydligt vad de högerextrema vill
Europas länder har på ett bryskt och tydligt sätt gjorts påmint om att USA inte för all framtid kommer att garantera politisk och militär stabilitet i Europa. För vissa länder har detta uppvaknande blivit snabbt och tydligt. För andra länder spelar det mindre roll. För de högernationalistiska partierna i Europa kommer det att bli en intressant resa. Ska de omfamna Trump och hans okonventionella budskap och metoder eller ska de ta avstånd? I Sverige lär oppositionen påpeka att SD nominerade Trump till Nobels fredspris. Nu har ju Trump med önskvärd tydlighet visat hur han ser på sin egen roll och USA:s roll i världen. ”Jag vill ha Grönland, och små länder ska bara anpassa sig efter mina behov”, heter det från Trump. Och i kulisserna agerar säkerligen NATO-folk för att försöka hålla ihop militäralliansen. I alla fall på pappret.

Först behöver de nordiska länderna enas
Uppvaknandet har blivit snabbt. Europa kan inte lita på USA, utan det behövs en egen förmåga till satellitkommunikation, navigering för flygplan, telekommunikation osv. Det går inte att lägga Europas säkerhet i knät på en wanna-be-diktator i Vita Huset. Rimligen sätter sig de fem nordiska länderna snabbt i överläggningar för att enas om prioriteringar, kostnader, huvudmannaskap och andra idéer utifrån ett nordiskt perspektiv. Och när de fem nordiska länderna pratat ihop sig kan rollfördelningen inom EU äga rum och i bästa fall involvera Storbritannien, Norge, Schweiz och kanske Kanada på ett okomplicerat sätt.

Ska Sveriges röst i världen tystna?
I SVT:s Politikbyrån häromdagen fick paneldeltagarna Mats Knutsson, SVT, Stefan Löfvén, tidigare statsminister och Max V Karlsson från Expressen nämna vad man tycker är ”inne” och ”ute” i valrörelsen. Mats Knutsson ansåg för sin del att debatten om ett svenskt kärnvapen är ”inne”. (Länktips se nedan). Jag blir väldigt orolig om han har rätt. För om vi satsar på kärnvapen har vi accepterat atombomben som ett rimligt vapen att använda. Då kan vi inte heller med något argument hävda att eventuella motståndare inte skulle få använda atomvapen. Sjuttio års nedrustningsambitioner och kamp för att få bort atombomben skulle med en gång kastas på soptippen och Sveriges trovärdiga röst för nedrustning i världen skulle tystna för överskådlig tid. Att Mats Knutsson fångar upp signaler om att det kan vara dags att överge nedrustningsambitionerna skrämmer verkligen och måste göra att vi blir fler som pekar på det absurda i att lägga pengar på massförstörelsevapen som vi inte vill använda. Sveriges moraliska röst i världen skulle tystna än mer. Inte nog med att Tidögänget inte vill att vi tar emot krigsflyktingar. Nu ska tydligen Sverige bejaka massförstörelsevapen och öka sannolikheten för att de kommer till användning. Överlagt eller av misstag. Nu ska rädsla ersätta tillit som bärande tanke i internationella relationer.

Länktips: https://www.svtplay.se/video/jVwREm3/politikbyran/slutfjaskat?video=visa

Ny rapport: Tjänsteskjuts kan bli en dellösning

Posted on by
Reply

Kanske går det att hitta billigare och bättre mobilitetslösningar ute i kommunerna än att kommunen ska teckna ett antal tjänstebilsavtal? En förstudie och ett pilotprojekt i bl a Karlstad kommun ser lovande ut. Med sitt inspirationsmaterial kring tjänsteskjuts sätter Klimatkommunerna fingret på en framkomlig väg när det gäller tjänsteresor och att minimera koldioxidutsläppen, samtidigt som tidsvinsterna och miljöfördelarna blir uppenbara. Karlstad kommun tillhör föregångarna. (Se länktips nedan).

Tjänsteskjuts är en smart variant
Tjänsteskjuts är ett sätt att använda tillgängliga resurser smartare så att arbetstiden används bättre, behovet av parkeringsytor minskar och att flera andra nyttor kan uppstå samtidigt.

De nyttor rapporten tar upp

Förstudie och pilot
Projektet genomfördes under perioden 2022 – 2025 och bestod av en förstudie och en pilotstudie. Det uppstår alltid frågetecken när ett system ska förändras, men rapporten hjälper den som vill testa upplägget så att konsekvenserna av förändringen kan begränsas till att bli positiva. Varje kommun eller organisation som vill testa ”Tjänsteskjuts” som koncept bör naturligtvis noga läsa igenom rapporten och slutsatserna.

Det är stora pengar
På flera ställen återkommer rapporten till att en traditionell tjänstebil i en kommun kostar i storleksordningen 100 000 kr per år i värdeminskning, servicekostnader och olika utlägg. Det går att ordna ganska många tjänsteskjutsresor för 100 000 kronor, för att inte tala om den tidsvinst som uppstår när bilföraren inte behöver leta parkering, skrapa rutor osv.

Flera fördelar
En i förväg upphandlad tjänsteskjuts blir billigare än en traditionell taxiresa och den skapar också möjlighet för den som blir skjutsad att ägna restiden åt genomläsning av dokument, telefonsamtal eller annat, något som är omöjligt eller betydligt svårare när vederbörande sitter bakom ratten och ska hantera trafiken. Ett inte oviktigt argument i sammanhanget är också att många tjänsteskjutsresor går på dagtid, vilket skulle kunna öka beläggningen för kvinnliga taxiförare, något som nämns i rapporten.

Hängavtal?
Man skulle också kunna tänka sig att ett tjänsteskjutsavtal kombineras med ett samutnyttjandeavtal, så att upphandlingen av tjänsteskjutstjänsten också blir en stödresurs i andra sammanhang, där persontransport är en viktig del av helheten. Det skulle t ex kunna gå att teckna ”hängavtal”, som ger vissa andra organisationer rätt att boka resor till ett lägre pris och med trygga villkor.

Rapporten är bara på 24 sidor, så den är relativt snabbt läst. Heja Karlstad!

Länktips: https://klimatkommunerna.se/wp-content/uploads/2025/11/tjansteskjuts-metodhandbok-final251119.pdf

Liberalerna valde nog fel väg

Posted on by
Reply

Det gamla Folkpartiet, numera Liberalerna, har det motigt i opinionen. Man bytte partiledare och det tycks inte hjälpa. Den grundläggande problematiken med hur liberala värderingar och liberal politik kan jämkas ihop med antiliberala idéer kvarstår. Det som präglat liberalerna och tydligast de gamla folkpartisterna är vikten av mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, pressfrihet, religionsfrihet, synen på kvinnans ställning och även minoriteternas ställning. Inget av detta passar in i Sverigedemokraternas agenda.

Vart tog de röda linjerna vägen?
Liberalerna trodde nog att de tillsammans med KD och M skulle kunna ”rösta ner” SD:s förslag, men de missbedömde sannolikt Åkessons taktik. Han gjorde ju klart att utan honom blir det ingen Tidöregering. Och på punkt efter punkt fick L släppa sina tidigare kärnvärden. Det räckte inte att peka på kärnkraftsutbyggnad som en gemensam framgång (om den nu skulle bli av). De ”röda linjer” som det talades om före valet 2022 har vi inte sett röken av. Det finns inte en enda tydlig liberal framgång för L att lyfta i valrörelsen. Att det inte blev ännu värre, som de möjligen kan hävda, räcker ju inte.

Vem vill L-väljaren umgås med?
Väljarna tycker inte att makten i sig är intressant eller värdesätter att L på det här sättet håller de rödgröna partierna borta från regeringsmakten. Det kanske partistrategerna tycker är viktigt. Men väljarna tänker på ett annat sätt. På en mänsklig nivå är det sannolikt många tidigare liberala väljare som hellre tar en fika med en bekant som röstar på S än på SD. Man umgås inte med antiliberaler om man har liberala värderingar. Den faktorn tror jag spelar stor roll. Den polarisering och det förakt för andra åsikter som präglar ytterhögerns ställningstaganden är omöjliga att kombinera med en human människosyn, flyktingpolitik, synen på folkbildning, kunskap, vetenskapens roll och socialt engagemang. Detta visade sig tydligt när Romina Pourmokhtari avfärdade sitt klimatpolitiska råd som en åsikt. Hon viker ner sig, troligen mot bättre vetande. Och då hjälper det inte att Mohamsson får genomslag i media. Folk fattar att L viker ner sig och låter SD bestämma det mesta.

Sanning och lögn får lätt samma genomslag
Den rödgröna sidan får ju nu också konkret draghjälp av JD Vance och Elon Musk som ju tydligt tagit ställning för att påverka Europa och EU i en auktoritär riktning. Det blir lätt för vänstersidan att peka på vad som står på spel. Det välfärdssamhälle och de gemensamma ideal som generationer av européer röstat fram och landat i ska inte raseras för att några med extrema åsikter och en skrämmande agenda får gehör hos en del av befolkningen. Det som också spelar roll i sammanhanget är att utvecklingen av sociala medier gjort det möjligt för vem som helst att göra sin röst hörd. Det öppnar upp för felaktigheter och desinformation. Sanning och lögn får lätt lika stort genomslag. Så var det inte förr.

Även KD har bytt fot
Även KD har ju lämnat sina grundläggande kristna värderingar till stor del, men det märks bara delvis när Alf Svensson yttrar sig. Han måste vara sorgsen över hur synen på hjälpbehövande asylsökande förändrats radikalt. Många av KD:s väljare är rimligen engagerade i kyrkans hjälparbete. Hur man får det att gå ihop är obegripligt.

Om minoriteter och majoriteter

Posted on by
Reply

Apartheid. Ordet är synonymt med grym diskriminering och åtskillnad på folkgrupper enligt den sydafrikanska modell som rådde fram till att Nelson Mandela kunde friges och ta över som president. Trettio år senare finns fenomenet kvar i andra former. Nu är det inte de vita i Sydafrika som styr, men det finns afrikaanstalande vita som försöker hålla liv i sin kultur och sitt språk och som kanske delvis drömmer om att få tillbaka makten.

Får man söka trygghet?
Jag läser reportaget i ETC (se länktips nedan) och fram träder en bild av en minoritet som söker sin gemensamma identitet. Staden Orania samlar cirka 3000 invånare och tycks locka fler. Gemensamt är att alla som bor där ska vilja värna den kultur och det språk som den tidigare härskande vita befolkningen talar. Orania har ifrågasatts och i ett Sydafrika som präglas av oro och våld blir det kanske naturligt att söka trygghet hos likar. Landet som helhet har en stor grupp dåligt utbildad arbetskraft, som kan ha svårt att få jobb och det göder brottslighet. Sydafrika är delvis ett mycket våldsdrabbat land, inte minst i Johannesburg.

Får den gamla härskarklassen isolera sig?
Att minoriteten vita söker sig till varandra, söker trygghet i sin kultur och sitt språk blir kanske inte så konstigt. Men är det bra? Är det önskvärt? Var går den rimliga gränsen för att värna minoriteters rätt ställt mot en rimlig strävan att inte splittra ett land och skapa motsättningar? De som bosätter sig i Orania är troligen inte de fattigaste, så benämningen ghetto kanske inte passar in, men hur ser en balanserad lösning ut? Har den gamla härskarklassen rätt att isolera sig och om inte, varför inte?

Vad är rimligt ifråga om hänsyn till minoriteter?
Jag tycker detta är intressant eftersom vi har en delvis omvänd diskussion i Sverige, där det är majoritetssamhället som inte vill att minoriteter blandas in i de (kanske priskänsliga?) villaområden där delar av majoritetsbefolkningen bor. Här finns röster som höjs mot att blanda minoriteterna med majoritetsgrupper. Och i Orania ifrågasätts det motsatta. Hur ska samhället egentligen hantera de socioekonomiska och kulturella minoriteterna? Och vem ska bestämma det? Uppdelning och segregation riskerar att eskalera motsättningar. Det rimliga är att skapa sammanhållning och samhörighet för alla. Men om det inte känns rätt för de berörda, hur ska man då lösa frågan? Vems ord ska gälla? Hur ser majoritetens hänsynstagande till minoriteten ut? Och vad är rimligt att hävda?

Barnens skolgång är viktig
Det har inte bara med boende att göra. Det handlar också om skolgången. Att barn för möta andra barn från andra miljöer och lära sig att hantera olika förhållningssätt och normer. Det är väl kanske den allvarligaste invändningen jag har mot projektet Orania, att barnen isoleras och bara möter andra barn med samma uppväxtförhållanden. I det konfliktdrabbade USA på 50-talet, där rasfrågan var väldigt upptrissad, genomfördes bussning av barn till andra skolor, vilket inte heller fungerade särskilt bra. Det satte ljuset på de skillnader som fanns och delvis förstärkte dem.

Vi måste bygga broar
Samtidigt är det ett problem idag i Sverige att det finns skolklasser i grundskolan där ibland bara något enstaka barn har svenska som modersmål. Det sänker kvaliteten på undervisningen och bygger inte de broar mellan grupper som är så viktiga. Det finns kanske ingen enkel lösning på detta, men vi måste vara observanta på vad det gör med samhället, när skolgång och uppväxt sker på väldigt olika villkor.

Länktips: https://www.etc.se/utrikes/den-vita-staden-vaardar-arvet-fraan-apartheid-vi-behoever-ett-heimat 

Två analysexempel från sociala medier

Posted on by
1

Om man bara ger sig lite tid så går det att hitta guldkorn även på (a)sociala medier. Mycket är reklam (sponsade inlägg), propaganda eller väldigt snedvridna åsikter, en del är det som brukar kallas fejk, dvs fel med ett syfte att vara just fel och så finns det enstaka bra inlägg också. Jag tar upp två exempel på bra inlägg den här gången, varav det ena finns med länk (se länktips nedan). Det andra läste jag, men sparade tyvärr inte originallänken. Kanske går den att hitta för den som är idog.

Tragedin i Minneapolis
I Minnesota sköts Renée Good, 37 år, ihjäl i sin bil av en hemlig ICE-agent. Situationen filmades av flera vittnen och filmerna har visats ett flertal gånger. Agenterna provocerar uppenbarligen fram en dramatisk ökning av spänningarna i det amerikanska samhället, vilket troligen är ett av syftena bakom miljardsatsningen på tusentals hemliga agenter i huvudsakligen demokratiskt styrda delstater. Nyligen har även gärningsmannens egna film släppts, där det går att se situationen ur ICE-agentens perspektiv. Man kan fundera över varför han filmar över huvud taget. Renée är relativt lugn och behärskad, hon utgör inget hot mot agenten, hon försöker ta sig därifrån, men blir istället skjuten.

Läs gärna analysen i länken nedan
Den analys som jag läst och som har en länk nedan pekar på att hela historien illustrerar det moraliska förfall som denna del av poliskåren drabbats av. Istället för att värna och skydda ser ICE-agenterna sin roll som att hota och straffa personer med andra kännetecken och åsikter än de själva. Detta är ingen tillfällighet. Samtliga ligister som dömdes för stormningen av Kapitoleum 6 januari 2021 benådades ju av Trump och har av honom kallats patrioter. Med presidentmakten i ryggen kan naturligtvis rasister och andra inom ICE känna att de har rätt att agera på det sätt de gör, inklusive att skjuta medborgare som inte underkastar sig polismakten.

Publiceringen kanske ska skrämma andra
En av kommentarerna i det kommentarsflöde som det går att ta del av efter originaltexten lyfter dessutom tanken att syftet med den nu publicerade videon, med ICE-agentens egen film, är till för att skrämma folk till underkastelse. ”Se hur det kan gå om ni inte gör som vi säger”. Det är en signal om att det inom ICE och den MAGA-rörelse som hejar på Trump finns en mycket stor tolerans och acceptans av agenternas våld. Men så har också Trump under ett decennium tjatat om att nyhetsbyråerna och pressen är fienden och att folk som röstar på demokrater är det också. Trumps stegvisa upptrappning av retorik och handling syftar tydligtvis till att förstärka konflikter och att legitimera våld, så att hans federala styrkor kan få gripa in, stoppa valen i november och låta militären och ICE-agenterna kontrollera samhället. Helt enligt den auktoritära regelboken.

Dollarns roll
Mitt andra exempel som jag också läste på Facebook handlar om en analys av attacken på Venezuela, som jag tycker var viktig. Författaren drog paralleller till Saddam Hussein och till Gaddaffi som under Bush den yngre och under Obama tvingades bort från Irak respektive Libyen på liknande sätt som Maduro i Venezuela. Och den viktigaste och helt avgörande faktorn menade författaren var att såväl Saddam Hussein, Gaddaffi som Maduro utmanade USAs ställning som handelsvaluta för oljan. Genom att sälja i annan valuta än dollar utmanades den rådande ordningen. När dollarn ständigt efterfrågas skapar det en konstgjord övervärdering, som USA hela tiden kan använda. Om det skulle bli oljehandel i yuan, som är Kinas valuta, tappar USA en viktig komponent i sina räkenskaper.

Kraven på dollarförsäljning föregick alla angrepp
Och det som föregick anfallen både i Irak och i Libyen var just krav från USA att länderna skulle sälja sin olja i dollar, vilket de vägrade. Om omvänt, Saudiarabien har sedan länge ett militärt avtal med USA att så länge de säljer sin olja i dollar kommer USA att backa upp dem i deras regionala konflikt med Teheran och andra illasinnade grannar.

Follow the money
Slutsatsen av artikeln blir att Maduros bortförande inte primärt handlar om att äga oljetillgångarna, inte om att införa en legitim eller demokratisk regim i Venezuela, och heller inte om att i detalj styra landet. Utan den avgörande faktorn är att regimen lovar att sälja sin olja i US dollar. Slutsatsen är väldigt intressant. Att det inte är råvaran i sig som är det USA vill åt, även om det kanske blir så också genom att Chevron eller någon annan går in och moderniserar oljeindustrin, utan det viktiga är att upprätthålla ett konstgjort värde på dollarn. Och känner vi Trump rätt så kommer han i sina krav även att inkludera att hans kryptovaluta gynnas av den handel som uppstår, så att han själv och hans vänner kan sko sig på handeln.

Länktips: En bra analys av tragedin i Minneapolis: https://www.facebook.com/photo.php?fbid=1334787705341804&set=a.566444822176100&type=3

Läsning: Martin Gelin: Mjuk makt

Posted on by
Reply

Martin Gelin, journalist och författare har gett ut boken ”Mjuk makt, kultur och propaganda i den nya världsordningen”, som jag har läst. Jag nämner en invändning så här direkt, så att jag inte tappar bort den. Den stil Martin har valt avslöjar att han oftast skriver som en journalist. En stil, som blir lite enahanda att ta sig igenom. Hans förläggare borde ha påpekat för honom att texten kan uppfattas som en 250 sidor lång artikel. Men det är egentligen min enda invändning.

Boken handlar om nio kulturella nav
Särskilt gläder det mig naturligtvis hur lyriskt Martin Gelin beskriver de bilfria gatorna i Paris, där han bor, den rena luften och det självklara i att Paris invånare numera rör sig i staden på ett fritt sätt, vilket fått bilar och lastbilar att röra sig i stora delar av staden på de gåendes villkor. Men det är en detalj i en bok som egentligen beskriver, med utgångspunkt i ett antal kulturella nav på global nivå, vad kulturen spelar för roll och hur kulturen används av makthavare för att befästa ett önskat inflytande. Mjuk makt ska ses som ett komplement eller ett alternativ, kanske en spegling till den hårda makt som militär, politisk och ekonomisk makt spelar i relationen mellan länder. Begreppet lanserades av Joseph Nye efter murens fall i Berlin.

Nio globala kulturella nav
Gelin utgår från ett antal kulturella nav, som på olika sätt illustrerar hur mjuk makt kan ta sig uttryck och bli ett verktyg för att öka ett lands status och inflytande. Skillnaderna blir tydliga. När amerikaner, kineser, koreaner, qatarer, japaner eller nigerianer förhåller sig till mjuk makt och de möjligheter som erbjuds blir resultatet varje gång olika. Hur och varför visar Gelin mycket tydligt i sin bok. På det sättet blir den egentligen en lärobok i mjuk makt och en bok som varje kulturminister borde läsa noga.

Martin Gelins Mjuk Makt

Vilken roll spelade reklamen?
Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på de pusselbitar som inte finns med i det gedigna arbete Martin Gelin skapat. Häromdagen såg jag t ex en dokumentär på TV om Elizabeth Taylor, 1900-talets kanske mest inflytelserika och omtalade filmkändis vid sidan av Marilyn Monroe. Där blev det väldigt tydligt att det som skapade Elizabeth Taylors ställning och inflytande var en omfattande satsning från filmbolaget som ”ägde” henne. Med massiva marknadsföringsinsatser och PR byggdes varumärket upp kring Elizabeth Taylor. Eftersom filmbolaget ville säkra sina intäkter och återbetalning på de ofta stora produktionskostnader man haft för att göra en film. Och just i exemplet USA och mjuk makt går det inte att räkna bort reklamen och de drivande intressen som sett till att kulturen blivit en vinstmaskin.

Massmediers och internets roll kunde kanske lyfts lite mer
Just framväxten av USA:s mjuka-makt-inflytande efter 1945 hängde också samman med framväxten av nya konsumtionsmönster, musik på LP:skivor och TV-mediets genomslag för att nå ut till miljoner konsumenter. I ett kapitel berörs fenomenet Sydkorea, med K-pop, Gangnam Style osv. Där hade det också passat in att nämna det genomslag som internet, appar och smarta telefoner innebar. Och att numera alla kan producera sitt egen innehåll, kommentera, hålla kontakt med likasinnade och snabbt dela klipp. Vad teknikgenombrotten i olika skeden har inneburit betonas inte så särskilt mycket i Gelins bok, även om det berörs. Form och innehåll hänger ihop.

Doha och Lagos blir motsatser
Qatar och särskilt Doha får ett eget kapitel i boken, vilket är intressant. Hur de närmast onödigt rika oljestaterna nu investerar i de etablerade muséerna och köper sig inflytande, men också hur den egna befolkningen bara utgör kanske 4-5 procent av befolkningen i Qatar, medan resten är gästarbetare som ofta lever på otillräcklig lön och med orimliga villkor. Det blir en intressant fråga i bokens avsnitt om Doha vem som egentligen är målgruppen för Qatars stora satsningar på kultur i det egna landet. Mjuk makt och kulturell blomstring tar ett helt annat uttryck i Nigeria och Lagos, får vi veta. Om qatarerna styr strategiskt utvecklas den mjuka makten organiskt i Lagos. Skillnaderna blir tydliga och Gelin visar fram dem på ett bra sätt. Extra intressant blir det för mig när han nämner att de boende i Lagos kan tvingas ta 400-500 dagliga beslut eftersom ingenting fungerar och samhället/staten har gett upp sitt ansvar. Men människor visar på en oerhörd innovationsförmåga i utsatta situationer, vilket hans exempel från mångmiljonstaden Lagos visar.

Tyngd och frågetecken
Det är uppenbart, inte minst när man ser referenslistan i slutet av boken, att Martin Gelin träffat många journalister, författare, kulturpersonligheter och makthavare för att kunna skriva sin bok. Det är tydligt att han ägnar mycket tid åt att bevaka och analysera kulturella fenomen, läsa böcker och att delta i diskussioner med filosofer och andra. Så boken står på en stadig grund, även om vi inte är vana att väga och mäta kulturellt inflytande. Samtidigt hade det varit väldigt värdefullt att filtrera beskrivningar och analyser med perspektivet av vilka drivkrafter som spelat roll i de olika ländernas utveckling. Inte minst, som jag nämnde ovan, vilken roll de kommersiella aktörerna spelat för genomslaget för olika fenomen. Har kulturen ett egenvärde eller är det enbart genom att profitera på konsumtionen, på eventen eller attributen som kulturen får ett värde? Vad säger det i så fall om de nio olika exemplen? Och vilket värde har egentligen människovärdet, det fria ordet och en fri press om allt vägs samman?

Mötet och oväntade är ändå behållningen
Det som blir ett bestående intryck är ändå värdet av det mänskliga mötet, det oväntade, det oplanerade, det nya som uppstår när tankar möts och vi plockar upp en idé från någon annan och gör den till vår egen. För det är så det går till, beskriver Martin Gelin, när kulturell innovation får ett värde bortom det kortsiktiga och uppenbara i upplevelsen. Anekdoten med en ”rock”rytm i en japansk musikmaskin som vandrar genom kulturella filter för att till slut återfinnas i globala musikfenomen är riktigt kul. Och hoppfull i dessa dystra tider. Det känns lite som en fjäril i regnskogen som får ett träd att falla i en dunge i den småländska skogen. (Se länktips nedan).

Kan de läsa varandras bok?
Jag skulle egentligen önska att Martin Kragh läser Martin Gelins bok och vice versa, för att få deras respektive blick för vad den andre beskriver. Men det händer nog inte (se länktips till min läsning av Martin Krags bok nedan).

Länktips: Ett ställe att köpa boken, inklusive en beskrivning: här

Länktips: Min text om Martin Kraghs bok: här

Länktips: Fjärilseffekten: https://sv.wikipedia.org/wiki/Fj%C3%A4rilseffekten

Gäller folkrätten och demokratin?

Posted on by
Reply

Det händer så mycket borta i USA just nu, så det är svårt att hinna fånga upp allt och vara relevant i en kommentar kring dagsläget. I princip står det och väger vilken riktning USA ska ta in i framtiden. Om Trump får som han vill, och de oligarker och högermänniskor som han har stöd av, kommer USA att lämna walk-over i kampen för mänskliga rättigheter, för FN-stadgan och för det som har gällt sedan andra världskriget. Vi får hålla tummarna att de som vill något annat lyckas samla sig till ett motstånd. Innan det är för sent.

Proud Boys är väl nu ICE-poliser?
Det är nu 5 år sedan Kapitoleum stormades av Trump-trogna huliganer. Alla de nästan 1600 dömda personerna har som bekant kallats patrioter av presidenten och har utan åtskillnad benådats från sina domar. Flera av dem, kan man misstänka, har fått uppdrag och anställning i det som kallas ICE, den Gestapo-liknande organisation med maskerade hemliga ”poliser” som söker upp och fängslar personer som ser misstänkt icke-amerikanska ut. Hela det upplägget förtjänar mer och kraftfullt fördömande av EU:s ledare, inte minst av Tysklands Merz, eftersom metoden så starkt påminner om hur nazisterna agerade på hemmaplan innan det blev dags att angripa andra länder. Även i Sverige är kritiken mot ICE svag och otydlig.

Det blir väldigt konkret i filmen
Det finns nu (och än så länge är de inte borttagna av USA:s myndigheter eller av META) filmer som visar vad som hände under attacken mot den process som skulle bekräfta att Joe Biden vann presidentvalet 2020. Den länk till ett 30-minuters inslag som jag anger nedan (se länktips) visar hur två av poliserna arbetade den 6 januari 2021. De agerade så gott de kunde i en mycket farlig situation. I efterspelet har en av poliserna fått ta emot dödshot (”förrädare!”) och även dennes mamma har dödshotats. Den andre polisen har hälsoproblem och blir kanske aldrig riktigt återställd. Se gärna dessa vittnesmål medan de fortfarande finns att se. Poliserna har ju kameror fästade på sina uniformer så allt spelas in. Stormningen blir väldigt tydlig i filmen.

Delar av högern hade inga problem med stormningen
Kom också ihåg att svenska högerdebattörer, som Ivar Arpi, beskrev stormningen som ”arga killar i mjukisbyxor” och tonade ner händelsen. Andra lyfte gärna upp bilder på ”shamanen”, allt för att bagatellisera stormningen och det reella hotet mot demokratin. Jacob Chansley dömdes till 20 års fängelse för sitt agerande, men benådades och tackades av Trump när denne återkommit 2025 som president.

Jacob Chansley dömdes till 20 år (bild fr Wikipedia)

Alla i regering och riksdag måste ge besked om synen på demokrati och folkrätt
Gränsen mellan försvaret av demokratin som sådan och att förorda ett totalitärt styre är minst sagt luddig på högersidan. Det finns moderata riksdagsledamöter som gärna sprider desinformation om klimathotet och som även hävdade av Kapitleum-attacken i själva verket var organiserad av antifascister. Lars Beckman och Jan Ericsson är två moderater som nämns i det sammanhanget (se länktips, nedan). Och att ministern Johan Forsell har svårt att sätta gränser mot totalitära grupper vet vi ju sedan tidigare. För att försvara demokratin, folkrätten och en rimlig världsordning kan vi inte acceptera att det ledande regeringspartiet slirar på ordvalen utan vi borde i stället kräva att de rensar ut antidemokrater ur de egna leden. Alla borde få bekänna färg innan de sätter sig i beslutande position. Gäller folkrätten? Gäller demokratin? Eller vilka undantag ser de?

Länktips: 30 minuters You-tube-inslag om Kapitoleum-attacken 6 januari 2021: https://www.youtube.com/watch?v=CvL4sXhGrYs

Länktips: Vilka högerpolitiker och opinionsbildare tyckte att 6 januari inte var något att bry sig om, en artikel från Folkbladet: https://www.folkbladet.nu/2021-01-07/livsfarligt-att-dalta-med-antidemokrater

Öarna får inte underställas marknaden

Posted on by
Reply

Samhällskritisk monopolverksamhet ska rimligen administreras och styras av en offentlig aktör. Ett exempel är båttrafik till öar med boende som är bofasta på några av våra öar utan broförbindelse. Gotland och Ven är några exempel, och på västkusten handlar det naturligtvis om Öckerö, Hönö, Koster och flera andra öar. Alla som bor i Sverige behöver kunna ta sig till närmaste samhälle, bankkontor och vårdcentral på ett rimligt sätt och till en rimlig kostnad. Det får inte vara affärsmässiga överväganden som styr när det gäller tillgången till samhällets olika funktioner. För enstaka resor och turister kan andra priser gälla, men de bofasta har inget alternativ.

Exemplet Ven
Ven har en befolkning på cirka 400 personer och där finns boende som då och då behöver ta sig till Landskrona. Häromåret blev det en nyhet som SVT bevakade att priserna höjdes så att en fyrapersonersfamilj fick betala 25 000 kronor per år bara för att kunna ta sig till och från bostaden på ön. Det är Landskrona kommun som handlar upp Ven-trafiken. Även pensionärer drabbas extra hårt eftersom det är gratis för 70-plussare att resa kollektivt i Landskrona, men inte just till och från Ven. I den artikel som jag länkar till här nedan påpekas just detta att det rimliga vore att Ven-trafiken sköttes av staten. Av rättviseskäl.

Och Gotland
I fallet Gotland är det ett aktuellt skatteärende som illustrerar hur märkligt det blir när privata vinstintressen ska blandas ihop med den samhällsviktiga och helt avgörande färjetrafiken till och från ön. (se länktips nedan). Det finns ju flygförbindelse, invänder självklart infrastrukturminister Carlson (KD) om han skulle få frågan hur han ser på problemet. Han och hans kompisar har ju sett till att inrikesflyget hålls under armarna med en extra miljard kronor. Medan vanligt folk hade hoppats på det vettigare och mer miljöanpassade tågresandet och vänder på slantarna för att ha råd att resa. Rimligt vore att alla gotlänningar har ett antal gratis resor (eventuellt delvis utan bil) till fastlandet per år och att priserna hålls nere för att inte försvåra för de fastboende att ha kontakt med släkt och vänner på fastlandssidan. Turister kan naturligtvis betala ett annat pris, men man skulle också kunna ge låga priser till personer som funderar på att flytta till ön, kanske vill testa en praktikplats eller på annat sätt bidra till Gotlands utveckling. Glesbygderna, t ex öarna, kan behöva lite extra stöd för att uppmuntra inflyttning och nya arbetstillfällen. Alla väljer inte att bo på en ö för att isolera sig från omvärlden.

100 000 svenskar behöver få rimliga villkor
Ska vi se till helheten handlar det om cirka 100 000 personer som bor och är mantalsskrivna på en ö utan fast förbindelse. Störst är Gotland med cirka 60 000 invånare. Men av rättviseskäl borde alla öar med fast befolkning ha liknande villkor, vilket ju talar för att staten ska vara inblandad. Det finns också ett rimligt antagande att befolkningen är lite äldre än genomsnittet. De unga behöver ju utbilda sig och hitta sin väg i livet. Utan att ha några siffror är min gissning att rätt många av dessa 100 000 är pensionärer, som ibland dessutom har behov av hemtjänstbesök och gärna tar emot besök av nära och kära, som kanske inte bor på ön. Det vore sorgligt om de äldre inte kan få besök av sina barn och barnbarn för att det har blivit för dyrt.

Monopol ska inte drivas affärsmässigt
Min slutsats blir att samhällskritisk verksamhet behöver styras upp av staten. Monopolliknande funktioner har inget med ”marknadens förträfflighet” att göra. Marknaden fungerar i vissa sammanhang, men inte när det handlar basala funktioner, som alla behöver ha tillgång till.

Länktips: En artikel i ETC om Destination Gotland: https://etidning.etc.se/p/dagens-etc/2026-01-06/r/5/8-9/4987/2076402

Länktips: SVT-artikel om Ven-trafiken: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/helsingborg/ventrafikens-biljetter-hojs-smabarnspappan-far-betala-cirka-25-000-kronor-om-aret