Är monarki bra för Sverige?

Posted on by
1

Kungen har just firat 50 år på tronen. Det är inte så många som klarat att ha samma jobb eller uppdrag i ett halvsekel. Det är imponerande. Firandet har naturligtvis också lett till en diskussion om monarkins roll i ett modernt samhälle. Varför har vi monarki i en demokrati? Är det inte väldigt motsägelsefullt, om vi nu tror på människors lika värde, att någon av oss ska ha en upphöjd position baserad på arv? I söndagens Göteborgs-Posten återfinns en i raden av dessa artiklar som ifrågasätter monarkin.

En statschef behövs
Men det är väl troligen som kung Harald av Norge säger i SVT:s ”Kungen och jag”, att när folket inte längre vill ha monarkin så avskaffas den. Så enkelt är det ju, men eftersom en majoritet av svenska folket vill behålla kungahuset, så blir det kvar. En statschef behöver vi ju under alla omständigheter och de representativa uppgifterna dominerar ju för statschefen i de flesta demokratiska länderna. Så hur skulle det se ut om vi tog bort glittret och kulisserna från Nobel-festen och från andra ceremonier? En grå och ”neutral” före detta politiker skulle naturligtvis kunna fungera som president, men vem vet vad Tysklands president heter? Och vem bryr sig?

En stark president?
Några av demokratierna i väst har en stark presidentmakt. USA (som ju fortfarande kämpar med konsekvenserna av försöket till statskupp när Capitoleum stormades) och Frankrike är de kanske tydligaste exemplen på stark presidentmakt. När statschefen också är chef för regeringen och den exekutiva makten blir maktdelningen en extra viktig fråga. Att ge en person alltför mycket beslutanderätt kan leda fel. Vi var väl många som hoppades att Ryssland skulle utvecklas åt rätt håll när Sovjet föll samman. Men den presidentmakt som nu finns i Moskva har ju mer gemensamt med Nordkoreas än med Frankrikes.

Makt ärvs 
De som ropar på republik i Sverige kan naturligtvis sägas ha rätt på pappret. Ingen ska ärva makt. Samtidigt är det precis så makt förflyttas. Wallenbergarna och diverse finansfamiljer utgör väl de tydligaste exemplen på hur makt och inflytande ärvs. Så länge vi har ett samhälle som konsekvent delar upp medborgarna i vinnare och förlorare, och till och med förstärker skillnaderna – det räcker att studera hur begreppen avdrag och bidrag används för att beskriva hur individen gynnas av staten – så är orättvisorna större än den symboliska frågan om vem som ska axla rollen som statschef.

Vem enar folket?
I en tänkt presidentvalssituation, vem skulle skulle vi vilja ha som vald statschef? Ulf Kristersson? Göran Persson? Maud Olofsson? Lars Werner? Skulle vi verkligen vilja ha en före detta rikspolitiker som statschef? Skulle någon av rikspolitikerna kunna samla folket och kännas som en symbol för alla medborgare? För det är väl en av funktionerna för en statschef, detta att vara en enande symbol för landet? Både utåt och inåt? Vem skulle vi tycka passa för detta ämbete? Vem har utbildning, personliga kvaliteter och en personlighet som skulle passa in?

Viktigt att skilja på roller
När presidenter har för mycket makt tenderar vederbörande att använda den. Trump ringde upp Stefan Löfvén och uppmanade Löfvén att släppa en känd artist ur det svenska häktet. För så tycks juridiken och politiken gå hand i hand i USA. Väldigt många politiker i USA har ju också börjat sin bana inom rättsväsendet, genom att bli valda lokalt. Det är nog väldigt bra för en demokrati att vi skiljer så tydligt på lagstiftning och rättsskipning.

Vem skulle vi välja till president?
En blek ceremoniell kopia av kungen skulle vi få om vi hade president. Det hade inte blivit en färgstark GW eller en gullig Astrid Lindgren som blivit vald till president i en svensk republik. Vi hade fått nöja oss med Andreas Norlén, vår nuvarande talman, eller någon liknande. Och banden till Gustaf Wasa, Gustaf III, Karl XII och alla historiska figurer hade plötsligt blivit svagare. Och ingen vet hur länge en president skulle vilja sitta. Knappast i 50 år. Så vi hade kastats in valrörelser lite då och då för att välja statschef, och tvingats ta ställning till någon f.d. politiker som vi skulle tycka var lämplig. Och som knappast skulle ena folket, när vi så länge haft blockpolitik och ideologiska klyftor som så påtagligt markerat skillnader.

Det är viktigt att skillnader finns och syns
I naturen finns alltid avvikelser. 11 procent är vänsterhänta, ungefär lika många är homosexuella. Evolutionen har valt att gardera sig för olika utfall. Även det mänskligt konstruerade, som demokratin, kan må bra av att inkludera på pappret ojämlika och orättvisa strukturer, kanske också för att just påminna oss om värdet av att värna demokratin. Någon behöver stå över de dagliga politiska frågeställningarna och fungera i kristider, som när tsunamin eller Estonia-katastrofen inträffade. Och stå för en kontinuitet, som de folkvalda politikerna sällan klarar att stå för.

Vad har statschefen för ansvar?
Viktigt är att den operativa makten, beslut om Sveriges ekonomi och olika prioriteringar, kvarstår under riksdag och regering. Och att vi som medborgarna får hjälp av tredje statsmakten att granska hur makten sköter sig. En annan fråga är också ansvaret. Vad har statschefen ansvar för och hur ska det ansvaret följas upp? Jag ska återkomma till den frågan inom kort.

Länktips: Exemplet PFAS-katastrofen och statens ansvar: http://christerowe.se/2023/09/nr991-vilket-ansvar-har-staten/

Att hantera ondskan – läst: 10 år efter Utǿya

Posted on by
2

Jag fick tipset att läsa Ali Esbatis bok ”10 år efter Utǿya” och skaffade den. Det är nu drygt 12 år sedan attentatet i Oslo och det avskyvärda som hände på sommarlägret, där unga engagerade socialdemokrater ville forma en bättre framtid. Om 10 år är attentatsmannen fri, eftersom han dömdes till 21 år i fängelse. 10 år går fort. Hur ska den civiliserade delen av samhället hantera det martyrskap som säkerligen kommer att omgärda återkomsten av den norske massmördaren? Jag låter frågan hänga lite och börjar i rätt ände.

Ord blir till handling
Ali Esbatis bok är nödvändig för att förstå de olika dimensionerna av den högerextrema terror som finns mitt ibland oss. Hur ord blir till handling och hur en helt annan världsbild än den rimliga återfinns hos en icke obetydlig del av av våra samhällen. Han skriver hudnära och mänskligt om händelserna på ön. Om hur kroppen och sinnena reagerar under krigsliknande omständigheter. Om hur människor hjälper varandra. Om detaljer som blir ett närmast filmiskt manus.

Helheten blir tydlig
Esbati skriver också kunnigt och med många referenser om hur de högerextrema miljöerna formas, utvecklas och tar plats. Om hur attentatsmannen inte agerade i ett tomrum, utan snarare blev en tragisk och logisk kedja av händelser som började med Lasermannens härjningar, så småningom fortsatte med de förödande skotten i Trollhättan och – kan jag lägga till – hänger ihop med det vidriga mordet på 90-talet på den unge John Hron i Kode, där de fyra våldsmännen hörde hemma bland skinnskallar och nynazister. Esbati får det hela att hänga ihop och belägger med forskningsrön, rapporter och massvis med källor till litteratur.

En personlig bok
Esbatis bok är både personlig och politisk och utgör ett tidsdokument för tiden för Utöya-attentatet och reflexioner tio år senare. Med en god inblick i både norska och svenska förhållanden och politik gör han stor nytta för att öka förståelsen för hur mekanismerna ser ut, de som driver fram rasism, utanförskap och konflikter. En styrka är att han kan utgå från sina egna upplevelser. Att inte passa in, att vara ”någon annan”. Han släpper in oss i det privata rummet, där han ser sin dotters framtid hotas av utvecklingen.

Jobba hårdare – de fattiga ska bli fattigare, de rika ska bli rikare
Självfallet formulerar han också några egna politiska tankar. Något som fastnar hos mig är Esbatis beskrivning av hur den rådande ekonomiska dogmen ser ut, den som ska få alla att anstränga sig lite till, jobba hårdare: De fattiga ska bli fattigare och de rika ska bli rikare. Dvs lägre och åtstramade bidragssystem för de utsatta som lever på marginalen, större och generösare skatteavdrag för höginkomsttagare. Kakan ska fördelas så att grädden hamnar hos gräddan och det som blir kvar, smulorna, får de övriga slåss om. Skyll dig själv om du blir sjuk och arbetslös, typ.

Esbati kunde inte veta att det skulle bli värre
Det Esbati skildrar på ett tydligt sätt är hur storpolitik, medias roll och en diffus tidsanda vävs samman i en berättelse som det är svårt att värja sig emot. Men som vi måste anstränga oss att bemöta. Det Esbati inte kunde veta när boken skrevs, var att det skulle bli värre. Att de högerextrema skulle sätta agendan för svensk politik efter valet 2022. Att visitationszoner, angiverilagar och godtycklighet skulle skapa splittring och rädsla i en tid då vi behöver enighet och solidaritet. Vi måste se till att samhället inte kantrar in i halv-demokrati så som skett i några av Europas länder.

Vågar vi se terroristen fri?
Så frågan är om vi klarar av att se attentatsmannen fri på gatorna om några år? Har han sonat sitt brott mot mänskligheten? Vill han ens erkänna att det var ett brott eller ser han sig fortfarande som en krigare i det absurda och oerhörda kulturkrig han förde? På ett plan handlar det om att hatet måste vändas i sin motsats. Det är inte genom upptrappad konflikt och hätska angrepp som vi kan vinna mot ondskan, eftersom det är i konflikten de högerextremas världsbild bekräftas och deras maktmedel blir logiska. En våldsspiral gynnar bara extremismen och de får vatten på sin kvarn.

Det är som att trösta ett barn, som är argt och skriker. Det är ingen idé att skälla på barnet.

Cirkularitet i byggbranschen

Posted on by
Reply

CCBuild, Centrum för cirkulärt byggande, återfinns under IVL Svenska Miljöinstitutet och har som fokus att arbeta för mer cirkulära lösningar i byggsektorn. Carina Loh Lindholm presenterade verksamheten i ett webbinarium som Tillverka i Trä anordnade den 7 september. Det rör på sig i byggsektorn, men alldeles för långsamt, kan man tycka.

Byggbranschens roll i stort
Byggsektorn står för hälften av materialanvändningen, 40 procent av avfallet och 21 procent av klimatrelaterade utsläpp. Men bara 3,4 procent av byggmaterialet cirkuleras. Dvs branschen har bara börjat vakna. Även om CCBuild kan glädjas åt att ha 150 medlemsföretag knutna till verksamheten är det långt ifrån tillräckligt. 96,6 procent av byggbranschens material cirkuleras inte. Hur den delen ska öka och vem som ska ta vilket ansvar är fortfarande oklart.

RISE vill att kommuner och beställare ställer krav
CCBuild och Carina Loh Lindholm gör säkert allt de kan. Och träbranschen har flera bra argument att arbeta med, eftersom trä ingår i det naturliga kretsloppet. Under presentationen kopplades Ylva Sandin från RISE in, som fyllde på med uppmaningen till kommuner och företag att ställa krav. Det är avgörande att beställare ställer krav i samband med upphandling. Men frågan kom också upp om hur man ställer rätt krav. Det indikatorsystem RISE arbetar med har visat sig komplext. Risken är uppenbar att allt tar för lång tid, tid vi inte har för att radikalt ställa om hur vi bygger och vem som ska ta vilket ansvar för omställningen. Rollfördelningen är otydlig.

Hur ska demonteringen optimeras?
Deromes representant i webbinariet berättade hur man som företag har börjat den mentala resan att gå från optimalt montage till att också inkludera den optimala demonteringen. Hur produkter ska plockas ner och plockas isär på ett klokt sätt, är en fråga som nu allt oftare ställs.

Hur ser ekonomin ut?
Webbinariet sätter tydligt fingret på två frågor, anser jag. Dels hur merkostnader för lagerhållning, kvalitetssäkring och transporter av återbrukningsbart material ska täckas. Vem ska räkna hem mertiden och merkostnaderna och på vilken motkalkyl? På företagsnivå finns här stora utmaningar, som antagligen bara kan lösas när flera aktörer går samman och samverkar för att lösa helheten. Branschöverskridande avtal och samarbeten kommer att behövas tror jag, där det finns en viss fara i att man bygger in sig i system som blir kontraproduktiva i relation till vad kunder och beställare ser som optimalt. Det kommer att bli viktigt att behålla konkurrens och transparens även när samarbete blir nödvändigt. Oberoende granskning av hur material klassas kommer nog att behövas. Någon slags tredje-parts-insyn kanske blir nödvändig för att säkra upp att fusk och (o)medvetna fel inte blir legio.

Avvägningen behöver ändras
Den andra viktiga delfrågan är principiell för hela samhället. Hur ska vi ha det med avvägningen mellan samhällsnytta, företagsnytta och framtidssäkring? Vilka lagar och regler, eller praxis, behöver utvecklas för att kortsiktigheten i byggbranschen (och andra branscher) ska balanseras mot den nödvändiga långsiktighet som en hållbar utveckling innebär?

Både på företagsnivå och på samhällsnivå måste nya diskussioner föras. Vem ska initiera dessa? Vem vill ha en verklig hållbar utveckling?

Länktips: Centrum för cirkulärt byggande: https://ccbuild.se/

Vad tror Svenskt Näringsliv att de vinner på sin taktik?

Posted on by
Reply

Högertidningarna Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten ger ofta redaktionellt utrymme åt personer som relativiserar klimatfrågan. SvD tog in Lena Anderssons märkliga text, där hon jämställer en hotellportier med 11000 klimatforskare och får det att låta som att forskarna överdriver. Och häromdagen lät GP Kajsa Dovstad, som arbetar på Timbro, bre ut sig på ett liknande sätt. Hennes slutsats var att mänskligheten inte står inför en apokalyps och att frågan som behöver ställas är ”hur jobbigt det blir med klimatförändringarna”, underförstått miljörörelsen överdriver.

Varför vill Svenskt Näringsliv inte rädda gjorda investeringar?
Det finns två frågor här som är intressanta. Vad tror Timbro och därmed Svenskt Näringsliv (som finansierar Timbro) att de vinner på att sitta still i båten? Vilken analys gör de? Är det att eftersom allt kommer att krascha är det ingen idé att försöka mjuklanda i någon slags ordnad omställning? Hellre köra på så länge det går och hoppas på det bästa när världens ekonomier krackelerar? Eller har man verkligen inte förstått vad som står på spel? Varför motarbetar Svenskt Näringsliv en ordnad transformering av samhället, så att så mycket som möjligt kan tas till vara av kompetenser, investeringar och pågående arbete?

Varför är det smart att avvakta?
Är Svenskt Näringsliv osmarta eller tror de att de är smarta? Vari ligger smartnessen att riskera livsmedelsförsörjningen för miljarder människor? Är det för att man räknar med att militärmakt kommer att kuva de protester som växer fram ur folkdjupen när desperationen tar över? Hur cyniska är man i sin syn på samhällsutvecklingen? Torka, översvämningar, skyfall, jordskred, orkaner och andra klimatrelaterade händelser ökar både i frekvens och i amplitud. Det är – tyvärr- helt enligt de scenarier forskarna under decennier arbetat fram. Mer värme gör att mer vatten dunstar och att detta i sin tur leder till kraftigare och tätare väderfenomen, som vi helst undviker. Vad är det för smart att vänta på att förändra det som blev fel?

Frågan är hur jobbigt det blir – för vem?
Svartån är just nu översvämmad. Vi ser bilder på roddbåtar som tar sig över fotbollsplaner i Heby. Samhällsresurser måste läggas på att skydda infrastruktur, hus och vägar. Pengar som hade kunnat användas på ett bättre sätt. Och längst ner i samhällspyramiden finns de som drabbas hårdast. För att inte tala om att försäkringsbolagen knappast kommer att kunna ersätta alla skadade, dvs var och en måste själv täcka reparationskostnader och förluster i värden. Bankerna och marknaden kommer att sänka värdet på översvämmade fastigheter och det blir en huggsexa om vem som ska sitta med Svarte Petter. ”Frågan är hur jobbigt det blir”, skriver Timbro. För vem kan man fråga sig. För de rikaste? Eller för de mest utsatta?

Varför vill tidningarna hålla oss kvar i det fossila?
Den andra frågan är vad SvD och GP räknar med att vinna på att ”lugna” läsarna med att klimathotet är överdrivet. Vem vinner på att folk invaggas i en falsk säkerhet att det som händer är OK, och det blir nog någon annan som ”får det jobbigt”…. För mig är det i alla fall obegripligt att tidigare seriösa tidningar inte fångar upp vårt tids ödesfrågor på ett vetenskapligt sätt, utan väljer att göra sig till informationskanaler för en agenda, som syftar till att bromsa förståelsen och benägenheten att faktiskt snabbt och rättvist förändra det som blivit fel med det moderna fossilberoende samhället.

Länktips:
Min senaste text om högern och klimatet:
http://christerowe.se/2023/08/nr982-hogerns-klimatopinionsarbete-har-det-snart-natt-vags-ande/

SvD hade en krönika av Lena Andersson: https://www.svd.se/a/9zV1J5/lena-andersson-till-slut-kom-antligen-extremvadret

GP hade en krönika av Timbros Kajsa Dovstad: https://www.gp.se/ledare/jorden-g%C3%A5r-inte-under-av-klimatkrisen-1.108775402

Om AI från KTH

Posted on by
Reply

Artificiell intelligens, AI, är på tapeten. Chat GBT är den version av AI som flest tycks använda eller åtminstone tala om. Texter kan produceras av denna programvara på ett sätt som tycks likna vad människor skriver. Max Tegmark hävdade i ett Sommar i P1 att vi behöver lagstifta kring AI. Och på KTH håller Arnold Pears med honom. Jag lyssnade på Arnold Pears idag via ett webbinarium från KTH och troligen är det nödvändigt att sätta gränser för hur AI kan brukas och missbrukas. Åtminstone behöver vi föra en seriös diskussion om vilka problem och lösningar AI erbjuder, så att vi förstår teknikens dimensioner innan vi skapat nya och komplexa problem.

Vad är kunskap?
AI fungerar som en självförstärkande plagiatmaskin, lär vi oss av Arnold Pears. Den hittar texter och använder sannolikhetskalkyler för att komma fram till vad som oftast används i ett visst textuellt sammanhang. För lärandet behövs ett engagemang, menar Pears, och pekar på ett av missförstånden med AI. Om jag förstår honom rätt menar Pears att AI kan spökskriva texter, men att eleven eller studenten inget lär sig och att det enda som händer är att eleven/studenten sparar tid. Förståelse eller kunskap är inte en enkel kvantitativ process som att dricka sig otörstig. Pears hoppas att kommande generationer fortsätter att vara nyfikna och vill investera sitt engagemang i att lära sig nya saker.

Ansvarstagandet är en viktig del
AI är inte innovativ, menar Pears. Skapandet innehåller en del av våra egna erfarenheter. Och på det etiska området kommer det att behövas lagstiftning eftersom AI inte kan ta ansvar eller förstår skillnaden mellan vad som är bra eller mindre bra för samhället i stort. Just ansvarsfrågan menar Pears kommer att kräva att lagstiftning kommer på plats. Och min följdtanke blir ju då att åtminstone på EU-nivå kommer lagar att behöva formeras. Eftersom Kina, USA och Indien ligger i framkant av utvecklingen vore det lämpligt om alla länder kunde enas om några grundläggande regler.

Kina ligger före
Kanske är det så att Kina redan har kommit så långt i användandet av ansiktsigenkänning och liknande att man inte vill reglera tekniken. Då blir det upp till EU att vara desto vassare i hur tekniken ska få användas. Gör vi inget lär ”Storebror-ser-dig”-samhället snart vara en verklighet.

Är en AI-maskin rolig?
AI sätter fingret på vad vi egentligen menar med kunskap och förmåga. Är det en talande tablettmatningsmaskin vi får som sällskap på ålderdomshemmet, när personal blivit ”för dyr”? Är det virtuell kompis vi ska säga godmorgon till och föra samtal med? Hur roligt blir det? Kan en AI vara rolig? Eller är det vi som ska vara oroliga?

Fakta eller fiktion?
En annan fråga är hur AI kan spela roll i frågan om den allmänna opinionens benägenhet att lyssna på (exempelvis) Lena Anderssons hotellportier eller 11000 klimatforskare när det gäller klimatfrågan. Ger AI de svar folk vill ha, snarare än att peka på de utmaningar vi står inför? Risken är att faktaförnekandet tar ny fart när AI sätter igång och plagierar ”fel” sanningar…

Länktips: Här kommer föreläsningen läggas upp inom 14 dagar:
https://www.kth.se/om/mot/forelasningar-seminarier/oppna/arkiv

Hallå Folkbildningen! Dags att synas!

Posted on by
1

Var är folkbildningen? Världens lufttemperatur har inte varit högre än i juli på 120 000 år, läser vi på nyhetsplats. 5700 bränder rasar i Kanada, i Europa brinner det på Rhodos, i Hawaii förstörs Maui, det är 40 grader varmt i södra Frankrike i slutet av augusti och Sverige drabbas av skyfall, översvämningar och vattenskador som påverkar jordbruk, transporter och och och…

Läget är uppenbart utom för fossilkramarna
Signalerna och exemplen på att vi är inne i en klimatförändringstid är uppenbara. Möjligen för alla utom för Lena Andersson och redaktionen på Svenska Dagbladet som ger henne utrymme att torgföra sina tvivel. Det brukar ju vara varmt, säger hennes trovärdiga hotellreceptionist-källa. Så forskarna och verkligheten har säkert fel någonstans. Det är ingen fara, säger tvivlarna… Och om något ska göras så är det den mest långsamma tekniken som det ska satsas pengar på, den teknik som tar i särklass längst tid att få på banan – kärnkraften. Så att fossilkranarna kan hållas öppna så länge som möjligt. Fossillobbyn har fortfarande inte släppt greppet om opinionsbildningen.

Läget är optimalt för en bred folkbildningssatsning
Eller så är det just nu som läget är uppenbart att vi kan försöka förstå hur vi ska agera på kort och lång sikt. Var och en och de av oss som beslutar för olika verksamheter. Vad kan vi göra för att gardera oss, vad kan vi göra för att inte förvärra situationen, vad finns det för lösningar att välja? Här skulle det passa väldigt bra med folkbildning, studiecirklar och föredrag. Och folkbildningens organisationer finns ju, de har personal, lokaler och till viss del finansiering för att ägna sig åt breda folkbildningssatsningar. Så var är de? Var är annonserna om hur vanligt folk (och ovanligt) kan anmäla sig till en passande aktivitet? Varför är det så tyst?

Annat är tydligen viktigare
Enstaka personer inom folkbildnings-Sverige har fattat. När de får ett förslag från en engagerad klimatvärnare som jag känner säger några spontant att ”det är ju just detta som är folkbildningens kärna och vad vi ska ägna oss åt”. Ändå händer inget. Passivitet och andra prioriteringar går före. Det är synnerligen sorgligt. Särskilt när det finns upplägg som det näst intill bara är att sjösätta.

Varför vänta?
Till viss del är folkbildningen ursäktad. Högerregeringen har ju aviserat nedskärningar till folkbildningen och att statens roll ska ses över. Det blåser kalla vindar från höger. Men just därför, kan man tycka, är det ju extra viktigt att visa att folkbildningen behövs! Upp till bevis! Gör det ni är bäst på! Folkbilda!

Olika måttstockar för olika aktioner

Posted on by
Reply

Debatten om att bränna böcker, särskilt religiösa urkunder, har pågått en tid. De som ställer sig och bränner Koranen gör det för att skända islam och för att skapa motreaktioner. Under åberopande av yttrandefriheten tar man sig friheten att ge uttryck för hat och hot, konkret påhejade av våra kända nationalister i Riksdagen. Lite besynnerligt blir det att samma parti som gärna gallrar i kommunbibliotekens hyllor, för att man hävdar att vissa tankar inte passar in i deras definition av svensk kultur, samtidigt hyllar det fria ordet och använder yttrandefriheten som argument för sitt stöd för det synnerligen tveksamma beteende, som bokbränning utgör.

Humor är inte hat och hot
Just de partier som i varierande grad vill skapa ”ordning och reda”, där visitationszoner, oprovocerade kontroller och angiverilagar nu ska införas tycker att friheten ska vara maximal när det handlar om att uttrycka sig förnedrande om andra människors religiösa föreställningar. I ett försök att blanda bort korten försökte t.o.m. KD:s Ebba Busch jämföra ett humorprogram med 15 år på nacken med dagens provokativa koranbränningar. Som om Grotesco-gängets sketcher också skulle ha lett till stormning av någon ambassad.

Det har blivit farligare för svenska företag
Det som säkert stör högerregeringen är att NATO-processen fördröjts ytterligare av att medierna gärna rapporterar och återger de provokationer som koranbrännarna åstadkommer. Dessa aktioner blir plötsligt exempel på hur ”väst” betraktar den muslimska världen, och där totalitära regimer relativt lätt kan få till stånd flaggbränningar och andra ”spontana” yttringar. Att detta är negativt för näringslivet är enkelt att räkna ut. Svenska företag har nu svårare att göra affärer i de länder där koranbränningarna och motreaktionerna blivit synliggjorda. Svensk personal måste vara försiktig, det är farligare att vistas på vissa platser utomlands osv. Det pågår rimligen en tät telefonkontakt mellan Svenskt Näringsliv och regeringen att få ett stopp på den nuvarande situationen. ”Sverige-vännerna” i Riksdagen har i alla fall bekänt färg och visat att det är inte svenska intressen de vill främja, det är konfliktnivån som till varje pris ska hållas levande.

Kan justitiekanslern ta ett initiativ?
Som tur är är det inte politiker som åtalar eller dömer i Sverige. Vi har – ännu så länge är bäst att säga – ett fristående rättsväsende, som bedömer om ett agerande kan vara brottsligt eller ej. Koranbränningar har ännu så länge inte lett till åtal utifrån lagstiftningen om hets mot folkgrupp. Men det är sannolikt så att även rättsväsendet funderar på vad hot mot folkgrupp egentligen är. Kan systematiska provokationer och skymfningar av den muslimska världens viktigaste källa, koranen, ses som hets mot folkgrupp eller inte? Ännu så länge har ingen testat detta i en rättssal i Sverige. Frågan är om inte justitiekanslern skulle kunna ta ett eget initiativ i frågan.

Rättsväsendet tvekar inte när det gäller klimataktioner
Yttrandefriheten är central i en demokrati. Man får säga dumma saker och elakheter. Man får också bete sig olämpligt utan att det leder till åtal. Att bränna symboliskt viktiga böcker är tydligen OK enligt rättsväsendet. Samtidigt har vi den märkliga situationen att sittdemonstrationer för att uppmärksamma bl a klimatfrågan, aktioner som av demonstranterna själva beskrivs som civil olydnad, leder till åtal. Plötsligt väger hot mot mänskligheten lätt i jämförelse med att demonstrationerna på allmän väg anses utgöra sabotage. Hösten 2022 dömdes tolv personer för just sabotage och ohörsamhet mot ordningsmakten för att de demonstrerat på E4:an i syfte att väcka opinion för bekymret med våtmarkerna, som hänger samman med både klimatkrisen och artutrotningen. Och när det gäller hot mot mänskligheten är det tyst från regeringen och deras samarbetsparti. Och här tvekar inte rättsväsendet att åtala. Tala om olika måttstockar.

Länktips: Aktivister döms för stopp av trafiken https://www.dagensmedicin.se/vardens-styrning/juridik/tolv-doms-for-klimatprotest-pa-e4-som-blockerade-ambulans/

Läst: Maja Lunde ”Drömmen om ett träd”

Posted on by
Reply

Den här sommaren fick jag i present två böcker att läsa, båda skrivna av Maja Lunde: Binas historia och Drömmen om ett träd. Böckerna handlar delvis om samma person så det finns en poäng att läsa dem i rätt ordning. (Lunde har skrivit ytterligare två böcker, som känns lockande att ta sig an). Det finns en påtaglig kvalitet i hennes berättande, som det är lätt att omfamna. Ett visst vemod och en känsla av ödestid infinner sig efter läsningen. Men också konkreta frågor om vad det innebär att leva nu.

Stilistiskt ett fängslande grepp
Drömmen om ett träd utspelas på ett par olika tidsplan och utifrån lite olika perspektiv beroende på vem av berättelsens personer som är i fokus. Att konsekvent bryta mot tidslinjens logik tvingar läsaren att vara på tårna. Vi läsare blir i praktiken medskapare till skeendena eftersom läsaren behöver fundera på om berättelsens personer i ett visst skede vet det som jag som läsare redan vet, eftersom tidsflödet ibland är omkastat. Detta bidrar till att hålla läsaren fångad eftersom man som läsare ibland vet mer än berättelsens personer. Samtidigt sätter det stilistiska greppet fingret på hela vår uppfattning om tid och om våra handlingars konsekvenser. Hur agerar vi, varför, med vilka motiv och mot vilken bakgrundsinformation?

All världens fröer
Historien cirklar delvis kring det faktum att det på Svalbard finns ett väl bevarat lager av all världens fröer. I ett kylrum inne i ett berg finns tusentals fröer bevarade, sorterade per land. När berättelsen utspelas ställs allt på sin spets: Är det nu alla dessa fröer ska komma till användning?

Det stora skildras genom det vardagliga
På ett mycket skickligt sätt väver Maja Lunde samman de stora existentiella frågorna, om livet på jorden och vårt ansvar för framtiden, med de vardagliga perspektiven på tillvaron. Hur gör man när omständigheterna blir extrema? Inför vem är var och en ansvarig och hur kopplas privata och personliga målsättningar samman med de stora frågorna? Vad är rimligt att förvänta sig av vuxna respektive av barn? Hur ser lojaliteten ut när den sätts på prov? Vad är rätt och vad är fel? Och vem avgör det?

Platsen en perfekt inramning
Jag ska inte gå in närmare på berättelsens innehåll här utan nöjer mig att konstatera att huvuddelen av det som skildras ligger i en relativt nära framtid. Valet av geografisk arena, Svalbard, är också extremt viktigt för hela historien. Livet på den 78:e breddgraden är mycket antingen/eller, ljus eller mörker, vinter eller icke-vinter osv. På så sätt förstärker platsen bokens underliggande tematik. Hur ska vi som människor förhålla oss till det som håller på att ske med vår planet? Vilket ansvar har vi och inser vi vilka konsekvenser våra nuvarande – bekväma – val får för våra efterkommande?

Marginella frågetecken
Det finns naturligtvis marginella frågetecken till delar av berättelsen men enklast är att acceptera Maja Lundes premisser för historien. Ett alltför detaljerat innehåll kring hur livet på Svalbard fungerar nu och under berättelsens tid skulle troligen tagit fokus från det väsentliga.

Läs den!
Min rekommendation blir att läs Drömmen om ett träd och ta gärna Binas Historia som en förhistoria för att lära känna en av personerna och för att känna igen Maja Lundes sätt att bryta mot den gängse tidskronologin. Du kommer inte att ångra dig. Det är 400 genomtänkta och tänkvärda sidor, som nuddar vid några av vår tids riktigt stora och svåra frågor.

Högerns klimatopinionsarbete – har det snart nått vägs ände?

Posted on by
3

5700 bränder rasar i Kanada. Även Rhodos och Hawaii-ön Maui har härjats hårt av elden. Stora värden och människoliv har gått förlorade. De människoskapade förändringarna av planetens jämviktssystem blir allt tydligare, helt i linje med de klimatscenarier som IPCC sedan länge försett oss med. Den envisa klimatopinionen har än så länge talat för döva öron. Och än så länge vill inte högerns opinionsbildare byta fot. Tvärtom.

Lokalt väder är inte klimat
Lena Andersson fick utrymme i SvD för en tid sedan och raljerade över hur hennes hotellreceptionist på något medelhavshotell bekräftade att 35 grader är en väldigt normal temperatur, så därmed kan alla gapande klimataktivister dra något gammalt över sig. Hon har ju själv talat med den lokala befolkningen och vet naturligtvis bättre än den samlade forskarvärlden vad som är på gång. Klimataktivisterna har fel och vi kan lugnt fortsätta som vanligt, är Anderssons budskap. Hur många av Kanadas eller Hawaiis brandförsvarsstyrkor hon har intervjuat framgår inte. Hon har ju inte varit där, så det är troligen inget att bry sig om enligt en struts-logik. Det man inte ser eller hör behöver man inte bry sig om.

Business as usual plus lite ny teknik
I Göteborgs-Posten skriver PJ Anders Linder en 19 augusti på liknande sätt en lugnande och lite förlöjligande text om alarmisterna. (Länktips se nedan). Han hävdar att varken den tekniska utvecklingen eller de politiska besluten ”påverkas nämnvärt av att folk limmar fast sig i gathörn eller kastar soppa på konstverk.” Linder tycks imponerad av den nya IPCC-chefens ord om pragmatism och framtidstro. Lite förnöjsamt konstaterar han att Skea, IPCC-chefen, sagt i en intervju att ”beteendeförändringar hos enskilda är bra men kommer realistiskt sett inte att nå särskilt långt.” Det känns naturligtvis tryggt för alla som räknar med att teknik, inklusive att stoppa ner CO2 i jordskorpan, löser alla problem. Märkligt nog har Linders artikel rubriken ”Uppgivenhet kommer inte att lösa klimatfrågan”.

Vems uppgivenhet handlar det om?
Vem är det som känner uppgivenhet? Är det oljebolagen? Är det de politiska och ekonomiska makteliterna, bankerna eller investerarna som känner uppgivenhet? Vem är det som känner den uppgivenhet Skea refererar till och som Linder återger i sin spalt? Min gissning är att Skea med den formuleringen vill återge en del av klimatrörelsen ett hopp om att det ännu inte är kört, även om vi med all sannolikhet omöjligen kommer att klara 1,5-gradersmålet. Eftersom uppgivenhet i sin tur lägger grunden till antingen passivitet eller till mer av konfrontativa aktioner. (Något som f.ö. extremhögern gärna ser mer av eftersom det ger bränsle åt deras ”kamp”.)

Sitt still i båten, är budskapet
Linder hävdar att 5700 bränder i Kanada är normalt, eftersom han anser att det är en – felaktig – åsikt att ”jorden kokar” och att ”ingenting görs”. 5700 bränder beskrivs därmed som en åsikt. Linder lutar sig istället hellre mot Skeas uttalade pragmatism och framtidstro. Det löser sig och mest av allt måste Kina göra. Fördröjningspolitiken har hängt med nu i 30 år, sedan Rio-mötet och Agenda 21. Och ska tydligen fortsätta om Linder och Andersson får bestämma. Alarmisterna och aktivisterna som vill väcka opinion har fel, anser högerns opinionsbildare. Vi kan sitta still i båten medan världen brinner, är deras budskap. Ingen behöver ta tag i någon styråra.

Spel för galleriet?
Känslan som infinner sig är att världens mäktigaste inser att omställningen är nödvändig, men att det som pågår är ett slags ”chicken-race”, där ingen vill ta första steget, förlora sin förmögenhet och/eller sin maktposition. Så man väntar och låter någon annan vika ner sig först. Som om pengar på banken kommer hjälpa någon när strukturerna faller samman. Är det den uppgivenheten Skea och Linder talar till? Insikten hos eliten att det är kört? Och att det nu gäller att hålla skenet uppe… Låtsas att man har något klokt att säga trots att alla inser att vårt fossilberoende låst in oss i en självgenererad fälla, som håller på att slå igen?

Allra märkligast
Allra märkligast är ändå Linders gissning att klimatopinionen drivs av rädsla för att andra aktörer nu kommer att spela en mycket större roll. Så formulerar sig en aktör som utgår från egenintresset. Det är ju precis detta som klimatopinionen i decennier försökt få att hända: att andra aktörer äntligen gör sin del av arbetet för omställning! Men det fattar inte egoismens röster.

Länktips: https://www.gp.se/ledare/uppgivenhet-kommer-inte-att-l%C3%B6sa-klimatfr%C3%A5gan-1.107592127

Man får ro den iland som man tagit i båten

Posted on by
Reply

Högerregeringen har kört fast i sina egna hjulspår. När man valde att göra maktinnehavet beroende av ett parti som har en auktoritär syn på hur samhället ska styras, öppnade man samtidigt för den typ av låsningar som nu blir allt mer uppenbara.

Ungern och Turkiet släpper inte sina förhandlingskort
Både Ungern och Turkiet kopplar NATO-processen till de inrikespolitiska poäng de kan plocka i sina respektive länder, samtidigt som de håller alla kanaler öppna på den internationella arenan. Erdogan ger ett lagom avvägt löfte om ett JA till Sverige när han deltar i Vilnius-mötet. Men efteråt låter det som vanligt igen. Han har ingen brådska. Och Orban i Ungern hakar på och släpper inte ett förhandlingskort i onödan. Han har ju en pågående diskussion med EU om hur Ungern uppfyller de regler EU ställer på medlemmar. Och i bakgrunden ler Putin åt det hela.

Hur skapas social oro som rättfärdigar undantagstillstånd?
Det glädjer naturligtvis alla antidemokrater att det är så lätt att sätta käppar i hjulet för demokratiskt sinnade regeringar. Den analys Kristersson och hans kompisar borde ha gjort är att det är riskabelt att göra sig beroende av ett parti, SD, som inte har samma mål med sin politik som de tre övriga. SD är primärt intresserade av att stärka motsättningarna i samhället, eftersom det är konflikterna som ger argumentationen den sorts inramning som passar dem. Ska man få gehör för undantagstillstånd och militär på gatorna måste det finnas en allmän uppfattning om att det är denna typ av åtgärder som krävs. Det är därför som ledande SD-företrädare hela tiden till exempel gör vad de kan för att påminna om att de anser islam vara en förkastlig religion. Och använder yttrandefriheten som argument för att nå ett läge där just yttrandefriheten kan åsidosättas.

Regeringen blundar och tittar på
Så Jomshof får hållas. Tidöavtalet begränsar regeringens utrymme att kritisera SD, vilket i sig är en synnerligen märklig konstruktion. Det är som om SD redan i förväg visste att de skulle säga och göra saker som regeringen skulle ogilla. Och som regeringen i förhandlingssituationen på Tidö slott valde att blunda för. Så nu sitter de där och kan bara se på när SD tar initiativ i och vrider samhällsdebatten i den riktning de önskar. Och eldar på för att få fler att omfamna intolerans och ordna bokbål.

Staten ska avgöra vem som är svensk
Och Björn Söder ogillar hbtq-politiken. Minoriteter av olika slag hör tydligen inte hemma i SD:s Sverige. Människor ska inte ha ursprung från andra länder, från den samiska kulturen eller ha en annan sexuell läggning än den SD anser rätt. Staten ska bestämma vem som är svensk och som får ta del av samhällets förmåner. Uppenbarligen är tanken att det gäller att förstärka konfliktytorna och att betona definitionen av ”vi” och ”dem”. En uppdelning som högerregeringen tydligtvis inte har några som helst problem med. Hur ett tidigare Folkparti lyckas kombinera ihop en liberal och demokratisk människosyn med SD:s främlingsfientlighet är ett mysterium. Opinionsläget indikerar i och för sig att L:s vägval inte var en vinnande strategi. Partielitens tanke att S-styre är värre än att ge SD inflytande verkar inte väljarna hålla med om.

Klimatfrågan tappar fart
Förutom att SD:s inflytande blir orimligt stort när högerregeringen lämnar walkover i debatten finns det långsiktiga effekter av det nuvarande parlamentariska läget som kan bli förödande. Klimatpolitiken tvärnitades i höstas och regeringen gjorde allt vad de kunde för att backa tillbaka de framsteg som S+MP gjort under ett antal år. Man tycks inte vilja förstå hur viktigt det är att energisystemet stöttas upp med ett väl utbyggt ledningsnät, som tillåter överföring av el på ett säkert sätt. Man bromsar projekt med havsbaserad vindkraft genom att välja att inte finansiera anslutningskablar och infrastruktur. Man låtsas att det finns ekonomi och investerare som står på kö för att få investera i kärnkraft, trots att allt tyder på att den modulära lösning som många talar om inte kan bli lönsam på många år. Och i det sammanhanget finns heller inga tydliga regelverk kring hur avfallsfrågan ska lösas, praktiskt och ekonomiskt. Passiviteten är påtaglig. Klimatfrågan är också en fråga som SD har valt att bygga motsättning kring, troligen för att de inser att det finns en opinion att fånga upp, där livsstilsförändringar och ansvarstagande är otänkbara för en del väljare.

Rättvisa kan hanteras på två sätt
Det finns två sätt att hantera orättvisa. Det ena sättet är att propagera för mer orättvisa, men fördelad på något annat sätt. Mer orättvisa, men som slår på ett annat sätt. Det andra sättet är att minska utrymmet för orättvisa generellt sett. Dvs att minska polarisering och klyftor i syftet att öka jämlikheten och jämställdheten i samhället. SD:s recept mot orättvisa handlar aldrig om att dämpa skillnader. Deras position i samhället förutsätter att det finns tydliga och kommunicerbara skillnader att använda på ett politiskt plan. Det är också därför som SD egentligen inte är intresserade av att lösa problem. När konflikterna klingar av och motsättningarna är otydliga har de mycket svårare att få gehör för sina budskap. I ett lagom rättvist Sverige kan SD packa ihop och sjunga sina kampsånger för varandra.

Ökade klyftor är det Tidöpartierna har gemensamt
Intressant nog är det i de ökande klyftorna som regeringspartierna och SD kan finna varandra. Högerpolitik gynnar primärt de välbärgade. Sänker man skatterna och kallar subventioner för avdrag snarare än bidrag är det en viss kategori som gynnas på andras bekostnad. Och på sikt ger det utrymme för den indignation SD behöver för att kanalisera förlorarnas frustration.