Vissa saker måste hanteras och beslutas på överstatlig nivå. Vi har ett EU-val i juni och chansen att få in kloka politiker i parlamentet. Viktigast är naturligtvis att snarast bromsa den utveckling vi ser på klimatsidan, när det gäller ekosystemen och flera av de andra hoten som Stockholm Recilience Centre har varnat för i decennier.
(Bild från Stockholm Recilience Centre)
Risken är stor att jordens nuvarande klimatzoner kollapsar Hoten är betydande och nyliga forskarrapporter visar att Golfströmmen inom 20 år kommer ha försvagats så mycket att hela jordens klimat påverkas. Intrycket är att det är synnerligen brådskande. Om Golfströmmen försvagas, så som forskarna ser i sina sannolika prognoser, kommer det att bli svårt att bedriva jordbruk i Sverige, årstiderna i Amazonas kommer att kastas om och ingenting blir som vi är vana. Därför måste EU få så många politiker som möjligt till den gröna partigruppen, där Miljöpartiet ingår. Och vi har chansen den 9 juni att utse kloka politiker, där de kan göra bäst nytta. Det är den gröna partigruppen som är mest konsekvent kring klimatpolitiken, alla de andra kompromissar i varierande grad och vill väga in andra aspekter. Eller vill inte alls se hoten.
Viktigt: Ny redovisning och ny moms En annan viktig fråga som EU måste ta beslut om är ekonomin. Det är ekonomin som styr hur vi mäter, fördelar och tilldelar resurser som skapar det samhälle vi vill ha. Ekonomin är nyckeln. Och vi behöver snarast få på plats minst två nya verktyg för en hållbar ekonomi. Dessa två verktyg är dels en på europanivå godkänd och verifierad redovisningsprincip, som företag och verksamhet kan använda. Dagens redovisning landar i vinst per räkenskapsår. Detta vinstfokus innebär att andra viktiga värden (och förluster) blir osynliggjorda. Det andra EU behöver få på plats är en ny moms, en alternativ beskattning som inte räknas fram som en procentandel av omsättningen, utan som bygger på vilka värden verksamheten genererar.
Vi måste bryta resursslöseriet Denna ständiga jakt på vinst, och statens del av denna kaka, påverkar effektivt långsiktigt ansvarstagande och ekonomiska beslut som skulle kunna gynna omställningen till en hållbar samhällsutveckling. Idag får staten istället mer moms-intäkter när vi snabbt slänger fungerande produkter och köper nya eller när vi överkonsumerar i antal enheter. Denna låsning är mycket olycklig och hänger naturligtvis samman med hur vi väljer att värdera verksamhet. Det är därför vi måste både erbjuda nya redovisningsprinciper och en ny moms, som bättre speglar hur vi vill att samhället utvecklas. Att inte göra detta är att låsa fast oss i det sena 1900-talstänk som tydligt leder till resursslöseri och till hur vi idag, genomsnittligt per svensk, använder fyra gånger så mycket resurser som planeten förmår generera.
Freden EU-valet är viktigt för att det är på EU vi kan ta gemensamma beslut om sådant som EU bäst hanterar. I samförstånd och som det fredsprojekt EU är tänkt att vara. Vi får inte ge separatisterna utrymme att sabotera framtiden.
Det är illavarslande det som händer. Vi har en regering, Tidögänget, som hävdar att svaret på flera av våra utmaningar är att knyta oss närmare NATO, att ha mer kärnkraft och kärnvapen, att köpa in mer vapen från försvarsindustrin, att skapa visitationszoner i utsatta områden, att ge flyktingar från Ukraina 71 kr per dag att leva på och helst se att att alla flyktingar och icke-svenskar reser härifrån. Som om mer vapen, mer av polarisering och mer avhumanisering i samhället skulle ge oss en bättre utveckling. Så är det inte, naturligtvis.
Vinnarna får kortsiktiga vinster Det intressanta är hur vinnare och förlorare på den rådande utvecklingen enas bakom Tidö-fasaden. Vinnarna, det är de som kortsiktigt får sänkt skatt, mer ROT- och RUT-avdrag, mer av egenfinansierad kultur och välfärd, slipper förmögenhetsskatt osv. Vinnarna uppskattar att skillnaderna ökar, eftersom de får mer chans att öka sin personliga vinst. De ekonomiska klyftorna i Sverige ökar rekordsnabbt. Men på sikt förlorar Sverige konkurrenskraft, när färre utbildas och blir anställningsbara.
Förlorarna det är de som inte får tillgång till någon yrkesutbildning efter grundskolan eftersom systemet blockerar för de 10-15 procent som inte når kunskapsmålen. Förlorarna, det är de som störs av att orättvisorna ökar och som vill se att någon gör något åt situationen. Förlorarna fångas av populistiska utspel om att allt är någon annans fel, att klimatfrågan är ett påhitt eller att allt blir lugnt och bra om alla bara ”åker hem”.
De möts i polariseringen Polariseringen i vinnare och förlorare är därmed något som båda grupperna behöver för att hålla respektive väljargrupper nöjda. Både Kristerssons och Åkessons väljare behöver orättvisorna för att mobilisera sina respektive väljargrupper. Vinnarna kan casha hem och förlorarna får i alla fall känslan av att inte stå längst ner på samhällsstegen och deras ilska kan kanaliseras politiskt.
Men det löser inga problem Bekymret är att deras upplägg för att leda landet inte löser några problem. Det blir tvärtom. Problemen fördjupas, när många myndigheter får minskade resurser och olika stödfunktioner faller bort. När sjukvården inte får behålla kompetens, när debatten bara handlar om hur många poliser som ska vara i yttre tjänst eller hur många fängelser vi ska ha. Och media jagar bildmaterial som kan väcka indignation och klick, snarare än att förklara hur sambanden ser ut. Det gäller ju att kunna visa på tittarvolymer, inte att begripliggöra hur verkligheten ser ut.
Mer tillit och mindre konflikter Botemedlet är att civilsamhället stärks, att människor bygger tillit, hjälps åt och förstår hur olika pusselbitar i samhället bäst samverkar för att vända utvecklingen. Inte fler inlåsta ungdomar, som aldrig fick hjälp i skolan och hamnade utanför den kategori som fick chans att utbilda sig vidare. Vi behöver ta vara på varje resurs på ett sammanhållet och empatiskt sätt. Inte till varje pris väga och mäta, jämföra och förkasta det som inte ”når målen”. Vi behöver ett mänskligare samhälle. Inte mer desperata unga som tror att framtiden är körd och att man då lika gärna kan utföra bombdåd.
USA lever farligt Tyvärr ser vi också hur USA:s demokrati krackelerar inför våra ögon. Sjuttio procent av de republikanska väljarna tror att förra presidentvalet var riggat till Bidens fördel. Trump kommer troligen bli deras kandidat och vinner han kommer han att snabbt benåda sig själv och inte tveka att agera på sätt som påminner om hur Putin valdes och blev auktoritär ledare. Jag följer David Pakman på nätet, en liberal kommentator, och det samlade intrycket av vad han rapporterar är att demokratin i USA inte kommer att kunna bestå. Desinformation och konspirationsteorier har fått rejält fäste hos breda lager av befolkningen. Och ironin i att Sverige kanske kommer med i NATO samtidigt som USA drar sig ur är fundamental.
Pandemin blev startpunkten för en kris, som förstärktes och fördjupades av Putins krig, av ett tvärstopp i Suezkanalen, av snabba energiprisförändringar, räntehöjningar, inflation och en allmän oro för utvecklingen. Handeln ställdes inför multipla utmaningar när både leverantörsledets punktlighet och kundernas beteenden snabbt förändrades. Business-as-usual blev snabbt business-as-unusual. Förändring och kaos blev det nya normala. Högskolan i Väst har forskat på hur handeln hanterade ─ och fortfarande hanterar ─ detta nya läge. Den 1 februari presenterade professor Malin Sundström sina observationer och slutsatser på Handelshögskolan i Göteborg.
Kappahl och Svenska Handel deltog Vid seminariet deltog även Elisabeth Peregi, VD på Kappahl, och Henrik Ekelund, enhetschef på Svensk Handel. Den som söker på Handelsrådets hemsida kan troligen hitta en inspelning från seminariet. Jag gick dit för att uppdatera mig på hur handeln utvecklas, vilken väg handeln tar och därmed också vad utbildningsaktörer som Handelshögskolan förmedlar till blivande ekonomer i samhället. Har man kommit något steg närmare en cirkulär ekonomi? Inser man vad hållbar utveckling innebär för företag som bygger sin affärsidé på volymförsäljning? Har krisen, som fanns med i rubriken till inbjudan, fått branscherna att ompröva sina affärsmodeller?
Krisen pågår fortfarande, men man blundar för de stora… Det var intressant att notera att Elisabeth Peregi från Kappahl konstaterade att ”detta tar inte slut”. Föränderligheten och det oförutsägbara kommer ständigt finnas som en komponent i planeringen. Eller som Malin Sundström sa: Permakrisen pågår fortfarande. Men i den lista på delkriser som branscherna nu ständigt behöver hålla sig uppdaterade kring nämndes inte de största kriserna. Kanske för att effekterna ännu så länge inte påverkar de dagliga verksamheterna så mycket. Klimatkrisen nämndes inte. Och heller inte krisen för hela vårt ekosystem, där vi just nu håller på med massutrotning av arter och att i snabb takt sabotera försörjningen av vatten och livsmedel för miljarder människor. Osv.
Innovativa grepp och nya idéer Men det var ändå väldigt intressant att notera hur ( i detta forskningsprojekt) sju stora kedjor hanterade den multipla krissituation de ställdes inför. Som Henrik Ekelund konstaterade: tio års planerad ökning av e-handelvolymen inträffade på tre månader. Styrelserna ersattes i vissa sammanhang av en operativ krisledning, där även oprövade idéer togs tillvara och operativ personal på olika nivåer involverades i besluten. Flexibilitet, nytänkande och mod tycks ha präglat beslutsfattandet. En insikt om värdet av olika kompetenser hos medarbetarna tycks ha sjunkit in hos ledningarna. Kvalitet och innovativa sätt att hantera nya lägen lyftes fram.
Nya insikter De gamla lösningarna kunde inte längre användas. Malin Sundström beskrev det som att handeln traditionellt är bra på att hantera linjära förändringar, enstaka kriser och samband, men detta kaos-tillstånd var nytt. Då tänkte jag att kanske har insikten landat hos handeln att det gamla linjära systemet behöver ersättas med ett cirkulärt. Riktigt där är vi ännu inte. Men det fanns indikationer på att nya sätt att organisera handeln kommer att ta plats. Elisabeth Peregi talade om hur Kappahl ansträngt sig att hitta samverkan och ömsesidigt stöd med sina leverantörer. Insikten har nog landat att man sitter i samma båt och är beroende av varandra. Ska kedjorna överleva behöver de kunna lita på att leverantörerna överlever.
Välkommen till en kaordisk tillvaro En hel del av nytänkandet kretsade kring kombinationer av on-line- och off-line-köp. Hur utlämningsplatser och hemleveranser har blivit allt viktigare och att skrytlägen och varumärkesbyggande placeringar av spatiösa butiker i centrala citylägen blivit mindre viktiga. ”Vi ska vara där kunden är”, som Elisabeth Peregi uttryckte det. Malin Sundström satte ett ord på denna nya självorganisering och flexibilitet, som präglar handeln: man verkar i ett kaordiskt system, ett system som integrerar både kaos och ordning och som i stor utsträckning organiserar sig självt. Där finns en kärna av kvalitet, som jag hoppas handeln inte tappar bort. Att bejaka olika kompetenser i organisationen, att vara öppen och lyhörd för olika perspektiv och att ödmjukt anpassa sig till föränderlighet.
Hur ska citykärnor och köpcentra utvecklas? En viktig aspekt av seminariet var att diskutera hur stadskärnor och köpcentra påverkas av att handelns tunga aktörer nu skiftar fokus. Det är tydligt att stadskärnor, affärsstråk och köplador även fortsatt kommer att spela roll för hur handeln syns och verkar. Men det blir inte lika självklart för handeln att medverka i citysamarbeten som t.ex. Innerstaden Göteborg. Det blev lite hängande i luften om det är staten, regionen, kommunen, handeln eller någon samarbetsorganisation som ska ta täten när det gäller att utveckla cityområdena. ”Vi vill ju inte att den organiserade brottsligheten tar över”, som någon sa. Samtidigt är det oklart vems ansvar det är att stadskärnor och affärsgator är attraktiva stråk för medborgarna.
Var ska det nya testas, och på vems initiativ? Någon i publiken föreslog att en ”dirigent” får i uppdrag att hålla ihop ”orkestern” av olika verksamheter som har olika motiv och förutsättningar att synas och finnas i citylägena. Malin Sundström ville se statliga stöd och mer av regional styrning för att fånga upp de lokala skillnaderna på hur städer och köpcentra kan verka i samhället. Henrik Ekelund nämnde att kommunen har planmonopolet. Själv tror jag att det kommer att handla om att skapa förutsättningar för ombyggnad av befintliga lokaler, större flexibilitet när det gäller tillfälliga butikslösningar och att skapa en delaktighet, där ingen lämnas utanför. Enklast är att testa nya koncept i de områden, där de innovativa lösningarna enklast kan utvärderas. Hammarkullen? Rinkeby?
Insikten finns Det hoppfulla är att handeln tycks förstå att de gamla strukturerna och strategierna inte längre gäller. Det är en ständigt pågående kaordisk situation, som varje verksamhet behöver samspela i. I varje fall de verksamheter som långsiktigt har en roll i det hållbara samhället.
Det var nog 2008 som jag skaffade mig en smart phone och i samma veva började använda Facebook och Twitter lite grand. Jag satt sex timmar på tåget varje vecka mellan Göteborg och Malmö under ett par års tid och använde en del av restiden till att kolla vad som hände i världen ur ett annat perspektiv än via traditionell press och TV. Det kändes nytt. Händelser, stort och smått, lades upp på webben och jag kunde läsa i min telefon vad andra tyckte och själv kommentera och även kommentera kommentarerna. Det var nytt. Det gav en närhet till det som hände som kändes fräsch. Det gick att ha koll på mer. Nu är fräschheten borta.
Upprepningar, upprepningar Nu känns det istället som en upprepning av en ond dröm att vara på ”sociala” medier. Samma typ av inlägg, samma reklam och sponsrade texter, om och om igen. Bara för att jag någon gång tittat på J-O Wallner och hans bollkonster måste jag inte dränkas i flödet av andra bolldueller mellan okända pingisspelare. Algoritmerna tog bort det unika med Facebook.
Twitter (X) gav jag upp Twitter gick jag alltmer sällan ut på, eftersom tilltalet var så ovänligt. Och när Elon Musk tog över stängde jag ner. Elon Musk stöder Donald Trump och det räcker som argument för att avstå hans produkter. Tesla var en bra ögonöppnare för bilbranschen, som sov alltför länge i skiftet från olja till el, men Elon Musk beter sig hela tiden på ett felaktigt sätt, troligen för att hans värderingar styr honom. Så det blir ingen Tesla för min del.
Att försöka få mig att vara kvar på plattformen var feltänkt Facebook var rätt OK ett bra tag, men nuförtiden ser nästan ingenting i mitt flöde som jag kan ha användning för i det jag ägnar tid, att bidra till en hållbar utveckling. Förr var det annorlunda och lite kul också att följa vad bekanta och vänner ägnade sig åt. Själv beskrev jag mitt Kina-besök 2009 med några korta rader. Och satt som sagt på tåget och kollade vad som kunde vara intressant att borra mer i. Men det var länge sedan Facebook var en bra källa för att hitta användbara uppslag, goda idéer osv. Nu känns hela konstruktionen som ett kaninhål. Problemet tycks vara att Facebook ska kunna sälja ”närvarotid” till sina kunder, dvs kunna berätta hur länge jag är en möjlig mottagare av ett budskap. Kvantitet istället för kvalitet.
Svårt att vara kommunikationsansvarig Det kan inte vara lätt att vara kommunikationsansvarig idag på ett företag eller en verksamhet. Hur når man folk? Vilka sätt är bra för att ”nå ut” som det heter? Om fler än jag tröttnat på sociala medier och deras kaninhål är det säkert svårt att hitta rätt väg. Vanlig TV lockar ju färre och färre, man strömmar det man vill se, när man vill se det. Tablå-TV blir allt mer irrelevant. Och de unga är på TikTok och Instagram. Det kan vara svårt att nå sin marknad idag, helt klart.
Mötet och samtalet är oöverträffat Den bästa vägen framåt är rimligen att vi fortsätter att mötas, att samtala IRL och att lyssna på varandras berättelser, ta del av bekymmer och komma med goda råd. Bygga tillit i samhället, där andra krafter vill splittra och söndra. Visitationszoner behöver mötas med besökszoner. Anonyma vittnen behöver kompletteras med ”bli bekant med en ny person idag”, typ. Eller prata med grannen en stund. Ensamheten och tomheten är för många tunga att bära.
Jag stänger inte ner Facebook, men jag kommer att ransonera närvaron rejält. Kaninhålet lockar inte.
Kanal 9 sände häromkvällen den gamla filmen ”Pelikanfallet” med Julia Roberts och Denzel Washington, som spelades in 1993. Det är trettio år sedan. Telefoner kunde fortfarande vara trådbundna och finnas i särskilda kiosker. Det mest moderna sättet att spela in rörligt material var på VHS. Samtidigt som filmen är ett tidsdokument är grundproblematiken fortfarande till stor del densamma. Hänsynslösa företag åsidosätter lagstiftning och naturskydd för att tjäna pengar. För att inte rättsväsendet ska ifrågasätta företaget sponsrar man politiker via kampanjbidrag och köper sig därmed lojalitet. I Pelikanfallet är den korrupte en president i USA.
Den konservativa vågen Julia Roberts spelar en ung juridikstudent och karaktären påminner en aning om den roll hon gjorde i Eren Brochovich sju år senare. En tjej med huvudet på skaft, som kämpar mot illvilliga företag. Men det jag ville peka på i den här texten är inte de filmiska fördelarna (som finns), utan mer på hur korruption tar sig uttryck. Tjänster och gentjänster. Hur utnämning av domare blir avgörande för rättssystemet. Trump lyckades tillsätta flera konservativa domare i USA:s högsta domstol, och mycket riktigt, nu trycks aborträtten tillbaka och många delstater skruvar tillbaka klockan. De mänskliga och demokratiska rättigheter som USA varit så stolta över, gäller bara vissa medborgare.
Filmen ligger nära verkligheten Filmen kryllar av agenter som har synliga eller osynliga uppdragsgivare. Tillgången till vapen och hänsynslösheten i hur man eliminerar motståndare blir också delar av manuset i filmen. Att ifrågasätta makten och hur makten lierat sig med delar av näringslivet blir i filmen förenat med livsfara. Och nu trettio år senare kampanjar en presidentkandidat som inte respekterar demokratin, inte ser media som en viktig aktör för en levande debatt och som bygger sin kampanj på image snarare än kunskap.
OK att vara anti-demokrat? På ett sätt kan man se Pelikanfallet (The Pelican Brief) som en föraning om vad som komma skulle. När makten korrumperas och lierar sig med pengarna åsidosätts demokratin och de rimliga mänskliga rättigheter som vi i västvärlden tagit för självklara. Språkligt finns det i USA en faktor som komplicerar förståelsen. Democracy och democrats är för lika som ord. Att vara anti-demokrat i USA är helt OK för Trump-anhängare och deras kompisar ännu längre ut på högerkanten. Det demokratiska partiet kan för den oinsatte bli ett begrepp för demokratin som sådan. Sammanblandningen är olycklig. Kanske borde Joe Bidens parti byta namn. De som stormade Capitoleum för tre år sedan var i alla fall inte demokrater.
Påtryckningar även i Sverige I en svensk kontext måste vara observanta på hur lobbyister och företagsfolk påverkar lagstiftningen. Våren 2022 skrev Svenskt Näringsliv ihop en detaljerad ”att-göra-lista”, med punkter vecka för vecka hur en ny regering skulle bana väg för den kärnkraft några företag ser som en avgörande dellösning. Tidögänget gör vad de kan för att leverera, men det har dykt upp något som kallas verkligheten som stör bilden. Det har blivit dyrare än man trodde för ett par år sedan att ställa ny kärnkraft på banan. Och fortfarande har ingen finansiär klivit fram och sagt att man vill ta den ekonomiska risken. Det man hoppas på är antagligen en finansieringsmodell som påminner om hur skolan och välfärden dräneras på skattepengar och blir till aktieutdelningar, men energibranschen är inte skolbranschen eller välfärdsbranschen. Sakta börjar väl den insikten sjunka in hos de finansiärer som hade hoppats på att plocka ut några miljarder även på energisidan.
Ingmar Skoog är en intressant forskare, som ägnat decennier åt att studera äldre. 70 är det nya 50, brukar han hävda, och menar väl med det att många som nått sjuttioårsåldern är fysiskt och mentalt lika rörliga som femtioåringarna var förra seklet. I GP den 19 januari fanns en spalt om Skoogs syn på äldres ensamhet.
Ur GP 19 januari 2024
Det är inte säkert att vi känner oss ensamma, menar Ingmar Skoog. Bara för att vi bor i ett ensamhushåll är boendet inte en indikator på att vi är ensamma. Att vara själv är inte detsamma som att vara ensam. Cirka 17 procent av 70-åringarna känner ensamhet, säger han. En siffra som stiger till 27 procent för 85-åringarna. Vi är inte världens mest ensamma folk enligt de studier som finns.
Hur ser staten på ålder? År 1914 infördes ett första pensionssystem. Då bestämdes att pension skulle utgå från 67 års ålder. År 1946 infördes folkpensionen och därmed omfattades större delen av befolkningen av det statliga pensionssystemet. På 40-talet var den genomsnittliga livslängden strax över 70 år. Eftersom vi lever betydligt längre idag, och är fler, ökar statens utgifter för pensioner.
Sammanhanget och engagemanget På ett plan handlar ensamhet naturligtvis om sammanhang. Vilka sociala sammanhang väljer vi att ingå i, hur blir vi bekräftade som människor och var känner vi delaktighet? I äldre tider hade vi byns gemenskap och de tydliga roller som följde med yrke, social ställning osv. Arbetet är idag mer osynliggjort. Den sociala tillhörigheten får hitta andra uttryck. Grupptillhörighet kan uttryckas genom att stödja ett idrottslag, att gå med i en ideell förening eller genom att engagera sig på fritiden i något som upplevs som meningsfullt.
Unga kan känna större ensamhet än äldre Under 2023 har jag deltagit i en arbetsgrupp som tittat närmare på bostadsfrågan ur ett äldreperspektiv. Hur ska vi äldre bo, när vi blir fler och risken är uppenbar att samhället inte kommer att organisera hemtjänst på samma sätt som förut, av resurs- och kostnadsskäl? Ett intressant studiebesök gjorde vi i arbetsgruppen på det som heter Sällbo i Helsingborg. Där kombinerar man bostäder för 70+ – personer med bostäder för unga människor i åldern 20 till 25 år. Intressant var att ensamheten var ett större problem för yrkesverksamma ungdomar än för pensionärerna. För mig indikerar detta att ensamhet är relativ och att den till viss del handlar om känslan av meningsfullhet i livet.
Hitta meningsfullheten Tid är det enda vi har, brukar jag säga. Materiella tillgångar kan växla, olika parametrar i livet kan variera beroende på okända och kända faktorer. Men till syvende og sidst är det vår vakna tid vi kan använda och skapa någon slags meningsfullhet kring. Vi kan läsa en bok, gå på teater, se en film, träffa kompisar, bry oss om våra närmaste, surfa på nätet, pyssla med något ─ vi väljer hela tiden. Men när vi ser tillbaka på dagen, på året, livet är det meningsfullheten som blir en viktig komponent. Gjorde jag något vettigt idag, i år? Livet kom till oss som en gåva och den gåvan får vi inte slösa bort i onödan.
Skrattspegel Därför blir ensamhet i många fall något som går att korrigera. Hopplösheten i tillvaron kan kännas övermäktig, drogerna kan locka några, men det finns alltid andra lösningar på problem än de destruktiva. Ett gott skratt förlänger livet, heter det. Och allra bäst är när vi skrattar åt oss själva och våra tillkortakommanden. Då har vi kommit en bit på väg.
P4 Göteborg har gjort ett drygt 20 minuters inslag om ett antal misstag vid reaktor 4 på Ringhals. Se länktips längst ner. Bilden som framträder förstärker och bekräftar det jag påpekat flera gånger på den här bloggen, att det inte går att gardera sig mot mänskliga misstag. Och historien har ju också visat i Tjernobyl och i de svenska verken, där vi varit snubblande nära en katastrof, hur tekniska störningar i kombination med mänskliga fel kan bli ödesdigra. (Se även länk nedan till mitt inlägg om fyra avgörande argument mot kärnkraft).
Felfrihet finns inte P4 Göteborg intervjuar Ringhals VD, tidigare strålsäkerhetsexperter och några anställda vid Ringhals. Fram träder en bild, som väldigt väl illustrerar att det aldrig går att helt eliminera mänskliga fel. Och dessutom måste det ingå flera oberoende kontrollnivåer i varje organisation så att felen kan upptäckas och rapporteras som just fel. Ringhals VD uttrycker detta på ett väldigt tydligt sätt i inslaget när han säger att ”Vi har 100 procent transparens mot strålsäkerhetsmyndigheten”. Det är detsamma som att påpeka att Ringhals på inget sätt försöker dölja sina misstag, vilket ju hade varit ännu mycket värre. Men att det inträffar driftsstörningar, både tekniska och mänskliga fel, är en del av vardagen. Ingen teknik är felfri, ingen människa heller. Nivån ovanför driften, som kan ha i uppgift att hitta möjliga fel, blir på sätt helt avgörande.
Granskade sig själv En driftsingenjör, som väljer att vara anonym, bekräftar också att ”Misstag kan ske överallt, men konsekvensen är nog svårt att föreställa sig”. Strålsäkerhetsmyndigheten kritiserar dessutom Ringhals för att ha varit jäviga vid en inspektion. Jävet sägs hänga ihop med att samma person både var ansvarig för säkerhetsarbetet och granskningen av detsamma. Man kan inte med trovärdighet granska sig själv. Detta kommenterar VD:n med att ”det är så vi har jobbat” och tillägger att en bra säkerhetskultur är att rätta till sina gap när man ser dem. Indirekt erkänner han därmed att det alltid kan uppstå fel. Och att felen kan ligga på systemnivå, likaväl som på individ-dito. Kanske behöver VD:n tänka igenom sitt uppdrag en gång till.
Två misstag och dessutom fel rapportering De två incidenter inslaget beskriver handlar om en tryck-kokare som överhettas och som leder till ett oplanerat driftstopp av Ringhals 4 från den 29 augusti 2022 och sju månader framåt, vilket naturligtvis bidrog till att elpriserna blev extra höga hösten 2022. Kostnaden för Ringhals blev 100 miljoner kronor och saneringsarbetet blev väldigt komplicerat. Den andra incidenten inträffade vid ett underhållsstopp i midsommartid samma år, då någon hade glömt en verktygslåda vid en dörr som skulle ha varit stängd. Det ihop med ett felaktigt meddelande på en anslagstavla och ett missförstånd mellan anställda bidrog till incidenten. Strålsäkerhetsmyndigheten konstaterar att även rapporteringen om denna incident blir fel och i maj 2023 sänker myndigheten Ringhals betyg till ”acceptabelt”, vilket är steget före underkänt. Myndigheten borde nog göra fler oanmälda inspektioner får att få VD och personal att förstå allvaret.
Feltyper: teknik, missgrepp och missförstånd och system Det går att dra ett par enkla slutsatser av dessa och andra rapporterade incidenter. 1. All teknik går sönder, frågan är bara när och om det får avgörande avgörande konsekvenser. 2. Alla människor kan göra fel eller missförstå varandras budskap, frågan är bara om misstagen får avgörande konsekvenser. 3. Vid fel och misstag är det helt avgörande att felen och misstagen identifieras, beskrivs och rapporteras utan ytterligare misstag eller missförstånd. Särskilt komplicerat är detta naturligtvis när verksamheten inte bedrivs enligt protokollet, dvs vid avstängning och när enstaka och unika åtgärder vidtas för att rätta till något. Det står ingenstans i instruktionen att en dörr inte får hållas öppen av en verktygslåda eller att en dammsugare inte får stå på fel plats. En instruktion som skulle beskriva alla tänkbara och otänkbara situationer skulle ingen till slut orka bry sig om.
Vad händer i en gråzon? I P4 Göteborgs inslag sägs också att driften har prio ett. En anonym medarbetare på Ringhals säger det som alla inser. Det är dyrt att inte ha driften igång. I valet mellan att dubbelkolla och trippelkolla att alla reglage står rätt respektive att tjäna driftstid och nöja sig med att någon säger sig ha kollat att alla reglage står rätt blir det enligt denna logik viktigast att spara tid och idriftsätta anläggningen. Förr eller senare leder det till större fel. För det finns ingen felfri människa eller felfri kommunikation. Alla kan omedvetet (eller medvetet) göra fel. Skulle Sverige hamna i en gråzon av sabotage mot samhällskritiska installationer, där en illasinnad fiende vill skada oss är det inte långsökt att hitta olika sätt att stoppa driften vid något av de sex kärnkraftverken.
En farlig utveckling Och nu vill Tidögänget bygga fler potentiellt farliga verk, påhejade av en grupp industriägare, som av outgrundlig anledning helst önskar att alla skattebetalare subventionerar företagens möjliga vinster i dessa storskaliga och farliga installationer. Ser de inte riskerna på alla plan? Tror de på allvar att de själva och världen vinner på att utvecklas i en riktning, där kontroll och kontroll av kontrollerna blir både mer nödvändiga och farliga? Att försöka eliminera den mänskliga faktorn leder bara till ett omänskligt samhälle.
På ”Folk och försvar” har budskapen från militär och politiker detta år varit osedvanligt skarpa. Man säger sig vilja tala klarspråk, men som en klok kommentar var på redaktionell plats i Göteborgs-Posten, budskapen framstod precis som det motsatta. Om vi nu alla förbereda oss på den hemska tanken att det kan bli krig i vårt land – vad är det vi ska göra då? Ska vi bunkra konserver, köpa spritkök eller bygga skyddsrum? Vad är det makthavarna och krigsplanerarna vill ska ske?
Trängda ryssar kan agera irrationellt I Moskva skrattar man åt svenskarna, som de menar tydligen fortfarande inte har glömt förnedringen vid Poltava. Samtidigt som det kretsar drönare av okänt ursprung kring många av våra skyddsobjekt. Kartläggning pågår naturligtvis. Och i bakgrunden finns frågetecknen kring vem som sprängde gasledningarna i Östersjön och omöjliggjorde fortsatt gasexport från Ryssland till väst. Det var knappast Putin själv som tog bort en möjlig intäkt. Men om ryssarna känner sig tillräckligt trängda i Östersjön kan de naturligtvis reagera eller agera på ett orimligt sätt. De kommer inte att acceptera ett förnedrande nederlag i Ukraina, men de får naturligtvis inte heller vinna.
Var är satsningen på civilsamhället? Det märkliga med Tidögängets betoning av hur allvarligt läget är att de själva inte inser hur samhället behöver anpassas till en ny situation. Ska vi temporärt lösa akuta störningar i samhället, där elen fallit bort eller där kommunikationer blockeras, transporterna inte sker som de brukar osv behöver framför allt civilsamhället kliva fram. Samma civilsamhälle som Tidögänget idogt och frenetiskt stryper resurser till i varje budget de lägger. Om Tidögänget verkligen menade allvar med en höjd beredskap på samhällets olika nivåer skulle man tvärtom säkerställa att alla lokala resurser verkligen kan användas och utvecklas. Inte minst folkbildningen, som ju snabbt kan ordna olika kurser. Och de borde också säkerställa att det finns en Plan B för att upprätthålla kommunikation även när mobilnätet eller bankerna har slagits ut, för att ta ett par exempel.
Fler potentiella måltavlor är tydligen målet Vi har sex måltavlor i Sverige i form av kärnkraftverk. Drönarna som kretsar runt skyddsobjekten skulle lätt kunna sabotera elförsörjningen till eller från Ringhals, Forsmark och Oskarshamn. Och det enda Tidögänget tycks fundera på är hur man så snabbt som möjligt ska få fler potentiella måltavlor på plats, fler kärnkraftverk. Ur skyddssynpunkt och samhällssäkerhetssynpunkt så vore det lämpligaste att ha ett så decentraliserat system som möjligt. Men så tänker inte Tidögänget. De vill ju fortsätta att låtsas som att el från kärnkraftverk kan hålla konkurrenskraftiga priser. Att det inte går utan subventioner som i Storbritannien verkar tydligt. Och nu när alla uppmanas att vara beredda på det värsta av allt – krig, ska staten tydligen förse potentiella fiender med extremt användbara måltavlor. Det går inte att få ihop budskapen. Helt bortsett från att krig aldrig kan kombineras med positiv utveckling.
Par Anders Fogelström är mest känd för sina Stockholmsskildringar. ”Mina drömmars stad” och fyra andra böcker ingår i hans ”stad”-serie, som fått välförtjänt beröm. Fogelström var också under fjorton år ordförande för Svenska Freds. Det var en tid för uppvaknande under 60- och 70-talen, då mycket förändrades i samhället. Världspolitiken landade i vardagsrummet när attentaten mot JFK, hans bror Robert, Martin Luther King eller för den delen Vietnamkrigets fasor väckte det allmänna medvetandet. Det var en annan tid. Det var Arne Thorén, det var Lennart Hyland, det var miljonprogram, högertrafik, Beatles, invigning av Scandinavium, Apollo-program, kvinnlig rösträtt i Schweiz och förbud mot tobaksreklam i TV.
Det finns alltid en förhistoria Fogelström måste ha lagt ett halvår, minst, på sammanställningen av den bok han kallade ”Kampen för fred, berättelsen om en okänd folkrörelse”. Jag ville förstå bakgrunden till fredsrörelsen och tog mig lite tid att läsa boken. Det visar sig att Fogelström gjort ett gediget arbete med att sammanställa nästan 90 år av föreningsprotokoll och andra spår Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen lämnat fram till 1971, då boken skrevs. Det kan låta irrelevant eller totalt bakvänt att ägna tid åt en femtio år gammal bok. Men allt som sker har en förhistoria och det var den jag ville få en bild av. Vad hände först?
Bok av P A Fogelström 1971
Rapport från ett kansli Unionskrisen med Norge som löstes fredligt, Nobels fredspris, världskriget som inte gick att undvika 1914, framväxten av nazismen, världskrig nummer två som blev ännu värre än det första, det kalla kriget, diskussionen om svenskt atomvapen och mycket mer får sin belysning ur ett fredsperspektiv. Ibland hade jag önskat att författaren Fogelström gjort en utvikning i texten, funderat lite, resonerat kring alternativa händelseförlopp osv. Hela boken blir till slut en rapport från ett kansli. Kopplingen till Sonja Åkessons ”Rapport från en skurhink” anas tidsmässigt eftersom båda böckerna låter läsaren få en inblick i en relativt okänd verklighet.
Ett antal kända namn dyker upp Hundratals namn passerar revy. Jag anar Fogelströms dilemma här, han kan ju inte gärna berätta föreningens historia och utelämna någon viktig person i alla de styrelser som valts och gjort nytta. Således blir det en aning motsägelsefullt med alla anonyma personer som presenteras och samtidigt hyllas för sin gärning för fredens sak. Intresset för att ta reda på vem det kan ha varit blir relativt ljumt efter så lång tid. Men samtidigt återkommer ett antal namn, som åtminstone jag kan känna igen: Barbro Alving, Elise Ottessen-Jenssen, Inga Thorsson, Herbert Tingsten, Ernst Wigforss, Ellen Key, Sara Lidman och många fler. Påtagligt många kvinnor.
En hållplats får sin förklaring Edvard Wavrinsky var en tongivande person under flera decennier, läser jag. Och plötsligt förstår jag varför han fått en egen hållplats i det göteborgska spårvagnsnätet. Överhuvudtaget präglas hela boken av ett underliggande engagemang och en aktivitet som är beundransvärd. 20 000 människor samlas vid fredsmonumentet i Eda. (På ett annat ställe anges antal till 12 000 men även det är imponerande). Eller ett tal för fredens sak i en stadspark samlar 3 000 åhörare. Bara så där. Monumentet i Eda brukar marknadsföras som Morokulien, ett namn som lanserades av Lennart Hyland 1959 i samband med ett radioprogram.
Engagemang i relation till resurs Det jag reflekterar kring är också hur lång tid människor för drygt ett hundra år sedan fick arbeta för att klara sin försörjning, dvs hur mycket s.k. fritid hade de? För att resa till Eda vid norska gränsen, troligen med tåg, och för att ha råd att betala för resa och uppehälle… det var andra prioriteringar som gällde. Engagemanget för fredens sak var påtagligt. I vår tid är det mycket som konkurrerar om uppmärksamheten, samtidigt som vi gissningsvis arbetar betydligt färre timmar för vår försörjning.
Tidsanda och samtidiga processer En annan iakttagelse jag gör när jag läser om Svenska Freds första 90 år är hur parallellt olika folkrörelser växte fram. Nykterhetsrörelsen som ett svar på spritens förbannelse, frikyrkorörelserna som ett svar på den inre övertygelsen hos många människor att deras syn på religionen och dess uttryck behövde plats vid sidan av statskyrkan. Eller arbetarrörelsen och fackföreningarna, som kämpade för rättvisa villkor för sina medlemmar. Det blir påtagligt i Fogelströms bok hur samhället utvecklas både genom att organisationerna växer fram i samma tid, och också att de aktiva personerna ofta hade flera roller i olika sammanhang. Ungefär så som det brukar se ut, även idag. Aktiva människor är aktiva på flera håll.
Motståndet En annan reflexion är hur verksamheter speglas i det motstånd man möter. Under flera decennier, framför allt innan den allmänna rösträtten infördes i Sverige 1911, fanns ett kompakt motstånd från makthavare, militärer och andra som gärna gjorde vad de kunde för att förminska och förlöjliga fredsrörelsen. Och så ser väl egentligen motståndet fortfarande ut. Nu när NATO-ansökan är inlämnad känner militärer, vapenindustrin och ett antal högerkrafter medvind. Det talas ju från ytterhögern om militär på gatorna, i syfte att åstadkomma ordning. Eller om att ”alla bör få rätt att beväpna sig”, som om mer vapen i omlopp skulle lugna ner konflikterna.
Positionering i relation till antidemokrater Ett avsnitt i Fogelströms bok illustrerar hur svårt det kan vara att positionera fredstanken. När västvärldens demokratier stod mot det Sovjet-dominerade östblocken och det fanns vänsterdebattörer i Sverige som såg sig själva som kommunister blev det komplicerat för fredsrörelsen att ta en tredje position. När många intellektuella lockades av anti-kapitalism och ”befrielsekampen” i Vietnam blev det svårt att dra gränsen för vem som fick inneha förtroendeposter. Olof Palme marscherade sida vid sida med Hanois representant i Stockholm, dvs det blev otydligt var gränsen gick för att acceptera odemokratiska styren i syfte att komma till rätta med demokratiernas misslyckanden. Möjligen är det något liknande vi upplever nu, när demokratiska högerpartier samarbetar med antidemokratiska partier på högerkanten. Det blir otydligt var de där ”röda linjerna” egentligen går.
Mer skiljedomsförfaranden är nödvändiga Ska jag försöka mig på en summering av Fogelströms bok om fredsrörelsens första 90 år får det bli att freden alltid har ett övertag. Historien ger freden rätt. Det finns ingen positiv utveckling ur krig och konflikter, det är freden som kan ge rätt förutsättningar. Och annan tanke som inte släpper är att skiljedom är det instrument som måste utvecklas mer. Oenigheter kommer alltid finnas, rimliga och orimliga orättvisor måste hanteras. Vem som ska få rätt måste avgöras med fredliga medel och då är skiljedomsförfarande att föredra alla dagar. Skiljedom bygger naturligtvis på respekt för domstolen och dess auktoritet, men alternativet är ser vi ju idag, när Putin tar för sig i östeuropa och ytterligare ett krig rasar där palestinier och israeler borde hitta ett sätt att leva sida vid sida. För att inte tala om alla andra pågående konflikter, som media inte fokuserar på just nu.
Jag lyssnade en gång till på Åsa Wikforss fina vinter i P1. Det är ett välgjort och intressant program och de invändningar jag hade i min förra kommentar (se länk nedan) behöver balanseras mot en mer rättvisande sammanfattning av hennes budskap. Så här:
En dynamik som fler sommar- och vintertalare bör lära sig av Åsa Wikforss har i sitt program valt att på ett genomtänkt sätt blanda personliga minnen med professionella iakttagelser kring kunskap, demokrati och samhällsutveckling. Detta grepp skapar en dynamik som gör att man som lyssnare lotsas in i hennes tankevärld på ett begripligt sätt. Filosofiska resonemang kan ju annars bli aningen abstrakta, högtravande och akademiska. Genom hela sitt program anstränger hon sig att inte tappa bort de lyssnare som kanske inte spontant anser att filosofi är något intressant. Det är ingen slump hur hon byggt upp avsnitten och vilken musik hon valt. Man anar att detta inte sattes ihop på en kvart.
Skickligt och varsamt lotsar hon oss in i en komplicerad begreppsvärld Jag har två fullklottrade sidor av noteringar från min genomlyssning nummer två. Klokskaperna staplas på varandra, slutsatser följer logiskt på tidigare resonemang. Samtidigt blir det aldrig tråkigt eller alltför tyngt av teoretiska resonemang. Det är som om hon har identifierat en tänkt lyssnare, som hon lotsar in i en begreppsvärld, där ny kunskap lockar runt hörnet och känslan att det finns mer att lära sig hålls vid liv. Det gemensamma tänkandet nämner hon som viktigare än det individuella, och jag kommer genast att tänka på Hans Abrahamsson, (som jag skrev om nyligen) som ju betonar dialogen för att samtal och kunskapsbildning ska landa rätt.
Moraliska beslut Förnuftet hjälper oss att sortera kunskap från åsikter, säger hon, och betonar samtidigt samspelet mellan förnuft och känsla och hur båda behövs för att vi ska kunna ta moraliska beslut. Snille och smak, som hon säger med en blinkning till Svenska Akademien. Det kanske var i detta avsnitt jag hade hoppats på mer av det jag skrev om i min förra kommentar, kring omdömesbildning, erfarenhet och liknande.
Det stora och det lilla och vad vi måste se upp med Flera avsnitt i programmet berör Åsa Wikforss mor och svärfar och hur deras liv formades i en annan tid. Bakgrunden ger en delförklaring till varför hon själv landade i sin livsuppgift. Den ödmjukhet hennes mor återkom till och de avgörande erfarenheter krigsåren på 1900-talet gav hennes mor blir viktiga pusselbitar. Och samtidigt hur historien nu tycks upprepa sig, när de auktoritära krafterna återigen tar plats och i princip alltid leder till krig. I 42 länder pågår en nedmontering av demokratin, får vi veta. Vi får också en tydlig beskrivning av hur de små stegen bort från demokrati ser ut: försvagning av civilsamhället och politisering av myndigheter, allmän polarisering och omfattande desinformation. Tyvärr har ju också det nya informationssamhället, där alla kan nå alla, skapat fler kanaler för just desinformation.
Kan vi vara mer mänskliga? Hon nämner hur USA nu står inför en avgrund, hur Orban och andra europeiska ledare agerar och hur polariseringen kring Hamas-Israel-konflikten utnyttjas av destabiliserande krafter. Men hon landar ändå i en slags förundran över livet. Varför finns vi? Hur kommer det sig att vi kan skapa konst och vilken roll spelar kärleken i det lila och det stora? Får man vara lycklig, frågar hon retoriskt? Och slutsatsen man som lyssnare drar är att, trots allt, mänskligheten har sitt eget öde i sina händer och vi kan själva avgöra hur framtiden blir. Men då måste vi bli bättre på att navigera i en värld fylld av fällor, ondska, orättvisor och medvetna sabotage. Vi måste helt enkelt anstränga oss att vara mänskliga. För vad är alternativet?
Tips och länktips: Jag har skrivit flera gånger tidigare om Åsa Wikforss böcker här på bloggen. Dels kan jag passa på att tipsa om min tidigare bloggtext efter en läsning av Åsa Wikforss bok ”Alternativa Fakta”, som jag läste för fyra år sedan och som också är viktig. Dels har jag skrivit om boken ”Därför Demokrati”. I den första texten nämner jag reklamen som bidrar till att förvilla för konsumenter och allmänhet eftersom den ofta innehåller överdrifter och vädjar mycket till våra känslor. På så sätt har reklamen öppnat upp dörren för populismen och den otydlighet som råder kring gränserna mellan fakta, vetenskap och åsikter. Länk till denna tidigare text: http://christerowe.se/2019/10/nr696-en-viktig-bok-om-alternativa-fakta/
