En nordisk hemmamarknad

Japan
Jordbävning plus tsunami drabbade Japan med full kraft för ett år sedan. Ett område stort som Stockholms Län drabbades av radioaktivt nedfall. 52 av 54 kärnkraftverk står stilla eftersom ingen myndighet ger tillstånd för omstart av kärnkraftverken när de gjort ett rutinstopp. Elbortfallet kompenseras till viss del med import av dyr olja och naturgas. Intäktsbortfallet för japanska energibolag innebär således ytterligare fördyring när ersättningsbränsle ska införskaffas på en öppna marknaden. Japan saknar till stor del egna naturtillgångar och är helt importberoende på flera områden,

Plan B ?
Bedömare befarar att Japans stora statsskuld (234% av BNP) blir så svårhanterlig att Japan blir det land som kan utlösa en global finansiell kris. Hur nu än spådomarna slår in – förr eller senare tvingas även den mest inbitne förespråkare för evig tillväxt inse att dagens globala pyramidspel spricker. Och då är frågan: har vi en Plan B och Plan C ?

Nordisk hemmamarknad
Sverige är exportberoende. Skulle de stora länderna få rejäla ekonomiska problem måste vi agera snabbt. En intressant tanke är att betrakta de nordiska länderna som en hemmamarknad i mycket högre utsträckning än idag.

Osynliga broar
Det handlar då om att bygga förtroende, att öka tillgängligheten, synkronisera regelverk och skapa osynliga broar av samhörighet mellan länder, företag, medarbetare, kunder och leverantörer.

Förståelse
Det handlar om att på flera plan skapa förutsättningar för förståelse och att överbrygga skillnader så att de nordiska länderna utnyttjar sin potential åt ömse håll. Så att de många tusen ”vanliga” företagen betraktar Norden som hemmamarknad.

I kölvattnet på detta synsätt följer behov av infrastruktur, logistiksystem, enkla betalsystem, gemensamma referenser, en gemensam syn på kvalitet, garanti, reklamationer, reparationer etc.

Verktyg
Svanen-märkningen är en nordisk miljömärkning. ( www.svanen.se ). Låt oss bygga vidare på den typen av verktyg och låta länderna växa samman ur de gemensamma behov som faktiskt finns och som förstärkt kommer att finnas när världsekonomin ser annorlunda ut. Och vi måste inte vänta på att något land utlöser en global kris.

Hållbar Destination

Göteborg&Co har dragit igång ett framgångsrikt arbete för att framgent kunna erbjuda konferenser, kongresser och mässor med tydlig hållbarhetsprofil. Idag samlades över 400 personer på Mässan för en inspirerande genomgång av hur långt man kommit och hur vägen framåt ser ut.

Nästa år arrangeras inomhus-EM i friidrott i Göteborg, ett event som är tänkt att sätta nivån för alla kommande arrangemang, inklusive OS i London, som ska känna konkurrensen redan nu.

Det mest glädjande är att alla berörda branscher så tydligt är engagerade: hotellen räknar med att 90 % ska vara miljöcertifierade innan årets slut; Taxi Göteborg har redan 50 % av sin fordonspark med miljöfordon; Svenska Mässan arbetar målmedvetet för att stärka sin hållbarhetsprofil….

Allt detta indikerar att man förstått vikten av samarbete och samverkan som en grundbult för att kunna tala om hållbar utveckling. Det ska bli intressant att följa utvecklingen, inte minst hur Göteborg som destination ska utveckla metoder för att bättre kommunicera allt man gör.

Dagens konferens visar att Göteborg menar allvar. Hoppfullt och inspirerande.
Mer sånt.

Kolla gärna här.

Vem formulerar vår tids utmaning?

En av svårigheterna idag är att uppdelningen i kunskaps- och ansvarsområden tenderar att omöjliggöra välbalanserade avvägningar. När UD och försvarsministeriet, som ändå leds av företrädare för samma parti, (M), bollar frågan om vapenexport mellan sig blir det bara ytterligare ett exempel på hur svårt det är att ta ansvar utöver den uppenbara ansvarsgräns man anser sig tilldelad.
Det är där vi fastnar, ständigt. Vi som privatpersoner, representanter, företagsledare m.fl. klarar inte att ta ansvar utöver det självklara. Och – kanske ännu värre – då tystnar diskussionen, när inga frågor ställs. När allt reduceras till optimering av vinst, av opinionsmätningsresultat, av personlig nytta…. vem ska till slut ställa vår tids frågor?
Rachel Carsons ”Tyst vår” som väckte miljöfrågan på 1960-talet kanske följs av den ännu värre uppföljaren:
Vår tystnad.

Originaltext på snarlikt tema publicerad den 5 april 2009:

Dirigenten till hållbarhetsmelodin

Torsdagen den 2 april, Grand Hotel, Stockholm. Fyra hundra personer lyssnar på föredrag om framstegen i byggsektorn. Byggbranschen redovisar goda exempel. Framsynta ledare berättar om sina pionjärprojekt. En utblick till bl.a. Tyskland visar att det pågår mycket arbete för att skapa mänskligare, energieffektiva, miljöriktiga stadsdelar. Regeringens delegation för Hållbara Städer presenterar villkoren för hugade att söka de 340 millioner kronor staten tänker stödja projekt med.
En välorganiserad konferens i bästa svensk tappning. Inlägg från miljöminister Andreas Carlgren och slutdebatt under ledning av ett mediaproffs, Alice Bah Kuncke. Förplägnad och kaffe i vackra salonger, många mingelmöten, men ändå – något som fattades….
Drivkraften, förändringsmotorn. Vem är det som ska åstadkomma all denna kraftsamling? Vem kräver av oss att vi lägger energi på att nå längre i hållbarhetsarbetet? Vem talar i vi-form om allas vårt ansvar att vända utvecklingen i en hållbar riktning? Ur ett allmänmänskligt perspektiv – ovanför partipolitik, ovanför budgetdiskussioner, ovanför forskardiscipliner och mediala nyhetsdrev?
Politiker, näringsliv, forskare, civilsamhälle, media, uppfinnare, finansiärer, opinionsbildare… alla spelar sina instrument, några bättre än andra. Men orkestern saknar en dirigent till hållbarhetsmelodin. Ingen har tagit greppet om helheten. Jag åkte hem från konferensen både nöjd – tänk så mycket som görs nu – och missnöjd – varför var det ingen som passade på att ge branschen en utmaning? Och nästa tanke: Vem står över alla särintressen och formulerar vår tids utmaning?

Passion och empati

I dagens Göteborgs-Posten intervjuas Jan Eliasson inför det nya FN-uppdraget i höst. Några ord i intervjun biter sig fast. Vårt behov av att vara engagerade, visa vår passion för det vi vill åstadkomma – och, som en systeregenskap – att känna och visa vårt medkännande, vår empati. Så kan vår uppgift sammanfattas. Passion och empati. Enbart passion leder till hänsynslöshet, enbart empati fungerar inte heller.

Samhället måste organiseras så, att vi på optimalt sätt kan ta vara på alla människors olika drivkrafter och engagemang, samtidigt som vi hittar former för att lyssna till varandras olika historier. Vi talar och vi lyssnar.

Får vi alla möjlighet att både verka och medverka, både tala och samtala, både producera och nyttja på ett rimligt sätt lägger vi grunden till ett mycket hållbart samhälle.

Intervjun med Jan Eliasson finns här.

En ny grundval

Problemet med vår nuvarande dominerande världsuppfattning är att den sätter människan i en särställning. Cartesius lärde oss att ”Jag tänker alltså är jag”. Därefter har Isaac Newton, Adam Smith, Karl Marx och andra på olika områden stakat ut framtiden, gjort den förutsägbar. Som om framtiden kunde planeras, hade vi bara tillräckligt många parametrar…
Andra forskare ser människans realtioner som det centrala. Att skapandet uppstår i gränslandet mellan ordning och kaos. Att människan är en del av helheten. Nobelpristagaren (1994) John Nash hävdar en jämviktsteori som är intressant i sammanhanget. I varje förhandling, menar han, finns en jämviktspunkt som kan uppnås om var och en beaktar sina behov och tar hänsyn till andras.
Intuitivt fårstår vi att det är den väg som är rimlig. Utveckling som inte sker på andras bekostnad. En utveckling som bygger upp mer än den förbrukar.
( Tack till Philippe Charas, för inspiration )

Vem tjänar vem?

Att tjäna.
Vem får förtjänsten av att vi arbetar? Skattesystemet omfördelar en andel av det vi tjänar på vårt arbete. Med det räcker inte för att fånga upp de negativa konsekvenserna av hur vi lever idag. Vi måste inse att det vi tillför med vårt arbete också tjänar ett gemensamt syfte.
Mentalt och konkret måste vars och ens bidrag i helheten medverka till att bygga upp mer än det förbrukar. Framtiden förtjänar det. Outside the box, inside the value.

Originaltext på snarlikt tema publicerad tisdagen den 12:e oktober 2010:

Vad är vinst i framtiden?

Framtidens hållbara ekonomi måste bygga på att ingen tjänar pengar på att andra förlorar. Det avgörande är att hitta modeller för samutnyttjande av resurser, kunnande och unikhet. Vi måste tjäna på att tjäna varandra.

Vi måste därmed räkna vinst på ett annat sätt. Och utnyttjande av gemensamma resurser på ett ansvarsfullt sätt. Definitioner av vad som är hållbart eller inte hållbart blir en nyckelfråga.

Hur ställer vi om utbildningssystemet? Universitet och högskolor måste hitta nya sanningar att lära ut. Innan det är för sent.

Business as unusual

Visst blir det tydligare för varje dag:
Att fortsätta som vanligt, med business as usual, håller inte. En aktie ägs numera i GENOMSNITT i 22 sekunder. Den som äger en aktie i en hel minut är således en långsiktig investerare…

En giraff i ett zoo hade en 20 kg plastklump i magen. Det hette att det var omslag kring godis och annat som besökare kastat in till djuren. Om vi inte skjuter ihjäl dem, som elefanterna i Kamerun, matar vi dem till döds, medvetet eller omedvetet…

Vårt tydligaste ansvar är för våra barn. Vilken start ger vi dem, vilka verktyg att hantera en föränderlig värld? Hållbar utveckling är att framtidssäkra världen för våra barn. Så som vi som mänsklighet alltid har gjort. Egentligen.

Hög tid för förändring: business as unusual. Nu börjar den fortsatta resan.