En av svårigheterna idag är att uppdelningen i kunskaps- och ansvarsområden tenderar att omöjliggöra välbalanserade avvägningar. När UD och försvarsministeriet, som ändå leds av företrädare för samma parti, (M), bollar frågan om vapenexport mellan sig blir det bara ytterligare ett exempel på hur svårt det är att ta ansvar utöver den uppenbara ansvarsgräns man anser sig tilldelad.
Det är där vi fastnar, ständigt. Vi som privatpersoner, representanter, företagsledare m.fl. klarar inte att ta ansvar utöver det självklara. Och – kanske ännu värre – då tystnar diskussionen, när inga frågor ställs. När allt reduceras till optimering av vinst, av opinionsmätningsresultat, av personlig nytta…. vem ska till slut ställa vår tids frågor?
Rachel Carsons ”Tyst vår” som väckte miljöfrågan på 1960-talet kanske följs av den ännu värre uppföljaren:
Vår tystnad.
Originaltext på snarlikt tema publicerad den 5 april 2009:
Dirigenten till hållbarhetsmelodin
Torsdagen den 2 april, Grand Hotel, Stockholm. Fyra hundra personer lyssnar på föredrag om framstegen i byggsektorn. Byggbranschen redovisar goda exempel. Framsynta ledare berättar om sina pionjärprojekt. En utblick till bl.a. Tyskland visar att det pågår mycket arbete för att skapa mänskligare, energieffektiva, miljöriktiga stadsdelar. Regeringens delegation för Hållbara Städer presenterar villkoren för hugade att söka de 340 millioner kronor staten tänker stödja projekt med.
En välorganiserad konferens i bästa svensk tappning. Inlägg från miljöminister Andreas Carlgren och slutdebatt under ledning av ett mediaproffs, Alice Bah Kuncke. Förplägnad och kaffe i vackra salonger, många mingelmöten, men ändå – något som fattades….
Drivkraften, förändringsmotorn. Vem är det som ska åstadkomma all denna kraftsamling? Vem kräver av oss att vi lägger energi på att nå längre i hållbarhetsarbetet? Vem talar i vi-form om allas vårt ansvar att vända utvecklingen i en hållbar riktning? Ur ett allmänmänskligt perspektiv – ovanför partipolitik, ovanför budgetdiskussioner, ovanför forskardiscipliner och mediala nyhetsdrev?
Politiker, näringsliv, forskare, civilsamhälle, media, uppfinnare, finansiärer, opinionsbildare… alla spelar sina instrument, några bättre än andra. Men orkestern saknar en dirigent till hållbarhetsmelodin. Ingen har tagit greppet om helheten. Jag åkte hem från konferensen både nöjd – tänk så mycket som görs nu – och missnöjd – varför var det ingen som passade på att ge branschen en utmaning? Och nästa tanke: Vem står över alla särintressen och formulerar vår tids utmaning?
