Respektera ingångna avtal för demokratins skull

Posted on 8 november, 2014 by Christer Owe

I Göteborg har kommunalvalet blivit en oväntad thriller. I skrivande stund finns det ingen klar majoritet i kommunfullmäktige. De rödgröna har inräknat stödet från F! 40 av 81 röster. Kommunstyrelsevalet ledde till en omröstning som har beskrivits som kuppartad. En moderat fullmäktigeledamot lyckades bli invald i kommunstyrelsen (KS), trots att han saknade mandat från sin egen partigrupp.

Trixande gav oklar majoritet
Genom en valtaktisk samverkan med det lokala partiet Vägvalet fick Martin Wannholt en av de tretton platserna i KS som annars hade gått till en miljöpartist. Kommunstyrelsen har därmed sex representanter från (S)+(V)+(MP) och lika många från (M)+(FP)+(KD) och en representant från (SD). Varken de rödgröna eller den borgerliga alliansen har därmed en egen majoritet.

Folkomröstningen
I skrivande stund är det oklart om Wannholt får behålla sitt medlemskap i partiet. Han har redan före valet drivit en egen linje i den komplicerade frågan om trängselskatten, som har införts för att finansiera infrastruktursatsningarna i Göteborgs-området. En folkomröstning om trängselskatten hölls i samband med valet i september. Folkomröstningen ledde till ett tydligt nej (57%) och ett valdeltagande över 70 procent. Folkomröstningen har delvis beskrivits som ett folkets misstroende mot Västlänken, spårvägstunneln under stadens centrum, och i viss mån mot hela det s.k. Västsvenska Paketet. För en del väljare blev folkomröstningen också ett sätt att visa sitt missnöje med den politik som förts.

Att kampanja för en redan avgjord fråga – hur kul är det ?
Det märkliga är att alla formella beslut redan är tagna. Finansieringen och tidplanen för alla miljardsatsningar är beslutade sedan länge. Både de rödgröna partierna och de borgerliga står bakom Västsvenska Paketet, Västlänken och trängselskatten. Enbart Sverigedemokraterna och Vägvalet har varit negativa till satsningen. Det innebar att de etablerade partierna intog en märkligt passiv inställning inför folkomröstningen. ”Frågan var ju redan avgjord”. Att folkomröstningen överhuvudtaget kom till stånd berodde på att lokala Göteborgs-Tidningen drev en namninsamlingskampanj och fick ihop tillräckligt många röster för att en folkomröstning skulle kunna genomföras.

Majoritet genom 40% ?
Ovanstående som en bakgrund för er som inte följt frågan i lokalpressen. Det principiellt intressanta är nu vad som menas med demokrati. Ur demokratisk synpunkt kan hävdas att 57% av 70% röstberättigade har sagt nej till trängselskatten. Det är ungefär 40% av de röstberättigade. Medan 43% av de 70% röstberättigade har sagt ja. Det är ungefär 30% av de röstberättigade. Formellt är alla folkomröstningar rådgivande och inte beslutande.

De 30% som avstod – litar de på politikerna?
Vad är det korrekta sättet att demokratiskt följa folkets röst? 30% av de röstberättigade har avstått sin möjlighet att rösta. Det kan man ha gjort av den fasta övertygelsen att folkomröstningar ändå bara är rådgivande och inte beslutande. Man har överlåtit åt de folkvalda att hantera frågan. Eller man har ingen åsikt. Eller man ogillar demokratin, eller man har andra skäl att avstå från att rösta. Till vilken sida – ja eller nej – ska de 30% som avstod att rösta räknas?

Tolkningen
I debatten om Wannholts agerande beskrivs han som mannen som är älskad av folket, men som de ledande politikerna försökt göra sig av med. (Se Frida Boisens ledare, länk nedan). Wannholt fick 337 röster fler än moderaternas förstanamn i kommunalvalet och sa direkt efter valet i en intervju att han ”är övertygad om att många som röstade nej var emot Västlänken snarare än trängselskatten”. Så vad är demokratiskt korrekt i sammanhanget? Är det att tolka folkomröstningen enligt Wannholt och behålla trängselskatten men omförhandla Västlänken? Eller bryta avtalet om trängselskatten och lägga kostnaden på alla skattebetalare, även de som inte kör bil?

Partirösten väger tyngre än personrösten
På ett annat plan är hela historien en fråga om vad som är viktigast i politiken. Ska man kunna lita på ingångna avtal? Om ett parti ställt sig bakom ett mångmiljardavtal för stadens och regionens bästa – är det då rimligt att bryta detta avtal därför att en kvällstidning drivit en kampanj som resulterat i ett proteströstande? Är en persons åsikt viktigare än ett partis? Våra politiker är inte senatorer som i USA, där de kan driva egna linjer i många frågor. Vi har en tradition av att rösta på parti i första hand och individ i andra hand. Är det ett ännu större inslag av personröstande GT vill se?

Respektera systemet
Är det demokratiskt mest korrekt att låta partierna göra upp och hålla ingångna avtal eller är det demokratiskt mest korrekt att låta en partimedlems avvikande åsikt styra hur ett parti hanterar ingångna avtal? Ökar respekten för vårt politiska system om den person som samlade 337 röster mer än förstanamnet i ett parti ska ha veto i en fråga som redan är beslutad? Och som dessutom lägger in en annan tolkning i folkomröstningsresultatet än hur frågan formulerades?

Klaga inte när avtalen är ingångna
När man läser GT-ledaren slås man av hur förenklad bild GT förmedlar. Texten handlar inte om att ta ansvar för ingångna avtal, att vara ett parti som det går att lita på. Kvällstidningen behöver ju inte ta ansvar för annat än sin egen upplaga och att det finns en ansvarig utgivare som tar ansvar för att texten är laglig. Men konsekvensen för Göteborg och regionen ifall hela regionutvecklingen stannar av i många år, det ansvaret behöver kvällstidningen inte ta.

Fånga upp kritiken konstruktivt
I sakfrågan om Västlänken och trängselskatten har säkert flera misstag begåtts. Man kan ändra placeringen av betalstationer. Man kan begära att vissa undantag görs för boende som drabbas orimligt hårt av placeringen av betalstationerna. Det skulle kunna gå att sätta månadstak för debitering för boende etc. Västlänkens koppling till fjärrtrafiken kunde utredas bättre. Vi behöver ju en fungerande tågtrafik för hamnen och för Oslo-Göteborg-Köpenhamn – allt det behöver kopplas till det som ska byggas. Det finns flera sätt att fånga upp de röster som höjts det senaste året om delar av Västsvenska Paketet. Men vi måste kunna lita på att avtal gäller.

Handslaget gäller
Göran Johansson skrev inte så mycket papper. Han tog i hand och så var det klart. Det GT vill nu är att Görans handslag inte längre ska gälla. Det är fel både ur demokratisk synvinkel och ur en göteborgsk synvinkel. Individen är inte viktigare än partierna. Även en kvällstidning som GT borde inse det.

Länktips: http://www.expressen.se/gt/kronikorer/frida-boisen/boisen-goteborgs-storsta-maktkupp/

Kulturen, politiken och hoten mot demokratin

Posted on 4 november, 2014 by Christer Owe

”Kulturjournalistik – viktigare än någonsin eller mest för en elit” var rubriken för ett seminarium på Göteborgs Universitet den 4 november. Tre kulturchefer från tre tidningar samtalade om kulturens roll i politiken, politikens roll för kulturen och allra mest om medias ställning i allt detta. Medielandskapet stöps nu snabbt om. Neddragningar av redaktioner p.g.a. vikande annonsförsäljning, nedläggning av GT:s kulturredaktion i Göteborg samt den helt nya kartan med sociala medier och digitala nyhetsflöden förändrar förutsättningarna för det demokratiska samtalet. Jag var nyfiken och gick dit.

Religionsfrihet, men inte för kulturministrar?
Aftonbladets Åsa Linderborg kritiserade – igen – valet av Alice Bah Kuhnke till kulturminister. Hon är varken förankrad i politiken eller i kultursfären, hävdade Linderborg, och spetsade kritiken med att Alice Bah Kuhnke är både rojalist och troende. I Linderborgs värld är det tydligen omöjligt att kombinera de ställningstagandena med ett ansvar för kulturen. Ändå är det bara trettio år sedan den frikyrkligt aktive folkpartisten Jan-Erik Wikström var kulturminister i tre olika borgerliga regeringar.

Demokratikopplingen – mer problem än lösning?
Hon såg även sammankopplingen av kultur- och demokratifrågorna mer som ett problem än som en lösning genom att påpeka att en sjättedel av de nya pengar som tillförs departementet går till demokratisatsningar och inte till kultur. Att stöd till några av landets många kulturföreningar kan bli viktiga ingångar till ett mer sammanhållet, inkluderande, samhälle tycks inte ha fallit Linderborg in. Hon är på så sätt snubblande nära att definiera kulturen som ett särintresse.

Tomrum och matchning
Gabriel Byström från Göteborgs-Posten beskrev de senaste åtta åren med Lena Adelsohn Liljeroth som ett slags tomrum, där ministern under de senaste sex åren undvikit att delta i varje kulturpolitisk debatt och hellre gått på invigningar och klippt band… Det tycks vara svårt att få de kulturministrar kultureliten vill ha. Åsa Linderborg efterlyste dessutom ministrar som kunde matcha sin egen och den övriga kulturelitens debattnivå. Tanken smyger sig in att hon själv hade velat bli tillfrågad om ministerposten …

Ungern som varnande exempel
Riktigt bra blir Gabriel Byström när han berättar om sina intryck från Ungern och om hur högerpartiet Fidesz manövrerar för att få kontroll över det fria ordet. Att ledande sverigedemokrater åker till Ungern för att lära sig hur man tystar pressen illustrerar hur farlig utvecklingen för närvarande är, trots att Ungern är en del av EU.

1) Intoleransen brer ut sig
Den demokrati vi tar för självklar är i själva verket ständigt under hot. Ett sådant hot är den brist på tolerans och empati som präglar många av kommentarsfälten på nätet. När vi accepterar påhopp, förnedring och hot och ser dem som normala företeelser på nätet och IRL reduceras vår kultur till en intoleransens bastion. Hot och hat riktas mot allt avvikande, mot alla som tycker något annat. Demokratin förlorar. Men om detta handlade inte seminariet. Det är bara ett av de hot som finns. (Se även aktuell länk nedan).

2) Mängden information blockerar kunskap
Ett annat hot är informationsinfarkten. Vi har tillgång till så mycket information att det blir svårt att navigera i flödet och att värdera all information på ett överordnat korrekt sätt. Risken är uppenbar att informationsmängderna i sig bromsar människors möjligheter att ta till sig kunskap och att bilda sig en egen uppfattning om vad som är sant och riktigt. Passiviteten lurar runt hörnet.

3) Övervakning och insamling av data
Det tredje hotet är övervakningen. Data samlas in. Om vad vi säger, vad vi skriver, vilka bilder vi lägger ut, vad vi ”gillar” på nätet… och vips kommer anpassad reklam i vårt flöde som vänder sig till var och en av oss, anpassad och skräddarsydd. Steget till Orwells framtidsvärld är verkligen kort. När datainsamlingen används av myndigheter för att skydda ”samhället” mot dess medborgare har hela idén om ett öppet, demokratiskt samhälle vänts i sin motsats.

Tredubbla funktioner
Nå, tillbaka till seminariet. Sa dom något tänkvärt? Ja, om man bortser från att kulturcheferna hade påtagligt svårt att se sin egen bransch från utsidan, fanns det värdefulla tankar att bära med hem. Kultursidornas tredubbla funktion: Som kritiker av konst, musik, dans, teater och litteratur, som arena för publicering av unikt material och som bärare av den kulturdebatt, som varje civiliserat land bör föra. Och att vi ska vara stolta över att vi fångat upp och bär vidare den danska folkbildningstraditionen, som just ger kulturredaktionerna i media en specifik och ohotad särställning. Även om Expressen nu beslutat att stänga GT:s kulturredaktion, där panelens Ingrid Norrman är chef.

Digitaliseringen och (o)lönsamheten
Och självklart talades det mycket om digitaliseringen och svårigheterna att finna bärande affärsmodeller, där utgivningen säkras. Ingen i panelen hade någon patentlösning. Man hoppades på ett nytt presstöd, och någon trodde att en dellösning är att mediehusen även äger andra lönsamma verksamheter. Flera berörde dock de stora vinstkrav som framför allt de amerikanska tidningsbolagen möter. Och samtidigt att det är svårt att jämföra med USA, där Public Service är ett okänt fenomen.

En glimt av en annan kulturgärning
Den i panelen som bäst, i alla fall för ett ögonblick, lyckades lämna sitt eget revir och perspektiv var Ingrid Norrman, när hon framhöll en hästbonde från Ljungskile som en väl så viktig kulturarbetare som någon annan, kanske t.o.m. viktigare. En liten glimt av världen utanför tidningskorridorerna och twitterjagandet.

Länktips: Inbjudan seminarium 4 november: http://www.gu.se/omuniversitetet/aktuellt/kalendarium-detalj/?eventId=1797711028

Och om hoten mot ledande, kvinnliga, journalister: http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/katrinemarcal/article15682933.ab

Finns det någon plats för en koja?

Posted on 31 oktober, 2014 by Christer Owe

Malmö har hyllats som en föregångsstad på många områden. Transformationen av det gamla hamnområdet, som först blev utställningen Bo01 i början av seklet och sedan kallades Västra Hamnen har lockat internationella besökare. Inte bara för Turning Torso. Även på det sociala området har Malmö tagit täten, liksom i arbetet för lärande för hållbar utveckling. Fler nybyggnationer skulle följa, bl.a. köpcentrat Entré vid motorvägsinfarten från Lund och kanske mest omtalat: Hyllie.

Boende, handel och kontor
I samband med utbyggnaden av Citybanan för tågen till Danmark planlades en helt ny stadsdel, Hyllie, med stora attraktioner som mässhallar, arena och köpcentrum. Bilden av framgång tycks grundmurad. Om några år ska stadsdelen ha 180000 kvm kontor och butiker. 2500 bostäder och mycket mer. Man tar fasta på närheten till Danmark och Kastrup. ”Det är med samarbete och samsyn mellan näringsliv och kommuner som en region kan växa”, skriver samordnaren för Samsyn Hyllie, som har som uppgift att säkerställa just denna samsyn. (Länktips se nedan).

Går det att leva där?
Naturligtvis måste vi bygga nytt. Naturligtvis måste vi säkerställa att det allmännas intresse, företrätt av kommunen och näringslivets intressen samverkar för att skapa bästa möjliga utveckling. Byggandet i sig ger arbetstillfällen. Verksamheterna genererar nya vinster, sysselsättning och ökad omsättning. Storskalighetens ekorrhjul snurrar vidare. Samtidigt går det inte att undvika frågor. Är det så här vi vill att samhället, staden, utvecklas? Perifera stadsdelar som snabbt etableras utan anknytning till platsen? Vilken känsla för en stad eller stadsdel får man som boende, arbetande eller besökande i en snabbt etablerad genomdesignad plats? Hur ska människornas, de boendes och alla de andras, synpunkter tas till vara? För de viktigaste frågorna är ju: Går det att leva där? Och vad händer med resten av staden?

Var ska barnen bygga kojor?
Det anses effektivt att bygga stort och snabbt. Snabba transporter, gott om parkeringsplatser, många butiker, men allt det andra…. konsekvenser för klimat och miljö, de mänskliga proportionerna, det organiskt formade, det som inte tillkommit av ekonomiska skäl – var finns det? Känslan av att medborgaren reduceras till en homo consumus växer sig stark. Var finns det småskaliga, det vardagliga, det enkla i allt det som nu blivit hårdgjorda ytor? Var ska barnen bygga kojor? – / Det ska de naturligtvis inte, de ska köpa ett tält på varuhuset och sedan inse att det inte finns någon plats annat än en sandlåda att sätta upp det på och snabbt bli bortkörda av någon vuxen, som tycker att de kan leka någon annan stans… / –

Att äga ett hus som förlorar i värde
Varje gång en stad satsar på externa köpcentra minskar man samtidigt förutsättningarna för de bestående delarna av staden att överleva. De affärer i centrala lägen som inte längre får besökare kan till slut inte betala full hyra, hyresvärden får vänta med upprustning och tvingas kanske sälja till en annan hyresvärd, som kanske saknar en förståelse för hur stadsdelen vuxit fram. (Utländskt ägande är en annan fråga som jag ska ta upp i en kommande text).

Fotoobjekt
Visst finns det tillväxt, men när stadsdelar som Hyllie, med köpcentra som Emporia (bara namnet !) drar till sig all uppmärksamhet, hamnar de gamla butikerna i bakvattnet. Ändå är det de gamla centrala husen i våra städer som turisterna fotograferar, torgen, platserna med historisk betydelse. Inte dessa enahanda och passiviserande köpcentra, som förvisso erbjuder tak över huvudet när det regnar, men som i övrigt bara är intresserade av att du använder ditt kreditkort.

Stoltheten viktig
Risken är att varje nyetablering av externa centra eroderar det vi egentligen värdesätter av våra städer. Det som gör dem unika, som gör att vi trivs och att vi visar upp dem för våra besökande vänner. Vi behöver vara stolta över vår tillhörighet till staden eller platsen där vi bor. Annars känner vi oss inte som en del av samhället. Stoltheten och identifikationen är avgörande. I ett annat sammanhang kan det vara dags att utveckla den tanken i relation till förorternas situation.

Länktips: Om Hyllie i Sydsvenska Dagbladet: http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/i-hyllie-fanns-mojligheten-att-bygga-for-hela-regionens-tillvaxt /

Vad är det som händer med arbetet?

Posted on 23 oktober, 2014 by Christer Owe

Arbetsmarknaden byter skepnad framför våra ögon. Verkligheten stämmer inte längre med hur vi brukade uppfatta den. Rationaliseringen av arbetsuppgifter eliminerar behovet av människor i arbete. När arbetsmarknaden inte efterfrågar den arbetslöses kunskaper blir lösningen att erbjuda Starta-eget-bidrag till de personer som har förmåga att testa sina vingar.

Ingen tid, viss tid eller dåtid?
Ungdomsarbetslösheten skapar stora problem i många länder. Att överhuvudtaget ”komma in i systemet” har blivit ett mål. Utan arbetslivserfarenhet får man inget arbete. Projekt- och visstidsanställningar ökar och bemanningsföretagen fyller nya luckor. Medielandskapet förändras snabbt och kastar ut journalister och fotografer i egenföretagandets verklighet. Allt detta sker medan våra politiker talar om sysselsättningsmål som om de gamla strukturerna fortfarande gällde.

Automatisering slår ut jobben
I somras publicerades rapporten ”Vartannat jobb automatiseras inom 20 år- utmaningar för Sverige” av Reforminstitutet, baserad på forskning i USA. Anders Wijkman, författare och ordförande i Romklubben m.m., har i artiklar tagit upp samma fenomen: ”Vi måste ändra vår syn på arbete”, SvD Debatt 18 sept 2014. (Länktips se nedan). Digitaliseringen handlar om både processindustri, banktjänster, rådgivning och hälsovård, där program och robotar reducerar kostnader och ökar precision och driftsförhållanden. Men det stannar ju inte där.

Kunden gör jobbet, och stand-by-arbeten blir vanliga
Arbetsmarknaden byter skepnad. Vi ser hur Nordea gör bättre vinst än vad prognosen förutsagt, och ändå flaggar man för personalminskningar. Banksektorn lägger ut allt mer av arbetet på sina kunder och möter kundernas behov med smarta program. I andra branscher effektiviseras genom att t.ex. butikspersonal ”frivilligt” går hem när kunderna är få. Alternativt att anställda sitter hemma, beredda på ett SMS, som de har någon minut på sig att svara på, för att få jobba extra några timmar.

Arbete och fritid
Många företag förväntar sig att personalen är nåbar näst intill dygnet runt och definitivt på semestern, inte bara på mejl, utan även på telefon. Arbete och fritid flyter ihop. För att effektivt hantera bemanningssituationen sägs personal upp, inom vården och andra branscher och bemanningsföretag hjälper till att lösa de akuta personalbehoven. Läkare kan tjäna stora pengar på att tjänstgöra som stafettläkare och rycka in där det behövs. För andra kategorier löntagare kan situationen bli mer oviss.

Delande
Sharing economy, eller delandeekonomin, utgår från tanken att resurser kan delas av flera, något som ofta innebär en större tidsåtgång. Den som tar ansvar för och delar en gräsklippare med grannarna behöver investera en del av sin tid för att säkerställa att resursen finns i användbart skick för nästa nyttjare. Det gemensamt förvaltade har sina fördelar ur miljösynpunkt, men innebär också att gränsen för vad som är lönearbete förskjuts. Alla som haft sina barn på kooperativa daghem vet vad det gemensamt förvaltade innebär av mer tid.

Appar kan vara bra, men kan också innebära att individers kunskap inte behövs
Sammantaget ser vi hur samhället utvecklas bort från traditionellt lönearbete och mer i riktning mot ett läge, där storföretagens verksamhet och vinster primärt inte längre ger en ökad efterfrågan på arbetskraft. Kurvorna för BNP och för sysselsättning har inte längre något samband. När en person utvecklar en app till en mobiltelefon kan denna enda app reducera behovet av miljontals arbetstimmar om appen löser ett problem som tidigare låste upp arbetstid hos många arbetstagare.

Yrken försvinner och trycket ökar på den som vill ha jobb
Kunskapen hos enskilda arbetstagare blir inte längre efterfrågad. På 1900-talet försvann grafiker och stenografer. I det här århundradet kommer utvecklingen ta ytterligare fart. Sysselsättningsmålen kommer att kräva en stor portion flexibilitet hos arbetstagare, arbetsgivare och utbildningsinstitutioner.

Länktips: Anders Wijkmans artikel http://wijkman.se/articles/

Robotar kommer in i småföretag: http://online.wsj.com/articles/robots-work-their-way-into-small-factories-1410979100

Får en lärare vara ohållbar?

Posted on 18 oktober, 2014 by Christer Owe

Ingela Bursjöö blev doktor häromdagen på en avhandling med rubriken ”Utbildning för hållbar utveckling från en lärarhorisont”. Jag var där och gratulerade. Det behövs forskning på detta komplicerade område. Hållbar utveckling inkluderar ju i praktiken ”allt” och riskerar därmed att bli abstrakt, tunt, utslätat och falla mellan stolarna i olika sammanhang, inte minst i utbildningssammanhang. Ingelas forskning lyfter fram en del av dessa svårigheter.

Användbarhet
Hon har ägnat åtta år åt sin avhandling, genomfört intervjuer, enkäter och fältstudier. Inte blev det enklare av att hon dessutom valde att skriva avhandlingen på svenska och publicera sina ”papers” på engelska. Samtidigt är det en styrka. Vi behöver begrepp på vårt eget språk för kunna att lyfta in forskningens slutsatser i de svenska klassrummen.

Formalia…
Disputationen var som sådana brukar vara. En opponent ställer frågor och pekar på brister och motsägelser hen hittar i avhandlingen. En betygskommitté värderar avhandlingens resultat och akademiska nivå och en intresserad publik tar del av presentation, opponerande och frågor. Så måste det nog vara. Kvalitetssäkring. Den som ska kalla sig doktor måste ju ha på fötterna för att få bära sin titel. Samtidigt är det irriterande att så mycket tid läggs på detaljer. Att figur två kommer före figur ett. Att SAOB och SAOL har två skilda syften och därmed inte har samma dignitet som referens i språkliga frågor. Att någon indexering i bokstavsordning inte var konsekvent. Detaljerna hade kunnat avhandlas på en minut som de detaljer de var. Nu tog detaljer, metodfrågor och formalia nästan mer tidsmässigt utrymme än de innehållsliga frågorna.

Fyra förändringsvägar
Verkligt intressant blev det när kärnfrågan kom på bordet. Hur hanterar lärare uppdraget att utbilda för hållbar utveckling? Ingela Bursjöö hittade fyra förändringsvägar för lärare. Vägarna visar hur lärarna ser på sammanhang, drivkrafter, samarbete och elevförmågor och var lärarna lägger störst tyngd när de betonar sina motiv. Lärarna tenderar att luta sig mot ekologin, mot holismen, mot läroplanen eller mot en allmän uppgivenhet. (Bursjöö har delvis andra benämningar).

Kunskap, färdighet, regelverk eller känsla av maktlöshet
Kanske är det logiskt att när vi sätts under press och får mer att göra, utan att få någon upplevd avlastning, lutar vi oss mot någon trygg punkt i vår verklighetsuppfattning, där vi känner oss förankrade. I våra kunskaper, i våra färdigheter, i regelverket eller – om inget av detta fungerar – i vår känsla av maktlöshet. Det hade varit väldigt givande om diskussionen under disputationen hade fått handla om just dessa perspektiv. Hur hanterar vi en ökande komplexitet och en otillräcklighet i vår profession? En fråga som ju är giltig oavsett vilket yrke vi har.

Måste läraren ”walk the talk”?
Under disputationen nämnde Ingela Bursjöö en iakttagelse som väckte min nyfikenhet: ”Det blev en spänning mellan lärande, undervisningen, och hur lärarna levde sina liv.” Denna iakttagelse leder till den avgörande frågan om det bara går att undervisa i hållbar utveckling och man själv lever hållbart? Måste läraren leva sitt ämne?

Hur ser en hållbar lärare ut?
– Om det är så, hur kvalitetssäkrar vi i så fall lärarens förmåga och möjlighet att undervisa? Genom att ställa kontrollfrågor som ”Källsorterar du?” ”Använder du cykel och kollektivtrafik hellre än bil?” ”Har du koll på dina CO2-utsläpp?” eller genom att långsiktigt arbeta med värdefrågor i kollegiala sammanhang? I så fall, hur blir man en hållbar lärare?

Är det OK att svära i klassrummet?
– Om det inte är så, är det då OK att en lärare i sin vardag i och utanför sin yrkesverksamma tid agerar på tvärs mot de föreställningar och värden hen förmedlar i undervisningssituationen? Var går i så fall gränsen? Hur ohållbart får en lärare bete sig och ändå undervisa i skolan? Är frågan jämförbar med språkhanteringen? Är det OK för läraren att svära i klassrummet? Eller finns det en gemensamt upplevd professionell nivå på hur språket ska användas? Går en sådan modell att överföra på hållbarhetsundervisningen?

Bredd utan att förlora djup samt hur kommer etiken in
Själv landade Ingela Bursjöö i två frågor som hon gärna går vidare med. Om vi ska arbeta mer ämnesövergripande i skolan, hur gör vi då för att få bredd i ämneskunskaperna utan att förlora den djupare kunskapen? Och bristen på etisk kompetens – lärare tycks sakna redskap att klara av de etiska frågeställningarna.

Samarbete svårare med den nya läroplanen
Som vanligt uppenbarar sig fler frågor än svar. Och tydligt visar avhandlingen att skolans problem finns på flera olika nivåer. En bidragande orsak till svårigheten att få samarbeten att utvecklas över ämnesgränserna är de läroplansförändringar som genomförts, där ett större fokus på ämneskunskaper har lett till mindre tid för ämnesövergripande arbete. Om helheten är viktigast får inte detaljerna bli avgörande.

Politiska lärdomar från Danmark: Ett större vi

Posted on 5 oktober, 2014 by Christer Owe

Politik handlar om att söka stöd för sina idéer genom att i första läget beskriva problem och att presentera lösningar på ett sätt som sammanfaller med medborgarnas önskade eller outtalade förhoppning om utveckling på olika nivåer. I andra läget handlar politiken om att – när tillfälle ges – förverkliga det man beskrivit. I tredje läget handlar det om att omformulera problem och lösningar i takt med att samhället, omvärlden och tidsandan förändras.

Medelklassen försvinner
Vi ser hur utvecklingen och maktmedlen glider politikerna ur händerna. Inkomst- och förmögenhetsutvecklingen skapar allt större klyftor på alla nivåer. I USA har the american dream varit den motor som hållit medelklassen motiverad att ”snart…, snart lyckas även jag…”. I realiteten krymper medelklassen och stora delar av befolkningen ser inte hur de ska klara vardagen på endast ett – lågbetalt – jobb. Drömmen blir en mardröm.

Förväntningar på danska socialdemokrater
På ett annat plan och i ett mer närliggande land kraschar drömmen om det rättvisa samhället. Efter dryga decenniet i opposition fick plötsligt de danska socialdemokraterna möjlighet att bilda regering 2011. Uppdämda förväntningar hos kärnväljarna var både tydliga och stora. Nu skulle den borgerliga politiken korrigeras, Dansk Folkepartis inflytande på olika områden skulle begränsas. Jämställdhetsreformer som två obligatoriska pappamånader skulle efter decenniers kamp äntligen förverkligas.

Det gäller att hålla idédebatten levande
Idag har stödet för de danska socialdemokraterna krympt ihop rejält. Kärnväljarna känner en stor besvikelse. Dels för att den ekonomiska politiken enligt den borgerliga modellen fortsatte även under (S), dels för att symbolfrågor som pappamånaderna inte genomförs. Vilsenheten blir stor när varken realpolitik genomförs eller symboliska vägval inträffar. Det gäller att leverera det som väljarna förväntar sig. Bland annat genom att föra debatt på flera plan samtidigt: realpolitik, idéer och visioner. Mycket tyder nu på att Dansk Folkeparti kan bli Danmarks största parti vid nästa folketingsval. Inte för att de nödvändigtvis har den bästa politiken i folkets ögon, utan som en reaktion på att de ”gamla” partierna inte förmår motsvara förväntningarna. (Länktips: se nedan).

Lyhördhet, relevans och rättvisa
De svenska socialdemokraterna har i decennier vunnit stöd genom att stå upp för ett rättvist samhälle. I takt med att flera gamla orättvisor har eliminerats och nya orättvisor har dykt upp där de gamla lösningarna inte längre är relevanta finns det en uppenbar risk att de svenska socialdemokraterna hamnar i en liknande utförsbacke som de danska. Om man inte lyckas beskriva samtiden på ett korrekt sätt – lyssna på rörelsen hette det förr – och framför allt om man inte presenterar och genomför förändringar som uppfattas som relevanta och rättvisa för en stor del av befolkningen kommer man att tvingas se på när missnöjespartier får stöd för mer eller mindre populistiska, kortsiktiga eller segregerande lösningar.

Vi måste skapa utrymme för det samhälle vi vill ha
Ju mer komplex världen är, desto viktigare blir det att fördjupa kunskapen om hur samhället bäst förändras. Journalister har ett stort ansvar i att ställa rätt frågor. Men vi har alla ett ansvar att bidra till att möjliggöra för våra politiker att lägga fram de förslag som kan göra att utvecklingen går i önskad riktning. Det finns inga quick-fix-lösningar som löser de problem samhället står inför. Det är inte genom att förbjuda fattigdom som vi slipper se tiggarna på trottoaren.

Det gemensamma vi:et och samtalets betydelse
Det goda samhället formar vi genom våra handlingar och genom att vi visar i våra dagliga ställningstaganden vad som är viktigt, samt genom att samtala om det, som vi hjälper våra folkvalda att bygga det samhälle vi vill ha. Som vanligt ligger lösningen på en helt annan nivå än där problemen uppstått. Tydliggör det gemensamma vi:et och möjliggör samtal för en ökad förståelse. Lösningen bär vi själva på genom att vi var och en möjliggör den utveckling och förändring vi hoppas på.

Länktips: Programmet Konflikt i P1 om den danska politiska utvecklingen: här.

Stad och land – Stockholm och Hästmannen

Posted on 28 september, 2014 by Christer Owe

Det var under Almedalen 2010. Det var valrörelse, partiledarna ansträngde sig att ”nå ut” som det brukar heta. Världsekonomin skakade fortfarande i efterdyningarna från finansbubblan som sprack i USA. ”Sveriges beredskap är god” ekade som ett historiskt nästan ironiskt budskap från förr. Sittande regering fick förnyat förtroende. Men i Almedalen ett par månader före valet visste vi inte hur valet skulle gå. Maud Olofsson talade. Mona Sahlin talade. Båda vände sig till kvinnliga röstande, men med olika perspektiv.

Vi modell C
Jag minns att Maud Olofsson talade om entreprenörer, om kvinnliga företagare och om företagarens roll överhuvudtaget. Det blir naturligtvis så, om man är näringsminister och dagligen hanterar företagandets villkor. Även nominering och val av partiledare hänger samman med en slags företagsamhet och ett entreprenörskap hos den som ska leda ett parti. Maud Olofsson valde att lyfta fram sina hjältar. De småföretagare som bygger landet och som är basen för sysselsättning i landet och därmed den skatt vi kan använda för de gemensamma satsningarna.

Vi modell S
Jag minns att Mona Sahlin i sitt almedalstal också talade om kvinnorna i arbetslivet, men ur ett arbetstagarperspektiv. De förebilder och kvinnor Mona Sahlin nämnde är också med och bygger Sverige, men fyller en annan roll i samhället. Mona Sahlin valde inte att lyfta fram de företagare som skapar arbetstillfällen, utan snarare de personer, ofta kvinnor, som återfinns i privata och offentliga verksamheter. De som gör jobbet. Där och då blev kontrasten mellan Maud Olofssons och Mona Sahlins perspektiv väldigt tydlig.

Identifikation – vilka är ”vi”?
Båda har naturligtvis rätt. Utan initiativtagare och enrtreprenörer skapas inga företag, och utan många arbetande händer blir inget gjort. Jag minns att jag funderade över varför Maud Olofsson väljer att profilera sig och sitt parti mot den lilla minoritet som känner sig som entreprenörer och varför Mona Sahlin väljer att skapa ett tillfälligt ”vi” kring enbart arbetstagare. Identifikation är viktigt för ett partis valrörelser. Båda partiföreträdarna hade kunnat inkludera varandras målgrupper i sina beskrivningar, men det gjorde man inte. Och ingen av dem berörde urbaniseringens baksida.

Yta istället för ideologi
Taktiken hos partierna bäddar för en ökad distans mellan beslutsfattare och väljare. Både S och C hade kunnat adressera urbaniseringen som ett problem, men det gjorde man inte. I en valrörelse, har man lärt sig, gäller det att inte förknippas med problem. Därför driver inte ens MP klimatfrågan i valet, eftersom den uppfattas som ett problem. Inget parti vill förknippas med något negativt. Till slut hittade C i år en formulering som i alla fall på ytan vände urbaniseringsfrågan till något positivt, när man lanserade begreppet ”Närodlad politik”. Det lät bra utan att egentligen beskriva vare sig problem eller lösningar. Politiken reduceras till käcka och intetsägande slogans. Ungefär som alla dessa kommun-slogans. Yta istället för ideologi.

Stockholm bryr sig inte
Centerpartiet har traditionellt haft en stark ställning på landsbygden, i många av de kommuner som idag ser befolkningen minska, företag – inte minst jordbruk – lägga ner och ungdomar flytta. De med utbildning, högskoleambitioner och entreprenöriell läggning söker sig till de urbana miljöerna. För dessa har världen krympt. Man väljer att studera utomlands och ser möjligheter långt bortom sockengränsen. Denna segregation pågår för fullt och hanteras inte av något av de politiska partierna. Endast SD lyckas fånga upp konsekvenserna av denna icke-debatt genom att fånga upp en del av de besviknas röster. De som ser hur samhället backar, fastighetsvärden minskar och bussen slutar gå. Och som kan konstatera att ”Stockholm” inte bryr sig.

Flykten från landsbygden
När gammelmedia tvingas skära ner och exempelvis TV4 släcker ner sin lokalbevakning förvärras situationen. Kvar på den mediala scenen finns bara ett fåtal maktcentra och deras PR-byråer. Dramatiska CNN-bilder från flyende i Irak blir viktigare att sända än att siste man släckte ljuset i byns skola. Visst är världens alla konflikter viktiga att känna till, men bor man i Sverige idag känner man inte igen sig i hur avvägningen mellan viktigt och mindre viktigt ser ut. Relativt sett blir flykten från landsbygden, även om den inte sker i kulregn och utan mat för dagen, väl så allvarlig som flykten undan kriget. Här hemma handlar det om människor vi känner och vars erfarenheter och minnen vi delar. Här på hemmaplan blir flykten aldrig en nyhet för den händer odramatiskt, icke-medialt och ändå i rasande takt. Och – det ska naturligtvis tillfogas – i Sverige handlar det om en omflyttning till något bättre. Ute världen flyr man i första hand från något.

”Hästmannen” som resurs
Vårt land är rikt på tillgångar, på människor med idéer och initiativförmåga. Men den gamla förvaltarstyrda indelningen i stat, län och kommuner räcker inte längre till för att hantera de frågor som blir allt viktigare. Tänk om ”Hästmannen”, (länk nedan) som levde nära sina hästar och försörjde sig på ett gammalt sätt, hade blivit en del av ett nytt kunskapsutbyte kring en kulturgärning- hur levde man förr – hur ser ett självförsörjande småskaligt samhälle ut – eller blivit en del av en genomtänkt och hänsynstagande turism? Nu tvingades han sluta med sina hästar, möjligen för att han rent tekniskt inte följde lagens tolkning – det vet jag inte. Men tänk om ”Hästmannens” sätt att leva istället hade blivit en resurs för bygden, för andra som ville lära sig om ett helt annat sätt att leva sitt liv? Tänk om inte förmyndarstatens perspektiv alltid hade gått före?

Dags att på allvar utveckla sambanden mellan stad och land
När städerna sätts i fokus i alla sammanhang och landsbygden förlorar dragkraft måste vi lyfta blicken och se sambanden mellan stad och land på ett nytt sätt. Hur staden faktiskt är beroende av landet för sin försörjning, för energi, livsmedel, kretslopp, rekreation, transporter, arbetskraft och samspel på olika nivåer. Och hur landsbygden kan återfå sin betydelse, när resurser, kunnande och förutsättningar tas till vara i det gemensammas intresse. Hela Sverige måste ingå i våra framtidsbilder.

Länktips: Hästmannen – Sista striden – TV-film här.

Nyttigt att minoriteten styr

Posted on 18 september, 2014 by Christer Owe

Valresultatet från 14 september börjar sjunka in hos partier och kommentatorer. Den ekonomi, som av experter och företrädare kallats en av Europas mest välskötta, underkändes av en majoritet av väljarna. Den väg som Alliansen gjort till sin stöddes av mindre än 40 % av väljarna, och bara några veckor före valet såg stödet ännu lägre ut. Men inte heller Socialdemokraterna fångade tydligt upp de väljare som inte längre stödde Alliansen. Missnöjet kanaliserades till Sverigedemokraterna och, kan man säga, deras motpol Feministiskt initiativ. Tydligast var att Moderaterna backade och att SD gick fram.

Hänsyn till minoriteten
Majoritetsstyret kan ibland användas på fel sätt. När Brödraskapet i Egypten fick presidentposten och möjlighet att driva igenom sin politik, gjorde man mycket på kort tid, något som i sekulära kretsar uppfattades som provocerande, vilket till slut ledde tillbaka till en militärkupp och en slags ruta ett. När demokratin används till att driva igenom en ensidig politik blir effekten en slags demokratins diktatur. 51 procent måste vara försiktig med hur man hanterar de 49 procenten. Även etniska minoriteter behöver uppmärksammas i majoritetens beslutsprocess. Samerna, vår egen ursprungsbefolkning, har ofta svårt att hävda sig mot gruvindustrins intrång på betesmarkerna, för att ta ett exempel.

Exemplet Skottland
Nu är det val i Skottland. Halva befolkningen kommer att bli missnöjd. Oavsett vem som vinner folkomröstningen om en påbörjad självständighetsprocess kommer halva den skotska befolkningen att ha röstat för motsatsen. Det kräver lyhördhet och försiktighet från den vinnande sidan, för att inte folkomröstningen ska bli en splittrande process, som förstärker misstroende och motsättningar i samhället, som redan präglas av olikheter med Edinburghs relativa välstånd och Glasgows omfattande arbetslöshet.

Lagompolitikens dilemma
När vi väljer företrädare på den politiska arenan måste dessa företrädare inse att de måste ta hänsyn till minoritetens önskemål. I USA har man förstått detta. Nyvalda presidenter brukar, mer eller mindre helhjärtat, betona att han nu är ”hela folkets president”. För Stefan Löfvén och (S) handlar det nu om att inse att han inte har mer än knappt var tredje väljare i ryggen. Dryga två tredjedelar röstade inte på hans parti. Samtidigt som regeringsinnehavet naturligtvis måste konkretiseras i åtgärder, investeringar och prioriteringar. Lagompolitiken måste både utmana och ena. En inte helt enkel uppgift.

Mer emot än för
När missnöjet med bl.a. integrationspolitiken och landsbygdens problem och flera andra frågor gör att väljarna lägger sin röst på ett parti som SD måste den signalen tas på allvar. Och då handlar det om att inse att partiledning och väljare är olika saker. Mitt intryck är att rösterna på SD till största delen är röster emot det samhälle som formats de senaste åren, inte nödvändigtvis för det samhälle SD-toppen öppet eller i det fördolda önskar sig.

Utrymme för drömmar hellre än betyg
När affären inte bär sig och lägger ner, när skolan stänger, posten inte synts till på decennier och livet förutsätter ett bredband som inte finns är det lätt att misströsta. ”Dom” lyssnar inte på oss. Ett samhälle som inte klarar att inkludera blir ett tråkigare och kallare samhälle. Allra viktigast är att ge barn och ungdomar en tilltro till framtiden och att de kommer att få utrymme för de idéer och drömmar de bär på.

Att regeringen i Sverige tycks bli en minoritetsregering kan på så sätt vara nyttigt för lyhördheten och hänsynstagandet till olika intressen. Paradoxen kan bli att en svagare socialdemokrati kan bli nyttigare för Sverige.

”This changes everything” – om konflikten mellan ekonomin och klimatfrågan

Posted on 14 september, 2014 by Christer Owe

”This changes everything” är titeln på Naomi Kleins nya bok. Jag har inte läst boken (ännu) men har lyssnat till den intervju hon gav i kanadensiska CBC nyligen. (Länktips se nedan). Hon menar att den idag dominerande formen av ekonomi, som vi kallar kapitalism, står i konflikt med naturens behov och tydligt driver den i värsta fall irreversibla klimatförändring som pågår. Hon hävdar också att politikerna sänder dubbla signaler till allmänheten genom att inte dra konsekvenserna av det vetenskapen visar. Ungefär: en katastrof närmar sig, men vi behöver egentligen inte göra något.

Utgångspunkter
Naomi Klein utgår av förklarliga skäl från en kanadensisk och amerikansk debatt, där frågan om tjärsandsutvinning, ursprungsfolkens rättigheter och en djupt rotad misstänksamhet mot kollektiva lösningar dominerar. Hennes hopp står till gräsrötterna, att människor organiserar sig och bygger både motstånd och konstruktiva lösningar ur gemensamma värderingar.

Tjärsandens betydelse i verkligheten och i allmänhetens ögon
I Kanada är utvinningen av tjärsand central. Den allmänna opinionen tror att den kanadensiska ekonomin till 48% hänger samman med tjärsanden, medan den korrekta siffran är 2%. Siffrorna illustrerar för mig vikten av information bortom partsintressen och propaganda. Vilken roll spelar egentligen nyhetsmedia idag? Är man så beroende av annonsintäkter att verkliga fakta får stå tillbaka för att ge plats för politiskt tillrättalagda utspel?

Rävsax
Naomi Klein tar också upp energibolagens rävsax. De måste ständigt visa att de förfogar över nya fossila tillgångar – fracking-gas, tjärsand, djuphavsolja, arktisk olja… – i nivå med den volym de omsätter. Marknaden och framför allt företagens börsvärde är helt beroende av detta. Ett oljebolag utan framtida intäkter förlorar snabbt sitt börsvärde. Den balansakt dessa företag måste ägna sig åt kan inte vara enkel, blir min reflektion. Utbud, efterfrågan, nya fyndigheter, pris på råolja, kostnad för att utvinna tillgångarna, världsmarknaden, konjunkturen… det kan inte vara enkelt att vara oljebolagsdirektör. Att behålla oljan och tjärsanden under marken, som egentligen vore klokast, blir ur företagsekonomiskt perspektiv en svår lösning. Möjligen betyder detta att det är lagstiftning i kombination med ett konsumenttryck som måste till.

Kyoto som illustration till svårigheten
Samtidigt tickar klockan. Klimatet förändras av alla CO2-utsläpp. Ekonomins fossilberoende måste brytas. Naomi Klein påminner i intervjun om hur diskussionerna gick mellan USA och EU före Kyoto. EU ville inte ha utsläppshandel, USA (Clinton-administrationen) ställde det som villkor för att gå med i Kyoto. EU ville ha med USA och accepterade USA:s krav på utsläppshandel. I slutänden avstod USA (Bush) från att skriva på Kyoto-protokollet. Då satt plötsligt EU med ett Kyoto-avtal man egentligen inte ville ha och med ett USA utanför. En illustration till hur svårt det är att föra långsiktiga förhandlingar på global nivå.

Gräsrotshoppet
Hoppet står till gräsrötterna, vanligt folk som organiserar sig och vill ha en annan ekonomi och en klimatneutral ekonomi, baserad på förnybara energislag, menar Naomi Klein. När nu det politiska systemet sitter fast i ett ömsesidigt beroende av en inflytelserik grupp av företag som inte kan eller vill byta position återstår enligt Naomi Klein en mindre revolution, där civilsamhället agerar.

Frågan blir om en förändring kan ske smidigt och utan konfrontation, eller om det blir någon slags finansbubbla som mer eller mindre tvingar fram ett systemskifte.

Länktips: www.thischangeseverything.org
En 45 minuters intervju med Naomi Klein – om hennes nya bok ”This Changes Everything”
http://www.cbc.ca/thesundayedition/features/2014/09/14/naomi-klein/

Visioner, prognoser och vad vi värderar

Posted on 4 september, 2014 by Christer Owe

Vilket samhälle vill vi ha? Är det en så övergripande och väsentlig fråga med så svårtolkade svar att den inte ställs? Utfrågningar i TV fokuserar väldigt lätt på skattesatser, vinnare och förlorare eller symbolfrågor. Alltför sällan, kan det tyckas, kopplas detaljerna till visioner om vilken riktning samhället ska ta. Kostnad och värde är två olika saker.

Ingen peak car
Detta blev jag påmind om häromdagen, när jag hamnade på ett seminarium om ”peak-car” på Handelshögskolan i Göteborg. Under en välbesökt eftermiddag fick vi veta att bilinköpen planar ut i Europa och i USA. På en global nivå ökar efterfrågan med Kina som den viktigaste tillväxtmarknaden. Peak car blev på så sätt avhandlat på mindre än en minut.

Attityder spelar mindre roll än konjunktur och pris
Jonas Eliasson från KTH illustrerade att vi sedan 1800-talet har tiodubblat reslängden vart femtionde år. Användandet av häst, järnvägarnas utbyggnad och ett utbrett bilinnehav har lett fram till detta. Tillgänglighetskraven ökar. Ändrade attityder till bilåkning påverkar enligt Eliassons forskning bilresandet mindre än BNP-utveckling, dvs konjunktur, och pris på bränslet. Trender är svåra att få träffsäkerhet på, hävdar Eliasson.

Visionen viktigast
Trafikverkets representant landade i budskapet att samhällsplaneringen är det avgörande för vilken trafikvolym som uppstår. Mårten Levenstam från Volvo Personvagnar valde att lyfta frågan ytterligare ett snäpp: Visionen om vilket samhälle vi vill ha är viktigare än de prognoser vi kan arbeta mot. Levenstam beskrev med oväntad öppenhet hur företagen i hans konkurrensutsatta bransch resonerar. Ingen vill vara sämst i klassen och därför har exempelvis alla bilar idag i princip låga CO2-utsläpp. Vi har ett nytt jämviktsläge, menar Levenstam, och det som en konsekvens av att politiker ställt krav på lägre utsläpp per km.

Marknaden agerar logiskt i ett sammanhang
Det är en intressant bild. Att se företagens bidrag till samhällsutvecklingen som ett logiskt svar på de krav som ställs från konsumenter och politiker. De globalt verksamma företagen agerar och reagerar snarare än proagerar. Företagen optimerar sina lösningar inom de ramar som ställs upp av konsumenter och lagstiftare. Mot bakgrund av de privatiseringar som skett inom olika samhällssektorer i vårt land, ofta med motiv att effektivisera och att låta konkurrensen skapa kvalitet, blir det intressant att studera vilka krav som ställts av konsumenter och politiker när marknadens aktörer släppts fram.

Är vinst alltid ekonomisk?
Vad händer i banksystemet i kölvattnet på avregleringen? Vilka krav ställs på privata apotek och bilbesiktningar? Hur är det med skola, vård och omsorg… har privatiseringarna lett till kvalitetsökning eller till effektivisering som frigörs i ekonomiskt överskott? Varför måste vinst alltid räknas i ekonomiska termer? Vem ska egentligen avgöra vad som ska räknas som ökad kvalitet eller verksamhetsförbättring? Är femton minuters samtal med en vårdtagare en ökad kvalitet eller en ökad kostnad?

Sammanvägd nytta
När det talas om kvalitet och vinster i välfärden är ofta ekonomin utgångspunkten. Hur pengarna ska användas är grundfrågan. Viktigare vore att utgå från värderingar om vad som egentligen är viktigast i en verksamhet och att reducera ekonomin till det medel som möjliggör vår vision. Samhällsnyttan, företagsnyttan och nyttan för den enskilde måste vägas samman på ett klokt sätt i relation till vad vi värderar. Kostnad och värde är inte samma sak. Därom talas det för lite i valdebatten.

… att verka för ett hållbart samhälle

Samband mellan idéer, affärer och samhälle. Av Christer Owe, Göteborg.

Category Archives: Strukturer och politik