På ”Folk och försvar” har budskapen från militär och politiker detta år varit osedvanligt skarpa. Man säger sig vilja tala klarspråk, men som en klok kommentar var på redaktionell plats i Göteborgs-Posten, budskapen framstod precis som det motsatta. Om vi nu alla förbereda oss på den hemska tanken att det kan bli krig i vårt land – vad är det vi ska göra då? Ska vi bunkra konserver, köpa spritkök eller bygga skyddsrum? Vad är det makthavarna och krigsplanerarna vill ska ske?
Trängda ryssar kan agera irrationellt I Moskva skrattar man åt svenskarna, som de menar tydligen fortfarande inte har glömt förnedringen vid Poltava. Samtidigt som det kretsar drönare av okänt ursprung kring många av våra skyddsobjekt. Kartläggning pågår naturligtvis. Och i bakgrunden finns frågetecknen kring vem som sprängde gasledningarna i Östersjön och omöjliggjorde fortsatt gasexport från Ryssland till väst. Det var knappast Putin själv som tog bort en möjlig intäkt. Men om ryssarna känner sig tillräckligt trängda i Östersjön kan de naturligtvis reagera eller agera på ett orimligt sätt. De kommer inte att acceptera ett förnedrande nederlag i Ukraina, men de får naturligtvis inte heller vinna.
Var är satsningen på civilsamhället? Det märkliga med Tidögängets betoning av hur allvarligt läget är att de själva inte inser hur samhället behöver anpassas till en ny situation. Ska vi temporärt lösa akuta störningar i samhället, där elen fallit bort eller där kommunikationer blockeras, transporterna inte sker som de brukar osv behöver framför allt civilsamhället kliva fram. Samma civilsamhälle som Tidögänget idogt och frenetiskt stryper resurser till i varje budget de lägger. Om Tidögänget verkligen menade allvar med en höjd beredskap på samhällets olika nivåer skulle man tvärtom säkerställa att alla lokala resurser verkligen kan användas och utvecklas. Inte minst folkbildningen, som ju snabbt kan ordna olika kurser. Och de borde också säkerställa att det finns en Plan B för att upprätthålla kommunikation även när mobilnätet eller bankerna har slagits ut, för att ta ett par exempel.
Fler potentiella måltavlor är tydligen målet Vi har sex måltavlor i Sverige i form av kärnkraftverk. Drönarna som kretsar runt skyddsobjekten skulle lätt kunna sabotera elförsörjningen till eller från Ringhals, Forsmark och Oskarshamn. Och det enda Tidögänget tycks fundera på är hur man så snabbt som möjligt ska få fler potentiella måltavlor på plats, fler kärnkraftverk. Ur skyddssynpunkt och samhällssäkerhetssynpunkt så vore det lämpligaste att ha ett så decentraliserat system som möjligt. Men så tänker inte Tidögänget. De vill ju fortsätta att låtsas som att el från kärnkraftverk kan hålla konkurrenskraftiga priser. Att det inte går utan subventioner som i Storbritannien verkar tydligt. Och nu när alla uppmanas att vara beredda på det värsta av allt – krig, ska staten tydligen förse potentiella fiender med extremt användbara måltavlor. Det går inte att få ihop budskapen. Helt bortsett från att krig aldrig kan kombineras med positiv utveckling.
Hans Abrahamsson är forskare vid Göteborgs Universitet som bidrar med viktiga analyser kring social hållbarhet. Nyligen lyssnade jag till ett av hans föredrag (se länktips nedan) och där skaffade jag en av hans senare böcker, Vår tids stora omdaning, som han gav ut 2019 på bokförlaget Korpen. Nu har jag läst den boken och tänkte plocka upp några trådar som fastnade.
Att ha på fötterna Bland det första som slår mig vid läsningen är hur Hans Abrahamsson konsekvent hänvisar till de källor han använt sig av. Referenslistan i slutet av boken handlar om drygt 225 böcker och rapporter av nästan 200 författare. Närmare en definition av uttrycket ”att ha på fötterna” är svårt att komma. Synnerligen detaljerat hänvisar han till vem som påstått vad och när. Intrycket blir att opponenter får anstränga sig att hitta fel eller luckor i resonemangen. Konsekvent lutar sig Hans Abrahamsson på annan forskning, ibland sin egen naturligtvis, men också med ett imponerande tidsspann.
Kunskapsväven tar form Det kanske måste bli så, när textens centrala tema gäller något så abstrakt som social hållbarhet. Hur kan vi som samhälle agera för att stärka demokrati, delaktighet och meningsfullhet i en tid, då fake news, populism och auktoritära ledare tar allt större plats? I mina egna randnoteringar vid läsningen ser jag hur Hans Abrahamssons forskning knyter an till både Nils Björlings forskning runt platsutveckling och självklart Åsa Wikforss tankar om demokrati. Som om det fanns en tanke kring hur väven vävs. (Se länkar nedan).
Lärandet som process Det är svårt att sammanfatta Hans Abrahamssons bok om social hållbarhet. Mycket eftersom hans beskrivningar i sin tur leder till följdresonemang som bottnar i min egen erfarenhet. Men här några stolpar:
Folkbildningens unika roll
Studiecirklar med dialog
Bildning och ömsesidig förståelse
Integration som en känsla av icke-utanförskap
Medborgarskap i en segregerande tid
Sex stycken nya frågor, i all enkelhet… I mina randnoteringar ser jag också ett antal tankespår och frågor som skulle kunna vara värdefulla att utveckla. 1) Var finns dynamiken i utvecklingen, dvs vem går före och vem ska följa efter och hur blir den rollfördelningen rättvis? Alla kan inte gå i takt. 2) Är det obildningens tid vi är inne i nu, när fake news och algoritmerna styr informationsflöden och vägval? Hur möter vi obildningen bäst? 3) Hur kan vi se på motståndare så att de inte blir fiender utan medspelare i en utvecklingsprocess? 4) Kan man utveckla ett gräsrotsförankrat medborgarskap som inte utgår från nationalstaten? Hur skulle det se ut, och skulle det kunna inkludera ett åtagande för helheten? En frivillig ”skatt”? Ett löfte för framtiden? 5) Finns det något sätt att ta till vara den praktiska klokhet som beskrivs på sidan 193ff och som varje människa bär på, men som i princip aldrig dokumenteras? 6) Vad innebär det att vara människa i vår tid och framåt?
Efter nationalstaten – vadå? I ett av kapitlen i boken resonerar Hans Abrahamsson kring nationalstaten. Har den blivit för liten i en global kontext och har den blivit för stor i den lokala? Är det så att nationalstaten som den lämpligaste formen för politisk styrning, för ansvarsutkrävande, för representativitet, rättvisa, rättsskipning, utbildning, välfärd osv behöver ersättas av något mer relevant? Hur ska det gå till i så fall? Vem ska ersätta dagens (delvis bristfälliga) struktur med något annat? Brexit har blivit en tydlig och konkret symbol för dragkampen kring EU. Överstatligheten löser vissa men inte alla problem. De multinationella bolagens agenda ger oss ökad BNP, men har definitivt inget med utökad demokrati att göra, snarare tvärtom. Kapitalet kommer inte att kapitulera. Så vilka alternativ återstår? Frihetskamp? Det går sådär, kan man väl säga, om man iakttar hur beväpnade frihetslängtande grupperingar ”tagit makten” i olika länder. Det är tydligen svårt för människor att kämpa för andra människors rättvisa.
Formaliserad empati för att klara planetens gränser Ändå tror jag att det är i en formaliserad empati vägen framåt behöver upptäckas. Genom att balansera egenintresset mot andra legitima intressen måste vi lära oss att utveckla en hållbarare värld. En värld som inte dukar under för att vi inte klarar att begränsa vår civilisations utveckling inom ramarna för vad planeten tål. Forskarna har länge visat vilka planetära gränser det handlar om. Nu måste vi organisera utvecklingen på ett klokare sätt. Vi får börja med en studiecirkel.
Åsa Wikforss är en klok, kunnig och intressant professor i filosofi, som valts in både i Kungliga Vetenskapsakademien och i Svenska Akademien. Hon hade nyligen ett ”Vinter i P1”, som kretsade kring kunskap, bildning och demokrati. Lyssna gärna på 64-minutersversionen, länk se nedan.
Osannolikt många vill ha ”en stark ledare” Hon har många kloka budskap som förtjänar att återges, och kanske ska jag lyssna mer noga och fånga upp några av det hon säger i en senare version av denna bloggtext. När det gäller demokratins tillbakagång i världen har hon ett antal förskräckande siffror. Hela 37 procent av amerikanerna tycker att det är en ganska bra eller mycket bra idé att ha en stark, auktoritär ledare. I Tyskland är siffran 24 procent. Tyskland, som ändå har haft både Hitler och (i DDR-delen) det sovjetiska förtrycket. I Nederländerna blev den proryske Geert Wilders parti det största partiet. Osv…
Det gäller att undvika majoritetens diktatur Demokratin är naturligtvis komplicerad att tillämpa. Om 51 procent hela tiden ska bestämma över 49 procent uppstår starka spänningar och i värsta fall det man skulle kunna kalla majoritetens diktatur. Tricket är att majoriteten i en demokrati måste lyssna på och ta hänsyn till minoriteten.Det kan finnas goda argument på båda sidor i ett ställningstagande. Det räcker att titta på hur vi i Sverige behöver väga samman värdet av gruvdrift och etablering av fjällnära vindkraftverk med de renskötande samernas behov av ostörd natur för att inse att det alltid finns flera aspekter och minoriteter att ta hänsyn till när majoriteten anser sig ha rätt. Eller om skogen ska vara virkesåker eller naturskog för biologisk mångfald.
Omdömesbildning När det gäller hur vi använder vår kunskap hade jag hoppats av Åsa Wikforss tydligare hade betonat erfarenhet och omdömesbildning i sitt program. Den kunskap vi besitter är en del av underlaget för våra handlingar. En annan del är de erfarenheter (misstag och framgångar) vi bär med oss, liksom vår förmåga att knyta ihop kunskap, erfarenhet och värderingar i det som skulle kunna kallas omdömesbildning. Kloka beslut bygger på en rätt stor andel känsla för vad som är rätt. Här tycker jag att Åsa Wikforss kunde ha varit tydligare. Vi förväntar oss inte att unga människor beter sig lika omdömesgillt som äldre. Bland annat för att äldre har fler erfarenheter att väga in i sina beslut och kanske också en förmåga att se på företeelser på lite distans.
Omdömet hos äldre och yngre politiker ─ ett exempel Åsa Wikforss tar upp demokratins tillbakagång utan att nämna något av Tidöpartierna, men den opinionsmässiga tillbakagång som både L och KD sett sedan valet 2022 hänger, tror jag, ihop med att vad dessa partier lovade före valet inte alls stämde med vad som skett efter valet. En klok KD-ledare som Alf Svensson hade t.ex. troligen hanterat både helhet och detaljer helt annorlunda än den yngre Ebba Busch. Medialt genomslag och one-liners i debatten väger inte upp frånvaron av kloka beslut. Det är ganska oklokt att lova högkostnadsskydd för elförbrukningen om man inte tänker genomföra det, liksom att hemlighålla vem som till slut får vad av statens elbidrag. Den som håller något hemligt har något att dölja. Exemplen får illustrera hur yngre politiker har svårare att ta beslut på ett omdömesgillt sätt.
Snart kommer en uppdaterad version Jag ska testa ett annat grepp kring den här texten, som jag inte har prövat förut. Jag ska om några dagar lyssna igenom Åsa Wikforss vinterprogram en gång till och uppdatera den här bloggtexten. Bara för att se vad en mer noggrann lyssning kan leda till. Eller så blir det en ny bloggtext med länk till denna första. Så blev det, se nedan.
Att behöver mer samsyn och mer fred i världen står i alla fall klart.
Ibland behövs en distans till det man ska bedöma, eller en annan synvinkel. Tidöregeringens klimathandlingsplan har kritiserats från olika håll, men det var extra intressant att läsa en krönika i Aktuell Hållbarhet av docenten i retorik, Maria Wolrath Söderberg. Hennes analys av logiken bakom handlingsplanen är en uppfriskande läsning, liksom hennes slutsats att logiken bakom handlingsplanen inte håller måttet. (Länktips se nedan).
Litenhet är inget argument Logiskt och konsekvent maler Wolrath Söderberg ner de grundpelare Tidöregeringen har valt för sin handlingsplan. Att det inte skulle spela någon roll vad Sverige gör låter som ett eko från förnekare och fördröjare på högerkanten. Så kan naturligtvis alla resonera. De boende i Shanghai eller New Dehli kan hävda att det inte spelar någon roll vad de gör, eftersom resten av Kina respektive Indien står för en större utsläppsandel. Alla kan alltid hävda sin relativa obetydlighet. Argumentet håller inte. Vi måste alla göra vad vi kan, särskilt vi i de rika länderna som orsakat och orsakar mycket av utsläppen.
Den centrala idén Wolrath Söderberg uppehåller sig en del vid kärnkraften och konstaterar att den dels fördröjer omställningen, dels blir orimligt dyr. Om vi backar bandet några år är det i synen på kärnkraft som en gemensam lösning på behovet av energi förde samman Tidöpartierna. Det är därför logiskt att hela handlingsplanen formuleras på ett sådant sätt att svaret på alla frågor blir just den kärnkraft partierna vill se på plats senast år 2045. Alla andra delar av handlingsplanen är formulerade för att passa in runt denna centrala idé. Det är också där som logiken blir tydlig; eftersom kärnkraften är den Lösning man ständigt återkommer till anpassas hela handlingsplanen till den tidsplan som kärnkraftens tänkta utbyggnad ger.
Hellre små steg nu än ett stort steg 2045 Det är också därför som långsiktigheten betonas. År 2045 blir nu mycket viktigare än 2030, eftersom ingen ny kärnkraft kommer kunna finnas på plats så snabbt. Således är det ”långsiktighet” Tidöregeringen betonar. En långsiktighet som Wolrath Söderberg elegant avfärdar med en bild av två utsläppskurvor, där den ena innebär katastrofala utsläppsmängder fram till år 2045. Det är inte ”noll” vid 2045 som är det viktiga, betonar hon, utan att ta till vara varje möjlighet att minska alla utsläpp, varje dag.
Mångfald hellre än enfald Bilden av en enda lösning på ett mångfasetterat problem träder fram. Tidöregeringen har bara ett svar. Trots att ingen vet tidsperspektivet, ingen har en prislapp på satsningen och ingen ännu har löst alla delproblem med kärnkraft. Och samtidigt står industrin redo att byta fot. Nu. Och då behövs järnvägar, kollektivtrafik, energilager, ett mindre sårbart system och många dellösningar som inte lägger alla ägg i samma korg.
Det kommer kritik när det börjar kosta… Det sorgliga är att värdefulla år går förlorade, tid som kunde användas smartare. Och i skuggorna anas den kritik som säkerligen kommer från SD-hållet när det visar sig att EU:s regelverk leder till straffavgifter för Sverige och till extra dyra utsläppsrätter som vi behöver köpa för att vi inte gjort det vi kunde ha gjort. Just nu accepterar SD att den svenska klimatpolitiken anpassas till EU:s, men när prislappen blir tydlig kommer kritiken från det hållet säkert lyftas fram.
Absolut ingen livsstilsförändring I botten finns också den grundinställning som Timbro-högern brukar surfa på. ”Omställning” innebär egentligen bara små justeringar av vår livsstil, anser man på den kanten. Det går ju bra att flyga elflyg istället för fossilt flyg, tycks man mena. Livsstilen ska inte påverkas…. ”Vi klarar säkert 2 graders temperaturökning” brukar det heta från Timbro. Som om Rockströms planetära gränser bara är en teori. (Länktips till Kajsa Dovstads artikel i GP om hur enkelt det blir att klara två grader…).
Göteborgs-Posten kallar sig liberal. I urval av ledartexter, kolumnister och debattartiklar har tidningen sedan länge en hållning som blir allt svårare att begripa. I en debattartikel som publicerades på juldagen anser tidningen det fullt rimligt att låta några debattörer argumentera för business-as-usual. (Se länktips nedan).
Orättvisorna är uppenbara, men det är inte budskapet Tidningen skulle kunna försöka beskriva en rimlig avvägning och justering av orättvisorna i livsvillkor som finns i världen.Det är ju inte rimligt att klyftorna fortsätter att växa. Å ena sidan har vi den ohållbara livsstil som många rika personer i länder som Sverige ägnar sig åt och å andra sidan ser vi den livssituation flertalet människor i världen upplever. Extra bekymmersamt är att fåtalets relativa välstånd får som konsekvens att flertalet drabbas av exploateringen av resurser.
”Alla vill ha äkta demokrati och äkta balanspolitik”…. ? Klimatförändringens effekter slår naturligtvis extra hårt mot de befolkningar som inte har några alternativ. Torka, översvämningar, stormar och förändrade livsförutsättningar drabbar de svagaste först och hårdast. I det läget anser GP att business-as-usual, att fortsätta som vanligt, är en rimlig hållning som förtjänar uppmärksamhet. Debattartikeln landar i en slags skruvad optimism, där det påstås att yngre generationer har förletts att anamma en framtidstro präglad av ångest. ”Negativismen har blivit så groteskt överdriven”, hävdar artikelförfattarna och skyller på politiker som göder det man kallar polariseringsmyten. I svepande formuleringar lyckas artikelförfattarna hävda att alla i landet strävar efter äkta demokrati och en äkta balanspolitik, vad nu det är för något…
Simsalabim Som ett status-quo-inlägg fungerar artikeln naturligtvis utmärkt. Enligt texten vill ingen vettig människa få det sämre och samhällskriserna går att lösa med mer av optimism, bara vi slipper politiker som slutar tala i egen sak. Simsalabim, så kan vi rulla vidare i välkända hjulspår. Innovationer och optimism löser det mesta.
Krisinsikten fördunklas av GP Det är svårt att avgöra vad som är värst. Om det är artikelförfattarnas totala avsaknad av insikt om sakernas tillstånd eller om det är GP:s val att publicera texten som är värst. Som ett sätt att ytterligare försvåra krisinsikten hos gemene man är artikeln ett utmärkt inlägg: Allt är överdrivet, politiker bara strävar efter makt och mer optimism löser allt. När världen står inför multipla kriser, en massiv artutrotning pågår, ekosystemen riskerar att braka samman och vi tvingar in planeten i ett ny era av högre temperatur, ändrade lokala livsbetingelser för flora och fauna och en gigantisk förgiftning, där PFAS och andra evighetskemikalier kommer att finnas kvar under hundratals år osv osv.
Otroligt viktiga år, de närmaste Krisinsikt är grunden för att vilja åstadkomma förändring. Det artikeln och GP gör vad de kan för att dölja är just hur bråttom det är och hur viktigt det är att skyndsamt rätta till så många som möjligt av de systemförändrande misstag som människan på kort tid har bidragit med. Och vi måste göra kloka korrigeringar så att vi inte hamnar ur askan i elden, samtidigt som som hanterar effekterna av de förändringar som redan nu leder till konflikter och problem.
Den som vill uppdatera sig på hur läget är kan t.ex. studera de planetära gränser som Johan Rockström i snart 20 år har beskrivit. Vill man hitta fakta så går det. Vill man låtsas att business-as-usual är möjligt, kan man läsa Göteborgs-Posten.
Det är litet tjatigt att behöva ta upp atomkraft gång på gång, men eftersom Tidöpartierna hängt upp så mycket av sin energi- och klimatpolitik på denna lösning är det ju tyvärr nödvändigt att återkomma då och då till denna nukleära energiframställning. I förra veckan sände Sveriges Radio ett program i serien Konflikt, som kan vara värt att uppmärksamma. (Länktips se nedan).
Westinghouse har en viktig roll Konfliktredaktionen gick tillbaka till 1945 och hur Sverige i ett par decennier höll fast vid tanken att utveckla både atomvapen och atomenergi, och hur man så småningom övergav självförsörjningstanken och beslöt att använda amerikanska Westinghouse som leverantör för kärnbränslet för svensk energiproduktion. Att Westinghouse övertog Asea Atom och finns i Västerås är för min del en pusselbit till varför den svenska NATO-ansökan inte utesluter atomvapen på svensk mark. Kopplingen mellan atomvapen och atomenergi är tydlig.
Vad håller Rosatom på med? Konfliktredaktionen intervjuar experter på ryska Rosatom, som är ett statligt kontrollerat företag med många roller. Lite skrämmande och udda är att Rosatom delfinansierat byggandet av en rysk-ortodox kyrka i Västerås, samma Västerås som Westinghouse återfinns i. Ett centralt tema i programmet är att Putins krigföring i Ukraina tydliggjort hur extremt utsatta måltavlor kärnkraftverk kan vara i en kris- eller krigssituation.
Det räcker att hota… Här kunde Konflikt-redaktionen varit ännu tydligare, tycker jag. Det räcker med att det finns sex kärnkraftverk i drift i Sverige, sex potentiella måltavlor för en illasinnad motståndare som vill hota eller skada Sverige. Det är inte orimligt att tänka sig ett försvagat NATO, där en Trump eller en Trump-kopia i USA anser att ”Europa får klara sig själva” och därmed att Putin eller en efterföljare till honom positionerar Ryssland ännu mer aggressivt i Europa. Några cirklande drönare ovanför Forsmark kan räcka. De behöver inte ha vapen ombord, det räcker naturligtvis att hota: ”gör som vi säger, annars…”
Nu krattar Tidöpartierna manegen I gråzonen mellan kris och krig utgör de nukleära installationerna tacksamma och PR-mässigt tydliga måltavlor. Det går inte att missförstå vad en tänkt angripare syftar på. Att i detta världsläge insistera på att stoppa vindkraft och att bekosta mycket dyrare kärnkraft försätter Sverige i en mycket sårbar position. Tänk dessutom tanken att Åkesson är med i den krets av beslutande politiker som ska stå emot eller vika ner sig för Putins krav…. Det blir ett spektakel utan dess like att höra Åkesson låtsas att han inte uppskattar Putins formella och informella inflytande över Sverige. På så sätt krattar Tidöpartierna nu manegen för en helt ny situation, där det blir Putin, Åkesson och andra auktoritära ledare som kan sätta agendan i Sverige. Orimligt är det inte.
Reväst ordnar seminarier med jämna mellanrum i Västra Götaland. Den 14 december hade man bjudit in intresserade till ett seminarium om platsutveckling. Organisatoriskt finns Reväst under Handelshögskolan och de säger på sin egen hemsida att syftet är
att skapa dialog mellan intressenter med olika perspektiv om förutsättningar och utmaningar för Västsveriges utveckling
att främja samarbeten mellan olika aktörer
att öka kunskapen om och spridningen av forskning med relevans för hållbar utveckling i Västsverige
dialog mellan forskare och praktiker för ömsesidig nytta
en gemensam kunskapsbild om nuläge och framtida utmaningar i Västsverige
Men det blir lite märkligt att ta del av platsutvecklingsexempel och forskarnas syn på detta ämne när punkt 3 och 5 ovan tappas bort i seminariet.
Ramvillkoren, planetära gränser, Agenda 2030…. ? Ett antal företeelser berördes nästan inte alls under tre timmars genomgång, och inte som en förutsättning för resonemanget. Jag saknade exempelvis något ord i förbigående om FN:s Agenda 2030, eller om klimatförändringarna, eller ett ord om Rockströms planetära gränser, om artutrotning, där en miljon arter (av åtta) på jorden riskerar att försvinna, hållbar utveckling, resursbristen, om att vi förbrukar jordens resurser som om vi hade fyra jordklot till vårt förfogande, eller något om hur vi ska gå till väga för att säkerställa att platsutveckling inte sker in en återvändsgränd. Och att alla projekt behöver bidra till en hållbar framtid. Något sådant hördes inte. (Tips: Det finns en metod som kallas FSSD, som intresserade kan googla).
Finns det utveckling som inte behöver vara hållbar? Jag har ägnat mycket tid de senaste 25 åren åt miljö och hållbar utveckling. Och att vi fortfarande diskuterar utveckling i termer av business-as-usual är ett underbetyg till oss alla. Det kommer inte att fungera att låtsas att all utveckling kan bygga vidare på tidigare modeller, där det enda som räknas är BNP-tillväxt. Vi måste hitta smartare och rättvisare sätt att organisera samhället. Platsutveckling är en viktig del av detta, eftersom mänsklig aktivitet nästan alltid inkluderar en fysisk plats. (Undantaget är väl internet, men den virtuella världen har inte svaret på alla frågor).
Vad är bra platsutveckling? Ska jag vara ärlig nämndes åtminstone begreppet ansvar under seminariet, dvs hur viktigt det kan bli att tydliggöra ansvarsfördelningen inom ramen för ett platsutvecklingssamarbete. Hur ska ansvar utkrävas när alla (eller inte alla) har varit med om att arbeta fram lösningar på hur en plats ska utvecklas? Vad ska känneteckna kvalitet? Är det fastighetsvärdet som är viktigast, som kanske projekt dominerade av fastighetsägare tenderar att bli? Eller är det mer ”mjuka värden” som trivsel och upplevda fördelar med en fysisk plats som ska utvärderas? Vem har tolkningsföreträdet, som en av forskarna formulerade frågan? Detta gäller både problemformuleringen och utvärderingen av resultaten, naturligtvis. När är vad bra?
Omställning kräver platssamverkan, men omvänt ? Göteborgs ansvariga för platssamverkan deltog och nämnde att omställning kräver platssamverkan. Men inte som en ramparameter som alla samverkansprojekt behöver förhålla sig till, snarare som om man vill diskutera omställningsfrågor är platssamverkan en lämplig metod. Som om det skulle finnas platsutveckling som kan ske utan att samtidigt relatera till en klok och rättvis omställning. Det är som om det fortfarande finns alternativa vägar framåt, med och utan omställning. Som om vi inte behöver fasa ut vissa verksamheter och snabbt säkerställa att evighetskemikalier som PFAS, fossilberoende lösningar och destruktiva processer inom alla branscher växlas ut. Vi behöver inte minst reducera våra transportvolymer på ett mycket smartare sätt.
Stallbacka skulle kunna gå före En representant för Trollhättan Stad deltog och berättade om Stallbacka, som är ett av Sveriges största industriområden och där man nu arbetar intensivt med att platsutveckla. Hon återkom ett flertal gånger till att det finns en flygplats i närheten, som man gärna vill utveckla. Men det fanns inte med ens som en sidokommentar att flyget i så fall behöver bygga på förnybart bränsle eller el. Hon nämnde heller inte hur stort (om något) intresset är för att utveckla Stallbacka enligt modellen Industriell symbios, så som Sotenäs lyckats med. Förutsättningarna torde ju vara stora. Hela idén med avfall från industrin måste ju snabbt ändras till att se överskott och restprodukter som resurser.
Utmaningar som missar de viktigaste utmaningarna Stallbacka-presentationen landade i en ppt-bild med sex utmaningar, som projektledningen ser. Bilden illustrerar ganska väl vad jag menar saknas.
Ur presentation den 14 december på Reväst
Alla företag kommer att behöva välja väg framåt. Vill man ingå i hållbar utveckling eller inte? Och nu har det gått 30 år sedan FN antog Agenda 21, sin första hållbarhetsagenda för det 21:a århundradet. Sedan dess har klimathotet blivit extremt tydligt och tidsramen för en ordnad omställning krymper för varje dag. Orättvisorna i världen ger oss klimatflyktingar, gula-västarna-protester och skenande ekonomiska klyftor mellan rika och fattiga.
Ingen vill vara proaktiv I Göteborgs-Posten den 15 december argumenterar ledarsidan dessutom för att vi i Göteborg inte ska ha några klimatmål. Det är rimligare att de boende i kåkstäderna i Mexiko City tar sitt klimatansvar än att vi gör något konstruktivt här i Göteborg, menar GP. Vi ska bara göra det som EU beslutar, inte mer eller mindre. Att någon annan beslutar vad som är bäst för en klimatsmart anpassning av en stadsdel i Göteborg ska, enligt GP, överlåtas till någon annan att besluta. Och tyvärr verkar det som att de pågående platsutvecklingsprojekten inte heller ser något proaktivt sätt att göra omställningen smidig, klok och rättvis. Klockan tickar.
Nästa år är det sommar-OS i Paris, med start den 26 juli. Nästa år är det också tio år sedan anonymiserade ryska trupper invaderade Krim och de östra provinserna av Ukraina. Sedan dess har västvärlden med varierande framgång försökt använda ekonomiska sanktioner mot Ryssland. När Putin angrep Ukraina i februari 2022 trodde många, säkert han själv också, att kriget skulle kunna vinnas relativt snabbt. Det kallades en specialoperation och beskrevs i det officiella Ryssland som en fullt rimlig insats.
Hur ser vi på kriget i Ukraina? Snart två år senare håller Ukraina emot, än så länge relativt väl understödda av västliga länder. Längs fronten bombas städer sönder och samman och det kommer att ta decennier att återuppbygga landet när väl striderna är slut. Frågan är om kriget i Ukraina ska betraktas som något stort, avgörande, i vår samtid eller om det är en bagatell, eller något som kan tillåtas pågå samtidigt som allt annat?
Är krig normalt? Inte minst gäller detta underhållning, idrott och andra aktiviteter, som inte kan beskrivas som livsavgörande eller ha högsta prioritet. Är OS i Paris något som ska pågå mitt under ett krig i Europa? Hur ”normalt” är det att bortse från att det pågår ett krig? Kommer kriget i Gaza pågå nästa sommar? Är det då rimligt för olika länder att mötas i ett sportsligt mästerskap? Var går gränsen för normalitet?
När ska vi bry oss? Hela frågan kan vidgas till en fråga om de globala nödlägena. En miljon arter (av planetens åtta) är hotade av människans framfart. Vi har ett pågående hot om irreversibla klimatförändringar, hot mot livsmedelsförsörjning och vattenresurser, osv. Är det rimligt att bortse från tillståndet i världen för att umgås och tävla i olika idrotter? Eller när blir det orimligt? Hur allvarligt måste världsläget bli för att OS i Paris eller kommande OS ska ställas in?
Vad är viktigt? Man kan också fundera på vilket ansvar individen har. Politiska ledare som har möjlighet att påverka världsutvecklingen kan välja att göra en insats för mänskligheten. Eller, som i fallet Fredrik Reinfeldt, ägna sig åt Svenska Fotbollsförbundets utveckling. Han kunde ha använt alla sina politiska kontakter till att påverka något av det som verkligen betyder något. Men han valde fotbollen. Antagligen för att fotbollen är viktig för honom. På samma sätt har vi alla ett val. Vi kan använda vårt engagemang för något viktigt. Och vad som är viktigt bestämmer vi själva.
En framtida gåta Varför gjorde ni ingenting, kommer framtidens generationer fråga? Ni visste vad problemet var, ni visste vad som behövde göras och då valde ni att spela spel. Kommer framtida arkeologer att hitta förklaringen bakom detta?
Hans Abrahamsson är en freds- och utvecklingsforskare vid Göteborgs Universitet som jag lyssnat till flera gånger. Och alltid fått något nytt, tänkvärt, att fundera på. Hur man ska förstå den pågående samhällsutvecklingen är något av det Hans Abrahamsson hjälper till att begripliggöra. Inget undantag den 6 december då han föreläste på Arena Första Lång i ett arrangemang av Ingenjörer för Miljön. (Se länktips nedan).
Vägen bort från konflikterna och polariseringen Vår tids stora omdaning är namnet på en bok Hans Abrahamsson gett ut om som hans föredrag till stor del kretsar kring. Slutsatsen är att det behövs möten, mötesplatsen, lyhördhet och en insikt att ska verkningsfulla åtgärder och förändringar genomföras behöver de berörda människorna vara delaktiga. När åtgärder exempelvis planeras i försummade (utsatta) områden ska dessa inte sättas in FÖR de boende, utan MED de boende. Det blir kontraproduktivt om myndigheter ser på befolkningen som omyndiga medborgare. Top-down behöver ersättas med bottom-up och respekt för de berördas erfarenheter och behov.
Tre idéströmningar Riktigt intressant blir det när Hans Abrahamsson beskriver de idéströmmar som präglat efterkrigstiden. Han skissar fram inte en vanlig vänster-höger-skala, utan en karta, där tre olika bärande idéer konkurrerar om uppmärksamhet och bejakande från befolkningen. För det första den idé som inkluderar frihet och utveckling. Det är här marknadens aktörer tar plats och där mycket av den materiella tillväxten ägt rum. För det andra den idé som handlar om rättvisa. Här handlar det om att människor ska ges rimliga och rättvisa förutsättningar att växa och leva sina liv. För det tredje finns en tydlig idé om säkerhet. När mycket av samhället förändras och när basala krav känns osäkra växer längtan efter trygghet och säkerhet. Dessa tre idéer finns samtidigt och omfamnas också samtidigt, är min tolkning, av alla människor. Avgörande för våra värderingar blir hur vi som individer väger dessa motsatta strömningar mot varandra.
Sammanvägning – inte antingen /eller Ur hållbarhetsperspektiv skulle man kunna lägga till en slags pendel över de tre idéströmningarna. Detta är min personliga reflexion för att bilden av de tre idéströmningarna också ska kunna fånga det långsiktigt hållbara. En hängande pendel över mittpunkten i triangeln Frihet, Rättvisa, Säkerhet skulle kunna indikera hur olika beslut viktas i relation till det långsiktigt hållbara. Vi kan inte ge upp säkerheten, vi kan heller inte avstå vår frihet eller våra möjligheter att välja en ny utvecklingsväg. Varje beslut innehåller någon del av de tre idéerna. Viktningen skulle kunna illustreras med hjälp av en hängande pendel.
Bild ur Hans Abrahamssons presentation
Längtan efter en stark ledare Ska vi förstå Trump, Bolsonaro i Brasilien och Milei i Argentina är det att de fångar upp en motreaktion i riktning mot säkerhet, trygghet, nationalism och lovar en slags återgång till något välbekant och tryggt. Missnöje och osäkerhet kring vart världen är på väg fångas upp av politiker som sätter ord på längtan efter det som känns tryggt. Den starke ledaren träder fram.
Dikeskörningen kan bero på fel underlag Rubriken för Hans Abrahamssons föredrag var ”Håller Sverige på att köra i diket ─ om konsten att värna demokrati och social hållbarhet”. Han hade valt ut fyra politikområden av stor vikt för den sociala hållbarheten, där politiken snarare riskerar bygga på opinionsundersökningar av individers (många gånger oreflekterade) åsikter än på evidensbaserad forskning. Detta, menar Hans Abrahamsson, gäller för såväl den nuvarande kriminal- och migrationspolitiken som för kultur- och klimatpolitiken. I sin presentation förklarade han sammanhanget mer i detalj.
Opinionen är kanske inte alltid sann Hans Abrahamsson pekar på att politikerna har tappat en stor del av kontakten med sina väljare. Därmed riskerar de politiska initiativen att inte på bästa sätt spegla opinionen. Han påpekar att opinionsmätningar som görs många gånger har 50-procentiga bortfall, dvs det som politikerna tror ligger i allmänhetens intresse kanske bara till en mindre del motsvarar medborgarnas förväntningar. Där ligger en stor risk för att politiken varken löser problemen eller uppfattas av medborgarna att vara rimlig. Jag skulle kunna lägga till att det finns en övertro på mätbarhet. När vi har t.ex. i genomsnitt 65 kvadratmeter boyta per person i Sverige speglar det väldigt dåligt hur folk faktiskt bor.
Varsamhet med orden En annan poäng som Hans Abrahamsson lyfter är hur vi använder begrepp. Han tar exemplet ”förebyggande” åtgärder när det gäller kriminalpolitiken. I vanligt tal brukar det handla om hur samhället satsar på skola, omsorg, fritidsaktiviteter för barn i riskzonen. Den nya regeringen använder begreppet för att beskriva hur unga människor ska dömas vid lägre ålder för brott de begår. Det är en demokratibekymmer när orden inte längre har samma innebörd. Man pratar bokstavligen förbi varandra.
Ska socialtjänsten stå till tjänst? Och när vi ändå är inne på orden och deras innebörd kan nämnas hur Hans Abrahamsson stillsamt poängterade att det kanske är dags för myndighetsutövningen inom socialtjänsten att mer handla om sociala tjänster ur ett brukarperspektiv. Att stå till tjänst i det sociala arbetet.
Mer info Den halvannan timme Hans Abrahamsson talade var fylld av klokskaper och det går inte att återge allt här. Men en länk som kan ge fortsatt hjälp är den som heter omvärldskunskap. Se länklista nedan.
Nog är det anmärkningsvärt att Tidö-regeringen aktivt avstår från att verka för en värld fri från atomvapen, eller kärnvapen som många säger. Mellan den 27 november och 1 december hade FN en konferens kring den konvention som på FN-språk förkortas TPNW. Till den typen konferens har Sverige i decennier sänt en ungdomsdelegat. Men inte nu. Och man bryr sig inte om att ens närvara. Arbetet för nedrustning och för att få länder att säga nej till atomvapen är inget Tidö-regeringen bryr sig om.
Historiskt har Sverige varit drivande Sverige var aktivt i FN på 1960-talet. Vi tog plats och fick också gehör för många utspel. Inte minst Alva Myrdal och Inga Thorsson engagerade sig i ett arbete för ett icke-spridningsavtal, där FN:s medlemsländer skulle förbinda sig att inte skaffa kärnvapen. I Genève pågick under 16 år nedrustningsförhandlingar, där Sverige var aktivt. Att Dag Hammarskjöld var generalsekreterare under flera år spelade också roll. Idag bryr sig Sverige inte om att försöka bidra till avspänning i världen.
Varför tror Tidö-gänget inte på freden? Att inte bejaka en FN-konvention som Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons, (TPNW) , att inte ens skicka en observatör, så som NATO-länderna Norge och Tyskland gjort, är en sorglig för att inte säga förkastlig och orimlig handling. Tidö-regeringen klarar tydligen inte att samtidigt hålla kortsiktiga och långsiktiga perspektiv levande. Kortsiktigt må det vara motiverat att markera mot Putins Ryssland. Långsiktigt måste vi ändå rimligen tro på freden som grund för samhällsutvecklingen.
Det dolda syftet är väl att NATO-processen gått i stå Istället signeras idag den 5 december ett bilateralt avtal mellan USA och Sverige, som ger USA rätt att använda svensk mark för militärt bruk. Det är inte NATO som kräver detta, utan det är ett bilateralt avtal mellan två länder. Möjligen döljer sig här en motivering som ingen vill använda öppet: att Turkiet och Ungern under lång tid kommer att förhala godkännandet av Sverige som NATO-medlem. Och att denna bilaterala överenskommelse syftar till att underlätta för USA att snabbt placera stridskrafter på svensk mark oavsett hur lång tid NATO-förhandlingarna tar. Men kan också ana att avtalet banar väg för utplacering av amerikanska vapen på svensk mark. Det står i den svenska NATO-ansökan ingenting om att atomvapen eller kärnvapen skulle undantas. Undantag som t.ex. Norge har.
Vapensilos, någon? Det blir väl rusning nu från kommuner där SD är med och styr, rusning efter att få chans att få vapensilos uppförda på kommunal mark. Ungefär som de tidigare talat om att kommuner ska hålla sig framme för att få atomkraft inom kommungränsen. Oavsett vapen eller energiproduktion ─ dessa installationer blir utmärkta måltavlor i en framtida utpressningssituation, där någon despot vill tvinga Sverige till eftergifter. Det räcker ju med en drönare…
