Category Archives: Nya perspektiv

Bortom tillväxten

Posted on by
Reply

”The post growth economy is coming to us – by design or by desaster”. Detta säger en ekonomiforskare från Tyskland, Niko Paech, i en intervju på YouTube – länk se nedan. Fler och fler forskare kommer till tals angående tillväxten, ekonomin och hur vi behöver ett nytt paradigm som håller ihop olika, delvis motstridiga, intressen.

Vetenskapligheten ger utrymme för skeptiker
Alarmister brukar skeptiker benämna de personer, som ständigt påpekar hur allvarligt läget är. Skeptiker och förnekare tar gärna position utifrån ett tolkningsföreträde. Klimatfrågan är ett sådant exempel. Eftersom IPCC inte med 100% säkerhet kan fastställa den mänskliga påverkan på den pågående klimatförändringen raljerar skeptiker och förnekare gärna kring den osäkerhet som vetenskapen per definition måste förhålla sig till. Vi vill gärna tro att det blir en sommar även i år, men 100% säkra kan vi inte vara.

Kakan krymper
Ekonomer delas inte normalt inte in i skeptiker och alarmister. Inte ännu. Men det skulle inte förvåna om vi om 5 år talar om tillväxtskeptiker och tillväxtsupporters. Nödvändigheten av en ständig ekonomisk tillväxt tycks vara en förutsättning för ett antal kalkyler på statsekonominivå. Hur ska våra växande och åldrande befolkningar få en allt större del av den offentliga kakan? När kakan slutat att växa?

Ûberkonsumtion
Samtidigt har Niko Paech rätt. Ekonomin efter tillväxten är på väg emot oss. Antingen som en planerad händelse eller som en katastrof. Jorden och naturens förutsättningar sätter absoluta gränser för resurs- och energiuttag. Ûberkonsumtionen driver en überproduktion som tvingar fram en überekonomi. Vi konsumerar numera långt över vad jorden naturligt återskapar och tär därmed kraftigt på ”kapitalet” istället för att skörda överskottet. Det Niko Paech föreslår är kraftigt förkortad arbetstid som ett sätt att dra ner konsumtion och produktion, samtidigt som han inser att ett sådant förslag skulle möte kraftigt motstånd.

Ta ledigt
Arbetstidsförkortning för att rättvist sänka konsumtionsnivån skulle troligen bara fungera om den blir lagstadgad.   Istället för att krisbranscher drar ner sina volymer skulle vi alla dra ner på vår arbetstid. Istället för att några blir arbetslösa skulle vi alla ”ta ledigt” någon dag per vecka. Rimligtvis samtidigt sänka lönen och dra ner på konsumtionen, framför allt den konsumtion som sker utöver de basala behoven.

Lördagarna – minns ni?
Vi slutade arbeta på lördagar på 60-talet, 40-timmarsveckan med 5 vardagar och en ledig lördag blev praxis. Det är ingen naturlag att arbetsveckan ska se ut på det sättet. Det är fullt tänkbart att vi alla går ner till 32 timmars arbetsvecka. Möjligen skulle det vara praktiskt att införa detta i form av två lediga halvdagar: måndag förmiddag och fredag eftermiddag. Eller så gör arbetsmarknadens parter upp hur de 32 timmarna fördelas.

Nya helgdagar: hela jul och nyårshelgen
En möjlighet är att införa ett antal nya helgdagar, då i stort sett hela befolkningen blir arbetsbefriad. Från den 23 december och till den 2 januari skulle kunna vara ett antal sådana dagar. Eftersom de i praktiken har blivit en sammanhängande ledighet för väldigt många som tar semester, kompledighet och annat för att få vara lediga över jul och nyår. Varför inte lagstifta om detta, när det ändå är praxis?

Hur som helst. Niko Paech har rätt. Vi behöver planera för ekonomin bortom tillväxten, diskutera olika lösningar, vrida och vända på argumenten. Annars möter vi katastrofen.

Länktips: Intervju med Niko Paech. http://www.youtube.com/watch?v=zTgqVNMaSmU.

Vägen till det hållbara 2030?

Posted on by
1

Det är inte helt vanligt att en bok eller en rapport försöker greppa helheten kring en hållbar utveckling. I november 2012 gjorde Naturvårdsverket ett försök genom att publicera Christer Sannes 140-sidiga rapport ”Hur kan vi leva hållbart 2030?”. (Länkar se nedan). Teknikutveckling, energi- och resursanvändning, ekonomi och samspelet mellan olika utvecklingsspår redovisas huvudsakligen ur ett svenskt perspektiv, samtidigt som den globala dimensionen ständigt gör sig påmind i Sannes läsvärda skrift.

Jobben
En sällan diskuterad motsättning lyfts i rapporten, den mellan politikers vision om mer jobb och ökad sysselsättning å ena sidan och näringslivets effektiviserings- och rationaliseringssträvan som, å andra sidan, handlar om att spara arbetstid och i förlängningen producera samma volym och resultat med färre arbetade timmar, färre anställda. Näringslivets produktivitetsökning som möjliggör löneökningar står på så sätt i motsatsförhållande till politikers strävan att få fler människor i arbete. Delvis döljs denna motsättning av företagens expansionsvilja. När fabriken säljer mer behövs fler som arbetar.

Mjölken
En sektor där rationaliseringen är tydlig är jordbruket. Mekaniseringen av jordbruket och sammanslagning av jordbruksenheter har det senaste halvseklet inneburit att tusentals arbetstillfällen försvunnit. Mjölkningen, som fortfarande kunde vara manuell för 50 år sedan ersattes först med mjölkningsmaskiner och senare med helautomatiska mjölkningsrobotar. De dyra mänskliga händerna ersattes med investeringar i avancerad teknik. Korna producerar dessutom 5-6 gånger mer mjölk per år än innan racet började. Hur människor, djur och natur påverkas av dessa åtgärder har varit sekundärt. Överordnat har varit att öka ”lönsamheten”. Nu står vi där med en mjölkproduktion i Sverige som har gjort allt för att rationalisera, inte får betalt för sina kostnader och nu endast har kvar att rationalisera bort sig själv.

Konsumtionsfällan
Hur vi använder ett ökat konsumtionsutrymme redovisas i Sannes rapport. När vi tjänar mer konsumerar vi mer. Frågan blir då hur vi på ett privat plan kan se vår ökade köpkraft i ett nytt ljus. Går det att avstå ökad konsumtion när resurserna finns? Om målet är att höja sin lön, skaffa sig en bättre privatekonomi, bättre boende, mer prylar, fler resor… hur gör vi för att använda vår ökade köpkraft på ett hållbart sätt? Detta är ingen enkel förändringsprocess. Socialt och kulturellt finns en djupt rotad målbild av vad som kännetecknar framgång och välstånd i livet. Visst finns det människor som sparar, som betalar av sina lån, som delar med sig. Men en stor andel av en ökad disponibel inkomst används för konsumtion. Vilka mekanismer som ska bryta denna trend är nödvändigt att diskutera och samtidigt ha i åtanke att konsumtions- och volymökningarna är många företags överlevnadsmöjlighet. Företag med anställda, som ska ha lön och löneökningar…. På två sätt sitter vi fast i dagens konsumtionsfälla.

Sluta blunda
De politiska partierna blir irrelevanta om de fortsätter blunda för dessa systemfel, som vi måste tackla på ett rättvist och uthålligt sätt. Idédebatten i de politiska partierna måste börja handla om hur vi bygger det hållbara samhället, där globalt rättvis välfärdsökning snarare än ekonomisk tillväxt är det eftersträvansvärda. Där allmänintresset ställs över varje särintresse.

Länktips: Powerpoint om rapporten ”Hur kan vi leva hållbart 2030?”  här.
Rapporten kan laddas ner här.
Kortkort sammanfattning i text här.

Kompensera för feltänket?

Posted on by
Reply

Nu kommer rapporter om att mindre än 1 procent av resenärerna hos SAS frivilligt väljer att kompensera sina flygresor. I radions Studio Ett den 28 januari förklarade en representant för SAS att klimatkompensation framför allt är ett val för de resenärer som bokar via SAS hemsida. En delförklaring som nämns är att företagen samlar ihop sina resor och klimatkompenserar alla resor i en klump inför årsbokslutet.

Varför kompenserar vi inte?
Hur kommer det sig att så få resenärer väljer att kompensera sina resor? Är det fel väg att gå? Är det ett annat system som behövs? Är det för komplicerat att kompensera? Känns det meningslöst? Hur kommer det sig att svenskar som reser mycket och också anser sig klimatmedvetna, som källsorterar och köper energismart belysning inte kompenserar för CO2-utsläppen när de köper sin flygresa?

Flera mekanismer
Klimatet är en fråga som engagerar på flera sätt. Utsläppsrätter har nu införts även för flyget, något som kommer att kunna medverka till att påskynda minskningen av flygets miljö- och klimatpåverkan. Utöver det egna arbetet kan flygbolagen erbjuda klimatkompensation. Resenärerna kan enkelt addera en kostnad för trädplantering eller energiprojekt. Kompensation ska användas när alla andra rimliga åtgärder är vidtagna. Kompensation kan vara bra, men den löser inte grundproblemen.

Positiv livssyn
Mycket av de senaste årens miljödebatt har framställts som en fråga vi bör ha dåligt samvete för. Det är moraliskt korrekt att korrigera för sitt eget och andras felaktiga beteende. Men är verkligen kopplingen till moral och etik en långsiktigt framkomlig väg om syftet är att få till varaktiga beteendeförändringar? Livet måste vara bejakande, inte en försakelse. Särskilt inför och under en semesterresa vill vi koppla av, känna att vardagens bekymmer är långt borta och att vi kan få känna oss lite bortskämda, serverade god mat, festliga upplevelser och sol, sol, sol…

Lösningen ligger hos oss själva
Kanske är det så enkelt. Semesterresan är vårt andningshål, en ventil i vardagens gråa ansvarstagande, och den är svår att kombinera med ett återhållsamt, korrekt beteende. Slutsatsen blir att – som alltid – lösningen ligger hos oss själva. Det är genom att inse att det vi gör för planeten, för barn och barnbarn gör vi inte primärt för att tillfredsställa vårt eget gnagande samvete utan för att det är en självklar gärning. Vi lånar planeten de cirka 80 år vi vandrar här. Vi har ingen rätt att lämna planeten i sämre skick än när vi kom. Det ligger ingen uppoffring i detta. Det är ett självklart förhållningssätt. Faktum är att vi bör sträva efter att göra planeten en ännu bättre plats att leva på, så att andra människor i nutid och kommande generationer har fördel av vår tid på jorden.

Helheten
Ur detta kommer slutsatsen att klimatkompensation är som plåster. Den löser inte grundproblemet, kompensationen bromsar de allvarliga klimatproblemen en aning. Men det är genom en konsekvent eliminering av de system, som skadar förutsättningarna för liv på jorden som vi kan vända utvecklingen. Och då kan vi inte blunda för fattigdomen, ojämlikheten, akuta försörjningsproblem, sociala orättvisor och allt annat som måste betecknas ohållbart. Och när den förändringen på allvar önskas av tillräckligt många människor kommer den att ske.

Metod? Konkretisera. Tänk nytt.
Invändningen är solklar. Det går inte att ställa om hela samhället på en gång. Det är stegvis vi kan fasa ut de ohållbara strukturerna och ersätta dem med hållbara, rättvisa system. Det är genom konkreta, små steg vi kommer närmare målet. Ett sådant steg skulle kunna vara att de 800 miljonerna rikaste människorna anstränger sig att hjälpa de 800 miljonerna fattigaste. *) Globala lösningar på mikronivå. Tänk nytt.

Kompassen
För att de små stegen ska bli meningsfulla måste vi ha en kompassriktning. Just nu känns det som de flesta kompasser snurrar runt, runt. Kortsiktiga hänsyn ställs mot långsiktiga mål. Jobb mot skog, gruva mot renar, guld mot gröna skogar. Så kan vi inte ha det.

*) Man bedömer att cirka 800 miljoner människor inte har tillgång till rent dricksvatten idag.

Länktips: Klimatkompensation: http://uandwe.se/tjanster/klimatanalys/.

Klimat och ekonomi – vilka risker vill vi ta?

Posted on by
Reply

Referensramarna för vår världsbild formas av den information vi tar till oss och av den tidigare kunskap vi tillägnat oss. När vi ska förhålla oss till den information som når oss via medierna kan det vara viktigt att kritiskt värdera källan till information. Vem är det som säger detta? Varför, och i vilken kontext? Är informationen i linje med annan information jag tidigare bejakat och integrerat i min kunskapsbank? Eller står informationen i strid mot de fundament jag byggt min världsbild på?

Fem kategorier
Det finns två områden som debatteras flitigt, men där lösningarna på problemen tycks lika avlägsna som någonsin. I båda fallen finns det en kategori teoretiker som diskuterar sina ämnen ur ett forskarperspektiv, en annan kategori makthavare och intressenter som driver sin agenda, en tredje kategori politiker som vinklar argumenten för att de ska passa in i den önskade politiska dagordningen, en fjärde kategori journalister och mediapersoner som ser till att vinkla ett visst urval av tillgänglig information så att denna vinkling i sig blir ett kontrasterande synsätt och därutöver en femte heterogen kategori av tyckare med olika ställningstaganden som tycker att frågorna är viktiga och försöker påverka de nämnda fyra kategorierna och resten av samhället med sina tankar och sitt arbete. (Till denna femte kategori räknar jag f.ö. mig själv.)

Exempel: Klimat
Klimatfrågan kommer ofta upp. En överväldigande del av forskarvärlden står bakom IPCC:s slutsats att människans livsstil med framför allt utsläpp av CO2 och metan påverkar växthuseffekten, som i sin tur på ett komplext sätt leder till höjda temperaturer på jorden, både i luften och i havet. Förändringen framställs som en viktig del av den antropocena tidsepok vissa framstående och tongivande forskare utropat. (Se länktips nedan kring detta). Mot detta står en brokig skara, delvis högljudda forskare och opinionsbildare, som anser att slutsatserna är förhastade och att hotet om klimatförändringar är överdrivna. Skeptiker och förnekare kallas de, på en glidande skala.

Exempel: Ekonomi
Lika ofta är världsekonomin på agendan. Har tillväxten, som ofta skett baserad med immateriella värden som grund, nått vägs ände? Kommer vi att få leva med en långvarig ekonomisk lågkonjunktur, en recession, under lång tid? Kommer världsekonomins obalanser och icke-hänsynstagande till realiteter som råvarutillgångar, energiomställning, social rättvisa, fattigdom, miljöhänsyn, utsläpp, en växande medvetenhet om baksidan av den kapitalism vi trott på… kommer dessa faktorer att på allvar förändra makthavarnas syn på sin roll för samhället? Kommer insikter och verktyg som CSR, GRI och Shared Value att på allvar förändra systemet inifrån eller utifrån?

Graden av riktighet
Om vi återvänder till klimatfrågan kan den beskrivas som en fråga som debatteras på fel sätt om fel saker. Tolkningsföreträdet om rapporter och forskningsresultat är en ständig kamp mellan skeptiker och företrädare. ”Nu finns minsann en rapport som pekar på att hotet om klimatkatastrof varit överdrivet” kan det heta, och nästa dag en annan rapport som bekräftar riktigheten i IPCC:s bedömningar. Som om frågan primärt handlar om att med forskarens krav på övertygande bevis och repeterbara försök bevisa att klimatet förändras, i vilken takt och om människan spelar någon roll i detta. I det mediala armbågsspelet tycks det viktiga vara för både förespråkare och kritiker att få just sin ståndpunkt spridd och bekräftad. Som om frågan handlar om träffsäkerheten i den vetenskapliga analysen. Det är hög tid att de som försöker få klimatfrågan att handla om den vetenskapliga träffsäkerheten i forskningen inser att det är inte det perspektivet som är avgörande.

Vad som inte diskuteras
Den riktigt viktiga frågan handlar om hur vår civilisation påverkas av det snabbt förändrade klimatet på jorden, samt kanske ännu viktigare hur fundamenten för livet på jorden påverkas, ekosystemen, de subtilt formade system, som möjliggör biologisk mångfald och en både vacker och fungerande planet på land och i havet, där systemen är sammanflätade på ett sätt som vi bara förstår till viss del. Vi ser hur reservoarerna i Anderna och i Himalaya krymper, hur vattentillförseln hamnar mer och mer i fokus, något som förändrar livets förutsättningar för flora, fauna och miljarder människor. Indikatorerna är starka. Vad det innebär diskuteras inte. Stormar, oväder, ökade temperaturer, bränder, ökad nederbörd, bortspolat jordlager, översvämningar… flera andra effekter drabbar urskiljningslöst och är svårast för fattiga länder att hantera.

Vilka risker ska vilka få ta?
Hur vi ska organisera våra samhällen för att hantera allt detta diskuteras inte. På samma sätt som hur vi som samhällen och civilisation bör förhålla oss till risktagande på denna fundamentala nivå. Vilka är det som ska chansa med vår framtid som insats och vilka risker är vi benägna att acceptera att dessa chanstagare tar?

Ekonomisk teori
På snarlikt sätt förhåller det sig med vårt ekonomiska system. I den fåfänga och utopiska jakten på korta egna vinster inom en evig tillväxt har beslutsfattarna med finansmarknaderna som hemmaplan till synes försatt en stor del av oss alla i en bekymmersam situation. Kortsiktigt löser man problemen genom ökad belåning, skuldsättning och genom att minska de offentliga utgifterna. Långsiktigt ökar problemen. Framtiden intecknas. Våra barns och barnbarns handlingsfrihet blir mer och mer beskuren. Forskare och nobelpristagare tvistar nu om riktigheten i de paradigm av skiftande slag man ställt sig bakom. Som om det viktiga är att ha haft rätt och att inte behöva erkänna att man inte hade riktigt på fötterna. När miljoner människor i EU och framför allt i utvecklingsländerna drabbas av den misslyckade ekonomiska politiken är teoretikerna primärt inte intresserade av verkligheten utan av vilken modell som ska vinna över den andra.

Samhället spricker
Framför våra ögon krackelerar bilden av ett begripligt samhälle. De skarpaste hjärnorna tävlar om att ha rätt i teorin, vare sig det gäller klimatförändringar eller världsekonomin. Politikerna måste förhålla sig denna diskussion samtidigt som verkligheten visar upp en helt annan bild: påtagliga klimatförändringar, miljoner människor som drabbas redan idag när vi inte ens nått 0,8 graders temperaturhöjning och miljoner människor som tvingas till stora uppoffringar i sin livsföring för att konsekvenserna av den förda ekonomiska politiken drabbar dem med full kraft. Förändringen, såväl till form, metod och innehåll, diskuteras inte. Titanic seglar vidare.

Kampen om livbåtarna
Särintressena arbetar frenetiskt för att påverka politiker och andra beslutsfattare. Man trängs och knuffas för att inte missa någon av de livbåtar som Titanic trots allt erbjuder. I USA investerar kapitalet i valkampanjer och säkrar särbehandling. I Bryssel vimlar det av lobbyister som vill bromsa lagstiftning, som skulle kunna missgynna särintressen. I lokala parlament handlar det kanske mer om att säkra win-win-lösningar.

Partierna som varuhus
Men vem kämpar för helheten? Vem slåss för framtida, ofödda barn? Vem driver med framgång frågorna ur ett ensidigt allmänperspektiv? Inte ens de politiska partierna orkar idag hålla allmänintresset i fokus. Den legitimitet de politiska partierna borde ha just för att de kan balansera särintressena på ett för samhället, allas vårt bästa, framgångsrikt sätt håller på att tona bort. Fram tonar bilden av partier som varuhus i förslagsbranschen. ”Om vi paketerar vår politik så här så når vi maximalt med väljare…”, typ.

Lyssna till minoriteten
Att demokratin inte innebär majoritetens diktatur över minoriteten tycks bortglömt. Majoriteten har en skyldighet att noga väga in minoritetens synpunkter. Det är demokratins kanske viktigaste funktion, att synliggöra hur avvägningen bäst görs där olika intressen står mot varandra och att verkställa beslut, som bygger på i förväg beskrivna avvägningar. (Gruvbrytning kontra renbeten eller bevarande av ovärderliga naturvärden är sådana exempel i närtid).

Synliggör skillnader i betydelse
När det gäller klimatet och ekonomin är avvägningarna ännu viktigare. Vi blir alla förlorare om avvägningen görs på fel sätt, med fel process och med fel synliggörande av processen. Ska vi alla vara med och ta ansvar för framtiden, oavsett om det gäller klimatet, ekotjänsterna, ekonomin, fattigdomen, fördelningsfrågorna, jämställdheten… är det viktigt att dels vi alla inser vår egen roll i förändringsarbetet, dels att medierna, informationsförmedlarna, hittar ett nytt sätt att förhålla sig till värderingen av de frågor, problem och lösningar mänskligheten står inför.

Sätt in i sammanhang
Varje gång det rapporteras om en uppskakande händelse på andra sidan jordklotet borde media anstränga sig att placera in händelsen i ett tidsmässigt, geopolitiskt och kulturellt sammanhang. Världen måste bli mer begriplig om vi ska klara att förändra den nuvarande inriktningen, där händelsefragmenten kastas över oss som osorterade pusselbitar och ingen förklarar vad pusslet föreställer. Att öka mängden information hjälper inte. Det är förståelsen, empatin och delaktigheten i skeendena som är nyckeln till framtiden.

Länktips:
http://christerowe.se/2012/12/nr169-i-en-antropocen-tidsepok/.

Nya strukturella grepp för partierna

Posted on by
Reply

Det är inte lätt att vara partiledare för ett politiskt parti. Den senaste tidens debatt om Centerpartiets idéprogram sätter fingret på flera detaljer som egentligen alla partier borde fundera på. Man behöver en laguppställning som fungerar för att både hantera den egna organisationen, medlemmarna, de förtroendevalda, relationen till tidigare respektive möjliga väljare och – i regeringsställning – genomförandet av den praktiska politiken inklusive det kommunikationsbehov detta innebär. Hur ser en laguppställning ut, som löser alla dessa uppgifter på ett optimalt sätt?

Utblick
I Tyskland har man en partiledare, men varje parti utser också en ”kanslerkandidat”, dvs en person man tror har kapacitet och förmåga att vara och framstå både som vallokomotiv och en god exekutiv chef om partiet hamnar i maktposition. På så sätt påminner det tyska systemet en aning om det amerikanska. Man utser en kandidat som man hoppas ska kunna vinna valet och därefter kan leda landet.

Långa processer – snabba beslut
I Sverige tror vi att det är en och samma person som har förmågan att leda partiets inre arbete, samtidigt som man agerar talesperson och viktigaste företrädare för partiet utåt. Värdebaserade frågor och de långsamma förändringsprocesserna i det inre partiarbetet bygger ofta på traditionen med kongresser som beslutar om politikens innehåll. Den typen av demokratiskt förankringsarbete kan lätt kollidera med dagspolitikens behov av korta betänketider, kompromisser i förhandlingar, snabba beslut och raka besked. Är det rimligt att alla roller ska axlas av en och samma person?

Måste allt hanteras av partiledaren?
När det kommer till vägval och formuleringen av ideologiskt grundade ställningstaganden vänder sig organisationen till sin partistyrelse vars arbete leds av partiordföranden. Mycket av det löpande inre arbetet i partierna sköts av partisekreterare och andra i en stab. Löpande äranden kan delegeras, men till slut landar besluten, uttolkningen av besluten och kommunikationen av desamma på en och samma person: partiledaren. Här bidrar även media till att personfixeringen ökar.

Personfrågor svåra att hantera
I modern tid är det ett antal partiledare som fått gå efter kort tid: Lennart Daleus, Maria Leissner, Håkan Juholt. Min gissning är att detta beror på att personfrågor är svåra att hantera i föreningssammanhang. Objektivitet och analys underställs lojalitet och behovet av att ingå i ett kollektiv, kretsen av beslutande personer. Det kanske krävs mod att framföra avvikande åsikter. Informella hierarkier krånglar till det. Distrikten och lokalavdelningarna har ordföranden som i givna lägen förväntas agera eller åtminstone ha en åsikt. Det är nog inte lätt att vara partiledare.

Nya strukturer
Kanske är det dags för partierna att fundera på hur man bäst organiserar sig för att möjliggöra både en intern debatt, en intern demokrati, en tydlig beslutsgång och en valvinnande kommunikation. Den struktur som gällde före sms och internet, före Youtube, bloggar och Skype kanske inte är optimal när vi har ett överskott på information och allt svårare att navigera i en värld, där mottagare har blivit avsändare och där yta många gånger värderas högre än sakkunskap och djup.

Färre medlemmar
Det parlamentariska systemet hotas dessutom av att partierna lockar färre och färre medlemmar. Urvalet av representanter blir därmed mindre och ur detta följer logiskt en svårighet att hitta personer som har lämplig bakgrund och personlighet att ta på sig ett uppdrag. I Norrbotten har 100 förtroendevalda slutat sedan valet 2010, läste jag. Ställer vi orimliga krav på våra folkvalda? Hur kan vi organisera den representativa demokratin på ett modernt sätt?

Det finns fler frågor än svar, men de flesta politiska partierna borde ta sig en ordentlig funderare på dessa strukturella frågor. I god tid före 2014 års dubbelval.

Outside the box – Kamelfarm

Posted on by
Reply

Somalia är Afrikas kameltätaste land. Och ändå ligger hela Sahara väster om Somalia och Khartoum, Sudans huvudstad, inte i Somalia. Khartoum har Afrikas största kamelmarknad, som jag besökte för ett par år sedan. Det finns olika kameler, både till färg och storlek. En fin kamel kostade då inte ens US$ 1000,- men den var lite svår att få med sig hem med flyget… Det finns kameler även i Sverige, på Öland och på Orust. Och kanske snart i Angered.

Ta vara på kunskap
En grupp ur Svensk-Somaliska Vänskapsföreningen i Angered har utvecklat idén att starta en kamelfarm eller kamelgård. (Se ett YouTube-klipp på länken nedan). Eftersom det finns många somalier i Sverige och i Angered är det naturligtvis en intressant idé att ta vara på den kunskap som finns runt kamelskötsel, produkter och andra tjänster som kan erbjudas. Vi är lite tröga i Sverige på att se affärsmöjligheter och att ta tillvara dem. Är vi innestängda i våra tankelådor?

Kunskap, jobb, upplevelse, handel
Kameler tål olika temperaturer, de är duktiga på att lagra energireserver och kan användas på flera sätt. I Angered skulle de kunna användas för ridturer (med skötare), för upplevelseindustrin på olika sätt, som mjölkproducenter och på sikt kanske också för att ge kött, päls och andra nyttigheter. I juletid kan skådespel och interaktiva rollspel arrangeras, där djuren kan utgöra en naturlig inramning till historien om Jesu födelse ungefär som senast skedde vid Domkyrkan i Göteborg i adventtid, men mer återkommande. Kring djuren blir det möjligt att bygga en eventindustri, men också traditionella studiebesök för vuxna, skolklasser, produktförsäljning etc.

Ett första steg till Världsbyn?
Om framför allt tar vi tillvara den kompetens som finns hos de somalier och andra, som levt med kameler och vet vad de behöver, hur man bäst sköter dem osv. Betesmarker finns i nära anslutning till Angereds centrum, så det är mest en fråga om att komma igång. Även att bygga stallbyggnader och liknande skulle kunna ske som lärandeprocesser, för att ta till vara kompetens från andra länder och kunna utgöra kulturella markörer för att föra vidare kunskap över generationsgränserna. På så sätt skulle kamelfarmen kunna medverka till en annan intressant idé som bubblat länge i Angered: Världsbyn.

Knyt ihop staden och naturen
Projektet Utveckling Nordost inom Göteborgs Stad är det som har gett stöd och draghjälp för att utveckla kamelidén. Det som saknas nu är naturligtvis igångsättningskapital och att fler ser nyttan med att knyta ihop stadens människor med naturens förutsättningar.

Länktips:
http://www.youtube.com/watch?v=mo22IA9rfbk
http://www.utvecklingnordost.se

Tänk nytt för mer jobb

Posted on by
Reply

Arbete, jobb, sysselsättning, fas3, åtgärder, arbetslinjen, full sysselsättning, arbetslöshet, praktik, friår. Välkända ord för den som följer debatten om en av de viktigaste samhällsfrågorna. Ett meningsfullt arbete är också något som på ett mänskligt plan fyller en viktig funktion. Tillfredsställelsen i att göra något, bidra, känna sig behövd är viktig.

Lön och skatt – allas vinst
De flesta arbeten kompenseras med lön. Någon värdesätter arbetstagarens tid och avlönar hen. Så som systemet är uppbyggt är en del av löneinkomsten förbehållen det allmänna. Vi kallar det inkomstskatt och vid konsumtion heter det moms. Det innebär att varje person som har arbete också bidrar till allas välfärd.

Win win
Och omvänt: betalar man inte skatt bidrar man inte till vår gemensamma resurs. En regering som inte får in skatteintäkter har svårt att finansiera skolor, sjukvård, vägar och andra nödvändigheter. Så både den enskilde och vi alla, samhället, tjänar på att alla är med och bidrar. Därmed borde det vara en tydlig prioritering att få alla att hitta sin väg in i yrkeslivet.

Att sätta press
Verktygen för politikerna är trubbiga. Med sänkta bidragsnivåer har Alliansregeringen försökt skapa tydligare incitament för den enskilde att söka och ta de jobb som finns. Jag vet inte om metoden har lyckats. Det jag läst är att enskilda människor hamnat i kläm mellan välfärdssystemen. Svårt sjuka har tvingats söka arbete osv.

Nya verktyg
När verktygen är trubbiga får man ta fram andra verktyg. Efter sten hittade vi först brons och så småningom järn. Det är hög tid att hitta andra strukturer och andra sätt att organisera arbetslivet. Finare verktyg, nya strukturer, andra sätt att möjliggöra vars och ens livsväg. Coachning är populärt, men om yrkesvalen fortfarande är desamma som för 50 år sedan (industri-offentlig sektor-starta eget: var god välj) hjälper coachningen i liten utsträckning. Vi måste ha andra sätt att lotsa ungdomar och arbetssökande framåt.

Unga möter vuxna
Ett grepp vore att i mycket större utsträckning än vad som sker involvera näringslivet i skolans arbete. Låta elever få möta olika yrkeskategorier, låta dem få lyssna till vuxna med yrkeserfarenhet. Gärna yngre men också äldre. Vad var viktigt för dem? Hur tänkte de? Vad blev annorlunda än de tänkt sig? Mycket för att överbrygga världarna och för att i mötet mellan vuxna och ungdomar skapa förståelse för vikten av en bra start.

En mänsklig rättighet
Ett annat grepp är att se varje flykting och varje invandrare som en resurs. Alla har en historia att berätta. Låt dem göra det. Alla har rätt att bli lyssnade till. Det är en mänsklig rättighet som drunknat i dagens informationssamhälle. Genom att lyssna till varje medmänniska skapar vi en större förståelse och lägger grunden för en möjlig utveckling.

Stöd den sociala ekonomin och kooperativen
Ett tredje grepp kan vara att stimulera framväxten av lokala initiativ, gärna i kooperativ form, där männsikor med en gemensam vision formar sin egen framtid och spelar den roll de själva valt. I den sociala ekonomin frodas många sådana initiativ. Stöd dem och lyft fram dem som förebilder för andra. Det går. Det fungerar. Det är en möjlig väg.

Det är inte myndigheterna som utvecklar samhället
Det finns även utrymme för nya anställningsformer, där gränsen mellan egen företagare och anställd suddas ut. Där det viktiga är arbetets innehåll och formen inte är avgörande. Samhället utvecklas inte av regelverk och myndigheter, det är genom att bryta mönster och skapa nya möjligheter som samhället utvecklas. Det är lätt att fastna i invanda strukturer. Men det nya kräver andra strukturer. Ett sådant initiativ kallas egenanställning.

Jag ska återkomma till detta senare i vår.

Makten, maktlösheten och tiden

Posted on by
Reply

Samhällsvetare, filosofer och politiker har i drygt 100 år förklarat spänningar i samhället med en rad förenklade motsättningar: arbetarklass mot överklass, proletariat mot giriga kapitalister, massan mot eliten. Kanske går skiljelinjen idag någon annanstans. Kanske är det tillgången till ett levande språk som är avgörande. Eller så är det fråga om individens roll i helheten, fast på ett annat sätt?

Att styra eller inte styra
I arbetslivet finns två huvudkategorier. De som själva styr sin tid och de som inte gör det. Att relativt fritt styra hur man använder sin arbetstid har blivit både en statusmarkör och en bekräftelse på hur framgångsrik den enskilde är. Det har med chefsstrukturer att göra. Ju högre upp i en hierarki man befinner sig, desto friare bestämmer man över sin egen tid. Kanske måste det till viss del vara så. Bussföraren kan inte avvika från sin rutt, lärare kan inte ställa in sina lektioner, vissa yrken kräver närvaro på en viss plats en viss tid. Charlie Chaplin beskrev detta träffande i filmen Moderna Tider, där han parodierade det då nyligen införda löpande bandet.

Frihetens baksida
Vissa företag och chefer inser problemet med alltför låsta arbetsuppgifter och uppmuntrar en viss flexibilitet. Butiksanställda får omväxlande packa upp, fylla hyllor och sitta i kassan tex. Men i grunden finns ofriheten där. Butiken skulle inte fungera om alla avvek för att gå på en viktig konferens samma dag. Omvänt kan det vara svårt att ständigt välja uppgifter bland en mängd sysslor som behöver göras. ”Ska jag ringa en person eller ska jag gå igenom budgeten?” ”Räcker det om jag gör denna rutinuppgift imorgon?” Även för den som har maximal frihet uppstår svårigheter, dock av ett annat slag.

Svår omställning
Extremfallet är naturligtvis det militära systemet. Åtminstone när jag gjorde lumpen för flera decennier sedan var det ständigt någon annan som genomgående hade bestämt hur tiden skulle användas. Undantag: se * ) . Även inom idrotten finns exempel på hur individen underordnas planeringen. Det tragiska fallet med Mikael Ljungberg, brottaren, som när karriären var slut inte klarade omställningen från en totalt styrd tillvaro till en helt fri är kanske det tydligaste exemplet.

Grunden till frustration
På ett mänskligt plan tror jag att vi behöver en frihetszon, där vi kan utveckla egna tankar, göra våra egna prioriteringar, välja vad vi lägger vår tid på. Samhället har å andra sidan ett stort behov av ”kuggar” i ett maskineri. Att alla vet vad som ska göras och när. Att hitta en rätt anvvägning i detta är viktigt. Men här ligger också den motsättning jag hävdar är grunden till mycket av den frustration och det utanförskap som många känner idag.

Balansbehov
Makten och de maktlösa – denna motsättning handlar inte bara om beslutande på formell lagstiftande nivå eller på företagsnivå. Den som har makten över sitt eget liv och den som känner sig maktlös och som inte ens får styra en timme av sin arbetstid lever i olika världar. Inte förrän vi hittar en bra balans mellan frihetsbehovet och vår självvalda ansträngning för det gemensammas bästa kommer denna motsättning att försvinna.

Hur detta hänger ihop med andra tendenser i samhället ska jag utveckla i en annan text.

* ) Märkligt nog var vi ett litet gäng som utbildades militärt 1973-1974 som lyckades utforma, planera och genomföra vår egen avslutningsövning på dåvarande P6 i Ystad. Ett undantag som bekräftar regeln.

Reglerna kring arbete måste moderniseras

Posted on by
2

De senaste valrörelserna har till stor del handlat om ”jobben”. Hur partierna med olika slags åtgärder kan stimulera en ökad efterfrågan på arbetskraft alternativt att hjälpa människor att ”starta eget” som det brukar kallas. Men allt tycks utgå från en gammal bild av hur arbetslivet ser ut.

Vägen är krokig
En livslång fast anställning i produktionen blir mer och mer ett undantag. Det finns naturligtvis arbetstagare som stått 30 år vid ”bandet”, som därmed kvalificerat sig till guldklocka och samtidigt har stått för en kontinuitet och en tradition och/eller kvalitetsdimension i arbetslivet. Erfarenhet underskattas lätt. Men för flertalet unga är vägen in i arbete krokig, svår och kantad av motgångar. Går det att tänka annorlunda?

Klassiskt exempel: konstnärer
En yrkeskategori som länge har befunnit sig i ett slags ingenmansland, där regler för a-kassa, skatteregler och sjukskrivningsregler inte hängt ihop, är konstnärerna. Med tillfälliga projektanställningar, fritt skapande, odefinierbara tidsgränser ( vad är skapande tid – vad är ledig tid? ) och i vissa fall ett sammalsurium av anställningar, uppdrag, egen produktion, stipendiefinansiering, projektmedel, momsredovisning och arbetsgivaravgifter hamnar många konstnärer i ett administrativt svart hål. Ännu så länge har konstnärerna varit en så liten grupp att deras fall antingen har kunnat bortses ifrån alternativt har hanterats från fall till fall av någon tjänsteman. Men det som nu håller på att hända är att arbetslivet luckras upp för fler yrkesgrupper.

Illustrationen lärarvikarie
Lärare, framför allt vikarier, men även andra, har alltsedan kommunaliseringen av skolan kunnat hamna i en administrativ fälla. Kommuner med rymliga samveten har visstidsanställt lärare termins- eller årsvis. Formellt och ekonomiskt har lärare därmed varit arbetslösa från ”Den blomstertid” till uppropet i slutet av augusti. Tekniskt sett naturligtvis en besparing för kommunerna. Samhälleligt och mänskligt för både elever och lärare en orimlig lösning. Eller – kanske är det så vi ska se på arbetet framgent? Arbete pågår i perioder och däremellan är man – vadå ?

Kafka
För att få fast anställning i den offentliga eller den privata sektorn måste man ha arbetat. Inte ens Kafka kunde ha kommit på ett mer raffinerat scenario.  Arbetsgivare har lärt sig hur svårt det är att avskeda personal. Alltså testar man provanställning, projektanställning (visstid), vikarielösningar och alla möjliga sätt att hålla dörren öppen för ett enkelt ”Tack och hej, kul att du var här, men nu behöver vi inte dig längre”.

Ring Poolia
Bemanningsföretagen är ett annat illustrativt exempel på hur arbetslivet byter skepnad. Man flyttar ut ansvaret för det arbetsrättsliga ur företaget men behåller kompetensen. Låt vara att det kanske blir dyrare på kort sikt, men dörren hålls öppen för att med kort varsel minska personalkostnaden. För det enskilda företaget möjligen smart, för den enskilde en ökad osäkerhet och en svagare koppling till arbetsmarknaden.

Guldkantade konsultavtal?
Konsulter är de som först får sluta när företagen skär ner. Konsulter skiljer sig från bemanningsföretagen genom att upphandlingen är mer specifik. En viss uppgift ska lösas och ett resultat presteras. Om bemanningsföretagen står för att täcka personalbehovet står konsulterna för ett specifikt kunnande, ett uppdrag som ska utföras. Personalen på konsultbolaget kan ha varierande grad av anställningstrygghet. I vissa fall kan specialistkompetensen vara så viktig att den enskilde tjänar på att sluta sin fasta anställning och börja ”konsulta”. Men flertalet konsulter har en osäker framtid.

Tillfälliga jobb
Säsongsarbete, att ”kapa toppar”, jobba lite då och då som flyttgubbe, bärplockare, hamnsjåare, snöröjare, extra personal på byggen etc är en annan variant. I takt med att mycket i samhället mekaniserats och automatiserats har många av dessa arbeten försvunnit. Fortfarande bärs dock möbler. Fortfarande knackas gatsten och lossas bananer.

A eller F räcker inte
Jag tror att vi måste se på arbetslivet på ett mycket friare sätt. Att vi måste vänja oss vid att sysselsättning ser olika ut. Att det finns mer än A-skattsedel och F-skattsedel att välja på. Det är ett gammalt synsätt att dela in folk i arbetstagare och arbetsgivare / egenföretagare. Människor kan, precis som konstnärerna, ingå i flera olika sammanhang samtidigt. Man kan ha flera olika uppgifter och uppdrag samtidigt. Man kan ha rätt att disponera sin tid på ett annat sätt än enligt a-kassans digitala format. Lön, bidrag, stipendier och andra ersättningar kräver nya modeller för beskattning och redovisning av både tid och pengar.

System för de unga och för många andra
Vi ska naturligtvis bibehålla ett rättvist skattesystem, men det behöver moderniseras efter hur arbetslivet ser ut. Och framför allt utformas på ett sätt som gynnar marginaliserade gruppers väg in i arbetslivet: unga, människor med annan kulturell bakgrund, människor som vill testa en idé, som vill förverkliga något själva eller kooperativt. Systemen måste stödja detta.

Jag ska återkomma om hur det skulle kunna se ut.

Ett nytt sätt att utveckla

Posted on by
2

Ett nytt år. Ett nytt medvetande.  Världen står inför multipla kriser, de flesta av dem självförvållade. I tropikerna huggs regnskogen ner. Torka och översvämningar skapar lokala katastrofer. Men det är inte bara miljön som är i obalans.

Män som hotar kvinnor
I Indien har våldet mot kvinnor eskalerat till en punkt, där tillräckligt många protesterar tillräckligt starkt, kanske leder det till ändrade attityder. I delar av Kina går det 120 män på 100 kvinnor, hur man där och i andra länder ska hantera männens frustration över att inte få bilda familj är en fråga som sällan diskuteras. Varken celibat eller statliga bordeller lär lösa problemet. Så hur gör man?

Oviljan
I den rika världen lever och frodas egoismen, senast åskådliggjort genom att kongressen i USA tydligt visar sin ovilja att låta de allra rikaste dela med sig för att hela den amerikanska befolkningen ska leva under rimliga villkor. Det politiska systemet har uppenbara svårigheter att hantera alla obalanser. I USA extra komplicerat eftersom de rikaste är med och finansierar ”sina” kongressledamöters kampanjer.

Twitter-idé
Hans Rosling, mannen bakom Gapminder och som häromåret utsågs till en av de hundra globalt mest inflytelserika personerna, twittrar frekvent. På senare tid ofta om Centralafrikanska republiken, ett krigs- och våldshärjat land där utvecklingen står still eller t.o.m. går bakåt. Twitterflödet väckte en tanke hos mig. Tänk om vi hade möjlighet och kraft att samordnat fånga upp och förmedla information om ett land i taget.

Små synkroniserade insatser
Sverige kan inte lösa alla världens problem. Men vi kan göra viktiga punktinsatser. Kommunikationsplattformar finns. TED-Talks, You Tube, Flash-mobbar, Facebook, Twitter… vi har alla verktyg som behövs. Det som behövs är något som påminner om Missing People, fast för grupper av människor. Och inte för att de saknas, utan att för att vi behöver lära oss om olika länder för att se vilka lösningar vi kan föreslå. Ett slags gräsrots-SIDA, som kombinerar affärer, kunskap och hjälp och som bygger på att många kan göra lite grand.

Ett nytt sätt att möta behov
Björn Söderberg, entreprenör och företagare i Nepal, var i Göteborg häromveckan för att ta emot Göteborgs Stads internationella hållbarhetspris. Han har där på kort tid byggt upp livskraftiga företag. Det första byggde på idén att sälja julkort tillverkade av sopor. Tänk om vi lärde oss att bättre synkronisera olika aktiviteter: statens, näringslivets, entreprenörers, frivilligorganisationers, enskildas. Baserat på korrekta fakta och på de verkliga behov som finns skulle vi kunna visa på ett helt nytt sätt att utveckla bilateralt arbete.

Synkroniserad nytta
Ett litet urval länder eller regioner skulle kunna vara i fokus under ett år. Till att börja med en eller två regioner. För varje år adderas en region, eller ett land, till listan. Urvalet av regioner skulle kunna ske genom en sammanvägning av exportmöjligheter, individers och föreningars kontakter, möjligheten för svenska lösningar att göra nytta i regionen etc. Skolklasser skulle kunna utveckla kontakter via Skype och finnas med som historieberättare. Det är viktigt att återberätta det som sker, både när det händer och med lite perspektiv.

Vem ?
Det är genom att engagera oss för andra som vi hjälper oss själva. Det vi kan åstadkomma genom att synkronisera vårt intresse, vår kunskap och våra idéer för en specifik region bör kunna leda till mycket mer än det traditionella biståndsarbetet. I båda riktningar. Kanske är detta en uppgift för någon av de organisationer som har vana att verka ute i världen med volontärer, utbildning e.d.

Att vi måste tänka nytt för att möta de växande problemen är uppenbart.