Klimat och ekonomi – vilka risker vill vi ta?

Referensramarna för vår världsbild formas av den information vi tar till oss och av den tidigare kunskap vi tillägnat oss. När vi ska förhålla oss till den information som når oss via medierna kan det vara viktigt att kritiskt värdera källan till information. Vem är det som säger detta? Varför, och i vilken kontext? Är informationen i linje med annan information jag tidigare bejakat och integrerat i min kunskapsbank? Eller står informationen i strid mot de fundament jag byggt min världsbild på?

Fem kategorier
Det finns två områden som debatteras flitigt, men där lösningarna på problemen tycks lika avlägsna som någonsin. I båda fallen finns det en kategori teoretiker som diskuterar sina ämnen ur ett forskarperspektiv, en annan kategori makthavare och intressenter som driver sin agenda, en tredje kategori politiker som vinklar argumenten för att de ska passa in i den önskade politiska dagordningen, en fjärde kategori journalister och mediapersoner som ser till att vinkla ett visst urval av tillgänglig information så att denna vinkling i sig blir ett kontrasterande synsätt och därutöver en femte heterogen kategori av tyckare med olika ställningstaganden som tycker att frågorna är viktiga och försöker påverka de nämnda fyra kategorierna och resten av samhället med sina tankar och sitt arbete. (Till denna femte kategori räknar jag f.ö. mig själv.)

Exempel: Klimat
Klimatfrågan kommer ofta upp. En överväldigande del av forskarvärlden står bakom IPCC:s slutsats att människans livsstil med framför allt utsläpp av CO2 och metan påverkar växthuseffekten, som i sin tur på ett komplext sätt leder till höjda temperaturer på jorden, både i luften och i havet. Förändringen framställs som en viktig del av den antropocena tidsepok vissa framstående och tongivande forskare utropat. (Se länktips nedan kring detta). Mot detta står en brokig skara, delvis högljudda forskare och opinionsbildare, som anser att slutsatserna är förhastade och att hotet om klimatförändringar är överdrivna. Skeptiker och förnekare kallas de, på en glidande skala.

Exempel: Ekonomi
Lika ofta är världsekonomin på agendan. Har tillväxten, som ofta skett baserad med immateriella värden som grund, nått vägs ände? Kommer vi att få leva med en långvarig ekonomisk lågkonjunktur, en recession, under lång tid? Kommer världsekonomins obalanser och icke-hänsynstagande till realiteter som råvarutillgångar, energiomställning, social rättvisa, fattigdom, miljöhänsyn, utsläpp, en växande medvetenhet om baksidan av den kapitalism vi trott på… kommer dessa faktorer att på allvar förändra makthavarnas syn på sin roll för samhället? Kommer insikter och verktyg som CSR, GRI och Shared Value att på allvar förändra systemet inifrån eller utifrån?

Graden av riktighet
Om vi återvänder till klimatfrågan kan den beskrivas som en fråga som debatteras på fel sätt om fel saker. Tolkningsföreträdet om rapporter och forskningsresultat är en ständig kamp mellan skeptiker och företrädare. ”Nu finns minsann en rapport som pekar på att hotet om klimatkatastrof varit överdrivet” kan det heta, och nästa dag en annan rapport som bekräftar riktigheten i IPCC:s bedömningar. Som om frågan primärt handlar om att med forskarens krav på övertygande bevis och repeterbara försök bevisa att klimatet förändras, i vilken takt och om människan spelar någon roll i detta. I det mediala armbågsspelet tycks det viktiga vara för både förespråkare och kritiker att få just sin ståndpunkt spridd och bekräftad. Som om frågan handlar om träffsäkerheten i den vetenskapliga analysen. Det är hög tid att de som försöker få klimatfrågan att handla om den vetenskapliga träffsäkerheten i forskningen inser att det är inte det perspektivet som är avgörande.

Vad som inte diskuteras
Den riktigt viktiga frågan handlar om hur vår civilisation påverkas av det snabbt förändrade klimatet på jorden, samt kanske ännu viktigare hur fundamenten för livet på jorden påverkas, ekosystemen, de subtilt formade system, som möjliggör biologisk mångfald och en både vacker och fungerande planet på land och i havet, där systemen är sammanflätade på ett sätt som vi bara förstår till viss del. Vi ser hur reservoarerna i Anderna och i Himalaya krymper, hur vattentillförseln hamnar mer och mer i fokus, något som förändrar livets förutsättningar för flora, fauna och miljarder människor. Indikatorerna är starka. Vad det innebär diskuteras inte. Stormar, oväder, ökade temperaturer, bränder, ökad nederbörd, bortspolat jordlager, översvämningar… flera andra effekter drabbar urskiljningslöst och är svårast för fattiga länder att hantera.

Vilka risker ska vilka få ta?
Hur vi ska organisera våra samhällen för att hantera allt detta diskuteras inte. På samma sätt som hur vi som samhällen och civilisation bör förhålla oss till risktagande på denna fundamentala nivå. Vilka är det som ska chansa med vår framtid som insats och vilka risker är vi benägna att acceptera att dessa chanstagare tar?

Ekonomisk teori
På snarlikt sätt förhåller det sig med vårt ekonomiska system. I den fåfänga och utopiska jakten på korta egna vinster inom en evig tillväxt har beslutsfattarna med finansmarknaderna som hemmaplan till synes försatt en stor del av oss alla i en bekymmersam situation. Kortsiktigt löser man problemen genom ökad belåning, skuldsättning och genom att minska de offentliga utgifterna. Långsiktigt ökar problemen. Framtiden intecknas. Våra barns och barnbarns handlingsfrihet blir mer och mer beskuren. Forskare och nobelpristagare tvistar nu om riktigheten i de paradigm av skiftande slag man ställt sig bakom. Som om det viktiga är att ha haft rätt och att inte behöva erkänna att man inte hade riktigt på fötterna. När miljoner människor i EU och framför allt i utvecklingsländerna drabbas av den misslyckade ekonomiska politiken är teoretikerna primärt inte intresserade av verkligheten utan av vilken modell som ska vinna över den andra.

Samhället spricker
Framför våra ögon krackelerar bilden av ett begripligt samhälle. De skarpaste hjärnorna tävlar om att ha rätt i teorin, vare sig det gäller klimatförändringar eller världsekonomin. Politikerna måste förhålla sig denna diskussion samtidigt som verkligheten visar upp en helt annan bild: påtagliga klimatförändringar, miljoner människor som drabbas redan idag när vi inte ens nått 0,8 graders temperaturhöjning och miljoner människor som tvingas till stora uppoffringar i sin livsföring för att konsekvenserna av den förda ekonomiska politiken drabbar dem med full kraft. Förändringen, såväl till form, metod och innehåll, diskuteras inte. Titanic seglar vidare.

Kampen om livbåtarna
Särintressena arbetar frenetiskt för att påverka politiker och andra beslutsfattare. Man trängs och knuffas för att inte missa någon av de livbåtar som Titanic trots allt erbjuder. I USA investerar kapitalet i valkampanjer och säkrar särbehandling. I Bryssel vimlar det av lobbyister som vill bromsa lagstiftning, som skulle kunna missgynna särintressen. I lokala parlament handlar det kanske mer om att säkra win-win-lösningar.

Partierna som varuhus
Men vem kämpar för helheten? Vem slåss för framtida, ofödda barn? Vem driver med framgång frågorna ur ett ensidigt allmänperspektiv? Inte ens de politiska partierna orkar idag hålla allmänintresset i fokus. Den legitimitet de politiska partierna borde ha just för att de kan balansera särintressena på ett för samhället, allas vårt bästa, framgångsrikt sätt håller på att tona bort. Fram tonar bilden av partier som varuhus i förslagsbranschen. ”Om vi paketerar vår politik så här så når vi maximalt med väljare…”, typ.

Lyssna till minoriteten
Att demokratin inte innebär majoritetens diktatur över minoriteten tycks bortglömt. Majoriteten har en skyldighet att noga väga in minoritetens synpunkter. Det är demokratins kanske viktigaste funktion, att synliggöra hur avvägningen bäst görs där olika intressen står mot varandra och att verkställa beslut, som bygger på i förväg beskrivna avvägningar. (Gruvbrytning kontra renbeten eller bevarande av ovärderliga naturvärden är sådana exempel i närtid).

Synliggör skillnader i betydelse
När det gäller klimatet och ekonomin är avvägningarna ännu viktigare. Vi blir alla förlorare om avvägningen görs på fel sätt, med fel process och med fel synliggörande av processen. Ska vi alla vara med och ta ansvar för framtiden, oavsett om det gäller klimatet, ekotjänsterna, ekonomin, fattigdomen, fördelningsfrågorna, jämställdheten… är det viktigt att dels vi alla inser vår egen roll i förändringsarbetet, dels att medierna, informationsförmedlarna, hittar ett nytt sätt att förhålla sig till värderingen av de frågor, problem och lösningar mänskligheten står inför.

Sätt in i sammanhang
Varje gång det rapporteras om en uppskakande händelse på andra sidan jordklotet borde media anstränga sig att placera in händelsen i ett tidsmässigt, geopolitiskt och kulturellt sammanhang. Världen måste bli mer begriplig om vi ska klara att förändra den nuvarande inriktningen, där händelsefragmenten kastas över oss som osorterade pusselbitar och ingen förklarar vad pusslet föreställer. Att öka mängden information hjälper inte. Det är förståelsen, empatin och delaktigheten i skeendena som är nyckeln till framtiden.

Länktips:
http://christerowe.se/2012/12/nr169-i-en-antropocen-tidsepok/
.

Nanoteknik och Life Science

Nanoteknologin är ett mycket intressant teknikområde, som både erbjuder fantastiska framsteg och affärsmöjligheter, samtidigt som det saknas regelverk, mätmetoder och en samsyn i hur forskningen ska bedrivas. När tekniken används och partiklarna är på väg in i både människans och naturens kretslopp samtidigt som kunskapsläget är oklart blir frågan ännu viktigare att bevaka och belysa.

Atomslöjd för medicinsk tillämpning
Mellan atom och mikroskop, där befinner sig nanoteknologin. Den medicinska tillämpningen handlar t.ex. om specialdesignade, adresserbara partiklar som kan söka upp en specifik cell i kroppen. På individ-, organ- och t.o.m. cellulär nivå kan medicinering och behandlingar sättas in, med skräddarsydda egenskaper och minimalt med biverkningar. Andra applikationer handlar om überkänsliga sensorer, cellulär ingenjörskonst, odling av organ, transport av andra substanser, indikatorer, implantatteknik och en mängd annat som skulle kunna göra livet bättre för många sjuka och drabbade.

Heldag på Chalmers
På Chalmers genomfördes i veckan en heldag under rubriken ”Nano for Life Science” – eller ”Life Science for Nano” som någon föreslog – som gav dels en intressant lägesrapport kring forskningen kompletterat med några företags perspektiv, dels var säkerhetsfrågorna befinner sig. Ett drygt 20-tal ledande nyckelpersoner inom nanoforskningen genomförde en dagslång föredragsstafett av initierade lägesrapporter och slutsatser från sina specialgebit. Därutöver fick vi ta del av ett tiotal lovande forskningsprojekt, som presenterades både som posters och muntligt under en fullmatad dag.

Pionjärstadium
På medicinområdet (eller det bredare Life Science) kan nanoteknken innebära helt nya behandlingsmetoder, smartare diagnostik, precisionsmedicinering, odling av vävnad och många andra applikationer. Samtidigt kan partikelstorleken också innebära stora risker. Hur detekterar man partiklar som inte ens syns i mikroskop? Hur säkrar man att olika ämnen inte innebär skada för andra organ eller organismer? Vi vet i princip ingenting om cocktail-effekterna och långtidsverkan.

Hand-i-hand 
Professor Bengt Fadeel från Karolinska Institutet framförde kloka synpnkter om vikten av att koppla ihop forskningen i nanoteknologin med forskningen om nanosäkerhet. Att dessa båda forskningsfält måste följas åt hand-i-hand. Allt annat vore oansvarigt, men uppenbarligen sker inte detta idag. EU finansierar några projekt med potential att bidra till en stabilare kunskapsplattform, men det är i dagsläget endast Frankrike av EU:s medlemsländer som beslutat att upprätta ett register över nanopartiklar.

Vägning av risk och nytta
Åsa Boholm från Göteborgs Universitet bidrog med mycket intressant forskning kring acceptans av ny teknik, som enligt henne hör ihop med hur vi väger samman den uppfattade nyttofaktorn och de bedömda riskerna. När nyttan upplevs som stor tenderar vi att acceptera större risker. Hennes forskning kan hjälpa oss att förstå vilket politiskt manöverutrymme som kan finnas för en lagreglering av nanoteknikens användning.

Gemensamma kännetecken
Ett angreppssätt som framfördes var att generellt se på grupper eller typer av partiklar som tycks ha gemensamma karaktäristika. Eventuellt kan man sammanfatta riskerna med metalloxider som grupp istället för att bedöma ämne för ämne. En slags gruppidentitet för en viss typ av partiklar skulle kunna underlätta till en början.

Lekmannafunderingar
Ett annat sätt att hantera riskfaktorerna vore att upprätta en checklista, där tillverkare och/eller producerande företag måste verifiera att man genomfört analyser ur LCA-perspektiv i olika steg. Att på något sätt föra in en möjlig tredjepartsgranskning är troligen helt nödvändigt. Ytterligare en väg att gå vore att – i all fall när det gäller medicinska tillämpningar – ålägga sjukhusen att redogöra för hur man verifierar att partiklar inte hamnar i sjukhusets avfalls- eller avloppssystem.

Utbildning och medvetenhet
Hur vi än gör måste utbildning på flera olika nivåer genomföras och en ökad förståelse nås, så att inblandade parter förstår vilka risker partiklarna innebär.

Länktips:
Miljöminister Lena Eks debattartikel om utredning av nanoregister etc
http://www.nyteknik.se/asikter/debatt/article3558819.ece
Samlingssida med flera länkar till EU-projekt etc
http://www.lindaklossek.com/links/
Svensk portal för nanoteknikföretag
http://swednanotech.com/
Chalmers Area of Advance
http://www.chalmers.se/en/areas-of-advance/nano/Pages/default.aspx