En spaning kring cirkulär ekonomi

Cirkulär ekonomi diskuteras allt oftare. Väldigt ofta ur perspektivet resursknapphet. När metaller och råvaror inte längre kan utvinnas (lika billigt) ur jordskorpan måste vi återanvända och återvinna betydligt mer. Vi måste samla in elektronik, kablar och maskiner, så att delarna kan återanvändas i nya produkter, cirkulera. En annan del av det cirkulära konceptet handlar om att tjäna pengar på nyttjandet, snarare än på ägandet. Istället för att sälja prylar ska vi göra dem tillgängliga, hyra ut dem t.ex. Som en bilpool eller leasing brukar fungera. Vad innebär det?

Nya affärsmodeller och kedjor
Om vi utgår från ett företag som producerar och säljer något slags apparat för konsumtionsmarknaden, kan vi konstatera att mycket talar för att uppdelningen i produktion och försäljning blir ännu tydligare. Ungefär som bilindustrin gjort länge. Produktion låser kapital och kräver ofta en relativt hög personaltäthet för utveckling, produktion och dito -styrning, inköp, test och kvalitetskontroll. Personaltätheten leder ju dessutom till stora serier och ofta till att produktionsdelen förläggs till låglöneländer. Försäljning i en cirkulär ekonomi kommer å andra sidan kunna kopplas till finansiella tjänster, abonnemang, och kontrakt. Det kan bli callcenterbranschens nästa steg att leta kunder som vill abonnera på en tvättmaskin, en gräsklippare eller en hemmabioanläggning.

Lång livslängd blir intressant
Hursomhelst innebär den cirkulära ekonomin att intäkterna från slutkund till säljare styckas upp i månadsvisa betalningar. Om hemmabioanläggningen tidigare har sålts kontant, kommer den i den cirkulära ekonomin att ägas av ett uthyrningsbolag, som i sin tur ägs av ett producerande bolag. Producenten vill säkerställa livslängd och kvalitet på sin produkt, eftersom den ska fungera över lång tid, därför kontrollerar man sina försäljningskanaler. Men kassaflöde, resultat- och balansräkning påverkas naturligtvis av att intäkterna inte kommer som nu i samband med försäljning, utan utspritt över kontraktstiden. Å andra sidan finns ett bokföringsvärde ute hos kund, som genererar en stabil ekonomisk grund.

Uppdatering och kvalitet
Kopplas uthyrningen till en kvalitetskontroll och regelbunden tillsyn, inkl fotografering, kan värdet på den uthyrda enheten upprätthållas även bokföringsmässigt. En tekniker, eller en ny bransch av frilansande supporttekniker kan göra nytta för säljaren/uthyraren genom att besöka kunder, tipsa dem om användning, kolla status och se till att utrustningen är optimerad för lång livslängd. Kanske även uppgradera mjukvara mot tillägg, byta hölje för den som tapetserat om rummet osv.

Lite spaning
Den cirkulära ekonomin kommer på så sätt att resultera i lång livslängd på många produkter, vilket minskar uttaget av resurser och råvaror, energi och transporter i samband med produktion. Men den kommer också att förändra synen på och konkreta exempel på hur och när vinst uppstår, som ska redovisas. Med lite nytänkande kommer vi kanske att få se á conto-upplägg, där slutkunder betalar för en fiktiv produkt, som de ännu inte har nyttjande till, men som de får förtur till när den väl släpps på marknaden. Ägandet blir mindre viktigt, medan tillgången till rätt produktmix blir intressantare. En mobiltelefon som kan använda blue-tooth till kylskåpet – kanske inte så dumt när ingen är hemma för att kolla om det behövs mjölk eller inte.

Telefonköpare ?
Vi kanske får se en ny yrkeskategori. Telefonköpare som ringer och hör efter vilka produkter du har hemma som du egentligen inte behöver, och som skulle kunna användas i produktion istället för att ligga och skräpa i en garderob. När jakten på unika metaller blir riktigt viktig, kanske kopparstölder ersätts av online-auktioner på befintlig utrustning: ”Sälj din elcykel till högstbjudande” – swish-betalning omgående…. Inte så långt bort, kanske.

 

Vi behöver mötas för att förstå motiv och värderingar

Mediadagarna i Göteborg i mars 2015 bevakades av SVT och på SVT Play finns nu en hel del intressant att se. Bland annat ett panelsamtal under ledning av Göran Rosenberg och med ärkebiskop Antje Jackelén som en av deltagarna. Rubriken var ”Religion i politik och konflikter – en journalistisk utmaning” och tog sin utgångspunkt i att det sekulariserade Sverige idag har svårt att beskriva de konflikter och orsaker till konflikter som härrör ur religiösa ställningstaganden.

Journalisternas dilemma
”När förnuftet segrar försvinner religionen, så har det låtit sedan upplysningstidens dagar. I västvärlden i alla fall, där det såg ut att bli just så under 1900-talet. Men idag är religion åter en het fråga, och då inte minst i samband med konflikter världen över.” Så beskrivs panelsamtalet i en introduktion till programmet och den som lyssnar till samtalet förstår också hur svårt det kan vara för journalister att relatera till kunskapssamband och erfarenheter som inte ingår i mottagarens föreställningsvärld. Det är som i skolan. Nya kunskaper måste kopplas till redan befintliga kunskaper. Annars får de inget sammanhang.

Lockelse och motkraft
Jag tänker på den attraktionskraft som uppenbarligen finns hos terrororganisationer som IS. Hur svenska ungdomar reser iväg för att delta i en kamp som på ett plan ”bara” är en IRL-version av de virtuella krigsspel som cybervärlden är full av. Hur kan samhället försvara sig mot extrema rörelser och den lockelse de utövar på ungdomar? Hur ser den kloka strategin ut, som demaskerar ondskan och som möjliggör konstruktiva  aktiviteter här hemma? Vad behöver hända?

En vit fläck
Kyrkor och samfund är idag institutioner mer än nätverk. Naturligtvis finns det aktiva medlemmar i de olika samfunden och visst görs det saker på individ- och gruppnivå, men något nytt behöver formas, som ännu inte finns. Hade det funnits tydliga organisationer, nätverk och projekt som kunde hjälpa potentiella IS-sympatisörer att istället delta i samhället här hemma skulle de ju redan vara efterfrågade. Något saknas.

Studieförbunden
Möten mellan människor, dialog och förståelse brukar vara viktiga element i överbryggande av åsiktsskillnader. Ett handslag, handel (!), överenskommelser – allt är sådant som skapar förståelse och bryter ner barriärer. Mötesplatser brukar efterfrågas för detta. Jag tror att studieförbunden har en nyckelroll i detta. I studieförbundens verksamhet möts människor ur ett eget intresse och på sina egna villkor – fritt och frivilligt som det brukar heta. Kanske är det just studieförbunden som ska ta ledningen när det gäller att bredda förståelsen för religionens roll i vår nutid, och hur vi kan förhålla oss till varandras attityder.

Högtider och värderingar hänger ihop i en otydlig helhet
Det finns också en miljon människor i Sverige med sina rötter i andra kulturer, där religionen spelar en annan och större roll. Kulturen flätas ihop med musik, mat och fest, samtidigt som den står med ett ben i en religiös tradition. Våra helgdagar är fortfarande knutna till den kristna traditionen: jul, påsk, Kristi Himmelfärd… Även om innebörden inte är uppenbar för alla, finns referenserna där. Det finns ett rimligt behov av att förklara varför vi i Sverige beter oss som vi gör, så att personer med annan bakgrund ska förstå motiv och värderingar. Och omvänt.

Att göra
Det vore intressant att utveckla mötesplatser för ömsesidig förståelse. Och lämpliga aktörer finns, som i samverkan kan attrahera olika grupper. En vit fläck behöver fyllas.

Länktips: SVT Play från Mediadagarna 6 mars: http://bit.ly/1EUYdm8

Bikes vs Cars – se den!

Med GP tisdagen den 10 mars följer en 40-sidig bilaga om tjänstebilen. En annonsbilaga med redaktionella inslag. Artiklar om Formel-1-förare, däckval, bilvård och ekonomi. Bil Swedens VD skriver en inledande ”ledare” om alla osäkerheter: oljepriset, lagstiftningen, fossiloberoendemålet, miljöbilspremier och skatter.  Intrycket av den annonsfyllda bilagan är en bransch som till varje pris vill behålla sitt tolkningsföreträde: att bilen underförstått är det självklara valet och att det enda köparen behöver fundera på är avtalsdetaljer om tjänstebil, leasingbil eller personalbil som den optimala lösningen.

Bikes vs cars – en ojämn kamp
Dagen innan var jag inbjuden av Trivector på en visning av Fredrik Gerttens omtalade film ”Bikes vs cars”. Kontrasten är påtaglig. I filmen möter vi verklighetens bilsamhälle och ser hur mycket av vår vakna tid som försvinner i köande. Men vi möter också personer som hittat andra sätt att förflytta sig – på cykel.  Vi får se de ständiga bilköerna i Sao Paulo och Los Angeles och vi får också följa entusiasterna, som trotsar logiken och väljer att cykla istället för att köra bil. Gertten använder långfilmsformatet för sin dokumentär om några av världens megastäder och hur infrastrukturen i praktiken avgör hur människor kan transportera sig. Väldigt långt från GP:s annonsbilaga.

Vi var smarta redan då
Filmen tar lågmält men effektivt ställning för ett omtänk när det gäller våra transporter i städerna. Klimatfrågan står inte i centrum, snarare är det på det personliga planet som filmen vill peka på de stora vinsterna: bättre luft, mindre förlorad tid i köer, bättre hälsa och en stad som inte domineras av de ytor som parkerade bilar upptar. Gertten tycks vända sig till både en förnuftig allmänhet och till de politiker som kan besluta om infrastruktur. Intressanta blir nedslagen i de gamla arkivbilder och de synliga rester som finns kvar av den sedan länge försvunna cykelrampen som i början av förra seklet hjälpte cyklister att ta sig tvärs över dalgångarna i LA. Vi var smarta redan då, tycks Gertten vilja säga.

Vart ska alla bilar ta vägen?
I GP-bilagan nämns inga tjänstecyklar. De säljs ju inte för hundratusentals kronor. I den marknadsdefinierade verkligheten anses bilen redan ha vunnit. I de filmade annonserna för moderna bilar är det sällan trångt, snarare är det en ensam bil i en drömvärld eller i ett vildmarkslandskap som ska få oss att tro att bilen hjälper oss att bli fria. Bilmärke är mest fråga om signalvärde, inte teknik. Det hade varit intressant med en kommentar från BIl Swedens VD efter visningen av Bikes vs Cars. T.ex. kring det faktum att 60% av Sao Paulos yta används för gator och parkering. Vart ska alla bilar ta vägen? De är ju i vägen för invånarna och för varandra.

”Så illa är det inte i Sverige”
Gerttens film vänder sig till en internationell publik. Samtidigt kan vi i Sverige förhålla oss till hans exempel genom hävda att ”så illa är det inte hos oss” eller ”vi har kommit långt i vår planering”. Att vi har ett samhällsklimat som ständigt fångar upp jämställdhet och rättvisa på olika områden gör även att rättvisan mellan transportslagen kan ha kommit längre i vårt land. Något som bl.a. illustreras av hur många cyklister i Sao Paulo som använder hjälm. (Kolla det när ni ser filmen!)

Uppföljaren
Om Fredrik Gertten gör en uppföljare skulle jag vilja att han lyfter hur cyklar och bilar faktiskt närmar sig varandra. Hur cyklar blir mer och mer eldrivna, precis som olika stadsbilar och fordon går över till eldrift. I framtiden är gränsen mellan cykel och flerhjuling kanske mer otydlig och det blir istället energibäraren och systemen som förenar. På sikt kanske parkeringsgaragen öppnas upp för alla fordon, så att även de exklusivare elcyklarna får torr och säker parkering. Samtidigt som de laddas och tas om hand av personal. Hyrmarknaden är också en viktig dellösning för att minska antalet fordon.

Tack Fredrik Gertten för en bra film, som även bidrar till att ställa viktiga frågor om hur vi ska organisera samhällsekonomin. Att fortsätta överproducera fyrhjulingar som inte får plats inom hållbarhetens gränser känns inte som lösningen på framtidens utmaningar.

 

Jyoti får inte ha dött förgäves

”Indiens dotter”, dokumentären om mordet på Jyoti Singh, visades på den internationella kvinnodagen i SVT. Filmen beskriver omständigheter och händelseförlopp kring hennes död i New Dehli i december 2012. Hon hade varit på bio med en vän och de hoppar på en buss. Där blir hon brutalt våldtagen av sex män som senare lämnar henne svårt skadad att dö vid vägkanten tillsammans med sin misshandlade vän.

”Det är kvinnans fel”
Inför kameran förklarar en av de dödsdömda förövarna att flickor för skylla sig själva om de är ute på kvällen. En av försvarsadvokaterna går ett steg längre och ser Jyotis beteende (!) som moraliskt förkastligt. Filmen blottlägger enorma klyftor i det indiska samhället. Samtidigt visar den välgjorda dokumentären på viktiga generella drag i kvinnoförtrycket, som tyvärr finns i olika form i alla samhällen.

Stora sociala skillnader
Indien anses vara en demokrati. Samtidigt lever halva befolkningen på eller under fattigdomsgränsen. Filmen ger oss några snabba bilder från hur förövarna bodde och levde sina liv. Vi möter deras familjer. En av de dömda har en ung fru och ett litet barn. Hon säger inför kameran att hon överväger att avsluta livet på både sitt barn och sig själv, eftersom hennes dömde man inte kan ta hand om den lilla familjen. En annan av de dömda rymde hemifrån vid elva års ålder. Vi får som tittare en kort beskrivning i ord och bild av social misär. Indien måste hitta sätt att skapa framtidshopp och utveckling för hela sin befolkning.

Biobesök en omöjlighet?
Förövarnas försvarsadvokater uttalar sig i filmen och sammanfattningsvis skyller de på offret, som de tycker inte borde vara ute på kvällen efter halv åtta. En av dem hävdar att det är klandervärt att inte en nära släkting följde med; en bror, en far, en farmor. Dvs de ger en bild av att Jyoti själv försatte sig i en situation, där hon kunde räkna med att bli antastad eller våldtagen. Ett biobesök med en kompis är i det perspektivet således en omöjlighet.

Utbildning och möjligheter
Bland det positiva som trots allt finns i efterdyningarna från mordet på Jyoti finns de spontana demonstrationer som snabbt kom till stånd och den uppmärksamhet som riktades mot kvinnors situation i Indien och världen. Dryga miljarden indier byter naturligtvis inte åsikt eller värderingar snabbt, men en ung generation välutbildade män och kvinnor i Indien kan komma att förändra synen på vad som är normalt och riktigt beteende. En stor del av befolkningen talar engelska och de har därmed tillgång till en internationell arbetsmarknad. Tyvärr var det en bidragande orsak till Jyotis öde. Hennes extrajobb på ett callcenter på sena kvällar och nätter finansierade delar av hennes läkarstudier. Biobesöket ägde rum just för att hon inte skulle ha tid att gå på bio när hon senare skulle arbeta.

Sverige
Hänsynslösheten och våldet finns även här hemma. I det förindustriella samhället fanns en social kontroll, en religiöst förankrad normbildning och en myndighetsutövning som satte ramar för vad som hände. Kvinnan var underställd mannen och i praktiken omyndig. Under andra hälften av 1900-talet tog kvinnan plats på arbetsmarknaden, förskoleverksamheten byggdes ut och kvinnor blev stegvis mer jämställda. Men inte helt. Lönevillkor, karriärvägar och styrelserepresentation är fortfarande sämre för kvinnor. Våld i nära relationer är vanligt. Kvinnojourer behövs. Tyvärr.

Likhet med svenska fall
För några år sedan lämnade två svenska killar två flickor att dö på Hallandsåsen. Likheten med Jyoti Singhs öde handlar om den totala likgiltigheten inför andra människor. De två flickorna misshandlades så svårt att de inte klarade sig när de lämnades i vägkanten. I förhör ska de svenska männen ha sagt som motiv att de inte hade något att göra. (Se länk till DN-artikel nedan). Jag tänker även på John Hron, som på 90-talet lämnades att dö vid en sjö i Kode, när han misshandlats svårt av fyra skinnskallar. Hänsynslösheten drabbar inte bara kvinnor.

Göra, tänka, skriva, säga
Den inre moraliska kompassen som kan hjälpa oss att undvika att göra fel och framför allt att göra bra val blir allt viktigare som instrument. Hållbarhet börjar med individen. Det är människor som väljer vad de ska göra. Och vad som blir möjligt att göra hänger samman med hur vi tänker och formulerar oss. Näthatet, som är så utbrett, bereder på så sätt väg för det omänskliga samhälle vi inte vill ha.

Länktips:

http://www.svtplay.se/video/2705548/indiens-dotter/dokument-utifran-indiens-dotter-avsnitt-1

http://www.dn.se/nyheter/sverige/bilstolden-slutade-med-mord-pa-tva-flickor/

Vi måste ta ställning för de goda krafterna

Det är svårt att skriva om vår tids konflikter. De tar sig yttre uttryck, men handlar om vårt inre. Två övertydliga och obehagliga exempel får illustrera var vi står.

Ett ohyggligt filmklipp cirkulerar på webben, som det tar emot att ens beskriva. En kvinna stoppas, oklart var, av ett antal vapenförsedda män, några av dem maskerade. Någon filmar händelseförloppet. Kvinnan tvingas ner på knä. En icke maskerad person talar högt och bokstavligen över kvinnans huvud. Kvinnan gör ett par försök att argumentera. Intill står en yngre man beväpnad med pistol. När den äldre mannen talat färdigt skjuter den yngre mannen kvinnan i huvudet. Hon faller död ner på gatan. Hon bär en röd jacka utanpå sina traditionella kläder. Kanske som en markering, men det kan lika gärna vara för att hon fryser. Jag vet inte.

Bilderna förföljer mig. Jag vill inte att barnen som växer upp i världen ska behöva se detta. Hur ett människoliv kan värderas till noll när makt, övervåld och förvriden lag vänder människor ut och in, från att älska sin nästa till att hata henne. Och hur människor utan hämningar kan använda sin övertygelse på ett så omänskligt sätt att det blir nära nog omöjligt att beskriva i ord. Vad är det som händer i världen? Och varför måste dessa ondskefulla händelser spridas via internet?

För det som händer är att det ena föder det andra. Motkrafterna reagerar. ”De där människorna” kan man ju inte ha att göra med. Polariseringen och våldsspiralen fortsätter. Rop på ”rättvisa” eller ”hämnd” hörs. På flera plan är händelserna och bilderna oerhört skadliga. Vi måste hitta sätt att motverka brutaliseringen av den mänskliga samexistensen.

Det andra exemplet är svenskt. En av våra duktiga journalister, Alexandra Pascalidou, meddelar att hon inte orkar arbeta längre. Hon möter ett ständigt ifrågasättande, ett hat och direkta hot mot sin person. Bara för att hon är duktig på att göra sitt jobb.

I jämställdhetens Sverige får fortfarande duktiga kvinnor, framför allt med ett icke-svenskt efternamn, finna sig i att bli hatade, hotade och påhoppade. Inte för att de gör fel, utan för att de gör rätt. Inte primärt för vad de säger, utan för vem de är. Jag tänker på Fadime, som blev symbolen för ”hederskulturen”, ett fenomen som med rätta starkt ska ifrågasättas. Mitt intryck är att det är en snarlik mekanism som nu träder in, när människor använder all sin energi till att  frysa ute och skada en känd kvinna. Någon slags märklig heder är ifrågasatt. Som om det vore fel att någon med ett icke-svenskt efternamn kunde vara väl så skicklig, eller skickligare, i sitt yrke än någon som heter Andersson.

Varför är dessa kvinnor ett hot? En kvinna som valde att klä sig i en röd jacka. En annan kvinna som valt att arbeta som journalist. Vem eller vilka är det som känner sig hotade? Och hur vänder vi utvecklingen?

I Sverige måste vi ställa upp för journalistiken, för ifrågasättandet och för det fria ordet. Dunkla krafter strävar efter att förändra det offentliga samtalet. ”Tids nog…” ska kvällspressen tyglas, som en ledande företrädare för det parti som sedan 2010 återfinns i riksdagen uttryckt saken.

I de krigshärjade arabländerna måste FN göra en större insats. Terrorn måste bekämpas innan den blir permanentad som system. När stater förlorar kontrollen över sitt territorium som nu sker i Somalia, Jemen, Irak, Syrien, Libyen och Boko-Haram-styrda områden tar vi stora steg bort från de demokratiska ideal människor länge burit på och drömt om.

Vi diskuterar Saudiarabien just nu och Sveriges samarbete kring militär utrustning med denna diktatur. Vad händer om IS tar över Saudiarabien? Är det bättre för befolkningen? För världsutvecklingen? Vi måste inse att valet kanske inte står mellan god demokrati och ond diktatur. Valet kanske står mellan ond diktatur och ännu ondare terror.

Avgörande blir att varje människa tar ställning. När vi blundar, ser bort eller duckar, hjälper vi näthatare, antidemokrater och terrorister att försvaga vårt samhälle.

 

Andelsjordbruk – en viktig pionjärrörelse

Det spirar en rörelse i Sverige och i andra länder, som kan vara viktig att känna till. I USA och andra länder kallas den CSA, Community Supported Agriculture. I Sverige brukar det kallas Andelsjordbruk. Det handlar om att konsumenter tillsammans med en jordbrukare eller trädgårdsmästare går in och tar ansvar för matproduktionen. Primärt för att säkerställa vilken matkvalitet man själv får, till vilket pris och i vilka volymer. Fenomenet har många intressanta aspekter.

Pionjären Anders
Den 4 februari hade projektet ””Andelsjordbruk – säkrad avsättning för lokalproducerad mat” – finansierat av Västra Götalandsregionen och Länsstyrelsen – ett informationsmöte i Floda utanför Göteborg. Inbjuden talare var Anders Berlin, andelsodlare från Ramsjö gård i Uppland, som hållit på sedan 2001 med detta koncept. Anders berättade och visade bilder från sin gård på 50 ha och gav detaljerad information om hur han odlar, hur medlemmarna får sina grönsaker och hur ekonomin ser ut. Mellan raderna framkom hur mångsidigt skickliga producenter som Anders måste vara för att klara sitt arbete. Det är ingen enkel verksamhet, men det framgick att han brann för sin livsuppgift.

Rätt produkter tas fram
Ur hållbarhetsperspektiv är det just ansvarstagandet som jag menar är det centrala. När konsumenter går in och tar ansvar för produktionen, betalar i förskott och godkänner kvalitet, pris och andra parametrar, produceras precis rätt produkter. Inga onödiga överskott, inget fusk, inga (onödiga) bekämpningsmedel, inga kompromisser. Det är att ta ansvar för det man konsumerar.

Produkterna inte längre anonyma
Andelsjordbruk är i dagsläget det tydligaste exemplet på konsumentdriven produktion. Tilliten och det aktiva deltagandet blir vid sidan av ansvarstagandet de viktiga aspekterna av systemet.

På sikt kan liknande initiativ komma igång runt andra produkter och tjänster. Vi ser en början på en helt ny ekonomi, som sätter behovet och kvalitetsfrågorna före vinsten. ”Fairtrade på svenska” som någon sa.

Länktips: Debattartikel av Lina Wejdmark mfl om projektet:
http://m.ja.se/Default.asp?p=46583&m=3433&pt=105
Artikel i lokalpressen om eventet: http://www.flodanyheter.se/tradgardsmastare-sokes/

 

Exkubatorer istället för inkubatorer?

Forskningsresultat med en potential att kommersialiseras och som kan utgöra grunden för nya företag har ofta fått chansen att utvecklas i det som kallas inkubatorer. Dessa finns oftast i organisatorisk närhet våra högskolor och stödjer företag i den känsliga uppbyggnadsfasen. Tanken är att odla fram en affärsidé till en optimal nivå, där företaget tar till vara en teknisk innovation för att kunna generera ekonomisk vinst till ägare och investerare. Frågan är om inkubatorer kommer att fungera i den nya ekonomin.

Vad är den nya ekonomin?
Den som följer dagens trender upptäcker ganska snabbt hur mycket det talas om bl.a. cirkulär ekonomi, kollaborativ ekonomi och social ekonomi. Exempel på helt nya företag som fått ett genomslag är Airbnb och Uber, hotell- respektive taxiverksamhet. Ett stort intresse finns nu också för det som i USA kallas CSA och i Sverige brukar benämnas Lokal Andelsmat. Detta är ett system för ett delat ansvar, mellan producent och konsumenter, för kvalitet, volym, pris och leveranstider för lokalt producerad mat. Det finns många fler exempel på hur den nya ekonomin kan se ut.

Relationsekonomi
Det nya kapitalet är tillit. Istället för att affärer baseras på möjligheten att tjäna pengar på skillnaden i kunskap, tillgångar eller ekonomiska resurser kommer den nya ekonomin att baseras på samsyn, värdegemenskap och delaktighet. När den gamla ekonomin utgår från möjligheten att tjäna pengar på olika slags skillnader mellan leverantör och kund, kommer den nya ekonomin att bygga på samförstånd, gemensam nytta och långa relationer. Konkurrensekonomins fundament har lett till ökande skillnader i välståndsutveckling. Relationsekonomins fundament kommer att leda till kunskapsdelning, välståndsutjämning och ökad social tilltro.

Open Innovation
Framsynta företag inom IT och liknande branscher utgår från Open Innovation, där man välkomnar användares medverkan i utvecklingen av företagets produkter och tjänster. När det gäller sociala företag och företag som startas som en reaktion på dagens konkurrensekonomi kommer behovet av inkubatorer att förändras. Det viktiga blir inte att skydda en patentmöjlighet utan det avgörande blir tvärtom att förankra en idé hos de många. Slutsatsen blir att framtidens företag mår bäst av att utvecklas i en ”exkubator” snarare än en inkubator.

Möjliggör helhetssyn
Låter vi de nya företagen utvecklas i en samverkansmiljö kanske vi också ser värdet av att förankra och utveckla produkter och tjänster i en ömsesidig balans mellan användare, nyttjare, investerare, producenter och andra intressenter. Det är också den modell som troligen gör det möjligt att väga in omvärldsparametrar, samhällsnytta, långsiktig nytta och hänsynsfullhet i relation till motstridiga intressen.
På köpet får vi en ökande medvetenhet hos konsumenter, ett större ansvarstagande och en större förståelse för den enskildes roll i helheten.

Hotar klimatfrågan våra demokratiska samhällen?

Det skrivs mycket om klimat och miljö. Ur olika perspektiv vill debattörer påverka utvecklingen, påverka synsätt, visa på åtgärder och hur snabbt eller kraftfullt de kan sättas in. Ganska ofta landar förslagen i teknik, lika ofta i lagstiftningsförslag, ibland i önskemål om förändrat beteende, utbildning eller en kombination av allt detta. Idag fick jag tips om en länk till en London-baserad affärsinriktad tidning, Business Green, och en blogg, som jag läste med intresse. Bloggen (länk se nedan) tycker att miljörörelsen är dålig på att kommunicera sina mål och sin potential. Och spinner vidare på dessa tankar.

Måste klimatfrågan fastna i politikens logik?
Artikeln är lång och plockar upp flera av de tankespår som många av oss sysselsatt oss med under decennier. Samtidigt känner jag att hela artikeln om vår tids ödesfrågor fastnar i ett politiskt färgat synsätt. Som om allt vore politik, låt vara att det handlar om individens ansvar relativt näringslivets eller de folkvaldas ansvar. Så skönt det vore om klimatfrågan för en gångs skull kunde hanteras som en apolitisk fråga. Men texten väcker en oroande följdfråga hos mig om demokratin.

Det räcker inte med god vilja
James Murray, som skrivit artikeln, uppehåller sig en hel del kring frågan om vad som kan fungera för att på allvar förändra klimathotet. Är det enskilda människors insikter och ställningstaganden som blir avgörande, eller behövs strukturella förändringar på en övergripande nivå? Han kommer till slutsatsen att det inte räcker med vars och ens ansvarstagande. Vi kommer att behöva förändra samhället på avgörande punkter genom strukturella ingrepp. Det kan vara så att han har rätt.

Måste vi offra demokratin?
Vad som i så fall händer med människans fria val och de mänskliga rättigheter våra samhällen bygger på kommer han inte in på. Blir demokrati såsom vi vant oss att betrakta den omöjlig i ett samhälle där samhällets och naturens överlevnad ställs mot den enskildes rätt att välja livsstil? Tvingar vår kollektiva underlåtenhet att åtgärda riskerna med vårt nuvarande samhälle oss till kraftiga inskränkningar? Har vi passerat den punkt då vi kunde ha klarat oss ifrån en skenande klimatförändring och är vi därmed på väg in i ett kraftigt förändrat samhälle?

Tipping points
Forskarna talar om två tipping points just nu: Arktis som smälter och kan frigöra stora mängder metan och ismassorna på Västantarktis, som kan kasa ut i havet. Många kustnära områden kommer att drabbas, stora världen gå förlorade och miljontals människor drabbas. Även konsekvenserna av en snabb klimatförändring kommer att kräva extraordinära insatser, som kommer att åsidosätta vår uppfattning om hur rättsstater ska agera.

Att vänta gör allt så mycket svårare
Det är mycket som står på spel. Ju längre vi väntar med en omställning, desto kraftfullare måste vi förändra våra samhällen och desto mindre hänsyn till olika synpunkter kommer det bli möjligt att ta. Varje dag vi väntar och låter våra folkvalda vänta att agera innebär att åtgärderna, både preventiva och de som måste sättas in som en konsekvens av förändringar i vår livsmiljö, kommer att bli allt mer drastiska, dyra och uppfattas som orättvist fördelade.

Just hur våra samhällen kommer att fungera framgent, socialt och som rättssamhällen, är det kanske få som funderar på mot bakgrund av de utmaningar vi står inför. Vill vi verkligen rasera mycket av det våra förfäder möjliggjort? Varför?

Länktips: http://www.businessgreen.com/bg/james-blog/2381935/the-pursuit-of-green-freedom .

Det hade behövts en spegel i Paris

– Har de inre förtöjningarna kapats, tänker jag, när nyheten når mig att de anställda på en fransk tidningsredaktion brutalt mördats av terrorister. Tydligen finns det människor, som förlorat sin naturliga föreställning av vad det innebär att vara medmänniska. De tycks inte beröras av sin egen hänsynslöshet. Tyvärr lär dådet följas av ytterligare polarisering, motsättningar och konflikter. Våldet kryper in under samhällsväven. Att det ska vara så svårt att respektera andra människor och livets okränkbarhet.

Fruktansvärd frukt
Samtidigt sker motsvarande respektlösa dödande i andra delar av världen. I jakten på den heliga vinsten offras människors liv och hälsa, förnämligt visat av t.ex. Fredrik Gertten i hans båda ”Bananas-filmer”. Vår uppskattade frukt produceras under fruktansvärda villkor. Långt borta från mediabruset utnyttjas människor på ett hänsynslöst sätt av de kommersiella krafter, som samtidigt utgör påstått omistliga byggklotsar i den ekonomi vi alla gjort oss beroende av. Som elektronikåtervinningen över öppen eld, sopbergen som säljs till Afrika, utfiskningen av världshaven, jakten på ädla metaller. Vem är hänsynslös, egentligen? Nu skördar vi frukterna av post-kolonialismen.

Att skoja på allvar
Det konstiga med konsten, när den vill provocera i form av rondellhundar, är att konstnärerna inte inser att den provocerar på ett inhumant sätt. När Jonas Gardell skojar om sitt liv och exponerar sin sårbarhet från scenen blir hans framträdande positivt. När han på allvar skojar om sig själv kittlar han våra föreställningar. Han väcker både sympati och nyfikenhet och får oss att skratta, troligen mest åt våra egna referenser.

Att kränka ingår inte yttrandefriheten
Men när upplysta journalister inte förstår hur djupt de sårar andra människor när de okänsligt skämtar om Muhammed är det inte roligt. Det blir bara okänsligt och onödigt. Det är inte ens rimligt eller mänskligt. När den egna rätten till frihet inkräktar på den andres rätt till frihet uppstår en maktstruktur, där den ene tar sig frihet på den andres bekostnad. Det är inte det som är yttrandefrihet. Den som kränker en annan människa har inte förstått någonting.

Mobbning och makt
På en annan nivå och som betydligt vanligare fenomen kan vi studera mobbningen. Någon tar sig friheten att tycka något om en annan människa. Ofta för att njuta av den makt det ger att se offrets hjälplöshet och medmobbarnas tysta gillande. Mobbningen är utbredd. Även bland vuxna, sorgligt nog.

En spegel för satirikerna
Kanske var det någon som såg Anna Odells uppmärksammade och starka film ”Återträffen”, som nyligen TV-visades. Där tar Odell konsten till hjälp för att hålla upp en spegel för mobbarna. Hon visar på en väg till dialog mellan offer och utförare, samtidigt som hon visar den totalt skilda verklighetsuppfattning som finns. Tänk om någon hade hittat det greppet i Paris. Att hålla upp en spegel för satirikerna.

 

Ekonomisk ojämlikhet banar väg för nationalisterna

Med Intervju på Inrikesverket 2028 vill jag visa på det orimliga att objektivt fastställa individers grupp- eller nationstillhörighet. Det blir precis lika fel som att försöka bestämma vilket fotbollslag någon ska hålla på, vilken musik någon ska gilla eller kläder någon ska ha på sig. Tillhörighet växer fram inifrån, som en bekräftelse på individens upplevelse av sig själv i relation till omvärlden. 1900-talet visade med oönskad tydlighet vart den människosyn leder, som strävar efter att sätta etiketter på och att värdera människor.

Ojämlikheten i samhället tog sig flera uttryck
Ojämlikhet tar sig flera uttryck. Först handlade det om arbetsgivare och arbetstagare. Socialismen och kommunismen gick olika vägar. Kraven handlade om rimliga arbetstider, rättvis lön, lagstadgad semester osv. Arbetsmarknadens parter behövde varandra och enades om en löneutveckling, som många upplevde som positiv. Senare skulle det handla om informell ojämlikhet, en allmän rätt till grundutbildning och högre utbildning och mycket mer.

Du-reformen på 60-talet satte punkt för ”titel-samhället”
I Sverige skapade du-reformen på 60-talet ett slags kommunikativ jämlikhet. Du-reformen får tjäna som exempel på den informella ojämlikhet som tidigare rådde. Titelsjukan och den hierarki som hade hängt ihop med användandet av titlar försvann i det närmaste, även som en logisk konsekvens av att allt färre hade råd att hålla sig med hushållerska. När industrin och kommunerna sökte folk uppstod också andra arbetsmarknader för dem som tidigare arbetat i hemmen. Daghem och den offentliga sektorn skapade en jämlikare arbetsmarknad och ekonomi mellan män och kvinnor. (Men är som bekant fortfarande långt ifrån jämlik).

Näringslivet tog två olika steg
Jämlikheten i samhället stärktes. Fram till slutet på 70-talet var trenden tydlig att hierarkierna minskade i betydelse. Jan Carlzon skrev sin berömda ”Riv pyramiderna” och bejakade det anti-hierarkiska även i hur näringslivet borde organiseras. MBL infördes. Men så kom 80-talet och industrialisterna fick stå tillbaka för finansexperterna. En ekonomisk utveckling av tidigare aldrig skådat slag tog fart. Under 30 år har världsekonomin allt mer dominerats av kapital och möjlighet att skapa kapital ur finansiella tillgångar. Ojämlikheten tog ny fart, men på ett annat sätt.

På individnivå slår regelverken blint
Det tycks som att ojämlikheten nu har eskalerat till astronomiska nivåer på det ekonomiska området. De 85 rikaste i världen har en lika stor förmögenhet som den fattigaste hälften av jordens befolkning. I Sverige har inte minst åtta år med borgerliga skattesänkningar i kombination med sänkningar av bidrag till personer utan arbete skapat större skillnader. Förespråkarna hävdar att det skillnader är bra för jhobbskapandet, att det ska löna sig att arbeta. Sjuka och arbetslösa har fått incitament att söka jobb. Men bekymret är att dessa åtgärder har slagit hårt och blint och har resulterat i en allt sämre ekonomi för dem som inte lyckas få ett jobb. Den ekonomiska ojämlikheten har tilltagit. Kvar utan jobb är de som konkret upplever denna ojämlikhet, ofta kopplad till andra svårigheter.

Den snabba globaliseringen bidrar till problemen
Det finns naturligtvis personer som strävar efter ojämlikhet på arbetsmarknaden, så att lågt betald arbetskraft blir möjlig att anställa. Internationellt är det ju precis så det ser ut. Våra företag köper produktion av varor från fjärran länder, där lönerna är bråkdelar av de svenska lönerna. Samtidigt har vi för svenska förhållanden en hög arbetslöshet. Arbetskraften passar inte in på den arbetsmarknad som finns. Samhället förändras snabbare än individer hinner kompetensutvecklas. Ojämlikheten ökar.

Fånga upp den oro som finns
Hälften av landets pensionärer är fattigpensionärer, medan hälften av pensionärerna har en god ekonomi, som ofta hänger samman med decenniers osannolikt positiva utveckling av fastighetspriser.  Klyftorna finns, men ingen talar om dem. I Sverige ser människor hur deras skolor läggs ner, lärare går på knäna, sjuksköterskor flyr till Norge, järnvägen får inga resurser och samhället stramas åt. Pensionärerna får inte sänkt skatt. Valmöjligheterna reduceras för alla dem som inte kan kompensera samhällsutvecklingen genom att investera i privat sjukförsäkring eller kan välja ett attraktivt boende.

Grogrunden är den ekonomiska ojämlikheten
När nationalister utnyttjar ojämlikheterna i samhället är det den ojämlika ekonomiska utvecklingen man indirekt lutar sig mot.  Förenklade budskap och lösningar blir lockande. Krympande resurser ska räcka till en generös flyktingpolitik. Det är där protesten mot samhällsutvecklingen får fäste. Den ekonomiska ojämlikheten ger nationalisterna en grogrund. Det är sorgligt att ett nationalistiskt parti med rötter i våldsbejakande ideologier ska vara det enda parti som fångar upp den oro och det missnöje som den nya ekonomiskt betingade hierarkin har skapat.