Systemskifte nödvändigt – Om slam och kretslopp

Livsmedelsverket rapporterar högre kadmiumhalt i svenskproducerad pasta än i pasta från utlandet. Lantmännenägda Kungsörnen pekas ut i sammanhanget. (Länk se nedan). Ännu ett i raden av miljöhot som vi behöver förhålla oss till? Tungmetallen kadmium i maten anses vara riskfylld eftersom den ackumuleras i njurarna, kan ge njurskador och en ökad risk för cancer. Kadmium i svenskt mjöl kan hamna där på flera olika sätt, t.ex. luftföroreningar, konstgödsel och genom att avloppsslam sprids på åkrarna. Det senare är mycket kontroversiellt.

Systemet hade varit bra om inputen varit fri från skadliga ämnen
Reningsverken och flera olika branschorganisationer har sedan några år ett certifieringssystem som heter Revaq, som går ut på att kvalitetsbestämma avloppsslam, så att det minst skadliga slammet kan återföras till kretsloppet. Ambitionen är lovvärd. Det finns en problematik kring en långsiktig brist på fosfor som gör att vi måste hitta sätt att återföra fosfor till jordbruket. Bekymret är att stora mängder nyttigt fosfor återfinns i det kontaminerade slammet från reningsverken. Om restfraktionen från reningsverken, slammet, hade varit fritt från främmande och skadliga ämnen hade allt varit frid och fröjd. Nu tvingas reningsverken att hantera ett nödvändigt fosfor samtidigt med ett oönskat och skadligt slaminnehåll.

Härma naturen
Några länder har gått före i slamfrågan. Man inser att det är ohållbart att sprida tungmetaller och farliga ämnen på de marker som ska producera livsmedel. Holland och Schweiz har infört restriktioner på det här området. Ett problem med dagens linjära systemtänkande blir kostnaden och ansvaret för lagring eller förbränning av slammet. Sedan slutet på 1900-talet och fram tills nu har vi betraktat naturen som en gigantisk soptipp. Det håller inte. Insikten om att vi måste härma naturens kretslopp även i all mänsklig verksamhet börjar sprida sig. Vi måste fasa ut cancerogena ämnen ur kretsloppet. Mikro- och nanostora plastbitar i haven är en näst intill osynlig fara. Vi kontaminerar vår egen livsmiljö och saboterar ekosystemen. Pollinerande insekter står inför massutrotning. Bekymren är många.

Viktig princip
Det blir alltmer uppenbart att vi måste hantera alla icke naturligt förekommande produkter och ämnen med en mycket större uppmärksamhet och ansvar. Ingenting försvinner. Att som nu tillföra stora mängder kemikalier, tungmetaller och hormoner utan att tänka på effekterna för de små och de större kretsloppen är oansvarigt. Vi kommer bokstavligen att få äta upp det.

Länktips: Naturskyddsföreningen om slamfrågan här.
Nätverket Ren Åker Ren Mat debattartikel i GP: här.
SVT-inslag om Livsmedelsverkets rapport: här.

Medmänsklighetens gränser

Det finns problem som ingen har motiv att lyfta. Vägen fram till lösning blir naturligtvis extra lång när ingen sätter fokus på dessa frågor. Denna gång blir det fokus på mänskliga relationer, som är avgörande för individens förutsättningar att utvecklas och att delta i samhället på olika nivåer. Ett perspektiv på detta illustreras i dagens GP. Nätverket för samlevnad och sexualitet skriver på debattsidan om de stora brister de har upptäckt i gymnasieskolans kurslitteratur om just sex och samlevnad. (Länk se nedan). Rapporten fångar ett viktigt perspektiv, men problemet är ännu mycket större.

Ingen allsidighet och inget korrekt sammanhang
För att förstå ett fenomen eller ett begrepp måste man finna liknelser, synonymer och angränsande beskrivningar. Helt enkelt koppla fenomenet till andra kända fakta. Vi gör så ständigt utan att reflektera över det. Säger någon badstrand kopplar vi det begreppet till en egen referensbild av en badstrand. Säger någon terrorism, mobbning eller hat finner vi lika snabbt vår egen teoretiska identifikation eller bilddefinition av vad som avses. Några av oss tänker helst i ord, andra i bild. Det artikeln i GP tycks landa i är att skolboksförfattarna till fyra olika böcker i princip gjort identiska misstag och missat att både beskriva sex och samlevnad på ett allsidigt sätt och dessutom har missat att sätta in temat i ett större perspektiv.

Böckerna kunde ha fångat ett antal frågor
Vad är en relation, hur vet man att det är en relation, vad kan en relation leda till, hur ska en sökande tonåring förstå hur känslor och samspel utvecklas i en relation? Hur beter vi oss i en nära relation? Vad är skillnaden på vänskap och kärlek? Hur hänger kärlek och sex ihop? Vad kännetecknar relationer som inte bygger på ömsesidig respekt? Hur uppstår sådana relationer? Våld i hemmet, hur kan det hanteras? Vad är barnets och den unga människans roll i en föräldrakonflikt? Frågorna är många.

Andra kulturer och vem bestämmer?
Jag har inte läst de fyra böcker som sågas av NfS-rapporten, men det finns inget i rapporten som antyder att skolboksförfattarna har fångat upp de särskilda svårigheter och utmaningar som unga människor med rötter i en annan kultur ställs inför. Lojaliteter till föräldrar och familj kontra lojaliteter till jämnåriga och kompisar är bara ett exempel på svårighet som unga människor kan ställas inför. Vad menas med värderingar? Hur tar sig värderingar uttryck? Ändras de? Hur då? Hur påverkade är vi i Sverige av film, media och den pågående normförskjutningen? Hur ska ”man vara” mot varandra i olika situationer, tex när man känner sig sviken? Vem bestämmer hur man ”ska vara”? Vad är empati? Hur tar vi hand om kamrater som tillfälligt inte mår bra? Vad innebär det att vara medmänsklig?

Mobbning, näthat och vad gör vi?
Jag tänker på den film som rönte stor uppmärksamhet och berättigat beröm, Återträffen, av Anna Odell. (Se tex en länk nedan). Samlevnad är inte bara parrelationer, det är också hur vi låter våra värderingar komma till uttryck i grupp. Mobbningens mekanismer är tydliga och måste synliggöras. Vilka samband finns mellan mobbning och våld i parrelationer? Kvinnor är extra utsatta. Det räcker att vistas på sociala medier ett tag för att se hur människor uttalar sig väldigt negativt, hotfullt, hatiskt och nedvärderande om andra människor.

Börja i rätt ände
Häromveckan var det Alexandra Pascalidou som sa ifrån, men det finns ett enormt mörkertal när det gäller personangrepp och illasinnade omdömen, framförallt via internet. Allt hänger ihop. Hur är vi mot varandra i en parrelation om vi samtidigt sitter vid datorn och hatar och hotar andra, kända och okända, människor? Finns ilskan eller hatet kvar? Varför all denna ilska? Hur kan ilskan kanaliseras i något konstruktivt? Vilket ansvar har den som ser på? När unga människor reser ner till Mellanöstern för att stödja terrorismen har de då samtidigt lämnat den kulturella tillhörigheten i vår demokrati? Medmänsklighetens gränser finns och testas hela tiden.

Det faktum att den vanligaste dödsorsaken bland 15-24-åringar i Sverige är självmord samtidigt som vart fjärde barn mobbas i skolan – är inte det de kanske viktigaste utgångspunkterna för undervisningen om samlevnad? Sammanhanget är väldigt relevant. Vi måste sluta se på fenomen som isolerade företeelser.

Länktips http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2721719-laromedel-om-sex-sviker-eleverna-och-laroplanen
http://christerowe.se/2015/01/nr385-det-hade-behovts-en-spegel-i-paris/

Livsstilen – en rättvisefråga

Livsstilsfrågor är ett återkommande perspektiv när det gäller hållbar utveckling. Vad kännetecknar en hållbar livsstil? Vem ska bedöma hållbarhetsnivån? Ska varje inköp, varje resa deklareras mot någon slags mall? Vem ska granska eller ha en åsikt om någons livsstil? Är det alltid fel att flyga till Thailand, till Luleå eller Bryssel?

Litar staten på vårt omdöme?
Livsstilsfrågorna är svårhanterliga, eftersom vi alla har olika förutsättningar, ekonomi, yrken, prioriteringar och värderingar. Livsstilsdiskussionen landar väldigt lätt i pekpinnar, kontroll och ett uppifrån-perspektiv. Du är myndig när du är 18, men Systemet kräver att du är 20 för att få handla. Rökningens skadeverkningar ska du bli uppmärksam på genom tydliga texter på varje cigarettpaket. På vissa områden axlar staten en förmyndarroll. Som om vi inte riktigt förmår ta de beslut som är bra för oss själva. Vi har skolplikt men skulle barnen gå till skolan om den var frivillig?

Vårt ologiska beteende
Vår livsstil i trafiken har sina skavanker. Vi beter oss relativt lydigt. Rött ljus betyder stopp. Men det som tycks svårast att acceptera är hastighetsbegränsningar. Inte ens utanför skolor lyckas alla hålla låg fart.  I det offentliga rummet beter vi oss väldigt irrationellt. Det är OK att kasta skräp på gatan, tycks en del mena. Liksom att sätta upp smutsiga skor på sätet framför eller att låta bli att använda papperskorgar för skräp och askkoppar för fimpar. Det tycks vara OK. På internet släpper ytterligare hämningar. Under förmodad anonymitet blir det plötsligt möjligt att hata, hota och förfölja. Det finns ett samband mellan värderingar och livsstil som det inte går att blunda för.

Svårigheter
Häromdagen var jag på en workshop på Mistra Urban Futures om ”Hållbar Livsstil”. Definitioner, rådighet, dvs vad man kan besluta om, och kommunikation var tre punkter på dagordningen. Det finns ett problem med att definiera vad som är en hållbar livsstil. Eftersom förutsättningarna är olika – boende, arbete och ekonomi t.ex. – blir det komplicerat att sätta upp enhetliga kriterier för vad som är hållbart. Om någon tvingas arbeta på långt pendelavstånd, där det inte finns kollektivtrafik, är det då alltid ohållbart för den personen att pendla med bil? Det är komplicerat att införa normer och regler som griper in i det personliga fältet. Hållbarheten riskerar att upplevas som en begränsning av den personliga friheten.

Kommunerna har bollen
Kommuner har möjlighet att underlätta för nya sätt att samverka. Det nya behöver kunna uppstå. Exempelvis genom att producenter och konsumenter möts för att gemensamt ta ansvar för en butik, en uthyrning, en tjänst eller en produktion. I den cirkulära ekonomin måste det bli enkelt att utveckla nya företag och affärsmodeller. På köpet kan smarta och resursbesparande lösningar se dagens ljus. Inte minst genom att förlänga livslängden på produkter och generera ett ”second life” eller ”third life” för olika produkter.

Livsstilsfrågornas koppling till ekonomisk rättvisa och tillgängligt hållbarhetsutrymme kommer att leda till många svåra avvägningar mellan ”morötter” och ”piskor” för att förändringarna ska uppfattas som rimliga.
Vi får se hur det går.
Hemester istället för semester?

Efter kollektiva och individuella lösningar

Vår tid är individualistisk. Pendeln svängde någon gång efter 70-talet, som ju var verklig högkonjunktur för de kollektivistiska lösningarna. På 80-talet växte nya tankar fram, som tog sig konkreta uttryck i fenomen som yuppienallar, börsyra och smarta finansiella tjänster. Plötsligt var det idén om att tjäna pengar på pengar som lockade de unga, begåvade talangerna. På världsarenan dominerade Reagan och Thatcher.

Spiralen
På ett sätt lever vi i efterdyningarna från 80-talet. Det är fortfarande mer av egoism än altruism i människors, företags och länders agerande. Vinstmaximering, VD-bonusar och hänsynslösa affärsmetoder blir de konkreta exemplen på att så är fallet. Men världen och bilden av världen håller på att förändras. Fler och fler inser att det inte är möjligt med en tillväxt i oändlighet. Resurserna är begränsade. Vårt oljeberoende har tvingat in oss i en utvecklingsspiral, som vi knappt förstår vart den leder oss.

Drivkrafter
Det finns företag som visar vägen. Som inkluderar ett ansvarstagande för miljö, klimat, social hänsyn och allmänt sunt förnuft i sin affärsidé. De som lyckas fullt ut med det greppet kommer naturligtvis att ha bäst förutsättningar att konkurrera framgent, dels om kunder, men också om de anställda. Den unga generationen vill arbeta för företag, som är tydliga i sina värderingar. Man vill kunna vara stolt över var man arbetar. Den driftkraften blir allt viktigare när företagen ska konkurrera om de duktigaste medarbetarna.

Tre vägar
En annan komponent, som kommer att vara betydelsefull är företagens förmåga att kombinera effektivitet och konkurrensförmåga med långsiktighet och ansvarstagande. En väg in i detta kan vara att ställa om verksamheten i riktning mot en cirkulär ekonomi. En annan väg kan vara nya former av samverkansekonomi, där producent- och konsumentroller möts i samma modell. En tredje väg kan vara att redan i utgångspunkten värdesätta medarbetarnas behov av frihet och individuella motiv, samtidigt som företaget medvetet positionerar sig inom ramen för det som går att definiera som hållbart.

Individen i centrum
DN hade ett intressant reportage om de antroposofiska verksamheterna i Järna häromdagen (länk, se nedan). Och det slog mig, hur dessa verksamheter på ett märkligt sätt kombinerar en syn på världen och de möjliga inkomstmöjligheter som finns, med både en sammanhållen ideologisk tankegång och ett maximalt frihetsrum för den enskilde. I stället för att fråga en patient vilken medicin de vill ta, frågar läkaren på det antroposofiska sjukhuset patienten varför han eller hon har blivit sjuk. Individen i centrum. Sammanhanget, begripligheten, insikten om hur allt hänger samman är avgörande.

Saltå Kvarn
Eller Saltå kvarn, som har en ledande position när det gäller trovärdighet hos konsumenterna kring sitt varumärke och det man paketerat med varumärket av ansvarstagande. Idén om ett företag, som tjänar på pengar på ett juste sätt och samtidigt belönar sina leverantörer, när de tar ansvar… Visst är det intressant som modell för det företagande, som vill utvecklas i samklang med samhället? Relationsekonomin som ersättare för konkurrensekonomin.

Sekulärt land
DN-artikeln målar upp en motsägelsefull bild av de antroposofiska verksamheterna. Å ena sidan en skeptisk bild av till synes obegripliga företeelser och föreställningar med rötterna i tidigt 1900-tal. Å andra sidan bilden av positiva möten och ett varmt och påtagligt tilltalande yttre. Men är det inte så med all förändring att den upplevs som besynnerlig och konstig, innan den fångats upp av en stor del av befolkningen? Skillnaden i det här fallet är att de antroposofiskt inspirerade verksamheterna utmanar den materiella människosyn som tycks dominera idag i Sverige och som ofta placerar Sverige i en särklass av alla sekulära nationer i världen. Kanske är det därför det blir så svårt för en bred allmänhet och en DN-journalist att förstå fenomen som tar en annan utgångspunkt.

Att utmana framtiden
Nyfikenhet och fördomsfrihet är bra egenskaper för den som går på upptäcktsfärd. Om vi redan vet allt om det vi tror oss behöva veta, stannar utvecklingen upp. Olika vägar framåt måste få testas. Både individuella och kollektiva. Både ideella och kommersiella. Både roliga och allvarliga. Så kan vi utmana framtiden.

Länktips: DN-artikel: http://www.dn.se/livsstil/antroposoferna-har-byggt-en-egen-varld/
www.saltakvarn.se

Kvalitet och begriplighet är avgörande

Gert Wingårdh har länge innehaft en tätposition som arkitekt i Västsverige. Ett tag var det nästan bara hans projekt som byggdes, eller i alla fall diskuterades. Den energisnåla villa som A-hus, Vattenfall och Volvo Personvagnar lät uppföra inom projektet ”One Tonne Life” för några år sedan är bara ett exempel. Nu skriver han i tidskriften arkitektur om ett av Göteborgs profilprojekt, Kvillebäcken, där han sätter fingret på en viktig komponent i framtidsbygget. (Länk till artikeln, se nedan).

Mervärden: tillförsikt och stabilitet
Jag tror inte att Gert Wingårdh bara luftar sin besvikelse över att inte ha blivit anlitad i projektet. Snarare är det yrkesmannen som uttalar sig. Hur en arkitekt kan tillföra värden, som långsiktigt ger samhället tillförsikt och stabilitet. Han betonar behovet av kvalitet och gör en begriplig analogi med fiskförsäljning i Göteborg. Hur kvalitetsmedvetandet höjer ambitionen och skapar mervärden – utan att priset nödvändigtvis blir högre än på andra ställen!

Skolan, maten och vinstmaximering
Kvalitet är nyckeln till en bättre framtid. Han hade kunnat nämna skolan, hur viktigt det är att undervisningen och skolans hela organisation inriktas på kvalitet, för att eleverna ska växa. Han hade kunnat nämna maten, hur stor skillnad det är i kvalitet mellan en tomat som smakar tomat och en som smakar ingenting, det som odlats med respekt för naturens kretslopp eller inte… Eller vissa företags försåtliga agerande i syfte att få oss att tro att pris, volym och vinstmaximering är viktigare än allt annat.

Illustrativt exempel *)
Just när det gäller kvalitet finns det ett bra pedagogiskt exempel att lyfta fram i en gruppdiskussion. Hur många i gruppen brukar komma hem och stolt berätta för familjen och för inbjudna gäster att ”idag gjorde jag ett riktigt fynd på Systembolaget och fick ett kanonbilligt vin med mig hem….” ? Bjuder man på ett glas vin är kanske smaken och att vinet passar till maten viktigare än inköpspriset?

Kvalitet fundament för vår export
På ett annat plan finns Sveriges konkurrensförmåga. Vi kommer inte under överskådlig tid att kunna konkurrera med priset när det gäller export av produkter och tjänster. Vi måste konkurrera med kvalitet, paketering, systemkunnande, ansvarstagande och andra mervärden. Jag följer t.ex. bioenergibranschen genom att läsa vassa nyhetsbrev och ha kontakt med nyckelpersoner. För mig är det påtagligt hur svårt den branschen har att synliggöra och ta betalt för den kvalitet man faktiskt kan erbjuda sina kunder.

Mottagare
Vilket leder fram till nästa slutsats, som Gert Wingårdh kort berör, men som är helt avgörande för om vår ekonomi ska kunna utvecklas på basis av ett kvalitetstänkande. Det räcker inte att producent och försäljningskanaler argumenterar för den kvalitet man har. Det räcker inte att hävda kvalitet. Det räcker inte ens att certifiera sitt kvalitetsarbete. Mottagare, köpare, nyttjare, inköpare, projektansvariga, finansiärer, politiker och vanligt folk måste också begripa och värdesätta kvaliteten.

Annars går det inte.
Som tur är finns det metoder att arbeta systematiskt med kvalitet ur ett strukturellt perspektiv.
Länktips:
Gert Wingårdhs artikel: här
One Tonne Life uppföljning: här
Strukturellt verktyg för kvalitet: här .
*) Tack Johan Ununger för exemplet.

Fler än 2000 företag borde ta upp detta

Tänk så intressant det kan bli. Ungefär samtidigt som jag tog upp förändringsviljan hos ett antal proaktiva företag (”Förändringen pågår i näringslivet”, länk se nedan) kommer Svenskt Näringsliv med en ryggmärgsreflexartad respons i en helt annat riktning. De protesterar mot regeringens tolkning och lagförslag kring det EU-direktiv som påbjuder att företag ska redovisa sitt hållbarhetsarbete. (Länk nedan till SvD-artikel om detta). Vinden blåser åt två håll på en gång.

A – B – C
Lagförslaget innebär en modern variant av Hasse&Tages skattedeklaration (ni som var med minns: ”A. Hur mycket tjänade du? B. Hur mycket har du kvar? C. Skicka in det!” ). Nu vill regeringen att företagen svarar på följande frågor – förenklat:
A. Vilka är era utmaningar?
B. Vad gör ni åt dem?
C. Om inte – varför inte då?

En juste affärsidé – är det orimligt?
Svenskt Näringsliv protesterar. Deras 2000 största företag har ingen lust att lägga tid och pengar på att berätta att man – återigen förenklat – inte gör något, inte vet vad man borde ha gjort eller helt enkelt har ignorerat hållbarhetsfrågorna som en del av affärsidén. Nu är verkligheten inte så enkel. Men företagens direkta och indirekta belastning på miljön, på människors hälsa och andra omständigheter måste lyftas fram. Det håller inte längre att tjäna pengar på miljöns, klimatets eller andra människors bekostnad. Att detta inte längre ska vara lönsamt eller kunna sopas under mattan är centralt. Och i andra länder har man redan infört dessa regler. I Storbritannien fungerar det, så varför inte här?

Svagt
Det är faktiskt ett underbetyg till Svenskt Näringsliv som organisation att man trott att EU-direktiv inte gäller för svenska företag. Naturligtvis borde storföretagens samarbetsorganisation ha hjälpt sina medlemsföretag att förbereda för denna ändring, hjälpt dem med rekommendationer, kunskapsuppbyggnad och hittat lämpliga sätt att formulera och redovisa de hållbarhetsfrågor det rör sig om. Nu låtsas man att man har blivit tagen på sängen av något okänt förslag, vilket naturligtvis inte stämmer. Hela hanteringen från Svenskt Näringslivs sida känns väldigt bakåtsträvande.

Även andra måste börja redovisa
I den hållbara ekonomin säkrar företagen upp sina svaga punkter, håller koll på vad företaget orsakar av externa kostnader, som inte syns i bokföringen, men som uppstår som en konsekvens av verksamheten. Om inte annat så för att vara väl påläst när konsumenter eller grävande journalister (de som finns kvar) börjar ställa frågor. Viktigt är naturligtvis även nu att övriga företag, utöver de 2000 förpliktigade, statliga, kommunala bolag och företag som månar om sitt varumärke frivilligt ansluter sig till systemet. Att fortsätta ducka och låtsas som om verksamheten inte orsakar någon belastning på människa, miljö och samhälle är otidsenligt och orimligt.

Länktips: Artikel i SvD: http://www.svd.se/naringsliv/hallbar-finans/svenskt-naringsliv-rasar-mot-regeringens-hallbarhetslag_4483849.svd
Min tidigare text om företagen: http://christerowe.se/?p=5378

Vår oförmåga att ta ansvar

De är tjugotre år nu. De lever antagligen väldigt vanliga liv, studerar, reser, arbetar, några är mambos, några har flyttat ihop med en vän. De har livet framför sig och tänker sällan på sin skoltid. Kanske att minnet någon gång bryter igenom nutidens starka närvarokrav. Kanske kan de minnas någon plats eller någon lärare från tiden då de gick i högstadiet. Särskilt de som bor kvar i Lerum, samhället på pendelavstånd från Göteborg. Det var där de som nu är tjugotre år bodde och det var där de bidrog till att Måns tog livet av sig.

Vuxna blundar
Jag lyssnar på en stark förälder, som mitt den obegripliga sorgen försöker göra sin sons död till något meningsfullt. I en bisats förstår jag att det händer i genomsnitt en gång i veckan att en ung person i Sverige tar sitt liv. Detaljerna skiljer sig säkert åt, men gemensamt för flera av dessa tragiska fall är att vuxna inte haft förmågan att ta tag i situationen. Man har sett, blundat och inte tagit sitt ansvar när en ung människa mobbas.

Konstruktivitet
Claes Jenninger använder sonen Måns död till något konstruktivt. Årligen delar den minnesfond han instiftat i sonens namn ut ett stipendium till individer eller organisationer som går före i arbetet för att bemöta och förhindra mobbningen av unga. Senast häromdagen var det en framgångsrik grundskola i Lerum som fick priset och äran. I år var det tio år sedan Måns dog.

Nästa generation
Jag tänker på de tjugotreåringar som gick i Måns klass. De såg vad skedde, i varierande grad deltog de i det som slutligen ledde till att Måns gav upp. De sökte och fann sin trygghet i varandras attityd. De bagatelliserade naturligtvis det som skedde så länge det pågick. Och var innerst inne tacksamma för att de själva inte var den utsatta personen. Snart kommer de själva att skaffa barn, snart har de själva en vilsen trettonåring i hemmet, som söker sin identitet och sitt sammanhang. Kommer de att vara oroliga för sitt egna barn? Kommer de att minnas hur det var? Hur reagerar de om deras barn blir mobbat?

Utveckling
Jag tänker inte som hämnd, för det fungerar inte så. Jag tänker snarare som positiv förändring. Hur kan vi se till att mobbningen förhindras? Vad är de vuxnas ansvar och vad kan skolan göra, föräldrarna? Det kan ju inte vara meningen att allt bara ska fortsätta som förut. Som kultur och samhälle måste vi lära oss av historien för att i nuet forma en bättre framtid. Inte bara när det gäller mobbning, för övrigt.

Korset
Under hela minnesceremonin finns Måns med i form av en bild från Tjörns högsta berg, där han står och känner sig som en fågel, berättar Claes. Skuggan på berget bildar ett kors. Havet, klipporna och ljuset förstärker känslan av att vi alla ingår i något större, som vi är en del av och kan hitta vår roll i. Måns fick inte chansen att delta i den utvecklingen.

Paradoxen
Bortstötningsmekanismerna i samhället är starka. Ibland kallar vi det främlingsfientlighet. Ibland handlar det om spruckna drömmar och tillkortakommanden som behöver skyllas på någon annan. Ständigt detta vi och dom istället för ett inkluderande vi. Paradoxen med det individualistiska samhälle vi skapat, är att det samtidigt – eller just därför – så starkt främjar grupptillhörighet och gruppidentitet. Med allt från ståplatsgapande till shoppingbeteende, från Facebook-bekräftelse till vår kollektiva oförmåga att gå före i förändringsarbetet.

Länktips: Om minnesfonden: www.jenninger.se

Klimatfrågan måste bli viktigare

Hur ska vi ha det med klimatfrågan? Idag finns det få frågor som så tydligt splittrar tanke och handling, vad vi vet och vad vi gör, som just klimatfrågan.

Vi vet att klimatförändringen har påbörjats. Vi vet att en fortsatt användning av fossila bränslen leder till ökade CO2-utsläpp, som i sin tur driver klimatförändringen. Vi vet att oceanerna för tillfället buffrar 90% av den överskottsenergi som genereras. Vi vet att isarna smälter i glaciärer, runt nordpolen och på de grönländska och antarktiska kontinenterna. Vi vet att havsnivåhöjningarna blir dramatiska, att torka, fler stormar, ökad nederbörd, fler skadeinsekter, jordskred och andra naturfenomen kommer att drabba många. Vi vet dessutom hur liten den ekonomiska uppoffringen är för att hejda denna utveckling. Ändå görs näst intill ingenting för att kort- och långsiktigt vända utvecklingen.

Handlingsutrymmet tycks vara otydligt, det handlingsutrymme som formas av den allmänna opinionen, medias fokus, maktbalansen i världen, politiska ambitioner och visioner och den kunskap som finns i sakfrågorna. Väljarna i Sverige tycks vänta på att politikerna ska göra vad de kan. Någonstans härskar väl också en insikt om att Sveriges andel av problemet och lösningarna är liten, och därför blir det lätt att vänta på ”någon annan” att göra sitt. Samtidigt som det borde vara uppenbart att vi inte kan ställa oss vid sidan av denna fråga. Vi måste ta vårt ansvar. Men inte ensamma.

Så vem har initiativet? Vem ska ta ledningen? Hur ska en gemensam, global och framgångsrik politik och handlingsplan formas? Är det gräsrötterna som ska lösa detta? Är det företagen som ska gå före? Är det städerna? Forskarna? Konstnärerna? Filosoferna? Bönderna? Städarna? De arbetslösa? Tiggarna? Vems ansvar är det att ta ledningen?

Det finns fortfarande skeptiker och förnekare, inte minst bland storföretagen, bland folkvalda i olika parlament och bland personer som ser en konspiration bakom varje hörn. Tvivlet och osäkerheten dessa krafter sprider räcker uppenbarligen för att skapa en handlingsförlamning, i alla fall när den råkar sammanfalla med oviljan hos flertalet att gå före i förändringen.

Det här året måste innebära en vändpunkt för klimatfrågan. Var och en måste fråga sig själv hur man på bästa sätt kan bidra till att denna vändpunkt kommer till stånd. Det finns ingen återvändo, när väl de stora utsläppen sätter igång ur tundrans metan och den metan som för närvarande binds under havsbotten i miljoner års sediment. Vill vi inte förstå magnituden på dessa frågor?

Klimatångest är ett nytt ord som speglar hur många känner sig. Det är ett negativt begrepp, som gränsar till handlingsförlamning, passivitet och negativa tankar. Ett dj-vlar anamma är det som behövs. Föräldravrålet är ett sådant initiativ, som i alla fall knyter an till behovet av att höras. Men även ett vrål kan missförstås. Man kan vråla av uppgivenhet, av smärta eller för att alla andra kommunikationssätt har misslyckats. Är det så illa? Att ingen längre vill lyssna? Det får inte vara så illa.

Jag har just träffat mitt nyfödda andra barnbarn. Jag vill att hon ska kunna leva ett utvecklande och rikt liv i en värld som blir allt bättre. Då måste vi klara att hantera klimatfrågan, den orättvisa förmögenhetsfördelningen i världen och alla inre och yttre hot. Vi måste klara en rättvis försörjning av vatten och livsmedel, kemikaliefrågan, resursfördelningen och hantera alla de konflikter som tenderar att förstärkas i det on-line-landskap vi vistas i.

Det bara att sätta igång.

Vårt behov av stabilitet

I Lund, på den av istiden packade skånska leran, byggs nu MaxIV, en anläggning kring en elektronkanon, som ska hjälpa forskare att analysera prover på en tidigare ouppnådd nivå. Denna nya anläggning sägs kunna bli 1000 ggr bättre än de nuvarande. En utmaning för konstruktörerna har varit att minimera vibrationerna för att instrumenten ska ge bästa resultat. Både yttre och egengenererade vibrationer ska fångas upp. (Se länk nedan).

Självskadebeteende
Tänk om denna stabilitet kunde uppnås för samhället i stort, tänker jag. Vi skakar om klimatet på vår planet, vi bekämpar den ekosfär vi själva är en del av. Vi kan inte tygla våra finansiella fundament. Orättvisorna vidgas, världen polariseras och förenklingar i världsbilden bidrar till de konflikter vi tar, eller är en, del av.

Tänk..
Tänk om den fysikaliska stabilitet som nu manifesteras i Lund kan kompletteras med en mental, själslig, andlig stabilitet i världen. 1000 gånger bättre än dagens.
Så mycket vi hade vunnit.

Länktips: Tyréns löser problemet med stabilitet för MaxIV:  http://www.tyrens.se/sv/Artiklar/Nyheter/2015/Tyrens-stabiliserar-Max-lV-laboratoriet/

Pengar – sedlar – bitcoin – Hur ska vi ha det?

Den senaste tiden har märkts en allt livligare debatt om kontanternas vara eller icke vara. Säkerhetsbranschens ordförande, Björn Eriksson, tidigare rikspolischef och landshövding, står bakom ”Kontantupproret” och gav i höstas ut en broschyr med namnet ”Korten på bordet”, där han på pekar på samhällets behov av kontanter och vilka motiv bankerna har för att arbeta för det kontantlösa samhället. I samband med att Abba-muséet öppnade i Stockholm för något år sedan ställde sig Björn Ulvéus bakom Mastercards argumentation för det kontantlösa samhället, kanske inte helt oväntat eftersom Mastercard valde att sponsra museet. (Se ett stort antal länkar nedan).

Nu kommer de nya pengarna
I oktober släpps de nya sedlarna.  En ny 200-kronors sedel introduceras, där Ingmar Bergman är avbildad. På övriga sedlar återfinns Astrid Lindgren, Evert Taube, Greta Garbo, Birgit Nilsson och Dag Hammarskjöld. En ny 2-krona kompletterar på myntsidan. Kungen får hålla tillgodo med att synas på mynten. Frågan är om utgivningen ingår i någon strategi från statens sida att förändra eller utveckla hur pengar används i samhället.

Nya tekniska lösningar
Flera nya tjänster och lösningar har också sett dagens ljus. En av de mer praktiska är appen Swish, som användarvänligt kopplar ihop telefonnummer med bankkonton och därmed möjliggör snabba pengaöverföringar mellan privatpersoner. Ännu mer banbrytande är etableringen av Bitcoin som både valuta och transaktionssystem. Ett oberoende och digitalt system för säker överföring av ett betalmedel mellan datorer, där krypteringstekniken och de inbyggda mjukvarulösningarna utgör själva säkerheten i systemet. Bitcoin lär bli det första försöket i en rad av oberoende system. I kölvattnet på The Pirate Bay och fildelningsvågen kommer säkerligen fler liknande system att testas. Storbankernas och myndigheternas totala kontroll över flöden, avgifter och konsumtionsmönster, särskilt mot bakgrund av Edward Snowdens avslöjanden om storskalig övervakning av medborgarna, lär påskynda den utvecklingen.

Miljö, transporter och säkerhet
I miljörörelsen har sedan decennier funnits en ståndpunkt att tryck, produktion och distribution av sedlar och mynt utgör en miljöbelastning, som vi gör klokt i att minska genom att i större skala gå över till kortbetalningar. Storbankerna har ibland lutat sig mot miljöargumentet, men har också argumenterat för en ökad personlig säkerhet för kassabiträden, ex.vis rånrisken, som utgångspunkt för att främja det kontantlösa samhället. Björn Eriksson går i sin skrift igenom de flesta av de argument som finns för ett kontantlöst samhälle och avfärdar dem, men så företräder han också ett särintresse, som helst ser marknaden för säkra värdetransporter öka.

Vad är pengarna värda?
I kommentarsflödena kring Bitcoin kan man läsa att det finns en förväntan att värdet på en Bitcoin ska stiga, vilket skulle kunna leda till att Bitcoin utvecklas till en slags pensionsvaluta, där värdestegringen gör att innehavare av Bitcoins äger dem utan att omsätta dem i konsumtion. Riksbankschefen Stefan Ingves hävdar ständigt att målet för honom är två procents inflation, dvs värdet på pengarna bör optimalt urholkas med två procent per år för att ekonomin ska må bra. Hela den diskussionen belyser hur komplicerat vårt förhållande till pengar har blivit. Pengar är både ett betalmedel och har ett egenvärde, som kan förändras. Den ständiga sammanblandningen av real och finansiell ekonomi gör det inte enklare, liksom att pengamängden inte längre kontrolleras av Riksbanken utan av i vilken takt storbankerna vill och kan bevilja nya krediter och lån. De allra flesta pengarna i systemet förblir virtuella enheter. Joakim von Ankas badande i det stora kassavalvet är bara möjlig i fantasin.

Glesbygdens dilemman och dellösningar
Organisationen Hela Sverige Ska Leva, som framför allt bevakar landsbygdens och glesbygdens perspektiv, har ställt sig bakom Björn Erikssons Kontantuppror. I glesbygden fungerar internet ofta dåligt och är det dessutom allt glesare mellan Bankomater och banker med kontanthantering. Inte minst för turismen är det en överlevnadsfaktor att kunna erbjuda fungerande betalsystem, både via kort för större summor som övernattningar och konferenser, och för mindre belopp som ofta blir fallet på lokala torg och marknader. Mobila växlingskontor, skulle kunna vara en lösning för de näringsidkare, som behöver lämna in sina dagskassor och som behöver en säker tillgång till rätt mängd växelmynt och sedlar. Särskilt intressant vore att lokalt koppla denna service till satsningar på lokala betalningsmedel. Glesbygdskommunerna kan ta ett ansvar och stödja en lokal valuta, som gäller inom kommunen. Ungefär som Höganäs gjorde med sin Euronäs, men ännu tydligare i syfte att främja det lokala näringslivet. Betydelsen av en utbyggnad av det fiberoptiska nätet blir också avgörande för många på landsbygden, där trådlöst internet kan ha svårt att fungera. Mobila växlingskontor skulle faktiskt kunna vara intressant även för föreningslivet, som vill sätta in mynt från eventförsäljning, något som idag kostar pengar om det alls är möjligt.

Särintressen och rimligheter
Varje aktör har sina motiv. Björn Eriksson vill ha en fortsatt stark efterfrågan på säkerhetstransporter. Storbankerna vill ha fortsatt kontroll över betalningsströmmarna och kunna plocka ut sina avgifter av butiker, samtidigt som man bara ser kostnader i samband med kontantuttag och kontantinsättningar. Butiker och affärsidkare är naturligtvis kluvna. Det är en säkerhetsrisk med stor kontanthantering, samtidigt är torghandel, julmarknader, begagnat-loppis m.m. näst intill otänkbara utan kontanter. Många äldre och funktionshindrade har dessutom svårt att hantera de avancerade betalsystemen.

Svart ekonomi och brottslighet
Argumentet att kontanter utgör en förutsättning för den svarta ekonomin kan vara sant. Men det finns en moralisk dimension kring varje system. Varje teknisk konstruktion kan användas i goda eller mindre goda syften. Ska vi helt eliminera den risken blir vi tvungna att acceptera ett samhälle som utgår från att alla människor måste kontrolleras och övervakas. Få av oss som lever i demokratier skulle acceptera en sådan utveckling.

En privat ”bank” i molnet
Istället ligger hoppet i att relationsekonomin, samarbetsekonomin, utvecklas. En ekonomi, där kärnan är förtroende och tillit och där affärsuppgörelser primärt inte sker för att lura någon utan för att man är överens om det skäliga i en ersättning. Jag har tidigare skrivit om detta. Det som kan behövas i en sådan ekonomi är en minnesapp för telefonen, så att var och en inte glömmer bort vad han eller hon är skyldig någon annan. Och så kan dessa noteringar tankas av regelbundet mot det privata ”bankkontoret” på datorn eller i molnet. Därefter kan mjukvaran föreslå faktiska betalningar, baserat på vad app:en hade lagrat. Alternativt att butiken lagrar en skuld på personnummer och skickar en faktura en gång per månad till den som inte kan hantera en mobiltelefon eller som vill ha kontanter i handväskan. Det finns lösningar på allt. Vi behöver bara tänka i lite nya hjulspår.

 

Länktips: Riksbanken och de nya sedlarna:  http://www.riksbank.se/sv/Sedlar–mynt/Sedlar/Nya-sedlar/

Björn Eriksson, ordförande i Säkerhetsbranschen: http://www.svd.se/naringsliv/pengar/forre-rikspolischefen-startar-kontantuppror_4342435.svd och
http://www.kontantupproret.se/wp-content/uploads/2014/11/Korten.Pa%CC%8A.Bordet.print_.pdf

Hela Sverige Ska Leva hakade på debatten: http://www.helasverige.se/kansli/nyheter/visa/nyhet/bankerna-maaste-acceptera-kontanter/

Om Bitcoin – ganska avancerad beskrivning: http://www.bitcoin.se/hur-fungerar-bitcoin/

Graf över 30 dagars Bitcoin-transaktioner http://bit.ly/1DXWzjE

Efter konkursen i värdetransportbranschen för något år sedan: http://www.kontanten.se/1549/kontanterna-tillbaka-i-hela-sverige/

Kontantinsättning är en viktig funktion för många, se tekniken här: http://www.loomis.se/Vara-tjanster/Hitta-din-Loomis-Servicebox–Loomis-CashShop/

Tysk studie av kostnaden för kontanthanteringen: http://www.finextra.com/News/FullStory.aspx?newsitemid=24912

En miljon svenskar är inte på nätet: http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/aktiva-och-intresserade-men-inte-av-natet_8891186.svd

Tre inlägg i debatten i oktober 2013:
http://www.di.se/artiklar/2013/10/22/debatt-sluta-med-smutsiga-pengar/
http://cornucopia.cornubot.se/2013/10/kontanthantering-billigare-an-betalkort.html
http://www.dn.se/ekonomi/kontanthanteringen-i-sverige-kostar-for-mycket/