Engagemang i företag – varför så svagt?

Gäller det att undvika att göra fel, eller ska fokus vara på hur företaget kan agera på bästa sätt i varje given situation? Frågan kan tyckas besynnerlig. Alla vill väl göra bra saker? Faktum är att företag ofta organiseras för att undvika felaktigheter, snarare än att uppmuntra till att göra mer rätt. Eller som biträdande professor Tobias Fredberg skriver i GP den 14 december 2014: ”Företagen är organiserade för att slippa bygga på förtroende och engagemang.”

16 procent är engagerade
”Av världens anställda 2013 var endast 13 % engagerade i sitt arbete. Hela 24 % var destruktivt oengagerade och resterande 63 % var oengagerade och gjorde minsta möjliga i väntan på att få gå hem. I Sverige var det något bättre med 16 % engagerade, 12 % destruktivt oengagerade och 72 % oengagerade.” Så inleds en artikel av Bo Rex (Länktips se nedan) om riskerna med det bristande engagemanget hos de anställda. Hur kommer det sig att det ser ut som det gör?

Stoltheten försvann i anonymiteten
Före industrialismens genombrott fanns en stark koppling mellan individ och yrkesidentitet. Hantverkare, bönder, fiskare, hembiträden och många andra yrken där det räckte med folkskola, lockade till yrkeslånga karriärer. Det fanns en yrkesstolthet och ett kunnande som respekterades. När industrin sökte folk blev utbytbarheten ett argument, något som också stärkte fackföreningarna. Stora företag lever till viss del kvar i dessa strukturer, där det individuella ansvarstagandet, det unika hos var och en, har en underordnad betydelse.

Var finns plats för outside-the-box-tänket?
Top-down-styrning fortsätter än idag. Är det inte effektivisering á la Toyota-lean så är det kontrollsystem under ISO-benämning som styr, kryddade med övergripande policies och detaljerade arbetsbeskrivningar som lämnar liten plats för improvisation. ISO-certifiering är säkert bra för att upprätthålla en jämn kvalitet på olika områden. Men var ska förändringarna starta? Hur tar företagen tillvara de individer som tänker ett steg till, outside the box?

Är detta förklaringen till varför vi har så få mellanstora företag?
Är det för att slippa utgå från de anställdas engagemang som företagen är organiserade som de är? (Som Tobias Fredberg hävdar). Är det så att eftersom bara var sjätte anställd känner sig engagerad i sitt arbete – och resterande fem sjättedelar inte – måste företaget organiseras så att skillnaderna jämnas ut? Och är detta den egentliga förklaringen till varför svenska företag antingen är väldigt stora eller väldigt små? Vi har, jämfört med andra länder, inte så många medelstora företag. De små överlever tack vare att man lyckas kombinera personalens entusiasm och verksamhetens behov. De stora överlever trots att man missar att ta vara på engagemanget och istället väljer att styra företaget effektivt. Och de mellanstora blir lite varken/eller och har därför ingen chans?

Identifikation
En stark drivkraft för de unga människor som idag söker sig till företag som vill anställa är att företaget ska stå för goda värderingar. Unga människor vill kunna skryta om var de arbetar och vill kunna stå bakom företagets idé. Här finns därmed också motivet för företagen att bli mer transparenta och icke-hierarkiska. Vill man ha engagerad personal, måste det finnas utrymme för idéer, kreativitet och nytänkande. Traditionellt kvävs den typen av initiativ lätt i de hierarkiska strukturerna.

Nya affärsmodeller
Det finns något potentiellt viktigt i att skapa nya företagsstrukturer, som bejakar medansvar och kreativitet. Vi kommer att få se mer av detta när sociala företag, kollaborativ och cirkulär ekonomi utvecklas.
Håll ögonen öppna. Det rör på sig.

Länktips: Artikel av Bo Rex   http://www.cordial.se/2014/02/utan-medarbetarnas-engagemang-dor-foretagen/

”Det nya kapitalet är tillit”

”Kollaborativa Göteborg – möjligheter och utmaningar” var namnet på den halvdag som arrangerades 5 december 2014 av Göteborgs Stads förvaltning Konsument- och Medborgarservice tillsammans med föreningen Kollaborativ Ekonomi Göteborg. Flera bra föredrag, mycket mingel och goda idéer präglade dagen. Särskilt intressant är naturligtvis att stadens politiker och tjänstemän träffar forskare, personer som arbetar i idéburna organisationer och i företag. Att mötas över gränserna på detta sätt har ett egenvärde.

Från överlevnad till överkonsumtion
Till viss del handlar samarbetsekonomin om självklarheter. Man hjälps åt. Byter grejor, lånar varandras verktyg, ger tips och handräckning. Sam-hälle handlar ju om att bygga något gemensamt, som alla kan vara delaktiga i. På landsbygden är det ofta fortfarande en självklarhet. I vår tid är det två strömningar som fått oss att tappa bort det självklara i samverkan: för det första storstädernas anonymitet, där det blivit omöjligt att känna alla, och för det andra kommersialismens genombrott, där försörjning har gått från att handla om en trygg bas i livet till att ha blivit en konsumtionsbaserad livsstil och en tillväxtmotor i hela samhällsekonomin. Nödvändigheter har ersatts av en överkonsumtion av icke livsnödvändiga varor och tjänster. Möjligen är det en tredje faktor som spelar in, när nu samverkans- eller delandeekonomin spelar en större roll: den ekonomiska segregationen där klyftorna ökar drastiskt och de icke förmögna vägrar att känna sig oförmögna.

Det nya kapitalet är tilliten och det varma samhället
De exempel som presenterades på seminariet på Andra Långgatan var jordnära, lovande och inspirerande. Mer om dem strax. Allra störst betydelse har dock den spirande kollaborativa rörelsen på ett principiellt plan. Att hjälpas åt, att dela prylar, kunskaper och att hitta naturliga sociala former för värdedelning bygger samhället. ”Det nya kapitalet är tilliten” säger forskaren Karin Bradley. Det är bara att hålla med. Det är förtroendet för medmänniskan som blir avgörande för framgångsrik verklighetsnära samverkan. När människor möts och skalar bort girighet, misstänksamhet och rädslor uppstår något helt annat i samhället. Ett varmt samhälle, som främjar förståelse, sympati och empati.

Näringslivet bygger också på förtroende, men…
Delar av detta finns också i näringslivet. Det finns en tyst överenskommelse att hålla ingångna avtal, att inte luras, att betala sin fakturor och göra rätt för sig. Den som vill ha en kund som kommer tillbaka kan inte bete sig bedrägligt. Miljontals affärer görs varje år upp på ett sätt, som bygger på förtroenden. Har en vara eller tjänst levererats ska den betalas. Misstroendet smyger sig in via juridiska avtal, osynliga sidoeffekter och ägandets baksidor. Det osynliga kan t.ex. vara barnarbete eller förgiftade plantager. Ägarintressen som premierar vinst till varje pris driver på en global hänsynslöshet, som nu börjar bli påtagligt pinsam för många företag. men det var inte det den här texten skulle handla om.

Demokratin och jämställdheten
Den andra stora fördelen med den kollaborativa ekonomin är att den främjar demokratin. Varje människas behov och resurser jämställs. Det som kallas peer-to-peer (P2P) i teorin handlar i praktiken om att människor möts och delar resurser. Skjutsgruppen (se länk nedan) är en sådan funktion. Genom att hjälpas åt att skjutsa varandra i olika sammanhang ökar samarbetet och minskar miljöbelastningen. Grannar kan dela gräsklippare, verktyg, stegar och vattenslangar. Bibliotek kan uppstå på kvartersnivå, cykelkök på stadsdelsnivå, odling och bikupor på intressenivå… Gränslöst, som sagt.

Att maximera sitt syfte
Verksamheter bör sträva efter att maximera sitt syfte, inte sin ekonomiska vinst, skrev Johan Ununger , VD på Saltå Kvarn, på twitter häromdagen. Jag tänker på de tänkvärda orden när jag lyssnar till entusiasterna, forskarna och experterna som berättar om det kollaborativa. Det är just det. Det är att maximera sitt syfte som driver dessa initiativ framåt i en samhällsnyttig riktning. Samtidigt finns frågor att hantera, gränsdragningar.

Allt det nya ger fördelar och kräver nya ställningstaganden
Forskaren Karin Bradley och Naturskyddsföreningens chef för Bra Miljöval, Eva Eiderström, synliggjorde både fördelar och frågeställningar i sina presentationer. Tillsynen över taxiverksamhet bygger t.ex. på ett antal fundament, bl.a. tillstånd, färdskrivare etc. Hur ska livsmedelstillsynen ske för en hemmarestaurang? Hur ska försäkringsfrågorna regleras? Samtidigt finns stora energi- och resursvinster. Godstransporter och samåkning, fenomen som Streetbank och Yirdle, Stapeln i Malmö och en möjlig utveckling av mikromarknader nämndes.

Frågetecken och svagheter
I Spanien finns nu 300 tidsbanker, dvs där utfört arbete blir en resurs som kan bytas mot andras utförda arbete. Fenomenet tog fart i samband med den ekonomiska krisen. Hur ska gränserna dras mellan frivilligt arbete och tillståndspliktig yrkesverksamhet? När blir min intäkt från en Airbnb-lägenhet en intäkt som ska beskattas? En svaghet finns också i den spretighet som mängden kollaborativa initiativ kan resultera i, med svårighet att kommunicera på ett samordnat sätt gentemot myndigheter, fastighetsägare och berörda kommuner. När man spanar på fenomenet API och vad det innebär för apparna i framtiden dyker andra möjligheter och hot upp, kopplade till övervakning och datalagring.

Myndigheter och kommuner
Naturvårdsverket kommer med en rapport våren 2015, Miljödepartementet och Tillväxtverket är intresserade av frågorna. I England har man gett ut en rapport ”Unlocking the sharing economy”. Det finns tydligt en öppenhet hos några svenska kommuner att vilja gå vidare och främja inte bara låneböcker och lånecyklar utan kanske även verktyg, lokaler eller varför inte en kunskapspool med ”fixare” för pensionärer.

Tillgång istället för ägande
Principiellt handlar kollaborativ ekonomi om en horisontell struktur snarare än en hierarkisk. Den främjar tillit, delaktighet, nätverkande, demokrati och jämställdhet. Samverkan främjar aktivitet i motsats till passiv konsumtion. Tillgång istället för ägande. Som en av talarna, Mattias Jägerskog, sa: ”Det är svårt att samåka själv”.

Länktips:
www.kollekogbg.se
www.skjutsgruppen.nu
www.ecogallerian.se
www.retoy.se
www.cykelkoket.org

E-medborgarskap en smart lösning

Vårt lilla grannland Estland, i Sverige tyvärr mest ihågkommet för Estoniakatastrofen för 20 år sedan, ligger i frontlinjen när det gäller digital utveckling. Man erbjuder nu ett e-medborgarskap för € 50,- och hoppas att det ska öppna upp för investerare och entreprenörer som vill etablera sig i det lilla landet, som ju en gång i tiden tillhörde stormakten Sverige.

Tillsätt en arbetsgrupp
Med ett ID-kort och rätt slags säkerhetskoder kan vem som helst skaffa sig ett elektroniskt medborgarskap. Den estniska staten har lagt en hel del resurser på säkerhetsaspekterna. Det vore klokt av de svenska myndigheterna, med någon av dem som initiativtagare, att låta skatteverket, myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och några forskare från ett IT-universitet bilda en tvärvetenskaplig och samhällelig grupp, som får i uppdrag att analysera vad vi i Sverige kan lära av esterna. Samarbete låter klokt, och varför inte på en samnordisk nivå, så att även våra närmaste grannar inkluderas i en bra och transparent framtidslösning.

Risker
Det finns naturligtvis alltid risker med nya system. Människor med oärliga avsikter kan utnyttja system för bedrägerier och för olagligheter. Det kan uppstå en svart marknad kring påhittade identiteter, det kan finnas människosmugglare som utnyttjar luckor i systemet. Invändningarna är många. Men det är lösningarna som lockar och som motiverar en studie.

Många möjligheter
E-kommuner skulle kunna nå flera syften. Det kan på detta sättet bli enkelt att registrera sig som medborgare i en e-kommun. E-kommunen kan vara den virtuella versionen av en fysisk kommun. Den som är född och uppvuxen i Pajala eller Dals Lång-Ed kan vilja hålla kontakt med sin hembygd. I förlängningen kan det t.o.m. bli möjligt att låta några procent av den egna kommunalskatten gå till den e-kommun man valt: semesterkommunen, hembygden eller en favoritplats, som man alltid velat gynna. Det virtuella medlemskapet öppnar plötsligt helt nya möjligheter.

Proaktiva myndigheter
Ett e-medborgarskap skulle dessutom kunna fungera som brobyggare för de människor som bor i vårt land, som väntar på permanent uppehållstillstånd, men som saknar personnummer eller möjlighet att öppna ett bankkonto, teckna hyresavtal etc. Här finns troligen mycket användbara varianter för ett proaktivt och konstruktivt myndighetsutövande.

En konsekvens av de öppna gränserna
Även Estlands idé om att locka utländska investerare ska naturligtvis beaktas. En enkel väg in i det svenska samhället för personer som vill bedriva yrkesmässig verksamhet eller som vill etablera affärskontakter, ska stödjas, inte motarbetas. Nationsgränserna blir allt mer ointressanta när information finns digitalt och mycket är e-handel. Att underlätta kopplingen till det vi kallar IRL bör vara rätt väg att gå.

Hotet
Naturligtvis måste säkerhetssystemen konstrueras så, att illegal verksamhet förhindras. Exakt hur det ska gå till utan att den orwellska framtidsdystopin blir verklighet måste vi i de demokratiska länderna fundera på. Helst innan NSA och de andra av Snowden avslöjade kartläggningsförespråkarna har strypt den livsluft vi kallar mänskliga rättigheter.

Länktips: E-medborgarskap i Estland:
http://www.abc.net.au/7.30/content/2014/s4136006.htm

Resiliens – är det något subjektivt?

Nya ord letar sig in i samtalen. Ibland kommer de från forskningen, ibland från trendsättare eller ur ett kreativt ungdomsspråk. Över tid förskjuts betydelser. Ett klassiskt exempel är hur vi tappat originalbetydelsen av ”rolig” som motsats till ”orolig”. Mer nutida exempel det förstärkande ordet ”fett”. Går vi tillbaka i tiden kan vi ju reflektera över hur det ursprungliga ordet ”automobil” blev ”Auto” på tyska och ”bil” på svenska. Och att ”mobil” idag är en smart dator med många funktioner och inte primärt en hängande skulptur i rummet.

Resiliens
Resiliens är ett intressant ord, som steg för steg blir en del av det allmänna ordförrådet. Men fortfarande krävs förklaringar till vad begreppet står för. Det bidrar till förståelsen att det institut som företräds av professor Johan Rockström heter Stockholm Resilience Centre. I en skrift från Jordbruksverket förklaras begreppet på ett bra sätt:

En bra definition
” Resiliens är ett systems långsiktiga förmåga att vidmakthålla sig självt – att klara av förändring och vidareutvecklas. Resiliensbegreppet kompletterar hållbarhetsbegreppet genom att betona sammanvävningen av sociala och ekologiska system i ständig förändring och behovet av att bygga beredskap för överraskningar. Resiliensbegreppet behövs också för att hantera situationer där viktiga trösklar redan överskridits och ”hållbarhet” inte längre kan nås.” skriver man i en skrift om hållbarhet i processer.

Subjektets perspektiv
Ett annat sätt att förklara hur hållbarhet förhåller sig till resiliens kan vara följande. Hållbar utveckling är primärt det objektiva sättet att fånga i vilken utsträckning olika företeelser håller sig inom det som långsiktigt kan sägas bidra till planetens, samhällets och individernas välfärd. Resiliens skulle på motsvarande sätt kunna beskrivas som samma sak, men utgående från subjektet: Växtens, djurets, individens, processens egna förmåga att bidra till den långsiktiga välfärden. En positiv livskraft.

Den inre kvalitén
Anpassningsförmåga, motståndskraft, utvecklingspotential och robusthet även inför oväntade händelser är något som kännetecknar det resilienta samhället. Inre kvaliteter, som finns i samhällets ”DNA”. För enkelhetens skull: byt ut samhället mot växten, så blir bilden kanske ännu tydligare. De vindpinade träd som hukar vid kusten eller längs fjället illustrerar hur naturen själv organiserar sin resiliens. Kanske är det genom att kopiera naturens självklara utveckling vi bäst bygger resilienta samhällen. Ett tankespår som leder vidare till Biomimicry, ett annat ord i forskningens framkant. Det går att googla på….

Transformativa, transparenta företag går före

Närmare ettusen inbjudna i publiken, en fin inramning på Svenska Mässan, mycket bra moderatorer, en intressant och kunnig samtalspanel och en engagerad företagsledare som pristagare – Göteborgspriset hade alla komponenter för en lyckad halvdag med seminarium och prisceremoni. Jag gick dit med frågan: Ska ett globalt företag med stor påverkan på miljö och arbetsvillkor för 175.000 anställda och miljontals kunder och leverantörer verkligen få ett pris innan de åtgärdat alla sina brister? Är det rätt signal? Jag lämnade eventet med en känsla av hoppfullhet, att klokheten trots allt kan vinna över girigheten.

Ledarskap och motivering
Paul Polman, CEO för Unilever, får priset för sitt transformativa ledarskap i ett företag på global nivå, där han i ord och handling och med stort mod visar på förändring i riktning mot ett inspirerande och hållbart affärsmannaskap. Under en timmes intervju av Alan Atkisson får Polman utveckla de viktigaste komponenterna i sitt ledarskap.

Samhällsnyttan enligt Shared Value
Att vara människa är det viktigaste, säger Polman, och exemplifierar med de läkare som riskerar livet i Ebola-drabbade länder som verkliga ledare. De som sätter andra före sig själva är de verkliga ledarna, fortsätter han, och beskriver hur avgörande det blev för hans egen livsväg att hans far aldrig fick chansen till en ordentlig utbildning under andra världskriget. Syftet med att göra affärer är nyttan för samhället, slår Polman fast och refererar till Michael Porter och Shared Value. Det uppstår, klargör han, en mental stress om de anställda upplever en stor skillnad i värderingar mellan den privata sfären och arbetet.

Förändringens komponenter
Med eleganta referenser till Rockström, WWF och finanskrisen 2007-2008 beskriver Polman kärnan i det hans företag nu strävar emot: en kombination av minskad resursanvändning, en ökad social nytta och dubbel omsättning. Med kodord som transparens, partnerskap, värdekedja och att frigöra energi i organisationen skissar han förändringens huvudkomponenter för att nå de 50 mål företagsledningen satt upp. Man ska skapa 5 miljoner nya jobb, direkt och indirekt, och nå en miljard människor. Globala företag är verkligen globala, tänker jag.

Vi har ett ansvar att tjäna de andra
Förutom att leda Unilever är Polman ordförande i WBCSD, där tidigare Björn Stigsson var ordförande. (Länktips se nedan). ”Jag är optimist, för det  är för sent att vara pessimist” är en av de one-liners Polman levererar under dagen. Samtidigt påminner han om hur privilegierad han själv är, som ingår i de 2% av mänskligheten som kan välja vad han gör. Miljarder människor är hungriga och outbildade, påminner oss Polman. ”Vi har ett ansvar att tjäna de andra 98%:en”.

”Vi kan inte säga att vi inte ens försökte”
Fler från Sverige borde ta plats på den internationella arenan, säger Polman och nämner  Jan Eliasson, Margot Wallström och Stockholms-konferensen 1972 som exempel på personer och händelser som haft stor betydelse på den internationella scenen. Men nu behövs en Björn Borg eller en ABBA-grupp för hållbar utveckling, för vi kan ju inte säga till våra barn att vi inte ens försökte, sammanfattar han sina egna drivkrafter.

Fortfarande många problem
Samtidigt får vi inte glömma att många av de produkter som Unilever säljer idag fortfarande tär på jordens resurser, sprider skadliga kemikalier eller bidrar till en ekonomisk obalans. Mot denna invändning kan å andra sidan hävdas att om inte ledare som Paul Polman uppmuntras att förändra de globala företagen – vem ska då åstadkomma detta?

På väg mot transparens i näringslivet
En miljard konsumenter, säger Polman, en miljard kan vi nå. Den miljarden är viktiga röster för de politiker som styr i olika länder. Plötsligt ser ett globalt företag sin chans att verka för förändring genom att lobba mot politiker via sina kunder.  Här finns kanske det mest intressanta i Paul Polmans budskap. Att företagen kan uppmuntra förändring genom att aktivera och informera sina kunder. Att det i förlängningen kan innebära strängare lagstiftning mot förorenande företag inser naturligtvis Polman, men grundtanken är sympatisk. Så skapas det transparenta näringsliv, som inte har något att dölja.

Länktips: WBCSD: http://www.wbcsd.org/home.aspx

Nudging underlättar de kloka valen

Nudging är ett ord som kommit allt mer i ropet. Det handlar om att underlätta för konsumenter, kollegor eller vem som helst att ta ett klokare beslut. ”Det ska vara lätt att göra rätt” är en gammal princip, som nudging, knuffande, ska bidra till. Det finns invändningar mot företeelsen, och det finns fördelar.

Synliggörande
En butiksägare kan visa sina produkter på ett medvetet sätt. Jag minns för några år sedan när jag hamnade i en stor ICA-butik i Bohuslän och blev positivt överraskad. Butiken hade konsekvent valt att placera sina ekologiska varor i bästa köpläge, i synfältet där kunden har lättast att hitta dem. Man hade ett relativt normalt utbud av ekovaror, men just detta att placera dem i bästa position underlättade naturligtvis för kunden att ta ett klokt val.

Stimulera fikabordsdiskussionen
Företagsledare kan med enkla medel styra personalens val av lösningar. Ett enkelt knep är att se till att den fruktkorg som företaget bjuder sina anställda på bara innehåller ekologisk frukt. Genom att låta detta vara en självklarhet kan flera saker ske. Dels signalerar företagsledningen att frågan är viktig, dels uppstår möjligheten för var och en att kommentera den frukt man just äter. Det är lika med kaffet och det självklara att erbjuda gott kranvatten istället för flaskvatten. Små signaler i stora organisationer, som utan pekpinnar visar på enkla val i vardagen.

Stöd föregångarna
När man bygger om lokaler, skaffar inredning eller köper prylar till arbetsplatsen finns också möjligheter att tydligt signalera vad som är väsentligt. Det finns energisparande rörelsedetektorer, det finns möbler som produceras med certifierad hänsyn till miljön, det finns inom varje bransch företag som går före. Genom att gynna föregångarna sänder vi alla en signal till marknaden vilket utbud vi vill ha. Till slut blir det omöjligt att sälja fulbananer. Att spara energi blir ett enkelt val, när tekniken stödjer beteendet. Att skona regnskogens miljö och arbetare blir enkelt när de mest negativa produkterna inte ens går att välja.

Politik – också
Invändningarna mot ”nudging” handlar ofta om att det inte räcker, att valen måste ske medvetet och att omställningen kräver en tydlighet. Och visst behövs politiska styrmedel, skatter, belöningssystem och regelverk – också. Men det rimliga är ändå att angripa frågorna på flera håll, och att undvika moralkakor och PK-fällan. Ingen vill känna sig skuldbelastad och känna att man gjort fel. Det är viktigare att bygga på den positiva känsla som kan finnas av att faktiskt göra rätt. Och att det var lätt.

Länktips: Artikel i Miljö & Utveckling: http://miljo-utveckling.se/nodvandighet-eller-hjartmassage-pa-blaval-nudging-ett-hett-amne

Vad behöver vi för att arbetsplatsen ska fungera?

Eget rum, kontorslandskap, flexibla kontorsplatser – vad är egentligen bäst för individen och för verksamheten? Sedan mer än 20 år är detta en fråga som ständigt kommer upp, inte minst vid renovering eller nybyggnation av kontor. Och absolut inte bara i vårt land. Ur hållbarhetsperspektiv handlar det om att få medarbetare som trivs, fungerar och presterar, samtidigt som verksamheten optimeras. Hur ser ett optimalt kontor ut?

Den fysiska platsen är allt mindre nödvändig
En egen stol och ett eget bord kan vara viktigt. Den som sitter vid ett skrivbord i många timmar kan behöva en väl anpassad arbetsmiljö. Samtidigt är vi idag allt mindre beroende av att ha tjogtals med pärmar inom räckhåll. Elektronisk lagring i det datornätverk vi tillhör ersätter allt mer lagring av pappersdokument. Den fysiska platsen betyder på så sätt allt mindre. Telefonsystemen blir allt mer integrerade med mobiltelefonin vilket gör att den fysiska telefonanslutningen blir ointressant. Telefonen är inte längre platsbestämmande.

Mobiltelefoni, konferenstelefoni och kraven på arbetsplatsens utformning
Arbetsuppgifter kräver oftast både avskildhet och samarbete. Att kunna föra enskilda telefonsamtal kan vara viktigt. Samtal där man inte blir störd av andra eller behöver fundera på om samtalet helst inte ska uppfattas av andra och förs vidare. Ibland förs förtroendefulla samtal, där just den komponenten kan vara avgörande. Med Skype och modern konferensteknik uppstår dessutom nya former för samtal, där flera personer kan närvara utan att behöva resa till ett fysiskt möte. Vad innebär teknikutvecklingen för kraven på våra arbetsplatser?

Möteskultur
”Tyvärr, den person du söker är upptagen i ett möte och beräknas åter klockan 17.” Det finns en utbredd möteskultur i arbetslivet. Rutinmässiga möten kan vara bra, men ibland finns naturligtvis en risk att mötena bromsar verksamheten. Frågor diskuteras på fel nivå eller får alldeles för stor plats under ett möte. Jag har själv gått i den fällan. Någon detalj som man själv uppfattar som väsentlig, kanske egentligen inte kräver en hel avdelnings ställningstagande. Samtidigt: hur ofta har man inte fått höra att någon känner sig oinformerad eller utanför beslutsprocessen…. Det är svåra avvägningar. Alla kan ju inte delta i allt. Risken finns att möteskulturen breder ut sig ”för säkerhets skull”.

Informella och formella möten
När vi organiserar arbetsplatser är det viktigt att skapa utrymme för både den personliga integriteten och utrymme för en gruppdynamik, för både spontanmöten och planerade möten. I den artikel jag fann i norska ”Teknisk Ukeblad” (länk se nedan) nämns som en möjlighet att låta mötesplatserna finnas för att underlätta korta möten. Ofta nämns kaffeautomaten som den naturliga mötesplatsen, där spontanmöten kan lösa akuta problem och möjliggöra informella samtal. Förmodligen är det en rimlig balans mellan informella och formella möten som fungerar bäst, både för att bekräfta vars och ens person och för att testa de kompromissförslag som kommer upp.

Mobbning
Den fråga som gnager är den vuxenmobbing som sägs vara en realitet. Vilken utformning av arbetsplatserna motverkar bäst exkludering? Hur stärker arbetsplatsens form och inredning ett ständigt pågående lärande och en ständig dialog? Hur ska arbetsgivaren tänka för att stärka sammanhållningen mellan medarbetare?

Vad behöver vi för att fungera?
Det som nu står för dörren är avvägningen mellan att å ena sidan minska de fasta kostnaderna och till exempel att undvika tomma kontorsplatser när inte alla är på plats och å andra sidan att främja sammanhållning och identitet genom att ge var och en en egen plats i helheten. Vad behöver vi för att fungera i ett socialt sammanhang? En slags fast plats i tillvaron eller räcker det att vara en del av en dynamisk helhet?

Länktips: Artikel i Teknisk Ukeblad: http://www.tu.no/karriere/2014/10/21/slik-endret-de-kontorlandskapet-for-a-fa-bedre-arbeidsmiljo?utm_source=newsletter-2014-10-21&utm_medium=email&utm_campaign=newsletter

Farligt, ofarligt, kanske, vet ej

Det blir allt svårare att förhålla sig till hot och risker, nyheter och larmrapporter. För några dagar sedan uppmärksammades konstgräsplaner som en cancerrisk.  Tidningen Metro beskrev tre olika förhållningssätt till frågan. Kanske är de tre attityderna typiska för vår tid. (Läs gärna Metro-artikeln – länk se nedan.)

Larmrapport och stopp för produkten
I artikeln rapporteras att ett cancerlarm skakar USA. 38 amerikanska fotbollsspelare, varav 34 målvakter, har diagnosticerats med cancer – oftast leukemi och lymfom. Bakgrunden är att konstgräs kan tillverkas av granulat från nermalda gummidäck, som innehåller cancerframkallande ämnen. Det mediala uppståndelsen har fått lokala myndigheter i både New York och LA att sluta anlägga konstgräsplaner som innehåller nermalda däck. Uppmärksamheten i sig blir en faktor som påskyndar beslutet. (Se även * nedan).

Helt ofarligt
Intressant är att artikeln inte stannar där. En professor från Linköping, tillika vice ordförande i Uefas medicinska kommitté, hävdar att det inte finns några studier som bevisar att konstgräs skulle orsaka cancer hos fotbollsspelare. Tvärtom menar han att en studie från Norge, och tre andra studier, mycket tydligt har visat att risken för cancer från fotbollsspelande på konstgräsplaner gjorda av gamla bildäck är lika med noll. Det går således att komma till helt motsatt ståndpunkt som de lokala myndigheterna i New York och LA.

Försiktighet
Riktigt intressant blir det när den tredje ståndpunkten presenteras i en annan artikel i samma Metro-tidning. Kemikalieinspektionen i Sverige, som ska vägleda myndigheter och företag på kemikalieområdet, uttrycker tveksamhet inför användandet av de granulat som innehåller giftiga ämnen. Man ger numera rådet till kommuner som hör av sig att istället välja konstgräs tillverkat fritt från bildäcksrester. En slags svensk försiktighetsprincip, kan man tycka, att undvika det som skulle kunna vara farligt.

Tre slutsatser
Frågan hanteras således på tre olika sätt: 1. Några beslutar att följa den opinion som vuxit fram baserat på en tränares egna studier. 2. Fotbollens egna administration avfärdar riskerna helt och hänvisar till forskningsresultat. 3. Den tredje ståndpunkten står den sektorsansvariga statliga myndigheten för när man uttrycker tveksamhet och rekommenderar att undvika konstgräs tillverkat på bildäcksrester.

Farligt, ofarligt, kanske lite farligt, vet ej
Är det så här tilltron till sunt förnuft, kunskap och vetenskap luckas upp? Är konstgräsexemplet symptomatiskt för vår tid? Att vi ställer oss i olika hörn och tolkar fakta på ett antal olika sätt (det fjärde skulle kunna vara: ”jag vet inte vad jag ska tro”). Är världen så komplex idag att det blir näst intill omöjligt att hitta sanningen? Är de fyra förhållningssätten legio – farligt, ofarligt, undvik och vet inte? För klimatfrågan? För hotade ekosystem? För bostadsbubblan? För en annalkande finanskris? För en global ebola-pandemi? För ubåtsjakten på svenskt vatten? För datalagringen av denna text hos NSA?

Passiviteten och osäkerheten är det farligaste
Konstgräs kan knappast både vara farligt och ofarligt att spela på. Branschen, Uefa, kan naturligtvis förlora mycket trovärdighet om det visar sig att man underskattat riskerna. Det gör att det blir svårt att se deras inställning och forskningsexempel som opartiska. En fotbollstränares egna lista på 38 cancerdrabbade fotbollsspelare kanske inte heller räcker som kunskapsbas. Men den ger i alla fall stöd för den tredje ståndpunkten, Kemikalieinspektionens råd att undvika gräsplaner tillverkade av bildäcksrester. Bekymret är den förvirring som uppstår när olika tolkningar baseras på olika fakta. Den fjärde passiva ståndpunkten – vet inte – brer ut sig.

Lita på oss själva
I takt med att nya mediekanaler har gett oss alla möjlighet att få spridning för våra erfarenheter och ståndpunkter har risken för ryktesspridning och felaktig information ökat markant. Nätmobbning, fördomar och extrema åsikter får lätt spridning. Det blir därmed allt viktigare att inte medverka till desinformation och kanske allra viktigast – att stärka framför allt unga människors förmåga till en egen omdömesbildning.
Vi måste kunna lita på oss själva.

Länktips: Tidningen Metro 21 oktober g för9: http://issuu.com/metro_sweden/docs/20141021_se_goteborg

* En tanke som dröjer sig kvar är att Elfsborgs hemmaarena, där Klas Ingesson var verksam, har konstgräs. Ingesson avled nyligen i cancer.

Finns det någon plats för en koja?

Malmö har hyllats som en föregångsstad på många områden. Transformationen av det gamla hamnområdet, som först blev utställningen Bo01 i början av seklet och sedan kallades Västra Hamnen har lockat internationella besökare. Inte bara för Turning Torso. Även på det sociala området har Malmö tagit täten, liksom i arbetet för lärande för hållbar utveckling. Fler nybyggnationer skulle följa, bl.a. köpcentrat Entré vid motorvägsinfarten från Lund och kanske mest omtalat: Hyllie.

Boende, handel och kontor
I samband med utbyggnaden av Citybanan för tågen till Danmark planlades en helt ny stadsdel, Hyllie, med stora attraktioner som mässhallar, arena och köpcentrum. Bilden av framgång tycks grundmurad. Om några år ska stadsdelen ha 180000 kvm kontor och butiker. 2500 bostäder och mycket mer. Man tar fasta på närheten till Danmark och Kastrup. ”Det är med samarbete och samsyn mellan näringsliv och kommuner som en region kan växa”, skriver samordnaren för Samsyn Hyllie, som har som uppgift att säkerställa just denna samsyn. (Länktips se nedan).

Går det att leva där?
Naturligtvis måste vi bygga nytt. Naturligtvis måste vi säkerställa att det allmännas intresse, företrätt av kommunen och näringslivets intressen samverkar för att skapa bästa möjliga utveckling. Byggandet i sig ger arbetstillfällen. Verksamheterna genererar nya vinster, sysselsättning och ökad omsättning. Storskalighetens ekorrhjul snurrar vidare. Samtidigt går det inte att undvika frågor. Är det så här vi vill att samhället, staden, utvecklas? Perifera stadsdelar som snabbt etableras utan anknytning till platsen? Vilken känsla för en stad eller stadsdel får man som boende, arbetande eller besökande i en snabbt etablerad genomdesignad plats? Hur ska människornas, de boendes och alla de andras, synpunkter tas till vara? För de viktigaste frågorna är ju: Går det att leva där? Och vad händer med resten av staden?

Var ska barnen bygga kojor?
Det anses effektivt att bygga stort och snabbt. Snabba transporter, gott om parkeringsplatser, många butiker, men allt det andra…. konsekvenser för klimat och miljö, de mänskliga proportionerna, det organiskt formade, det som inte tillkommit av ekonomiska skäl – var finns det? Känslan av att medborgaren reduceras till en homo consumus växer sig stark. Var finns det småskaliga, det vardagliga, det enkla i allt det som nu blivit hårdgjorda ytor? Var ska barnen bygga kojor? – / Det ska de naturligtvis inte, de ska köpa ett tält på varuhuset och sedan inse att det inte finns någon plats annat än en sandlåda att sätta upp det på och snabbt bli bortkörda av någon vuxen, som tycker att de kan leka någon annan stans… / –

Att äga ett hus som förlorar i värde
Varje gång en stad satsar på externa köpcentra minskar man samtidigt förutsättningarna för de bestående delarna av staden att överleva. De affärer i centrala lägen som inte längre får besökare kan till slut inte betala full hyra, hyresvärden får vänta med upprustning och tvingas kanske sälja till en annan hyresvärd, som kanske saknar en förståelse för hur stadsdelen vuxit fram. (Utländskt ägande är en annan fråga som jag ska ta upp i en kommande text).

Fotoobjekt
Visst finns det tillväxt, men när stadsdelar som Hyllie, med köpcentra som Emporia (bara namnet !) drar till sig all uppmärksamhet, hamnar de gamla butikerna i bakvattnet. Ändå är det de gamla centrala husen i våra städer som turisterna fotograferar, torgen, platserna med historisk betydelse. Inte dessa enahanda och passiviserande köpcentra, som förvisso erbjuder tak över huvudet när det regnar, men som i övrigt bara är intresserade av att du använder ditt kreditkort.

Stoltheten viktig
Risken är att varje nyetablering av externa centra eroderar det vi egentligen värdesätter av våra städer. Det som gör dem unika, som gör att vi trivs och att vi visar upp dem för våra besökande vänner. Vi behöver vara stolta över vår tillhörighet till staden eller platsen där vi bor. Annars känner vi oss inte som en del av samhället. Stoltheten och identifikationen är avgörande. I ett annat sammanhang kan det vara dags att utveckla den tanken i relation till förorternas situation.

Länktips: Om Hyllie i Sydsvenska Dagbladet: http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/i-hyllie-fanns-mojligheten-att-bygga-for-hela-regionens-tillvaxt/

Vad är det som händer med arbetet?

Arbetsmarknaden byter skepnad framför våra ögon. Verkligheten stämmer inte längre med hur vi brukade uppfatta den. Rationaliseringen av arbetsuppgifter eliminerar behovet av människor i arbete. När arbetsmarknaden inte efterfrågar den arbetslöses kunskaper blir lösningen att erbjuda Starta-eget-bidrag till de personer som har förmåga att testa sina vingar.

Ingen tid, viss tid eller dåtid?
Ungdomsarbetslösheten skapar stora problem i många länder. Att överhuvudtaget ”komma in i systemet” har blivit ett mål. Utan arbetslivserfarenhet får man inget arbete. Projekt- och visstidsanställningar ökar och bemanningsföretagen fyller nya luckor. Medielandskapet förändras snabbt och kastar ut journalister och fotografer i egenföretagandets verklighet. Allt detta sker medan våra politiker talar om sysselsättningsmål som om de gamla strukturerna fortfarande gällde.

Automatisering slår ut jobben
I somras publicerades rapporten ”Vartannat jobb automatiseras inom 20 år- utmaningar för Sverige” av Reforminstitutet, baserad på forskning i USA. Anders Wijkman, författare och ordförande i Romklubben m.m., har i artiklar tagit upp samma fenomen: ”Vi måste ändra vår syn på arbete”, SvD Debatt 18 sept 2014. (Länktips se nedan). Digitaliseringen handlar om både processindustri, banktjänster, rådgivning och hälsovård, där program och robotar reducerar kostnader och ökar precision och driftsförhållanden. Men det stannar ju inte där.

Kunden gör jobbet, och stand-by-arbeten blir vanliga
Arbetsmarknaden byter skepnad. Vi ser hur Nordea gör bättre vinst än vad prognosen förutsagt, och ändå flaggar man för personalminskningar. Banksektorn lägger ut allt mer av arbetet på sina kunder och möter kundernas behov med smarta program. I andra branscher effektiviseras genom att t.ex. butikspersonal ”frivilligt” går hem när kunderna är få. Alternativt att anställda sitter hemma, beredda på ett SMS, som de har någon minut på sig att svara på, för att få jobba extra några timmar.

Arbete och fritid
Många företag förväntar sig att personalen är nåbar näst intill dygnet runt och definitivt på semestern, inte bara på mejl, utan även på telefon. Arbete och fritid flyter ihop. För att effektivt hantera bemanningssituationen sägs personal upp, inom vården och andra branscher och bemanningsföretag hjälper till att lösa de akuta personalbehoven. Läkare kan tjäna stora pengar på att tjänstgöra som stafettläkare och rycka in där det behövs. För andra kategorier löntagare kan situationen bli mer oviss.

Delande
Sharing economy, eller delandeekonomin, utgår från tanken att resurser kan delas av flera, något som ofta innebär en större tidsåtgång. Den som tar ansvar för och delar en gräsklippare med grannarna behöver investera en del av sin tid för att säkerställa att resursen finns i användbart skick för nästa nyttjare. Det gemensamt förvaltade har sina fördelar ur miljösynpunkt, men innebär också att gränsen för vad som är lönearbete förskjuts. Alla som haft sina barn på kooperativa daghem vet vad det gemensamt förvaltade innebär av mer tid.

Appar kan vara bra, men kan också innebära att individers kunskap inte behövs
Sammantaget ser vi hur samhället utvecklas bort från traditionellt lönearbete och mer i riktning mot ett läge, där storföretagens verksamhet och vinster primärt inte längre ger en ökad efterfrågan på arbetskraft. Kurvorna för BNP och för sysselsättning har inte längre något samband. När en person utvecklar en app till en mobiltelefon kan denna enda app reducera behovet av miljontals arbetstimmar om appen löser ett problem som tidigare låste upp arbetstid hos många arbetstagare.

Yrken försvinner och trycket ökar på den som vill ha jobb
Kunskapen hos enskilda arbetstagare blir inte längre efterfrågad. På 1900-talet försvann grafiker och stenografer. I det här århundradet kommer utvecklingen ta ytterligare fart. Sysselsättningsmålen kommer att kräva en stor portion flexibilitet hos arbetstagare, arbetsgivare och utbildningsinstitutioner.

Länktips: Anders Wijkmans artikel http://wijkman.se/articles/

Robotar kommer in i småföretag: http://online.wsj.com/articles/robots-work-their-way-into-small-factories-1410979100