Category Archives: Kunskap och hot

Skolan, utbildning, kunskap, men även hoten – okunskapen m.m.

Bra och mindre bra när energi och el stod i fokus

Posted on by
Reply

Professor Lina Bertling Tjernberg är föreståndare för KTH:s energiplattform och har en gedigen bakgrund inom forskning kring elproduktion och kraftöverföring. Den 21 oktober höll hon en presentation arrangerad av Sveriges Ingenjörer som hade titeln ”Ingenjörerna och energin – Vem löser framtidens energisystem?” Föreläsningen och hennes presentation ska finnas att hitta i efterhand på Sveriges Ingenjörers hemsida.

Bra genomgång av ett komplext ämne
Lina Bertling gick i rask takt igenom hur det nuvarande elsystemet ser ut ur ett europeiskt perspektiv, hur elproduktion har fått en allt större betydelse och betonade flera gånger vikten av samverkan. I takt med att energi- och el-systemen blir allt mer komplexa krävs en ökad samverkan mellan olika aktörer så att produktion, kapacitet, synergier med värmebehov, energilagring och inte minst smarta elnät tas till vara. Hon betonade att just smarta elnät har potential att betyda väldigt mycket när Afrika ska elektrifieras.

Det är inte cirkulär ekonomi när det är optimerad återvinning
Ett par gånger berörde hon begreppet Cirkulär ekonomi, men tyvärr på det sättet som många gör idag genom att likställa cirkulär ekonomi med en optimerad återvinning eller återproduktion av material, komponenter och produkter. Det är tråkigt att konstatera att optimerad återvinning likställs med Cirkulär ekonomi i så många sammanhang. Att optimera materialflöden är bara en mindre del av den cirkulära ekonomin, som ju innebär att affärsmodellerna ser helt annorlunda ut och att ägande, nyttjande och ansvarsfrågorna fördelas på helt nytt sätt. Men bortsett från detta så innehöll presentationen flera intressanta budskap.

Bra kommentarer till slottsavtalet
Bland annat betonade föreläsaren att klimatfrågan berör så många fler områden än energi, vilket ju den nya regeringen tycks blunda för. Hon talade mycket om behovet av samverkan, att knyta ihop lösningar och att minska polariseringen, som lätt blir fallet när energislag ställs mot varandra. För att klara den framtida energiförsörjningen är kärnkraft inte absolut nödvändig, nämnde hon också. I sin analys av regeringens slottsavtal saknade hon den tydliga viljan att samarbeta och nämnde även att det finns en formulering om teknikneutralitet i avtalet, samtidigt som avtalet inte är just teknikneutralt när det innehåller en specifik satsning för att möjliggöra ny kärnkraft.

Det var ett otydligt ”vi” som hela tiden nämndes…
Häromveckan bestod den svenska elmixen till 55 procent av vindkraftsel, nämnde hon, och betonade att vind är gratis. Något som vi bör ta fasta på. På en direkt fråga bekräftade hon att cirka 100 timmar per år behöver Sverige hantera en elbrist. Ofta täcks behovet då av Karlshamnsverket. Att priset är högt på el hänger samman med att marknaden vill tjäna pengar. Den som producerar el säljer den hellre än kör sin fabrik, som hon sa. Resonemanget haltar naturligtvis eftersom vi inte har ett statskontrollerat energisystem, där ”vi” producerar el till ”våra” fabriker.

Vem ska egentligen tjäna på elen?
Flaskhalsarna i överföring av el är ett problem för de aktörer som vill ha en jämn och likvärdig prissättning på el. Samtidigt, och det nämndes inte i föreläsningen, finns det ju aktörer som gärna ser att det finns stora skillnader i tillgång och efterfrågan, eftersom det är så vinsterna kan uppstå. Hela frågeställningen illustrerar enligt min mening hur viktigt det är att vi generellt i samhället får en ny syn på avvägningen mellan företagsnytta, samhällsnytta och framtidsnytta. Vem är det egentligen som ska tjäna på produktion och resurser?

Men vi har ju inte ens en prototyp framme?
När det gäller de s.k. modulära kärnkraftverken hade Lina Bertling en mycket optimistisk syn. Hon räknar med att de ska kunna leverera el till nätet redan år 2030. Och ungefär samtidigt ska vindkraften ha byggts ut så att vi klarar energiförsörjningen, menar hon. Vad som motiverar hennes optimism angående de modulära kärnkraftverken är lite oklart. Det finns ju i dagsläget inga prototyper i drift, prototyper som skulle kunna möjliggöra fastställande av lagstiftning, kriterier och villkor för byggnation, drift, underhåll, säkerhet m.m. kring denna nya typ av kärnkraft. Och tekniken behöver ju få en prislapp för att investerare ska bli intresserade. Framför allt om det ”modulära” tänket med serieproduktion av enheter ska komma till stånd för att sänka kostnaden före idriftsättning. Men också vem som ska ta vilken risk i vilket skede och hur intäktssidan ska garanteras för att kalkylerna ska hålla. Och så hela utbildningssidan – vem ska utbilda alla de drifts- och underhållstekniker som behövs när väl en prototyp är igång? Och hur ska återvinningen ske? Det finns massvis med frågor som förespråkarna aldrig redovisar. Det enda vi vet är att staten, skattebetalarna, ska stå för notan enligt slottsavtalet.

Bra om balans, överföring och pumpkraft
För att runda av med något positivt – det var ett pedagogiskt och tydligt föredrag, inte minst kring de två viktiga problemen med balans i elnätet mellan produktion och användning samt de överföringsproblem som nuvarande system innehåller. Hon betonade också hur väl vattenkraften fyller sin funktion som baskraft för att hålla igång systemet. Tanken på att skapa pumpkraftverk i övergivna gruvor var också intressant. Om man pumpar upp vatten när elen är billig kan generatorer alstra el när vattnet faller tillbaka ner i gruvan. Inte minst när det blåser rejält på fjället och elen annars skulle gå förlorad är det en intressant lösning.




The Circularity Gap med fokus på återbrukande av material

Posted on by
1

The Circularity Gap Report för Sverige har just presenterats. (Länk se nedan). Den visar att vi har stora flöden av material, 25 ton per person och år för att vara mer precis, som bara till 3,4 procent räknas som cirkulerade. Närmare 97 procent av de material som passerar Sverige varje år blir således med detta sätt att räkna inte en del av en cirkulär modell. Mycket av det som flödar in i landet blir energi via fjärrvärme och mobilitet för fordon. Mycket blir bara spill som hamnar på fel ställe och annat blir bestående konstruktioner, hus och infrastruktur. 3,4 procent är inget att skryta med. Som jämförelse ligger Österrike på cirka 9 procent och Nederländerna på 24 procent.

En liten men nödvändig invändning från min sida
Rapporten utgår ifrån de miljoner ton material som flödar genom Sverige varje år och som till liten del, 3,4 procent, utgörs av material som redan har varit i omlopp. För förståelsen av vad cirkulär ekonomi kan vara är det en begränsning, eftersom vi behöver se över hela samhällsekonomin, inte bara den del som handlar om mätbara ton material och fysiska produkter. Den nya ekonomin kommer att behöva utgå från utveckling av stora delar av tjänstesektorn, reparationer, serviceyrken, all utbildning, kultur osv. Allt detta kan utvecklas inom ramen för cirkulär ekonomi, men den delen kommer av naturliga skäl inte med när fokuset är fysiska flöden. Återvinningsindustrin i sina olika grenar tycks ha ett tolkningsföreträde idag när det gäller Cirkulär Ekonomi, som återkommande kommer till uttryck i olika sammanhang. Men åter till rapporten, som är värd att ta del av, naturligtvis.

Vi har särskilda förutsättningar och komplexa systemfel
Man har genom åren lärt sig att ta all statistik med en nypa salt. Det går att bevisa mycket när man väljer ut vad som ska räknas och hur det ska presenteras. Att Sverige har så låg andel återbrukat material i produktionen beror till en stor del på hur industrin ser ut. Gruvor och skogsindustri genererar t.ex. mycket avfall. Vi har stora avstånd och mycket transporter av allt som produceras. Vi bor inte lika tätt som i andra länder. Det blir många kvadratmeter boyta per invånare, särskilt när vi inkluderar fritidshusen. En bil körs 23 minuter per dygn i snitt, resten av tiden tar den bara plats och förlorar i värde. Det finns många systemfel i den komplexa välfärdsekonomi vi har byggt.

Sex områden som behöver korrigeras
Carl Jensen från RISE presenterade rapporten vid ett webbevent den 13 oktober och sammanfattade i sex områden vad vi bör ta tag i för att öka återanvändningsgraden av de 267 miljoner ton som flyter genom landet varje år. Det handlar om byggande och boende, där det finns mycket att göra. Det handlar om livsmedelssektorn där vi generellt sett konsumerar för mycket. Tillverkningssektorn kan bli bättre på att använda återbrukat material. Skogs- och gruvindustrierna pekades ut som ett fjärde område som har potential att minska, liksom mobilitetssektorn, där vi måste bli bättre på att samutnyttja resurser, för att inte tala om konsumtionen som sådan, där det finns mycket att göra.

Orsakerna
I rapporten beskrevs fyra grundläggande orsaker till de bekymmer vi har. Det handlar i korthet om lagstiftningen, det handlar om affärsmodeller som fortfarande är linjära, det handlar om att säkerställa egenskaper och kvalitet på återbrukat material och om beteendefrågor, där våra konsumtionsmönster leder till den överkonsumtion vi har idag.

Grundläggande orsaker enl The Gap rapporten

Ett steg i rätt riktning men mer behövs
Vi behöver minska konsumtionen, men i dagens politiska landskap är det ett svårt budskap att sälja in. Reklamen i olika kanaler har i decennier trummat in konsumtionen som den livsstil som vi alla förväntas sträva efter. Ekonomin i landet har inte byggts upp av ett långsiktigt och medvetet hushållande med resurser och bevarande av befintliga produkter, hus eller ägodelar. Tvärtom. Hela tillvaron, inklusive banksystemet, värderingar, säkerheter och skatter bygger på att hjulen snurrar fort och helst fortare. Tricket ligger i att vi hittar andra sätt att frikoppla material- och energianvändning från välfärdens grundbultar. Vi måste betala varandra för annat än resursanvändning.

Som underlag för förståelsen av vad vi håller på med är rapporten ”The circularity Gap Sweden” användbar. Som beslutsunderlag för politiska beslut är den mer svåranvänd, eftersom sambanden mellan ekonomi, volymer och livsstil behöver klarläggas och utvecklas.

Länktips: The Ciruclarity Gap Sweden Report https://resource-sip.se/app/uploads/2022/07/Circularity-Gap-Report-Sweden.pdf

RISE-rapport: ”Runt Hörnet” om sex trender

Posted on by
Reply

Jag har gått igenom rapporten ”Runt Hörnet 2022” från RISE och de sex trender som rapporten summerar. I det följande återger jag det som jag uppfattar som viktigast under varje rubrik och kompletterar med några egna reflexioner. Trender är ofta svårfångade och står i relation till något slags normaltillstånd, dvs underförstådda pågående processer som vi alla är en del av.

Introduktion
Rapporten preciserar sex relativt nya trender som kan ha betydelse för hur samhället utvecklas, hur väl vi lyckas hantera klimathotet och i vilken utsträckning nya hot och problem växer fram. Man betonar att trenderna ska ses som komplement till annat studiematerial och man nämner också att rapporten inte ska ses som heltäckande.

En första fråga
Den första tanken som slår mig vid genomläsning av de sex presenterade trenderna är att jag undrar för vem rapporten är skriven. Formatet är i en grafiskt tillgänglig stil, med korta stycken och rubriker som upprepas för de olika trenderna. Många bilder och illustrationer förstärker presentationen. På det sättet påminner rapporten om en blandning av löptext och power-point-presentation. Men den lämpar sig definitivt inte för visning med projektor för en fysiskt närvarande publik. Därtill är texten för liten och för omständlig. Jag kommer fram till att texten är tänkt att läsas på skärmen av personer som vill hålla sig uppdaterade, eller åtminstone kunna hävda att man just uppdaterat sig på aktuella trender.

Trend 1: Digitalisering…
I min tolkning och i förlängningen av den trend som beskrivs som den första trenden ser jag en stor risk att de kommersiella krafternas vinster med digitalisering och informationshantering sammanfaller med de auktoritära krafternas behov av att kontrollera värderingar och attityder. Det handlar i rapporten om att digitaliseringen, AI och sociala medier riskerar att leda till nya risker. Samtidigt som den nya tekniken öppnar upp för helt nya möjligheter att koppla ihop information, persondata och kommersiella intressen finns en uppenbar risk att övervakning och den enorma mängden data kan användas på ett för samhällsutvecklingen negativt sätt. Min bild är att kunskap och åsikter alltmer har kommit att likställas, vilket skapar en grogrund för misstro och passivitet. Tempot i omställningen och de utsuddade gränserna mellan vem som är avsändare och vem som är mottagare av olika budskap bidrar till otydligheten. Auktoritära krafter kan surfa på vågen av lättfångade och manipulerbara opinioner. Detta när källkritiken blir allt svårare att upprätthålla. Lägg därtill hur lätt det är att förfalska bilder och filmer och vi ställs snart inför mycket svåra avväganden där det fria ordet behöver avskärmas för att inte de krafter som utnyttjar yttrandefriheten ska omöjliggöra ett respektfullt samtal och ett sunt erfarenhetsutbyte. Byggstenarna finns och det som fattas är att två delvis olika dominerande krafter samarbetar. Å ena sidan de krafter som vill att marknaden dominerar hur mänskliga val ska ske och å andra sidan de auktoritära rörelser som ser en möjlighet att ta kontroll över utvecklingen ur ett kulturellt, ideologiskt, förenklat perspektiv.

Trend 2: Flernivåstyrning
Den andra trend rapporten nämner handlar om att stora viktiga frågor, som klimatfrågan, inte passar in i det gängse offentliga beslutssystemet av EU, stater, regioner, kommuner och där näringslivet och civilsamhället också måste få vara delaktiga i ansvarstagande och beslut. Såväl problemformulering som utarbetande av möjliga strategier och genomförande av de bästa kommer att kräva delaktighet bortom de gängse ramarna. Formerna för hur det ska gå till, med bibehållen respekt för de demokratiska grunderna är oklart. Vi är helt enkelt inte förberedda för den typ av förändringsprocesser som nu måste ta form, förankras och bäras av samhället i stort. Det saknas också kompetens på många håll. Mandat och befogenheter i det offentliga bygger på flera hundra år av offentlig administration, erfarenheter och strukturer som inte längre räcker till. Hur skapas snabbt nya verksamhetsformer, som både blir verkningseffektiva och bidrar till delaktighet och legitimitet? Mina tankar kretsar i denna trend kring vem som har vad att vinna respektive förlora på att formerna för beslutsfattande ändras. Om någon ägnat hela sitt liv åt en karriär – är vederbörande beredd att ge upp den karriärvägen för att samhället behöver andra beslutsnivåer och dito processer? Jag är orolig för att suboptimeringen kommer att eskalera de närmaste åren och att det blir allt svårare att ändra de strukturer som måste ändras. Krismedvetandet är ännu inte på rätt nivå.

Trend 3: Stadsplanering med grönområden
Den tredje trenden handlar om markexploatering och hur grönområden och växtlighet kan spela en roll på flera plan för att skapa trivsel, hälsa, goda boendemiljöer, bromsa vattenflöden osv. Det kallas ibland ”urban gardening”, när träd, odlingar, grönytor, buskar och natur flätas in i den betongtäta staden på ett genomtänkt sätt. Vi har under decennier låtit staden vara alltför präglad av hårda ytor. Asfalt är lättare att sköta än grusgångar. Träd och grönområden har varit undantag. Med klimateffekterna i fokus har det blivit uppenbart att vattenavrinningen behöver bromsas, och att vi behöver kyla staden under varma sommardagar. Det kan skilja 10 grader i temperatur mellan en stadsgata utan träd och skugga och en med. Förutom denna konkreta effekt skapar grönområden ytor för insekter, fåglar, smådjur och en biologisk och ekologisk mångfald, som i sin tur gynnar utvecklingen av grönytor och biologisk motståndskraft.  Attraktiviteten hos ett område med många grönytor nämns i rapporten. Luften blir något renare och trivseln ökar. Kanske skulle rapporten ha tydligare betonat värdet av att skapa odlingsmöjligheter i stadsdelar, helt enkelt för att kopiera byn som modell för ett sammanhållet och tryggt område.

Trend 4: Nya sätt att mäta och finansiera…
Den fjärde trenden som rapporten tar upp handlar om hur beslutsfattare letar efter nya sätt att värdera och finansiera insatser för att på lång sikt bygga det hållbara samhället. Rapporten resonerar kring motsättningen mellan kort- och långsiktighet i planering och beslutsfattande. Och landar i att kortsiktiga stödåtgärder tycks öka. Inte minst när inflation, energipriser och andra effekter snabbt förändrar situationen för ”vanligt folk” och deras ekonomiska situation. Kortsiktigheten tycks bli allt mer vanlig. Det är ju väljare som ska få sin vardag att gå ihop. Behovet av en annan ekonomisk modell för att styra både kortsiktiga och långsiktiga beslut tas inte upp. Vi kommer att behöva en annan ekonomisk modell, är min övertygelse. En modell som t.ex. utgår från en helt annan moms. Momsen är idag en linjärt formerad skatt, som bygger på ett linjärt produktions- och konsumtionsmönster. Den nya momsen behöver naturligtvis också bli cirkulär och följa med varje produkt i dess olika faser. Det måste finns en koppling mellan skötsel av en produkt (värdeskapande) och den nya momssatsen, så att det lönar sig för alla involverade att ta vara på produkters livslängd och kvaliteter. Köp-släng-doktrinen är inte hållbar. Dagens moms bygger på tanken att produkter tas fram för en kort användningscykel. Hur denna nya ekonomi ska byggas upp parallellt med den gamla och hur två parallella momssystem ska införas behöver utredas, menar jag. Och koordineras på EU-nivå.

Trend 5: Livsstilsförändringar i relation till klimatkrisen…
Den femte trenden tar upp fenomenet med kring ändrad livsstil, hur unga människor inser att det går att leva ett gott liv utan bil och på ett klimatsmart sätt. De exempel som nämns i rapporten handlar om vegankost, second-hand, nya resmönster och en självvald, enklare, livsstil. Min invändning till denna text är att ska en klimatsmart livsstil få acceptans i breda folklager måste valet upplevas vara och faktiskt också vara en förbättring. Väldigt få människor lockas av försämrade livsvillkor. Det är få individer som självmant avstår livskvalitet av högre och ideella skäl. De val människor ställs inför måste uppfattas att vara bättre och tydligt ge andra kvaliteter än den nuvarande livsföringen. En del kan ligga inom ramen för tjänstefiering. När en vara blir en tjänst kan kunden/nyttjaren slippa ha en lagringsplats för produkten, kan välja produkt efter situation och kanske beställa någon slags service i samband med nyttjandet. Även reparationer och liknande kan växa när produkter ska hållas vid liv. Min förmodan är att den ändrade livsstilen, där klimathänsyn blir en viktig komponent för olika grupper, bara till en mindre del kan locka människor att avstå från det de vant sig vid att ha tillgång till i form av ett överflöd av konsumtionsprodukter, klimatstörande resor, fritidssysselsättningar och annat. Det kommer att bli avgörande att hitta ekvivalenterna till övergången från LP-skivor och CD-dito till Spotify för att ta ett tydligt exempel på hur tjänstefieringen kan ta form.

Trend 6: Yttre påverkan på livsstil…
Den sjätte trenden tar upp inflation, sysselsättning, bostadskostnader, energipriser och andra randfaktorer som påverkar var människor bosätter sig och hur de väljer att transportera sig till sina arbetsplatser. Man nämner en övergång från beskattning av arbete till att i högre grad beskatta produkter och material som en väg framåt. Ett exempel som tas upp är att en ökad inflation kanske minskar köttkonsumtionen, vilket är bra ur klimatperspektiv, men kan också minska efterfrågan på ekologiska livsmedel, något som kan ha motsatt inverkan på den hållbara utvecklingen. Överhuvudtaget är denna trend ganska diffust presenterad och innehåller många osäkerheter, inte minst mot bakgrund av kriget i Ukraina. Snarare anser jag att trenden borde sammanfattas som en uppmaning till alla beslutsfattare att ständigt söka ett helhetsgrepp på varje fråga, så att olika delbeslut inte motverkar varandra. Sänkt skatt på drivmedel kan locka för att ge intryck av att visa handlingskraft, men har naturligtvis en destruktiv inverkan på klimatarbetet eftersom priset har stor betydelse för hur nivån på efterfrågan och också hur vi värderar alternativa lösningar.

Sammanfattning – vi måste diskutera perspektiven
Ska rapporten sammanfattas på ett konkret sätt är nog budskapet att alla beslutsfattare behöver anstränga sig att se långsiktigt på de frågor man försöker adressera, och att man söker breda samverkanslösningar snarare än att gynna enstaka grupper. Samtidigt måste vi kunna diskutera förändringar i ekonomin och i samhället där det av nödvändighet kommer att handla om att vissa människor och verksamheter ”förlorar” och andra ”vinner” på förändringen. Då är det helt avgörande att sätta in förändringarna i ett samhälls- och framtidsperspektiv. ”Vill du ge dina barn en rimlig chans att leva ett gott liv, eller är ditt eget välbefinnande viktigare?” Den typen av frågor kommer att behöva ställas för att vi ska få perspektiv på nivån på  förändringarna och deras konsekvenser. Och frågorna behöver medialt utrymme för att bli relevanta för fler än de redan intresserade. Mot egoismen måste en ny form av oegennytta ställas, där ingången åtminstone bör vara nästa generation. Ska vår generation bli den första i historien som medvetet försämrar livet för nästa generation?

Länktips: Rapporten: https://www.ri.se/sites/default/files/2022-05/RISE_Runt-hornet-2022_Framtidsspaning_Klimatneturala-stader-samhallen.pdf

Bort med slammet från åkrarna!

Posted on by
2

På DN Debatt publicerades nyligen en viktig artikel som sätter fingret på ett delvis undanskymt problem, som centrala aktörer i samhället inte tycks ha förmåga att hantera på ett acceptabelt sätt. Avloppsslammet från våra reningsverk hamnar tyvärr ofta på svenska åkerjordar. I takt med att konstgödsel nu blir dyrare lockas fler svenska bönder av erbjudandet att sprida avloppsslam på sina åkrar. Slammet innehåller kväve och näringsämnen, men också en ansenlig mängd icke-nedbrytbara och giftiga ämnen, som tas upp av växterna och blir en del av vår föda. Artikeln beskriver väl hur sambanden ser ut och pekar på nödvändigheten att alla berörda tar sitt förnuft till fånga. (Länk till DN-artikeln nedan).

Det finns 4700 PFAS-ämnen
I en artikel i The Guardian (se länk nederst på sidan) redovisas exemplet PFAS, som är av dessa evighetskemikalier som är i omlopp. (PFAS förklaras i en länk nedan) . 20 miljoner tunnland, cirka 10 miljoner ha åkermark, i USA är enligt en försiktig bedömning numera kontaminerad på ett sätt som gör marken hälsofarlig att odla på. Ingen vet exakt. PFAS finns i flera tusen varianter, bryts inte ner och är bara en av många farliga kemikalier som inte hör hemma i odlingskretsloppet.

Dessa kemikalier hör inte hemma i jordbruket
Den europeiska livsmedelsmyndigheten EFSA har konstaterat att befolkningens intag av till exempel PFAS redan har överskridit gränsen för tolererbart veckointag från bl.a. förorenade livsmedel. (Se länk nedan). Det finns heller inget enkelt sätt att backa utvecklingen. När molekylerna väl har hamnat i kretsloppet är det näst intill omöjligt att sortera bort dem. Det går att frigöra nyttigt fosfor ur slammet via förbränning, men det är dyrt och reningsverken är inte utrustade för den processen. Fortsätter vi att acceptera spridning av slammet på nuvarande sätt utsätter vi oss själva och kommande generationer för en ökande exponering av hälsofarliga ämnen.

”Kvalitetssystemet” säger ingenting om kvaliteten
Reningsverken samverkar i organisationen Svenskt Vatten, som i sin tur har tagit fram en ”kvalitetssäkring” av avloppsslammet som man kallar Revaq. Problemet är att Revaq inte adresserar kemikaliefrågorna på rätt nivå och heller inte innebär något tryggt sätt att förhindra farliga ämnen att hamna på jordbruksmark. Föreningarna Läkare för Miljön och Ingenjörer för Miljön har därför anmält Svenskt Vatten till Konsumentverket för vilseledande marknadsföring. När Revaq godkänner slam för spridning är det som om hissen i ett höghus skulle godkännas även om hissen bara skulle kunna nå varje våningsplan på vägen uppåt medan nedresan alltid skulle ske i fritt fall – för ner kommer man ju alltid…. Lika farligt och lika hänsynslöst är synsättet.

Varför citat-tecken?
Läser man DN-artikeln noga kan man också konstatera att rubriken ”Avloppsslam med miljögift måste bort från åkrarna” är satt inom citat-tecken. Det är ett sätt för DN att markera ett visst avståndstagande i sakfrågan. Citat-tecknen behövs ju inte i en rubriksättning annat än om man vill betona att meningen är ett uttryck för en åsikt, och i detta fall en åsikt som DN uppenbarligen inte delar. Så motkrafterna finns på flera plan. Man kan fråga sig varför.

Engagera dig!
Den som intresserar sig för slamfrågan kan med fördel vända sig till de organisationer som medverkat till DN-artikeln. Länkar nedan.

Länktips:
DN-artikel undertecknad av fyra debattörer: Avloppsslam med miljögift måste bort från åkrarna
Artikel i The Guardian från maj 2022: The Guardian artikel om kontamination
EFSA-rapport: här
Lite info om de 4700 olika PFAS-ämnen som finns i omlopp: här från Naturskyddsföreningens hemsida
Läkare för Miljön: Läkare för Miljön
Ingenjörer för Miljön: Ingenjörer för Miljön

Hur kan vi lära oss mer om Putins Ryssland?

Posted on by
Reply

Det pågår ett krig i Europa även om angriparen kallar det för en specialoperation, när Ukraina angrips av de ryska styrkorna. Vår bild av Putin och Ryssland samt vilken roll Ryssland spelar på den internationella scenen präglas av de fragment av samtidshistoria vi lyckas ta till oss och begripa. Journalisten Johanna Melén kom som student till Ryssland 1999 och har rapporterat åt Sveriges Radio om utvecklingen i det stora landet. Nu har hon skrivit boken ”Mina ryska vänner – en berättelse om Putins Ryssland”, som jag läst. Här några intryck och reflexioner.

Gorbatjov – Jeltsin – Putin
Sovjetunionen bröt samman 1991. Efter Gorbatjov kom så småningom Boris Jeltsin och ett för ryssarna kaotiskt 90-tal. Istället för en marknad av västerländskt snitt utvecklades en ekonomi som någon liknat vid en basar. Lycksökare och oligarker skaffade sig snabbt stora rikedomar när samhället var dysfunktionellt. När Jeltsin ville dra sig tillbaka handplockade han Putin som sin favorit att ta över. Och på den vägen är det.

Att upptäcka det post-sovjetiska Ryssland
Johanna Melén tar ett intressant grepp i sin bok. Hon låter oss ta del av vardagslivet i Sankt Peterburg (Piter som den kallas lokalt) genom att återge hur hon levde sitt liv under studenttiden runt millennieskiftet. Vi känner fukten, kylan och de primitiva förhållandena. Vi förstår hur vänskap mellan människor blir så väldigt mycket mer värd när de materiella förutsättningarna är otillräckliga. I det konkreta får vi uppleva kontrasterna i hur olika kulturer hanterar rollfördelning, vem som får bjuda vem på en öl osv. Vi får en guidebok in i rysk vardag, och får genom Johanna följa med på en upptäcktsresa in det post-sovjetiska Ryssland.

Johanna Meléns nya bok i pocket

Stolthet och revansch-känsla
Varvat med beskrivningen av vänskapen med Olga och de andra under studietiden får vi följa de viktigaste stegen i händelseutvecklingen som lett fram till Putins ställning som oomtvistad ledare för sitt Ryssland. Men också pusselbitar i form av den känsla av revansch många ryssar ville få när – i deras tycke – de västliga länderna såg ner på Ryssland. Putin insåg styrkan i denna stolthet för sitt land, som många kände och känner och hur den känslan kunde användas politiskt.

Familjens betydelse
Johanna Melins bok ger viktiga inblickar i hur det post-sovjetiska samhället kom att utvecklas och vilken betydelse familjen och familjestrukturerna spelat och fortfarande spelar när staten inte längre – som under sovjettiden – vet bäst. För att ytterligare förstå just familjens och könsrollernas betydelse för hur det ryska samhället ser ut och utvecklas får jag tips att läsa en C-uppsats från 1996, som fick en hel del uppmärksamhet när den skrevs.

Ur C-uppsats från 1996 av Anna Ekman och Anna Andersson

Kvinnans roll och självbild i Ryssland
I sin uppsats synliggör Anna Andersson och Anna Ekman redan 1996, genom att jämföra data från 200 intervjuer av unga kvinnor i Sverige och i Ryssland, hur olika kvinnors ställning och syn på sin egen livssituation är i de båda länderna. I Sverige är det självklart att både mannen och kvinnan har ett ansvar för den gemensamma ekonomin, medan kvinnor i Ryssland utgår från att mannen har försörjningsansvaret. Och på liknande sätt skiljer sig synen på giftermål. I Ryssland finns en tidig och starkt uttalad förväntan att kvinnor ska gifta sig, medan det var tydligt 1996 för de svenska unga studerande kvinnorna att giftermål inte upplevdes som nödvändigt för att få ett gott liv.

Trippelarbetande kvinnor tog hjälp av babushkor
Ur bakgrundmaterialet i C-uppsatsen hittar jag andra viktiga pusselbitar för att förstå det samhälle Johanna Melén beskriver. Hur motsägelsefullt det sovjetiska samhället behandlade kvinnor: de skulle delta i produktionen, de skulle aktivera sig politiskt och de skulle självklart ha hand om hushållet, barnuppfostran och allt därmed sammanhörande. Jämställdheten gällde produktiviteten, inte arbetsbelastningen. Och lösningen för många kvinnor blev naturligtvis att vända sig till babushkorna, mor- och farmödrar som bokstavligen fick bära familjens bördor när kvinnornas trippelarbetande inte räckte till. I Johanna Meléns bok framskymtar flera gånger hur beroende en del ryska studenter var och är av att familjen – inklusive babushkorna – stöttar dem med pengar, boende eller annat.

Korruption och vikten av att känna rätt personer
När vi försöker förstå vad som händer i Ryssland idag måste vi också inse hur turbulent och instabilt samhället i Ryssland varit och är. Hur stor roll korruptionen spelar, liksom vikten av att känna rätt personer för möjligheten att komma in på den utbildning eller jobb man själv önskar sig. I Sverige är vi så vana vid att det organiserade samhället klarar av att fördela resurserna rimligt rättvist. Samtidigt som det hela tiden även hos oss finns vissa krafter som vill skapa olikheter via privatiserade och avgiftsbelagda tjänster, privata ”försäkringar” och genvägar till vård, omsorg eller attraktiva jobb. ”Skyll dig själv om du är fattig och sjuk” är det outtalade budskapet.

En lärdom handlar om grogrunden för auktoritära krafter
Hur social orättvisa och ett svagt samhälle kan te sig får man en inblick i när man läser Johanna Meléns bok. Det försvagade samhället är grogrunden för auktoritära krafter. Det är i sådana vakuum Trump, Bolsonaro, Putin och andra auktoritära ledare tar plats. Därmed kopplar hennes bok också direkt till eftervalsanalysen i Sverige. Det är inte genom att montera ner eller såga itu välfärdsstaten vi löser problemen. Inte på någon nivå.



CCS en lovande teknik för CO2-infångande

Posted on by
Reply

CCS är en intressant teknik för fånga koldioxid och lagra den i berggrunden. Filip Johnsson, professor på Chalmers, höll ett föredrag om sitt forskningsprojekt inbjuden av Ingenjörer för Miljön den 7 september. Erik Axelsson från Göteborg Energi deltog också och redogjorde för det utvecklingsprojekt han driver, där syftet är att skapa förutsättningar för industriell samverkan kring infrastrukturen för den infångade koldioxiden så att den kan transporteras med tankfartyg till i första hand norska lagringsplatser.

Värtaverket i Stockholm ligger långt framme
Det finns tre olika sätt att fånga in CO2, där den vanligaste är efter förbränning, men man experimenterar även med andra urskiljningsmetoder, där bland annat ren syrgas används. I kartläggningen över Sveriges största industrier som släpper ut CO2 har man identifierat 28 anläggningar, där Värtaverket i Stockholm liksom raffinaderierna i Lysekil och Göteborg är några av de stora, liksom Cementa på Gotland. Det finns ett 20-tal pappersbruk i landet som också har potential att göra skillnad om den koldioxid de genererar tas om hand.

Bild ur Filip Johnssons presentation

Gas > flytande form > fast form
Norrmännen har testat tekniken för lagring i berggrunden sedan 90-talet, dock i mindre skala. De har ju tillgång till oljefälten de tömt på olja. Lagringskapaciteten är mycket stor. Man lagrar dessutom gasen i flytande form – under högt tryck så vitt jag förstår – och stegvis övergår därefter denna flytande koldioxid i fast form. Vid lagring på Island kan denna process gå extra snabbt när koldioxiden lagras i porös basalt.

Kostnader per ton
Mer än hälften av Sveriges CO2-utsläpp kan fångas in om de 28 industriernas utsläpp tas om hand och lagras. Kostnaden för infångande, transport och lagring ligger i häradet € 80 – 130 / ton. Cirka 10 procent av kostnaden handlar om infrastrukturdelen på land, från industri till tankbåt. För mindre anläggningar torde priset per ton bli lite högre. Potentialen är stor. Beräkningar visar att nära hela Sveriges utsläpp på cirka 40 miljoner ton per år kan fångas in för en kostnad av cirka € 125 / ton.

BECCS kan ge netto negativa utsläpp
Filip Johnsson beskrev också BECCS, som handlar om att fånga in den naturligt cirkulerande koldioxid som binds och frigörs i biosfären. Med BECCS kan vi åstadkomma netto negativa CO2-utsläpp, vilket troligen kommer att krävas för att försöka bromsa den skenande klimatkatastrofen. (Mitt ordval).

Konkret infrastrukturprojekt
Erik Axelsson från Göteborg Energi berättade så om det projekt han driver. Det syftar till att relativt snart bygga och idriftsätta en infrastruktur för fyra anläggningar i göteborgsområdet. Koldioxiden ska pumpas till kaj och föras över till en tankbåt som ska gå i skytteltrafik till Norge. Kostnadskalkylen tyder på mellan € 7 och € 13 per ton för infrastrukturen, dvs ungefär 10 procent av helheten. Tidsskalan handlar om att ge klartecken för byggstart om ett par år.

Vissa negativa effekter och svårigheter
Infångandet innebär vissa försämringar i industriernas verkningsgrad. Ett kraftvärmeverk kan t.ex. förlora upp till 20 % i verkningsgrad, medan en fjärrvärmeanläggning kan ta till vara spillvärme från processen och därmed inte tappa lika mycket i verkningsgrad. Däremot tycks det inte finns så stora tekniska risker med lösningen, snarare juridiska hinder, tillståndsfrågor som kan krångla till processen samt risken för att en samarbetspart går i konkurs.

Bonus-malus, EU och fallgropar
För att få industrier att gå före och vilja satsa på denna teknik borde, tror jag, ett slags bonus-malus-system borde införas branschvis, så att aktörer som går före får fördelar gentemot andra aktörer som avvaktar. Hur EU kommer att ställa sig till CCS är också viktigt, liksom hur vi undviker fällan av att politiker och andra hävdar att ”nu kan vi fortsätta släppa ut CO2 eftersom vi fångar in så mycket…” .

Det återstår flera pusselbitar innan tekniken är i sjösatt och integrerad i samhällets olika funktioner och ekonomi. Möjligen finns här ett embryo till en global rättvise-utjämning, där de rika länderna tar på sig att bekosta de utsläpp de fattiga länderna inte har råd att själva fånga in.

Länktips: Länk till inspelningen av föredraget

Tankar när jag läst Billy Larssons artikel 4 september

Posted on by
Reply

Billy Larsson, psykolog och författare, hade en debattartikel i Göteborgs-Posten den 4 september som innehåller flera kloka reflexioner. I korthet säger Billy Larsson att varken teknikoptimisterna eller domedagsprofeterna har rätt när det gäller klimatfrågan. Han sammanfattar fyra delar som behöver utvecklas och ta plats i teori och praktik. 1. Insikten om läget på jorden tarvar en planetskötarrörelse. 2. Vi behöver erkänna att naturen är grundbulten för vår välfärd. 3. Ett tydligt solidaritetstänkande med kommande generationer behöver spridas i samhället. 4. Det behövs en allmän förståelse för nödvändigheten av livsstilsförändringar. I stället för naiv optimism eller undergångsbudskap behövs idéutveckling, sammanfattar Billy Larsson.

Ur Göteborgs-Posten 4 september

Otydlighet kring begreppet ”vi”
Skalan på dagens problem är större än någonsin. Konsekvenserna av resursanvändningen i det samhälle som vuxit fram under och efter industrialiseringen är betydliga. Ingen människa och heller inget annat levande på jorden undgår effekterna av det samhälle som utvecklats. Det unika är således att begreppet ”vi” är svårare att avgränsa. Är det ”vi” på en viss geografisk plats, i en viss ålder eller i en viss kultur som ska ingå i ett ansvarstagande ”vi”? Och varför skulle människor plötsligt bry sig om hela planetens välbefinnande? Så länge vi svenskar exempelvis slänger en miljard cigarettfimpar på våra egna gator och torg och inte bryr oss om vår egen närmiljö – varför skulle vi bry oss om helheten?

Vidga ansvarstagandet
Det som behöver utvecklas är inte bara idéer om en bättre värld utan också insikter om hur illa det är ställt med allas vårt ansvarstagande. Vi tycker att vi är duktiga när vi källsorterar lite papp och plast. Sverige hamnar högt på olika rankinglistor när det gäller miljöarbete. Men vi är ju långt ifrån nära att bete oss på ett sätt som skyddar miljön från oss själva. Vi är urusla på att ta ansvar för det vi själva kan påverka. De flesta av oss tvättar oss, har rena kläder och sköter om oss på en acceptabel nivå. Vi kanske städar också, håller rent i våra hem. Men ansvarstagandet för närmiljön, för Sverige, för planeten och för framtida generationer brister påtagligt. Vad skulle krävas av oss för att vi skulle få kallas planetskötare?

Hoten mot medvetenheten
Och om nu västvärlden och de rika länderna under lång tid har överutnyttjat världens resurser och spritt koldioxid i ofantliga mängder kan man ju fråga sig hur en rättvis resursfördelning ska infinna sig? Vem ska göra vad? När ledare som Trump och hans likar i andra länder vänder sanning till lögn och mobiliserar konflikter mellan grupper som ett sätt att ta kontroll över maktapparaten krymper utrymmet för en ökad medvetenhet om hur världen ser ut och vad som behöver utvecklas. Empati, sammanhållning, samarbete och mobilisering utifrån icke-egoistiska perspektiv kan tyckas vara omoderna faktorer, men inte desto mindre nödvändiga.

Andra värden än pengar
För att återkomma till Billy Larsson fyra punkter; naturen som ram för all verksamhet måste fastslås och en exempellista på vad som INTE ingår under denna rubrik behöver växa fram. Framför allt behöver kunskaperna och medvetandet öka, inte det polisiära kontrollsamhället. Var och en behöver förstå hur vi kan bete oss och göra rätt utan en omfattande kontrollapparat. En femte punkt saknas också i listan och det är, anser jag, en väldigt viktig komponent. Vi behöver hitta exempel på rättvisa utvecklingsprocesser, där vi inte enbart mäter resultat i pengar, i monetära värden osv. Bhutan har testat ett ”lyckoindex” och Nya Zeeland något liknande. Låt oss ta fasta på värden som inte tar utgångspunkt i pengar.


Viable Cities och Cirkulär Ekonomi

Posted on by
4

Viable Cities är ett strategiskt innovationsprogram med fokus på omställningen till klimatneutrala och hållbara städer. Under programperioden fram till 2030 ska finansiering från Vinnova, Energimyndigheten och Formas bidra till klimatneutrala städer med ett gott liv för alla inom planetens gränser. Så står det på programmets hemsida.
23 svenska städer deltar just nu. Programkontoret är bemannat med drygt 20 kompetenta medarbetare och i styrelsen ingår Anders Wijkman och ett dussintal andra erfarna personer. Jag blev nyfiken på om Viable Cities fångat upp Cirkulär Ekonomi som ett verktyg för omställning av samhället i en hållbar riktning. Jag hittade två ”Klimatfrukostar” på hemsidan, vardera på en halvtimme, där några personer delade med sig av sin kunskap om och tankar kring Cirkulär Ekonomi. Nedan följer min sammanfattning av vad jag uppfattade att deltagarna sa och därefter följer tre kommentarer från min sida. (Länkar till klimatfrukostar, se nedan).

Viable Cities hemsida

Klimatfrukost nr 12 från maj 2021
Åsa Minoz från programkontoret ledde mötet och deltog gjorde Liv Öberg från Umeå kommun och Stina Behrens från Barkarby Science. Liv Öberg såg sin roll som koordinerande både internt och externt och betonade kunskapsdelen, beteendefrågor och att en hel del arbete handlar om att få stadsdelar att ta upp dellösningar. Hon nämnde att en galleria funderade på att ställa om till att fokusera mer på återbruk och cirkulära erbjudanden. (I skrivande stund i juni 2022 tycks planerna inte ha realiserats). Umeå kommun är även partner till Ellen MacArthur Foundation, som ju sedan länge har främjat idéerna kring en cirkulär ekonomi.

En ny stadsdel i Barkarby
Stina Behrens berättade om hur det byggs en ny stadsdel i Barkarby och hur hon gärna vill att befintliga resurser ska användas bättre, inte minst lokaler. Mer av samarbete ger högre livskvalitet. En resurskarta såg hon också som ett bra hjälpmedel, liksom att tydligare involvera kunden i processen.

New European Bauhaus vill kombinera olika synsätt
Åsa Minoz nämnde också New European Bauhaus som ett spännande initiativ från EU-kommissionen. Därifrån hade hon fångat upp budskapet om att den nya ekonomin måste vara attraktiv och närmast oemotståndlig. Det är bara att hålla med. Framtiden måste vara och te sig lockande och bättre för att människor ska välja bort de gamla, ohållbara, lösningarna.

Klimatfrukost nr 21 från mars 2022
Åsa Minoz från programkontoret hade denna gång bjudit in Henric Barkman från Karlstad kommun, Elin Larsson från programmet RE:Source samt Viable Cities vice ordförande Anders Wijkman. Henric Barkman betonade att det är mycket ekonomi i Cirkulär Ekonomi och utvecklade en hel del tankar kring fördelarna med delningsekonomi och att göra mer med mindre resurser. Han nämnde också sitt arbete med Swinga, en app som underlättar för grannar att låna prylar av varandra.

Det är för billigt och enkelt att göra fel
Elin Larsson lyfte grundfrågan hur mänskliga behov kan uppfyllas utan att nödvändigtvis producera nytt, dvs att vi blir bättre på använda det som redan finns. Hon nämnde även att många internationella företag talar om cirkularitet, men att alltför lite händer. Det är alltför enkelt och billigt både för producent och konsument att ta dåliga beslut, menade hon.

Nyttjandet måste bli mer intressant än ägandet
Anders Wijkman inledde med att säga att begreppet Cirkulär Ekonomi kan te sig vilseledande. Det finns inget som är helt cirkulärt, det behövs reparation, underhåll och tid för detta. Förväntningarna kan bli orealistiska, som han uttryckte det, och hänvisade till Walter Stahel, som skrivit om detta. Trots att vi överutnyttjar planetens resurser lever halva befolkningen på jorden i fattigdom. Affärsmodellerna måste göras om och nyttjandet bli mer intressant än ägandet. Lagstiftningen underlättar heller inte för värdekedjor och överföring av resurser på ett hushållande sätt. Det är en systemfråga, betonade Anders Wijkman och illustrerade med hur dålig resursanvändning det är att så mycket bilar produceras för att stå stilla 95 procent av tiden. Vi måste börja med de stora flödena och reducera material- och energiåtgång och ta vara på erfarenheter som redan finns.

Min kommentar 1 – det cirkulära
Jag tycker att Viable Cities borde lyssna mer på sin andre vice ordförande, Anders Wijkman, och borra i innebörden och betydelsen av det som kallas Cirkulär Ekonomi. Den gängse definitionen har mer eller mindre landat i en slags optimerad materialflödeshantering kryddad med lite behjärtansvärd second-hand-verksamhet eller delningsekonomi. Men delning ger oss inga pensioner. Så länge ingen tydlig gräns dras mellan vad som behöver vara skattepliktigt och inte, så kommer den idéburna delen av Cirkulär Ekonomi att ses som ett marginellt och närmast gulligt alibi för att fortsätta business as usual.

Min kommentar 2 – lagstiftningen måste främja omställningen
Det klokaste som jag fångade upp från de två frukostarna var nog ändå detta med attraktivitet och oemotståndlighet. Framtiden måste locka. Spotify vann kunder på att vara ”bättre” för kunden än att stapla CD-skivor i en hög. Och som jag skrivit förut – det intressanta och radikala greppet vore att testa försäljningsförbud för vissa produkter. Där ägandet kvarstår hos tillverkaren, som får tjäna pengar på nyttjandet av produkten, men där tillverkaren inte får sälja ansvaret för hur produkten ska tas om hand efter användning. När detta fungerar kan tillverkaren tjäna pengar på nyttjandet och på att hålla hög kvalitet, hög tillförlitlighet, god service och stor flexibilitet, något som kunderna ibland betalar extra för. De nya affärsmodellerna behöver stöttas med progressiv lagstiftning så att utvecklingen börjar ta fart i rätt riktning.

Min kommentar 3 – systemnivå
Är det tillåtet att vara kritisk till hela upplägget? Den verkliga förändringskraften kommer när hundratusentals människor involveras och deras förslag och röster blir hörda. Klimatförändringarna tickar på, inte minst ungdomar är oroade och Greta Thunberg talar om vuxenvärldens ”bla, bla, bla…” . Det behövs kritiska röster som kan ifrågasätta och det behövs konstruktiva opponenter i programvärlden. Det behövs något som gör att projekten faktiskt gör mätbar, konkret skillnad som får medialt genomslag och att tidsfaktorn blir tydligare, eftersom det är bråttom.

Länktips:

Klimatfrukost i maj 2021: https://www.viablecities.se/kalender/klimatfrukost-12 

Klimatfrukost i mars 2022: https://www.viablecities.se/kalender/klimatfrukost21

Länk om New European Bauhaus: https://www.energimyndigheten.se/klimat–miljo/hallbara-och-smarta-stader/new-european-bauhaus/

Swinga – en app för delning: https://swinga.coop

Avfallsmängderna ökar och återvinningen minskar enligt Aktuell Hållbarhet:https://www.aktuellhallbarhet.se/miljo/avfall/avfallsmangderna-fortsatter-att-oka-atervinningen-minskar/

Energispaning med Tomas Kåberger

Posted on by
2

Professor Tomas Kåberger har i decennier forskat på energisystemet med tyngdpunkt i förnybara energislag, utvecklingstrender och hur de nya energislagen står sig gentemot de traditionella, fossilt baserade energislagen. Han har även varit generaldirektör för Energimyndigheten och har internationella uppdrag.
Den 1 juni gästade han Ingenjörer för Miljön och Ekocentrum i Göteborg för att hålla ett webb-sänt föredrag och där några av oss fick möjlighet att ta del av hans budskap ”live”.

Tomas Kåberger

Vi har ännu inte sett hur lågt priset kommer att sjunka
Ett viktigt budskap är att produktionskostnaden för el från nya sol- och vindkraftsparker fortsätter att sjunka. I södra Europa byggs solcellsanläggningar där produktionskostnaden utlovas bli 10 – 12 öre per kWh. Billigare än så har elektricitet aldrig kunna produceras. De stora förändringarna skedde hösten 2016, då priset på nya vindkraftsel sjönk varje månad med € 5 per MWh. Kina leder utvecklingen både på vind- och solsidan. Exempelvis bygger man i Kina två vindkraftverk i timmen dygnet runt, året runt. I Kina byggs 100 GW solel per år. I en av Kinas större städer rullar just nu 20 000 elbussar. Förra året byggde man i Kina mer vindkraft än resten av världen mäktade med tillsammans.

Havsbaserad vind
Den stora potentialen finns i havsbaserad vindkraft. På Kriegers Flak i södra Östersjön, cirka 30 km från Trelleborg, har Vattenfall fått regeringens godkännande att sätta upp maximalt 50 vindkraftsturbiner, som tillsammans kan producera årsbehovet av el för en miljon elbilar eller hushållsel för 500 000 hushåll. Det finns ett stort antal projekt planerade och teknik- och prisutvecklingen, liksom byggtiderna har på senare år blivit allt mer gynnsamma. Prisutvecklingen har nu gjort att vindel är hälften så dyr som den energi som kan utvinnas ur råolja.

Jämförbarhet
Traditionellt har råoljepriset alltid räknats i dollar per fat, naturgas räknas i miljoner brittiska termiska enheter (MMBtu) och el i kronor per kWh. För att skapa jämförbarhet mellan energislagen föreslog Tomas Kåberger att allt räknas om i kostnad per kWh, vilket ju underlättar för direkta jämförelser.

Lagring
En invändning mot sol och vind har varit att ibland blåser det inte och ibland skiner inte solen. Tomas Kåberger pekade på hur Australien nu satsar på stora batterilager för att överbrygga försörjningen några dagar och för att skapa stabilitet i näten. Batterilager kommer att bli mycket lönsamma. Det blir billigare att använda batterier för att säkra elförsörjningen än att ha intermittenta elverk som bara används några gånger per år. En annan möjlighet är att transformera vindel till havs till vätgas, som därefter transporteras i pipelines för att utgöra reservkapacitet till elproduktion. Vätgas ger en möjlighet att spara energi mycket länge. Han pekade också möjligheten att använda elbilarnas batterier som lokala buffertar, kanske med en intelligent köp/sälj-funktion och – som Volkswagenbolaget Elli kalkylerar med – låta bilägarna bli en del av energilagringen och därmed handeln med el.

Industrin letar lokalisering där det finns billig el
Att olika teknikbranscher har gemensamma mål blir också tydligt. Stål producerat utan kol, där vätgas utgör en komponent, blir attraktivt för fordonsindustrin eftersom de behöver räkna på CO2-utsläpp och stålet i produktionen är en ansenlig del av bilarnas CO2-utsläpp. Att lokalisera fabriker till platser där det finns förnybar billig energi är redan idag strategiskt intressant för stora delar av industrin. Tomas Kåberger visade en karta, där det framgick att vi har bra vindlägen i Norrland och längs kusterna.

RePower EU och EU-relationen med Ryssland
EU har lanserat ett projekt som heter RePower EU, (se länk nedan), som handlar om att EU vill satsa på energibesparing och effektivisering, på framställning av ren energi och på diversifiering för att minska sårbarheten i elsystemen. Det spelar naturligtvis en mycket stor roll att Ryssland har ockuperat delar av Ukraina och att EU har svarat med sanktioner mot Ryssland. EU importerar 80 % av den naturgas som behövs och hälften av denna import har kommit från Ryssland. Hälften av den uran EU importerar kommer från Kazakstan, Uzbekistan och Ryssland.

Ryssland
Ryssland har inte gjort som arabländerna. Ryssland har hållit fast vid sin export av råolja, naturgas och kol. Man är dessutom aktiva i att sprida desinformation om förnybara energislag. Saudiarabien och flera andra oljestater satsar på solenergi, men det har inte Ryssland gjort. Tomas Kåberger bedömer att konflikten mellan Ryssland och Ukraina (och därmed EU) kommer att bli utdragen. Energifrågorna kommer allt tydligare att underställas säkerhetspolitiken. Detta har redan hänt i USA, där president Biden har dammat av en gammal lag från Korea-kriget för att låta säkerhetsanalyserna och besluten ur dessa styra hur energipolitiken ska föras.

Kärnkraften är dyr och kommer inte att bli billigare
Tomas Kåberger berörde också kärnkraften och pekade på att den industriella serietillverkning som anhängarna till SMR-reaktorer ser framför sig ännu inte har realiserats och den storlek på anläggning man talar om har svårt att bli lönsam. Inte ens de stora nuvarande anläggningarna där byggnadsinvesteringen är betald lyckas producera billigare el jämfört med förnybart. Beroendet av ryskt uran är också en komplikation för kärnkraften. Det är ju något som de finska reaktorintressena nu har fått erfara.
(Tack till Håkan Lindgren för kompletteringar och preciseringar).

Länktips:
REPowerEU: REPower EU

Cirkulär ekonomi: Industrin börjar byta affärsmodell

Posted on by
Reply

60 000 kubikmeter industrioljor destrueras varje år i Sverige. Eller 60 miljoner liter om man så vill. Och lika mycket i fordonsbranschen. Tänk om det gick att rena alla denna olja så att den inte behövde eldas upp? Och tänk om rening av industrioljor skulle kunna göras lönsam för både leverantör och industrin? Så skulle vi minska slitaget på rörliga delar i våra maskiner, vi skulle få glesare underhåll, mindre driftsstörningar och maskiner som höll längre. Det vore något.

Oljerening på nano-nivå
Precis detta har hänt. SKF har ett samarbete med företaget Rocco Oil Sweden i Ånge – varför händer allt intressant i Norrland just nu …. – där man erbjuder uppgradering och rening av industrioljor så att oljan faktiskt blir renare än den köpta originalprodukten. Man filtrerar bort oönskade partiklar på nano-nivå och oljan som kullager och maskiner använder optimeras på så sätt på ett unikt sätt.

Driftssäkerhet och livslängd hänger ihop och ger lägre CO2-utsläpp
Jag hittar den här lösningen på Underhållsmässan i Göteborg. Drygt hundratalet utställare känner sig underhållande (!) och visar upp sina exempel på hur de på bästa sätt tar hand om de maskiner och apparater som är i drift. Om vi sköter underhållet förlängs livslängden på systemen vilket leder till en bättre ekonomi på både företags- och samhällsnivå. Kvalitet kanske kostar lite, men går att räkna hem i färre driftsstopp och större tillförlitlighet. Dessutom sparar det CO2 när vi slipper producera maskiner alltför ofta, maskiner som skulle kunna vara i drift under längre tid.

FB Kedjor lanserade Ecosaving på mässan
Ett annan företag som väcker min nyfikenhet är FB Kedjor AB. Mässan är release-tillfälle för deras nya koncept ”Ecosaving”, som innebär att man erbjuder kunden högre kvalitet i ståldetaljer och tydligt visar hur denna kvalitetshöjning innebär kostnadsbesparingar för industrikunderna. Och på köpet ger lägre klimatpåverkan. Företagets representant bekräftar också att diskussioner förs om att FB Kedjor ska behålla ägarskapet över de detaljer som används hos slutkunden, dvs att affärsmodellen kan komma att ändras så att leverantören och användaren blir mer av partners, som delar fördelar, vinster och ansvar. Och jag talade naturligtvis med fler företag på mässan som på liknande sätt hade idéer kring nya koncept.

Kvalitet, livslängd, ekonomi = hållbara samarbeten
Tjänstefiering av produkter är på gång, vilket glädjer mig, som följt den frågan under antal år. Baksidan är naturligtvis det ömsesidiga beroende uppgörelsen innebär. Samtidigt skapas incitament för alla inblandade att förlänga livslängden på maskinparker och system, vilket minskar investeringsbehoven och därmed intresserar ekonomer, som ju gärna ser en optimal hushållning med de resurser företaget genererar. Steg för steg tycks industrin inse att detta är en viktig väg framåt, att säkerställa driften och att förändra ansvarsgränserna för leverantör och nyttjare så att båda parter vinner på att de produkter som används är av högsta kvalitet. Vi kommer troligen få se nya typer av samarbetsavtal i kölvattnet på dessa exempel.

Business-to-business (B2B) går före
Det är B2B-branschen som har lättare att förändra synen på ägandet än de företag som säljer till konsument (B2C). Företag emellan är man mer van att ingå affärsavtal, skriva kontrakt och skaka hand kring samarbeten. Det som ligger nära till hands är att centrala organisationer som HSB och Riksbyggen börjar göra denna typ av överenskommelser för sina medlemmar i olika bostadsrättsföreningar. Där är avtalsskrivande också vardag. Om fastighetsnära teknik inte behöver bytas lika ofta som sker vinner alla berörda på det.

Leverantörer borde gilla detta, liksom kommunala bolag
Även leverantörerna, som kan räkna på längre kundrelationer och via driftsavtal, digital övervakning och kvalitetssystem kan säkerställa minimalt med överraskningar. Rimligen behöver även kommuner se över hur man handlar upp teknik till kommunala hyresfastigheter. Det finns mycket att vinna på att höja nivån på flera system och att skapa trygghet och bekvämlighet för hyresgäster när det gäller fastighetsnära system exempelvis inom VVS, hissar, tillgänglighetssystem och belysning.

Nya sätt att tjäna pengar och fördela vinsten
Cirkulär ekonomi utvecklas på olika sätt i olika branscher, men gemensamt för alla varianter är att de leder till mindre resursslöseri, mindre klimatavtryck och en sundare ekonomi. Underhållsmässans exempel visar att utvecklingen är på gång. Tricket är nämligen att behålla en viss samhällsekonomi, BNP om du vill, samtidigt som vi bromsar materialflöden och energislöseriet. Då behövs nya affärsmodeller, nya sätt att tjäna pengar och nya sätt att fördela vinsten.

Länktips:

Underhållsmässan https://underhall.se/

Rocco Oil Sweden AB https://roccosweden.se/

FB Kedjor AB https://www.fb-kedjor.se/