Category Archives: Konsumtion

Konsumtion, upphandling etc.

The Circularity Report om vilka värden som går förlorade

Posted on by
Reply

Ni som följer min blogg vet att jag har ett särskilt intresse för Cirkulär Ekonomi. Häromdagen var det ett webbinarium ordnat av RISE och Re:source som handlade om CGR, Circularity Gap Report, med utgångspunkt i Sverige och de förluster och hinder som uppstår i retur- och avfallsflöden. Man började 2021 och har nu för första gången kunnat presentera en metodologi och ett resultat som visar hur stora värden som går förlorade.

Det tycks vara en bra metod
Man har utgått från kända data och mätvärden från insamlade flöden och kombinerat detta med research och analys för att identifiera vad som gått förlorat av värden i produkter och material under resans gång. Man valde ut sex segment i den svenska ekonomin för att täcka relevanta delar av den cirkulära ekonomins potential. (Länk till rapporten, se nedan).

Så här har man gjort
I varje steg av tillverkningskedjan från import till användning (och efter användning) har metoden inneburit att man kunde identifiera delförluster. Själva värdegapet, the value gap, som man räknar fram får man genom att i täljaren addera det värde som tillverkaren missat att ta till vara med skillnaden på det värde som produkten förlorat och det värde som tagits tillvara. I nämnaren minskas konsumtionen med överkonsumtionen. Det bråk som då uppstår ger en procentsats som indikerar ”the value gap” enligt den metod man tagit fram.

600 miljarder går förlorade
För Sverige och de sex marknadssegment man analyserat blev värdet 19 %. Och i pengar räknat är det 600 miljarder kronor. Störst andel i kronor räknat har byggsektorn, följt av tillverkning och konsumentprodukter. Ser man till respektive sektor är värdegapet hela 39% i byggsektorn, 23% inom konsumtionsartiklar, 15% inom mobilitet, 14% inom jordbruksprodukter, 9% inom tillverkning, 3% inom gruvsektorn. Så man ser vem som har en hemläxa att göra.

Att avfall uppstår för tidigt värderas till 420 miljarder
Att produkter kasseras för tidigt värderas till häpnadsväckande 420 miljarder kronor. Men här menar rapportförfattarna finns också en stor möjlighet och man listar ett 20-tal möjliga angreppssätt för att ta till vara de förlorade värdena. Med allt från cirkulär design, återtillverkning, platsanpassat tillvaratagande av restvärden på byggarbetsplatser till att förebygga matslöseri genom smartare hantering.

Ur presentationen från RISE och RE:source 24 november 2025

Överkonsumtion och förslag
Överkonsumtion står för cirka 200 miljarder kronor enligt rapporten. Och där inkluderar man ombyggnationer som görs av fel skäl, matkonsumtion som sker bortom vad som är betingat av näringsskäl och alltför stora fordon. Slutligen kommer man med fyra konkreta förslag hur samhället kan tackla frågorna. Ett av dem handlar om att förstärka arbetet med ”product-as-a-service” och industriell symbios för att hitta nya affärsmodeller som tar till vara de värden som nu går förlorade.

Mina egna funderingar
Att frågan självklart återstår hur den linjära ekonomin ska transformeras till en main-stream cirkulär ekonomi kvarstår att lösa. Så länge vi fortsätter att tro att cirkulär ekonomi är en del av den linjära logiken kommer kravet på korta flöden, nya produkter och ”vinster” kvarstå. Ännu så länge tycks forskarna inte riktigt våga släppa taget om BNP och den kortsiktiga vinstjakten. Den vinst som ju t ex ökar när en T-shirt i genomsnitt används 15 gånger innan den slängs och resulterar i ett nytt köp. Som ju är fallet. Nu finns i alla fall en metod att räkna på vilka stora förluster samhället gör på att definiera avfall före resurs och genom att kasta bort resurser istället för att ta till vara värden och restvärden. Och när det går att räkna på förlusterna blir det kanske t o m möjligt för handelshögskolorna att ha kurser kring detta slöseri.

Länktips: Circularity Gap Report Sweden: https://www.circularity-gap.world/sweden

Kalmar går före: Klimatknuff och Hylde

Posted on by
Reply

Ibland tänker man att alla lösningar faktiskt finns. Eller nästan, i alla fall. Även om ett stort fokus just nu är på det internationella klimatarbetet och COP30 pågår det en mängd andra initiativ, som inte får samma uppmärksamhet. Och som faktiskt borde utgöra den självklara mittpunkten i diskussionen: hur alla små och medelstora företag och alla kommuner kan agera för att steg för steg möjliggöra den omställning vi måste klara av.

Copy/Paste av alla goda idéer
Ni som följer min blogg vet att jag ibland nämner Klimatkommunerna, ett nätverk (formellt en förening) av ett sextiotal svenska kommuner som vill gå före i arbetet och lägga tid och resurser på att säkerställa att kommunen gör de klokaste valen och tar de smartaste initiativen för att bidra till fossilfrihet. I deras nyhetsbrev läser jag om två initiativ som känns riktigt bra. Och som 290 kommuner borde kunna göra sin egen variant av. Varför uppfinna hjulet när det redan finns, typ?

Små företag har lättare att gå före i Klimatknuff
Kalmar kommun sticker ut i det senaste nyhetsbrevet. De har tagit initiativ till det de kallar Klimatknuff, som vänder sig till små och medelstora företag och som innebär att företagen kan ansöka om 30 000 kronor som ett stöd för att införa någon klimatåtgärd. (Länktips, se nedan). Alla resor börjar med ett första steg och det är naturligtvis betydligt enklare för mindre företag att både se en lösning och att införa den. Och med ett lämpligt utformat stöd kommer man kanske igång. Om erfarenheterna från Klimatknuff-satsningen är positiva är det ju bara för andra kommuner att haka på! Man behöver inte hitta på egna upplägg. Om Kalmar klarar detta och det fungerar, borde minst femtio kommuner kunna göra något liknande.

Infrastruktur för en annan konsumtion
Ett annat smart upplägg kommer också från Kalmar. (De måste ha anställt någon person med många idéer…). Det som kallas Hylde beskrivs också i nyhetsbrevet och på en egen hemsida. (Länktips, se nedan). Ska vi få detta med cirkulär ekonomi, förlängd livslängd och smartare konsumtion att fungera måste det finnas ”infrastruktur” på plats. Internet löser inte allt. Det är fortfarande det mänskliga mötet och det fysiska som skapar förtroende. Vi behöver platser och system som underlättar och förenklar för att skapa andra sammanhang än de som de dominerande konsumtionsaktörerna vill att vi besöker. Det är inte fler stora köpcentra med fokus på nyförsäljning som är kärnan i en smartare konsumtion, det är att underlätta andra slags konsumtionsmönster. Här har Kalmar hittat ett upplägg som verkligen borde kopieras av andra kommuner.

Gör det enkelt för olika målgrupper
På hemsidan beskrivs konceptet. Öppet sex dagar i veckan, bemannat. Här finns en hylla att hyra och den som kan hyra kan vara garagestädaren, den kreativa testaren, skaparen, föreningshjälten, samlaren och butiksproffset. Både privatpersoner och företag kan hyra in sig, liksom föreningar. Den som har en idé, men är osäker på responsen på detta och som funderar på att dra igång en egen firma kan ju på detta sätt testa responsen.

Man måste inte ha företag….
I det här sammanhanget kan jag förresten passa på att tipsa om en faktureringsmodell som själv har använt i snart femton år. Convoy egenanställning är perfekt om man vill slippa all redovisning och bara plocka ut lön från sin verksamhet. (Länktips se nedan).

Heja Kalmar!
Att ha en hylla på Hylde kostar 250 kronor per vecka plus provision. För den som vill testa ett nytt sätt att nå kunder låter detta som mycket intressant. Nästa gång jag är i Kalmar, vilket i och för sig kanske dröjer, ska jag ta en titt och se vilka personer, företag och föreningar som exponerar vilka produkter på plats.

Länktips: https://kalmar.se/klimatknuff

Länktips: www.hylde.se

Länktips: Convoy egenanställning – (hemsidan känns kanske lite daterad, men verksamheten är förträfflig) https://www.convoy.se/

Länktips: Klimatkommunerna https://klimatkommunerna.se/medlemmar/

Läst: Ny rapport om cirkulär ekonomi från IVL

Posted on by
Reply

Ni som följt mig genom åren vet att jag ägnat ett stort intresse för cirkulär ekonomi (CE) sedan minst 10 år. Och har kanske även snappat upp att jag är lite allergisk mot synen på CE som optimerad återvinning. Nu har IVL släppt en ny rapport från projektet Usereuse, där fokus är återbruk och vad som behöver göras för att få olika branscher att inkludera återbrukade produkter i sin affärsidé. (Länktips till rapporten, se nedan).

Är cirkulär ekonomi en del av den linjära ekonomin?
Jag läser följande i den inledande sammanfattningen: ”Cirkulär ekonomi kan inte fungera vid sidan av linjära system. För att återanvändning ska kunna skala upp krävs en större omställning där politiska styrmedel, näringslivets initiativ och kommunala satsningar samverkar med konsumenternas förändrade beteenden. Frågan om återanvändning går nu från att ses som avfallsfråga till en form av konsumtion och produktion – men system, reglering och incitament släpar efter. ”  Att ingen i projektgruppen reflekterade över det motsägelsefulla i denna text!? Att cirkulär ekonomi på något märkligt sätt skulle vara en del av den linjära ekonomin, eftersom den inte kan fungera utanför det linjära? Verkligen? Inser man inte det orimliga i det man skriver? Det cirkulära kan inte utvecklas inom ramen för det linjära. Jag fortsätter att läsa rapporten.

Vad är hönan och ägget för att nå en ny norm?
I slutet av sammanfattningen drar man slutsatsen att ”Analysen visar att för att aktörer ska kunna skala upp återanvändning till norm behöver vi både minska nykonsumtion, stimulera återanvändning framför nyköp och samhällsplanera för återanvändning. ” Tror man att de lönsamhets- och vinstdrivna företagen som är stommen i den linjära logiken vill och kan byta spår? Jag får fortsätta läsa hela rapporten, inser jag. Vem ska gå före?

Inledning, PEST-metoden förklaras
Rapporten beskriver de teknikområden man valt ut, vilka aktörer man bjudit in att medverka i arbetet och vilken analysmetod man använt. De produktområden man tittat på är textil, elektronik och möbler och inredning. Aktörer från olika segment av marknaden medverkade och som analysmetod har man använt. Den kallas PEST-metoden och innebär att man kartlägger politiska, ekonomiska, sociala och tekniska faktorer som kan utgöra hinder och möjligheter för att förverkliga mer återanvändning. Under resans gång har projektet adderat samverkan som en femte kategori.

För en verklig omställning krävs…
På de följande sidorna (sid 14 till 18 i rapporten) listas förtjänstfullt och tydligt ett antal hinder och möjligheter enligt PEST-analysen. Aktörerna tycks vara klara över vad som behöver göras och vilka förändringar som skulle göra stor nytta för att öka återanvändningen av fungerande produkter. När det gäller samhällets ledarskap skriver man på sidan 20 insiktsfullt i rapporten följande: ”Omställningen från en linjär ekonomi till en mer cirkulär ekonomi går för långsamt, och övergången till en doughnut-ekonomi inom planetära och sociala gränser ligger ännu längre bort. För att driva en verklig omställning krävs ett systemtänkande, långsiktiga beslut och uppföljning, framförallt kommer det krävas politiskt mod för att ställa om i större skala.”  Men man stannar vid det konstaterandet.

Vill företagen konkurrera med sig själva?
På sidan 22 till 28 går rapporten igenom flera av de hinder de verksamma företagen ser för att kunna öka andelen återbrukade produkter. Det handlar om affärsmodeller, priskänslighet, att det är billigt att slänga, att lönekostnader för reparationer i Sverige är högre än lönekostnaderna i producentländerna och en mängd andra svårigheter. Överordnat drar jag reflektionen att det är svårt att få företagen att konkurrera med sig själva och egentligen vill de ju heller inte släppa in nya aktörer som ska ta marknadsandelar…. Det finns heller inget i texten om behovet av styrmedel på makronivå, där en icke-linjär moms skulle kunna vara en dellösning, liksom möjligheten att redovisa ekonomisk verksamhet på ett mer hållbart sätt. Så länge alla tror att det är en roddbåtstävling, där vi ska ro våra båtar i hamn, är det ingen som tänker tanken att förse båtarna med köl, mast och segel för att ta en liknelse.

Några sidor om sociala aspekter, dvs konsumentbeteende
För konsumenterna behöver det bli enklare att göra återbruksval menar rapporten, Det nämns några spirande försök till nya platser för att underlätta för folk att lämna in och hitta det man söker. Det pekas på bekvämlighet och hur viktig tiden är för vissa konsumenter. Samtidigt slår man fast att normen är nytt och att begagnat betraktas som sämre och ibland ohygieniskt. Det finns ju också ett trovärdighetsproblem gällande sortiment när utbudet av återbruksprodukter ständigt varierar. Rapporten påpekar också att statens minskade stöd till konsumentverkets bidrag till konsumentorganisationer och public service bromsar utvecklingen.

Systemen är inte riggade för återanvändning
När det handlar om tekniska förutsättningar pekar rapporten på vikten av bemannade platser för inlämning för att få hög kvalitet på varorna, men också svårigheten att transportskydda möbler och annat som ska tas om hand. Logistikföretag är inte beredda på flöden i båda riktningarna, allt är ju optimerat för de traditionella linjära flödena. En intressant detalj är att IKEA har ett reservdelslager i ReTuna i Eskilstuna för att underlätta på-platsen-reparationer. Avsnittet berör i en utförlig text svårigheten att på ÅVC:er prioritera återanvändning före återvinning. Systemet är inte designat för ett mer kvalitetsanpassat returflöde. Det finns också en oklarhet i rollfördelningen. Är det kommunen, företagen eller konsumenten som ska bekosta det arbete som behövs?

Man missar en generell hävstång
Ett annat bekymmer är definitionen av avfall. Avfall får inte exporteras. Här borde, tycker jag, EU gå i bräschen och omdefiniera allt som resurs och istället särbehandla det avfall som verkligen inte ska hanteras i returströmmar. Texten nämner den snabba tekniska utvecklingen med AI och scanning, där produktpass kan bli ett hjälpmedel. Men, kan jag konstatera, man pekar inte på möjligheten att låta ansvaret för en produkt kvarstå hos tillverkaren eller säljaren. Dvs att i praktiken förbjuda försäljning för att låta konsumenten slippa bry sig om hur produkten ska hanteras när den inte längre har de funktioner den är tänkt att ha. Ett sådant grepp skulle bli en effektiv hävstång i arbetet och snabbt öka livslängden och skapa utrymme för helt nya affärsmodeller, där konsument och producent knyts närmare till varandra, eventuellt via en serviceminded mellanhand….

Samverkan och eldsjälar
På sidan 39 – 40 berör man samverkansbehovet. Det är uppenbart att ska olika kompetenser och ansvarsområden kroka arm behöver det finnas samverkansformer och tillit mellan olika aktörer. Även inom kommuner behöver olika förvaltningar och avdelningar tala med varandra. Inte minst finns det en möjlighet att använda en del av den framväxande återbruksbranschen för arbetsträning och socialt integrerande arbete. Det är intressant att texten specifikt pekar på vikten av eldsjälar för att åstadkomma förändring. Vilket ju egentligen inte förvånar, eftersom en kommun ju är ålagd att bemöta varje invånare lika och använda samma rutiner som ”man alltid har gjort”. Strukturen utgår från kontinuitet, inte innovativ förnyelse.

Några motsättningar nämns
På följande sidor sammanfattas de fyra kategorier man analyserat och de produktgrupper, material, som rapporten valt att studera. Man pekar på att den av EU beslutade rätten att reparera ännu så länge handlar om elektronik, och som kommer i svensk lagstiftning under 2026, också borde inkludera andra produktslag. Under målkonflikter-rubriken nämner man hur traditionell syn på tillväxt står i konflikt med målet om minskad resursanvändning. En annan målkonflikt kan vara att kommunens inkomster från minskade avfallsvolymer (taxor) står i motsats till kravet på kommuner att arbeta avfallsförebyggande. Man pekar faktiskt också på att lägre arbetsgivaravgift och lägre moms kan vara kontraproduktivt ur ett långsiktigt perspektiv för framväxten av en större begagnatnisch.

Minska takten av resursanvändningen
På sidan 47 ff beskriver man så sina slutsatser. Det slås fast att det saknas reglering, incitament och infrastruktur för att återanvändning verkligen ska kunna bli norm och det saknas systematiska lösningar för att minska den totala konsumtionen. Här hade jag gärna sett ett förtydligande. Det som behöver minska är resursutnyttjandet, energianvändningen osv. Men om vi ser tjänster som konsumtion behöver inte ekonomin totalt sett behöva minska. Vi kan betala för just-in-time-tjänster, mobilitet, kunskap, hantverk, reparationer och andra tjänster som skapar sysselsättning, men också drar ner på takten av resursutnyttjandet.

Det behövs fungerande system och infrastruktur
Sverige har också möjlighet att gå före och ge svenska företag konkurrensfördelar genom att vara tidigt ute, nämner man. Och: det krävs fungerande system och infrastruktur i betydligt större skala än idag. Det finns också tydliga synergier mellan sociala och miljömässiga värden. Det saknas mottagare och infrastruktur som klarar att ta emot och hantera återanvändbara material i tillräcklig omfattning. Reglering, stödsystem och incitament har inte följt med i utvecklingen. Det kommer de behöva göra inom kort för att kunna fullfölja EU:s direktiv och förordningar. Se till att nya incitament och förändringar av policy stöttar och inte stjälper det som redan fungerar.

Frizon och belöna föregångare
Den fråga som blir hängande i luften, förutom att skapa en frizon för innovativa lösningar, som jag tror är nödvändigt, är varför de befintliga företagen frivilligt ska tappa marknadsandelar inom ramen för den linjära ekonomin i sin ambition att bli ”cirkulära”. Det blir bara halvhjärtat. Stödsystem och strukturer behöver utformas så att verklig förändring kan ske och att föregångare belönas, inte straffas. Det är riskabelt att gå före. Det är sällan nya produkter blir dominerande, det är de företag som använder föregångarnas misstag som klarar sig bäst.

Länktips: På denna sida, ett IVL-pressmeddelande, finns en länk till rapporten: https://www.ivl.se/press/pressmeddelanden/2025-10-29-bristen-pa-beslut-och-system-bromsar-ateranvandningen.html?utm_campaign=nyhetsbrev-nr-9-2025&utm_medium=email&utm_source=nyhetsbrev&link_id=95904ada-c386-47bd-ab4f-e4114525b54c

PFAS-frågan får inte tappas bort

Posted on by
1

Svenska Naturskyddsföreningen (SNF) i Kungsbacka anordade nyligen ett möte där medlemmar och intresserade fick lyssna till Cecilia Hedfors, som är sakkunnig på SNF inom miljögifter och kemikalier. Hennes presentation handlade huvudsakligen om PFAS. Var står vi? Hur långt har lagstiftningen kommit? Hur påverkar PFAS allt levande? Var används PFAS? Osv. Det var ett mycket informativt möte som förmedlade en kunskap som vi alla borde ha med oss.

Evighetskemikalier
PFAS är förkortning av ”per- and polyfluorinated alkyl substances” eller enklare förklarat kolföreningar där väte (H) har ersatts av fluor (F). Dessa molekyler och ämnen kan vara fasta, flytande eller i gasform. Alla är konstruerade av människan. Naturen själv kan inte skapa eller lösa upp dessa kemiska konstellationer. De finns i tusentals varianter och de finns kvar för evigt.

Stora mängder
PFAS finns i elektronik, textil, byggnadsmaterial, kosmetika, mediciner, bekämpningsmedel, smörjoljor, kontaktlinser m.m. Inom EU tillverkas 350 000 ton PFAS-ämnen och utsläppen i EU beräknas till 75 000 ton per år. Då ingår inte den PFAS som släpps ut via att produkter blir till avfall. Idag finns endast förbränning vid 1300 grader som metod för att förstöra PFAS. I Sverige är det bara i Kumla det finns en sådan anläggning.

Skadorna är kartlagda för några vanliga PFAS-ämnen
Det är ett förbud på gång inom EU. Men kemikalieindustrin letar redan efter en ny teknisk lösning, som i värsta fall kan orsaka liknande problem. Människan och alla levande organismer har PFAS i sig. Hälsoeffekterna när det gäller människans exponering för PFAS är relativt tydliga. Leverskador, sjukdom på sköldkörteln, testikelcancer, njurcancer, lägre födelsevikt på foster, minskad respons på vaccinering hos nya barn är några av de följdverkningar forskningen är säkra på finns i relation till några väl undersökta PFAS-ämnen. Man anar ytterligare lika många följdverkningar, men där är sambanden inte lika klarlagda.

Räkna på storlekar
När det gäller dricksvatten brukar man ange PFAS-4 som ett gränsvärde. För att förstå utspädningen vid detta gränsvärde illustrerade Cecilia Hedfors det med att ett kryddmått PFAS räcker för att nå gränsvärdet i 100 simbassänger av olympisk storlek. Och det tillverkas 350 000 ton per år inom EU. Och då har vi inte räknat in Kina, Indien och andra tillverkande länder…

Bekämpningsmedel, läkemedel, köldmedel….
Användningen av PFAS i bekämpningsmedel hamnar under en annan EU-lagstiftning och det gäller även PFAS i läkemedel och i köldmedel. Varje gång AC:n i bilen används så är PFAS-ämnen inblandade. Ett stort problem är också att växterna suger upp PFAS via rötterna så allt levande innehåller PFAS. Strandbetande kor i Danmark har fått i sig PFAS genom att gräset har exponerats extra mycket via det havsskum som lätt transporterar ämnet.

Olika branscher har olika svårt att byta spår
Olika branscher har kommit olika långt när det gäller att hitta lösningar. Textilbranschen har kommit ganska långt, medan batteribranschen troligen kommer att få 13 år på sig att hitta ersättning till den PFAS som används vid katoderna. Överhuvudtaget tycks det finnas en mycket stor förståelse för industrins behov av alternativlösningar inom EU. Detta trots att vi producerar tusen ton PFAS om dagen, och trots att vi vet hur skadliga ämnena är. Och att det är gränsvärden på 4 nanogram per liter dricksvatten som år det gällande svenska dricksvattnet. Hur många nanogram går det på ett ton? (Svar – det blir många nollor…). (Nanogram betyder miljarddels gram, ett gram är ett tusendels kilo, ett kilo är ett tusendels ton…..)

Okunskap är bra grund för propaganda
I vulgärdebatten brukar högersidan i politiken hävda att vingarna på vindkraftverk släpper ifrån sig PFAS och därför ska vindkraftverk förbjudas. Av de årliga 350 000 ton PFAS som tillverkas ( som ju motsvarar 350 000 000 000 000 000 000 nanogram) skulle alltså plastfärgen som täcker vindkraftvingarna vara en stor utsläppskälla? Större än all annan plastfärg? Större än alla smörjoljor, AC-anläggningar, kosmetika osv….? Okunskap är en bra förutsättning för propagandans genomslag.

Militären gör vad de vill
Cecilia Hedfors nämnde också militären. Militären behöver inte rapportera sin användning av PFAS. Kläder, ammunition, brandsläckare och t.o.m ammunition har PFAS. Men inget behöver rapporteras, trots att det läcker ut ämnen via åar och bäckar till de dricksvatten som kommunerna använder. Det är naturligtvis också en hälsorisk för personalen vid militären. Utsläppen vid Kallinge flygplats, från Landvetter osv behöver hanteras och förhindras att de fortsätter.

En annan ordning?
Det är bra att få en uppdatering lite då och då från en centralt insatt person som Cecilia Hedfors. Men jag förstod också att lobbyisterna i EU ligger inte på latsidan, de som får betalt för att sabotera för miljöambitionerna och ensidigt gynna industriintressen. Är det verkligen så här vi ska ha det? Borde inte industrin först bevisa att det ämne de vill sätta på marknaden är ofarligt för människa, djur och natur? Måste vi inte ha en annan ordning?

Om textil cirkularitet

Posted on by
Reply

Textilbranschen är intressant om man vill förstå hur vi ska klara att utveckla en verklig cirkulär ekonomi, där materialslöseriet, kemikalieanvändningen, vattenförbrukningen och överkonsumtionen ska kunna vändas till något som liknar en smart resurshushållning baserad på vad planeten tål. Vi har en högskola i Borås som fokuserar på textil hållbarhet sedan minst sju år. Häromdagen presenterades kunskapsläget i det program som heter ”Textil & Fashion 2030” under ett webbinarium ordnat av Reväst. Några av mina intryck och slutsatser följer här.

Komplexitet är bara förnamnet
Projektledaren Susanne Nejderås och hållbarhetsexperten Birgitta Losman återfinns båda inom Borås Högskola. De kunde berätta att 250 företag på olika sätt är knutna till projektet. Hela textilbranschen i Sverige omsätter 280 miljarder kronor och sysselsätter 65 000 människor, ofta i små företag. När insamlingen på kommunal nivå sjösattes vid årsskiftet fanns inte den beredskap som hade behövts. Hela flödet av insamling, sortering, bedömning, återtillverkning, lagring osv uppstår inte över en natt. Särskilt svårt blev det för de idéburna verksamheterna att axla de stora volymer som plötsligt uppstod när folk ville göra rätt.

Fem systeminnovationer = egentligen allt
Birgitta Losman nämner fem systeminnovationer som behöver komma på plats: 1) Insamling, sortering och kvalitetsbedömning. 2) Affärer 3) Policy och regler 4) Beteendekultur och 5) Teknisk sorteringsinfrastruktur. På ett sätt är det ju hela kedjan som saknas från det att en konsument avstår ett plagg till att samma material eller produkt har hittat en ny användning. Hur det tekniska flödet kan se ut visar nedanstående bild från Birgitta Losmans presentation.

Komplexiteten är uppenbar

EU driver på
Den 9 september tog EU ett principbeslut om att införa producentansvar för textilier och om 30 månader ska något vara klart. På min fråga om vad det innebär av systemgränser och kostnadsfördelning kom svaret att det är mycket som behöver klarläggas, inte minst eftersom lagstiftningen kommer att bli nationell. Detta samtidigt som de stora företagen inom kläder och mode ju vill ha enhetliga regler i hela EU. Här finns ett problem.

Olika lösningar kräver olika teknik
Det finns lite ljus i mörkret. En sorteringsanläggning i Södertälje nämns och att det finns fler initiativ, men man inser att så länge det är diffust vem som ska bära vilka kostnader är det svårt att få investeringar i teknik, samtidigt som det är en väsensvid skillnad på återtillverkning av nästan oslitna plagg och materialåtervinning på partikelnivå. Vilken typ av maskinutrustning behövs för vilka delprocesser? Och vilket risktagande är olika aktörer beredda till? Att det blir ett producentansvar kommer ju kanske fungera för de kända varumärkena, men vad händer med privatimport via näthandel?

Vilket ansvar har varumärkena?
Sveriges rikaste person, Stefan Persson från HM-koncernen skulle kanske kunna avstå några av 200 miljarder han sägs ha kontroll över för att få igång de utvecklingsprojekt som kan fylla några av gap som finns innan vi har fungerande cirkulära flöden igång? Den som orsakar ett problem brukar ju faktiskt få städa upp efter sig. Och HM har tjänat stora pengar på att slippa ta ansvar för de produkter de satt på marknaden. Och på liknande sätt borde andra varumärken nu träda fram och ta ett seriöst samhällsansvar. Om de vill att varumärkena ska förknippas med annat än sopberg i Afrika.

Våra avlagda plagg går på export till 75 procent
Sandra Alm från Göteborgs Stad berättade också under seminariet om hur Göteborg försöker arbeta med textila returflöden. Den här bilden illustrerar att bara en fjärdedel av det insamlade materialet stannade under 2024 i Sverige, resten exporterades och blev i bästa fall återanvända eller återvunna.

Mycket exporteras av den insamlade textila råvaran

Vi tycker olika om vad som är skräp
Sandra Alm talar mycket om transparens och kommunikation, eftersom lösningarna kräver att alla bidrar och gör sin bit. En delproblematik är ju att vi alla har lite olika syn på vad som är skräp och inte. Någon vill bli av med ett plagg som någon annan gärna fortsätter att använda.

Ekonomin är en ingång
En ingång i detta måste bli ekonomin. Hur ska kostnader och intäkter från fler-loopiga flöden fördelas? Marknaden kommer troligen inte klara detta. Det kommer att behövas kompletterande insatser via skatten och/eller via att privatpersoner gör delar av flödet möjligt. Och uppepå detta finns diskussionen om hur skatten ska beräknas. Om ”second hand” ska momsbefrias blir ju all cirkulär ekonomi plötsligt momsfri. När vi har slutat med linjära flöden kommer den traditionella momsen inte längre passa in. Men det är delvis en annan diskussion.

Återtillverkning är bra på flera sätt
Till slut en liten iakttagelse som knyter ihop några trådar. Häromdagen hörde jag om projektet ”Vi på Hörnet”, se länk nedan. Både i byggbranschen och i textilbranschen finns det nu öppningar för att ta till vara yrkeskunnande och yrkesstolthet. På så sätt har snickare och textilt kunniga personer något gemensamt i det som kan kallas återtillverkning. Mer sånt.

Länktips: Här kommer en länk till webbinariet när den är publik. Men tills vidare en kort info: https://www.gu.se/evenemang/hallbara-textilier-globalt-nationellt-regionalt

Länktips: Vi på Hörnet: https://christerowe.se/2025/09/nr1230-aterbruk-i-byggandet-vi-pa-hornet/

Läst: Anders Wijkmans artikel om ekonomi

Posted on by
1

Det är ekonomin som styr hur världen utvecklas. När olika intressen står mot varandra kan man konsekvent utgå ifrån att starka finansiella intressen oftast drar det längsta strået. Det är inte bara i USA som andra hänsyn än kortsiktig ekonomisk vinst får stå tillbaka. Under hela 1900-talet och med fortsättning in i vår tid har resurser, särskilt naturresurser, setts som exploaterbara hävstänger för ekonomin. Det gäller mineraler, oljan och andra fossila tillgångar, men också exempelvis skogen och fiskbestånden i världen. Trålning i Östersjön ses som något bra, även när ekosystemen riskerar att krackelera.

Kvalitet är viktigare än kvantitet
Anders Wijkman skrev i somras en viktig DN-debatt-artikel (länk se nedan) som pekade på det bakvända i att vi fortfarande mäter ekonomin i något slags bruttosammanhang. Alla varor och tjänster slås ihop och kallas BNP. Oavsett om det som utförs handlar om att asfaltera grönytor eller att sälja och sprida PFAS-bemängda bekämpningsmedel mot skadedjur i vårt jordbruk. Vi behöver andra mätetal, skriver Anders Wijkman, där det blir möjligt att synliggöra kvalitet i stället för kvantitet och sociala faktorer ges ett utrymme för att mäta hur välståndet utvecklas över tid och på ett rättvist sätt. Idag halkar många länder efter och även i de rika länderna ökar klyftorna. Istället för ”trickle down” som Thatcher lanserade borde vi tala om ”trickle up”, skriver han. Detta eftersom det är de rikaste som gynnas av den ekonomiska utvecklingen.

Wellbeing economy for all
Anders Wijkmans artikel har flera relevanta och intressanta hänvisningar till aktuell forskning och till internationella rörelser. Han nämner ”Wellbeing economy for all” som ett exempel på hur planetens och välbefinnande kan sättas i centrum som alternativ till dagens mainstream-ekonomi. Intressant är att organisationen har kopplingar till ett antal länder på högsta nivå. Det räcker inte att vara överens om målet, det behövs ju konkreta steg i verkligheten för att något ska hända. (Se länktips nedan). Det finns också forskare som ägnar en hel del tid åt att synliggöra och testa andra ekonomiska modeller. Ett inspirerande exempel är den forskning som bedrivs av Jennifer Hinton i Lund och som för enkelhets skull kan kallas ”lagomekonomi”.

Lagom är ett bra ord för en rimlig takt
Det mest rimliga är ju att vi anpassar produktion, användning, ägande och återvinning av resurser till våra långsiktiga behov. Idag låter vi ”ekonomin” gynnas av att överproducera, överkonsumera och överbelasta planeten med det vi orsakar av skräp, inte minst plastfragment. BNP ökar när vi gör av med onödigt mycket energi, tar upp onödigt mycket råolja, producerar onödigt många produkter, köper onödigt många varor och slänger onödigt mycket på sophögen. Det måste gå att bygga en ekonomi som genererar en rimlig balans mellan behov och resurser på global nivå. Det teoretiska fundamentet för denna lagomekonomi är sådant som Jennifer Hinton och andra ägnar tid åt. För mig illustrerar detta med lagomekonomi kärnan i det som ”Cirkulär ekonomi” borde handla om. Inte att samla in mer och mer plast för att göra nya produkter av gammal plast. Det ska vi också göra, men ekonomin är det centrala i sammanhanget.

Vi kan inte fortsätta att sabotera för kommande generationer
Nästa steg måste vara att vi skyndsamt breddar utbildningen på våra handelshögskolor och i ämnet ekonomi. Det duger inte längre att enbart utbilda i hur den gamla slöseri-ekonomin fungerar. Vi har begränsat med resurser, vi kan inte tillåta oss att sabotera miljön och människors livsvillkor för att gynna ett fåtal kapitalägare. Välfärden ska byggas genom att vi använder produktionsresurser och skatteinstumentet på ett klokt sätt. Inte genom att sabotera för kommande generationer. Hushållning är vad det handlar om. Spara den under miljoner år lagrade råoljan för kommande bruk, fasa ut förbränningen skyndsamt och skapa regelverk som ålägger industrier och producenter att ansvara för hela livscykeln kring det de producerar.

Företagen måste lära sig att bädda sängen
Det är ungefär som när vi kräver att våra barn lär sig att bädda sängen, torka disken och städa upp efter sig, måste företagen ta hand om konsekvenserna av det de producerar. Vi kan inte låtsas att planeten är en gigantisk soptunna, där det är fritt fram att skräpa ner och förstöra livsmiljön för kommande liv. Akut handlar det om ämnen som PFAS och andra kemikalier, och på sikt måste vi säkerställa att allt som produceras kan ingå i kontinuerliga produktionscykler. Återbruk på riktigt. Där ekonomin tyglas så att den bygger en rättvis värld, där majoriteten människor får det bättre. Den egoism och girighet som präglar mainstream-ekonomin idag hör hemma i en annan tid och har inget med framtiden att göra.

Länktips: Anders Wijkman i DN 29 juli: https://www.dn.se/debatt/var-fixering-vid-bnp-riskerar-att-sla-tillbaka-mot-oss/

Länktips: Wellbeing Economy Governments: https://weall.org/wego

Länktips: Ett exempel på bok från Jennifer Hinton: https://portal.research.lu.se/en/publications/how-on-earth-flourishing-in-a-not-for-profit-world-by-2050-workin

Det går att ta ansvar

Posted on by
1

EU backar på hållbarhetsområdet när man accepterar USA:s handelsvillkor. Så brukar det heta. Trump bryr sig inte om miljö, klimat eller hållbarhet och har ju till och med gjort det till en princip att, på ett närmast auktoritärt sätt, förhindra att dessa begrepp används i administrationen och till och med villkorat stöd till universiteten med att dessa ”woke”-uttryck finns med i forskningen, i projekt och i olika dokument. Får de inte nämnas så finns de inte. Så praktiskt….

Tvingas EU acceptera sämre produkter?
Men åter till EU. Aktuell Hållbarhet hade en artikel nyligen om hur avtalet med USA nu kan tvinga EU att ta steg bakåt när det gäller ambitionen på hållbarhetsområdet. Det kan ju handla om kemikalier, arbetsvillkor och annat som USA formellt inte ställer krav på, men där EU har vassare regler. Så här kan det se ut i rapporteringen.

Ur Aktuell Hållbarhet i augusti 2025

Det ska sägas att jag inte har läst artikeln (den är låst), men oavsett detta så finns det anledning att lyfta två perspektiv.

Företagens roll
Det ena är beställaren, den som väljer att köpa en ”sämre” produkt från USA kan naturligtvis avstå från detta. Det finns, ännu så länge, en frihet för marknaden att agera på annat än pris och att kommunicera detta. ”Vi vill inte gynna produkter från USA, som inte uppfyller de krav vi ställer inom EU”. Det går att avstå från inköp.

Konsumentens roll
Det andra är konsumenten. Slutanvändaren kan också ställa krav och avstå produkter som inkluderar komponenter eller varor som har USA som ursprung. Det finns en facebook-grupp som heter ”Bojkotta varor från USA” och som hjälper till att sätta fokus på den utveckling som just nu pågår i USA.

Alla kan ta ansvar
Även om EU formellt inte kan koppla sin lagstiftning för att begränsa vilka skadliga produkter som kommer på marknaden kan andra aktörer agera på ett ansvarstagande sätt. Det går att göra rätt även om lagstiftningen saknas. Det är så vi brukar göra. Lagstiftningen styr inte i detalj hur vi beter oss på ett civiliserat och medmänskligt sätt. Det går att ta ansvar, både som inköpare och som konsumenter.

Kanske är tiden mogen för att lita på att människor faktiskt vill göra det rätta. För sina barn och barnbarn, för världen, för framtiden.

Varför gör handeln på detta sätt?

Posted on by
Reply

Vad är handelns tanke med sin prissättningpolicy? Det är närmast praxis att samma produkt från samma företag kostar mindre att köpa på nätet än i butik. Och inte med små prisskillnader, utan med rejäla besparingar för den som vill eller kan köpa på nätet. Varför gör handeln på detta sätt? Inser man inte att det styr över ännu mer av handelns omsättning till nätet och därmed driver på butiksdöden? Vill man detta? Är det lediga lokaler i våra städer och samhällen vi ska räkna med? Vad händer då? Vem vinner på det?

Det finns förlorare i detta
Det finns annat än butiksdöd och tråkiga gågator utan butiker som blir en konsekvens av att näthandeln ökar. Det innebär också att den miljon svenskar som inte är digitala, av lite olika skäl, lämnas i sticket. Om de lyckas hitta en butik som accepterar kontanter får de räkna med att betala ett högre pris än de konsumenter som klarar av att handla på internet. Risken är uppenbar att detta driver på en utveckling där medborgarna i ännu högre grad sorteras i ”vinnare” och ”förlorare”.

Vart leder utvecklingen?
Och vad leder det till för samhälle? Inte ett där solidaritet och gemenskap blir bärande ord, utan snarare till en uppdelning i ”vi och dom”, där ”dom” marginaliseras ytterligare. Folk som bor långt utanför tätorterna, folk utan möjlighet att på ett självklart sätt handla på nätet, människor med olika funktionsnedsättning osv osv. De hamnar utanför den ”lönsamma” kategorin konsumenter, där volym och riktad reklam ska skapa stora flöden, är det tänkt.

Inse vilka marginaler det handlar om….
Att just apoteksprodukter skulle bli det som får illustrera utvecklingen är kanske lite oväntat, men uppenbarligen finns det marginaler i vissa branscher. Bilden nedan är från det reportage i DN som jag länkar till nedan.

Ur DN-artikel, prisskillnader på näthandel respektive butiksköp

Varför räcker inte 10 procents skillnad?
Så hur tänker handeln? Vill man att butiksdöden ska fortsätta? Varför låter man inte prisskillnaden stanna vid 10 procent (vilket kanske kunde vara rimligt för att ändå köpa över disk för att kunna ställa en fråga till en expidit?)

Det finns ett värde med det personliga mötet
Det finns en butikskedja som gör tvärtom. Som gör en grej av kundmötet och har det personliga mötet som en del av upplevelsen: Kjell & Co. Det är faktiskt positivt att kunna få lite svar på sina frågor och möta en person i butik. Jag tror att Kjell & Co tjänar på sin idé att ha varorna bakom disken och ”tvinga” kunderna att prata med en expidit. Jag har inte kollat deras prisskillnader, men jag värdesätter den hjälp man får i butik och därför kommer jag fortsätta att besöka deras butik när jag behöver något ur deras sortiment. Jag hoppas att fler butikskedjor förstår värdet av det personliga mötet och utbildar sin personal på bästa sätt.

Länktips: https://www.dn.se/sverige/apotekens-dubbla-prissattning-varktabletter-dubbelt-sa-dyra-i-butik/

Måste man vara frisk för att anlita sjukvården?

Posted on by
2

Marknaden påstås vara överlägset bäst på att driva fram effektiva och kvalitetsbaserade lösningar. När företag tävlar om kundernas gunst optimeras resultaten, heter det. Särskilt i motsats till offentligt planerad verksamhet har dessa teser drivits med emfas. Det skulle bli bättre, det skulle bli billigare, det skulle spara skattepengar och alla skulle vinna på konkurrensutsättning och de fria valen hette det. För mer än 30 år sedan sjösattes ett system på skolsidan, som vi nu ser resultatet av. Skattepengar går till anonyma aktieägare av skolkoncerner istället för till barnens utbildning, samtidigt som de offentliga skolorna sliter för att få verksamheten att gå ihop, eftersom elever med extra behov av något kalkylerande skäl aldrig erbjuds plats i skolkoncernerna. Och lika illa tycks det nu vara på vårdsidan. Den omtalade privata KRY-koncernen, som sägs planera för en börsintroduktion, har hamnat rejält i blåsväder.

Ett exempel från verkligheten
Jag blev hastigt och olustigt sjuk på Midsommarafton. Jag behövde snabbt kvalitetssäkrad rådgivning för att behandla ett komplicerat tillstånd. 1177 hade mycket lång kötid och har ingen Facetime. Det fick bli KRY. Men där fick jag ingen hjälp i mitt utsatta tillstånd. ”Nej, det är patienten själv som måste logga in och beställa våra tjänster”, hette det när min son kopplade upp ett KRY-samtal. Systemet bygger tydligen på att den sjuke själv ska vara så frisk att han eller hon kan logga in, boka en tid, beställa en tjänst, bekräfta ID med BankID och klara ”normala” IT-rutiner även när man är akut sjuk och knappt klarar att lösa de enklaste uppgifter…. (återkommer till detta strax).

Det stormar kring KRY
KRY är blåsväder för att ett antal regioner (de som förr kallades landsting) i Sverige har upptäckt systematiskt fusk med registrering och rapportering, Det är mångmiljonbelopp som KRY nu krävs på av Uppsala, Skåne och Stockholm m fl regioner. Det tycks som att någon eller några i KRY:s organisation har sett en möjlighet att dubbelboka patientkontakter och tjäna extra pengar på så sätt. Sista ordet är inte sagt, men det skulle förvåna om regionerna skulle gå ut med dessa anklagelser om de vore tagna ur luften. Snarare tycks det som att marknadens logik återigen har skadat sin egen framtid. Genom att fuska bevisar de privata aktörerna att det inte går att ha ekonomisk vinst som yttersta mål för verksamheten. Det är inte patienternas väl och ve som står i fokus utan aktieägarnas profit. Precis som med skolkoncernerna leder marknadens logik till en förödande suboptimering och öppnar upp för fusk. I skolan fuskas det med betyg, och i vården uppenbarligen med registreringar av patientkontakter.

Motsägelsefullt: Man måste vara frisk för att anlita sjukvården
Samtidigt finns det en verklighet som behöver hanteras. Jag kom inte ur sängen och behövde vägledning. Det var akut. Det var Midsommarafton och jag var som tur var inte ensam, men tydligen är KRY:s system inte tänkt för sjuka personer. Man ska vara frisk och klara att hämta en app, bekräfta password ett antal gånger, kommunicera med en dators logik via en liten mobilskärm osv. Man får tydligen inte ha hjälp av någon annan att göra detta.

Hur gick det då?
I mitt fall löste det sig. Min son hämtade min telefon, fick logga in med mina uppgifter och låtsas att vara jag. Samtalet kopplades upp och jag kunde kommunicera med läkaren på KRY via Facetime. Och fick bra hjälp, ska sägas. Några timmar försenat kom jag igång med midsommarfirandet som var tänkt, även om jag fick ta det lite lugnt. Jag hade drabbats av ett synnerligen starkt Kristallyrsel-anfall, där hela rummet snurrade på ett sätt som skulle gjort Gröna Lund och Liseberg avundsjuka. Men med hjälp av rätt rådgivning från KRY-läkaren blev jag nästan helt symptomfri på kort tid och i skrivande stund känner jag mig ännu mer normal.

Bort med vinst och in med nyttan
Det rimliga är att kundnära och innovativa verksamheter får utvecklas vid sidan av de storskaliga offentliga institutionerna, men där drivkraften inte ska vara vinstoptimering utan vara en tydlig uppgift att hjälpa patienter. Och där bidrag och finansiering bygger på helt andra och transparenta system. Det går naturligtvis att utveckla och driva allmännyttig verksamhet vid sidan av det offentligt drivna systemet, att använda småskalighet och innovation som motorer och där styrelseplatser och insyn i verksamheten är självklar. Det finns ju forskningsstiftelser som gör stor nytta inom forskningen. Varför skulle inte motsvarande kunna finnas inom vården?

Länktips: Fusk som KRY påstås ha gjort: https://lakartidningen.se/aktuellt/nyheter/2025/04/stockholm-kraver-tillbaka-60-miljoner-fran-kry-och-doktor-se/

Är bilden viktigare än verkligheten?

Posted on by
Reply

I söndagsintervjun i Sveriges Radio P1 den 8 juni 2026 intervjuade Martin Wicklin Ebba Kleberg von Sydow. Jag lyssnade på den under en knapp timme, när radion ändå stod på. Hon har hunnit vara känd i mediasammanhang i över tjugo år nu och tycks hålla på med det som intresserar henne. (Länk till programmet, se nedan).

Nytänkande
Hon har beskrivits som Sveriges första influencer, innan det begreppet hade satt sig och blivit känt. En del journalistkollegor runt millennieskiftet hade inget positivt att säga om hennes nya stil, där hennes text kunde kretsa kring den egna kaffekoppen och hur hon skulle välja passande kläder för dagen. Hon bröt ny mark och skapade journalistiskt ”innehåll”, där hon själv var en del av innehållet. På sin tid väldigt nytt.

Kungligheterna i fokus
Det som sticker ut är hur tidigt hon insåg att hon ville ägna sig åt journalistik, hennes borgerliga, adliga, bakgrund och att hon har kungligheter som ett särskilt bevakningsfokus. Det senare motiverar hon med att det saknades någon som skrev om de kungliga på ett annat sätt än skvallerpressen eller ur ett statschefsperspektiv. Möjligen har hon poäng där, att vi alltför sällan diskuterar vårt statsskick ur ett samtidsperspektiv.

Finns det en poäng med monarkin?
Många av oss minns hur klokt och insiktsfullt kungen formulerade sig i de olika nationella trauman vi ställts inför, hur kungen satte ord på folks känslor när många drabbades av tsunamin och av Estonia-katastrofen. Vi behöver en statschef som kan stå över det politiska hänsynstagandet och vara en samlande kraft när så behövs. De länder som har presidenter med en exekutiv roll, som Frankrike och Finland, saknar på så sätt någon i statsledningen som alla kan relatera till och känna förtroende för. Däri ligger kanske det motsägelsefulla i monarkins värde. Att den är bortom det dagspolitiska och bortom all sortering av ”lämpliga” företrädare.

Är ”hur” viktigare än ”vad” ?
Men det jag egentligen tänkte nämna här är hur Ebba Kleberg von Sydow bidragit till att förstärka konsumtionen och till att göra det meningslösa värt att kommentera. När bilden av verkligheten, bilden av en själv, ytan, blit viktigare än att världen faktiskt fungerar lägger vi grunden för det som passiviserar och förytligar. När en eller två generationer nu växer upp med en ständig känsla av att hur-frågorna är viktigare än vad-frågorna, att individen hela tiden går före kollektivet och att konsumtion och i värsta fall överkonsumtion är svaret, då har vi problem, Det hon banade vägen för hade säkert kommit ändå, men det är en illusion att det viktigaste vi kan ägna tid åt är hur andra människor uppfattar oss. Som om livet vore en tävling, som om det bara handlar om att synas, att vara känd, att ha tusentals följare på sociala medier.

Lurar vi den uppväxande generationen?
När samhället som helhet inte lyckas koppla ihop behov, resurser och rimliga förväntningar på ett intressant arbetsliv på ett balanserat sätt kommer vi ha personer med ”fel” utbildning i relation till de behov som föreligger. De influencers som påverkar den unga generationen till att utbilda sig i utseendebranschen, att hoppas på en karriär i nöjesindustrin osv bidrar på ett sätt till att vilseleda de unga på ett sätt som gör samhället mindre motståndskraftigt när olika kriser sätter in. Vi har Europas näst högsta arbetslöshet och samtidigt finns det bristyrken. På något sätt blir det oansvarigt att låtsas att alla kan försörja sig i de branscher som lutar sig mot individens jakt på bekräftelse.

Länktips: Söndagsintervju med Ebba Kleberg von Sydow: https://www.sverigesradio.se/avsnitt/ebba-kleberg-von-sydow-stolt-duktig-flicka