S missade det uppenbara

S-kongressen i Göteborg avslutad. Media bevakar varje rörelse. Som vore det en nyskriven pjäs regisserad av någon av tungviktarna inom scenkonsten. Pjäsen måste bli en succé. Debatterna beskrivs som tillrättalagda, kompromisserna har manusförfattarna snickrat ihop i kulisserna. Journalisterna hoppas på någon dramatik, något som gör att de kan begära mycket trycksvärta. Pjäsen fick sitt lyckliga slut. Men vad kom inte fram?
( Brasklapp: Jag har bara tillgång till medias rapportering från kongressen, och jag har inte ens detaljstuderat alla medier. Så med reservation för missade rapportsnuttar, några iakttagelser. *)

Rörelser vid sidan av
När socialdemokratin växte fram som en politisk kraft för cirka 100 år sedan utvecklades samtidigt en flora av sidorörelser. Fackföreningar, bildningsförbund, folkets-hus-rörelsen, kooperativa verksamheter… många av dem finns kvar idag. Men frågan är vilken roll gräsrötterna spelar idag? COOP som ägs av Kooperativ Förbundet, men drivs som en affärskoncern – hur mycket gräsrotsaktivism ryms där?

Energiexemplet
Tydligast blir perspektivskillnaderna i synen på energi. Tunga starka förbund och makthavare ser de stora lösningarna, en fortsatt trygghet i att kunna påverka ägande och politiska styrmedel, kunna planera ingenjörsmässigt samhället ”uppifrån”. Andra ser hoten med de storskaliga lösningarna och ser de demokratiska och säkerhetsmässiga fördelarna i ett mindre sårbart, mer utspritt och, möjligen, kooperativt ägda anläggningar som på lokal nivå tryggar lokal ekonomi, lokalt inflytande och säkrar ett visst oberoende från de stora systemen. Off grid när det krävs.

En stor stark eller det gemensamma
Det starka samhället står mot det folkligt förankrade. Ägandet sker i det ena fallet genom staten (vi alla) eller genom kooperativet (vi som samverkar lokalt). Tydligare kan det inte bli. Socialdemokraterna står på två ben och har länge lutat åt det ena: det starka, det goda, nästan förmyndaraktiga samhället som ger individerna trygghet. Det andra benet finns, men är inte lika synligt: det gemensamägda, det samhälle som bygger på lokal kunskap, engagemang och gemenskap på individnivå. Tillspetsat: Vill man ha passiva eller aktiva medborgare?

Varför inte kooperativ?
För en betraktare från utsidan är det märkligt att (S) inte för länge sedan identifierat vår tids individuella perspektiv och lyft fram den variant av det individuellt byggda, solidariskt formade samhälle som är (S) både historiska bedrift och starkaste argument. Varför bejakar man inte i högre utsträckning det engagemang och den kollektiva nytta som de kooperativt drivna verksamheterna möjliggör?

Maktfråga?
Kan förklaringen ligga i maktstrukturerna? Alltför många makthavare sitter fortfarande på beslutspositioner som man inte vill ge upp. Är det så att man har kämpat länge för att nå en position i sitt parti, kommun eller annat sammanhang och inte vill tappa det inflytandet till förmån för något okontrollerat som har rötterna i civilsamhället?

Privat eller offentlig – man missar det uppenbara
För oberoende av parti talar fler och fler nu om civilsamhällets betydelse. Om vi ska klara åtagandena i samhället längre fram kommer vi att behöva ha komplement till det offentliga och det privata. Varken vinstdrivna privatskolekoncerner eller kommunalannorektiska, budgetslimmade skolor tycks ha rätt form och innehåll för den viktiga uppgiften att ge nästa generation förutsättningar att hitta sitt yrke och att bidra till samhället.Tänk så lätt man hade kunnat trolla sig ur ”vinster-i-välfärden”-fällan genom att lyfta de organisatoriskt fristående, samhällsnyttiga, alternativen!

Social ekonomi
Kopplingen till den sociala ekonomin är näraliggande. Företag som bygger in en samhällsnyttig funktion i sin affärsidé, kanske helt och hållet. Företag som utgår från en palett av förutsättningar och låter olika problem och lösningar samverka så att mer än ett problem löses samtidigt. Företag som ser bortom egenintresset, som tagit intryck av diskussionen kring CSR och Shared Value. Företag som utgår från en annan världsbild.

Kvalitetsfunktion: närheten, delaktigheten
Danska samägda vindkraftsanläggningar, tyska solcellssystem, smarta samordnade nätverk av underleverantörer i olika branscher ( som t.ex. Kaprifolkött)… exemplen är många på organisatoriska lösningar som fyller en kvalitetsfunktion och där framgången hänger samman med att man utgår från de lokala förutsättningarna, de lokala resurserna, kunskaperna och engagemanget. I medias rapportering från S-kongressen hörs väldigt lite om detta. Kanske för att annat informationsbrus är starkare. Kanske finns dessa idéer företrädda i S.

Även C
På den borgerliga sidan gör (C) i princip samma misstag. Tappar bort framgångsexemplen från förr, som i ny tappning skulle kunna kanalisera lokalsamhällets och bygdernas initiativkraft och utvecklingsförmåga. Så det ligger väl i tiden.
Men nog är det märkligt. Man sitter på en lösning man inte vill använda.

*) Och även om debatten i plenisalen eller i korridorerna handlade om kooperativ var det inte det som media lyckades fånga upp – så sett ur allmänhetens perspektiv är bilden sann.

Framtidskommissionen: presskonferens 2.0

Presskonferens. Framtidskommissionen har avslutat sitt arbete. Vår tids utmaningar, generella slutsatser och väsentliga prioriteringar på kort och lång sikt ska presenteras.

Mer samverkan
Statsministern sammanfattar läget. Han betonar samarbete och samverkan. Hur viktigt det är att näringslivet, forskningen, organisationer, civilsamhälle och myndigheter anstränger sig att synkronisera sitt arbete. Hur vi kan samverka först i Norden, senare i EU för att dels skapa en stabilare hemmamarknad, dels för att ta vara på resurser, inte minst mänskliga, på ett bättre sätt. Han ber att få återkomma i slutet av presskonferensen och lämnar över till utbildningsministern.

Demokrati och ödmjukhet
Utbildning är centralt för vår välståndsutveckling, vår konkurrenskraft och för att ta vara på de möjligheter vi har som individer, som företag, kommuner och som nation, säger utbildningsministern. Att vi fortfarande inte lyckas ge alla en grundskolekompetens är ett misslyckande. Han utvecklar tanken att det kanske är som med demokrati: att demokrati inte är något som kan beslutas. Demokrati växer fram som en konsekvens av majoritetens förhållningssätt. Demokrati handlar inte om majoritetens rätt att bestämma utan om majoritetens respekt för minoritetens möjligheter inom ramen för flertalets vilja. Med stor självdistans och ödmjukhet utvecklar utbildningsministern utmaningarna inom utbildningens och folkbildningens område.

Människovärde och ekokommuner
Socialministern får ordet och talar om människovärde, om vårt ansvar gentemot varandra, över nations- och generationsgränser och vårt ansvar gentemot kommande generationer. Hur vi har våra barn och hela planeten till låns. Om hur allt hänger samman. Han lyfter fram några partivänner som enträget drivit hållbarhetsperspektivet i olika sammanhang: Anders Wijkman och Lars Thunberg. Den senare bl.a. som ordförande för Sveriges Ekokommuner, som kan ha en nyckelroll i den operativa omställningen av Sverige till ett mer humant, framtidssäkrat lågenergisamhälle, där husen byggs energisnålt och klimatsmart. Ett samhälle som kännetecknas av sammanhållning och mycket mer av ett företagande där etik och värderingar, den sociala ekonomin och civilsamhället spelar en viktig roll.

Hållbart näringsliv i hela landet
Näringsministern beskriver därefter att det inte är någon tillfällighet att frågor om näringsliv, miljö, landsbygd och IT hänger ihop. För om det är något som framtiden behöver så är det ett hållbart näringsliv, som dels möjliggör en levande landsbygd, distansarbete och en tryggad försörjning, dels integrerar alla hållbarhetens aspekter fullt ut. Staden och landet behöver varandra för att vi ska få ett kretsloppssamhälle. Vi har bara en framtid och den måste bli hållbar, betonar ministern och lämnar tillbaka till statsministern.

En ekonomi som underordnas andra mål
Slutsatsen för min del, avslutar statsministern, är att ingen klarar alla utmaningar på egen hand. Ingen sitter inne med en patentlösning som löser alla problem på en gång. Här krävs mycket av gränsöverskridande kontakter och prestigelöshet, förmodligen ny lagstiftning, kanske helt oprövade metoder för att experimentera med nya utvecklingsformer för verksamheter. Vi har ett  problem med vår återkommande fixering vid tillväxt mätt i BNP, det kan villigt erkännas, säger statsministern. Därför tillsätts nu en expertgrupp som först på svensk nivå, därefter på EU-nivå ska arbeta fram modeller för en hållbar ekonomi som underordnas välfärdsmålen, FN:s millenniemål och som tar sin utgångspunkt i den analys som professor Johan Rockström m.fl. gjort rörande hållbarhetsmålen. Vi återkommer om detta, avslutar statsministern.

Historiskt ögonblick
Det blir tyst i salen. Journalisterna tittar på varandra. Vad var det här? Ett historiskt ögonblick? En regering som tar ansvar, som tar täten i omställningsarbetet? Vilka rubriker beskriver denna presskonferens bäst?

… Tyvärr vaknar jag i samma ögonblick upp till en kall marsmorgon. Drömmens presskonferens ägde inte rum. Ännu.

Länktips: Besviken Pekka Mellergård som ingick i Framtidskommissionen: http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/besvikelse-efter-flera-ars-utredande/ .

Några sätt att hålla koll och kontakt

En metod att pejla vart näringslivet och samhället är på väg är att besöka Almedalsveckan i Visby i juli varje år. De senaste 6-7 åren har jag varje år försökt vara där för att fånga upp vem som säger vad. Almedalen har vuxit ut till ett småskaligt megaevent, där det pågår samtal, föreläsningar och knyts kontakter bokstavligen i varenda gathörn under en hel vecka. Men det finns fler sätt att pejla i vilken riktning det offentliga samtalet går.

Mässor
Ett traditionellt sätt att följa en bransch är att besöka mässor. Vem ställer ut vad och med vilka huvudbudskap? Jag har några branscher som jag av tradition följer på det sättet. Strövar runt i mässlokalerna, stannar till, informerar mig, iakttar vad som sägs och inte sägs. Vem som är där och inte syns till. Av förklarliga skäl blir det oftast mässor på Svenska Mässan i Göteborg som jag besöker.

Branscher som lobbar
Ett annat sätt att följa en bransch är att prenumerera på ett nyhetsbrev. Det kan räcka att ögna igenom rubrikerna för att få en bild av vad den branschen anser viktigast att lyfta. Ganska ofta är det branschens relation till lagar, myndigheter och villkor som hamnar i fokus. Man upplever många regler som onödigt begränsande och krångliga. Via opinionsbildning och lobbying vill man påverka regelverket. Lobbyorganisationer har som idé att driva särintresset. Här uppstår ett feltänk. Som om en viss bransch står i motsats till allmänintresset. Man armbågar sig fram för att förbättra för den egna gruppen. Det var säkert detta som fick Fredrik Reinfeldt för en tid sedan att beteckna Svenskt Näringsliv som ett särintresse.

Årsmöten
Ett tredje sätt att hålla sig uppdaterad är att gå på årsmöten. En gång per år följa hur diskussionerna förs i olika branscher när de summerar sin verksamhet. Det tacksamma med den typen av möten är att stödet för ledningen blir tydligt, argumentationen, kroppsspråket… hur starkt står vissa synsätt i de egna leden, osv.

Sociala medier
Sedan finns alla sociala media. Man kan ”följa” verksamheter för att få input, ta del av inlägg och debattrådar. Det svåra med det formatet är att veta hur representativ en debattör är. Å andra sidan kan mångfalden av inlägg ge en bra summering av de frågor som tas upp. Twitter är ett svårt format. Det fungerar säkert för journalister som vill fånga sekundaktuella frågor och åsikter. Som live-feedback-format under konferenser är det utmärkt. Vi lär oss säkert.

Public Service-TV
Vid sidan av konferenser, kongresser och kortare seminarier finns naturligtvis även gammelmedia. Mitt intryck är att Public service-TV har svårt att lita på sitt eget innehåll. Det måste spetsas, skruvas och göras till avslöjanden. Det räcker inte att illustrera verkligheten. Reportagen måste landa i något kontroversiellt, helst som leder till någon ministers avgång. Eller åtminstone en högljudd omgång i ”Debatt”. Hjulspåren är djupa vid det här laget. Mönstret upprepas. Tonläget är uppskruvat. Det är synd. Det finns så många andra frågor att lyfta. De långsamma förloppen, nedläggningen av delar av Sverige, klyftorna och resignationen. Omfördelningen av förmögenheter och skulder. Utanförskapet.

Public Service-radio
Radion står på andra ben. Formatet kräver ett intressant innehåll. Vad som sägs blir mycket viktigare än hur. Radions olika program blir därmed intressantare. En ny generation upptäcker dokumentärer i P3, kanske lyssnar på vetenskapsradion på väg till jobbet. Radion har ett försprång som de borde kunna utveckla ännu mer. De måste ta sitt innehåll på allvar.

Samtalet
Allra viktigast är ändå samtalet. Med bekanta och obekanta. För att lära sig något varje dag och för att få nya perspektiv på det man tror sig veta eller känna till. I det personliga mötet händer något. Det är oöverträffat. Mejl, SMS och telefon är formatvarianter på detta samtal, som är grunden för vår förståelse av världen. Och låt oss inte helt glömma bort gamla hederliga brev, snigelposten, som ju håller på att försvinna. Brevet har också sin plats i helheten. Håll med om att det är lite roligare att få ett brev än ett SMS.

Länktips: http://www.almedalsveckan.info/12454 .
www.svenskamassan.se .
Svenska postnummer sök här .

 

Flera sanningar om klimatet?

Kan det finnas flera samtidiga sanningar som vid första intrycket är oförenliga? Jag minns min gamla gymnasielärare som väckte mitt intresse för filosofiämnet med den typen av frågor. Kan motsägelser förenas? Har vi en klimatföränding i vardande eller är allt bara en påhittad ”climate scam”?

Rapporter
På webben cirkulerar en rapport om 30.000 mätdata över en 15-årsperiod, som skulle indikera att temperaturhöjningen varit någon enstaka tiondels grad de senaste åren. Och denna flacka kurva ställs mot den välkända ”hockeyklubban” av drastiskt förändrade CO2-utsläpp och ett skenande klimat. (Länkar se nedan).

Sunt ifrågasättande
Klimatförnekare, skeptiker och tvivlare är en heterogen krets med olika motiv till varför de ifrågasätter IPCC:s resultat. På ett plan är det sunt. Det ligger i det vetenskapliga perspektivet att ifrågasätta andras forskning. Det hade kanske varit OK om det inte vore för ett par detaljer i sammanhanget.

För all framtid
Klimatförändringarna kan, om de blir verklighet, oåterkalleligen förändra livsvillkoren för allt liv på jorden framgent. Det gör frågan till en ödesfråga långt bortom varje enskild människas ansvars- och fattningshorisont. Vad vet vi om livet på jorden om miljoner år?

Köpta tjänster
En annan besvärande detalj i sammanhanget är att olje- och fossilindustrin pumpar in stora pengar i arbetet för att svartmåla FN:s arbete. Det är så stora ekonomiska vinster på spel att man gärna betalar villiga lobbyister och ”krypskyttar” att underminera trovärdigheten i IPCC:s arbete. Sorgligt nog går alla tjänster att köpa. Även de som riskerar att skada allt liv på planeten. Planetens fiender istället för samhällets fiender.

Är det havet vi ska ha koll på?
Var kan de dubbla sanningarna rymmas? Kan temperaturökningen vara nära försumbar samtidigt som experterna varnar för ett allt allvarligare klimatscenario? En delförklaring kan ligga i helhetsperspektivet. Om mätningar gjorts överallt: i haven på olika djup, i atmosfären och stratosfären på olika höjd hade kanske en total bild kunnat visa helt andra kurvor. Länken nedan till 2007 års rapport från IPCC indikerar en delförklaring. Att den stora reservoaren, havet, är den långsamt balanserande kraften i förändringen. Och att det är där vi bör hålla koll på temperaturförändringarna i mycket högre grad än på land.

Flera perspektiv
Jag är ingen klimatexpert. Det som intresserar mig är helheten. Hur kan vi hantera vår tids utmaningar genom att utgå från ett helhetstänkande? Hur undviker vi att ta fel beslut för att vi envist bara studerar frågor ur enstaka perspektiv? Lösningen på flera av vår tids svåra frågor handlar om att skapa utrymme för flera perspektiv, olika kunskap och erfarenhet. Och att därefter göra sammanvägningar och dra kloka slutsatser.

Vintern dröjer sig kvar
Solen skiner ute. Det borde vara varmt. Ändå är det minusgrader. Alltså är det inte bara solen som reglerar vår lufttemperatur. Att Arktis is har smält har naturligtvis inneburit att smältvattnet kylt ner havet på våra breddgrader. Att detta kylda vatten gör att vintern dröjer sig kvar är inte så orimligt. Inte ens för en lekman. .

Länktips: dailymail-artikel 16mars2013 här .

FN IPCC rapport nr 4 om havstemperaturen här .

Och en artikel som resonerar om oceanernas betydelse i global uppvärmning här.

Forskare och gräsrötter, strateger och övånare

Hållbar utveckling, eller varianten hållbar tillväxt, har blivit näst intill ett mantra de senaste åren. Alla inkluderar det, alla säger sig verka för hållbarheten, ingen säger sig förespråka det ohållbara, i alla fall inte i ord. Samtidigt sker utvecklingen märkligt långsamt. Trots att vi vet vad som måste göras är det svårt att förändra strukturer och beteenden. Troligen är det fel på belöningssystemen. Abstrakta hot som klimatförändringen eller utvecklingsländernas avlägsna problem märks inte i det dagliga livet. Eller – om de märks – så flyr vi. När jobben försvinner från Detroit blir staden delvis en spökstad.

Nya mål för hållbarhet
En grupp strategiskt tänkande forskare lanserar nu en idé om att det ska utarbetas nya mål för hållbarhet – ett nytt ramverk, med de planetära gränsvärdena som utgångspunkt. Det kan handla om:
att begränsa klimatpåverkan, att säkra materialanvändningen, att verka för ren luft, säkerställa stabila ekosystem,  att vi kan bibehålla en biologisk mångfald och att vi kan ha stabila kretslopp av kväve och fosfor. (Länk se nedan).

Inpå bara skinnet
Forskarnas budskap är viktigt för beslutsfattare inom näringsliv, politik osv. Men på vardagsnivån måste hållbarheten få ett konkret sammanhang och en begriplighet. Vi måste känna att något berör oss, uppleva med våra sinnen. Lika väl som vi fryser i kvardröjande vintervindar ska det kännas inpå bara skinnet att bryta mot hållbarhetens principer. Sammanhanget förutsätter samverkan.

Öarna
Jag har tidigare skrivit om öarnas betydelse som föregångare och inspirationskälla. Häromdagen bekräftades bilden. Orust Kretsloppsakademi hade årsmöte med ett 30-tal medlemmar på plats i Tegneby församlingshem. Det talades energiförsörjning, havsbaserad vågkraft, att utvinna energi ur havsströmmar, laddstolpar, elbilsmässor, solceller, energibalans, Orustmat, lokalproducerat, turism, hållbarhet, vikten av att varje samhälle hittar sitt gemensamma projekt osv. Engagemanget gick inte att ta miste på. Och efter 3,5 timme ville folk fortfarande inte gå hem…

Visar vägen
Öarna har en möjlighet att visa vägen eftersom man har en självupplevd identitet, givna fysiska förutsättningar och ett tydligt kretsloppssystem. Det intressanta är också var initiativkraften finns: hos en ideell förening.

Länktips: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=406&artikel=5480662 .
och Ecoprofiles artikel om detta: här.
Orust Kretsloppsakademi: http://www.orustkretsloppsakademi.se .
Om öarnas betydelse, bl.a.: http://christerowe.se/2012/03/oarna-har-en-nyckelroll/ .

Vad gör partierna?

Partipolitik brukar jag undvika på den här sidan, men ingen regel utan undantag. Partierna låser sig gärna i ståndpunkter som det tar tid att byta ut. Det är lite av partisystemets baksida att ställningstaganden blir kategoriska, symboliska och å ena sidan tydliga å andra sidan konserverande. I en föränderlig värld är det en del av partipolitikens nackdel, att kongress- och stämmobeslut blir mer av låsning än av viljeinriktning. Man kan inte gå emot sin egen organisation.

Vem vill ?
Medlemstalen sjunker. Jag hörde en siffra på 3 procent av medborgarna som är medlemmar i ett politiskt parti. Medlemskap som ofta, kan jag tänka mig, av stödjande och traditionell karaktär. Långt ifrån alla medlemmar är aktiva i sina partier. Därmed sjunker urvalet av valbara företrädare. I takt med att utsattheten och hoten ökar mot partiföreträdare minskar naturligtvis folks benägenhet att vilja axla ett uppdrag.

Oklanderliga ledare som är som folk är som mest
Paradoxen är att vi vill ha ledare som vägleder oss i en svårnavigerad samtid, som står för en rättvisa och en oklanderlig moral, samtidigt som politiker ska vara som folk är mest, inte ta sig friheter eller förmåner. De förväntas vara ännu mer jämlika än vi andra. Om det är vår avundsjuka som manar fram denna bild eller om det är våra brustna illusioner om den upphöjde ledarens kvaliteter som vi reagerar på är lite oklart. Inkonsekvensen är uppenbar under alla omständigheter.

Utifrånperspektivet
Ska partisystemet behållas måste partierna förnya sig. Flera av riksdagens partier lever farligt nära riksdagsspärren. Ändå tycks man oförmögna att förnya sig till form och innehåll. Till viss del får man intrycket att partierna saknar förmåga att se sig själva från utsidan. Man utgår, är mitt intryck, alltför mycket från de egna erfarenheterna, medlemmarnas drivkrafter och motiv. Istället för att fånga upp olika gruppers framtidsdrömmar och behov. Organisationerna stelnar och förnyelsen uteblir.

Utanförskapet
Många saknar arbete, särskilt bekymrande är det att så många unga saknar arbete. Samtidigt lyckas skolan inte nå eleverna på ett tillräckligt bra sätt. Alltför många lämnar skolsystemet alltför svagt rustade för yrkeslivet. Frustrationen av utanförskap och att vara behövd är på gränsen till farlig för samhällets sammanhållning. Den som inte känner delaktighet i samhället tappar naturligt nog viljan att bidra, att bära samhällets gemensamma kostnader. Att partierna är så dåliga på att fånga upp denna problematik är både förvånande och allvarligt.

Lokal utveckling
Många kommuner avfolkas. När befolkningstalen minskar faller också basen för servicefunktioner. Siste man släcker ljuset. Att detta kan ske i storstäder ser vi tydligt i Detroit, där förfallet har gått långt. Survival of the fittest är en grym metod att använda, den skadar oss alla. Vi måste hitta sätt att ta till vara allt det som tidigare generationer investerat i olika landsändar. Vi måste kunna utveckla hela landet. Det är märkligt att de politiska partierna inte förmår kraftsamla kring lokal utveckling. Både på landsbygden och i vissa förorter är behoven uppenbara. Var bromsas idéerna?

Media har ett sort ansvar att beskriva världen och verkligheten som den är. Inte för att skuldbelägga eller för att hitta syndabockar. Utan för att hjälpa fler att se var lösningarna passar in. Alla lösningar finns. Vi ska ”bara” använda dem.

Två perspektiv på barn: individ och struktur

För att samhället ska klara framtidens utmaningar krävs att vi värderar barnens behov. på ett tydligare och konsekvent sätt. Detta har med det kulturella kittet att göra, de gemensamma värderingarna och vårt sätt att bete oss mot varandra. Hur är vi mot våra barn? På individnivå och på systemnivå?

Sorgen
En ung flicka begår självmord i Kumla. Troligen mot bakgrund av flera faktorer, men möjligtvis har en vuxens mans pedofilaktiga nätbeteende varit bidragande i tragedin. Och samtidigt kämpar hundratals barn och ungdomar i vårt land en inre och en yttre kamp, när de dagligen utsatts för mobbning och icke-kontakt med andra. Ensamt. Isolerat. Hopplöst. Och ännu värre måste det vara med den stora sorg det innebär att inse att ens barn inte längre orkade leva.

Kluvenhet
Hierarkierna härskar och utstötningsmekanismerna är obönhörliga samtidigt som ohejdad idoldyrkan och drömmen att själv bli en hyllad idol, bli sedd, förför och lockar med gemenskapskänslor å ena sidan och berömmelse och framgång å den andra. Hur kluvet måste inte detta kännas. Att å ena sidan köa timvis för en skymt av sin idol och å andra sidan längta efter att själv få stå i rampljuset, vara någon.

Vara på nätet?
Man ropar på skolan. Skolan ska lösa detta, rapportera, agera. Lärarna ska vara på nätet, ha koll. Som om nätet var en plats. Jag vet inte var jag skulle vara om jag skulle vara nätvandrare. Kolla filmer på Youtube? Följa några kända taggar på twitter? Hur skulle man kunna ”vara på nätet” ? Man kan försöka gå med i FB-grupper där unga är med, det är en liten möjlighet, men det finns ingen chans att se vad enskilda elever skriver till varandra. Vare sig kärleksfullt eller fyllt av hat. Hur skulle någon kunna göra det?

Är barnen viktigast?
En ändring skulle kunna vara att prioritera umgänget i familjen, runt middagsbordet osv, verkligen ägna varandra tid. Verkligen lyssna – på riktigt. Inte prioritera egna måsten före barnens. Hellre prata lite med andra föräldrar, lyssna, stämma av. Inte kompromissa som vi tycks tendera att göra. Hellre finnas där. Inte fångas in av tidstjuvarna.

Signalen
Samhället, kommunerna, skulle kunna visa att barnen är den viktigaste investeringen. Skolbyggnader måste få kosta. De måste hålla hög kvalitet. I Henån på Orust står en felbyggd ny skola oanvändbar sedan länge bara för att någon, oklart vem, trott sig kunna spara pengar genom att bygga billigt. Men signalen från vuxenvärlden är tydlig: det är inte så viktigt hur barnen och deras lärare har det. Billigt är viktigast. Hur blev det så? Är inte barnen det mest värdefulla vi har?

Hög tid att lita på lärarna
Nu kommer signaler om att lärarna ska få mer tid för undervisning. Administrationen ska minska. Är det inte ganska typiskt? Kontrollbehovet, omyndigförklarandet av lärarkåren har tillåtits gå så långt att själva grundidén med skolan har urholkats. Tacka tusan för att de bästa lärarkrafterna flyr yrket. När skolan började hanteras som en kostnadspost i budgeten istället för som en investering i framtiden hamnade vi i en samhällelig utförsbacke. Skolan är för viktig för att reduceras till mätbara årstjänster, kvadratmeter och genomsnittsbetyg.

Alla resurser ska tas till vara
Och ändå är hela samhället beroende av att våra unga får en bra utbildning. För att klara en ökad internationell konkurrens på industriproduktionsidan ska Sverige överleva på IT, på tjänstesektorn och på smartness. Gapet mellan verklighet och vision bara växer. Med en försämrad grundutbildning står vi allt svagare i konkurrensen. Det är summan av vad vi gemensamt lyckas producera av produkter och tjänster som bygger vårt välstånd. Men då måste vi ta tillvara alla mänskliga resurser på ett mycket bättre sätt. Oavsett skillnader i bakgrund och förutsättningar.

Lika illa i vinstdrivna skolor
Feltänket finns dessutom oavsett ägarstruktur. De vinstdrivna skolor som ingår i koncerner och bolag beter sig på liknande sätt när de prioriterar ner eleverna. Läs vittnesmålen i denna artikel: http://www.expressen.se/ledare/lararnas-vittnesmal-ar-chockerande/.

Slutsats
Både på individnivå genom att inte tolerera mobbning och på systemnivå genom att beslutsfattare prioriterar rätt kan vi hjälpa våra unga till en bättre framtid. Ska det vara så svårt?

Klarar vi pensionerna?

Forskas det tillräckligt brett på de sociala trygghetsystemen? Tanken väcks när jag tar del av ett seminarium via UR-Samtiden, där bl.a. den norske professorn Björn Hvinden från Tromsö visar på viktig statistik och framtidsprognoser. (Se länk nedan). Vår BNP har fyrdubblats i Norden på 30 år. Under samma tid har de offentliga utgifterna i Sverige ökat cirka 50%. Nära var fjärde medborgare i Sverige kommer om 30 år att vara 65+. Klarar vi detta?

Flera perspektiv
Bjrön Hvinden inleder sitt anförande med att förklara att han inte är nationalekonom. Hans ämne är sociologi. Samtidigt kan jag tycka att det är just sambanden mellan en hållbar samhällsekonomi, individers och gruppers inställning till den gemensamma finansieringsformen, befolkningsutveckling, politik, värderingar och anpassning till nya globala förutsättningar som blir avgörande för möjligheterna att utveckla våra trygghetssystem.

Politiska skiljelinjer i Norge
Björn Hvinden berör de politiska skiljelinjerna och intressant i det sammanhanget är hur det norska Fremskrittspartiet en gång uppstod ur ett missnöje med skattetrycket i Norge och numera är det parti i Norge som tydligast försvarar de rådande trygghetssystemen. Dock med det tillägget att det nämna partiet vill begränsa rättigheterna för personer från länder utanför OECD att ta del av de generella trygghetssystemen.

Skatten som lockbete
Här finns en risk för framtiden, som kan vara svårt för de politiska partierna att hantera. Å ena sidan vill partierna vädja till olika invånares värderingar och identifikation. Att politiken man vill föreslå bäst tar tillvara just en viss målgrupps intressen på bästa sätt. Det finns ett element av identifierbar gruppegoism som varje parti adresserar. Skattepolitiken är ett exempel på detta. ”Rösta på oss så sänker vi din skatt” eller ”Rösta på oss så höjer vi skatten för någon annan”, osv.

Lära av Japan?
Ska vi klara de multipla hoten (klimat, global ekonomi, resurser, energi, vatten, fördelningsfrågor, millenniemålen…) behövs en starkare sammanhållning än förut. Ska vi öka känslan av tillhörighet och innanförskap måste klyftorna minska. Kanske är det Japan vi ska lära oss av. Under 20 år har man haft en stagnation i sin ekonomi. Befolkningen blir äldre, till råga på allt har man drabbats av jordbävningar, tsunamis och utslagen elproduktion. Och ändå – inga rapporter om kravaller, ingen social oro, snarare en beundransvärd tålmodighet och ett accepterande av rådande läge. (Sveriges Radios program Konflikt tog upp delar av detta häromdagen, se länk nedan)

Ny forskning
Det som behövs nu är tvärvetenskaplig forskning som fångar upp vår tids frågor på ett annat sätt än den gängse forskningen. Som vågar väga samman socio-ekonomiska perspektiv med politik, värderingar och samhällsutveckling. Som på ett intelligent sätt väger samman alla parametrar och utgår från business as unusual. Och som förstår vilka utbildnings- och folkbildningsuppgifter som finns framgent. Utbildning som behövs inte minst för de personer som upplever sig marginaliserade i utanförskap och passivitet.

Länktips: UR-Samtiden (januari 2013)  http://www.ur.se/Produkter/174928-UR-Samtiden-100-ars-valfard-och-sen-da-Norges-socialforsakringssystem .

Konflikt 9 mars: http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=1300&grupp=9035&artikel=5468071 .

En milstolpe i Trollhättan

Vi befinner oss i slutet av FN:s dekad för lärande inom hållbar utveckling. *) Det går för långsamt, på tok för långsamt, tänker jag. Det som sker på utbildningens område för att förstärka processerna för ökad kunskap och en tydlig hållbarhetsprofil både i utbildningssystemet och i samhället i stort. Ska det ta sådan tid att förändra kurser och program? Är det inte uppenbart att alla människor behöver ha nya verktyg för att kunna fungera inom ramen för hållbarheten? Och att utbildningssystemet har en extra viktig roll i detta? Visst känns det oroväckande att dekaden beslutades 2002 i Johannesburg och att den ännu inte gjort ett tydligt avtryck i det dagliga livet? Desto roligare att kunna berätta om en milstolpe i Trollhättan.

Kick-off för RCE Västra Götaland
Den 1 mars 2013 är det ”Kick-off” för RCE Västra Götaland. **) Till en fullsatt samlingslokal i Trollhättan har initiativtagarna från bl.a. Studieförbundet Vuxenskolan och Högskolan Väst kallat dem som känner sig engagerade i lärande för hållbar utveckling. Knappt 50 personer ägnar en dag åt att dela med sig av sina tankar, grupparbeta, lyssna och nätverka. Här finns personer från kommuner, universitet, NGO:er, projekt och enskilda. Uppsala Universitet är på plats. Malmö Stad skickar blommor och en hälsning.

Olikheterna en tillgång
RCE Västra Götaland vill möjliggöra nätverkande och kunskapande för att stärka hållbarheten. (Eller tvinga fram hållbarheten, tänker mitt otåliga alter ego).
Presentationsrundan tar nästan en minut per person. Alla har ju något viktigt skäl till att vara där. Mångfalden och olikheterna känns tydligt som en tillgång. Verkligheten kan beskrivas på olika sätt. Vi har olika roller. Samtalen berikar.

Några klyftor att resonera kring
Initiativgruppen har förberett med sex ”klyftor” som vi får välja att samtala kring.

  • Ord – Handling,
  • Stad – Land,
  • Hegemoni – Interkulturalitet,
  • Formellt – Informellt – Icke-formellt lärande,
  • Nuvarande respektive Hållbart ekologiskt fotavtryck,
  • Kortsiktig tillväxt – Globalt ansvarstagande.

 

Stolpar
Vi ägnar en timme åt tankeutbyte och diskussioner i de olika grupperna. Eftersom alla är inne i frågeställningarna blir det snabbt konkreta frågeställningar och kloka inspel. Alla vill bidra. Våra olika bakgrunder berikar. Det blir omöjligt att notera allt. Här några stolpar som jag kommer att bära med mig. (Många fler klokheter sades – detta är ett personligt urval).
– Vad är spetskompetens när det gäller hållbar utveckling?
– Vilken roll spelar människosynen och etiken?
– Hur ska studenter bli duktigare än sina lärare?
– Skapa mervärden genom samverkan, nya perspektiv, genom att inspirera andra.
– Utgångspunkten är det genuina engagemanget, ta vara på bredden, låt nätverken växa.
– Tillitens betydelse, viktigt att stegvis bygga en infrastruktur för relationer och kunskaper.
– Dela erfarenheter, pröva sig fram, potential att alla ska kunna och vilja vara delaktiga.

UNESCO m.m.
Nestorn Carl Lindberg, som bl.a. är medlem av Unesco:s högnivågrupp inom utbildning för hållbar utveckling, håller efter lunch ett anförande där han redogör för de viktigare internationella milstolparna och händelserna. Överraskande är att Sveriges utbildningsminister undertecknat en överenskommelse i Bryssel i november 2010, där EU:s utbildningsministrar enats om slutsatser kring utbildning för hållbar utveckling och att denna överenskommelse ännu inte gjort något synligt avtryck i Sverige. Särskilt som Carl Lindberg ger exempel på hur både Kina och Indien arbetar med frågan. Varför gör inte Sveriges regering mer?

Mod och respekt
Talen fortsätter. Förskoleperspektivet. Högskolan i Väst. De långväga gästerna från Uppsala berättar om sitt arbete att få till stånd ett RCE i Uppsala. Man betonar vikten av teori och praktik. Hur staden och landet måste samverka. Hur det både behövs mod att ta steg framåt och respekt för andras åsikter.

Allt finns
Själv betonade jag i mina inspel betydelsen av helhetssyn, hur viktigt det är att överbrygga där det uppstått ”stuprör” och alldeles för åtskilda ansvarsgränser i samhället. Att vi måste gå från en konkurrensekonomi till en samverkansekonomi, där samhällsnyttan måste gå före egennyttan. Liksom att allt finns. All teknik, alla strukturer, all kunskap vi behöver finns. Den ska bara hitta rätt plats på rätt sätt. Bara….

Stort Tack till initiativgruppen för en värdefull dag.

*) FN:s dekad läs mer http://www.desd.org
**) Regional Center of Expertise Västra Götaland http://rcevast.wordpress.com
Ytterligare länktips: http://www.cemus.uu.se

Att tänka på: Vad är skillnaden mellan
”Utbildning inom Hållbar Utveckling” och ”Lärande för Hållbar Utveckling” ?

Lösningen är på nästa nivå

Kriserna vi står inför hänger ihop. Ett överutnyttjande av resurser (mänskliga och naturens), en snabb exploatering av högvärdig fossil energi, ett hänsynslöst utnyttjande av ekosystemtjänsterna, kortsiktiga vinstintressen på en frisläppt finansmarknad, klimatkonsekvenser av vår oreflekterade förbränning, okontrollerad skövling av skogar, okontrollerat överfiske av havens resurser, oreglerat kretsloppstänkande med förödande resultat för fiskar och fåglar, ett jordbruk med övertro på handelsgödsel och skadebekämpande onaturliga ämnen, ett köp-och-släng-samhälle utan dess like och en samhällsekonomi som förutsätter ökade ansträngningar i samma stil … visst har vi ett antal kriser att hantera. Och fler ändå…

Sträva efter att lösa problemen synkront
Men så länge vi tror att vi kan vända utvecklingen, så länge lösningarna finns eller skymtar runt hörnet så länge måste vi sträva efter att rida utvecklingen rätt. Samtidigt.

Det finns alltid en högre nivå
Ett sätt att förhålla sig är att i samband med identifikation av ett delproblem på vardagsnivå och i samband med att vi på bästa sätt försöker åtgärda problemet samtidigt lyfter blicken en eller två nivåer. Varje problem och lösning hänger ju ihop med verkligheten på minst ett sätt. För att säkerställa att vi inte missar något blir det viktigt att se sammanhanget, helheten. Systemnivåerna över problemnivån blir de nivåer vi måste behärska för att säkra att dellösningen inte orsakar nya problem eller förvärrar något annat.

Begränsningar: tid, kunskap, ansvar, ekonomi
Det är inget nytt. Einstein sa något åt det hållet, att det inte går att lösa ett problem på samma nivå som det uppstått. Ganska logiskt. Samtidigt har vi svårt att åstadkomma detta. Ibland för att ansvarsområden och befogenheter är beskurna. Ibland för att kunskaper saknas. Ibland för att det är bråttom eller för att det kostar för mycket.

Den egna begränsningen
När det ropas på ”modiga beslutsfattare” är det nog väldigt ofta just detta som saknas. Modet att inse att den egna kompetensnivån inte räcker till. Att någon annan behöver säkerställa att dellösningen passar in i helheten.

Motsättningar
Riktigt komplicerat blir det när två enskilt positiva lösningar ställs mot varandra. Genomförs den ena sker det med automatik på bekostnad av den andra. Den ständigt återkommande vargdebatten kan illustrera ett dilemma åt detta håll. Vi vill skydda vargen samtidigt som djurägare och renskötare lider svår skada av vargens härjningar. (Och just till detta dilemma finns naturligtvis tänkbara lösningar som att staten (vi alla) går in och ersätter djurägare och samebyar för dödade djur). Ett annat infekterat beslutsområde är vindkraftsetablering kontra naturupplevelse eller störningsfri boendemiljö. Just i sådana fall är det de överordnade perspektiven som kan vara vägledande. Inte lätt, men nödvändigt.

De tvådimensionella myrornas paradox
Ibland tänker jag på oss människor som tvådimensionella myror som kryper omkring på ett tredimensionellt klot. Vi går bevisligen åt olika håll, men kommer ändå tillbaka till där vi var. Och vi förstår inte hur det kan gå till. De tvådimensionella myrorna ser inte den tredje dimensionen. Vi måste förstå att lösningen ligger på nästa nivå.