Grafen som möjlighet för ekosystemet

Posted on 7 februari, 2013 by Christer Owe

Jag har tagit upp nanotekniken flera gånger på den här sidan (länkar se nedan). Atomslöjd kallas det också. Industritillämpningar, nya läkemedelsapplikationer och smarta nya ytskikt för solceller… det finns många lovande applikationer för den nya tekniken. Många av partiklarna består av metaller, grundämnen som i felaktiga koncentrationer kan vara giftiga för både människa och miljö. Silver är ett av de vanligaste nanomaterialen, men zink, koppar, kol och guld finns också med på listan.

Grafen-satsningen
EU-kommissionen utsåg nyligen grafen (Graphene) till ett av de första s.k. flaggskeppsprojekten, som får otroliga 1000 millioner Euro i stöd för att möjliggöra för 126 forskargrupper från 17 länder att forska och utveckla möjligheterna kring detta lovande nanostora material med unika egenskaper. Chalmers har fått förtroendet att leda denna satsning under 10 år. En fantastisk möjlighet, naturligtvis.

En möjlighet att tänka helhet
Om vi tänker strategiskt för Sverige och Västsverige är det naturligtvis intressant att koordinera industrisatsningar och annan forskning i relation till den möjlighet det 10-åriga flaggskeppsprojektet innebär. Tänker vi dessutom ett varv till skulle Sverige och Chalmers kunna ta ett helhetsgrepp kring nanotekniken just med utgångspunkt i grafen-applikationerna. Säkerhetsfrågorna, livscykelperspektivet, risker, kartläggning, registrering, gränsvärden och lagstiftning runt användande av främmande ämnen i det naturliga kretsloppet skulle plötsligt kunna få en helt ny betydelse både på forskningssidan och för den industriella tillämpningen.

Möjlighet
Tänk om 5- 10 procent av forskningssatsningen kunde få gå till att säkerställa att ekosystemet förblir intakt. Och tänk om den forskningen finge bilda skola för andra främmande ämnen i ekosystemet. Kanske hittar vi då vägar ut ur den svåra sits vi försatt oss i genom att helt sonika blunda för baksidan av industrisamhällets expansion.

Tänk om…

Länktips:
http://christerowe.se/2012/10/nr148-chalmers-och-hallbarheten/
http://christerowe.se/2012/10/nr145-nanoteknik-och-life-science/http://christerowe.se/2012/09/nr125-nationell-plan-for-nanotekniken/

Vägen till det hållbara 2030?

Posted on 6 februari, 2013 by Christer Owe

Det är inte helt vanligt att en bok eller en rapport försöker greppa helheten kring en hållbar utveckling. I november 2012 gjorde Naturvårdsverket ett försök genom att publicera Christer Sannes 140-sidiga rapport ”Hur kan vi leva hållbart 2030?”. (Länkar se nedan). Teknikutveckling, energi- och resursanvändning, ekonomi och samspelet mellan olika utvecklingsspår redovisas huvudsakligen ur ett svenskt perspektiv, samtidigt som den globala dimensionen ständigt gör sig påmind i Sannes läsvärda skrift.

Jobben
En sällan diskuterad motsättning lyfts i rapporten, den mellan politikers vision om mer jobb och ökad sysselsättning å ena sidan och näringslivets effektiviserings- och rationaliseringssträvan som, å andra sidan, handlar om att spara arbetstid och i förlängningen producera samma volym och resultat med färre arbetade timmar, färre anställda. Näringslivets produktivitetsökning som möjliggör löneökningar står på så sätt i motsatsförhållande till politikers strävan att få fler människor i arbete. Delvis döljs denna motsättning av företagens expansionsvilja. När fabriken säljer mer behövs fler som arbetar.

Mjölken
En sektor där rationaliseringen är tydlig är jordbruket. Mekaniseringen av jordbruket och sammanslagning av jordbruksenheter har det senaste halvseklet inneburit att tusentals arbetstillfällen försvunnit. Mjölkningen, som fortfarande kunde vara manuell för 50 år sedan ersattes först med mjölkningsmaskiner och senare med helautomatiska mjölkningsrobotar. De dyra mänskliga händerna ersattes med investeringar i avancerad teknik. Korna producerar dessutom 5-6 gånger mer mjölk per år än innan racet började. Hur människor, djur och natur påverkas av dessa åtgärder har varit sekundärt. Överordnat har varit att öka ”lönsamheten”. Nu står vi där med en mjölkproduktion i Sverige som har gjort allt för att rationalisera, inte får betalt för sina kostnader och nu endast har kvar att rationalisera bort sig själv.

Konsumtionsfällan
Hur vi använder ett ökat konsumtionsutrymme redovisas i Sannes rapport. När vi tjänar mer konsumerar vi mer. Frågan blir då hur vi på ett privat plan kan se vår ökade köpkraft i ett nytt ljus. Går det att avstå ökad konsumtion när resurserna finns? Om målet är att höja sin lön, skaffa sig en bättre privatekonomi, bättre boende, mer prylar, fler resor… hur gör vi för att använda vår ökade köpkraft på ett hållbart sätt? Detta är ingen enkel förändringsprocess. Socialt och kulturellt finns en djupt rotad målbild av vad som kännetecknar framgång och välstånd i livet. Visst finns det människor som sparar, som betalar av sina lån, som delar med sig. Men en stor andel av en ökad disponibel inkomst används för konsumtion. Vilka mekanismer som ska bryta denna trend är nödvändigt att diskutera och samtidigt ha i åtanke att konsumtions- och volymökningarna är många företags överlevnadsmöjlighet. Företag med anställda, som ska ha lön och löneökningar…. På två sätt sitter vi fast i dagens konsumtionsfälla.

Sluta blunda
De politiska partierna blir irrelevanta om de fortsätter blunda för dessa systemfel, som vi måste tackla på ett rättvist och uthålligt sätt. Idédebatten i de politiska partierna måste börja handla om hur vi bygger det hållbara samhället, där globalt rättvis välfärdsökning snarare än ekonomisk tillväxt är det eftersträvansvärda. Där allmänintresset ställs över varje särintresse.

Länktips: Powerpoint om rapporten ”Hur kan vi leva hållbart 2030?” här.
Rapporten kan laddas ner här.
Kortkort sammanfattning i text här.

Kompensera för feltänket?

Posted on 29 januari, 2013 by Christer Owe

Nu kommer rapporter om att mindre än 1 procent av resenärerna hos SAS frivilligt väljer att kompensera sina flygresor. I radions Studio Ett den 28 januari förklarade en representant för SAS att klimatkompensation framför allt är ett val för de resenärer som bokar via SAS hemsida. En delförklaring som nämns är att företagen samlar ihop sina resor och klimatkompenserar alla resor i en klump inför årsbokslutet.

Varför kompenserar vi inte?
Hur kommer det sig att så få resenärer väljer att kompensera sina resor? Är det fel väg att gå? Är det ett annat system som behövs? Är det för komplicerat att kompensera? Känns det meningslöst? Hur kommer det sig att svenskar som reser mycket och också anser sig klimatmedvetna, som källsorterar och köper energismart belysning inte kompenserar för CO2-utsläppen när de köper sin flygresa?

Flera mekanismer
Klimatet är en fråga som engagerar på flera sätt. Utsläppsrätter har nu införts även för flyget, något som kommer att kunna medverka till att påskynda minskningen av flygets miljö- och klimatpåverkan. Utöver det egna arbetet kan flygbolagen erbjuda klimatkompensation. Resenärerna kan enkelt addera en kostnad för trädplantering eller energiprojekt. Kompensation ska användas när alla andra rimliga åtgärder är vidtagna. Kompensation kan vara bra, men den löser inte grundproblemen.

Positiv livssyn
Mycket av de senaste årens miljödebatt har framställts som en fråga vi bör ha dåligt samvete för. Det är moraliskt korrekt att korrigera för sitt eget och andras felaktiga beteende. Men är verkligen kopplingen till moral och etik en långsiktigt framkomlig väg om syftet är att få till varaktiga beteendeförändringar? Livet måste vara bejakande, inte en försakelse. Särskilt inför och under en semesterresa vill vi koppla av, känna att vardagens bekymmer är långt borta och att vi kan få känna oss lite bortskämda, serverade god mat, festliga upplevelser och sol, sol, sol…

Lösningen ligger hos oss själva
Kanske är det så enkelt. Semesterresan är vårt andningshål, en ventil i vardagens gråa ansvarstagande, och den är svår att kombinera med ett återhållsamt, korrekt beteende. Slutsatsen blir att – som alltid – lösningen ligger hos oss själva. Det är genom att inse att det vi gör för planeten, för barn och barnbarn gör vi inte primärt för att tillfredsställa vårt eget gnagande samvete utan för att det är en självklar gärning. Vi lånar planeten de cirka 80 år vi vandrar här. Vi har ingen rätt att lämna planeten i sämre skick än när vi kom. Det ligger ingen uppoffring i detta. Det är ett självklart förhållningssätt. Faktum är att vi bör sträva efter att göra planeten en ännu bättre plats att leva på, så att andra människor i nutid och kommande generationer har fördel av vår tid på jorden.

Helheten
Ur detta kommer slutsatsen att klimatkompensation är som plåster. Den löser inte grundproblemet, kompensationen bromsar de allvarliga klimatproblemen en aning. Men det är genom en konsekvent eliminering av de system, som skadar förutsättningarna för liv på jorden som vi kan vända utvecklingen. Och då kan vi inte blunda för fattigdomen, ojämlikheten, akuta försörjningsproblem, sociala orättvisor och allt annat som måste betecknas ohållbart. Och när den förändringen på allvar önskas av tillräckligt många människor kommer den att ske.

Metod? Konkretisera. Tänk nytt.
Invändningen är solklar. Det går inte att ställa om hela samhället på en gång. Det är stegvis vi kan fasa ut de ohållbara strukturerna och ersätta dem med hållbara, rättvisa system. Det är genom konkreta, små steg vi kommer närmare målet. Ett sådant steg skulle kunna vara att de 800 miljonerna rikaste människorna anstränger sig att hjälpa de 800 miljonerna fattigaste. *) Globala lösningar på mikronivå. Tänk nytt.

Kompassen
För att de små stegen ska bli meningsfulla måste vi ha en kompassriktning. Just nu känns det som de flesta kompasser snurrar runt, runt. Kortsiktiga hänsyn ställs mot långsiktiga mål. Jobb mot skog, gruva mot renar, guld mot gröna skogar. Så kan vi inte ha det.

*) Man bedömer att cirka 800 miljoner människor inte har tillgång till rent dricksvatten idag.

Länktips: Klimatkompensation: http://uandwe.se/tjanster/klimatanalys/.

Klimat och ekonomi – vilka risker vill vi ta?

Posted on 27 januari, 2013 by Christer Owe

Referensramarna för vår världsbild formas av den information vi tar till oss och av den tidigare kunskap vi tillägnat oss. När vi ska förhålla oss till den information som når oss via medierna kan det vara viktigt att kritiskt värdera källan till information. Vem är det som säger detta? Varför, och i vilken kontext? Är informationen i linje med annan information jag tidigare bejakat och integrerat i min kunskapsbank? Eller står informationen i strid mot de fundament jag byggt min världsbild på?

Fem kategorier
Det finns två områden som debatteras flitigt, men där lösningarna på problemen tycks lika avlägsna som någonsin. I båda fallen finns det en kategori teoretiker som diskuterar sina ämnen ur ett forskarperspektiv, en annan kategori makthavare och intressenter som driver sin agenda, en tredje kategori politiker som vinklar argumenten för att de ska passa in i den önskade politiska dagordningen, en fjärde kategori journalister och mediapersoner som ser till att vinkla ett visst urval av tillgänglig information så att denna vinkling i sig blir ett kontrasterande synsätt och därutöver en femte heterogen kategori av tyckare med olika ställningstaganden som tycker att frågorna är viktiga och försöker påverka de nämnda fyra kategorierna och resten av samhället med sina tankar och sitt arbete. (Till denna femte kategori räknar jag f.ö. mig själv.)

Exempel: Klimat
Klimatfrågan kommer ofta upp. En överväldigande del av forskarvärlden står bakom IPCC:s slutsats att människans livsstil med framför allt utsläpp av CO2 och metan påverkar växthuseffekten, som i sin tur på ett komplext sätt leder till höjda temperaturer på jorden, både i luften och i havet. Förändringen framställs som en viktig del av den antropocena tidsepok vissa framstående och tongivande forskare utropat. (Se länktips nedan kring detta). Mot detta står en brokig skara, delvis högljudda forskare och opinionsbildare, som anser att slutsatserna är förhastade och att hotet om klimatförändringar är överdrivna. Skeptiker och förnekare kallas de, på en glidande skala.

Exempel: Ekonomi
Lika ofta är världsekonomin på agendan. Har tillväxten, som ofta skett baserad med immateriella värden som grund, nått vägs ände? Kommer vi att få leva med en långvarig ekonomisk lågkonjunktur, en recession, under lång tid? Kommer världsekonomins obalanser och icke-hänsynstagande till realiteter som råvarutillgångar, energiomställning, social rättvisa, fattigdom, miljöhänsyn, utsläpp, en växande medvetenhet om baksidan av den kapitalism vi trott på… kommer dessa faktorer att på allvar förändra makthavarnas syn på sin roll för samhället? Kommer insikter och verktyg som CSR, GRI och Shared Value att på allvar förändra systemet inifrån eller utifrån?

Graden av riktighet
Om vi återvänder till klimatfrågan kan den beskrivas som en fråga som debatteras på fel sätt om fel saker. Tolkningsföreträdet om rapporter och forskningsresultat är en ständig kamp mellan skeptiker och företrädare. ”Nu finns minsann en rapport som pekar på att hotet om klimatkatastrof varit överdrivet” kan det heta, och nästa dag en annan rapport som bekräftar riktigheten i IPCC:s bedömningar. Som om frågan primärt handlar om att med forskarens krav på övertygande bevis och repeterbara försök bevisa att klimatet förändras, i vilken takt och om människan spelar någon roll i detta. I det mediala armbågsspelet tycks det viktiga vara för både förespråkare och kritiker att få just sin ståndpunkt spridd och bekräftad. Som om frågan handlar om träffsäkerheten i den vetenskapliga analysen. Det är hög tid att de som försöker få klimatfrågan att handla om den vetenskapliga träffsäkerheten i forskningen inser att det är inte det perspektivet som är avgörande.

Vad som inte diskuteras
Den riktigt viktiga frågan handlar om hur vår civilisation påverkas av det snabbt förändrade klimatet på jorden, samt kanske ännu viktigare hur fundamenten för livet på jorden påverkas, ekosystemen, de subtilt formade system, som möjliggör biologisk mångfald och en både vacker och fungerande planet på land och i havet, där systemen är sammanflätade på ett sätt som vi bara förstår till viss del. Vi ser hur reservoarerna i Anderna och i Himalaya krymper, hur vattentillförseln hamnar mer och mer i fokus, något som förändrar livets förutsättningar för flora, fauna och miljarder människor. Indikatorerna är starka. Vad det innebär diskuteras inte. Stormar, oväder, ökade temperaturer, bränder, ökad nederbörd, bortspolat jordlager, översvämningar… flera andra effekter drabbar urskiljningslöst och är svårast för fattiga länder att hantera.

Vilka risker ska vilka få ta?
Hur vi ska organisera våra samhällen för att hantera allt detta diskuteras inte. På samma sätt som hur vi som samhällen och civilisation bör förhålla oss till risktagande på denna fundamentala nivå. Vilka är det som ska chansa med vår framtid som insats och vilka risker är vi benägna att acceptera att dessa chanstagare tar?

Ekonomisk teori
På snarlikt sätt förhåller det sig med vårt ekonomiska system. I den fåfänga och utopiska jakten på korta egna vinster inom en evig tillväxt har beslutsfattarna med finansmarknaderna som hemmaplan till synes försatt en stor del av oss alla i en bekymmersam situation. Kortsiktigt löser man problemen genom ökad belåning, skuldsättning och genom att minska de offentliga utgifterna. Långsiktigt ökar problemen. Framtiden intecknas. Våra barns och barnbarns handlingsfrihet blir mer och mer beskuren. Forskare och nobelpristagare tvistar nu om riktigheten i de paradigm av skiftande slag man ställt sig bakom. Som om det viktiga är att ha haft rätt och att inte behöva erkänna att man inte hade riktigt på fötterna. När miljoner människor i EU och framför allt i utvecklingsländerna drabbas av den misslyckade ekonomiska politiken är teoretikerna primärt inte intresserade av verkligheten utan av vilken modell som ska vinna över den andra.

Samhället spricker
Framför våra ögon krackelerar bilden av ett begripligt samhälle. De skarpaste hjärnorna tävlar om att ha rätt i teorin, vare sig det gäller klimatförändringar eller världsekonomin. Politikerna måste förhålla sig denna diskussion samtidigt som verkligheten visar upp en helt annan bild: påtagliga klimatförändringar, miljoner människor som drabbas redan idag när vi inte ens nått 0,8 graders temperaturhöjning och miljoner människor som tvingas till stora uppoffringar i sin livsföring för att konsekvenserna av den förda ekonomiska politiken drabbar dem med full kraft. Förändringen, såväl till form, metod och innehåll, diskuteras inte. Titanic seglar vidare.

Kampen om livbåtarna
Särintressena arbetar frenetiskt för att påverka politiker och andra beslutsfattare. Man trängs och knuffas för att inte missa någon av de livbåtar som Titanic trots allt erbjuder. I USA investerar kapitalet i valkampanjer och säkrar särbehandling. I Bryssel vimlar det av lobbyister som vill bromsa lagstiftning, som skulle kunna missgynna särintressen. I lokala parlament handlar det kanske mer om att säkra win-win-lösningar.

Partierna som varuhus
Men vem kämpar för helheten? Vem slåss för framtida, ofödda barn? Vem driver med framgång frågorna ur ett ensidigt allmänperspektiv? Inte ens de politiska partierna orkar idag hålla allmänintresset i fokus. Den legitimitet de politiska partierna borde ha just för att de kan balansera särintressena på ett för samhället, allas vårt bästa, framgångsrikt sätt håller på att tona bort. Fram tonar bilden av partier som varuhus i förslagsbranschen. ”Om vi paketerar vår politik så här så når vi maximalt med väljare…”, typ.

Lyssna till minoriteten
Att demokratin inte innebär majoritetens diktatur över minoriteten tycks bortglömt. Majoriteten har en skyldighet att noga väga in minoritetens synpunkter. Det är demokratins kanske viktigaste funktion, att synliggöra hur avvägningen bäst görs där olika intressen står mot varandra och att verkställa beslut, som bygger på i förväg beskrivna avvägningar. (Gruvbrytning kontra renbeten eller bevarande av ovärderliga naturvärden är sådana exempel i närtid).

Synliggör skillnader i betydelse
När det gäller klimatet och ekonomin är avvägningarna ännu viktigare. Vi blir alla förlorare om avvägningen görs på fel sätt, med fel process och med fel synliggörande av processen. Ska vi alla vara med och ta ansvar för framtiden, oavsett om det gäller klimatet, ekotjänsterna, ekonomin, fattigdomen, fördelningsfrågorna, jämställdheten… är det viktigt att dels vi alla inser vår egen roll i förändringsarbetet, dels att medierna, informationsförmedlarna, hittar ett nytt sätt att förhålla sig till värderingen av de frågor, problem och lösningar mänskligheten står inför.

Sätt in i sammanhang
Varje gång det rapporteras om en uppskakande händelse på andra sidan jordklotet borde media anstränga sig att placera in händelsen i ett tidsmässigt, geopolitiskt och kulturellt sammanhang. Världen måste bli mer begriplig om vi ska klara att förändra den nuvarande inriktningen, där händelsefragmenten kastas över oss som osorterade pusselbitar och ingen förklarar vad pusslet föreställer. Att öka mängden information hjälper inte. Det är förståelsen, empatin och delaktigheten i skeendena som är nyckeln till framtiden.

Länktips:
http://christerowe.se/2012/12/nr169-i-en-antropocen-tidsepok/.

Ekosystemtjänster i statsbudgeten

Posted on 24 januari, 2013 by Christer Owe

Länge har miljöengagerade efterlyst ”gröna” bokslut och därmed t.ex. att värdet av gratistjänster tas med i de ekonomiska boksluten. Så att därmed – för tydlighets skull – en asfalterad ängsmark inte enbart ökar BNP, så som systemen ser ut idag, utan att förlusten av en naturresurs vägs in i ekonomiska termer. När vatten inte längre flödar naturligt genom jord- och bergslager för att om några decennier bli drick- och njutbart kranvatten från en vattentäkt har en förlust uppstått, även om den ligger osynlig i tid och rum.

Kina och Elsa Beskow
Luft som förorenas med utsläpp skadar människor. Smog på en hälsovådlig nivå tvingar nu de kinesiska ledarna att börja rapportera tillståndet och på sikt även åtgärda problemen. När vi i Sverige talar om ekosystemtjänster har vi gärna våra naturromantiska glasögon på oss. Vi tänker på vackra vattendrag, böljande sädesfält, betande kor, Bregott-reklam, Elsa-Beskow-inspirerade sagobilder och har egna barndomsupplevelser som referensram. Naturen är vacker och oändlig. Evig.

Förändringen
Sakta inser vi att efterkrigstiden har förändrat mycket. Bäckens vatten kanske inte är drickbart? Herr Kantarell heter kanske Herr Becquerel. Inte en kotte kan vara helt säker längre. Gratisfunktionerna, ekosystemtjänsterna, har inte haft någon talan när ”Tillväxt råder, tyst det är i skogen, tyst i skogen….” .

Initiativ
Glädjande nog kommer nu ett sedan länge efterlängtat initiativ, som kan bana väg för kommuner och företag att göra sammalunda. Miljöminister Lena Ek skriver på regeringens hemsida att:

” I april förra året beslutade vi om ett nytt etappmål i miljömålssystemet som innebär att betydelsen av biologisk mångfald och värdet av ekosystemtjänster senast 2018 ska integreras i statens ekonomiska ställningstaganden och politiska avväganden. Med detta kommer Sverige på ett närmast banbrytande sätt att börja räkna in ekosystemtjänster i underlag till statsbudgeten.”

2018
Detta innebär i alla fall ett första steg. I statsbudgeten för 2018 kommer det finnas med kalkyler och redovisning för hur olika beslut påverkar den biologiska mångfalden och de ekosystemtjänster som enligt forskningen är under starkt hot. I förlängningen finns därmed en möjlighet att följa upp antagandena och bygga en erfarenhetsbaserad, hänsynstagande ekonomi, som strävar efter att hålla sig inom de Planetära gränsvärden forskarna talar om.

Ringarna på vattnet
Och klarar regeringen detta, kommer det som en regnskur på midsommar säkert landa som ett krav på kommuner och landsting att klara detsamma innan 2023, om inte näringslivet hunnit före och redovisar integrerade värden och indikatorer för hur verksamheten påverkar biologisk mångfald och ekosystemtjänsterna. I absoluta tal eller relativa – det kan kvitta just nu. Bara det sker. Äntligen.

Undrar vilket företag som vill plocka PR-poäng på att förekomma staten? Något förslag?

Länktips: http://www.regeringen.se/sb/d/16858/a/207727

Syskonkärlek: Fattig, rik och rimlighet

Posted on 21 januari, 2013 by Christer Owe

Det görs ständigt avvägningar. Och det uppstår nya situationer som måste hanteras. Rimligheten måste prövas. I mikrovärlden kan det handla om hur man ska få syskon att dela godis eller en leksak som den ene ”haft först” och den andre ”också vill ha”. På makronivå är det i grunden samma rimlighet som måste prövas. Ska det rika landet få behålla det som den ”haft först” och det fattiga landet ”också vill ha”. Utan dynamik ingen rörelse, men hur ser en rättvis fördelning ut?

Ö-landet
Vi registrerar det knappt. 1000 döda, 30.000 hemlösa. I något fattigt ö-land i Asien. Något oväder som drog fram. Det vet dom väl vid det här laget att det stormar i tropikerna. Dom har väl vant sig. Skyll er själva som bor där. Ungefär.

I-landet
I samma tidszon ett välmående I-land. Förvisso drabbat av väderfenomen, men med vassa övervakningsprogram som kan varna civilbefolkningar. Satelliter, kommunikation, kalkylprogram som beräknar lågtrycksbanor och sannolikheter. On-line-uppdatering och alerta människor som har som jobb att varna politiker, myndigheter, företag och befolkning. Samhället skyddar sig och låter tekniken kosta. Man förstår att det lönar sig.

Utan marginaler
Det fattiga ö-landet har inte råd att köpa det vassa övervakningsprogrammet och har troligen heller inte utbildad personal för att övervaka, sammanställa och rapportera. Istället hukar man sig, ber en bön och hoppas att det ska gå över. Hur ska landet någonsin resa sig ur fattigdomen om vägarna spolas bort? Om månader av tid åtgår för att återställa det lilla som fanns av hus, brunnar, avloppssystem, odlingsbar mark, infrastruktur och marknad. Ett fattigt land har inga marginaler.

Fördelning
Det rika landet skulle kunna hjälpa det fattiga landet. Man har övervakningen, man har resurser och man har möjlighet. Det rika landet skulle kunna föreslå att andra rika länder hjälpte till och fördelade kostnaden för att hjälpa det fattiga landet. Så att det enskilda rika landet bara behövde stå för några få procent av kostnaden. Så skulle det fattiga landet kunna få hjälp av en grupp rika länder.

Marknadens mekanismer – var går gränsen?
Det rika landet har skrivit på ett exklusivitetsavtal. Systemet de använder får inte användas utanför det egna, rika landet. Företaget som säljer systemet vill ju kunna sälja sitt system till fler länder. Hur skulle det se ut… om alla delade med sig…? Det rika landet känner sig hindrad att hjälpa det fattiga landet. Man har ju skrivit på ett avtal.

1000 människors värde
Summan av detta blir att det fattiga landet fortsätter att vara fattigt. Det rika landet fortsätter att vara rikt. Och nyligen dog 1000 människor, som hade kunnat förvarnas av ett vasst varningssystem, som det fattiga landet varken får använda eller får tillgång till på annat sätt.

Så hade vi inte löst rimligheten på mikronivå, tror jag. Även om det rika syskonet köpt leksaken för egna pengar hade vi sett till att det fattiga syskonet åtminstone fått låna leksaken ibland.

Länktips: Kort nyhet i dagsmedia den 16 december 2012.

Varför går danskarna före?

Posted on 20 januari, 2013 by Christer Owe

Vad är det danskarna har förstått och vi svenskar inte förstått? Hur kommer det sig att omställningen till ett ekologiskt jordbruk går så mycket snabbare i Danmark än i Sverige? Kan det vara så att konsekvenserna av ”konventionellt” jordbruk blir tydligare i ett land där betydligt fler personer i relation till BNP är sysselsatta i denna bransch? Eller har det med fysisk närvaro att göra? Var ligger skillnaden?

Organic Denmark tackar Sverige
Ekologiskt Forum genomförde den 17 januari ett seminarium, där Klaus Bentzén, exportchef på Organic Denmark, beskrev skillnaden mellan attityder i våra två länder. I Danmark inser man att det konventionella industrijordbruket inte är långsiktigt hållbart. I Sverige finns fortfarande en bild av det räcker att produkterna kommer från Sverige, även om de är konventionellt framtagna. Denna skillnad gynnar den danska exporten av ekologiska produkter till bland annat Sverige.

Självbilder: Slättland mot skogsbygd
En skillnad kan vara att vi i Sverige inte, med ett par regioner som tydliga undantag, har livsmedelsproduktion som en viktig näringsgren. Självbilderna i Sverige och Danmark skiljer sig åt. Om en dansk ska beskriva ett typiskt danskt landskap måste det inkludera de öppna fälten, de låga husen och en närhet till produktionen, som en svensk generellt sett undantagsvis skulle beskriva. Här är det skogen, sjöarna, bruksorterna och närheten till det industriella lyftet under 1900-talet som framträder som tydligast. Hur maten kommer på bordet har de flesta svenskar inget eget förhållande till. Maten köper man, förpackad med bäst-före-datum. Den bara finns.

Kollektiva historier
Jag tror att förstahandsupplevelsen av djur, odling, förädling, distribution och försäljning spelar in för vår gemensamma bild av vad mat är. Genom att många svenskar saknar en egen självupplevd insikt om vilket arbete som ligger bakom varje produkt har kvalitetsfrågorna så mycket svårare att få genomslag hos oss. Att bo på landet i Sverige och överleva på vad jorden ger är förknippat med starka historier, uppbrott och kollektiva referenser som Karl-Oskar och Kristina, som blivit halvmytiska symboler för förändringen och omställningen av Sverige från fattigland till industrination. Men här finns också gemensamma referenser i Bullerbybarnen och en idylliserad bild av hur livet på landet kunde vara. Det är dessa våra kollektiva referenser reklamfolket använder när de försöker få oss att tro att margarin är en naturlig produkt som tagits fram på ett naturligt sätt.

Fler har egna referenser i Danmark
Utan att veta – jag har inte daglig tillgång till dansk reklam-TV – skulle jag tro att margarinreklamen i Danmark ser annorlunda ut. Det verkar osannolikt att förenklingar och halvsanningar skulle accepteras i ett land som Danmark, där många har en första- eller andrahandsinformation från livet på landet. Förståelsen för hur kvalitet hänger samman med hur vi vårdar jorden, hur vi sköter djuren och hur vi tar ansvar över generationsgränserna är rimligen högre i ett land där många vuxit upp nära djur och natur. Därmed blir det också rimligen lättare för danska politiker att ta beslut om regler för ett mer ansvarstagande och hållbart jordbruk.

Men en stark industri bromsar väl förändringen?
Samtidigt är dansk livsmedelsindustri naturligtvis lika stark som svensk verkstadsindustri när det gäller att framgångsrikt lobba för sina respektive branschers villkor. Så det skulle kunna vara precis tvärtom. En stark dansk livsmedelssektor skulle kunna bromsa förändringen, med hänvisning till sysselsättning, konkurrens etc. Detta bör granskas närmare. Vad säger danska intresseorganisationer? Vilken långsiktig utveckling arbetar de för?

Hur viktigt är det?
Ska vi lyssna till forskarna – och det måste vi väl – är vår hantering av naturens ekosystemtjänster och vår snabba eliminering av biologisk mångfald ett större bekymmer t.o.m. än klimatfrågan, som ju många insett vara en ödesfråga. Låt oss lära av danskarna och på köpet kan vi kanske exportera lite av svensk djurskyddslagstiftning, så att danskarna slutar klippa av de levande grisarnas knorrar och göra hundfoder av dem. Varje text ska ju ha en knorr på slutet.

Länktips: intryck från 17 jan på Ekologiskt Forum, genom Saltå Kvarn: här.
Den 1 november 2012 skrev jag här ”Vi vet vad en fjäril kostar”. Länk: här.

Nya strukturella grepp för partierna

Posted on 18 januari, 2013 by Christer Owe

Det är inte lätt att vara partiledare för ett politiskt parti. Den senaste tidens debatt om Centerpartiets idéprogram sätter fingret på flera detaljer som egentligen alla partier borde fundera på. Man behöver en laguppställning som fungerar för att både hantera den egna organisationen, medlemmarna, de förtroendevalda, relationen till tidigare respektive möjliga väljare och – i regeringsställning – genomförandet av den praktiska politiken inklusive det kommunikationsbehov detta innebär. Hur ser en laguppställning ut, som löser alla dessa uppgifter på ett optimalt sätt?

Utblick
I Tyskland har man en partiledare, men varje parti utser också en ”kanslerkandidat”, dvs en person man tror har kapacitet och förmåga att vara och framstå både som vallokomotiv och en god exekutiv chef om partiet hamnar i maktposition. På så sätt påminner det tyska systemet en aning om det amerikanska. Man utser en kandidat som man hoppas ska kunna vinna valet och därefter kan leda landet.

Långa processer – snabba beslut
I Sverige tror vi att det är en och samma person som har förmågan att leda partiets inre arbete, samtidigt som man agerar talesperson och viktigaste företrädare för partiet utåt. Värdebaserade frågor och de långsamma förändringsprocesserna i det inre partiarbetet bygger ofta på traditionen med kongresser som beslutar om politikens innehåll. Den typen av demokratiskt förankringsarbete kan lätt kollidera med dagspolitikens behov av korta betänketider, kompromisser i förhandlingar, snabba beslut och raka besked. Är det rimligt att alla roller ska axlas av en och samma person?

Måste allt hanteras av partiledaren?
När det kommer till vägval och formuleringen av ideologiskt grundade ställningstaganden vänder sig organisationen till sin partistyrelse vars arbete leds av partiordföranden. Mycket av det löpande inre arbetet i partierna sköts av partisekreterare och andra i en stab. Löpande äranden kan delegeras, men till slut landar besluten, uttolkningen av besluten och kommunikationen av desamma på en och samma person: partiledaren. Här bidrar även media till att personfixeringen ökar.

Personfrågor svåra att hantera
I modern tid är det ett antal partiledare som fått gå efter kort tid: Lennart Daleus, Maria Leissner, Håkan Juholt. Min gissning är att detta beror på att personfrågor är svåra att hantera i föreningssammanhang. Objektivitet och analys underställs lojalitet och behovet av att ingå i ett kollektiv, kretsen av beslutande personer. Det kanske krävs mod att framföra avvikande åsikter. Informella hierarkier krånglar till det. Distrikten och lokalavdelningarna har ordföranden som i givna lägen förväntas agera eller åtminstone ha en åsikt. Det är nog inte lätt att vara partiledare.

Nya strukturer
Kanske är det dags för partierna att fundera på hur man bäst organiserar sig för att möjliggöra både en intern debatt, en intern demokrati, en tydlig beslutsgång och en valvinnande kommunikation. Den struktur som gällde före sms och internet, före Youtube, bloggar och Skype kanske inte är optimal när vi har ett överskott på information och allt svårare att navigera i en värld, där mottagare har blivit avsändare och där yta många gånger värderas högre än sakkunskap och djup.

Färre medlemmar
Det parlamentariska systemet hotas dessutom av att partierna lockar färre och färre medlemmar. Urvalet av representanter blir därmed mindre och ur detta följer logiskt en svårighet att hitta personer som har lämplig bakgrund och personlighet att ta på sig ett uppdrag. I Norrbotten har 100 förtroendevalda slutat sedan valet 2010, läste jag. Ställer vi orimliga krav på våra folkvalda? Hur kan vi organisera den representativa demokratin på ett modernt sätt?

Det finns fler frågor än svar, men de flesta politiska partierna borde ta sig en ordentlig funderare på dessa strukturella frågor. I god tid före 2014 års dubbelval.

Ett nytt sätt att utveckla

Posted on 1 januari, 2013 by Christer Owe

Ett nytt år. Ett nytt medvetande. Världen står inför multipla kriser, de flesta av dem självförvållade. I tropikerna huggs regnskogen ner. Torka och översvämningar skapar lokala katastrofer. Men det är inte bara miljön som är i obalans.

Män som hotar kvinnor
I Indien har våldet mot kvinnor eskalerat till en punkt, där tillräckligt många protesterar tillräckligt starkt, kanske leder det till ändrade attityder. I delar av Kina går det 120 män på 100 kvinnor, hur man där och i andra länder ska hantera männens frustration över att inte få bilda familj är en fråga som sällan diskuteras. Varken celibat eller statliga bordeller lär lösa problemet. Så hur gör man?

Oviljan
I den rika världen lever och frodas egoismen, senast åskådliggjort genom att kongressen i USA tydligt visar sin ovilja att låta de allra rikaste dela med sig för att hela den amerikanska befolkningen ska leva under rimliga villkor. Det politiska systemet har uppenbara svårigheter att hantera alla obalanser. I USA extra komplicerat eftersom de rikaste är med och finansierar ”sina” kongressledamöters kampanjer.

Twitter-idé
Hans Rosling, mannen bakom Gapminder och som häromåret utsågs till en av de hundra globalt mest inflytelserika personerna, twittrar frekvent. På senare tid ofta om Centralafrikanska republiken, ett krigs- och våldshärjat land där utvecklingen står still eller t.o.m. går bakåt. Twitterflödet väckte en tanke hos mig. Tänk om vi hade möjlighet och kraft att samordnat fånga upp och förmedla information om ett land i taget.

Små synkroniserade insatser
Sverige kan inte lösa alla världens problem. Men vi kan göra viktiga punktinsatser. Kommunikationsplattformar finns. TED-Talks, You Tube, Flash-mobbar, Facebook, Twitter… vi har alla verktyg som behövs. Det som behövs är något som påminner om Missing People, fast för grupper av människor. Och inte för att de saknas, utan att för att vi behöver lära oss om olika länder för att se vilka lösningar vi kan föreslå. Ett slags gräsrots-SIDA, som kombinerar affärer, kunskap och hjälp och som bygger på att många kan göra lite grand.

Ett nytt sätt att möta behov
Björn Söderberg, entreprenör och företagare i Nepal, var i Göteborg häromveckan för att ta emot Göteborgs Stads internationella hållbarhetspris. Han har där på kort tid byggt upp livskraftiga företag. Det första byggde på idén att sälja julkort tillverkade av sopor. Tänk om vi lärde oss att bättre synkronisera olika aktiviteter: statens, näringslivets, entreprenörers, frivilligorganisationers, enskildas. Baserat på korrekta fakta och på de verkliga behov som finns skulle vi kunna visa på ett helt nytt sätt att utveckla bilateralt arbete.

Synkroniserad nytta
Ett litet urval länder eller regioner skulle kunna vara i fokus under ett år. Till att börja med en eller två regioner. För varje år adderas en region, eller ett land, till listan. Urvalet av regioner skulle kunna ske genom en sammanvägning av exportmöjligheter, individers och föreningars kontakter, möjligheten för svenska lösningar att göra nytta i regionen etc. Skolklasser skulle kunna utveckla kontakter via Skype och finnas med som historieberättare. Det är viktigt att återberätta det som sker, både när det händer och med lite perspektiv.

Vem ?
Det är genom att engagera oss för andra som vi hjälper oss själva. Det vi kan åstadkomma genom att synkronisera vårt intresse, vår kunskap och våra idéer för en specifik region bör kunna leda till mycket mer än det traditionella biståndsarbetet. I båda riktningar. Kanske är detta en uppgift för någon av de organisationer som har vana att verka ute i världen med volontärer, utbildning e.d.

Att vi måste tänka nytt för att möta de växande problemen är uppenbart.

Media och en miljon fåglar

Posted on 13 december, 2012 by Christer Owe

Aktuellts nyhetssändning 12 december innehöll som vanligt en ”Utblick”, ett reportage om eller från omvärlden. Denna gång om den storartade insats ett stort antal privata fågelskådare gör i Storbritannien. Det anses att just britterna är bäst i klassen när det handlar om att samla vetenskapliga data med hjälp av allmänheten. Man har t.o.m. ett begrepp för detta – citizen science.

En miljon fåglar försvinner per år
Ansvariga för datainsamlingen är British Trust of Ornitology, BTO, som har 40.000 aktiva frivillig-ornitologer som rapporterar uppgifter om fågelarter och lokaler. Totalt har man samlat 130 miljoner observationer och nu syns trenden tydligt: för varje år minskar antalet fåglar i Storbritannien med cirka en miljon. En femtedel av alla fåglar har försvunnit sedan 60-talet.

Sambandet
En talesperson för BTO kommenterar minskningen med allmänhetens krav på billiga livsmedel. Han ser sambandet mellan hur den ökade användningen av bekämpningsmedel i syfte att öka volymen på skördarna och konsekvenserna för bl.a. de fåglar som livnär sig på det som växer i odlingslandskapet.

Nyhetsvärdering
I Aktuellt-redaktionens uppföljande intervju med BTO uppehåller man sig vid ”citizen science” och det värdefulla arbete som de frivilliga utför. Och det kan man göra, naturligtvis. Men kopplingen mellan lågprisjordbrukets konsekvenser för flora och fauna och konsumenternas ensidiga krav på ”billig” mat tas inte alls upp. Genom att göra så, duckar redaktionen för de svåra frågorna (vilket slags jordbruk är rimligt?) och uppehåller sig vid underhållningsdelen av inslaget, dvs det frivilligarbete som fått en rubrik som går att vrida och vända på, citizen science.

Neil Postman
Jag drar mig till minnes boken ”Underhållning till döds” av Niel Postman, som jag läste för 20-25 år sedan. Postman synliggör det sluttande plan som TV-mediet befinner sig i sedan länge, och belägger tesen att nyhetsrapportering med tiden kommer att handla om underhållningsvärde. Tyvärr tycks Postman ha fått rätt. Mediets form och inte minst reklam-TV:s beroende av nöjda tittare styr innehållet. Aktuellt-exemplet från igår är subtilt, men bekräftar bilden. Istället för att problematisera kring vår konsumtion, vår livsstil och konsekvenserna för vår livsmiljö, uppehåller man sig vid ett nytt begrepp som är en väsentligen mindre avgörande fråga för planetens och vårt eget välbefinnande.

Vad minns vi?
Slutsatsen av inslaget igår blir att bilden av frivilliginsatser stärks. Privata insatser i vetenskapens tjänst är viktiga och avgörande för viss forskning. Man kan som tittare möjligen ha lärt sig att ”citizen science” respekteras av forskarvärlden. Man kan möjligen ha fått sin bild av engelsmän förtydligad eller förändrad. Men hur många minns efter Aktuellts reportage att de dramatiskt minskade fågelbestånden hänger ihop med det lågprisjordbruk vi som konsumenter efterfrågar men blundar för konsekvenserna av?

Om reportaget handlat om Zlatan
Media har ett stort ansvar. Hade reportaget igår varit en fotbollsmatch med Zlatan hade många tittare hört av sig om det viktigaste (Zlatans prestation) inte hamnat i fokus utan om fotbollsreportaget istället handlat om vilken tifu hemmalaget visade upp.
Det är på den nivån vi måste se misslyckandet igår.

Se inslaget 33 min in i programmet: här.

(Med en särskild hälsning till en vän i Oxie)

… att verka för ett hållbart samhälle

Samband mellan idéer, affärer och samhälle. Av Christer Owe, Göteborg.

Category Archives: Helhetsperspektiv