Ibland tänker man att alla lösningar faktiskt finns. Eller nästan, i alla fall. Även om ett stort fokus just nu är på det internationella klimatarbetet och COP30 pågår det en mängd andra initiativ, som inte får samma uppmärksamhet. Och som faktiskt borde utgöra den självklara mittpunkten i diskussionen: hur alla små och medelstora företag och alla kommuner kan agera för att steg för steg möjliggöra den omställning vi måste klara av.
Copy/Paste av alla goda idéer Ni som följer min blogg vet att jag ibland nämner Klimatkommunerna, ett nätverk (formellt en förening) av ett sextiotal svenska kommuner som vill gå före i arbetet och lägga tid och resurser på att säkerställa att kommunen gör de klokaste valen och tar de smartaste initiativen för att bidra till fossilfrihet. I deras nyhetsbrev läser jag om två initiativ som känns riktigt bra. Och som 290 kommuner borde kunna göra sin egen variant av. Varför uppfinna hjulet när det redan finns, typ?
Små företag har lättare att gå före i Klimatknuff Kalmar kommun sticker ut i det senaste nyhetsbrevet. De har tagit initiativ till det de kallar Klimatknuff, som vänder sig till små och medelstora företag och som innebär att företagen kan ansöka om 30 000 kronor som ett stöd för att införa någon klimatåtgärd. (Länktips, se nedan). Alla resor börjar med ett första steg och det är naturligtvis betydligt enklare för mindre företag att både se en lösning och att införa den. Och med ett lämpligt utformat stöd kommer man kanske igång. Om erfarenheterna från Klimatknuff-satsningen är positiva är det ju bara för andra kommuner att haka på! Man behöver inte hitta på egna upplägg. Om Kalmar klarar detta och det fungerar, borde minst femtio kommuner kunna göra något liknande.
Infrastruktur för en annan konsumtion Ett annat smart upplägg kommer också från Kalmar. (De måste ha anställt någon person med många idéer…). Det som kallas Hylde beskrivs också i nyhetsbrevet och på en egen hemsida. (Länktips, se nedan). Ska vi få detta med cirkulär ekonomi, förlängd livslängd och smartare konsumtion att fungera måste det finnas ”infrastruktur” på plats. Internet löser inte allt. Det är fortfarande det mänskliga mötet och det fysiska som skapar förtroende. Vi behöver platser och system som underlättar och förenklar för att skapa andra sammanhang än de som de dominerande konsumtionsaktörerna vill att vi besöker. Det är inte fler stora köpcentra med fokus på nyförsäljning som är kärnan i en smartare konsumtion, det är att underlätta andra slags konsumtionsmönster. Här har Kalmar hittat ett upplägg som verkligen borde kopieras av andra kommuner.
Gör det enkelt för olika målgrupper På hemsidan beskrivs konceptet. Öppet sex dagar i veckan, bemannat. Här finns en hylla att hyra och den som kan hyra kan vara garagestädaren, den kreativa testaren, skaparen, föreningshjälten, samlaren och butiksproffset. Både privatpersoner och företag kan hyra in sig, liksom föreningar. Den som har en idé, men är osäker på responsen på detta och som funderar på att dra igång en egen firma kan ju på detta sätt testa responsen.
Man måste inte ha företag…. I det här sammanhanget kan jag förresten passa på att tipsa om en faktureringsmodell som själv har använt i snart femton år. Convoy egenanställning är perfekt om man vill slippa all redovisning och bara plocka ut lön från sin verksamhet. (Länktips se nedan).
Heja Kalmar! Att ha en hylla på Hylde kostar 250 kronor per vecka plus provision. För den som vill testa ett nytt sätt att nå kunder låter detta som mycket intressant. Nästa gång jag är i Kalmar, vilket i och för sig kanske dröjer, ska jag ta en titt och se vilka personer, företag och föreningar som exponerar vilka produkter på plats.
Ni som följt mig genom åren vet att jag ägnat ett stort intresse för cirkulär ekonomi (CE) sedan minst 10 år. Och har kanske även snappat upp att jag är lite allergisk mot synen på CE som optimerad återvinning. Nu har IVL släppt en ny rapport från projektet Usereuse, där fokus är återbruk och vad som behöver göras för att få olika branscher att inkludera återbrukade produkter i sin affärsidé. (Länktips till rapporten, se nedan).
Är cirkulär ekonomi en del av den linjära ekonomin? Jag läser följande i den inledande sammanfattningen: ”Cirkulär ekonomi kan inte fungera vid sidan av linjära system. För att återanvändning ska kunna skala upp krävs en större omställning där politiska styrmedel, näringslivets initiativ och kommunala satsningar samverkar med konsumenternas förändrade beteenden. Frågan om återanvändning går nu från att ses som avfallsfråga till en form av konsumtion och produktion – men system, reglering och incitament släpar efter. ” Att ingen i projektgruppen reflekterade över det motsägelsefulla i denna text!? Att cirkulär ekonomi på något märkligt sätt skulle vara en del av den linjära ekonomin, eftersom den inte kan fungera utanför det linjära? Verkligen? Inser man inte det orimliga i det man skriver? Det cirkulära kan inte utvecklas inom ramen för det linjära. Jag fortsätter att läsa rapporten.
Vad är hönan och ägget för att nå en ny norm? I slutet av sammanfattningen drar man slutsatsen att ”Analysen visar att för att aktörer ska kunna skala upp återanvändning till norm behöver vi både minska nykonsumtion, stimulera återanvändning framför nyköp och samhällsplanera för återanvändning. ” Tror man att de lönsamhets- och vinstdrivna företagen som är stommen i den linjära logiken vill och kan byta spår? Jag får fortsätta läsa hela rapporten, inser jag. Vem ska gå före?
Inledning, PEST-metoden förklaras Rapporten beskriver de teknikområden man valt ut, vilka aktörer man bjudit in att medverka i arbetet och vilken analysmetod man använt. De produktområden man tittat på är textil, elektronik och möbler och inredning. Aktörer från olika segment av marknaden medverkade och som analysmetod har man använt. Den kallas PEST-metoden och innebär att man kartlägger politiska, ekonomiska, sociala och tekniska faktorer som kan utgöra hinder och möjligheter för att förverkliga mer återanvändning. Under resans gång har projektet adderat samverkan som en femte kategori.
För en verklig omställning krävs… På de följande sidorna (sid 14 till 18 i rapporten) listas förtjänstfullt och tydligt ett antal hinder och möjligheter enligt PEST-analysen. Aktörerna tycks vara klara över vad som behöver göras och vilka förändringar som skulle göra stor nytta för att öka återanvändningen av fungerande produkter. När det gäller samhällets ledarskap skriver man på sidan 20 insiktsfullt i rapporten följande: ”Omställningen från en linjär ekonomi till en mer cirkulär ekonomi går för långsamt, och övergången till en doughnut-ekonomi inom planetära och sociala gränser ligger ännu längre bort. För att driva en verklig omställning krävs ett systemtänkande, långsiktiga beslut och uppföljning, framförallt kommer det krävas politiskt mod för att ställa om i större skala.” Men man stannar vid det konstaterandet.
Vill företagen konkurrera med sig själva? På sidan 22 till 28 går rapporten igenom flera av de hinder de verksamma företagen ser för att kunna öka andelen återbrukade produkter. Det handlar om affärsmodeller, priskänslighet, att det är billigt att slänga, att lönekostnader för reparationer i Sverige är högre än lönekostnaderna i producentländerna och en mängd andra svårigheter. Överordnat drar jag reflektionen att det är svårt att få företagen att konkurrera med sig själva och egentligen vill de ju heller inte släppa in nya aktörer som ska ta marknadsandelar…. Det finns heller inget i texten om behovet av styrmedel på makronivå, där en icke-linjär moms skulle kunna vara en dellösning, liksom möjligheten att redovisa ekonomisk verksamhet på ett mer hållbart sätt. Så länge alla tror att det är en roddbåtstävling, där vi ska ro våra båtar i hamn, är det ingen som tänker tanken att förse båtarna med köl, mast och segel för att ta en liknelse.
Några sidor om sociala aspekter, dvs konsumentbeteende För konsumenterna behöver det bli enklare att göra återbruksval menar rapporten, Det nämns några spirande försök till nya platser för att underlätta för folk att lämna in och hitta det man söker. Det pekas på bekvämlighet och hur viktig tiden är för vissa konsumenter. Samtidigt slår man fast att normen är nytt och att begagnat betraktas som sämre och ibland ohygieniskt. Det finns ju också ett trovärdighetsproblem gällande sortiment när utbudet av återbruksprodukter ständigt varierar. Rapporten påpekar också att statens minskade stöd till konsumentverkets bidrag till konsumentorganisationer och public service bromsar utvecklingen.
Systemen är inte riggade för återanvändning När det handlar om tekniska förutsättningar pekar rapporten på vikten av bemannade platser för inlämning för att få hög kvalitet på varorna, men också svårigheten att transportskydda möbler och annat som ska tas om hand. Logistikföretag är inte beredda på flöden i båda riktningarna, allt är ju optimerat för de traditionella linjära flödena. En intressant detalj är att IKEA har ett reservdelslager i ReTuna i Eskilstuna för att underlätta på-platsen-reparationer. Avsnittet berör i en utförlig text svårigheten att på ÅVC:er prioritera återanvändning före återvinning. Systemet är inte designat för ett mer kvalitetsanpassat returflöde. Det finns också en oklarhet i rollfördelningen. Är det kommunen, företagen eller konsumenten som ska bekosta det arbete som behövs?
Man missar en generell hävstång Ett annat bekymmer är definitionen av avfall. Avfall får inte exporteras. Här borde, tycker jag, EU gå i bräschen och omdefiniera allt som resurs och istället särbehandla det avfall som verkligen inte ska hanteras i returströmmar. Texten nämner den snabba tekniska utvecklingen med AI och scanning, där produktpass kan bli ett hjälpmedel. Men, kan jag konstatera, man pekar inte på möjligheten att låta ansvaret för en produkt kvarstå hos tillverkaren eller säljaren. Dvs att i praktiken förbjuda försäljning för att låta konsumenten slippa bry sig om hur produkten ska hanteras när den inte längre har de funktioner den är tänkt att ha. Ett sådant grepp skulle bli en effektiv hävstång i arbetet och snabbt öka livslängden och skapa utrymme för helt nya affärsmodeller, där konsument och producent knyts närmare till varandra, eventuellt via en serviceminded mellanhand….
Samverkan och eldsjälar På sidan 39 – 40 berör man samverkansbehovet. Det är uppenbart att ska olika kompetenser och ansvarsområden kroka arm behöver det finnas samverkansformer och tillit mellan olika aktörer. Även inom kommuner behöver olika förvaltningar och avdelningar tala med varandra. Inte minst finns det en möjlighet att använda en del av den framväxande återbruksbranschen för arbetsträning och socialt integrerande arbete. Det är intressant att texten specifikt pekar på vikten av eldsjälar för att åstadkomma förändring. Vilket ju egentligen inte förvånar, eftersom en kommun ju är ålagd att bemöta varje invånare lika och använda samma rutiner som ”man alltid har gjort”. Strukturen utgår från kontinuitet, inte innovativ förnyelse.
Några motsättningar nämns På följande sidor sammanfattas de fyra kategorier man analyserat och de produktgrupper, material, som rapporten valt att studera. Man pekar på att den av EU beslutade rätten att reparera ännu så länge handlar om elektronik, och som kommer i svensk lagstiftning under 2026, också borde inkludera andra produktslag. Under målkonflikter-rubriken nämner man hur traditionell syn på tillväxt står i konflikt med målet om minskad resursanvändning. En annan målkonflikt kan vara att kommunens inkomster från minskade avfallsvolymer (taxor) står i motsats till kravet på kommuner att arbeta avfallsförebyggande. Man pekar faktiskt också på att lägre arbetsgivaravgift och lägre moms kan vara kontraproduktivt ur ett långsiktigt perspektiv för framväxten av en större begagnatnisch.
Minska takten av resursanvändningen På sidan 47 ff beskriver man så sina slutsatser. Det slås fast att det saknas reglering, incitament och infrastruktur för att återanvändning verkligen ska kunna bli norm och det saknas systematiska lösningar för att minska den totala konsumtionen. Här hade jag gärna sett ett förtydligande. Det som behöver minska är resursutnyttjandet, energianvändningen osv. Men om vi ser tjänster som konsumtion behöver inte ekonomin totalt sett behöva minska. Vi kan betala för just-in-time-tjänster, mobilitet, kunskap, hantverk, reparationer och andra tjänster som skapar sysselsättning, men också drar ner på takten av resursutnyttjandet.
Det behövs fungerande system och infrastruktur Sverige har också möjlighet att gå före och ge svenska företag konkurrensfördelar genom att vara tidigt ute, nämner man. Och: det krävs fungerande system och infrastruktur i betydligt större skala än idag. Det finns också tydliga synergier mellan sociala och miljömässiga värden. Det saknas mottagare och infrastruktur som klarar att ta emot och hantera återanvändbara material i tillräcklig omfattning. Reglering, stödsystem och incitament har inte följt med i utvecklingen. Det kommer de behöva göra inom kort för att kunna fullfölja EU:s direktiv och förordningar. Se till att nya incitament och förändringar av policy stöttar och inte stjälper det som redan fungerar.
Frizon och belöna föregångare Den fråga som blir hängande i luften, förutom att skapa en frizon för innovativa lösningar, som jag tror är nödvändigt, är varför de befintliga företagen frivilligt ska tappa marknadsandelar inom ramen för den linjära ekonomin i sin ambition att bli ”cirkulära”. Det blir bara halvhjärtat. Stödsystem och strukturer behöver utformas så att verklig förändring kan ske och att föregångare belönas, inte straffas. Det är riskabelt att gå före. Det är sällan nya produkter blir dominerande, det är de företag som använder föregångarnas misstag som klarar sig bäst.
Vi är alla lika inför lagen, sägs det. Men om lagen kräver att du kan legitimera dig för att bevisa vem du är och om denna legitimation bara går att få på ett sätt som är omöjligt för alla att använda, hur går det då? Ett 40-tal funktionshindrade skriver i en debattartikel om hur det är omöjligt för vissa människor att kontakta 1177, hämta ut mediciner och sköta ”vanliga” ärenden bara för att hela ID-systemet är uppbyggt för friska människor. (Se länktips nedan).
Det duger inte att blunda för minoriteter Ett samhälle bedöms utifrån hur väl man tar hand om de svagaste, de mest utsatta, minoriteter, sjuka och funktionshindrade. Den snabba tekniska utvecklingen, där elektronik, mjukvara, internetuppkoppling och interaktivitet blivit var mans vardag skapar också problem. Det finns personer i vårt land som inte klarar att använda all den teknik som de flesta av oss tar för självklar, intuitiv och tidsbesparande. Bara detta att kunna betala räkningar med sin telefon är ju något tidigare generationer knappt kunde tro skulle kunna bli möjligt. Men får inte tappa bort de svagaste i samhället.
Alla ska kunna leva ett rimligt och rättvist liv Om man är synskadad kan man inte blippa sitt kort, man vet ju inte vad det är för belopp man godkänner, när det bara står på displayen. Om man inte kan lämna sin sjuksäng för att skaffa sig legitimation blir man som artikelförfattarna påpekar helt lämnad i sticket. Man finns inte. Det duger inte att majoritetssamhället låtsas att de allra mest utsatta inte finns. Vi behöver säkerställa att alla människor ges en möjlighet att leva ett rimligt och rättvist liv, oavsett förutsättningar.
Starta en utredning Det finns föreningar för alla möjliga patientgrupper och olika minoriteter i vårt land. Själv är jag med i två beroende på ett par diagnoser som jag har. Så det vore en enkel insats för en av regeringen tillsatt utredare att samla in synpunkter på samhällsservice från alla föreningar för att få en heltäckande bild av hur de drabbade upplever sin situation, vad som är problemet och hur det skulle kunna hanteras. Det startas ju offentliga utredningar om många olika frågor och detta är i angelägenhetsgrad viktigare än att lägga miljoner på s.k. kulturkanon eller flera andra saker som Tidögängets styrande parti tvingar fram förslag kring.
Bredda utredningen En del av problematiken handlar om pengar. Det sägs vara en miljon svenskar som inte är digitala i sina betalningar. Denna miljon svenskar bor naturligtvis på olika orter och har olika långt till en bank eller en uttagsautomat för att få tag i kontanter. Utredningen kring det digitala utanförskapet, ID-kort osv måste naturligtvis också titta på hur vi kan lösa samhällets behov av specifika och generella betalsystem när några av oss eller i värsta fall alla inte kan betala via internet. Det kan ju uppstå situationer, där illasinnade krafter blockerar våra system. I det sammanhanget behöver civilsamhällets viktiga roll utredas och klarläggas. De personer som känner varandra hjälps åt.
Ingenting överraskar längre. Det är pengar allt handlar om. Pengar och makt. Det är sorgligt hur de stora pengagivarna köper sig inflytande och fördelar. Det är inte bara Elon Musk som fick möjlighet att påverka hur samhällets kontrollapparat och skattevillkor ser ut. I det inslag som jag länkar till nedan klargörs hur flera av de stora aktörerna köpt sig inflytande hos presidenten. Och detta är naturligtvis enklare i USA än hos oss, men pågår naturligtvis i olika former för att bilda opinion via Timbro eller för att sprida vilseledande information om sådant som delar av näringslivet inte vill ska hända.
VD:ar köper sig inflytande I USA tycks det vara en helt okontrollerad möjlighet för företag och VD:ar att donera till invigningsceremonin, där Trump skulle påbörja sin andra presidentperiod. Genom att donera miljoner dollar till en fest, med många miljoners ”överskott”, som säkerligen försvunnit in i någons fickor, kunde VD:arna köpa sig fördelar från presidenten. Allt beskrivs i filmen nedan.
Obalansen är extrem Om man sedan dessutom kopplar detta till hur de superrika påverkar vår klimatbelastning så otroligt mycket mer än ”vanligt folk” blir hela bilden ännu märkligare. Några få individer tror att de kan bete sig hur som helst för att berika sig och strunta i hur världen, klimatet och ekonomin, skadas.
Diagram från Oxfam
Obalansen är önskad Frågan är hur länge ”vanligt folk” ska acceptera denna extrema obalans. De som sitter på makten och har maktens verktyg ser det i värsta fall som en möjlighet att införa undantagstillstånd och ha militär på gatorna i bästa polisstats-anda. ICE-trupperna på USAs gator är utplacerade just för att snabbt kunna stävja ett verkligt eller påhittat upplopp, exempelvis vid nästa val.
Här möts intressena Och här hemma finns det naturligtvis liknande tankar hos de antidemokrater som hoppas att snart få mer att bestämma över. De har ju sett vilket inflytande Tidö-avtalet gav dem. Nästa steg blir att ta ytterligare kontroll över maktapparaten. Och då passar det ju in väldigt bra att ojämlikheterna förstärks och blir synliga. Det är här som de superrika och de antidemokratiska krafterna möts. De rika vill berika sig och de som vill sätta demokratin åt sidan ser möjligheten att använda en ojämlik och orättvis samhällsutveckling som en hävstång för sina syften.
Dåvarande utbildningsminister Mats Persson (L) motiverade den 30-procentiga neddragningen för två år sedan av stödet till folkbibliotek och studieförbund med att ”vi prioriterar utbildningar som leder till riktiga jobb”. Folkbildning passar inte inte in den samhällsmodell Tidögänget strävar efter. Några av dem vill ju se kultur och utbildning som något som marknaden ska erbjuda, tjäna pengar på och matcha mot människors behov. Andra i Tidögänget gör hela tiden vad det kan för att degradera värdet och betydelsen av forskning, vetenskap och kunskap. Fördomar frodas ju mycket bättre i ett sammanhang där konspirationsteorier och diverse åsikter ges maximal spridning. Här har de marknadsinriktade och de kunskapsfientliga hittat en gemensam nämnare: Spara på kulturen och på bildningen!
”Jobbskapande” missar andra kompetenser Minskar staten bidragen med 30 procent får det naturligtvis följder. Som framgår av länken nedan har massvis med lokaler sagts upp. Finns inte pengarna så går det ju inte att bedriva verksamhet. Och det tar tid för entreprenörer att etablera koncept, anställa folk och hitta täckning för marknadsbaserade lösningar. Eftersom ”kunderna” varit vana vid helt andra villkor för att idka sin kultur. Och Mats Perssons fokus på jobbskapande utbildningar bortser från människans egna drivkrafter. Kanske är det en kurs i improvisation eller teater, som gör att individen känner sig redo att söka sig till ett arbete, där det handlar om att presentera en produkt eller föreläsa för potentiella kunder. Den personliga utvecklingen och de individuella drivkrafterna spelar en avgörande roll för vilket yrkesval personen ifråga gör. Arbetskraft är inte utbytbar, hur gärna än arbetsgivare och andra vill se dem som just detta.
500 miljoner sparade på folkbildning, men gick inte åt… 500 miljoner per år sparar Tidögänget på att strypa folkbiblioteken och studieförbunden. Pengar som hade kunnat göra stor nytta ute i bygderna. En annan besparing Tidögänget gjort är ju de pengar man avsatte för bilskrotning. Man satsade på en skrotningspremie för att få folk att välja elbil. Inte många nappade på erbjudandet. Bara 55 av avsatta 500 miljoner hade använts nu i oktober 2025. Så om nu studieförbundens indragna stöd var tänkt att gå till en premie för skrotning av bilar blev det hela en missräkning. Pengarna blev kvar. Till ingen nytta. Inga studieförbund och inga nya elbilar. Dubbelfel, skulle man sagt under den tid när tennis var en sport på var mans läppar.
Steget från skrotfärdig bil till ny elbil är orimligt stort Hela tanken med skrotning känns lite märklig. Väldigt få bilägare byter bil när den bil man äger är färdig för skroten. Och byter man bil på det sättet är det nog inte en sprillans ny eldriven bil man tänker sig skaffa. Byter man bil strax före skrotning är man nog van att köpa bil i det sämsta segmentet, där det är få mil kvar på bilens livslängd. Hela upplägget känns feltänkt. De flesta som har en bil äger den för att man anser sig behöva den. Och då är språnget från en skrothög till sprillans ny elbil osannolikt stort. Jag minns min första egna bil, en VW som säljaren sa att den inte kommer att passera nästa besiktning, men det passade mig, jag skulle bara ha den över sommaren och var beredd att skrota den när sommaren var över. (Uppdatering: Mattias Goldmann från 2030-sekretariatet påpekar i ett mejl att det inte behövde vara en helt ny elbil, det kunde också vara en begagnad elbil för att få del av premien. Rätt ska vara rätt. Men det är fortfarande ett stort kliv att gå från skrotfärdig bil till en modern eldriven bil….)
Vad ska hända med de 500 miljonerna? Så nu har studieförbunden och många kulturintresserade gått miste om var tredje aktivitet och de insparade pengarna gick inte bilägare som Tidöregeringen trodde var beredda att skrota sin bil för 10 000 eller 25 000 kronor extra. De 500 miljonerna ligger väl kvar på något konto på Finansdepartementet till ingen nytta. Eller så hittar de på ett nytt sätt att gynna höginkomsttagare med ännu mer skatteavdrag. Det är de ju duktiga på.
Det är besvärande hur den ekonomiska ojämlikheten slår. I en pedagogiskt upplagd film redovisas hur livet kan se ut för fyra olika inkomstgrupper. (Se länktips nedan). Vi har kanske inte riktigt lika stora klyftor i Sverige, eftersom vi har offentligt finansierad sjukvård, kollektivtrafik och utbildning. Men vi är på god väg att skapa samma inkomstgap mellan olika människor, skillnader som kan bli förödande på flera sätt.
Alla vinner på jämnare ekonomisk fördelning Inslaget visar hur olika inkomstgrupper klarar sin dagliga ekonomi. Och vilka skillnader som uppstår i levnadsvillkor, möjligheter att söka upp sjukvård och att hantera oväntade kostnader. Vitsen med en skattefinansierad och icke-vinstdriven välfärd blir väldigt tydlig. Alla vinner på att flertalet lever ett gott liv. Även den som driver en egen firma eller har ett eget företag vinner på att det finns ett stort antal kunder som kan välja den tjänster eller produkt som erbjuds. Det går inte att driva ett hotell om det bara är en person som kan bo i det. Vitsen med att många kan bo på ett hotell skapar förutsättningar för en jämn beläggning och jämna inkomster. Även hotellägaren vinner på att de ekonomiska skillnaderna är små. Och när många har en inkomst som går att beskatta vinner även staten på detta och kan bokföra intäkter som skapar möjlighet att investera i bättre järnvägar, vägar, infrastruktur, skolor osv. Den amerikanska drömmen har blivit en mardröm.
Varnande exempel Klyftorna i samhället skapar motsättningar och en berättigad känsla av orättvisa, som många sämre lottade kan känna. Särskilt i USA, där en stor del av välfärden ännu inte finansieras av skattemedel. Sjukvård, utbildning, kollektivtrafik, omsorg och stödfunktioner ingår inte på samma sätt som hos oss i vad som samhället finansierar. Det blir ett varnande exempel hur det kan gå om vi släpper marknadskrafterna fria på fel sätt.
Det sorterande samhället stänger dörrar När nu ett par generationer unga stängts ute från gymnasieutbildning i Sverige, bara genom att de inte fått godkänt i något ämne så blir dessa unga personer heller inte så attraktiva för arbetsgivare. Vilket i sin tur leder till slutsatsen att det bara finns en brottslig väg att tjäna pengar. Sorteringen av unga personer leder till en växande grupp, som bara ser en möjlighet att tjäna pengar på ett olagligt sätt. Droghandel och andra verksamheter frodas och samhället tyngs ner av kostsamma insatser för att ”komma åt brottsligheten”. Samtidigt som det är det dysfunktionella samhället som har skapat det problem som nu behöver hanteras.
Orättvist att vara en förlorare? Marknadsekonomin gillar uppdelningen i vinnare och förlorare. Särskilt vill man lyfta vinnarna och locka människor att bli en vinnare. Men hur ska samhället hantera alla förlorare? Dessa känner sig säkert ofta orättvist behandlade, de ser hur nyanlända tar för sig, kanske för att de är entreprenöriella. Flyr man från ett avlägset land är man antagligen väldigt kapabel och ser möjligheter hellre än hot. Man agerar. Nyanlända som lyckas blir på så sätt tydliga symboler för det egna misslyckandet. Att då erkänna sina egna tillkortakommanden kan vara svårt. Hellre då klaga på de nyanlända, att de inte förtjänar att vara här.
Antalet fattiga har dubblerats på kort tid När nu den statliga förvaltningen i USA har stängt, eftersom kongressen inte är igång, riskerar 42 miljoner amerikaner att bli utan sina matkuponger. 42 miljoner fattiga i USA, som nu lämnas därhän i världens rikaste land. I Sverige har vi enligt uppgift från SCB mellan 600 000 och 700 000 fattiga, personer som har svårt att klara vardagsekonomin. (Se länktips nedan). Av dessa är säkerligen många pensionärer, som inte fått ut full pension. I välfärdslandet Sverige men så många skyddsnät borde det inte förekomma.
Vi behöver en buffert som bygger på tillit Vi behöver en ekonomiskt buffert i samhället, en buffert för de katastrofer som säkerligen kommer. Om inte i form av förödande klimatrelaterade katastrofer som nu senast i Västernorrland med förstörda vägar så kommer sannolikt bränder, torka, vattenbrist och allehanda jordskred drabba samhället. Och då behöver vi vara rustade, mentalt, kompetensmässigt och ekonomiskt och med fungerande lokala nätverk, som bygger på tillit.
Utredning missar civilsamhällets roll Tidöregeringen har låtit en utredning gå på remiss, där remisstiden går ut 31 oktober. Utredningen har numret 2025:68 och handlar om civilförsvaret mot bakgrund av att vi behöver kapacitet att reparera trasiga broar, vägar, infrastruktur osv i händelse av olyckor eller angrepp. Utredningen landar i att de stora byggbolagen ska ha avtal med kommuner och myndigheter så att de är beredda att snabbt återställa det som skadats. (Denna beredskap kommer naturligt med en prislapp, som påminner om hur näringslivet dränerar skolsektorn på offentliga medel).
Civilsamhället ska tydligen dräneras på resurser tycker Tidö Utredningen missar helt hur viktigt civilsamhället är, kompetensen på lokal nivå och hur denna resurs är kopplad till studieförbund och andra utbildningsresurser, och hur föreningslivet, aktiva seniorer och andra utgör en ovärderlig resurs när katastrofen inträffar. Istället raserar Tidögänget civilsamhällets blodådra i form av stöd till lokal utbildning. Och i ett inspel nyligen från Timbro planerar man att gå ännu längre och ta bort Allmänna Arvsfonden, som mängder av föreningar har nytta av för att kunna bedriva verksamhet. Samhällets skyddsnät ska tydligen raseras för att Marknaden och Tidögänget ska vara nöjda. Och man utgår troligen från att ingen ska begripa helheten.
”En ändring av EU-kommissionens avfallsdirektiv (2008/98/EG) skulle kunna leda till ett framtida producentansvar för skor.” Så står det på en sida från IVL som beskriver ett spännande projekt, som syftar till att minska avfallsmängderna från våra skor. (Mer info om projektet i länktipset nedan). Det handlar naturligtvis om att skapa ett fungerande och lönsamt system för att återbruka hela eller delar av alla miljoner skor som slängs.
Ingen ska sko sig på någon annans bekostnad Här gäller det naturligtvis att ha ordentligt på fötterna. Lärdomen från EU:s beslut att åstadkomma textilinsamling är ju att hela kedjan behöver fungera tekniskt, kvalitetsmässigt, bemanningsmässigt och affärsmässigt. Det finns ingen genväg, det finns ingen aktör som är beredd att bära kostnaden för det som måste göras annat än om det går att hitta en uppsida för den egna verksamheten.
Istället för avfall = resurs En pusselbit i detta menar jag handlar om definitionen av avfall. Avfall måste som utgångspunkt definieras som resurs. Allt ska vara en resurs. Spillbitar i IKEAs möbeltillverkning, som de länge försökt ta hand om, kunde inte exporteras eftersom dessa klassades som avfall och avfallsexport inte var tillåten. Det behövs nya klassningar, så att sådant som de facto inte kan användas eller som är farligt att sprida självklart ska tas om hand som det avfall det är. Men mycket restbitar, spill och överskott kan mycket väl bli resurser. Definitionen behöver ses över.
Producentansvar är ett steg i rätt riktning, men… Producentansvar är en annan del i det inledande citatet som är viktigt att fokusera på. Den som sätter en produkt på marknaden behöver fortsätta att vara ansvarig för den produkten. Producenten vet vilka ämnen, komponenter och annat som ingår och kan enklast bedöma hur retur, sortering, uppgradering, kvalitetsbedömning osv ska göras. Det logiska vore att vi fick EU att testa försäljningsförbud på 10 eller 100 produkter under 5 år för att se hur tillverkarna hittar nya affärsupplägg, nya parters som kan hyra ut, skapa abonnemang, tjänstifiera produkterna med tilläggstjänster osv. Självklart utan att ”låsa in” produkter i monopolliknande strukturer. Det behövs konkurrens på lika villkor och att priser hålls på rimliga nivåer när vissa fabrikat av produkter enbart tillhandahålls via abonnemang.
Bekvämligheten kan styra oss i rätt riktning Till viss del är vi redan där. Våra mobiler inkluderar för det mesta ett abonnemang. Musik och film konsumerar vi numera inte via CD- eller DVD-skivor utan laddar hem, tittar, lyssnar osv. För att det är bekvämt. Och den bekväma hållningen (som ju f.ö. Mattias Goldmann har med i sin bok som jag nämnde i en tidigare bloggtext) kan mycket väl locka konsumenter att undvika köp och hellre boka utifrån sitt egna behov. Takboxen för fjällresan kanske inte måste stå i garaget 49 veckor om året. Gräsklipparen behövs bara då och då och kanske t.o.m. kan komma inklusive klippning. Osv.
Tar hand om trasiga arbetskläder Ett annat intressant exempel på hur man kan ta vara på sådant som annars slängs är det projekt som Växtplats i Kalmar AB har startat. Vikab är ett socialt företag, ägt av Kalmar kommun, som sysselsätter 130 personer. Idén är att hjälpa människor som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. VD:n Sara Dahlin beskriver sitt projekt så här:
” Den 1 november 2024 startade vi med ”cirkulation av arbetskläder”. Syftet är att minska textilavfall och samtidigt skapa arbetstillfällen. Istället för att slänga trasiga arbetskläder tar vi emot dem, lagar och återanvänder dem. Det gör att kläderna får ett längre liv, och vi gör en konkret insats för miljön. Vi inför arbetet steg för steg i kommunens olika förvaltningar och bolag. På så sätt växer projektet i lagom takt och blir hållbart även på sikt. Kläder som inte går att laga återbrukas eller redesignas av våra medarbetare. En del säljs i vår pop-up-butik hos VIKAB. Under 2026 vill vi laga ännu fler arbetskläder – och samtidigt skapa fler arbetstillfällen. Det är cirkularitet när den fungerar som bäst!”
Skapa plats för det mänskliga Detta att kombinera lösningar som är bra för både kretsloppet, för människor och för att bromsa överproduktionen samtidigt som det skapar utrymme för nya idéer är viktigt. I denna AI-fokuserade värld, där AI-programmen är extremt snabba att strukturera och att sammanfatta det som redan finns blir det väldigt viktigt att skapa plats för det nya, det tidigare oprövade, det mänskligt sociala.
En del av det som händer får inte tillräcklig uppmärksamhet. Både av sådant som är bra och annat som är mindre bra. Trump-gänget har förstått att man ska översvämma nyhetsmedia med många saker på en gång. Då slinker en del dumheter lättare igenom, har de förstått. Media klarar ju som bekant bara en större sak åt gången.
Fyra gånger så mycket effekt Nu har Tekniska Verken i Linköping satt igång ett projekt som skulle behöva lite mer uppmärksamhet än vad det får. (Länktips, se nedan). Enkelt uttryckt plockar man ner sex stycken vindkraftverk i Tanum på västkusten och ersätter dem på samma plats med tre stycken modernare och mycket effektivare vindkraftverk. Tekniska verken räknar med att fyrdubbla effektuttaget och gå från cirka 10 GWh till 40 GWh per år och sannolikt en längre livslängd dessutom. Snacka om win-win-wind….
Optimera och förläng driftstiden och därmed ekonomin Än är allt under uppbyggnad, men det ska bli intressant att se hur detta tas emot nästa år när verken kopplas in och börjar göra nytta. På ett sätt är det ju inget nytt. Att gamla modeller ersätts av nya. Så brukar vi se på bilbranschen, mobiltelefoner och på många andra branscher. Och naturligtvis sker det produktutveckling även kring vindkraftverken. Sannolikt integrerar man numera också mer av system för övervakning, så att det blir enklare att säkerställa när det är dags för underhåll och eventuell service. Alla vinner ju på att verken kan fungera under lång tid och ha kortast möjliga stilleståndstid för underhåll.
”Att vårda och använda byggnader i stället för att riva och bygga nytt handlar inte bara om att förändra invanda arbetssätt och konsumtionsmönster. Det handlar också om att förstå platsers betydelse för kontinuitet, gemenskap och motståndskraft i staden. ”
Jag läser de här raderna i en inbjudan till ett webbinarium som anordnas av CMB, som är ett kunskapsnav för samhällsbyggare knutet till Chalmers. På olika sätt vänder och vrider forskningen och även de som arbetar praktiskt med samhällsbyggnad på perspektiven i strävan efter det som kan kallas hållbart och som kan bromsa klimatpåverkan, minska resursslöseriet och skapa en mer långsiktig byggnation. Platsens betydelse var det jag fastnade för.
Varför trivs vi på en viss plats? Att platsen har stor betydelse för hur vi trivs, hur vi mår, vem vi umgås med och vad vi ägnar vår tid åt är ännu tydligare på landsbygden. Organisationen Hela Sverige Ska Leva deltog under 2-3 oktober på konferensen i Borås som handlade om Idéburet och socialt byggande och som samlade ett par hundra deltagare. Det blev väldigt tydligt under den konferensen att platsen vi väljer att bo och verka på är avgörande för livskvaliteten och för de processer som kan drivas. Otaliga exempel på initiativ presenterades under konferensen och som en röd tråd löpte just detta med platsens betydelse.
Civilsamhället behöver ta plats Där stod ett kommunalt fastighetsbolag och berättade om det boende för 70-plussare man just ställt i ordning i Fristad och där man månat om platsens kvaliteter. Där passerade otaliga projektexempel revy, både internationella och svenska, som på olika sätt tagit till vara platsens kvaliteter och skapat boende- och livsmiljöer som har förutsättningar att bli uppskattade under lång tid. Civilsamhällets roll i samhällsutvecklingen blev tydliggjord. Det är på sätt och vis både enklare och svårare för civilsamhället att kanalisera människors drömmar och få dem förverkligade. Enklare för att var och en kan komma till tals, svårare för att avvägningarna blir mer komplexa att göra.
Kvalitet istället för vinst Men om vi menar allvar med att människor ska kunna få chansen att bo och leva på ett sätt som tar tillvara vars och ens potential behöver vi bli bättre på att skapa utrymme för olikheter utan att för den skull göra avkall på de generella normer och principer som vi tycker ska rama in den byggda miljön. När Marknaden nu hoppas kunna få igenom fönsterlösa sovrum och andra försämringar av boendemiljön måste vi som vill något annat vara tydliga med att det är människan som måste vara måttstocken på vad som ska anses rätt och rimligt. Det ska inte vara plånboken eller vinstjakten som ska forma framtidens samhälle, det måste vara den upplevda kvaliteten och vars och ens förmåga att kunna förverkliga ett gott liv i en god miljö som måste vara vägledande och styrande.
Marknaden drar utvecklingen åt ett håll som inte gynnar helheten Nu har vi testat att låta marknaden styra byggande och boende under lång tid. Till och med allmännyttan har ålagts ett ”vinstkrav” i dessa ekonomismens tider. Resultatet är tydligt. Några av oss tjänar pengar på våra boendemiljöer, andra förlorar. Klyftorna växer och det blir allt svårare för unga personer och familjer att skaffa sig ett boende, något som också i sig bromsar befolkningsutvecklingen. Vi behöver ha tydligare och mer rättvisa spelregler för det som vi alla behöver: ett rimligt och gott gestaltat boende, gärna med flexibla lösningar för verksamheter och kombinationer av lokaler och boende. Det är inte bara konstnärer som behöver plats för sitt konsthantverk i anslutning till sitt boende.
Helhet istället för stuprör Städer och kommuner har alltid svårt att gå före i förändringsarbetet. Det är en del av det offentligas DNA att alltid göra som man alltid har gjort, det har med rättvisa och rättssäkerhet att göra. Det gör att förnyelse ofta behöver ramas in av projektmedel eller särskilt avsatta beslutsprocesser, där det framgår att det handlar om utvecklingsarbete. Och då är stuprörsorganisationen inte till hjälp, när helheten ska hanteras. Mobilitet, välfärdsinstitutioner, sjukvård, apotek, butiker, nöjen, platser att mötas på, folkbildning, intresseorganisationer och allt det andra som vi ägnar tid åt måste få hänga ihop med hur och var vi bor.
Någonstans behöver vi testa det nya Ännu viktigare blir detta när vi inte längre är lika rörliga eller har samma förmågor som när vi var unga. Samverkan mellan kommun och civilsamhälle behöver utvecklas och vi behöver hitta former för delaktighet och beslutsfattande som inte utgår från den ena sidans kontrollbehov eller budgetramar. Någonstans behöver det nya få testas och ta form, få sin finansiering och sin chans att utvecklas, samtidigt som det demokratiska perspektivet inte får tappas bort. Bottom-up måste möta top-down på ett klokt och genomtänkt sätt. Och vi behöver processer som inte enbart utgår från vinstjakt, avkastningskrav och Marknadens logik. Det privata ägandet är inte alltid det bästa slutmålet. Samhällsnyttan över tid behöver få ta plats och hitta utvecklingsspår. Särskilt som vi har gjort fel under lång tid och slösat resurser, saboterat klimatet, utrotat djur och växter och skapat onödigt stora klyftor i samhället.
Plötsligt skiner solen, mörkret skingras, och hoppet växer. Lite så känns det faktiskt efter att den 16 september ha tagit del av IVA:s seminarium i Luleå (via webben) om produktivitet, cirkularitet och industrins ambitioner på området. (Länk till IVA:s hemsida nedan). Jag ber redan här om ursäkt för att den här texten blir längre än vanligt, men innehållet är viktigt och jag vill inte korta ner i onödan. Att läsa den här sammanfattningen går fortare än tre timmar….
Äntligen! Med exempel på energieffektivisering, reman (som tydligen är branschordet för remanufactoring, återtillverkning), materialhantering, nya samarbetsformer och långsiktigt hållbara lösningar stod en rad svenska företag på scenen och berättade om hur långt de kommit i omställningen. För mig som bevakat de här frågorna i decennier kändes det som att kan vara dags för det klassiska utropet från Gert Fylking vid tillkännagivandet av pristagaren i litteratur: ”Äntligen!”
”Det måste gå” Det var en imponerande bredd på stora företag som tog plats och berättade om sina lösningar för att bibehålla konkurrenskraft, lönsamhet och samtidigt skapa förutsättningar för en hållbar utveckling. Självfallet finns det problem och möjliga fallgropar, men ingen kunde ta miste på hur seriöst företagen tagit sig an frågorna. Moderatorn Cecilia Warrol slog an tonen direkt i inledningen när hon sa att ”det måste gå”. Erik Boman från ABB fick inleda och presenterade två viktiga prognoser: Antalet elmotorer i världen kommer att fördubblas fram till 2040. Den globala ekonomin, den samlade BNP:n, beräknas att dubbleras under samma period. Redan idag står elmotorer för 45 procent av världens elanvändning. Erik Boman talade därför om vikten av energieffektivisering. Varje sparad kWh är viktig.
Tillgänglighetslager är en modell man testar ABB:s nya elmotorer har en verkningsgrad på 99,13 procent. (Att jämföra med förbränningsmotorernas cirka 40-procentiga verkningsgrad). För att förstå vilken skillnad det skulle kunna innebära att ersätta befintliga elmotorer med dagens bästa utförande gjorde ABB en studie av 1800 motorer i ett svenskt pappersbruk. Man såg snabbt att det fanns många äldre, fungerande men omoderna motorer i drift. Genom effektivisering skulle besparingen i industrin enbart kunna bli 4 TWh, vilket motsvarar elproduktionen från 900 vindkraftverk. Det riktigt innovativa från ABB är att man etablerat ett tillgångslager. (Se bild nedan). Erik Boman avslutade med att konstatera att det gäller att bli bättre, även på affärer.
ABB:s system för tillgångslager
Hållbara affärsmodeller Anders Berg från LTU tog vid och berättade om sin forskning. Han nämnde att mellan 25 och 30 procent av Sveriges totala energianvändning uppstår när elmotorer är i drift. Hans forskning fokuserar på det ”ekosystem” som finns runt elmotorernas värdekedja, med ett särskilt fokus på minimal påverkan på klimat och miljö samtidigt som lönsamheten ska vara rimlig. Det han ska ta fram är förslag på hinder, lösningar, modeller och rollfördelning kring de affärsmodeller som kan visa sig hållbara. Hur ska cirkulariteten bli lönsam? Hur säljer man verkningsgrad och livslängd? Arbetet har i princip bara kommit igång, men hans frågeställningar känns rimliga.
Samarbetsformer Ett avsnitt ägnades åt koppar, som beskrevs som en flaskhals. Det ingår 82 kg koppar i en typisk ABB-motor. Tillgången på koppar understiger efterfrågan, särskilt med tanke på hur antalet motorer beräknas att öka. Ur det perspektivet blir effektivitet ännu viktigare, men hur säljer man effektivitet? Ett delsvar från Anders Berg är att vi behöver omdefiniera lönsamhet. Jag noterar i mitt anteckningsblock att det låter som värdedelning och riskdelning och att tillsammans lösa problem. Erik Boman tillfogade att målbilden är viktig och moderatorn betonade hur avgörande livslängden kommer att vara. Anders Berg nämnde att det som främst begränsar utveckling är samarbetsformerna, inte tekniken. Vinnarna blir de som lyckas skapa lönsamhet ur effektivisering.
En bild ur Anders Bergs presentation (LTU)
Förmågor och kundnöjdhet Företagen måste utveckla och stärka ett antal förmågor, fortsatte Anders Berg. Det handlar om att gemensamt med kunderna, i hela värdekedjan, identifiera nya besparingar och dolda värden. Det handlar om att tillsammans generera skalbara värden och att organisera en långsiktig och tydlig strategi tillsammans med värdekedjans aktörer. Kundnöjdhet måste vara viktigare än kvartalsrapporter, nämnde Anders Berg genom att citera Edward Hult som skrivit något i Dagens Industri den 13 september.
Summering från Anders Berg Om vi tar ledningen är cirkularitet lönsam summerade Anders Berg och påpekade att koppartillgången och elektrifieringen är avgörande faktorer som tvingar fram mindre resursslöseri. Att spara energi och att bygga cirkulära lösningar är det snabbaste, billigaste och mest skalbara svaret på utmaningarna. Leverantörer och kunder behöver dela ansvar, data, risktagande och resultat. När kunderna ökar sin förståelse för dessa samband blir affärsmöjligheterna tydliga. Förmågorna som nämndes ovan behöver öka. De svenska och nordiska företagen har en position som kan utnyttjas för att förverkliga den cirkulära ekonomin.
EU är mycket importberoende Anders Kihl från Ragnsells tog vid. Han påminde oss om att hälften av klimatpåverkan har sitt ursprung i vårt användande av jungfruliga resurser, samtidigt som detta utgör 90 procent av hotet mot den biologiska mångfalden och hotet mot vattentillgången. Bara av dessa skäl behöver vi ställa om till mer cirkularitet för att återställa ett jämviktsläge för planeten. Idag är det enbart knappa 7 procent av råvaruanvändningen som är cirkulär. (Källa: CGR 2025). Han påminde oss också om hur mycket som på kort tid har förändrats i omvärlden. EU är mycket importberoende, inte minst när det gäller fosfor. Fler råvaror kommer att klassas som strategiska den närmaste tiden. Allt talar för att mer av cirkulära flöden kommer att bli nödvändiga. Samtidigt återvinns bara bråkdelar av de volymer som behövs.
Olika regelverk En dellösning är att designa bort sällsynta jordartsmetaller och att bygga produkter som utgår från modularitet och spårbarhet, dvs där produktionen släpper idén om linjär produktion för att generera sopor för att istället se allt som återbrukbart. Anders Kihl pekade också på att regelverken ser olika ut för jungfruliga material och för återvunna. Lagar och regler behöver jämnas ut så att villkoren för återproduktion, reman, blir tydligare och mer lika oavsett om en vara är jungfrulig eller återvunnen. Han pekade också på vikten av avgiftning, dvs att filtrera bort miljöskadliga ämnen innan material kommer in i produktion. Han nämnde även att billig rysk olja har skadat returplastindustrin. Jungfrulig olja är idag billigare än återcirkulerad plast. Och de planetära kostnaderna syns inte.
Fossilfritt stål och att ta vara på gruvavfall Så blev det dags för Jenny Greberg från LKAB. LKAB står för 80 procent av EU:s järnmalm. LKAB:s strategiska position kan inte överdrivas. Det man nu vill säkra upp är värdekedjan tillsammans med partners som Vattenfall och SSAB. Man arbetar på att ta fram järnsvamp, som gör det möjligt att etablera en fossilfri stålproduktion. Förutom detta siktar LKAB på att utvinna värdefullt material ur det som normalt ses som gruvavfall. Se nedanstående bild ur presentationen.
LKAB skapar mervärden
Wolframkarbid är centralt för Sandvik Näste talare var Mats Lundberg från Sandvik. Nu fick vi lära oss om hur Sandvik hittat ett smart sätt att återbruka delar de bergborrar man säljer över hela världen. Wolframkarbid är ett ämne som används i den aktiva delen av en bergborr. Wolfram klassas som ett konfliktmaterial och det innebär att det finns all anledning att säkerställa återproduktion av dessa bergborrspetsar. Mats Lundberg visade hur det nya system ser ut som är tänkt att fungera även i länder med relativ lågutbildad personal.
Mix av två bilder ur Sandviks presentation
Sandvik tänker globalt Mats Lundberg pekade också på behovet av att bättre och tydligare definiera vad som är avfall och vad som är resurs. Bergborrstiftet är en tydlig resurs för Sandvik, men kan av vissa lagstiftare ses som ett avfall. Kina sitter på den dominerande mängden tillgängligt jungfruligt wolfram, vilket innebar problem i somras, när Kina pausade leveranser i 45 dagar. I det perspektivet blir Sandviks lösning ännu mer intressant.
Reman var ordet för dagen Nästa talare var Ann-Sofie Wulfsberg från AB Volvo. Tyvärr uppstod ett tekniskt problem under hennes presentation, så jag fick inte hela hennes dragning, men några delar kan jag återge här. Remanufactoring, återtillverkning, är centralt för AB Volvo och definieras av Brittish Standard Institutions (BS 8887-2:2009) som att återföra en produkt till åtminstone sina ursprungliga prestanda med en garanti lika eller bättre än den som gällde för den nyligen tillverkade originalprodukten. Mer än 900 000 cirkulerade artiklar säljs per år av AB Volvo. Sitt reman-system beskrev Ann-Sofie Wulfsberg på detta sätt:
AB Volvo Reman-schema
Ett antal svårigheter Det är svårt för olika aktörer att förstå vad som menas med reman, hävdade Ann-Sofie Wulfsberg. Det ställer också stora krav på designen och det är även svårt att skapa bra affärsmodeller. Att det kan vara svårt för industrin visade Michael Lieder från Scaniaägaren Traton, som beskrev hur denna industrigrupp arbetar med att sy ihop fyra olika varumärken och industritraditioner till ett gemensamt plattformsbygge. Utöver Scania äger man MAN, Volkswagen Truck & Bus och ett amerikanskt bolag som jag missade namnet på. Fyra olika bolag ska hitta en gemensam framtid i det cirkulära och kunna nyttja samma delar både när det gäller hårdvara och mjukvara. Det är många steg för att få in returer in i mainstream-flödet. Men Scania hävdar att man lyckats. Bland annat ser man modularisering som en dellösning.
Allting heter något på re- En bild från AB Volvo-presentationen är också värd att lyfta, där man har förfinat förståelsen och innebörden av olika bedömningar och åtgärder i returflödet. Det som förr beskrevs som tre eller fyra olika varianter av återvinning har numera förfinats till ett tiotal steg, alla med olika processer. Den här bilden illustrerar att det cirkulära inte bara är en papperskonstruktion, utan att det nu faktiskt handlar om en konkret verklighet ute i industrin.
UR AB Volvos presentation
Tre kloka avslutningsord Ur paneldiskussionen plockar jag ett par uttalanden som är extra viktiga att lägga på minnet. Anders Kihl från Ragnsells betonade att ”om vi menar allvar måste vi betala mer”. Det kommer att bli dyrare. Samtidigt som resursbrister också driver innovationen så att vissa ämnen kan fasas ut, som kobolt. Mats Lundberg från Sandvik frågade retoriskt om det kommer att gå att sälja en icke hållbar produkt i en hållbar värld? Erik Boman från ABB påpekade att ingenjörer måste lära sig samverkan, eftersom det kommer bli helt avgörande för den industriella utvecklingen att vi samverkar.
