Category Archives: Ekonomi

Ekonomi, stat, samhälle och näringsliv.

Om textil cirkularitet

Posted on by
Reply

Textilbranschen är intressant om man vill förstå hur vi ska klara att utveckla en verklig cirkulär ekonomi, där materialslöseriet, kemikalieanvändningen, vattenförbrukningen och överkonsumtionen ska kunna vändas till något som liknar en smart resurshushållning baserad på vad planeten tål. Vi har en högskola i Borås som fokuserar på textil hållbarhet sedan minst sju år. Häromdagen presenterades kunskapsläget i det program som heter ”Textil & Fashion 2030” under ett webbinarium ordnat av Reväst. Några av mina intryck och slutsatser följer här.

Komplexitet är bara förnamnet
Projektledaren Susanne Nejderås och hållbarhetsexperten Birgitta Losman återfinns båda inom Borås Högskola. De kunde berätta att 250 företag på olika sätt är knutna till projektet. Hela textilbranschen i Sverige omsätter 280 miljarder kronor och sysselsätter 65 000 människor, ofta i små företag. När insamlingen på kommunal nivå sjösattes vid årsskiftet fanns inte den beredskap som hade behövts. Hela flödet av insamling, sortering, bedömning, återtillverkning, lagring osv uppstår inte över en natt. Särskilt svårt blev det för de idéburna verksamheterna att axla de stora volymer som plötsligt uppstod när folk ville göra rätt.

Fem systeminnovationer = egentligen allt
Birgitta Losman nämner fem systeminnovationer som behöver komma på plats: 1) Insamling, sortering och kvalitetsbedömning. 2) Affärer 3) Policy och regler 4) Beteendekultur och 5) Teknisk sorteringsinfrastruktur. På ett sätt är det ju hela kedjan som saknas från det att en konsument avstår ett plagg till att samma material eller produkt har hittat en ny användning. Hur det tekniska flödet kan se ut visar nedanstående bild från Birgitta Losmans presentation.

Komplexiteten är uppenbar

EU driver på
Den 9 september tog EU ett principbeslut om att införa producentansvar för textilier och om 30 månader ska något vara klart. På min fråga om vad det innebär av systemgränser och kostnadsfördelning kom svaret att det är mycket som behöver klarläggas, inte minst eftersom lagstiftningen kommer att bli nationell. Detta samtidigt som de stora företagen inom kläder och mode ju vill ha enhetliga regler i hela EU. Här finns ett problem.

Olika lösningar kräver olika teknik
Det finns lite ljus i mörkret. En sorteringsanläggning i Södertälje nämns och att det finns fler initiativ, men man inser att så länge det är diffust vem som ska bära vilka kostnader är det svårt att få investeringar i teknik, samtidigt som det är en väsensvid skillnad på återtillverkning av nästan oslitna plagg och materialåtervinning på partikelnivå. Vilken typ av maskinutrustning behövs för vilka delprocesser? Och vilket risktagande är olika aktörer beredda till? Att det blir ett producentansvar kommer ju kanske fungera för de kända varumärkena, men vad händer med privatimport via näthandel?

Vilket ansvar har varumärkena?
Sveriges rikaste person, Stefan Persson från HM-koncernen skulle kanske kunna avstå några av 200 miljarder han sägs ha kontroll över för att få igång de utvecklingsprojekt som kan fylla några av gap som finns innan vi har fungerande cirkulära flöden igång? Den som orsakar ett problem brukar ju faktiskt få städa upp efter sig. Och HM har tjänat stora pengar på att slippa ta ansvar för de produkter de satt på marknaden. Och på liknande sätt borde andra varumärken nu träda fram och ta ett seriöst samhällsansvar. Om de vill att varumärkena ska förknippas med annat än sopberg i Afrika.

Våra avlagda plagg går på export till 75 procent
Sandra Alm från Göteborgs Stad berättade också under seminariet om hur Göteborg försöker arbeta med textila returflöden. Den här bilden illustrerar att bara en fjärdedel av det insamlade materialet stannade under 2024 i Sverige, resten exporterades och blev i bästa fall återanvända eller återvunna.

Mycket exporteras av den insamlade textila råvaran

Vi tycker olika om vad som är skräp
Sandra Alm talar mycket om transparens och kommunikation, eftersom lösningarna kräver att alla bidrar och gör sin bit. En delproblematik är ju att vi alla har lite olika syn på vad som är skräp och inte. Någon vill bli av med ett plagg som någon annan gärna fortsätter att använda.

Ekonomin är en ingång
En ingång i detta måste bli ekonomin. Hur ska kostnader och intäkter från fler-loopiga flöden fördelas? Marknaden kommer troligen inte klara detta. Det kommer att behövas kompletterande insatser via skatten och/eller via att privatpersoner gör delar av flödet möjligt. Och uppepå detta finns diskussionen om hur skatten ska beräknas. Om ”second hand” ska momsbefrias blir ju all cirkulär ekonomi plötsligt momsfri. När vi har slutat med linjära flöden kommer den traditionella momsen inte längre passa in. Men det är delvis en annan diskussion.

Återtillverkning är bra på flera sätt
Till slut en liten iakttagelse som knyter ihop några trådar. Häromdagen hörde jag om projektet ”Vi på Hörnet”, se länk nedan. Både i byggbranschen och i textilbranschen finns det nu öppningar för att ta till vara yrkeskunnande och yrkesstolthet. På så sätt har snickare och textilt kunniga personer något gemensamt i det som kan kallas återtillverkning. Mer sånt.

Länktips: Här kommer en länk till webbinariet när den är publik. Men tills vidare en kort info: https://www.gu.se/evenemang/hallbara-textilier-globalt-nationellt-regionalt

Länktips: Vi på Hörnet: https://christerowe.se/2025/09/nr1230-aterbruk-i-byggandet-vi-pa-hornet/

Vi lägger pussel och spelar inte Fia med Knuff

Posted on by
Reply

Om jag skriver om ett seminarium brukar det oftast vara i efterhand. Något jag varit på eller följt på webben. Den här gången är det ett seminarium (som webbsänds) som går av stapeln om några dagar och som handlar om något som intresserar mig rejält. I beskrivningen för att locka besökare skriver arrangörerna: ” Stora klimatutmaningar och ändliga resurser innebär att återvinning, återbruk och återanvändning kommer behöva spela en betydligt större roll än idag. EU och Sverige använder dessutom en långt större mängd kritiska mineraler och metaller än vad vi själva producerar, vilket driver på behovet av återbruk av dessa även ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv. Modularisering – där system eller delsystem kan bytas ut och uppgraderas – kommer bli en nyckel till framgång. ” Det låter intressant.

IVA har samlat flera intressanta talare
Eventet äger rum i Luleå och på webben den 16 september 2025 kl 15.15 till 18.00 och arrangeras av IVA. De olika talarna kommer att belysa sin syn på cirkulär ekonomi, prissättning, värdesättning av avfall, återvinning och återtillverkning samt modularisering för utbyte av maskindelar osv. (Länk till anmälan hittar ni längst ner. )

Delrubrikerna andas  nytänkande
Rubriken till seminariet är troligen satt för att locka de sedvanliga personerna, men jag anar av delrubrikerna på dagordningen att man tänker spänna bågen ganska rejält och hjälpa industrin och deras beslutsfattare att förstå vilken typ av nytänkande som måste in för att vi ska klara den samtidiga omställningen, där det handlar om klimathotet, resursanvändningen, det geopolitiska läget med större osäkerheter och en snabb omstrukturering av många fält, där AI kommer att spela roll.

En ny metod för redovisning
Men ändå. Det är något fundamentalt som saknas. Alla vet att det är ekonomin och avkastningsprognoserna, return of investment, börskurser och traditionellt ekonomiskt tänkande som fortfarande styr vad som sker. Ingen utmanar på allvar de ekonomiska mekanismer som genomsyrar alla offentliga och näringslivskopplade budgetbeslut. Kortsiktighet gäller. Det är fortfarande ”BNP-logiken” som styr var pengarna landar. Även om delrubrikerna talar om andra sätt att prissätta, andra sätt att värdera, så är allt fortfarande inkluderat i den redovisningstradition som gäller sedan 80 år och där korta vinster hela tiden går före det långsiktigt riktiga.

Vem ska säga att vi tänkt fel i 80 år?
Så vem ska utmana systemet? Hur ser det seminarium ut som allvar ritar upp en annan spelplan för de dellösningar som är på gång? Det är knappast experterna som verkar inom olika branscher som kommer att ifrågasätta sina egna chefer och styrelser. Vem ska sätta ner foten? Det är knappast de politiker som ständigt upprepar mantran om ökad tillväxt (BNP-måttet) som plötsligt kommer att säga att de tänkt om. Så vem ska säga att nu vänder vi blad och öppnar upp för alternativa sätt att redovisa företagens, fondernas, bankernas och nationernas verksamhetsutveckling? Vem ska säga att vi gjort fel i 80 år som trott att marknadens kortsiktighet skulle klara att väga in planetens och framtidens behov av långsiktighet?

I tur och ordning… för helheten
Jag kommer naturligtvis titta på seminariet och glädjas åt de fenomen som drar åt rätt håll. Men det är själva spelplanen som är fel. Om vi fortsätter att spela Fia med Knuff (marknadens hänsynslösa utslagning) i tron att det är det spel som hjälper alla spelpjäser att nå sina mål så tror vi fel. Vi lägger i själva verket ett pussel, där alla bitar behövs för att bilden ska bli hel. Och tärningen i Fia kan ersättas med att var och en lägger sin bit i tur och ordning eftersom det är helheten vi alla behöver och eftersträvar.

Länktips:
IVA-seminarium 16 september 2025 i Luleå och på webben: här

Återbruk i byggandet: Vi på Hörnet

Posted on by
2

Det finns inspirerande exempel ur byggbranschen som behöver spridas. Ett sådant är Alecta Fastigheters ”Vi på Hörnet”, ett renoveringsprojekt i centrala Göteborg, där man lyckats bygga om 10000 kvm kontorsytor på ett nytt sätt. Det var en presentation av projektet som CMB (se länk nedan) ordnat på Chalmers den 4 september och lokalen var fullsatt av intresserade arkitekter, inredare, projektledare och andra som tycktes lika imponerade som jag av resultatet.

Det gäller att utgå från bevarandet
Att Alecta håller på med förvaltning av pensionspengar vet alla. Men att de också förvaltar fastigheter är kanske inte lika känt. Just deras relativt nya intåg i fastighetsbranschen har också bidragit till att projektet ”Vi på Hörnet” kunde bli så framgångsrikt. Man kunde starta mer förutsättningslöst och hade inte en massa traditionella lösningar med sig in i arbetet. Två kontorsfastigheter från 60-talet med stort upprustningsbehov skulle åtgärdas när projektet startade. Riva? Bygga om på traditionellt sätt? Hur ta sig an detta projekt? Om klimatambitionen hela tiden ska gå före?

Win-win-win…. nu finns inga motargument kvar
Magnus Källgren och Nickie Excellie från Alecta Fastigheter presenterade projektet och bland det mest intressanta var att man fick ner CO-avtrycket för byggdelen med över 85 procent samtidigt som projektkostnaden blev 6 miljoner kronor, inräknat all mertid för möten, lägre än vid en traditionell ombyggnad. Enbart på inköp sparade man 16 miljoner kronor. Det vill säga det måste inte bli dyrare med återbruk. Det kan till och med löna sig på projektnivå. Inte nog med det. På intäktssidan har man dessutom lyckats höja hyrorna 30 procent, beroende på att lokalerna är attraktiva och lättare att hyra ut. ”Gammalt och fräscht” är det nya. Det innebär att argumentet att ”återbruk är nog bra, men det kostar för mycket” faller platt. Nu behöver resten av branschen lära sig av Alecta.

BÅT-modellen blir nog standard
Den metod som presenterades kallas BÅT och den föregås av en hel del steg, där kvalitet sätts i fokus och där projektorganisationen, från projektledning till entreprenör och utförare, enas om en gemensam målbild. Man behövde också systematiskt identifiera olika produkter utifrån hur svårt eller lätt det kan vara att återbruka, respektive om produkten innebär en stor eller liten klimatpåverkan. BÅT-metoden kommer troligen att kunna bli standard för framtiden. Bevarande, Återbruk och Tillägg är de tre nivåer av åtgärder som man specificerar och definierar på ett tydligt sätt. Som någon i publiken konstaterade: äntligen får vi en tydlighet i vad som menas med återbruk. Och grundfrågan vid besiktning var naturligtvis vad kan vi bevara av material och lösningar i detta rum?

Lager på plats och storytelling
En annan överraskande detalj var att man valde att lagra produkter och material på plats. Bland annat för att detta sparar tid och också gör det mer sannolikt att det nedtagna materialet faktiskt kommer till användning. Finns det på plats blir det enklare att välja, än att behöva åka någon annanstans för att leta efter ett dörrparti eller någon teknisk detalj. Detta och att man lade ner mycket tid på gemensamma träffar i projektet, på storytelling och förståelse i alla led vad projektet strävade efter var nyckelfunktioner för framgången. Återbruk har nu gått från att vara ett diffust begrepp till att bli verkstad. Och en grundparameter är inställningen, attityden, och förståelsen för vad som egentligen pågår.

Lagarna är inte skrivna för bevarande och återbruk
Allt var säkert inte perfekt. Projektledarna nämnde att vissa lagrum ställde till det, där 60-tals-lösningar inte längre kunde accepteras. Det fanns också frågetecken kring garanti och vem som egentligen tar vilket ansvar för återbrukade system. Men på det hela taget är det stimulerande att ta del av denna typ av projekt som ju tydligt visar att det går.

Kunnandet tas till vara
Utmaningen är naturligtvis att de företag som är vana att sälja nytt kommer motsätta sig storskaligt återbruk. Volymföretag som vant sig vid traditionella lösningar och vant sig vid enkla beställningar kommer att tappa marknadsandelar. Medan kunskapsföretag som har smarta lösningar och kunniga anställda kan vädra morgonluft. Mycket riktigt fanns det hantverkare, sades det på presentationen, som var tacksamma för att deras kunnande nu äntligen efterfrågades.

Tack CMB och Alecta Fastigheter för en fin presentation som gav lite hopp för framtiden.

Länktips: CMB: https://www.cmb-chalmers.se/

Länktips: Alecta fick pris av BRG som årets uppstickare: https://www.alectafastigheter.se/om-oss/pressrum/alecta-fastigheter-prisas-som-arets-uppstickare-inom-aterbruk/

Film om projektet: https://youtu.be/DFMpgpcetao

Länktips: Vi på Hörnet: https://vipahornet.se/

Läst: Anders Wijkmans artikel om ekonomi

Posted on by
1

Det är ekonomin som styr hur världen utvecklas. När olika intressen står mot varandra kan man konsekvent utgå ifrån att starka finansiella intressen oftast drar det längsta strået. Det är inte bara i USA som andra hänsyn än kortsiktig ekonomisk vinst får stå tillbaka. Under hela 1900-talet och med fortsättning in i vår tid har resurser, särskilt naturresurser, setts som exploaterbara hävstänger för ekonomin. Det gäller mineraler, oljan och andra fossila tillgångar, men också exempelvis skogen och fiskbestånden i världen. Trålning i Östersjön ses som något bra, även när ekosystemen riskerar att krackelera.

Kvalitet är viktigare än kvantitet
Anders Wijkman skrev i somras en viktig DN-debatt-artikel (länk se nedan) som pekade på det bakvända i att vi fortfarande mäter ekonomin i något slags bruttosammanhang. Alla varor och tjänster slås ihop och kallas BNP. Oavsett om det som utförs handlar om att asfaltera grönytor eller att sälja och sprida PFAS-bemängda bekämpningsmedel mot skadedjur i vårt jordbruk. Vi behöver andra mätetal, skriver Anders Wijkman, där det blir möjligt att synliggöra kvalitet i stället för kvantitet och sociala faktorer ges ett utrymme för att mäta hur välståndet utvecklas över tid och på ett rättvist sätt. Idag halkar många länder efter och även i de rika länderna ökar klyftorna. Istället för ”trickle down” som Thatcher lanserade borde vi tala om ”trickle up”, skriver han. Detta eftersom det är de rikaste som gynnas av den ekonomiska utvecklingen.

Wellbeing economy for all
Anders Wijkmans artikel har flera relevanta och intressanta hänvisningar till aktuell forskning och till internationella rörelser. Han nämner ”Wellbeing economy for all” som ett exempel på hur planetens och välbefinnande kan sättas i centrum som alternativ till dagens mainstream-ekonomi. Intressant är att organisationen har kopplingar till ett antal länder på högsta nivå. Det räcker inte att vara överens om målet, det behövs ju konkreta steg i verkligheten för att något ska hända. (Se länktips nedan). Det finns också forskare som ägnar en hel del tid åt att synliggöra och testa andra ekonomiska modeller. Ett inspirerande exempel är den forskning som bedrivs av Jennifer Hinton i Lund och som för enkelhets skull kan kallas ”lagomekonomi”.

Lagom är ett bra ord för en rimlig takt
Det mest rimliga är ju att vi anpassar produktion, användning, ägande och återvinning av resurser till våra långsiktiga behov. Idag låter vi ”ekonomin” gynnas av att överproducera, överkonsumera och överbelasta planeten med det vi orsakar av skräp, inte minst plastfragment. BNP ökar när vi gör av med onödigt mycket energi, tar upp onödigt mycket råolja, producerar onödigt många produkter, köper onödigt många varor och slänger onödigt mycket på sophögen. Det måste gå att bygga en ekonomi som genererar en rimlig balans mellan behov och resurser på global nivå. Det teoretiska fundamentet för denna lagomekonomi är sådant som Jennifer Hinton och andra ägnar tid åt. För mig illustrerar detta med lagomekonomi kärnan i det som ”Cirkulär ekonomi” borde handla om. Inte att samla in mer och mer plast för att göra nya produkter av gammal plast. Det ska vi också göra, men ekonomin är det centrala i sammanhanget.

Vi kan inte fortsätta att sabotera för kommande generationer
Nästa steg måste vara att vi skyndsamt breddar utbildningen på våra handelshögskolor och i ämnet ekonomi. Det duger inte längre att enbart utbilda i hur den gamla slöseri-ekonomin fungerar. Vi har begränsat med resurser, vi kan inte tillåta oss att sabotera miljön och människors livsvillkor för att gynna ett fåtal kapitalägare. Välfärden ska byggas genom att vi använder produktionsresurser och skatteinstumentet på ett klokt sätt. Inte genom att sabotera för kommande generationer. Hushållning är vad det handlar om. Spara den under miljoner år lagrade råoljan för kommande bruk, fasa ut förbränningen skyndsamt och skapa regelverk som ålägger industrier och producenter att ansvara för hela livscykeln kring det de producerar.

Företagen måste lära sig att bädda sängen
Det är ungefär som när vi kräver att våra barn lär sig att bädda sängen, torka disken och städa upp efter sig, måste företagen ta hand om konsekvenserna av det de producerar. Vi kan inte låtsas att planeten är en gigantisk soptunna, där det är fritt fram att skräpa ner och förstöra livsmiljön för kommande liv. Akut handlar det om ämnen som PFAS och andra kemikalier, och på sikt måste vi säkerställa att allt som produceras kan ingå i kontinuerliga produktionscykler. Återbruk på riktigt. Där ekonomin tyglas så att den bygger en rättvis värld, där majoriteten människor får det bättre. Den egoism och girighet som präglar mainstream-ekonomin idag hör hemma i en annan tid och har inget med framtiden att göra.

Länktips: Anders Wijkman i DN 29 juli: https://www.dn.se/debatt/var-fixering-vid-bnp-riskerar-att-sla-tillbaka-mot-oss/

Länktips: Wellbeing Economy Governments: https://weall.org/wego

Länktips: Ett exempel på bok från Jennifer Hinton: https://portal.research.lu.se/en/publications/how-on-earth-flourishing-in-a-not-for-profit-world-by-2050-workin

Det går att ta ansvar

Posted on by
1

EU backar på hållbarhetsområdet när man accepterar USA:s handelsvillkor. Så brukar det heta. Trump bryr sig inte om miljö, klimat eller hållbarhet och har ju till och med gjort det till en princip att, på ett närmast auktoritärt sätt, förhindra att dessa begrepp används i administrationen och till och med villkorat stöd till universiteten med att dessa ”woke”-uttryck finns med i forskningen, i projekt och i olika dokument. Får de inte nämnas så finns de inte. Så praktiskt….

Tvingas EU acceptera sämre produkter?
Men åter till EU. Aktuell Hållbarhet hade en artikel nyligen om hur avtalet med USA nu kan tvinga EU att ta steg bakåt när det gäller ambitionen på hållbarhetsområdet. Det kan ju handla om kemikalier, arbetsvillkor och annat som USA formellt inte ställer krav på, men där EU har vassare regler. Så här kan det se ut i rapporteringen.

Ur Aktuell Hållbarhet i augusti 2025

Det ska sägas att jag inte har läst artikeln (den är låst), men oavsett detta så finns det anledning att lyfta två perspektiv.

Företagens roll
Det ena är beställaren, den som väljer att köpa en ”sämre” produkt från USA kan naturligtvis avstå från detta. Det finns, ännu så länge, en frihet för marknaden att agera på annat än pris och att kommunicera detta. ”Vi vill inte gynna produkter från USA, som inte uppfyller de krav vi ställer inom EU”. Det går att avstå från inköp.

Konsumentens roll
Det andra är konsumenten. Slutanvändaren kan också ställa krav och avstå produkter som inkluderar komponenter eller varor som har USA som ursprung. Det finns en facebook-grupp som heter ”Bojkotta varor från USA” och som hjälper till att sätta fokus på den utveckling som just nu pågår i USA.

Alla kan ta ansvar
Även om EU formellt inte kan koppla sin lagstiftning för att begränsa vilka skadliga produkter som kommer på marknaden kan andra aktörer agera på ett ansvarstagande sätt. Det går att göra rätt även om lagstiftningen saknas. Det är så vi brukar göra. Lagstiftningen styr inte i detalj hur vi beter oss på ett civiliserat och medmänskligt sätt. Det går att ta ansvar, både som inköpare och som konsumenter.

Kanske är tiden mogen för att lita på att människor faktiskt vill göra det rätta. För sina barn och barnbarn, för världen, för framtiden.

Lönegapet får inte växa

Posted on by
Reply

Lönegapet bara växer. De rikaste drar ifrån och övriga får betala. Tydligast, som vanligt, i USA. Men detta fenomen sprider sig i den värld som domineras av vinstjakt. Hur det ser ut i USA illustreras av en klipp i länktipsen nedan. Men det är tyvärr så att vi har idag fattiga i Sverige som har svårt att få ekonomin att gå ihop. Närmare en halv miljon svenskar lever enligt SCB på ett sätt som gör att de har svårt att få ekonomin att gå ihop. Rädda Barnen anser i en rapport, som är ett par år gammal, att det är 200 000 barn som lever i ekonomisk utsatthet. De har naturligtvis extra lätt att lockas av ett förslag att ”tjäna lite extra pengar”.

Barnbidraget är tänkt att täcka upp vissa merkostnader
Det finns inget som tyder på att den här utvecklingen har ändrats sedan Tidögänget tog över. Snarare tvärtom. Barnbidraget har inte höjts sedan 2018 och är inte inflationsskyddat, dvs täcker allt mindre av kostnaden det innebär att ha ett barn. (Se länktips nedan om hur barnbidraget nu är på sin lägsta nivå på 50 år). Inte minst innebär barn att bostaden behöver vara större än om inga barn finns i familjen. Särskilt om barnet ska lyckas göra läxorna och kunna få sova de extra timmar varje barn behöver.

Flera branscher förlorar på utvecklingen
Men lönegapsutvecklingen är negativ för många branscher. Det klassiska exemplet är hotellverksamhet. Det går inte att bedriva hotell med ett fåtal gäster som betalar mycket för en natt. Idén med hotell bygger på att många kan betala så att hotellet är fullbelagt och att det finns täckning för att ha personal som städar, lagar frukost osv. En biljonärsgäst är mycket sämre än tusen icke-miljonärer för den branschen och många andra branscher. Att gå på bio, teater eller idrottsevenemang, exempelvis.

Utvecklingen leder fel
Kopplar man dessutom ihop lönegapsutvecklingen med strävan att avgiftsbelägga och privatisera delar av välfärden ser vi snabbt vartåt det bär iväg. De rika får full service och kommer först i kön till operationer osv, medan den utan pengar hamnar utanför. Välfärden behöver riggas så att den motverkar en oönskad utveckling. Vi ska inte ha ett samhälle som skiktar människor utifrån ekonomiska förutsättningar. Det leder till motsättningar och göder egoism både bland de rika och bland de fattiga. Samhället behöver ha strukturer som fördelar resurser på ett rimligt sätt. Alla vinner på det.

Peakade vi 1980?
Var det 1980 som allt var som bäst? Det är det intrycket man får när man läser ”Världens jämlikaste land” (se länktips nedan). Jag citerar ur inledningen: ”I början av 1980-talet var Sverige jämlikast i världen, ja förmodligen var vi det jämlikaste land som någonsin funnits. Inkomster och andra resurser var jämnare fördelade i befolkningen än vad de någonsin tidigare varit och jämfört med hur de fördelades på andra håll. Sedan dess har ojämlikheten ökat snabbt. ” Kanske var det så. Att vi steg för steg avlägsnat oss från det högersidan brukar beskriva som ”sosse-samhället” och som tog fart när Reagan och Thatcher banade väg för en privatisering av det som samhället tidigare hade ansvar för. Det skulle ju bli så mycket mer effektivt om näringslivet fick ha hand om apotek, järnväg, arbetsförmedling, vård och omsorg osv. Det som hände var att folk snabbt delades in i vinnare och förlorare. Och förlorarna uppmanades att ta sig i kragen. Jobba mera, springa fortare, slita ut sig och inte klaga.

Kortsiktig vinstjakt leder fel
Min slutsats är att det som behövs är ett annat sätt att redovisa verksamhet, ett redovisningssystem som inte bygger på vinstjakt och kortsiktighet. Mer om det vid ett annat tillfälle.

Länktips: Lönegap i USA: https://www.facebook.com/reel/1252638349847274

Länktips: Rädda Barnen-rapport från 2021: https://resourcecentre.savethechildren.net/pdf/Barnfattigdom-i-Sverige-211206UPDATED.pdf

Länktips: Barnbidraget: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/barnbidraget-pa-lagsta-nivan-pa-50-ar-gor-ingen-storre-skillnad

Länktips: Världens jämlikaste land: https://du.diva-portal.org/smash/get/diva2:1512087/FULLTEXT01.pdf

Det kom ett intressant nyhetsbrev från OmEV

Posted on by
Reply

Nyhetsbrevet OmEV handlar precis som man kan ana om elektriska vägfordon. De har under imponerande 15 års tid bevakat utvecklingen på området, skapat mängder av nyhetsbrev och poddar och hjälper företag, myndigheter och andra att orientera sig inom ett område som har många delfrågor och som berör den tekniska utvecklingen på ett väldigt centralt område, hur vi ska transportera oss på ett hållbart sätt när vi väl lyckats fasa ut fossila bränslen. I det senaste nyhetsbrevet sammanfattade de en rapport om den europeiska bilindustrins ställning och möjliga utveckling.

Hur ska industrierna resonera?
Det är intressant att läsa att cirka 7 procent av EU:s BNP kan kopplas till fordonsindustrin och att det handlar om dryga 13 miljoner arbetstillfällen. Tyskland, Frankrike, Spanien och några till länder har ledande företag i denna bransch och de sliter naturligtvis med den ganska svåra frågan hur de på bästa sätt ska agera för att utan stora ekonomiska förluster klara av ett systemskifte. Hänger kunderna med? Hur agerar regeringarna och EU centralt? Vilka stödsystem finns, hur agerar kineserna och koreanerna? Och japanerna inte att förglömma. Hur ska varumärkena behålla sin attraktionskraft samtidigt som tillverkningen kanske måste flyttas till låglöneländer? Och vad innebär det nya hotet från Trump och hans tullar? Marknaden klarar troligen inte omställningen utan stöd.

Många frågetecken
Frågorna är många. Och den rapport som återges pekar på ett antal av de svårigheter bilbranschen har att hantera på kort och längre sikt. Det tycks som att flera av tillverkarna har prioriterat premiumsegmentet och därmed lämnat fältet fritt för de mindre och billigare kinesiska bilar som kan komma att ta över en stor del av marknaden. BYD är ett sådant märke som idag tar allt större plats. Det finns också ett stort frågetecken kring utbyggnad av laddningsstrukturen. Gör verkligen länderna tillräckligt för att underlätta för bilägare att byta till eldrift? Det är ju en hönan-och-ägget-fråga detta med elbilar och laddinfrastruktur. Det går inte att motivera utbyggnad av infrastrukturen om det inte finns bilar och konsumenter som efterfrågar laddning. Och omvänt går det inte att sälja elbilar om det inte finns laddmöjligheter i närheten av bostaden. I sammanhanget är det intressant att notera att över 90 procent av nybilsförsäljningen i oljelandet Norge gäller bilar med eldrift.

Ett till ett kommer inte fungera
Nu har jag inte läst rapporten, men det hade varit intressant om den också tog upp systemskiftet kring ägandet. Vi måste rimligen öka nyttjandet av varje fordon och då innebär det att det är mobilitet som ska efterfrågas och inte ägandet. Det kommer inte bli hållbart att ersätta fossilbilar med elbilar ett till ett. Vi behöver frigöra gatumark och parkeringsytor samtidigt som vi minskar resursanvändningen och lämnar det tillstånd bakom oss, där en vanlig bil står stilla ungefär 93 procent av tiden. Det är ett enormt resursslöseri som vi inte kommer ha råd med.

Ta täten med nya affärsupplägg
Därför hade det varit intressant att höra om rapporten kring den europeiska fordonsindustrin väger in ett minskat fordonsantal och en högra nyttjandegrad per fordon samtidigt som man borde förbereda för helt nya affärsmodeller, där det inte är ägandet som står i centrum. Tvärtom kanske tillverkarna ska satsa på att behålla ägandet och ta ansvar för sina fordon, byta ut delar och hålla dem uppdaterade via fjärranalys av status etc. Med ett långsiktigt ansvarstagande för varje fordon skulle de europeiska tillverkarna kunna ta täten i en hållbar omställning. Gärna i samarbete med lokala företag som erbjuder tjänster (framkörning?) liksom med banker och försäkringsbolag osv. Det är en intressant variant av det som brukar kallas cirkulär ekonomi, när tillverkaren tar ett större ansvar och mobiliteten står i centrum snarare än ägandet.

Det gäller att passa på att skapa mervärden för konsumenterna.

Länktips: Hemsida för OmEV: https://omev.se/

Varför gör handeln på detta sätt?

Posted on by
Reply

Vad är handelns tanke med sin prissättningpolicy? Det är närmast praxis att samma produkt från samma företag kostar mindre att köpa på nätet än i butik. Och inte med små prisskillnader, utan med rejäla besparingar för den som vill eller kan köpa på nätet. Varför gör handeln på detta sätt? Inser man inte att det styr över ännu mer av handelns omsättning till nätet och därmed driver på butiksdöden? Vill man detta? Är det lediga lokaler i våra städer och samhällen vi ska räkna med? Vad händer då? Vem vinner på det?

Det finns förlorare i detta
Det finns annat än butiksdöd och tråkiga gågator utan butiker som blir en konsekvens av att näthandeln ökar. Det innebär också att den miljon svenskar som inte är digitala, av lite olika skäl, lämnas i sticket. Om de lyckas hitta en butik som accepterar kontanter får de räkna med att betala ett högre pris än de konsumenter som klarar av att handla på internet. Risken är uppenbar att detta driver på en utveckling där medborgarna i ännu högre grad sorteras i ”vinnare” och ”förlorare”.

Vart leder utvecklingen?
Och vad leder det till för samhälle? Inte ett där solidaritet och gemenskap blir bärande ord, utan snarare till en uppdelning i ”vi och dom”, där ”dom” marginaliseras ytterligare. Folk som bor långt utanför tätorterna, folk utan möjlighet att på ett självklart sätt handla på nätet, människor med olika funktionsnedsättning osv osv. De hamnar utanför den ”lönsamma” kategorin konsumenter, där volym och riktad reklam ska skapa stora flöden, är det tänkt.

Inse vilka marginaler det handlar om….
Att just apoteksprodukter skulle bli det som får illustrera utvecklingen är kanske lite oväntat, men uppenbarligen finns det marginaler i vissa branscher. Bilden nedan är från det reportage i DN som jag länkar till nedan.

Ur DN-artikel, prisskillnader på näthandel respektive butiksköp

Varför räcker inte 10 procents skillnad?
Så hur tänker handeln? Vill man att butiksdöden ska fortsätta? Varför låter man inte prisskillnaden stanna vid 10 procent (vilket kanske kunde vara rimligt för att ändå köpa över disk för att kunna ställa en fråga till en expidit?)

Det finns ett värde med det personliga mötet
Det finns en butikskedja som gör tvärtom. Som gör en grej av kundmötet och har det personliga mötet som en del av upplevelsen: Kjell & Co. Det är faktiskt positivt att kunna få lite svar på sina frågor och möta en person i butik. Jag tror att Kjell & Co tjänar på sin idé att ha varorna bakom disken och ”tvinga” kunderna att prata med en expidit. Jag har inte kollat deras prisskillnader, men jag värdesätter den hjälp man får i butik och därför kommer jag fortsätta att besöka deras butik när jag behöver något ur deras sortiment. Jag hoppas att fler butikskedjor förstår värdet av det personliga mötet och utbildar sin personal på bästa sätt.

Länktips: https://www.dn.se/sverige/apotekens-dubbla-prissattning-varktabletter-dubbelt-sa-dyra-i-butik/

Vad vill Trump med sitt handelskrig?

Posted on by
Reply

Hur kommer det sig att Trump laborerar med så höga tullsatser? Han talar om 25-, 30-, 50-procentiga tullar och ibland ännu högre tullar på importerade varor från andra länder. Och hans enkla förklaring för den okunniga MAGA-rörelsen är att han anser att andra länder har blåst USA sedan decennier på miljoner dollar. Och att det är dags att ta tillbaka de förlorade pengarna och göra USA stort igen.

Vad menar han med att det räcker med två dockor?
Men någonstans vet han ju att tullavgifterna, det som på engelska kallas tariffs, betalas till den amerikanska staten av importören. Och att det är det amerikanska importerande bolaget som på så sätt beskattas för sin import. Även om han själv och hans lakejer hela tiden svamlar om att det inte är amerikanska företag som drabbas. Samtidigt har han tagit exemplet med dockor från Kina och haft som motiv för tullavgifterna att ett barn bara behöver två dockor att leka med, inte trettio. Dvs han inser att dockor kommer att bli dyrare när de kommer från Kina. Så vad tror han ska hända? Att dockor blir rejält mycket dyrare?

Han tror att allt kan flyttas hem
En tanke som jag tror att han primärt håller fast vid är att flytta hem produktion. Om amerikanska företag köper amerikanska varor blir det ingen tull. Bekymret för Trump är att han inte tycks inse att den processen tar lång tid, kräver andra och lägre löner för att kunna konkurrera prismässigt med låglöneländer osv. För att inte tala om kompetens. Många importvaror kräver speciell kompetens att tillverka och den arbetskraften står inte och väntar på att bli anställda.

Kolla gärna Pakman
Jag följer David Pakmans sammanfattningar på nästan daglig nivå och jag bifogar ett kort klipp från hans show i länktipsen nedan. Pakman går igenom olika möjligheter när det gäller Trumps egentliga agenda för sitt fokus på de höga tullarna. Och om alla dessa Trump-trogna byråkrater som lydigt håller fast vid att det inte är konsumenten som kommer att betala för tullavgifterna. Men frågan kvarstår, varför laborerar Trump med så höga tullar och vad är det han egentligen vill få ut av detta handelskrig?

Det ena alternativet handlar om en total felbedömning
Jag landar i två sannolika svar .Det ena handlar om att han faktiskt tror att USA skulle kunna producera det mesta inom landet och på så sätt skapa nya arbetstillfällen och en fungerande inhemsk ekonomi, där allt från metaller och råvaror till specialiserade högteknologiprodukter kommer kunna produceras inom landet. Och att han totalt missbedömer vilken tid och vilka investeringskostnader detta skulle innebära, samt hur lång tid det tar att etablera en arbetsmarknad för tillräckligt kompetent personal för att få det att fungera. Jordbrukslandet USA hade slavar som arbetskraft och de enkla arbetena är idag automatiserade på en ny nivå. Det behövs snart inga montörer och inga personer som transporterar internt på lagren. Det mesta rullar, i alla fall i stora fabriker, med hjälp av robotar och AI-stöd.

Hävstång för att införa undantagstillstånd
Den andra möjligheten är lite mer skrämmande. Han ser sitt handelskrig som en hävstång för att skapa social oro på hemmaplan. När allt blir dyrare kommer ”vanligt folk” protestera. Och kommer Donald Trump ”tvingas” att sätta in nationalgardet för att upprätthålla ordningen. Och då ”går det heller inte att genomföra reguljära val”, kommer det heta. 2026 års val blir uppskjutet och kongressen sätts på paus. Om den inte kunnat väljas kan den ju heller inte ges beslutanderätt, kommer han argumentera. Och simsalabim har USA upphört att vara en demokrati.

Självklart är allt alla andras fel
Som vanligt kommer Trump dessutom skylla allt på sina motståndare, media, demokraterna och alla som gör sin röst hörd. Så i den historieskrivning han själv tillhandahåller blir han den som ”räddar landet från en större katastrof”. Det är så de auktoritära tänker och agerar.

Kina är nöjda
Oavsett hur det nu går kommer utvecklingen i USA att sätta spår i världsekonomin och i hur det internationella samarbetet utvecklas. Under tiden kan framför allt Kina sitta vid sidan och se hur det kinesiska inflytandet bara växer i olika delar av världen.

Länktips: https://www.youtube.com/watch?v=ayTZoOis7I4

Flyktingfrågan kräver att vi tänker i nya banor

Posted on by
Reply

Keir Starmer, premiärminister som håller till på 10 Downing Street har tagit fram ett förslag som han kallar ”one in – one out”. Detta refereras av Lunchekot (se länktips nedan, cirka 08:30 in i sändningen). Tanken är att för varje ”illegal” flykting som tar sig över den Engelska Kanalen och som skickas tillbaka till Frankrike ska Storbritannien ta emot en asylsökande med sina papper i ordning.

Några åtgärder av britterna
Tanken är att frysa tillgångar för smuggelansvariga, blockera deras inresemöjligheter och den engelska regeringen vill på så sätt komma åt de gäng som tjänar pengar på människors strävan att ta sig till Storbritannien. De som ska släppas in enligt one in-one out-systemet får inte ha försökt att ha tagit sig till Storbritannien förut och ska kunna erbjudas en formellt godkänd väg att söka asyl i landet.

Starmer sätter fingret på problemet
Man kan fråga sig om detta kommer att hjälpa. På ett plan sätter det ljuset på skillnaden mellan ekonomiska flyktingar och de flyktingar som söker skydd efter att ha drabbats av förföljelse och hot i sina hemländer, dvs traditionella asylsökande. Det känns självklart att politiskt förföljda personer ska kunna erbjudas en asylprövning. Samtidigt finns en desperation hos en stor grupp unga flyktingar, som satsar alla sina tillgångar och många gånger riskerar livet för att skaffa sig en framtid. Lösningen borde rimligen finnas någon annanstans.

Vi måste förstå storleksordningen
Som jag nämnde i en tidigare text är det ungefär en miljard människor som lever någorlunda ordnade liv, har ett jobb, kan ta ut semester, har en bostad och en rimlig försörjning. Det innebär att det finns minst fem gånger så många människor på planeten som INTE har de förutsättningarna att leva ett gott liv. Det är den stora orättvisa vi borde försöka ha en lösning på. Hur vi skapar förutsättningar för alla varelser på jorden att leva ett rimligt gott liv. Och givetvis justera de parametrar som går att ändra på, där orättvisorna slår hårdast. Inte för att alla ska flytta hit, eller för att alla ska få försörjning via våra skatter. Men vi behöver strukturer som drar utvecklingen i rätt riktning, inklusive påverkansmöjligheter för att komma åt oligarker, diktaturer och regimer som inte följer FN-stadgan.

En långsiktig jordnära idé
Det behövs en långsiktig inriktning som på en generation eller två skapar förutsättningar för alla att leva ett gott liv. Förmodligen måste detta växa fram som en gräsrotsrörelse, där människor tar ansvar för sig själva och någon mer individ. Då blir det också mer begripligt vad vi måste göra. När den vi samverkar med får ett namn, ett ansikte och en adress. Varje sådan insats skulle kunna klassificeras som skattebefriade bidrag, så att det inte behöver ske med beskattade pengar. Och det finns säkert hundra andra detaljer att reda ut. Men ”one-in och one-ute” är bara en symbolisk idé, Den löser inte grundproblemet med ojämlikheterna och orättvisorna i världen. Det är nog vi själva som måste ta tag i detta. På ett enkelt sätt. Och vi måste naturligtvis samtidigt ta höjd för den nya våg av klimatflyktingar som lär komma till följd av fossillobbyns fördröjning av verklig klimatpolitik.

Länktips, cirka 08:30 in i programmet: https://www.sverigesradio.se/avsnitt/ekot-1230-stora-problem-i-tagtrafiken