Nu ska vi blunda för Trumps auktoritära sidor anser högern

PM Nilsson är en person under ett par månader arbetade som statssekreterare hos Ulf Kristersson innan hans ålafångster fick honom att kliva åt sidan. Numera är han VD på Timbro och skriver ibland krönikor åt Dagens Industri, där han tidigare var chefredaktör. Nilsson skrev nyligen en text i just DI, där budskapet var att snart tar Donald Trump över i USA för en andra omgång och det blir inte så farligt, bara vi satsar själva på att bygga upp det svenska försvaret av Östersjön till sjöss och i luften. Och kanske behöver vi inordna oss i spänningsfältet mellan USA och Kina. Ungefär det skrev Nilsson. (Länktips se nedan).

Vi uppmanas att blunda för Trumps auktoritära sidor
Hela hans text handlar egentligen om att tona ner betydelsen och innebörden av att det sannolikt blir Donald Trump som återkommer som president nästa år i USA. ”Dra absolut inte in det amerikanska polariserande giftet hit”, skriver han och syftar på att de svenska politikerna inte ska värdera det som händer i USA utan mer ta fasta på de konstruktiva delarna av de transatlantiska kontakterna med EU. Vi ska förbereda oss på att USA överger Ukraina, hävdar Nilsson, och säger ingenting om vad det skulle få för konsekvenser för styrkebalansen i Europa, inflytandet för Ryssland och Rysslands vänner med Orban, Le Pen och SD i spetsen. Nilsson höll ju länge på och bäddade för att ge Åkesson exakt den styrkeposition SD har i Sverige. Och att de auktoritära krafterna i och med en Trump-seger tar ytterligare plats bekymrar naturligtvis inte Nilsson. Hans vision handlar ju bara om att det kan drivas företag och att folk vill utbilda sig. Så att businessen kan fortsätta som vanligt. Vi ska blunda för Trumps auktoritära sidor, är budskapet.

Paris-avtalet, lagstiftningen och mänskliga rättigheter
Att Trump gjorde allt vad han kunde för att dra ut USA ur Parisavtalet och andra internationella avtal som har med klimatfrågan att göra nämner självfallet inte Nilsson. Att Trump bidrog till att USA:s Högsta domstol nu skruvat tillbaka abortlagstiftningen och förpassat stora delar av de mänskliga rättigheter som steg för steg tagit plats i USA till historien nämner han naturligtvis inte. Istället lyfter han fram hur Trumps vicepresidentkandidat minsann växte upp i miserabla förhållanden, så han har säkert goda avsikter….

Militär upprustning
På ett strategiskt och taktiskt plan gör naturligtvis Nilsson helt rätt om han nu vill fortsätta att gynna den utveckling han bäddade för i och med sin energiska inställning till att M måste samarbeta med SD för att få regeringsmakten. Han kan säga sådant som är svårt för någon ansvarig M-politiker att torgföra. Han kan ta ut svängarna och förbereda ”marknaden” och alla sina företagskompisar på världen kommer kunna se ut om ett halvår. Han säger i princip att det är dags att avsluta så många som möjligt av de gällande kommersiella avtalen med kinesiska företag. Han säger också att en betydligt större del av skattekakan behöver gå till upprustning. Inte av järnvägen, inte av välfärden, inte av skolan eller av sjukvården utan av de militära styrkorna. Eftersom EU kommer att lämnas åt sitt öde av en Trump, som vi egentligen inte behöver bry oss så mycket om, tycker han.

Märkliga formuleringar
En mening är mycket märklig i Nilssons text. ”Vi har en regering som delar Trumps bedömning av vad ’last night in Sweden’ egentligen betyder.” Meningen hänger i luften. Litet längre ner står det också ”Planera nu ett besök i Norden”. Jag antar att han menar att det är läge att bjuda in Trump till Norden eftersom ”vi har en kung och en drottning, ett kristet kors i flaggan.” Och eftersom vi ligger strategiskt nära Ryssland. På vilket sätt ett besök av Trump skulle hjälpa oss eller NATO eller någon är oklart.

Är regeringen fortfarande överraskade?
Och vad Trump menade med ”last night in Sweden” är oklart, mer än att det var märkligt att nyhetsflödet tog upp våldsspiralen i gängkriminaliteten så att händelseutvecklingen t.o.m. hamnade på amerikanska mediers toppnoteringar under några dagar för några år sedan. Överraskningseffekten är väl borta vid det här laget. Och våldet fortsätter, men är ju mot bakgrund av attentatet mot Trump själv på en blygsam nivå i vårt land, låt vara att vi varit förskonade från detta tidigare. Men det är oklart vad Nilsson menar med att regeringen håller med Trump om ”last night in Sweden”. Är regeringen också överraskade? Fortfarande? Vad är det de håller med om? Att Trump har rätt i sin samhällsanalys? Att mer polarisering och mer makt åt de rika är rätt väg att gå?

Är det smart att använda PM Nilsson som opinionsbildare?
Det som går att lära av PM NIlssons text är att det är smart att låta opinionsbildare skriva och säga saker som ansvariga politiker har svårt att säga. Man kan ana att PM Nilsson stämde av sin text med statsministerns kansli innan den gick i tryck. Och att Kristersson gärna vill ha detta sagt eftersom det kanske är svårt för honom själv att omfamna Trump och trumpismen. Så han skickar fram sin opinionsbildare. Kanske smart. Eller inte.

Länktips: https://www.di.se/ledare/planera-nu-for-trump-ii/

Hotet mot Systembolaget

Tidöregeringen har kommit med ett förslag om att tillåta ”gårdsförsäljning” av alkohol. För somliga marknadstroende är Systembolagets monopol ett stående irritationsmoment. ”Jag vill kunna köpa min sprit i den lokala butiken” och ”Varför ska det så svårt att göra som i Sydeuropa…” brukar det heta. Och så toppar man med en ramsa om förbudspolitik, sosseri och annat som man tycker illa om. ”Gårdsförsäljning” låter gulligt, småskaligt och ofarligt. Det kan väl inte skada om man tillåter lite direktförsäljning från producenter ute på landsbygden, kan det heta. Men det står mycket på spel.

Fri försäljning leder helt fel
Vi har Systembolaget av flera skäl. Ett är alkoholpolitiskt. Vi vet att alkoholintaget lätt leder till misshandel, social oro och skador på individnivå, kostnader och umbäranden som är svåra att sätta rätt värde på. I dagens Sverige finns det fler droger och inte minst den brottslighet som vuxit sig stark kring bruket av narkotiska preparat är en påminnelse om hur dyrt och skadligt det är för samhället att hantera effekterna av olika drogrelaterade beteenden, alldeles bortsett från hur stor negativ påverkan drogerna har på individnivå. Forskningsläget är gott. Samband mellan tillgång till alkohol och sociala problem är fastställt. Många barn och kvinnor skulle drabbas om Systembolaget tas bort.

Vinstjakten kan ge andra nackdelar
Ett annat skäl för att Systembolaget är bra är för det inte finns till för att generera vinst. I det traditionella marknadstänket ingår att generera vinst. Om vi slopar Systembolaget skulle ett antal starka och vinstdrivna aktörer som inte behöver ta samhällsansvar optimera sina resultat, något som man gör med volym och genom att tjäna pengar på att bortse från kvalitet eller genom att fuska på olika sätt. Det räcker att tänka på hur de österrikiska vinleverantörerna tjänade pengar på att slippa göra rent sina tankbilar för att inse hur logiken ser ut när vinstmarginalerna är det viktiga. Att sälja mer är ett sätt att generera vinst. Mer alkohol gör mer skada.

Kvalitet och modet att säga nej
Ett tredje argument för Systembolaget är att det ger oss konsumenter tillgång till mängder av produkter. Besöker man södra Europa är det svårt att få tag i andra viner än de lokalt producerade. Utbudet och kvaliteten skulle med andra ord bli smalare ─ det är svårt att tjäna pengar på mängder av produkter som ska lagerhållas. Med Systembolaget finns också en rutin för att neka försäljning, något som skulle bli mycket svårare att upprätthålla när en ung kassör eller kassörska på ICA ska säga nej…

Lyssna inte på lobbyisterna
EU godkänner att vi har ett särskilt monopolsystem i Sverige och att rucka på detta bara för att några lobbyister på näringslivssidan vill öka sin försäljning och andra aktörer vill rasera den ”svenska modellen” är inget vi bör göra. Systembolaget är för värdefullt för att rasera för att några få producenter vill kunna sälja direkt över disk.

Göteborgs-Posten vill behålla Systembolaget
Glädjande nog hade Göteborgs-Posten häromdagen en ledartext av Håkan Boström som tog Systembolaget i försvar. Högerpressen brukar ju andra sammanhang ställa upp på marknadens sida och reflexmässigt återge vad starka industriintressen vill åstadkomma. Men det hedrar GP att man tar tydlig ställning för Systembolaget och mot regeringens förslag på ”gårdsförsäljning”.

Socialministern fick tala om landsbygdsutveckling…
Om gårdsförsäljningen handlar om bakgårdar eller kyrkogårdar framgår inte riktigt. De allra flesta alkoholproducenterna i Sverige är bryggerier, som inte ligger på landsbygden. Med gårdsförsäljning låter ju gulligt. Ganska märkligt var det också att när Tidöregeringen presenterade sitt förslag med lönsamhetsargument för småskaliga landsbygdsföretag var det socialminister Jakob Forssmed som stod för presskonferensen. Som om man självklart visste att landsbygdsargumenten egentligen inte kan väga upp mot risken att sabotera den framgångsrika alkoholpolitik som förts i decennier.

Villkoren lätta att kringgå
Det är bara att hoppas att regeringen lyssnar på kritiken och tar tillbaka sitt förslag, som man paketerat med lite låtsasvillkor kring att besöket vid butiken måste inkludera en information eller motsvarande, där leverantören berättar om sin verksamhet. Ett krav som naturligtvis är lätt att kringgå genom att snabbspola en film eller hänvisa till internet.

Hoppas att förslaget stoppas.

Länktips: Några motargument: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/forslaget-om-gardsforsaljning-vacker-reaktioner-det-ar-djupt-problematiskt

Tjafset och den knutna näven

Det mycket man inte vet. Men ibland skymtar något förbi, som kanske – men bara kanske – har betydelse för vår förståelse för hur Tidögänget egentligen ser på varandra. I medierna surrar det runt ett klipp från partiledardebatten häromdagen, där Johan Pehrsson, som kallar sig liberal, skulle ta en debatt med Jimmie Åkesson. När Pehrsson passerar Åkesson hörs han viska till sin opponent: ”Lite mer tjafs”. Och direkt därefter knyter Åkesson näven i en slags peppande gest, som om han tänkte ”Yes!” Hela detta korta förlopp fångades på bild och ljud och återfinns i länken nedan.

Är Tidögänget överens om hur skenet ska upprätthållas?
Det är kanske ingenting. Kanske är det bara Johan Pehrsson bisarra sätt att till varje pris skämta om allting, som några reportrar har påpekat. Eller så är det ett uttryck för den samsyn som råder inom Tidögänget. Samsynen om att allt är lagom mycket teater för galleriet, men att man egentligen är överens om mycket mer än man vill ge sken av.

Tjafsandet och Åkessons reaktion
Det märkligaste är kanske inte Pehrsson påpekande att han nu ska ”tjafsa” lite med Åkesson. Det märkligaste är nog ändå hur Åkesson knyter näven och mycket tydligt bekräftar för sig själv att han är på den vinnande sidan. Han har fått debatten precis dit han vill. Han kan både agera kapten för regeringsskutan, samtidigt som han låtsas vara en outsider, som kritiserar sjuklövern, eliten, media och ”klägget” (vilka det nu är?) och ger sina supportrar bränsle till den antagonism han hoppas ska bära hela vägen.

SD slutar inte trolla
Kalla-Fakta-reportaget i TV4, som gav svart på vitt att SD ägnar sig åt anonyma konton och har en trollfabrik lyckas Åkesson utan att bli ifrågasatt kommentera både som något viktigt som man inte tänker sluta med och något som bara är på skoj, lite humor och satir, lite korridorsnack. Som ska fortsätta. Och, påminde Åkesson om i debatten, 2018 höll socialdemokraterna också på med anonyma konton. Det han glömde nämna var att S omedelbart avbröt det som ett par privatpersoner hittat på utan ledningens vetskap. Och skillnaden är ju att SD avlönar sig trollarmé med skattepengar i form av partistöd, och medvetet bygger ett helt ”ekosystem” med fake news, hat och hot, där ”nyhetsbyrån” Riks är en viktig del. Och egentligen är ju SD offret i detta, påpekar Åkesson, skickligt och farligt eftersom det skapar alternativa sanningar.

Humor kan inte förklaras, enligt Åkesson
Det är ju också så roligt att se det där klippet med stridsvagnen i Rinkeby. Jag skrattar fortfarande, säger Åkesson, men kan inte på en konkret fråga förklara vad som som är roligt med klippet. ”Humor går inte att förklara”, berättar Åkesson och fortsätter hävda att det är ett roligt klipp. Om det skrattas åt skämtet i Rinkeby har han inte ägnat en tanke, får vi veta.

Åkesson gillar de dubbla rollerna
Ännu roligare har han säkert åt idén att ”omplacera” ett par av de anställda på kommunikationsavdelningen. De har ju bytt skrivbord med varandra. Så där står Åkesson i sina dubbla roller och intalar sig själv ”Yes, jag har vunnit” när han nu fått Pehrsson att spela samma spel som de övriga i Tidögänget. Steg för steg inser Åkesson att han kan i praktiken har fritt fram att göra vad han vill. Tidöpartierna kommer inte att sätta hårt mot hårt. Oppositionen har inte Riksdagen med sig. Åkesson kan fortsätta vara både kapten på regeringsskutan och samtidigt bedriva subversiv och konfrontativ populistpolitik, när det passar honom och hans trogna väljare.

Om forskningen bara är åsikt – var hamnar vi då?
Pehrssons företrädare, Björklund, satte sina barn i pant på löftet att aldrig samarbeta med SD. Han höll hårt på principen att inte släppa in rasister och ytterhögern i maktens finrum. Och värderade kunskap, forskning och fakta högre än åsikter och populism. Hur ett parti som tidigare förstod värdet av gedigen utbildning, forskning och evidens har kunnat underordna sig de faktaförnekande högerpopulisterna är en gåta. Följdriktigt avfärdade L:s ”klimatminister” sitt vetenskapliga råds sågning av den förda politiken med att vetenskapen bara framförde ”sin åsikt”. Så långt har det gått. Vetenskapen är en åsikt bland andra. Vad har vi i så fall forskningen till om den inte ska användas?

PS. Ordförklaring
På SD-språk betyder f.ö. ”sjuklövern” och ”de vänsterliberala” de demokratiska partierna, dvs de partier som motsätter sig ett auktoritärt styre enligt modell från Ungern och liknande länder, där viktiga demokratiska institutioner och funktioner åsidosatts.

Länktips: här är länken där Pehrsson viskar till Åkesson

Se upp med de små stegen

Mikael Ribbenvik, tidigare generaldirektör på Migrationsverket, har skrivit en bok om sina år på myndigheten. Han fick sluta när Tidöregeringen trädde till. Jag har inte läst boken, men sett en intervju med Ribbenvik. Vi ska vara tacksamma för det system vi har med myndigheter, som följer lagen och där politiker inte lägger sig i myndighetsutövningen. När nu Tidögänget byter ut generaldirektörer och andra makthavare enligt den agenda SD driver, finns det all anledning att hissa varningsflagg.

En hel rad med generaldirektörer och nyckelpersoner har fått gå
Carin Jämtin fick sluta på SIDA. Tomas Kåberger byttes ut från sina olika poster i Vattenfalls styrelse och i regeringens Delegation för Cirkulär ekonomi. Utredaren Marika Åsbrink hade kvar en månad på sin utredning men fick inte möjlighet att slutföra den. Hon utredde förbättrad arbetsmarknadsetablering för utrikesfödda kvinnor och det var naturligtvis inget Tidögänget ville behöva ta ställning till. Och självfallet bytte Tidöregeringen ut Strålsäkerhetsmyndighetens generaldirektör Nina Cromnier så fort som möjligt våren 2023, innan hennes förordnande gick ut. Enligt uppgift för att myndigheten på ett bättre sätt ska kunna tillståndspröva ny kärnkraft. I klartext självfallet för att lättare kunna få ny kärnkraft godkänd. Polismyndigheten fick också en ny generaldirektör, helt i linje med vad SD krävt. Och nu i april byter regeringen ut Göran Persson från LKAB:s styrelse. Det är inte kvasten som går, det handlar snarare om utrensning. Och vem som skriver dagordningen för regeringen är tydligt.

Aktivistiska generaldirektörer?
När det blev klart att Mikael Ribbenvik inte får fortsatt förtroende som generaldirektör för Migrationsverket twittrade SD:s Björn Söder på det som heter X att det är bra att asylaktivisterna städas bort från myndighetssverige. Markeringen är direkt olämplig och illavarslande. Ribbenvik har varit 24 år på det verk han lett. Politiken har svängt i olika riktningar och som tjänsteman är det myndighetschefens uppdrag att verkställa det politiken beslutar. Naturligtvis inom de lagar som stiftats. Och alla som har följt migrationspolitikens olika turer kan konstatera att verket har följt sina instruktioner.

Parentes
Ibland har kanske verket agerat lite väl bokstavligt, men det är ett annat bloggtema för ett annat tillfälle. Kollisionen mellan lagstiftningens generella perspektiv och en rimlig individanpassad medmänsklighet kan vara viktig att lyfta någon gång. Att som barn utvisas ensam efter alla nio levnadsår i Sverige är ett sådant fall, som kan illustrera hur regler och verklighet inte alltid fungerar ihop. Men det är som sagt ett annat tema.

Risk att förvaltningar och därmed demokratin undermineras
Söders kommentar illustrerar hur ytterhögern tänker. Uppenbarligen vill de ha lojala tjänstemän som tolkar lagen på ett för dem ”lämpligt” sätt. Om det är någon som kan kallas aktivist är det väl medlöparna till de krafter som vill underminera demokratins fundament, inte den som försvarar den svenska förvaltningstraditionen.

Vi har all anledning att vara observanta på de små steg som tas av Tidögänget för att försvaga demokratin. Ofta utan att de får medialt genomslag.

Länktips: https://www.folkbladet.nu/2023-02-20/fragan-om-generaldirektorerna-ar-tidoavtalets-forsta-omma-ta

Klimatfrågan sätter fingret på vad vi har forskningen till

Det klimatpolitiska rådet sågar regeringens så kallade plan för nettonoll utsläpp till 2045. Det är inte en fungerande plan eftersom Tidö-regeringen tillåter utsläppen att öka när de drastiskt borde sänkas. Att forskarna är tydliga med sina slutsatser är bra. Att regeringen inte lyssnar på sina egna experter är helt uppåt väggarna. Vem ska de då lyssna på?

Stickspår: Är Nobelfesten viktigare än forskningen?
Vad ska vi ha forskningen till? Om vi inte låter forskarnas arbete ha någon betydelse för prioriteringar och samhällets utveckling kan man ju fråga sig varför vi har forskning över huvud taget. Om vi inte behöver forskare för att navigera rätt i beslutsfattandet på samhällsnivå kan man ju fråga sig varför det delas ut Nobelpris. Är det så att själva prisutdelningen och tävlingen fram till priset är viktigare än forskningen som sådan?

Det klimatpolitiska rådets tolv förslag (inte ordagrant)
Det klimatpolitiska rådet kommer med tolv förslag till regeringen. Fyra handlar om att snabbt ta beslut som gör nytta i närtid:
– besluta ett åtgärdspaket för transportsektorns och arbetsmaskiners utsläpp
– ta fram en plan för ökat upptag av koldioxid i skog och mark
– kombinera skärpta klimatstyrmedel med riktad fördelningspolitik
– redogör för hur Sveriges EU-åtaganden ska nås i den kommande nationella energi- och klimatplanen senast den 30 juni 2024.

Åtta förslag från rådet handlar om de långsiktiga klimatmålen
– ta fram ett vetenskapligt grundat EU-mål för Sverige till 2040
– utveckla EU:s utsläppshandelssystem för att nå klimatneutralitet
– inkludera klimatperspektivet i det finanspolitiska ramverket
– koppla ihop det stärkta totalförsvaret och ökad självförsörjning med klimatomställning och -anpassning
– fokusera på energi- och resurseffektivisering i klimatpolitiken
– utforma en strategi för ett klimatneutralt jordbruk
– utforma en bredare, mindre sårbar strategi för elektrifieringen
– bredda samverkan vid utformningen och genomförandet av klimatpolitiken för att ta vara på engagemang och positiva krafter.

Man skyller på ”väljarna”
Ett nationellt och globalt hot mot vårt samhälle borde rimligen leda till att alla goda krafter samverkar och tillsammans beslutar om lämpliga åtgärder. Men i Sverige vilar regeringsmakten på ett parti som inte vill ta itu med klimatfrågan. Därmed politiseras frågan. ”Väljarna” vill ha något annat än kort- och långsiktiga lösningar på klimatproblematiken”, heter det. ”Väljarna vill inte betala för högre bensinpris”. Samtidigt som tre fjärdedelar av befolkningen vill se åtgärder för att komma till rätta med klimathotet. Den katastrofala utveckling som väntar runt hörnet bortser Tidögänget ifrån. Medvetet eller omedvetet.

SD är naturligtvis missnöjda
SD:s klimatpolitiska talesperson Martin Kinnunen, har intervjuats av Aftonbladet och vill se över rådets uppdrag. Han säger: ” Vi får inte några konkreta inspel på vad politiken ska göra. Det är väldigt mycket kritik och väldigt mycket gnäll. Det är inte särskilt konstruktivt”. De tolv förslagen är tydligen inte ”konstruktiva” enligt SD:s världsbild. Man vill ju ”med berått mod” (som högern brukar säga) försätta Sverige i en så komplicerad situation att enbart statens maktmedel duger att upprätthålla ordningen. Undantagstillstånd är t.ex. ett begrepp Åkesson snabbt kastade fram i samband med den tragiska sprängningen i Göteborg den 28 september 2021.

Det är så de auktoritära krafterna ser på samhällsutvecklingen. Ränderna går aldrig ur. Stövlarna står nog putsade i garderoben när Riksdags-kostymerna inte längre behövs. Och under tiden fördröjs allt klimatarbete.



CCS löser i bästa fall en promille av utsläppsproblemet

Sveriges Natur, som Svenska Naturskyddsföreningen ger ut, har en artikel om CCS som är läsvärd. (Länktips nedan). CCS har man talat om från oljeindustrins sida i decennier. Att fånga in och lagra koldioxiden som släpps ut. Inte minst Norge har haft en hög svansföring kring CCS. Det har låtit som om uppeldad olja skulle kunna stoppas tillbaka i gasform när oljelagren töms i Nordsjön. På ett plan är det säkert tänkbart. Men händer det något? Funkar det?

En promille
Uppeldad olja bildar koldioxid. Två syreatomer kopplas till en kolatom. På köpet utvinns energi. När det brända kolet, i gasform ska pumpas tillbaka ner i jordskorpan tar det lite större plats än förut. De två syreatomerna behöver plats. Så redan där börjar problemen. Men det är mycket värre än så. Bara 1 promille av koldioxidutsläppen har teoretiskt någon plats att lagras. Enligt det internationella energirådet, IEA, fanns det 2022 kapacitet att lagra 45 miljoner ton koldioxid per år i världen. De övriga 999 promillena har ingen lagringsplats.

Luftslott
Av de nämnda 45 miljoner ton koldioxid handlar 80 procent om kapacitet knuten till oljebolagens prioritering att få upp mer olja ur källor som nästan är tömda. ”Luftslott” kallar Sveriges Natur dessa resurser. Det är besvärande att Norge inte tar täten och sparar så mycket som möjligt av de återstående oljeresurserna till kommande generationer. Särskilt när vi i dagsläget inte har en fungerande teknik som kan hantera effekterna av alla koldioxidutsläpp.

Tekniskt finns frågetecken och utmaningar
Gasen koldioxid behöver lagras under tryck för att ta mindre plats. Detta leder i sin tur till energianvändning för att skapa tryck och att pumpa gasen dit den ska. Ett ökat tryck sätter press på varje packning och varje koppling. Det blir då ännu viktigare att säkra upp hur tekniken konstrueras. Därmed dyrare förutom att det åtgår energi. Även transporterna av gasen kostar resurser och behöver säkras upp rent tekniskt. All teknik går sönder så det gäller att hitta rätt nivå för varje led i lagringstekniken.

Lönsamhet?
En annan faktor är att lagringen tydligt behöver kopplas till en ekonomisk vinst. De energiföretag som tänker sig att satsa på CCS behöver kunna visa sina ägare att det är lönsamt. Att bara göra det som är bra duger inte i dagens samhälle. När Stockholm Energi funderar på att investera i CCS måste de fundera både en och två gånger på kalkylen. Det effektuttag som CCS-tekniken förutsätter minskar ju bolagets debiterbara intäkt. Kalkylen för CCS blir därmed extra kännbar.

Greenwash
Hela talet om CCS känns som greenwash. Varför ägna tid åt något som i bästa fall täcker en promille av utsläppen? Det är troligen välbetalda lobbyister som ser till att CCS hela tiden kommer upp som en punkt på dagordningen. Greenwash, är nog det snällaste man kan kalla det. Och jag tror man kan lita på att Tidöregeringen kommer att lyfta fram CCS som en ”viktig del” av den ”plan” man har för klimatet. Vad Tidögänget tänker göra med de 999 övriga promillena utsläpp får vi nog aldrig veta.

Länktips: Sveriges Natur: https://www.sverigesnatur.org/aktuellt/ccs-en-svarfangad-losning/

En programidé till 30 minuter i SVT

Klimat- och miljöministern i den nuvarande regeringen satt i SVT:s 30 minuter igår och höll fast vid sitt påstående att hon har en plan och att Sverige ska klara klimatmålen. Jag kan inte påstå att hennes ”plan” för att nå målen känns övertygande. SVT skulle kunna använda ett annat format för att skapa klarhet i hur våra makthavare resonerar.

Använd det diagram som finns
SVT skulle kunna visa och förklara för tittarna att det finns en grupp forskare som ägnat sig i snart tjugo år att identifiera var gränserna går för hur mycket människan kan påverka planetens olika system utan att jämvikten går förlorad. Det finns ett antal planetära gränser, kan man förklara, som vi behöver hålla oss inom för att inte olika system ska kollapsa. Och så kan man visa den här bilden som bygger på det som Stockholm Resilience Centre (SRC) brukar visa.

Bild baserad på diagram från Stockholm Resilience Centre

Förklara varje del lite kort
Därefter kan man förklara för publiken hur forskarna sammanställt olika rapporter och på så sätt fått fram sammanvägda mätvärden om hur bra eller illa det står till. Så kan man visa den här bilden, helst steg för steg så att det blir tydligt. Kanske börja med ozon-skiktet och så gå varvet runt. Det finns, kan programledaren sammanfatta, all anledning att vara orolig. Vi har klimatet som skenar, vi har alla dessa olika överskridna gränsvärden som riskerar att drastiskt förändra planetens tillstånd. En miljon arter hotas just nu av utrotning, för att ta ett exempel.

Aktuell bild från Stockholm Resilience Centre

”Vad ställer du nu för fråga?”
I studion sitter nu miljöministern och ser samma diagram som tittarna ser. Och får frågan från reportern: ”Vilken fråga ställer du till forskarna när du två gånger om året får den här dragningen? Vad är din första fråga till forskarna på Stockholm Resilience Centre?” Och med stor sannolikhet kommer en fråga om noggrannhet, avvikelsesiffror och hur många studier som rapporteringen vilar på samt om forskarna är försiktiga som IPCC, eller radikala som andra organisationer eller om man har tolkat värdena relativt neutralt. Och programledaren var beredd på denna fråga och har gett SRC:s svar. Så programledaren kan upprepa sin fråga: ”Vad är din första fråga till forskarna?”

Det blir mer nära verkligheten
Tanken med detta upplägg är naturligtvis att flytta in de avgörande frågorna in i en kontext som blir mer verklighetsnära och tydlig för publiken. Vad vill en minister veta när forskarna uppdaterar ministern om läget? Och indirekt naturligtvis förutsätta att ministern vill bli och blir uppdaterad ett par gånger per år om hur allvarligt läget är, kanske tillsammans med GD och sakkunniga på Naturvårdsverket, så att deras kunskap vävs in i diskussionen med forskarna.
För det är väl så det går till ????? Om inte är det en skandal.

Ännu en variant – med dramatisering och rollspel
Detta upplägg borde vara intressant för tittarna. Det är svårt att veta exakt vad ministern kommer säga, men egentligen oavsett svar finns det intressanta följdfrågor. Ett ytterligare avancerat sätt att åskådliggöra det beslutsunderlag som ministern har är att dramatisera hela mötet. Ha en inspelad sekvens med några skådespelare som agerar minister och representanter på ett tänkt rapporteringsmöte. Och dramatiserad framställning där SVT pausar dramatiseringen precis innan ministern i det tänkta manuset ska ställa sin fråga till forskarna. Och i intervjun i studion fråga den ”riktiga” ministern vad hon tänker fråga och jämföra den frågan med dramatiseringens fråga. Det borde kunna bli ganska intressant TV.

Nu får tittarna själva bedöma vad som är möjligt
Genom att flytta in gränssnittet mellan verkligheten och politiken i TV-rutan blir det mycket tydligare vilka kunskaper de besitter och vilka värderingar som vägleder politikerna. På köpet blir även medborgarna / tittarna uppdaterade på samma sätt som politikerna och får en förståelse för hur lätt eller svårt det kan vara att hitta en framkomlig väg för att hantera vår tids utmaningar. Och det kanske allra viktigaste: Inte slentrianmässigt fråga politikern hur hon tolkar diagrammet utan just få veta vad är det ministern ställer för frågor till forskarna. Där blir det plötsligt mycket tydligare var ministern står, hur mycket hon känner till och vad hon har för agenda för sitt agerande.

Varsågod, SVT, ett gratis programförslag.

Tidögänget möts i polariseringen

Det är illavarslande det som händer. Vi har en regering, Tidögänget, som hävdar att svaret på flera av våra utmaningar är att knyta oss närmare NATO, att ha mer kärnkraft och kärnvapen, att köpa in mer vapen från försvarsindustrin, att skapa visitationszoner i utsatta områden, att ge flyktingar från Ukraina 71 kr per dag att leva på och helst se att att alla flyktingar och icke-svenskar reser härifrån. Som om mer vapen, mer av polarisering och mer avhumanisering i samhället skulle ge oss en bättre utveckling. Så är det inte, naturligtvis.

Vinnarna får kortsiktiga vinster
Det intressanta är hur vinnare och förlorare på den rådande utvecklingen enas bakom Tidö-fasaden. Vinnarna, det är de som kortsiktigt får sänkt skatt, mer ROT- och RUT-avdrag, mer av egenfinansierad kultur och välfärd, slipper förmögenhetsskatt osv. Vinnarna uppskattar att skillnaderna ökar, eftersom de får mer chans att öka sin personliga vinst. De ekonomiska klyftorna i Sverige ökar rekordsnabbt. Men på sikt förlorar Sverige konkurrenskraft, när färre utbildas och blir anställningsbara.

Förlorarna
det är de som inte får tillgång till någon yrkesutbildning efter grundskolan eftersom systemet blockerar för de 10-15 procent som inte når kunskapsmålen. Förlorarna, det är de som störs av att orättvisorna ökar och som vill se att någon gör något åt situationen. Förlorarna fångas av populistiska utspel om att allt är någon annans fel, att klimatfrågan är ett påhitt eller att allt blir lugnt och bra om alla bara ”åker hem”.

De möts i polariseringen
Polariseringen i vinnare och förlorare är därmed något som båda grupperna behöver för att hålla respektive väljargrupper nöjda. Både Kristerssons och Åkessons väljare behöver orättvisorna för att mobilisera sina respektive väljargrupper. Vinnarna kan casha hem och förlorarna får i alla fall känslan av att inte stå längst ner på samhällsstegen och deras ilska kan kanaliseras politiskt.

Men det löser inga problem
Bekymret är att deras upplägg för att leda landet inte löser några problem. Det blir tvärtom. Problemen fördjupas, när många myndigheter får minskade resurser och olika stödfunktioner faller bort. När sjukvården inte får behålla kompetens, när debatten bara handlar om hur många poliser som ska vara i yttre tjänst eller hur många fängelser vi ska ha. Och media jagar bildmaterial som kan väcka indignation och klick, snarare än att förklara hur sambanden ser ut. Det gäller ju att kunna visa på tittarvolymer, inte att begripliggöra hur verkligheten ser ut.

Mer tillit och mindre konflikter
Botemedlet är att civilsamhället stärks, att människor bygger tillit, hjälps åt och förstår hur olika pusselbitar i samhället bäst samverkar för att vända utvecklingen. Inte fler inlåsta ungdomar, som aldrig fick hjälp i skolan och hamnade utanför den kategori som fick chans att utbilda sig vidare. Vi behöver ta vara på varje resurs på ett sammanhållet och empatiskt sätt. Inte till varje pris väga och mäta, jämföra och förkasta det som inte ”når målen”. Vi behöver ett mänskligare samhälle. Inte mer desperata unga som tror att framtiden är körd och att man då lika gärna kan utföra bombdåd.

USA lever farligt
Tyvärr ser vi också hur USA:s demokrati krackelerar inför våra ögon. Sjuttio procent av de republikanska väljarna tror att förra presidentvalet var riggat till Bidens fördel. Trump kommer troligen bli deras kandidat och vinner han kommer han att snabbt benåda sig själv och inte tveka att agera på sätt som påminner om hur Putin valdes och blev auktoritär ledare. Jag följer David Pakman på nätet, en liberal kommentator, och det samlade intrycket av vad han rapporterar är att demokratin i USA inte kommer att kunna bestå. Desinformation och konspirationsteorier har fått rejält fäste hos breda lager av befolkningen. Och ironin i att Sverige kanske kommer med i NATO samtidigt som USA drar sig ur är fundamental.

Tidögänget borde satsa på civilsamhället om de menade allvar

På ”Folk och försvar” har budskapen från militär och politiker detta år varit osedvanligt skarpa. Man säger sig vilja tala klarspråk, men som en klok kommentar var på redaktionell plats i Göteborgs-Posten, budskapen framstod precis som det motsatta. Om vi nu alla förbereda oss på den hemska tanken att det kan bli krig i vårt land – vad är det vi ska göra då? Ska vi bunkra konserver, köpa spritkök eller bygga skyddsrum? Vad är det makthavarna och krigsplanerarna vill ska ske?

Trängda ryssar kan agera irrationellt
I Moskva skrattar man åt svenskarna, som de menar tydligen fortfarande inte har glömt förnedringen vid Poltava. Samtidigt som det kretsar drönare av okänt ursprung kring många av våra skyddsobjekt. Kartläggning pågår naturligtvis. Och i bakgrunden finns frågetecknen kring vem som sprängde gasledningarna i Östersjön och omöjliggjorde fortsatt gasexport från Ryssland till väst. Det var knappast Putin själv som tog bort en möjlig intäkt. Men om ryssarna känner sig tillräckligt trängda i Östersjön kan de naturligtvis reagera eller agera på ett orimligt sätt. De kommer inte att acceptera ett förnedrande nederlag i Ukraina, men de får naturligtvis inte heller vinna.

Var är satsningen på civilsamhället?
Det märkliga med Tidögängets betoning av hur allvarligt läget är att de själva inte inser hur samhället behöver anpassas till en ny situation. Ska vi temporärt lösa akuta störningar i samhället, där elen fallit bort eller där kommunikationer blockeras, transporterna inte sker som de brukar osv behöver framför allt civilsamhället kliva fram. Samma civilsamhälle som Tidögänget idogt och frenetiskt stryper resurser till i varje budget de lägger. Om Tidögänget verkligen menade allvar med en höjd beredskap på samhällets olika nivåer skulle man tvärtom säkerställa att alla lokala resurser verkligen kan användas och utvecklas. Inte minst folkbildningen, som ju snabbt kan ordna olika kurser. Och de borde också säkerställa att det finns en Plan B för att upprätthålla kommunikation även när mobilnätet eller bankerna har slagits ut, för att ta ett par exempel.

Fler potentiella måltavlor är tydligen målet
Vi har sex måltavlor i Sverige i form av kärnkraftverk. Drönarna som kretsar runt skyddsobjekten skulle lätt kunna sabotera elförsörjningen till eller från Ringhals, Forsmark och Oskarshamn. Och det enda Tidögänget tycks fundera på är hur man så snabbt som möjligt ska få fler potentiella måltavlor på plats, fler kärnkraftverk. Ur skyddssynpunkt och samhällssäkerhetssynpunkt så vore det lämpligaste att ha ett så decentraliserat system som möjligt. Men så tänker inte Tidögänget. De vill ju fortsätta att låtsas som att el från kärnkraftverk kan hålla konkurrenskraftiga priser. Att det inte går utan subventioner som i Storbritannien verkar tydligt. Och nu när alla uppmanas att vara beredda på det värsta av allt – krig, ska staten tydligen förse potentiella fiender med extremt användbara måltavlor. Det går inte att få ihop budskapen. Helt bortsett från att krig aldrig kan kombineras med positiv utveckling.

Logiken bakom handlingsplanen

Ibland behövs en distans till det man ska bedöma, eller en annan synvinkel. Tidöregeringens klimathandlingsplan har kritiserats från olika håll, men det var extra intressant att läsa en krönika i Aktuell Hållbarhet av docenten i retorik, Maria Wolrath Söderberg. Hennes analys av logiken bakom handlingsplanen är en uppfriskande läsning, liksom hennes slutsats att logiken bakom handlingsplanen inte håller måttet. (Länktips se nedan).

Litenhet är inget argument
Logiskt och konsekvent maler Wolrath Söderberg ner de grundpelare Tidöregeringen har valt för sin handlingsplan. Att det inte skulle spela någon roll vad Sverige gör låter som ett eko från förnekare och fördröjare på högerkanten. Så kan naturligtvis alla resonera. De boende i Shanghai eller New Dehli kan hävda att det inte spelar någon roll vad de gör, eftersom resten av Kina respektive Indien står för en större utsläppsandel. Alla kan alltid hävda sin relativa obetydlighet. Argumentet håller inte. Vi måste alla göra vad vi kan, särskilt vi i de rika länderna som orsakat och orsakar mycket av utsläppen.

Den centrala idén 
Wolrath Söderberg uppehåller sig en del vid kärnkraften och konstaterar att den dels fördröjer omställningen, dels blir orimligt dyr. Om vi backar bandet några år är det i synen på kärnkraft som en gemensam lösning på behovet av energi förde samman Tidöpartierna. Det är därför logiskt att hela handlingsplanen formuleras på ett sådant sätt att svaret på alla frågor blir just den kärnkraft partierna vill se på plats senast år 2045. Alla andra delar av handlingsplanen är formulerade för att passa in runt denna centrala idé. Det är också där som logiken blir tydlig; eftersom kärnkraften är den Lösning man ständigt återkommer till anpassas hela handlingsplanen till den tidsplan som kärnkraftens tänkta utbyggnad ger.

Hellre små steg nu än ett stort steg 2045
Det är också därför som långsiktigheten betonas. År 2045 blir nu mycket viktigare än 2030, eftersom ingen ny kärnkraft kommer kunna finnas på plats så snabbt. Således är det ”långsiktighet” Tidöregeringen betonar. En långsiktighet som Wolrath Söderberg elegant avfärdar med en bild av två utsläppskurvor, där den ena innebär katastrofala utsläppsmängder fram till år 2045. Det är inte ”noll” vid 2045 som är det viktiga, betonar hon, utan att ta till vara varje möjlighet att minska alla utsläpp, varje dag.

Mångfald hellre än enfald
Bilden av en enda lösning på ett mångfasetterat problem träder fram. Tidöregeringen har bara ett svar. Trots att ingen vet tidsperspektivet, ingen har en prislapp på satsningen och ingen ännu har löst alla delproblem med kärnkraft. Och samtidigt står industrin redo att byta fot. Nu. Och då behövs järnvägar, kollektivtrafik, energilager, ett mindre sårbart system och många dellösningar som inte lägger alla ägg i samma korg.

Det kommer kritik när det börjar kosta…
Det sorgliga är att värdefulla år går förlorade, tid som kunde användas smartare. Och i skuggorna anas den kritik som säkerligen kommer från SD-hållet när det visar sig att EU:s regelverk leder till straffavgifter för Sverige och till extra dyra utsläppsrätter som vi behöver köpa för att vi inte gjort det vi kunde ha gjort. Just nu accepterar SD att den svenska klimatpolitiken anpassas till EU:s, men när prislappen blir tydlig kommer kritiken från det hållet säkert lyftas fram.

Absolut ingen livsstilsförändring
I botten finns också den grundinställning som Timbro-högern brukar surfa på. ”Omställning” innebär egentligen bara små justeringar av vår livsstil, anser man på den kanten. Det går ju bra att flyga elflyg istället för fossilt flyg, tycks man mena. Livsstilen ska inte påverkas…. ”Vi klarar säkert 2 graders temperaturökning” brukar det heta från Timbro. Som om Rockströms planetära gränser bara är en teori. (Länktips till Kajsa Dovstads artikel i GP om hur enkelt det blir att klara två grader…).

Länktips: Artikel i Aktuell Hållbarhet 29 december https://www.aktuellhallbarhet.se/alla-nyheter/kronika/det-kanske-finns-en-logik-bakom-klimathandlingsplanen-men-i-sa-fall-haller-den-inte/

Krönika av Kajsa Dovstad (Timbro) i GP i september 2023: https://www.gp.se/ledare/gastkolumn/jorden-gar-inte-under-av-klimatkrisen.63896916-be6d-4bf0-b0f6-73af882e3eec