Tag Archives: Politik

Tidögänget har otur, eller…?

Posted on by
Reply

Verkligheten måste kännas besvärlig för Tidöregeringen. Två av de senaste dagarnas händelser belyser detta mycket tydligt. Det ena exemplet handlar om hur feltänkt det är att underordna miljöfrågorna näringslivets behov. Det andra exemplet handlar om hur det fortsatt idoga arbetet att dela in det svenska folket i ”vi-och-dom” undergräver den totalförsvarsambition civilförsvarsministern ger uttryck för. De har inte otur, ministrarna i fråga. De har väl helt enkelt inte gjort rätt analys när de en gång i tiden gav sig in i politiken.

Marknaden vet bäst, eller?
När Tidöregeringen tillträdde lade de ner det självständiga miljödepartementet och satte näringslivs- och energiministern Busch som chef för det departement som också skulle hantera miljö och klimat med Pourmokhtari som minister för dessa frågor. Eftersom de hade haft svaret ”ny kärnkraft” på alla miljö- och klimatfrågor som kommit upp under valrörelsen kändes det säkert rimligt ur deras perspektiv. Men när man tydligt väljer att stimulanser till marknadens aktörer ska vara överordnade det regelverk som kontrollerar samma marknadsaktörer har man inte förstått politikens roll i relation till näringslivet.

Miljödepartementet borde vara överordnat
Det enda rimliga vore att göra precis tvärtom. Att ett miljödepartement under en kunnig miljöminister görs till chef över näringslivsdepartementet. Hur viktigt det är att politiken sätter ramarna för marknadens aktörer har vi kunnat se i närtid när EU nu får in 6 miljoner småförsändelser per dag, till stor del baserat på internethandel med Kina. Eftersom tullfrihet råder för dessa småpaket fylls nu de europeiska hemmen med farliga produkter, som tillverkats utan kontroll av ingående ämnen och utan att det finns något sätt att hålla koll på arbetsvillkoren för arbetarna.

Den eviga tillväxten anses viktigare än att kontrollera marknaden
Den överproduktion och överkonsumtion som följer i kölvattnet på det eviga ropet på ”evig tillväxt” från de partier som vill underställa miljöfrågorna näringslivsperspektivet är den baksida av myntet de aldrig vill tala om. Frihandel innebär tullfrihet och laglig import av sopor till fattiga länder. Cynismen grinar oss alla i ansiktet samtidigt som vi intalas att mer av samma elände är det som behövs.

Det är nästan synd om Bohlin
Ännu mer motsägelsefullt blir det när civilförsvarsminister Bohlin ska få oss alla att upphöra att vara ”extrema individualister” och istället tänka oss ”ett större vi”, som han formulerade det. ”Totalförsvaret är en uppgift för oss alla”, betonade han. Känslan av att tillhöra ett större vi, och att vilja bidra till det gemensammas bästa är inte ett kärnvärde som går att förknippa med den egoism och den sortering i vinnare och förlorare som hela det marknadsbaserade samhället mynnar ut i. Det är nästan så att man tycker synd om Bohlin när han ska försöka få sina sympatisörer att upptäcka att solidaritet, tillit och gemenskap är grundbultar för ett samhälle som håller ihop.

Förakt för engagemang och kunskapssökande
Tidögänget gör vad de kan för att sabotera för civilsamhället, folkbildningen, folkrörelserna och ett levande underifrånperspektiv. I sociala medier målas från högerhåll ständigt bilden upp där kvinnogrupper, minoriteter, fredsrörelsen, miljörörelsen, aktivister och människor med ett starkt engagemang misstänkliggörs och förlöjligas. Att ta ansvar för sin framtid och sin miljö ses som negativt. Att kämpa för framtida generationers villkor misstänkliggörs dagligen i olika sammanhang. När Greta Thunberg var som mest i ropet möttes hon av Åkessons föraktfulla och vetenskapsförnekande åsikter. Det partiets svans fortsätter att håna och förlöjliga de unga människor som vill ta ansvar för framtiden.

Folkrörelser och engagemang byggs underifrån
Det kan vara intressant för Bohlin att fundera på vad som utgör ryggraden i den nuvarande oppositionen. Centerpartiet med sin starka koppling till landsbygdens byalag och folkrörelser. Vänsterpartiet med historiska band till hyresgäströrelsen och en stark sammanhållning bland gruvarbetare och andra grupper som utnyttjats av cyniska profitörer med sin sympatier hos Bohlin och hans parti. Socialdemokraterna med en stor facklig gren, med kopplingar till Folkets Hus, COOP och många andra gemenskaper. Och Miljöpartiet som uppstod som en logisk följd av miljörörelsens och fredsrörelsens framväxt på 70-talet. Alla dessa partier har en självklar koppling till det kollektiva och identitetsskapande ”vi” som Bohlin nu vill frammana och lyfta fram.

Vill Bohlin ta hjälp av antidemokrater?
När SD får genomslag i Tidögängets politik för sin splittrande syn på vem som är svensk kontrasterar det tydligt mot Bohlins önskan att bygga ett ”större vi”. Är det ett ”större dom” han också vill ha? En klyfta som kan utnyttjas av landets fiender till att sprida desinformation och att hjälpa en illasinnad makthavare i ett annat land att påverka demokratiska processer? Tycker Bohlin det är lämpligt att Elon Musk stödjer AfD inför det tyska valet? Är det mer av Putin- och Trumpvänliga auktoritära och antidemokratiska krafter Bohlin vill att Sverige ska samverka med inom EU och NATO? I sitt tal vid Folk och Försvar gjorde Bohlin liknelser med de timmerstockar som han sett flyta förbi sitt köksfönster vid en älv. Kanske har han missförstått innebörden av att definiera sig som stockonservativ.

Splittringen fortsätter
Splittringen i vinnare och förlorare på Tidöregeringens skattepolitik, på avdragsrätten för ROT och RUT och alla andra förmåner för de rika skorrar falskt mot den bild av nedtonad individualism och egoism som Bohlin efterlyser. Och så länge Busch och Pourmokhtari låtsas att Marknaden vet bäst när det gäller samhällsutveckling och extrema vinster till storföretagen och blundar för miljöpåverkan kommer vi fortsätta att förvärra klimatkrisen och flera andra kriser. Ordet rättvisa kan Tidögänget inte stava till.

Länktips: Bohlins tal på Folk och Försvar: https://www.youtube.com/watch?v=j7f6fcVf43c

Något om igenkännande och klarspråk

Posted on by
Reply

När man rör sig ute i julhandeln, på spårvagnen eller i någon av alla dessa köer som vi svenskar gärna bildar kan man slås av hur till synes olika liv människor kan leva. Alla bär på en tanke, alla har en idé om vart de är på väg. Med rätt stor sannolikhet handlar de flesta tankarna om sådant som ska hända den närmaste timmen eller det närmaste dygnet och troligen inte lika ofta på hur livet ska bli ut om fem eller tio år. Detta påverkar troligen att vi har så svårt att ta tag i de långsiktiga frågorna.

Bekräftelsen är viktig
Människor som möts och samtalar söker varandras blickar och får på så sätt bekräftelse. Kanske handlar det om att bekräfta en känsla, en glädje eller en ilska. Mer sällan handlar bekräftelsen om svaret på en specifik fråga. Igenkännandet tycks vara en viktig komponent i våra sociala liv, som också kan ha betydelse för hur vi väljer att agera i samband med valrörelser.

Förenklade budskap går hem
Eliten, vare sig det är den ekonomiska, akademiska eller politiska eliten, har ofta svårt att hitta det där igenkännandet, som gör att folk känner sig bekräftade. Det är lättare för Trump, Farage och LePen att få sympatisörer eftersom de medvetet kan förenkla budskapen och distansera sig från den position traditionella politiker väljer att inta. Både det kortsiktiga perspektivet och dimensionen av igenkännande är sådant dessa personer utnyttjar för att samla stöd.

”Den personen vill jag ta en fika med”
Det finns artister och influencers som når stora grupper. Ibland för att de har något extra, ibland är det mer otydligt för mig vad publiken uppskattar. Men jag tror att det är en kombination av beundran och igenkännande (”det där skulle kunna vara jag eller min kompis….”) som spelar roll för personens genomslag i opinionen. Någon att ta en fika med.

Igenkännande och förtroende
Så vilken typ av relation vill vi ha till våra representanter som ska besluta åt oss på olika nivåer? De politiker som ger ”politikersvar” eller ett slags icke-svar på journalisters frågor går nog inte alls hem. Viktigare är nog igenkännandet, att det som politikern formulerar är något som hade kunnat sägas av mig själv eller mina vänner. Samtidigt som våra förtroendevalda i varje situation måste signalera att de är värda det förtroende de önskar få. Det vill säga att de kan ta ansvar och hantera komplicerade frågor på ett klokt sätt. Man vill kunna lita på den man ger ett förtroende.

Mer klarspråk och ibland förklara hur svåra avvägningar det kan vara
Att Trump och andra får stort förtroende från vissa väljare hänger samman med hur klyftorna ökar och hur den traditionella politiken inte har lyckats hantera de problem som dominerar i opinionen. Istället för att ge icke-svar på viktiga frågor tror jag det skulle vara mycket bättre om våra politiker talade klarspråk. Att ekonomisk utveckling inte handlar om att några få eller vissa grupper ska vinna och att andra grupper eller flertalet ska förlora. Att tillväxten så som den har definierats och drivits fram under de senaste decennierna inte kan fortsätta vara ledstjärnan för budgetar på olika nivåer. Att det är hög tid att vända utvecklingen och erkänna vad som blivit fel. Korrigera tidigare misstag och hålla sig till fakta, vetenskap och sanning. Och också ibland problematisera och förklara att en viss fråga kräver en delikat avvägning för att vara och uppfattas att vara rättvis över tid.

Man kan hoppas.

Läst: Rädda landet ─ om hur demokratin kan ersättas med något annat

Posted on by
2

Redan 2022 kom avslöjandet från tidningen Dagens ETC att Sverigedemokraterna i det fördolda driver det som brukar kallas trollfabriker i syfte att påverka och driva opinion. Eigil Söderin, som skrev om detta i tidningen har nu tagit ett rejält grepp kring SD:s hela framväxt, deras strategier, agerande (öppet och fördolt) och vad det har lett till. Hans bok heter Rädda Landet och kan på ett plan sägas utgöra den ”vitbok” SD har lovat att komma med. Eigil Söderin går steg för steg igenom hur SD:s ledarskikt har agerat för att flytta fram positionerna och få debatten och de politiska åtgärderna dit man vill. Boken är mastig och full av detaljer och det känns som att ha läst ett par hundra jobbiga tidningsartiklar på rad. Samtidigt är det ju precis detta som har hänt, som boken beskriver. Några av de tankespår som läsningen skapat för min del ska jag försöka skriva ner här. Jag kan inte sammanfatta hela boken, bara rekommendera att läsa den för att förstå bredden och djupet av det hot SD utgör mot vårt öppna samhälle.

Här är det HUR-fokus
Som den minnesgode kan erinra sig skrev jag nyligen om en annan bok, Angreppet, som också tar sig an fenomenet SD. Skillnaden ligger i att Angreppet beskriver VAD partiet gör, medan Rädda Landet snarare beskriver HUR partiet har gått till väga på en nivå som närmast kan beskrivas som en slags manual för hur en auktoritär rörelse ska växa och tränga undan demokratin.

Nästa bok borde handla om alla runt omkring som backar upp SD
Det som bland annat blir tydligt i Eigil Söderins bok är hur olika aktörer bidrar till helheten. Många plattformar leds av SD, men i vegetationen runt dem finns även Bulletin, Fokus och andra högerorienterade medier, påfallande ofta med kopplingar till fossilbranschen och Timbro. Nathan Hamelberg skriver i en recension av boken i GP (se länktips nedan) att han saknar motkrafterna. Varför verkar motståndarna så tagna på sängen?

Vad innebär ”demokrati” för partierna?
Ett svar på den frågan handlar om spelreglerna. Är man ett politiskt parti i ett demokratiskt land räknar andra partier med att alla respekterar de demokratiska spelreglerna och värdesätter att medborgarna har faktisk möjlighet att bilda sig en egen uppfattning av alternativen baserat på korrekt information. Allt det har SD kullkastat med sitt förakt för fakta, vetenskap och oliktänkande. På det sätt påminner de om Trump. Det vore faktiskt ett intressant grepp att i någon partipolitisk djupintervju eller debatt få partierna att beskriva vad de egentligen menar med demokrati och hur demokratin präglar deras egna interna partiarbete. Man borde låta Svenska Akademiens ledamöter (Åsa Wikforss..?) möta partiföreträdarna och få dessa att precisera sin demokratisyn. Får man ens ha ordet demokrat i sitt partinamn om man har som idé att försvaga och ersätta demokratin med något annat?

Några som har en roll i utvecklingen går delvis under radarn 
Ett namn som dyker upp flera gånger i boken är Chang Frick. Han nämns i olika roller på sidorna 27, 109 och 150 i boken och man inser att hans roll har skiftat genom åren. Han tycks röra sig bekvämt i och utanför SD:s partistruktur. Eigil Söderin nämner Jörgen Huitfeldt på ett sådant sätt i sin bok att det kan vara klokt att vara skeptisk till honom och på Fricks Wikipedia-sida ser jag att Huitfeldt uttalat sig positivt om Chang Frick. Summan alla pusselbitar i Rädda Landet som handlar om Frick får mig att nämna hans namn här.

PM Nilssons roll i framväxten av Tidö-samarbetet borde nämnas
Och mot bakgrund av allt som står i boken om honom blir det ännu märkligare att SVT:s Politikbyrån nyligen ägnade ett helt program åt att låta nämnde Frick, tillsammans med Timbro-VD:n PM Nilsson och en tidigare Timbro-anställd spekulera i ett SD utan Åkesson. PM Nilsson var under sin tid på Dagens Industri en av de som tydligast drev på för att de borgerliga skulle omfamna SD i ett regeringsalternativ. Och Timbros agenda ska jag kanske ägna en särskild bloggtext åt. De är till stor del finansierade av de krafter som vill förvilla och fördröja kring klimatfrågans lösning. Och Timbro driver egna trollfabriker. Nästa steg för SVT blir väl att ta in Pavel Gamov som ”Rysslandskännare” i ett program. (Googla om ni inte vet vem han är).

Högersvängen
Rädda Landet visar SD:s framgångar och mindre av bakslagen. Alla satsningar har naturligtvis inte lyckats. Men det är illa nog att så mycket av SD:s problemformulering har fått göra avtryck i debatten och även satt ramarna för Tidö-regeringen. Ett kortare avsnitt i boken beskriver också den kantring som SVT:s Agenda-redaktion har stått för. På sidan 153 återges hur tidigare medarbetaren Christian Catomeris lämnade Agenda i protest mot den högersväng programmet gjort. Mitt intryck är att även de debattämnen som SVT använder i sina partidebatter utgår från en världsbild, där Tidögängets rangordning har företräde.

Flyktingförläggningar och Almedals-mordet
Skrämmande är i boken de tydliga samband som finns mellan SD:s politiska agenda och de terrordåd och mord som aktivister ägnar sig åt. Det är kanske framför allt flyktingförläggningar som sätts i brand och det är mordet 2022 i Almedalen på Ing-Marie Wieselgren som gör störst intryck. Våldet och uppmuntran till våld ligger hela tiden under ytan och kan när som helst vara användbart enligt den logik som de auktoritära krafterna använder. Boken har inte med den senaste lilla twisten, där skärpta straff mot personer som har samröre med gängkriminella enligt SD:s motion ska kunna dömas, samtidigt som Åkesson umgås just med en gängkriminell på sitt eget bröllop. Att Åkessons umgängeskretsar inkluderar just sådana personer som borde leda till han själv straffas hårt är ju en ironisk detalj, som ett rakryggat Public Service hade kunnat göra något av, även på nyhetsplats. Men man ingår väl i det rädda landet.

Jargongen finns kvar
Det som sker under radarn och kontakter som tas vid sidan av rampljuset är kanske bokens största tillgång. Hur kontakter odlas mellan Trumps anhängare och SD liksom mellan olika höger- och ytterhögerpartier i Europa för att hitta framkomliga vägar. Plus att jargongen i korridorerna tycks vara densamma som när partiet bildades. Det skämtas friskt om judar och andra minoriteter. Och den s.k. ”nolltoleransen” används som ett slags skyltfönster för att utåt sett signalera att man tar tag i rasismen. Ränderna går inte ur. Eller som någon citeras i boken på sidan 146: ”Det finns något mycket obehagligt i partiet.” Ett uttalande som mycket väl sammanfattar intrycket av hela boken.

SD löser inga problem, de bygger motsättningar
Det vi måste ta till oss är att SD aldrig vill lösa problem, deras uppgift tycks vara att förstärka motsättningar och skapa en ohållbar situation i samhället så att den enda lösningen som återstår är att med polis, militär och undantagslagar upprätthålla ordningen. Så etableras den auktoritära stat SD drömmer om. Vi andra måste hålla emot.

Länktips: Recension i Göteborgs-Posten av boken: https://www.gp.se/kultur/litteratur/litteraturrecension/recension-radda-landet-av-eigil-soderin.3d03d647-0cd6-4ed3-a683-80c93892f4c9

Länktips: https://christerowe.se/2024/09/nr1112-last-angreppet-av-peter-gustavsson-las-den/

Några intryck efter läsning av ”Vad ska vi ha samhället till?”

Posted on by
Reply

Birger Schlaugs bok ”Vad ska vi ha samhället till?” kom för fyra år sedan. Jag läste den nyligen och tänkte dela med mig av några intryck. Birger Schlaug var med när Miljöpartiet bildades av Per Gahrton och efter Per tog han hand om språkrörsrollen under två vändor. Under Birger Schlaugs ledning kom Miljöpartiet in i Riksdagen för första gången 1988.

Uppvaknandet på 70-talet
Min bild är att det sedan 70-talet fanns en alternativrörelse i Sverige, med visioner om en annan samhällsutveckling. Den tog sig uttryck i ”gröna vågen”, då det blev naturligt att söka sig till landsbygden, odla själv, leva enklare och inte känna sig inlåst i den traditionella konsument- och arbetstagarrollen. En del av denna alternativrörelse sammanföll med en annan syn på kvinnans roll i hemmet och i samhället. Det var en tid av uppvaknande för många och en tid av ställningstagande för något annat.

Fundametalister och realister
Etablissemanget gjorde vad de kunde för att marginalisera Birger Schlaug och hans gelikar. De togs inte på allvar. Samtidigt fanns det en växande grupp väljare och medborgare som oroades av gifterna i maten och alla orättvisor som hängde ihop med hur samhället var organiserat. I det politiska arbetet växte så småningom två tankar fram. De brukade kallas fundamentalister och realister. Förenklat handlade det om att tydligt opponera sig mot dominerande fenomen i samtiden eller att stegvis och i förhandlingar åstadkomma förändringar. När jag läser Birger Schlaugs bok förstår jag att han egentligen aldrig har lämnat barrikaderna. Han vill tydligt beskriva hur det ser ut i världen och vad som behöver göras.

Så mycket går fortfarande i fel riktning
På ett plan är det naturligtvis befriande att någon beskriver dagens samhälle och den utveckling vi ser på ett klargörande sätt. Boken betar av flertalet bekymmersamma områden. Och man kan känna otåligheten mellan raderna, att det går för långsamt och ibland åt fel håll. Vi bör ta ansvar för världen på ett tydligare sätt, driva utvecklingen snabbare i rätt riktning. Det är ju så mycket som är helt uppåt väggarna idag.

Det gäller att få medhåll
Samtidigt måste en politisk rörelse, för att bli någon att räkna med, få följare och medlemmar som vill samma sak. Och det är väl där analysen drar åt olika håll för dagens miljöpartister och de idealister som startade partiet. Bara för att det är sant och rätt går det kanske inte att få gehör för en idé. Och utan stöd händer ingenting. Ett par decennier med främlingsfientlig idéspridning har gett SD ett stöd på cirka 20 procent av väljarna. Det är således mycket enklare att få gehör för förenklingar och skuldbeläggning än motsatsen. Deprimerande, egentligen.

En summering eller sammanställning 
Men åter till Birger Schlaugs bok. Själv formulerar han ett syfte i förordet, att den kan ses som en sammanställning för det han stått och ännu står för. Samtidigt betonar han att han skrivit boken som fristående debattör eftersom han lämnat Miljöpartiet. Som jämförelse kan man ju tänka sig att om Fredrik Reinfeldt eller Alf Svensson i det offentliga drivit en avvikande politik jämfört med sina respektive efterföljare hade de också tvingats välja mellan att tystna eller lämna sina partier. Det brukar bli så att f.d. partiledare avstår från att kliva in i debatten. De tystnar. Framför allt för att det inte ska bli oklart vem som egentligen företräder partiet.

Tappa inte bort den övergripande riktningen
Birger Schlaugs fristående roll i debatten gör att boken kan fungera som en påminnelse om den kompasskurs, som varje individ som sympatiserar med en hållbar utveckling behöver ha i minnet för att inte tappa riktningen. Även om kompromissandet i dagspolitiken kan upplevas som nödvändigt för att få till stånd små förändringar i rätt riktning, får man inte tappa bort vilken samhällsutveckling som är målet. På så sätt utgör Birger Schlaugs bok en bra påminnelse om vad som faktiskt är avgörande att förändra om utvecklingen ska kunna kallas hållbar. Både på individ- och systemnivå.

Det är intressant att få veta att IMF tänkt sig en annan kontroll
Det finns avsnitt i boken, där jag personligen hade uttryckt mig på ett annat sätt eller valt en annan tyngdpunkt. Och eftersom boken skrevs före Ukraina-kriget, före NATO-inträdet och före Tidö-regeringen saknas det givetvis några aktuella pusselbitar. Men det är ändå många delar som hinns med i boken. Viktigt tycker jag är avsnittet om hur pengar skapas ur tomma intet. Och att inte ens Internationella Valutafondens förslag om att kräva att bankerna har täckning för sina utlåningar fick något gensvar i den allmänna debatten. (Se intressant länktips nedan).

De multipla hoten och civilsamhällets roll
Det som hade varit intressant är kanske också ett utförligare resonemang kring de planetära gränserna som sätter ramar för livet på jorden och de multipla kriser som mänskligheten står inför, hur processerna kring klimat, ekonomi, resurser, biologisk mångfald, livsmedelsförsörjning och kemikaliespridningen pågår för fullt samtidigt och hur vi bäst garderar oss för dessa effekter. Och hur civilsamhället måste rustas och byggas inkluderande och bottom-up på ett klokt sätt för att ge oss en chans att hantera kommande kriser. Och då också fundera rejält på vad som räknas som ”vi”. Vem ska räknas till ”oss”?

Grader av fake news förpestar det offentliga samtalet
Men boken är lättläst och språket ledigt, tycker jag. Det är lätt att följa tankegångarna och på många områden sätter han fingret på rätt problem. Det blir otydligt, som han påpekar i boken, när små framsteg beskrivs som avgörande eller positiva. Svårigheten ligger naturligtvis i att beskriva olika fenomen och förändringar på ett sätt som folk kan känna igen sig i. Lögner och överdrifter, olika nivåer av fake news, har fått fäste i det offentliga samtalet och det krävs mycket av journalisterna att på rätt sätt ifrågasätta de påståenden som vissa politiker strör omkring sig. (Men det är ju också därför som väl insatta miljö- och klimatjournalister inte får intervjua nuvarande miljöminister Pourmokhtari).

Den stora bristen med majoritetsval borde diskuteras mer
När jag kollar Birger Schlaugs egna hemsida ser jag hur han ofta kommenterar det amerikanska valet och Jill Stein, som kandiderar för Green Party i USA. Hon nämns ju aldrig i media i Sverige, troligen för att hon inte har en chans att vinna ens någon delstat. Men som ett exempel på hur märklig USA:s demokrati är kunde det ju vara på sin plats att peka på att olika politiska idéer inte har någon reell chans att göra sig hörda i valen till presidentposten, till senaten eller till representanthuset. Enstaka ”oberoende” kandidater kommer in parlamentet, men majoritetsvalen speglar ju inte den verkliga folkopinionen. Vilket kan leda till resignation och att intresset för samhällsutveckling stagnerar.

Dynamiken behövs för att få spänst i argumentationen
Elin Wägner måste också nämnas. Birger Schlaugs bok har ett citat från Elin Wägner vid varje kapitel. Även Elin Wägner hade en hel del klokt att säga. Det som blir mitt bestående intryck av läsningen av boken är att det behövs fria röster och en dynamik i opinionsbildningen. Vi behöver samtala och lyssna till varandras perspektiv. I alla fall om de bygger på verkliga fakta och en seriös tanke att bygga något bättre.

Länktips: IMF och förslag att kräva täckning av bankerna: https://sv.wikipedia.org/wiki/Chicago_Plan_Revisited

Vad säger f.d. partiledare till sina barn och barnbarn?

Posted on by
Reply

Jag har just läst ut Birger Schlaugs bok ”Vad ska vi ha samhället till?” från 2020. Tanken är att summera några intryck från boken och försöka bidra till den samhällsdebatt som numera tycks ha så svårt att ta plats. Men först en annan reflexion. Jag får återkomma till bokens innehåll.

Från alternativrörelse till parti som tar ansvar
Birger Schlaug var med och bildade Miljöpartiet, tog över efter Per Gahrton som språkrör och lotsade partiet in i Riksdagen 1988 och såg till att Miljöpartiet kunde återkomma till Riksdagen 1994. I takt med att Miljöpartiet blev mindre av en alternativrörelse och mer likt övriga partier i Riksdagen återkom Birger Schlaug i olika sammanhang med kritik, som till slut ledde till att han uppmanades att lämna Miljöpartiet. Min förmodan är att dåvarande språkrör ville ha arbetsro och inte ständigt utmanas i debatten av en person, som kunde uppfattas som talesperson för partiet.

Före-dettingar tas inte till vara
Det är intressant hur politiken på nationell nivå inte klarar att ta till vara erfarenheter och ”varumärken” från tidigare partiföreträdare. Hur snabbt de blir ”före dettingar” och helst bli helt osynliga i debatten. Vi ser det tydligt i fråga om den borgerliga Alliansen som framgångsrikt skapade en gemensam plattform som vann valen 2006 och 2010 med Fredrik Reinfeldt som statsminister. Idag hör man ingen moderat politiker nämna Reinfeldt, trots att partiet på hans tid var mer framgångsrikt än idag. Intressant var också hur Reinfeldt plockade in Carl Bildt i sin regering, något som delvis motbevisar min tanke att politikers erfarenheter inte tas tillvara.

Stora skillnader i framtoning och betoning av vad som är viktigt
En annan politiker som helt försvunnit är Jan Björklund, folkpartisten, som satte sina barn i pant på löftet att aldrig samarbeta med Sverigedemokraterna. Han höll sitt löfte, men partiet svängde och tycker numera att det är bäst för Sverige att SD sätter agendan för utvecklingen. Hur det ser ut bland kristdemokraterna har jag ingen aning om. Den gamle Alf Svensson, som ledde partiet i decennier tycks i alla fall ha ganska lite gemensamt med Ebba Busch i hur politikens form och innehåll ska presenteras. Att vara kristen kanske förlåter det mesta, men nog är det märkligt.

Partiet eller personen ─ exemplet Schyman
I Vänsterpartiet har profilerna sett lite olika ut. Gudrun Schyman höll en hög profil och lockade säkert en och annan väljare med sin tydliga retorik, men sedan startade hon ett annat parti och försökte till och med starta ett tredje parti på till EU-valet, i syfte att fånga upp väljare som vill göra mer kring klimatfrågan. I avvägningen mellan ledarens och rörelsens betydelse för ett partis framgångar tycks Schyman ha en övertro på sin egen betydelse. Jonas Sjöstedt fortsätter å andra sidan att verka i sitt parti, nu i EU.

Tidsandan sätter ramarna
Utveckling av samhället sker inte i ett vakuum och politikens spelregler handlar om att formulera en attraktiv politik, som väljarna kan attraheras av. Till ganska stor del handlar detta om att positionera sig i relation till övriga partier. Även tidsandan spelar roll, liksom opinioner. Inom varje parti behöver det normalt finnas en dynamik, som fångar upp skilda riktningar. På 70-talet dominerade engagemanget för olika orättvisor i opinionen. Det var Vietnamkriget, apartheid, gröna-vågen-tänkande och protester mot snabba rivningar i städerna. Motståndet mot kärnkraft var så kompakt att alla tre folkomröstningsalternativen handlade om att fasa ut kärnkraften, olika snabbt. (Hur det gick vet vi).

Det behövs en inre dynamik i varje sund rörelse
Eftersom samhällsutveckling kräver ett visst mått av förutseende och planering ─ att framtiden är annorlunda är det enda vi vet ─ behöver det finnas ett utrymme inom partierna för en diskussion om hur lösningarna kan se ut och paketeras för att få genomslag. Och ett utrymme för diskussion om vilken väg som är bäst att gå. När jag läser Birger Schlaugs bok inser jag att det kan vara svårt att föra en sådan debatt i offentligheten. Det kan av utomstående uppfattas som en större splittring än det egentligen är. Å andra sidan är det viktigt att på olika sätt skapa en känsla av delaktighet hos aktiva partimedlemmar. Toppstyrning kan vara effektivt sett ur partiledningens perspektiv, men kan vara förödande för engagemanget och känslan delaktighet.

Ett modigt programförslag bortom dagspolitikens fällor
Tänk om det fanns lite modiga redaktioner på Public Service, som vågade släppa det dagspolitiska perspektivet och det traditionella sättet att kommentera politiken och istället ta ett tjugoårigt perspektiv på utvecklingen. Hur vill vi att samhället ska fungera om tjugo år och vilka vägar dit ser vi? Och våga intervjua tidigare partiföreträdare, som skulle kunna få tänka högt. Utan att fastna i dagspolitikens taktiserande.

Vad säger de till sina barn och barnbarn?
Det hade varit spännande att höra en diskussion mellan några av de politiker som var aktiva för 35 år sedan och deras tankar om framtiden. Kanske Mona Sahlin, Olle Johansson, Bengt Westerberg och varför inte Birger Schlaug. De skulle ju också riskfritt kunna erkänna vad de gjorde för felbedömningar när de stod i politikens centrum. Jag tror det hade varit befriande att ta del av erfarna politikers syn på framtiden, där de slipper representera sitt parti och slipper vara taktiska. Vad säger de till sina barn och barnbarn? Vilken samhällsutveckling vill de se?


Vem ska göra vad i klimatfrågan?

Posted on by
4

Klimatfrågan engagerar många, men det som är väldigt oklart är vem som egentligen ska göra vad. Hur ska rollerna fördelas så att mänskligheten, vi i Sverige och de vi känner och står nära lyckas vända utvecklingen i tid? Man kan välja att engagera sig politiskt, man kan välja att ställa krav på sig själv och sina närmaste, sina vänner och bekanta. Man kan påverka på jobbet och man kan bli aktiv eller passiv medlem i en förening, där klimatfrågan är aktuell. Det går att skriva insändare, att prata med sina grannar, att sopsortera, ta cykeln istället för bilen och känna sig som en del av lösningen. Men vem håller egentligen ihop alla ansträngningar? Hur ser den stora planen ut? FN-chefen försöker säkert använda sin plattform och sin auktoritet. Men hur ser ut egentligen? Vem är det som ska göra vad?

Alla andra är alltid fler
Sverige står (förenklat) för en tusendel av världens befolkning och en procent av CO2-utsläppen. Den globala lösningen ligger således hos någon annan. Om vi lyckas eller inte gör ingen skillnad, kan man resonera. Och det gör klimatfördröjare och förnekare hela tiden. De pekar på ”nån annan”. Och alla andra kan ju göra detsamma. Ingen individ eller samhälle kan pekas ut som ensamt ansvarig för det som pågår. Var och en kan alltid peka på de resterande miljarderna människor och hävda att det just de gör inte spelar någon roll för helheten.

Risk för fortsatt överkonsumtion
För att komma ur denna låsning behöver var och en känna att de deltar på rättvisa villkor i en förändringsresa. Om några köper sig fördelar på andras bekostnad tappar utvecklingsprocessen i trovärdighet. Många av högersidans argument syftar till behålla mycket av den livsstil som folk har vant sig vid. CCS-tekniken, där det handlar om att samla in och lagra koldioxid erbjuder en sådan koppling. ”Om nu CO2 är så farligt, så kan vi väl samla in den och lagra den och köra på som vanligt….” tycks resonemanget vara. Snarlikt är det med de märkliga satsningarna på storskaliga kärnkraftverk. Signalen handlar om att erbjuda överanvändning av energi och fortsätta att överanvända energi och att producera fel slags produkter genom att låtsas att kontrollerade nukleära processer skulle vara en framtidsteknik för jordens alla länder. Fast det säger man inte. Det ska bara vara en lösning för oss i Sverige, inte för de cirka 170 länder som inte har tillgång till, ekonomi för, kompetens och intresse för världens farligaste energislag. Så just den tekniken handlar bara om svenskarnas livsstil, inte om en global lösning.

EU-valet visar att det finns intresse för gemensamma lösningar
Så vem ska egentligen göra vad för att världen ska hitta en snabb väg till en rättvis klimatomställning? Politiker i demokratierna väljs av medborgare och det gör det svårt att bli vald på det som kan uppfattas som försämringar av livskvaliteten. Ett intressant undantag utgörs av valet till EU, där nog många passar på att ge sin röst åt personer som på något sätt kan skapa en rimlig balans och rättvisa inom EU 27 – området. Om samma regler gäller i alla 27 länderna och samma importregler gäller för import från länder utanför EU uppstår en slags rättvisa inom EU som en konsekvens av EU:s lagstiftning. Bekymret är att allt detta tar tid och att tiden för att klara av Parisavtalets åtaganden krymper. Men miljö- och klimatfrågan tycks få fler röster i EU-valet än nationellt.

Rika länder måste visa vägen och ge FN verktyg
Det vi i rika västländer kan göra är att gå före och investera i teknologier och i smarta lösningar som resten av världen kan kopiera och följa. Om vi visar att det går och att det är rimligt billigt och leder till större lokal och global rättvisa och avspänning ökar chansen att fler länder följer i våra fotspår. Då kan vi också med rätta ställa krav på andra länder att följa efter. Och vi ger FN något att samla länder kring.

Opinionsbildning
Det behövs opinionsbildning på olika nivåer. Folk som säger hur det egentligen ser ut och som får genomslag för dessa budskap. Det behövs också en levande och sansad debatt om vilka åtgärder som är rimliga på kort och lång sikt. Medierna och specifikt sociala medier fungerar dåligt för att utgöra en plattform för neutrala, faktabaserade diskussioner om för- och nackdelar med olika slags åtgärder. Vi behöver kanske fler medborgarråd och vägledande processer, där ”vanligt folk” får sätta sig in i frågorna och komma med förslag. Vi behöver säkerligen mer av sanning och mindre av fake news i rapporteringen, särskilt nu då AI tar allt mer plats.

Vi behöver en proaktiv industri
Industrin måste inse att deras roll är att vara proaktiva. Svälja det beska pillret med förluster i bokföringen, när fossila lösningar behöver avvecklas i förtid, personal med ”fel” kompetens inte kan vara kvar osv. Vi behöver modiga företagsledare som tar täten och visar att det går. Att de vill vara med på en omställning och inte enbart bromsa för att krama ur de sista vinstkronorna ur en förlegad teknik. Tjänstesektorn behöver utvecklas. Och produkters kvalitet bli högre för ökad livslängd osv.

Farligt med vinnare och förlorare
Ju längre vi dröjer att åtgärda klimatfrågan, desto mer sannolikt kommer auktoritära lösningar bli svaret. Den frihet som marknaden och marknadens förkämpar erbjuder sorterar människor i vinnare och förlorare. Förebilderna måste bygga på att vi alla vinner på sikt när alla klarar klimatfrågans utmaningar. En uppdelning i vinnare och förlorare innebär en farlig samhällsutveckling med grogrund för auktoritära krafter.

Järnvägen och det eftersatta underhållet

Posted on by
3

”Järnvägars!” kunde min far säga när något gick åt pipsvängen. Det var ett kraftuttryck som egentligen var ett uttryck som i ögonblicket väjde undan för det dåförtiden illa sedda bruket av svordomen ”jävlar”. Det ansågs inte acceptabelt att svära och då blev omskrivningar vanliga.

Underhåll är inte underhållande nog
Jag kommer att tänka på detta kraftuttryck när jag läser om den svenska järnvägen i en artikel i DN. (Länktips se nedan). Och hur förbenat illa olika inblandade och ansvariga har skött förvaltningen och utvecklingen av en central resurs i vårt samhälle. Det är som om det aldrig skulle behövas ett rejält underhåll, som det för evig tid skulle räcka att städa undan lite skräp och putsa på ytan. Decennier av fel prioriteringar har lett till ett situation för den svenska järnvägen som är helt oacceptabel. Skulden för detta fördelas på ett antal olika beslutsfattare, men det allra viktigaste är att makthavarna gör de omprioriteringar som är nödvändiga. Även om underhåll inte är underhållande för dagens publik.

Fyra olika nyttor
Det som är avgörande enligt mitt sätt att se frågan är att vi gör en generell ompositionering på många områden i samhället. Det finns all anledning att hitta en helt ny balans mellan olika nyttor i samhället. Individens nytta, företagens (och ägarnas) nytta, samhällets nytta för att finansiera driften och framtidens nytta för att bygga ett hållbart samhälle, alla dessa nyttor behöver tillfredsställas. Men det behöver ske i en ny kontext och i en förståelse för hur vi bäst förvaltar våra gemensamma resurser på det sätt som Gro Harlem Brundtland formulerade redan på 80-talet, när de första internationella konferenserna om en hållbar utveckling genomfördes och ledde till tydliga ställningstaganden.

Marknaden är bra på vissa saker, men inte på helheten
Det DN-artikeln så tydligt visar är att marknadstänket, med vinstjakt i olika enheter, leder till suboptimeringar som inte är till fördel för helheten. När järnvägen i Sverige skulle konkurrensutsättas var det utifrån tanken att det var ineffektivt med monopol och att konkurrens på operatörssidan skulle gynna både dessa företag och konsumenterna. Det man missade grovt var att järnvägen inte är som vilken affärsverksamhet som helst. Det är på ett fåtal linjer som beläggning och turtäthet kan ge rimliga ekonomiska överskott, medan det stora fördelen är att järnvägen faktiskt finns och kan användas i stora delar landet, både för gods- och persontrafik.

Just-in-time och annat har varit viktigast
Den allmänna utvecklingen av konsumtionsmönstren och tidspress, just-in-time-lager och liknande byggde på korta ledtider och planerbarhet, något som i sin tur gjorde godstransporter på järnväg ointressanta för många företag. Istället blev lastbilstransporter och i vissa fall containertransporter via stora fartyg den viktigaste lösningen. Järnvägens otillgänglighet och krav på omlastningar gjorde att den tappade kunder på godssidan.

Politiken har lyssnat på lobbyister och tidsandan
Att både borgerliga och socialdemokratiska regeringar har låtit detta fortgå handlar rimligen om att man lyssnat på företagens lobbyister och inte sett någon opinionsmässig fördel av att satsa på järnvägen. Järnvägen har sett som föråldrad och som en kollektivistisk lösning, som rimmat illa med den individuella tidsströmning som rått under lång tid. Bilen har stått för frihet och bussar har på flexibelt sätt kunnat fylla vissa transportbehov när bilen inte har fungerat. Det har inte funnits någon politisk ”uppsida” med att gynna järnvägen. Underhåll och osynliga installationer ska ju ”bara göras” och är inget som får rubriker i sociala medier annat ’än när de inte fungerar. Det är som med nykterhet. Det blir bara rubriker när alkoholen skapar problem, inte när alkoholismen förhindras. De osynliga åtgärderna förblir osynliga och blir sällan till opinionsmässiga fördelar.

En ny innebörd av ”uppskattning”
Excelkalkylerna i finansdepartementet behöver kompletteras med en analys ur ett långsiktigt perspektiv. Vi behöver en långtidsminister som tar hand om avvägningen mellan de intressen som dagspolitiken inte hinner eller inte klarar att väga samman på ett klokt sätt. Och media behöver bli bättre på att förklara hur allt hänger samman. Att vi alla förlorar om vi inte tar hand om våra gemensamma resurser, vårdar dem, utvecklar och uppskattar det som ska uppskattas. Uppskattning borde förresten också tolkas som att tillföra nya skatteresurser till något som behöver detta. Dags att uppskatta järnvägen som den värdefulla resurs den är.

Länktips: https://www.dn.se/ekonomi/jarnvagen-vittrar-sonder-mitt-framfor-vara-ogon/

Några frågor att ställa till Åkesson

Posted on by
2

Varför ställer ingen journalist tydliga frågor till Åkesson? Sedan TV4:s Kalla Fakta-avslöjande om SD:s dolda konton på sociala medier, deras trollfabrik, och att den ”oberoende” nyhetskanalen ”Riks” i själva verket agerar som en integrerad del av SD:s kommunikationsavdelning står det klart att Åkesson inte ser på den tredje statsmakten som andra partier. Det tycks som att SD ser på media som en del av ”fienden” och att de föraktar systemet med fristående, oberoende och granskande medier.

Här är några frågor som borde ställas
”Vad är SD:s officiella syn på medias granskande roll i relation till regering, myndigheter och riksdag? (Och hur skiljer den sig från den inofficiella, som kommit till uttryck i svallvågorna efter Kalla Fakta-programmet).”
”Med de svepande beskrivningar som ni i SD använder får man intrycket att du och ditt parti inte ser oberoende granskning av den politiska makten som något positivt. Stämmer detta?”
”Är det SD:s åsikt att media är fienden?”
”Vilka är det som ingår i klägget som du talar om?”
”Om du skulle bli minister skulle du därmed inte acceptera att bli granskad? Hur ska granskningen i så fall gå till enligt dig?”
”Hur ser SD på det flerpartisystem vår demokrati bygger på?”
”Är det negativt för samhället att olika åsikter får komma till tals och att debatten förs på saklig grund och utifrån olika värderingar?”
”Hur kommer det sig att ni använder förtalskampanjer, hot och hat för att tysta meningsmotståndare? Har ni inga sakpolitiska argument att använda?”
”Vilka slutsatser har ni dragit och vilka åtgärder har ni vidtagit internt på ”Riks”-kanalen när den mycket omfattande kampanjen mot Annie Lööf, som Riks drev, bidrog till mordet 2022 i Almedalen på Ing-Marie Wieselgren?”
”För några år sedan uttryckte din partikollega Jomshof ungefär att ni anpassar er taktik till rådande situation på mediaområdet eftersom Sverige ännu inte är som Ungern? Stämmer det att ni egentligen vill begränsa mediers möjlighet att verka i Sverige? Vad innebär det för er syn på demokrati? Anser SD att vi har för mycket demokrati idag i Sverige?”

SD saboterar det öppna samhället
Det finns många frågor som aldrig ställs till SD eftersom journalister antingen blir så paffa över de påståenden som Åkesson och SD för fram, eller alternativt inte vågar ställa för att inte riskera kritik gällande särbehandling eller liknande…
Kalla Fakta-avslöjandet visade tydligt att SD utan att tveka använder sig av dolda metoder och ”fuskmetoder” som skadar tilliten till och förståelsen för det offentliga samtalet. När man inte vet vem som är avsändare för vilka budskap, när åsikter och fakta blandas ihop och när olika krafter agerar i det fördolda för att manipulera debatten och för att skrämma motståndare till tystnad osv saboteras det öppna demokratiska samhället. Vi vet att Ryssland har intresse av att destabilisera Sverige och att skapa oklarhet kring de vägval som vårt land står inför. Varför får SD hålla på och undergräva förtroendet för det demokratiska systemet?

Undantagstillstånd
Motivet för SD tycks vara att skapa oro, att minska tilliten generellt i samhället, att skrämma väljarna och att bygga upp motsättningar som i sin tur kan utgöra grund för insättandet av andra maktmedel. Åkesson återkommer ofta till till talet om undantagstillstånd. Han vill skapa en situation som möjliggör andra maktmedel än de gängse. Han har ju sett hur andra länder går till väga för att ta steg bort från demokratin i en auktoritär riktning.

Det rimliga är att ”det vänsterliberala klägget”, dvs de sju övriga partierna, vägrar debattera med SD så länge SD vägrar acceptera de demokratiska spelreglerna för hur opinionsbildning och debatt ska gå till. Det är inte OK att ett av åtta partier fuskar och spelar efter egna regler.

Var är konspirationen?

Posted on by
1

Inför EU-valet den 9 juni genomför SVT intervjuer med åtta partiers toppkandidater. Under cirka 30 minuter hinns tre ämnen med och därutöver några korta frågor. Den 3 juni var det SD:s Charlie Weimers tur att intervjuas. Anders Holmberg och Camilla Kvartoft började med en fråga som är naturlig i kölvattnet på Kalla Fakta-avslöjandet av SD:s anonyma konton.

En sak i EU, något annat på hemmaplan
Journalisterna konstaterade att SD:s representanter i EU-parlamentet ställt sig bakom förslaget att förbjuda information från politiska partier, om den sker anonymt. Detta ställdes i kontrast mot SD:s egna agerande i Sverige, där just anonyma konton har varit en tydlig metod för att få ut budskap. Weimers gjorde vad han kunde för att bagatellisera och förminska frågan, han pekade på vad socialdemokraterna ägnat sig åt och lyckades kanske ge svar på frågorna som i alla fall gjorde SD-anhängare nöjda. Något riktigt bra svar på frågorna fick vi inte. I Sverige tänker SD fortsätta med sina metoder.

Var och när pågår konspirationen?
Den fråga som hade varit allra mest intressant att ställa ställdes aldrig. Åkesson hävdade ju i sitt motangrepp, sitt ”tal till nationen”, att det pågår en ”vänsterliberal konspiration” mot SD. Att det egentligen är SD som är offer i den här soppan. Frågan som borde ha ställts är: ”Beskriv så att vi andra förstår: hur går den här konspirationen till, var och när konspirerar vem med vem, hur ser listan på inbjudna ut och varför har vi på SVT aldrig blivit inbjudna att delta i denna konspiration som ni säger pågår? Vilka är det som utgör klägget?” Det finns ju ingen konspiration, allt är ju bara ett försök av SD och Åkesson att blanda bort korten och att framställa SD som den som det tyckas synd om.

Hemlighetsmakeriet
Kalla Fakta-programmet visade ju tydligt att kommunikationsavdelningen inom SD är mycket medveten om vad som inte får bli allmänt känt. Det var noga att vissa dörrar hölls stängda när det fanns besökare i lokalen. Det var otroligt viktigt att PC-datorer inte kunde komma i orätta händer så att innehållet på datorerna skulle kunna läcka ut till ”fel” personer osv. Man är väldigt medvetna om hur hemlighetsmakeriet behöver upprätthållas. Och när allt avslöjas går partiet till motangrepp. Det är i själva verket SD som är offer i hela historien, är berättelsen man vill få ut.

Det hade kunnat bli tydligare hur falska SD är
Holmberg och Kvartoft lyckades inte fullt ut få Weimers att fastna i det utlagda frågegarnet. Trots att de hade väldigt goda förutsättningar att göra något bra av SD:s dubbla agendor och falska påståenden. Det finns en länk till programmet nedan. Själv orkade jag inte se mer än en mindre del.

180 angrepp på Annie Lööf
En annan fråga som hänger kvar för min del när det gäller SD och deras metoder är hur det kommer sig att den ansvarige för Youtube-kanalen Riks, Dick Erixon, aldrig har ställts till svars för den serie av våldsinspirerande inslag, 180 stycken enligt den uppgift jag har, som Riks lagt ut med huvudsakligt innehåll att misskreditera, angripa och hota Annie Lööf medan hon var partiledare och tydligt stod upp mot SD. Särskilt allvarligt är Erixons agerande mot bakgrund av det tragiska som hände i Almedalen sommaren 2022, då Ing-Marie Wieselgren knivhöggs till döds.

Ska inte Erixon ställas till svars för sin roll?
Rättsligt är det kanske svårt att bevisa sambandet mellan propagandan och dådet, men moraliskt och för det allmänpolitiska klimatet i landet hade det varit bra med ett klarläggande av vilken skuld Dick Erixon, snart EU-parlamentariker, hade för att sabotera det öppna demokratiska samhälle och den debatt som på ett tydligt sätt illustreras av Almedalsveckan i Visby. De auktoritära längtar efter undantagstillstånd och kaos och gör vad de kan för att underblåsa verkliga och påhittade konflikter. Ska vi bara blunda och bortse från vilken roll Erixons agerande hade för utvecklingen? Eller ska han ställas till svars på något sätt?

Vad vill SD med forskningen?
I utfrågningen av Weimers klipptes uttalanden av Erixon in, där den senare gjorde vad han kunde för att förminska och förlöjliga klimathotet. Även det temat hade Anders Holmberg och Camilla Kvartoft kunnat göra mera av. De hade kunnat ställa tusentals forskare och vetenskapliga, mätbara, underlag mot Erixons åsikt att det inte stämmer och ställt frågor om hur SD egentligen ser på vetenskapen? Behöver vi över huvud taget forskning om ingen ska bry sig om vad forskarna säger? Är det SD:s mål att hålla allmänheten okunnig om vad vetenskapen säger? Är det därför folkbildningen skärs ner? Är kunskap farlig enligt SD? Varför i så fall? Att populism är enklare att få gehör för när mottagaren är okunnig är självklart. Motsatsförhållandet mellan vetenskap och populism hade kunnat bli tydlig i intervjun. Åsikter har inte samma värde som vetenskap, hur mycket än Tidögänget försöker påstå detta.

Jag såg inte klart programmet med Weimers. Jag hoppas att många genomskådar partiets agenda.

Länktips: https://www.svtplay.se/video/KxgL7b5/eu-val-2024-utfragningen/charlie-weimers-sverigedemokraterna

Lyssnat: B-M Mattsson i en podd om USAs demokrati

Posted on by
Reply

Britt-Marie Mattsson är en senior journalist på Göteborgs-Posten som länge har bevakat USA. Hon medverkar i ett poddavsnitt från Medier och Demokrati (se länktips nedan) som jag lyssnat på. Hon beskriver flera av de problem USA:s demokrati har att hantera sedan Trump på allvar tog plats på den politiska scenen och fortfarande gör anspråk på att få dominera.

Fox News saknade moralisk kompass
På en knapp timme hinner Britt-Marie Mattsson berätta mycket om det amerikanska valsystemet och hur flera medier i USA hellre kryddade sin rapportering med Trumps falsarier än rakryggat tog avstånd från de lögner Trump spred. Men också hur medierna, framför allt Fox News, numera justerat sin rapportering en aning efter att domstolsutslag kostat dem ansenliga belopp. Money talks. Lite sorgligt, kan jag tycka är att det är pengarna, intäkterna från ”klicken” respektive böteskostnaderna som styr hur Fox och andra agerar, inte någon slags journalistisk princip om att ge publiken sanningsenlig information på ett korrekt sätt.

Man måste vara rik i USA för att bli politiker
Några saker saknar jag i det Britt-Marie Mattsson beskriver. Dels hur hela det politiska fältet på flera nivåer är beroende av ett starkt ekonomiskt stöd. Det är näst intill omöjligt att bedriva en valkampanj utan att vara rik eller att locka starka ekonomiska intressen att backa upp en viss politiker. Och ska rika personer, särskilt företagsledare, investera i en kampanj vill de naturligtvis ha något i retur. Systemet blir på så sätt halv- eller helkorrupt, eftersom företag på så sätt ”köper sig” politiker i kongressen eller till guvernörs- eller presidentposter. Det är en handfull unga kvinnor som lyckats ta sig till representanthuset, men de utgör undantag. Mest känd är väl Alexandra Ocacio-Cortez. (Se artikel i länklistan nedan).

Nikki Haley försvann  ─  för gott?
Jag saknar också ett par ord om det republikanska partiet, hur det har kidnappats av Trump och hans likar och att partiet inte tycks förmå hitta något sätt att lösgöra sig från denna högerpopulistiska gren av partiet, som Trump personifierar. Det hade också kunnat vara intressant att höra hur Britt-Marie Mattsson ser på hur Nikki Haleys kampanj ändå delvis lyckades fånga den del av det republikanska partiet som inte står ut med Trumps lögner och överdrifter. Och hur medierna i USA förhåller sig till Nikki Haley. Är hon fortfarande intressant eller är hon ”förbrukad” sedan hon förlorat dragkampen med Trump om att bli nominerad till att vara republikanernas presidentkandidat? Och hur ser medierna i USA på de politiker som försöker gå i Trumps fotspår? Det hade också varit intressant att höra mer om.

NATO och ”Trump nr 2”
Hur ser det ut framåt? Kommer ”Trump nummer 2” att vara ännu mer extrem eller vilken riktning tar högerpopulismen och nationalismen? Särskilt mot bakgrund av den roll USA spelar i NATO, som Britt-Marie Matsson berör, hade detta varit intressant att höra mer om. Särskilt som många i Sverige har kopplat NATO-inträdet till en ökad trygghet, en trygghet som kanske inte finns kvar om Trump eller en Trump-kopia vinner ett presidentval. Kommer NATO att kunna fortsätta att spela en roll i försvaret av demokratin om USA slår in på en linje, där de demokratiska institutionerna tappar i betydelse och utrymmet för den fria pressen minskar?

Hur klarar sig medierna i det nya landskapet?
Det kunde också ha varit intressant att höra om CNN, CBS och de andra stora TV-bolagen och nyhetsförmedlarna. Klarar de att finnas kvar i det nya medielandskap som växer fram, där sociala medier spelar en allt större roll? Och när traditionell annonsfinansiering inte längre håller bolagen flytande? Finns det någon som talar om Public Service i USA? Man skulle ju kunna tänka sig att någon i USA hört hur BBC fungerar i Storbritannien och inser att det finns ett värde i att förmedla någorlunda korrekt information och riktigt nyhetsflöde i dessa orostider. Det spelar ju bara USA:s fiender i händerna om allmänheten vilseleds. Ska Putin vinna mot USA genom desinformation?

Meningsmotståndare och media får inte ses som fiender
Ska jag nämna något av det värdefulla Britt-Marie Mattsson förmedlade så var det väl bilden av den tunna is som demokratin utgör. Den är skör, demokratin, precis som nattgammal is och det gäller att gå försiktigt fram. Hon nämnde också flera gånger hur Trump beskrev journalister som sina och sina väljares fiender. Där satte hon fingret på en avgörande fråga. Om meningsmotståndare och journalister beskrivs som fiender, som ska bekämpas finns ju ingen tolerans kvar för andras åsikter. Respekten för olika åsikter och rätten att framföra dem är hörnstenar i demokratin. Möjligen hade Britt-Marie Mattsson kunnat utveckla de tankarna ytterligare, hellre än att fastna i detaljerna om hur lite folk det var när Trump svors in som president 2017. Om redaktionen bakom podden spelat in 2 timmar och klippt ihop det viktigaste av det som sades hade kanske innehållet sett lite annorlunda ut. Bara ett tips….

Länktips: Medier och demokrati poddavsnitt. https://medierochdemokrati.lindholmen.se/sites/default/files/2024-04/podd-britt-marie-mattsson.mp3

Länktips: Artikel om Alexandra Ocacio-Cortez: https://www.etc.se/utrikes/alexandria-ocasio-cortez-det-haer-handlar-om-att-ha-en-enad-front-mot-fascismen