Tag Archives: Media

Mediadrev och det tysta samhället

Posted on by
Reply

Det verkar som om många av de politiska besluten hamnar i en tidsloop som inte fungerar. Det blir bråttom, det blir fel, det blir krishantering, det blir medial indignation, det blir twitterstorm och allt landar i ett mediadrev så fort något blir fel. Medias logik styr plötsligt över all annan logik. Är det bra för demokratin?

Drevets mål och drivkrafter
Jag tänker inte bara på Mehmet Kaplans avgång eller turbulensen i Miljöpartiet. Men händelserna de senaste dagarna illustrerar hur kedjan ser ut.  Det som börjar med frågor kring en viss händelse växer till kritik, till ifrågasättanden av omdöme och person och kan därefter tangera personförföljelse och suga in andra i förloppet – ”borde inte du som ansvarig ha känt till att…”. Skuldfrågan kletar av sig och följs av halvt uttalade krav på ansvarstagande, helst avgång, och helst i direktsändning. ”Borde ni inte ha reagerat?” ”När ska du ta ditt ansvar?” (Och avgå). Det som driver drevet är den uppmärksamhet som medierna kan få när de ”lyckas”.

I kölvattnet: intolerans och fördomar
Medierna vet att publiken, tittare och läsare, har kort minne. Man håller liv i sitt drev när det väl har börjat gå. Makthavarnas agendor tvingas till anpassning. Krishantering och att vara tillgänglig för att svara på frågor prioriteras. Drevet går före allt annat och skapar en förväntan om nya avslöjanden, motsägelsefulla budskap eller felsägningar, som kan förstärka processen. Mediernas intervjuer och direktsändningar hamnar i centrum av uppmärksamheten. Dreven gör plats för hat, hot och lynchmobbar på sociala medier. Polariseringen i samhället förstärks, fördomar blir sanningar och förenklade slutsatser sprids.

Stärker eller försvagar dreven demokratin?
På några få minuter eller timmar kan ett livslångt engagemang och en karriär vara slut. Frågan är om det är så här vi vill att medierna fullgör sin granskande uppgift. Stärker det demokratin att ministrar avsätts genom mediadrev?

Barriärer ger en diffus bild
Sakfrågan – Kaplan och hans val av umgänge, hans uttalanden och hans roll som minister i Sveriges regering – väcker frågor. Den mediala bilden av honom är diffus. Han har inte förmått tränga igenom de barriärer som finns och som medias urval av reportage och artiklar till stor del styr. Medierna väljer ju vilka uttalanden, pressmeddelanden och nyheter som släpps igenom.

Drevet fungerade för att Kaplan inte hade en förankrad position att hänvisa till
Om han har uttalat sig i de känsliga frågorna kring kurdernas och armeniernas relation till Turkiet och till den turkiska befolkningen har dessa uttalanden i alla fall inte kommunicerats tydligt. Hade han fått positionera sig som nybliven minister kring dessa svåra frågor, hade kanske drevet aldrig ägt rum. Vilket i sin tur visar på komplexiteten i och svagheten med den mediala logiken.

Hoten mot konstnärer och författare är ett hot mot samhället
Hur nyhetsvärdering går till kan illustreras av att SVT mig veterligt inte lyfte fram en rapport häromdagen från Myndigheten för kulturanalys, som beskriver att var tredje författare och konstnär någon gång drabbats av hot, skadegörelse och motsvarande. (Se länk nedan). Samhället blir något helt annat när konstnärer och författare inte längre känner sig fria att uttrycka vad de vill.

Faran med det tysta samhället
Det finns starka krafter idag i Europa, i Polen, i Ungern och vissa röster även i Sverige, som vill politisera kultursfären. Nyligen tyckte en ledarskribent, Ivar Arpi, på Svenska Dagbladet att artister ska låta bli att uttala sig i komplexa frågor. Skuggorna från de sämsta decennierna på 1900-talet reser sig. Genom att vilja tysta opinionsbildare bidrar Arpi till ett samhällsklimat där hot och våld brer ut sig på bekostnad av det intelligenta och empatiska samtalet. Det är inte genom att stärka maktelitens tolkningsförsprång – genom tillgång till officiella kanaler – som vi stärker demokratin och legitimiteten för våra folkvalda. Det är inte det tysta samhället som minskar spänningarna i förorterna. Vi ser hur Donald Trump surfar på ilskan mot ”Washington”. Den som inte blir lyssnad till tar lätt till andra medel.

Uppesittarnatt i Frankrike
En annan företeelse som  svenska medier ännu så länge inte lyft fram är de folkliga samlingarna i Paris, som kallas Nuit Debout, ungefär ”Uppesittarnatt”.  I flera städer samlas människor på nätterna för att, huvudsakligen, fredligt mötas och gemensamt uttrycka sin besvikelse över hur samhället ser ut. Man sänder live radio och TV och har ingen tydlig politisk förankring. Det rör sig snarare om en gräsrotsrörelse, som snabbt spridit sig till ett 60-tal franska städer. På Knut Stålbergs tid hade vi redan sett flera reportage i STV. Nu är det tyst frånsett en artikel av Bo-Inge Andersson på SVT:s hemsida. (Se länktips nedan). Förmodligen gör redaktionen analysen att ingen svensk minister kan eller behöver uttala sig till frågan, det finns inget politiskt drev i förlängningen, alltså är frågan ointressant. Som exempel på vad som händer när människor upplever att demokratin inte fungerar är Nuit Debout ganska illustrativt.

Länktips:

http://www.kulturanalys.se/aktuellt/ny-rapport-om-hot-trakasserier-och-vald-mot-konstnarer-och-forfattare/

http://www.svt.se/nyheter/utrikes/frankrike-ny-protestrorelse-forbryllar-de-styrande

Kloka kunder driver utvecklingen

Posted on by
Reply

Att hjälpa företag att vara kloka företag har blivit en bransch i sig. Tidsbristen i slimmade organisationer skapar utrymme för tillrättalagd informationsöverföring. När företagets egna anställda inte hinner omvärldsbevaka och uppdatera sig köper man färdiga informationspaket, ibland kryddade med någon workshop, som ska hjälpa företaget att tillämpa den nya insikten. Delvis gör jag själv samma prioritering, något som tar emot att erkänna. Men generellt ägnas alldeles för lite uppmärksamhet åt det som verkligen har potential att förändra näringslivets inriktning.

Det räcker inte att företagen blir uppdaterade
Det räcker inte att företagen blir duktigare på att ta till vara människors unika kompetens, att hantera integrationsfrågor, att förstå och ta till vara den nyaste tekniken, att förstå i vilken riktning samhället och teknikutvecklingen är på väg. Visst är det lockande med nya appar, självkörande fordon, uppkopplade virtuella nät av solcellsägare, print-on-demand-skrivare i 3D osv. Det behöver vi ha koll på och förstå konsekvenser av och möjligheter med. Men det räcker inte.

Förverkligande
Den stora förändringen ligger någon annanstans. I miljoner och miljarder människors behov och förväntningar. Drömmer de om en billig cheeseburger ska de kanske få den. Men särskilt hållbart är det inte. Drömmer de om ett liv utan bomber och krig, om en framtid för sina barn är det inte mer än rimligt att de får chans att leva så. Drömmer de om att få följa sin inre kompass och utveckla sina förmågor på något område ska de kunna få utbildning och försörjning baserat på kunskap och färdigheter. Önskar de att mänskligheten slutar upp med att se vårt klot som en sopstation och istället kopierar de naturliga kretsloppen är det inte mer än rimligt att det är en sådan utveckling var och en ska kunna stödja.

Informationsflödet blockerar kunskap
Paradoxen finns i informationssamhället. Internet och alla de möjligheter till informationsutbyte och kontakter som internet gett upphov till har snarast blockerat verklig kunskapsspridning. Kvalitet underordnas kvantitet. Antalet följare och tittare är avgörande. Logiken leder till sensationsfokus och korta budskap. Den fria pressen attackeras av samordnade sabotörer. Dunkla krafter använder internet för ryktesspridning och desinformation. Kaoset brer ut sig och informationsrevolutionen som internet och alla tjänster skulle kunna utveckla till något positivt håller på att kväva demokratin så som vi lärt oss att uppskatta den.

Kloka kunder kan vända utvecklingen
Företagen erbjuds kurser för att göra sina företag smartare, mer uppdaterade och konkurrensfähiga. Men det stora behovet finns hos de presumtiva kunderna. Det är efterfrågan på kloka, kretsloppsanpassade produkter och tjänster som avgör vad som produceras och blir lönsamt. Det är i samspelet mellan väl avvägda behov, synliggjord multipel nytta och vinst ur mer än ekonomiskt perspektiv som blir avgörande.

Nära istället för tära
Det som behövs är att rätt produkter efterfrågas, så att företag med mer än den egna kortsiktiga vinsten i sikte ges fördelar på bekostnad av de företag som tär på resurserna. Näringslivet måste leva upp till sitt namn och ge sig själva och hela samhället näring.

Om kunskapen som förlorare

Posted on by
Reply

Agnes Wold är en professor som gärna syns i debatten och som ofta går emot den gängse uppfattningen i en del frågor. Immunförsvaret och vår överanvändning av bakteriedödande handrengöringsmedel är en fråga hon gjort sig känd inom.
Häromdagen var hon med i SVT:s ”Min Sanning”. På en punkt tycker jag att hon tänker fel. En liten utvikning, bara:

Tankefel om alkoholen
Något märkligt pekade hon på att en promille alkohol i bröstmjölken till bebisar inte kan vara skadlig. Hon borde inse att det inte är barnets fysiska förmåga att hantera mycket små alkoholmängder som är problemet. Det är alkoholförtäringens indirekta påverkan på familjesituationen som är den avgörande risken. Alkoholen ökar risken för konflikter mellan föräldrarna, försämrar deras omdömesbildning och förmåga att snabbt och korrekt ta hand om sitt barn. Det borde en klok person som Agnes Wold inse.

Åsidosatt kunskap
Men egentligen var det en helt annan tanke som växte fram när jag lyssnade på Agnes Wold. Hur åsidosatt kunskap och bildning har blivit till förmån för tyckande och paketering. Vem som påstår något, hur det framförs och hur många som stödjer ett påstående har blivit viktigare än att basera påståenden på fakta, på forskning eller på gemensam kunskapsgrund. Vi ser det hela tiden. Reklamen och politikens optimeringsperspektiv har förskjutit tyngdpunkten i den allmänna debatten. Parallella sanningar lever sida vid sida. Och i jakten på finansiering sänker högskolorna kraven.

Utveckling
Under andra hälften av 1900-talet växte välståndet i takt med växelvis utveckling av teknik, teknologi och ekonomi. Det sambandet är inte lika tydligt längre. Den ekonomiska utvecklingen är i genomsnitt god, men med stora variationer på individnivå. Överutnyttjandet av billig energi och billiga råvaror och arbetskraft har bromsats in. Många, både i Sverige och utomlands, befinner sig i en pressad situation och samhällets resursfördelning upplevs som orättvis, särskilt som fler förväntas dela på den orättvist fördelade kakan. Bilden av ett välmående samhälle känner långt ifrån alla igen sig i. De utan valmöjligheter lockas av enkla förklaringar, skuldbelägganden och lösningar.

Inflytande, vinst och känslor går före fakta
Även i vetenskapliga kretsar finns det parallella sanningar. Teorier står emot varandra. Sambandet mellan rökning och cancer var länge en olöst fråga. Starka ekonomiska intressen finansierar forskning och kan ge sig själva ett stort inflytande. Oljeindustrin har länge bromsat en utveckling, där sambandet mellan klimatförändring och människans användning av fossila bränslen behövde uppmärksammas. Årtionden har gått förlorade. Starka vinstintressen fördröjde en snabb omställning. Det finns även gemensamma frågeställningar där känslomässiga argument ställs mot varandra. Är det mest synd om vargarna eller om de fårägare som vargen river fåren för?

Trump
I USA har det gått så långt att man nu har en republikansk toppkandidat till presidentposten, som titt som tätt yttrar ett förakt för forskningen och skickligt spelar på olika opinioner för att få medhåll. Det är inte sakliga argument som bär honom framåt, det är bilden av en självsäker ledare med enkla lösningar som är i fokus. Hans raka budskap är att bygga en gigantisk mur mot Mexico, så att ”vi håller invandrarna och terroristerna borta”. Han spelar på känsloområdet mellan rädsla och trygghet och framstår som den ende ”sanningssägaren” som tydligt utmanar  etablissemanget. I fler länder ser vi samma sak, inte minst i Europa.

Bildning och kunskap är på reträtt
Ett exempel på hur kunskap inte längre är det primära är det som Dick Harrison, känd historiker och universitetslärare, beskriver som den högre utbildningens förfall. (Länktips se nedan). I dagens SvD redogör han för hur de ekonomiska styrmedlen helt har tagit över i universitetsvärlden. Det är inte kunskaperna och lärandet som är centralt, utan genomströmningen av antalet studenter. Utvecklingen är förödande för en liten kunskapsberoende nation som Sverige om hans beskrivning stämmer generellt.

Tidningar och media har bytt inriktning
Tidningsmän och personligheter som Herbert Tingsten och Torgny Segerstedt har ersatts av aktivist-journalister. Den tidigare chefredaktören för GT använde tidningens genomslag för att tvinga fram en kostsam och i praktiken onödig folkomröstning i en redan avgjord fråga. Tidningens agerande förstärkte inte tilltron till demokratin. Vi ser också i (a)sociala medier hur mängder av tyckare överträffar varandra i onyanserade påhopp och påståenden. Hat och hot präglar många inlägg. Det finns inte längre ett tydligt kunskapsideal i den allmänna debatten, dvs en strävan att hitta rätt i sakfrågorna. I stället är det nu åsikterna som nu har ett egenvärde. Nyanser, kvalitet och grundvärderingar förloras i jakten på högröstat medhåll.

Reaktioner
Idag handlar även nyhetsrapporteringen om hur reaktionerna blev på olika utspel, inte om förslagen löser samhällsproblemen i fråga. Kommentatorer kommenterar varandra och sina intryck, snarare än sakfrågorna. Det dröjer inte länge förrän vi får twitteromröstningar under TV-nyheterna. ”Håller du med om redaktionens bedömning?” Twittra ”Gilla” till …. Debatten och demokratin tycks vara på väg att förvandlas till en ständigt pågående idolkampanj.

(Om du gillar detta inlägg, dela det…… 😉
Obs ironi.

Länktips: http://www.svd.se/dick-harrison-hogre-utbildning-ar-ett-haveri/om/debatt

Vi måste säga mer ja än nej

Posted on by
7

I de europeiska länderna finns idag snarlika politiska rörelser, som på olika sätt fångar upp ett missnöje hos en stor andel av befolkningen. Framgångsreceptet tycks handla om ett budskap bestående av en lagom mix av återupprättande av en nationell stolthet, förenkling av problem och lösningar – dvs populism, kopplat till en tydlig misstro mot EU, mot nationella makthavare och mot media toppat med en mer eller mindre tydlig främlingsfientlighet.

Säger folken mer nej än ja när de röstar?
I Ungern tog regeringspartiet Fidesz chansen att låta landet glida in i en postdemokratisk tid. Och märkligt nog kan Fidesz hävda att man står för en medelväg eftersom högerradikala Jobbik står för en ännu mer hårdför politik. Något liknande sker nu i Polen, ett betydligt större EU-land. I Grekland får det öppet rasistiska Gyllene Gryning ett starkt stöd, samtidigt som vänsterpartiet Syriza fått väljarnas förtroende att få ordning på landets trassliga ekonomi. I Spanien har vänsterpartiet Podemos fått en vågmästarroll i parlamentet och i skrivande stund är det osäkert hur regeringsbildningen ska gå till. Växande separatistiska krafter i Baskien och Katalonien sätter fingret på legitimitetsfrågorna – om människor inte känner sig representerade av de folkvalda väljer de förändring.

Den ekonomiska utvecklingen är en orsak till legitimitetsproblemen
I Storbritannien finns exempel på både separatistiska strömningar med det i Skottland dominerande Scottish National Party, samtidigt som den konservativa London-regeringen utmanas i sin EU-hållning av populistiska UKIP. I Frankrike talas det på fullt allvar om en möjlig seger för Nationella frontens Marine Le Pen i det kommande presidentvalet. Partiet är kritiskt till både EU och invandring och försöker bredda sin bas på ett sätt som påminner om hur Danskt Folkeparti och det norska Fremskridtspartiet fått ett allt större inflytande i våra grannländer. I Finland sitter Sannfinländarna i regeringen. I nästan varje land finns en politisk rörelse som ifrågasätter EU och den utveckling vi sett i Europa sedan murens fall. Är det möjligen så att hela EU-projektet, som skapades för att omöjliggöra ytterligare ett storkrig på europeisk mark, måste göras om eller i alla fall kompletteras för att få den legitimitet som tycks saknas? Är fördelningen av tillväxten i ekonomin den verkliga orsaken till problemen?

Information och desinformation ökar, helhetsbilden går förlorad
Det är ett problem att traditionella medier försvagas samtidigt som vi ser tendenser till ett ökande kunskapsförakt kompletterat med (a)sociala mediers genomslag för hat- och hotkampanjer. När nyhetsförmedlingen inte längre får resurser och heller inte får behålla sitt oberoende, när domstolsväsendet politiseras och när en pajas som Trump tros kunna bli president i USA riskerar våra demokratiska institutioner och system att försvagas. Det finns en underliggande ton hos flera av de politiska krafterna i Europa att när de väl får makten ska samhället förändras.

Partiernas bas är inte tillräcklig för demokratisk utveckling
Det är inte bara Le Pens skyddsgarde DPS som ger känslan av att hotet mot demokratin handlar om maktutövning. När hus och skolbyggnader bränns ner av aktivister efter att adresserna publicerats på nätet har argumentationen övergått i sabotagehandling. Samhällsvärden går förlorade. Samtidigt går något annat förlorat. bland annat känslan av ett samhälle där gemensamma värderingar och tillit får utgöra grunden för våra beslut i det stora och det lilla. Det är viktigare än någonsin att skapa lokala sammanhang, där människor gemensamt kan forma framtiden. Som komplement till de politiska partierna och för att konstruktivt ta till vara varje människas möjlighet i helheten. Mer ja än nej.

Länktips. Hittade senare idag en bloggtext av Kenny Genborg, (idag på Business Region Göteborg, tidigare på GP) där han ur sitt perspektiv belyser medias dilemma och hur gränsen mellan fakta och reklam blir allt mer otydlig… Läs http://kennygenborg.com/sa-fick-vi-in-goteborg-i-the-economist/

Den orättvisa rättvisan

Posted on by
Reply

Legitimiteten hos makthavarna handlar till stor del om i vilken utsträckning rättsskipningen och de rättsvårdande instanserna uppfattas som rättvisa. Likabehandling och respekt för lagar och grundläggande mänskliga rättigheter är fundament för den rättssäkra staten. Korruption, maktmissbruk och att tillskansa sig ekonomiska eller andra fördelar är sådant som bryter ner det samhälle som vi uppfattar som schysst och rättvist. I ett givande lunchsamtal (Tack, Einar och Dan) häromdagen kom de orwellska begreppen upp – krig är fred, frihet är slaveri, sanning är lögn…

Orättvisan
”Nu lämnar vi över ärendet till Rättvisan”. Polisen, åklagarmyndigheten, domstolen, fångvården… rättsmaskineriet består av flera oberoende resurser, som alla förväntas säkra rättssäkerheten, samtidigt som brott ska beivras ”bortom allt rimligt tvivel”. Kontrasten ger en glimt av Orwells 1984 när ett av EU:s medlemsländer sätter in taggtråd, tårgas och vattenkanoner mot flyktingar från krigets fasor i Syrien. Rättsapparaten används för att cementera orättvisan. Flyktingstatus ger inte längre skydd. EU:s yttre gräns anses viktigare att försvara än att leva upp till humanitära och sedan länge överenskomna internationella regler. Rättvisan blir orättvisans verktyg.

Har folk glömt sin historia?
Refugees welcome, står det på perrongerna där tåg rullar in i flera europeiska städer. Men i Torneå bildar finländare en mänsklig mur för att förhindra flyktingar att söka skydd i deras land. Ändå är det bara 70 år sedan de finska krigsbarnen skickades till Sverige för att skyddas från kriget mot dåvarande Sovjetunionen. Så kort är tydligen minnet. För att inte tala om alla ungrare som flydde 1956 och hamnade i Sverige och andra länder. Har alla ungrare glömt hur det känns att fly? Hur tänker man?

Obalans mellan faktabaserad kunskap och allmänt tyckande
Kunskap och fördom är två andra begrepp som glider omkring i dagens märkliga mediavärld. Rykten, halvsanningar och direkt falska påståenden jämställs med forskning och beprövad sanning. Korta, lösklippta politikercitat hanteras tendensiöst av de media som tror att indignation och upprördhet är den bästa grunden för opinionsbildning. Kommentarsflödena på sociala medier fylls av hat, hot och elakheter. Tyckandet jämställs med faktabaserad vetenskap. T.o.m. forskare går ibland över gränsen och använder sin titel till att ha åsikter och att driva opinion långt utanför sin akademiska plattform. Anonymiteten och tillgängligheten – alla har plötsligt en megafon – förstärker obalansen mellan det faktabaserade, professionella journalistiska arbetet och det tyckande som vem som helst kan ägna sig åt, undertecknad inräknad. Hur skulle samhället se ut när ingen press eller etermedia längre finns kvar i en oberoende granskande roll? Vill vi det?

Utveckla samhället
Syrienkonflikten är en extrem situation, som måste hanteras av Europas ledare. Det duger inte att vifta bort konsekvenserna av fem års krig med tal om att ”försvara EU:s yttre gräns” eller att ”hjälpa flyktingarna på plats”. (Det finns ingen plats kvar att vara på). Vi behöver ett ledarskap på EU-nivå som visar att fred och rättvisa fortfarande betyder något. Det är för att leda och samverka med andra vi väljer dem. De har vårt uppdrag att utveckla samhället och göra det bättre rustat att hantera framtidens utmaningar.
Gör det, då!

Vart är tredje statsmakten på väg?

Posted on by
Reply

Professor Göran Svensson summerar i SvD den 22 mars ett antal typiska exempel på brister i det journalistiska arbetet, brister som gröper ur förtroendet för yrkeskåren och på sikt även för media generellt. Ännu är förtroendet för SVT och SR relativt högt, men i takt med att medievanor ändras och i takt med att information kan spridas på många sätt blir frågan om kvalitetsambitioner hos redaktioner allt angelägnare. (Länk till SvD se nedan).

En lång lista på felaktig journalistik
Det Göran Svensson räknar upp som exempel på arbetssätt som borde undvikas är i det närmaste en katalog över vad en god journalistik inte borde ägna sig åt. Tyvärr känns listan bara alltför välbekant. Lösryckta citat, missvisande rubriker, vinklade perspektiv, opartiskhet satt på undantag, fördjupning som får stå tillbaka för sensationspotential, en önskan att få makthavare att säga ”fel”, ledande frågor, bristande självkritik, en strävan att maximera publik snarare än att sträva efter en så sann bild som möjligt och flera andra exempel listas i artikeln.

Skillnader ?
Det Göran Svensson inte tar upp är medias kris. Hur neddragningar av redaktioner och en vikande annonsmarknad påverkat traditionella medier och skapat mindre utrymme för genomarbetning och faktakontroll. Framför allt de medier som agerar på en marknad måste ju hela tiden säkra sin egen framtid genom att generera intäkter. Det hade varit intressant om artikeln hade belyst skillnader hos licensfinansierade public service-medier och konkurrensutsatta medier. Arbetar dessa journalister på olika sätt?

Nyhetsurval
Jag skrev nyligen om Uppdrag Granskning och deras reportage från Grums kommun, som mycket väl kan etiketteras enligt flera av Göran Svenssons exempel på kvalitetsbrister. (Länk se nedan). Men man kan också rent generellt fundera över nyhetsurval i Aktuellt och Rapport. Om nu världen står inför några av mänsklighetens mest allvarliga hot sedan vår civilisation utvecklades kanske det hade varit rimligt att regelbundet och på nyhetsplats ge utrymme för politiker, forskare, näringsliv och organisationer som har viktiga budskap kring den dramatiska förändringen av världens ekosystemen, sambanden mellan energianvändning och klimatförändring, kemikaliefrågan, tillståndet i haven, dricksvattenresurserna osv osv. Kanske inte varje dag, men regelbundet. En viktig global fråga varje vecka det hade varit minst sagt rimligt.

Hoten som vi måste hantera
Sanningsrelativismen, detta att allting kan beskrivas som olika mycket sant beroende på utgångspunkt, är naturligtvis ett hot mot demokratin. När utbildningssystemet börjar slira på vad som är sant eller inte kring Förintelsen eller andra grundbultar i vår historieskrivning riskerar vi att allt i förlängningen kan ifrågasättas. Till slut blir allt en fråga om tyckande och om makt över det fria tänkandet. Näthatarna och de hot som följer i deras spår bidrar tyvärr till att det fria ordet försvagas, och i förlängningen hotas vår demokratis fundament. Det är därför det är så viktigt att den granskande tredje statsmakten fungerar.

Länktips: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/svensk-journalistik-lider-av-systemfel_4412667.svd
Om Uppdrag Granskning och Grums: http://christerowe.se/2015/03/nr407-att-vara-en-liten-kommun-irl-och-i-media/

441 miljoner träffar på en tredjedels sekund

Posted on by
Reply

Information är bra. Det är viktigt att vara ordentligt informerad för att förstå vad som händer och för att själv kunna ta beslut. Snöstorm, solchans, räntebesked, billig importmat, lägre bensinpris – vi blir hela tiden uppdaterade på tusen och en detaljer, var sig vi vill eller inte. Ofta kombineras informationen med en uppmaning: nu är det dags att välja operatör! Eller har du sett över din pension? Köper du verkligen rätt barnkläder till ditt barn? Ska du inte ha en ny surfplatta eller kameramobil nu när de är så mycket bättre?

Reklam
En stor del av informationen tangerar reklamen. De företag som vill att vi köper något av dem paketerar gärna sin reklam i informationsliknande skal, de som lever på att distribuera information och reklam hjälper till och själva står vi där i myllret av – ofta motstridiga – budskap och förväntas göra våra val. Även att inte välja är att välja. Vi stillar vår oro med en köpimpuls.

Politik
En annan del av informationen tangerar politiken. Nu slår vargen till igen och river några får. Nu stänger butiken i byn. Nu får den gamla kall mat av hemtjänsten. I den här skolan luktar toaletterna illa. Här rinner miljoner skattekronor ut ur landet via välfärdskoncerner med huvudkontor utomlands. Här flyger en företagspamp privatjet med sina kompisar på företagets bekostnad. Vi får våra åsikter eller fördomar bekräftade.

Brister i informationen
En del information paketeras för att väcka upprördhet. ”Så kan vi inte ha det.”  Några flyktingar vägra kliva av en buss utanför Östersund. Det blåses upp av media och bakom hela historien fanns, visade det sig, en kombination av bristande information och felaktiga förväntningar. Det var inte otacksamhet gentemot den svensk välviljan, det var oskicklig hantering av en grupp stressade människor. Men bilden av bortskämda flyktingar var redan förmedlad. Informationen brast i flera avseenden.

Från 441 000 000 möjliga träffar
Sekundsnabbt når vi miljoner sökta informationsbitar. Jag söker på Uganda. Jag får 441 miljoner resultat på Google på 0,36 sekunder. Jag söker på Idi Amin Uganda. Nu får jag nöja mig med 442 000 svar på 0,32 sekunder. Jag söker på Idi Amin folkmord Uganda. Nu får jag 851 svar på 0.33 sekunder. Jag tittar på de  första svaren.

I vilken ordning ska exemplen komma?
Överst kommer en länk till en sida folkmord.se, och som nummer två kommer en länk till class9a/wikispaces.com/ . Aftonbladet kommer som nummer tre, Wikipedia som nummer fyra och Nationalencyklopedin som nummer sex. Hur ska denna sökning förstås? Är träffarna en ranking av informationens betydelse eller trovärdighet? Är Nationalencyklopedins sjätteplacerade text om Idi Amins folkmord i Uganda mindre viktig eller mindre bra än ett referat från en skolelev, en Aftonbladet-artikel och en femteplacerad prezipresentation av en privatperson och isåfall varför?

Informationen försvårar för kunskapen
Konsekvensen av det otroliga mängden tillgänglig information, den märkliga rangordning som informationen får och svårigheten att navigera i mängden ibland motstridiga budskap är förödande för våra gemensamma referensramar. Folkmordsexemplet är okontroversiellt. Ingen påstår att det inte ägt rum eller att Amin var oskyldig, såvitt jag sett. Men bekymret är att kvantitet skymmer kvalitet, att den generation som nu växer upp och ska skaffa sig en allmän bildning och få del av en gemensam kunskapsbas nu har mycket svårare att göra detta. Kunskapsbildandet skyms av mängden information och att internets sökmotorer har egna sorterings- och preferensmekanismer. Kunskapen blir alltmer svårtillgänglig samtidigt som information ytligt sett blir alltmer tillgänglig.

Säger jag och lägger upp ytterligare en bloggpost 🙂

Farligt, ofarligt, kanske, vet ej

Posted on by
3

Det blir allt svårare att förhålla sig till hot och risker, nyheter och larmrapporter. För några dagar sedan uppmärksammades konstgräsplaner som en cancerrisk.  Tidningen Metro beskrev tre olika förhållningssätt till frågan. Kanske är de tre attityderna typiska för vår tid. (Läs gärna Metro-artikeln – länk se nedan.)

Larmrapport och stopp för produkten
I artikeln rapporteras att ett cancerlarm skakar USA. 38 amerikanska fotbollsspelare, varav 34 målvakter, har diagnosticerats med cancer – oftast leukemi och lymfom. Bakgrunden är att konstgräs kan tillverkas av granulat från nermalda gummidäck, som innehåller cancerframkallande ämnen. Det mediala uppståndelsen har fått lokala myndigheter i både New York och LA att sluta anlägga konstgräsplaner som innehåller nermalda däck. Uppmärksamheten i sig blir en faktor som påskyndar beslutet. (Se även * nedan).

Helt ofarligt
Intressant är att artikeln inte stannar där. En professor från Linköping, tillika vice ordförande i Uefas medicinska kommitté, hävdar att det inte finns några studier som bevisar att konstgräs skulle orsaka cancer hos fotbollsspelare. Tvärtom menar han att en studie från Norge, och tre andra studier, mycket tydligt har visat att risken för cancer från fotbollsspelande på konstgräsplaner gjorda av gamla bildäck är lika med noll. Det går således att komma till helt motsatt ståndpunkt som de lokala myndigheterna i New York och LA.

Försiktighet
Riktigt intressant blir det när den tredje ståndpunkten presenteras i en annan artikel i samma Metro-tidning. Kemikalieinspektionen i Sverige, som ska vägleda myndigheter och företag på kemikalieområdet, uttrycker tveksamhet inför användandet av de granulat som innehåller giftiga ämnen. Man ger numera rådet till kommuner som hör av sig att istället välja konstgräs tillverkat fritt från bildäcksrester. En slags svensk försiktighetsprincip, kan man tycka, att undvika det som skulle kunna vara farligt.

Tre slutsatser
Frågan hanteras således på tre olika sätt: 1. Några beslutar att följa den opinion som vuxit fram baserat på en tränares egna studier. 2. Fotbollens egna administration avfärdar riskerna helt och hänvisar till forskningsresultat. 3. Den tredje ståndpunkten står den sektorsansvariga statliga myndigheten för när man uttrycker tveksamhet och rekommenderar att undvika konstgräs tillverkat på bildäcksrester.

Farligt, ofarligt, kanske lite farligt, vet ej
Är det så här tilltron till sunt förnuft, kunskap och vetenskap luckas upp? Är konstgräsexemplet symptomatiskt för vår tid? Att vi ställer oss i olika hörn och tolkar fakta på ett antal olika sätt (det fjärde skulle kunna vara: ”jag vet inte vad jag ska tro”). Är världen så komplex idag att det blir näst intill omöjligt att hitta sanningen? Är de fyra förhållningssätten legio – farligt, ofarligt, undvik och vet inte? För klimatfrågan? För hotade ekosystem? För bostadsbubblan? För en annalkande finanskris? För en global ebola-pandemi? För ubåtsjakten på svenskt vatten? För datalagringen av denna text hos NSA?

Passiviteten och osäkerheten är det farligaste
Konstgräs kan knappast både vara farligt och ofarligt att spela på. Branschen, Uefa, kan naturligtvis förlora mycket trovärdighet om det visar sig att man underskattat riskerna. Det gör att det blir svårt att se deras inställning och forskningsexempel som opartiska. En fotbollstränares egna lista på 38 cancerdrabbade fotbollsspelare kanske inte heller räcker som kunskapsbas. Men den ger i alla fall stöd för den tredje ståndpunkten, Kemikalieinspektionens råd att undvika gräsplaner tillverkade av bildäcksrester. Bekymret är den förvirring som uppstår när olika tolkningar baseras på olika fakta. Den fjärde passiva ståndpunkten – vet inte – brer ut sig.

Lita på oss själva
I takt med att nya mediekanaler har gett oss alla möjlighet att få spridning för våra erfarenheter och ståndpunkter har risken för ryktesspridning och felaktig information ökat markant. Nätmobbning, fördomar och extrema åsikter får lätt spridning. Det blir därmed allt viktigare att inte medverka till desinformation och kanske allra viktigast – att stärka framför allt unga människors förmåga till en egen omdömesbildning.
Vi måste kunna lita på oss själva.

Länktips: Tidningen Metro 21 oktober g för9: http://issuu.com/metro_sweden/docs/20141021_se_goteborg

* En tanke som dröjer sig kvar är att Elfsborgs hemmaarena, där Klas Ingesson var verksam, har konstgräs. Ingesson avled nyligen i cancer.

Femtio år bakåt – och nu?

Posted on by
Reply

De gångna dagarna har väckt några tankar kring idéströmningar och hur de hänger ihop.

60-talet – allt var möjligt
Grundkänslan på 60-talet var att allt var möjligt. Pragvåren -68 antydde att det fanns en ”mänsklig” variant av socialism. Månlandningen 1969 flyttade det möjligas gräns. Efter -68 sköljde en vänstervåg genom landet och världen. En generation ungdomar intresserade sig för kampen mellan det ”onda” kapitalet och de ”goda” kollektiva lösningarna. Om 60-talet hade väckt upp en slumrande ungdomskultur (Beatles, Rolling Stones…) väckte 70-talets polarisering ett politiskt engagemang hos många unga.

Du, svart/vitt och medvetenhet
Vietnamkriget både väckte medvetenhet hos en ung generation och insikten hos de äldre – insikten att världen förändras. Teknisk överlägsenhet, napalmbomber och materiel bygger inte upp ett samhälle. Men kapprustningen fortsatte. Nystartade TV2 beskylldes för att vara ”vänster” i programtablå och nyhetsvärderingar. Alternativrörelsen vaknade upp i dureformens kölvatten. Både problem och lösningar målades upp i svart/vitt.

70- och 80-tal – Löntagarfonder, fax och kallt krig
Det sena 70-talet präglades av företeelser som Tältprojektet, Meidnerfonderna och framväxten av en polsk motståndsrörelse, Solidaritet. De kommunistiska staterna motsvarade inte de höga idealen. En religiös diktatur ersatte den förre härskaren, Shahen, i Iran och de svarta dräkterna sänkte sig som en ny ridå över människors tankar. U137 körde fast i Karlskrona skärgård. De borgerliga partierna fick 6 år på sig att förverkliga sin politik. Pendeln svängde igen. Reagan och Thatcher satte dagordningen, kapitalet bar fram en politik som banade väg för de ideal som senare skulle dominera. Det blev möjligt att tjäna stora pengar på pengar. Yuppien började synas med sin kära nalle.
Framgång stavades j a g.

Datorisering, globalisering, kommunikation
90-talet blev datoriseringens årtionde. Processerna och ägarbytena speedades upp. Avregleringar skedde, efter viss tvekan gick Sverige med i EG, senare EU. Skolans bekymmer började med en kommunalisering där staten släppte ansvaret för verksamheten. Mobiltelefoni och internet dök upp. Kommunikation och information blev var mans egendom. Centralisering och effektivisering blev nyckelord. Populistiska Ny demokrati gjorde en sväng i Riksdagen och beredde väg för 2010-talets hårdare variant.

Alla blev producenter och konsumenter
På 00-talet blev gränserna mellan produktion och konsumtion otydliga på journalistikens område. Alla kunde plötsligt vara skribenter och nå ut via sociala medier. Nya format skapades när det blev möjligt att kommunicera i realtid över nätet. Smarta apparater skapade nya beteendemönster. Mängden information svällde mångfalt. Kommentarsfälten på webben började fyllas med påhopp och dumheter. Samtalsklimatet hårdnade. Fyra borgerliga partier testade en skattesänkarpolitik i regeringsställning för fler jobb och mindre bidragsberoende.

Frågan
Nu är vi här och ska förstå vart samhället är på väg. Och hur vi i EU-val och i de nationella valen ska låta oss bli företrädda. Vilket samhälle vill vi ha? Vem formar bäst detta samhälle?

Faran
En tydlig tråd går från 80-talet och fram till nu i form av individens perspektiv som går före de kollektiva lösningarna. Att tjäna pengar har varit viktigt. Egoismens kollektiva variant av gruppegoism och nationalism har blivit allt tydligare. I nationalismen lurar ett farligt vi-och-dom-tänkande som kan övergå i ett ifrågasättande av att alla ska ha samma rätt. Minoriteter exponeras och de som själva känner sig exkluderade vänder sin ilska mot andra svaga grupper. Segregeringen förstärks. Att inte vara behövd, att inte bli sedd, att ha misslyckats i en feldimensionerad skola gör inte saken lättare. Ur individualismens på ytan rimliga perspektiv öppnar sig stegvis en samhällelig avgrund, som ingen vinner på.

Ett enkelt val
Egentligen är det väldigt enkelt. Renodlad egoism fungerar inte som samhällsstruktur, men det gör inte renodlad kollektivism heller. Drivkrafter för entreprenörskap och att modigt testa olika vägar är väsentliga, liksom förmågan att se mervärden bortom de uppenbara. Valen i år handlar om vem som bäst förmår skapa ett samhälle på olika nivåer: EU, nationell, regional och kommunal, där balansen mellan olika perspektiv gör att samhället som helhet utvecklas optimalt. Utan att belasta miljön, andra människor eller framtida generationer.

 

Klimatdebatten: förnuft eller känsla, eller?

Posted on by
Reply

Det politiska systemets oförmåga att leva upp till förväntningarna på FN:s klimattoppmöte i Köpenhamn i december 2009 gjorde att både media och engagerade människor tappade sugen. Det blev helt enkelt svårt att mobilisera ett fortsatt engagemang i klimatfrågan. I takt med att olika rapporter om extremväder på lokal nivå, temperaturrekord och luftföroreningar i Kina kryper frågan fram igen och pockar på uppmärksamhet. Kanske att den nu kopplas mer till en generell kritik av den konsumtion och de produktionsmetoder som utgör basen i det vi kallar BNP-tillväxt. Och kanske är det så vi bäst hanterar klimatförnekarnas motstånd.

Politiken i en demokrati är inte teknokratisk
Klimatfrågan har en vetenskaplig, en politisk och en opinionsmässig vinkling. Vetenskapen samlas till stor del bakom FN:s IPCC-panel, som regelbundet ger ut rapporter, som är tänkta att vägleda politiker i rationella beslut grundade på vetenskap. Tankefelet är att politiken inte enbart handlar om att genomföra tekniskt motiverade, logiska beslut. Politiken i de demokratiska länderna utgår från ett uttalat förtroende hos väljarna. Detta förtroende vilar på en mix av saklig trovärdighet och en upplevd känsla av att politiken överensstämmer med väljarens värderingar. Värderingarna uppstår i sin tur ur individens välgrundade åsikter och upplevda känslomässiga förankring. Till detta kommer politikens behov av tillfälliga opinionsutrymmen, där en diffus allmän uppfattning skapar manöverutrymme för politiska åtgärder.

Tolkning och vägning
När vetenskapen lägger fram sina beslutsunderlag uppstår därför en tolkningssituation. Sannolikheter för risker och framtida kostnader som vetenskapen på bästa sätt försöker åskådliggöra ska vägas mot det politiska priset, eller nyttan med, att ta ställning. Detta är inte specifikt för klimatfrågan. Det gäller många eller alla politikområden, men blir väldigt tydligt när det gäller klimatet, eftersom vägvalet gäller ett tydligt antingen/eller. Antingen hanterar vi klimathotet för att undvika framtida katastrofer eller så avstår vi.

Höj tonläget?
I den debatt om debatten som förs höjs nu röster för att föra klimatdebatten på ett annat sätt än det gängse. ”Vi vinner på att använda klimatförnekarnas taktik”, hävdar några och motiverar detta med att mer fakta inte hjälper. Rod Lamberts vid Australian National University hävdar att ”at best, presenting people with facts to counter their beliefs makes them ignore you; at worst, it drives them further away”. (Länk till artikel, se nedan). Därför menar han att högljudd och ofta återkommande opinionsbildning är det som kan fungera. ”Ignore them, step around them, or walk over them”, säger han om klimatförnekarna.

Ideologisk grund
Michael Parker, som skriver om miljö och energi på The Conversation, redogör för en rapport som satts samman av 12 vetenskapsmän i syfte att göra forskningsresultaten från IPCC mer tillgängliga. (Länktips se nedan). Parker pekar på hur människor formar sina åsikter snarare ur en ideologisk övertygelse än baserat på fakta. Särskilt i USA, säger han, är det nu i praktiken omöjligt för en republikan att tro på klimatförändringar orsakade av mänsklig aktivitet. Politiskt är frågan polariserad.

Anti-miljörörelsen skadar planeten
En av författarna som Michael Parker citerar i sin artikel är John Shephard, som lyfter fram hur tunga opinionsbildare i USA hävdar att ”arguing that the anti-environmentalist stance of the right was enormously damaging to business, political parties, and the planet”. Dvs den rådande hållningen hos anti-miljörörelsen skadar affärerna, partierna och planeten. Som bekant finns det i USA också många politiker som förnekar darwinismen och står för en närmast anti-intellektuell hållning. Medias nyhetsvärdering och medias logik när det gäller att polarisera frågor för att skapa dramatik bidrar också till en förenkling av frågeställningar, som inte gynnar folkbildningen, med en lätt underdrift.

Bredda istället för att höja tonläget
Mer av förenklingar, högt tonläge och skrämselpropaganda kan te sig lockande, men jag tvivlar på att det verkligen är rätt väg att gå. Konflikter löses inte genom att trappa upp dem. Åsiktsskillnader blir inte mindre av att betona skillnaderna. Jag tror snarare på att vidga problematiken. När vi breddar frågan till att handla om mer än klimatet och bidrar till att skapa begripliga helhetsbilder lägger vi grunden till de förändringssteg som mänskligheten måste börja ta.

Länktips:
Facts won´t beat the climate deniers… http://bit.ly/1fDp0WJ
Michael Parkers artikel i The Conversation: http://bit.ly/1eyUQ2H