Tag Archives: Klimat

Så kan vi göra: Samarbeta och rigga en ny ekonomi

Posted on by
Reply

Två saker hade fastnat extra tydligt i minnet, när jag strax före avslutningen lämnade seminariet den 8 september på Chalmers. Initiativseminariet var arrangerat av Chalmers Centre for management of the built environment, CMB, tillsammans med Mistra Urban Futures och Johanneberg Science Park. Det ena var professor Lars Marcus presentation om hur stadens form och funktionalitet hänger ihop och behöver analyseras bättre än vad som sker. Det andra var föredraget av Anders Svensson, tidigare VD på White, numera ”professor of the practice” på Chalmers, som tydligt uppmanade arkitekter och forskare att samarbeta med andra discipliner.

Integrerat samarbete
Jag cyklade vidare till nästa seminarium om avskogning och Rainforest Alliance arbete för att bromsa avskogningen i de cirka 100 länder man har certifierade odlingar av kaffe, te och kakao. Chalmers ligger högt, så det var bara att rulla ner till Universeum och använda cykelturen till att fundera på vad jag just hört. Samarbete kan naturligtvis ske på olika nivåer. Det Anders Svensson förespråkade var ett tydligt transdisciplinärt samarbete, där olika kompetenser möts och vävs samman i arbete och slutsatser.

Alla behöver göra kloka avvägningar
Min reflexion blev att det är precis det som kan möjliggöra en hållbar utveckling. Inte att vi ställer upp miljö, ekonomi och sociala konsekvenser bredvid varandra för att väga dem mot varandra. Utan att vi, var och en och i arbetsgrupper, anstränger oss att på djupet förstå de olika aspekterna av våra beslut. Det är det vi förväntar oss av våra politiker: kloka avvägningar mellan ekonomi, social nytta och omsorg om resurser och miljö. Men det räcker inte att några hundra svenskar med politisk makt gör dessa avvägningar. Vi måste alla förstå vikten av att vi konsekvent väger in alla konsekvenser innan vi väljer väg.

Nästa arkitektträff på Handels
Den tydliga moderatorn på Chalmers-eventet, Kerstin Elias, fångade upp Anders Svenssons kritik och drog slutsatsen att nästa arkitekturseminarium borde arrangeras av och hållas på Handelshögskolan. Glädjande nog var det också många studenter bland de kanske 400 i publiken på Chalmers. Det är de nya arkitekterna som kommer att ha en avgörande roll för framtida gestaltning av våra samhällen.

Jag trodde att det gjordes
Lars Marcus föredrag betonade att utformning av stadens byggprojekt måste analyseras utifrån funktionalitet. Hur kommer människor att röra sig i en ny stadsdel eller när en ny trafiklösning är på plats, hur fungerar transporter, vilka platser blir närmast för flest boende, vilka platser blir attraktiva för handel och spontana möten…? Jag trodde faktiskt att den typen av analyser var vardagsmat i en arkitektutbildning. Att detta behövde sägas gör mig lätt betänksam. Byggs stadens hus, kvarter och transportlösningar utan att flöden och konsekvenser belyses allsidigt? Vem säkrar egentligen upp att de lösningar som byggs också blir optimala för boende, besökande, företag och staden/samhället som helhet?

Avskogning, kött och mellanhänder
Så var det dags för avskogningsfrågan på Universeum. 10 miljoner ha skog går förlorade varje år. Martin Persson från Chalmers visade var avskogningen sker snabbast. Amazonas, Indonesien, delar av Sibirien, delar av Alaska, i sydvästra Australien. Drivkrafterna handlar om ekonomi, om sojaproduktion för att  i stor skala förse köttindustrin med foder, om behovet av papper och träfibrer för klädindustrin. 80% av det kött som produceras i Brasilien konsumeras i samma land, även om exporten ökar. En bild fastnade på näthinnan: Det är 1,5 miljarder producenter som står för matproduktionen för 7 miljarder konsumenter. Mellan dessa producenter och konsumenter återfinns 300 – 500 företag som står för förädling och distribution.

Minskad köttkonsumtion har avgörande betydelse
Martin visade en prognos som pekar på att det behövs ytterligare 250 – 500 miljoner ha för att klara livsmedelsproduktionen till år 2050. Det som kan vända den utvecklingen är bl.a. lägre efterfrågan på uppodlingsbar mark, mindre köttkonsumtion och andra konsumtionsmönster med mindre avfall. Han visade också att ett antal företag har ställt sig bakom idén om noll avskogning. Hans slutsats är att miljömärkningar inte räcker till, det behövs lagstiftning för att vända utvecklingen.

Den gröna grodan
En representant för Rainforest Alliance beskrev hur man arbetar mot avskogning. Man har 1,5 miljoner gårdar anslutna i 100 länder och betonar att jordbruket bedrivs klimatsmart. I marknadsföringen använder man en groda som symbol. I den efterföljande diskussionen framkom att det inte finns någon tydlig indikator på att de bönder som är med i Rainforest Alliance tjänar ekonomiskt på det, mer än att de anslutna bönderna har en större andel skyddande skog över sina kaffeplantor. Det är fortfarande de 500 företagen som tjänar pengarna. Och produkter med den gröna grodan behöver inte vara ekologiskt odlade.

Nya viktiga delar av hållbarheten
Båda dagens seminarier pekar på viktiga delar av den hållbara utvecklingen. För att lösa utmaningarna i våra städer måste vi samarbeta integrerat, transdisciplinärt. För att lösa landsbygdens problem och vår långsiktiga försörjning måste helt nya ekonomiska system etableras, där konsumenter och producenter gemensamt arbetar för samma mål och där de 500 mellanhänderna blir uppdragstagare åt de 7 miljarder människor som ska leva ett gott liv.

Samarbete på en ny nivå och ekonomi på en ny nivå. Så kan vi göra.

Vi kan klappa oss på axeln men det löser inte problemen

Posted on by
2

Vi tycker att vi är duktiga i Sverige. Vi sorterar våra sopor, lägger tidningar, glas och plast i olika behållare. Vi gör en insats och känner att vi gör rätt saker. Reklamfilmen om en klapp på axeln – Panta mera, exempelfilm se nedan – förstärker det budskapet. Miljön mår bra av att vi sorterar våra ölburkar, är budskapet. Visst är det bättre än att inte sortera. Men det löser inte de verkliga problemen.

10:e sämst
Sverige ligger på tionde sämsta plats när det gäller det ekologiska avtrycket i världen enligt WWFs Living Planet report. Nio andra länder beter sig ännu sämre. 190 sköter sig bättre. Vi kan klappa oss på axeln och lägga pengar på en reklamfilm som invaggar oss i tron att vi inte behöver göra mer än att panta burkar, så räddar vi världen. Men vi lurar bara oss själva.

Vi sitter fast
Tillväxt och ökad lönsamhet ses av vissa debattörer som överordnade ansvarstagandet för hur planeten ska skötas. Ekonomisk vinst enligt rådande paradigm är överordnad varje annan strategi, hävdas det. Först måste vi tjäna pengar för att ”ha råd” att åtgärda de fel verksamheten orsakat. Så djupt sitter vi tydligen fast i de strukturer som fört oss till randen av en klimatkollaps och en oåterkallelig förändring av livsbetingelserna på jorden att vi själva inte förmår ändra hur samhället ska fungera.

En ny modell
I själva verket måste naturligtvis börja nysta i de trådar som har potential att vägleda oss in i en värld, där all ekonomisk verksamhet sker inom ramen för vad planeten tål. Och vi ska samtidigt hantera de sociala spänningar på olika nivåer, som allt tydligare gör sig påminda. Orättvisor och obalanser mellan människor fortsätter att vara ett ökande problem. Den modell vi använde i Sverige under 1900-talet – ”från var och en efter förmåga, till var och en efter behov” – fungerar inte i en globaliserad värld.

Livsstil och värderingar styr
Livsstilsfrågorna är centrala för fortsättningen. Livsstilen är starkt förbunden med värderingar och vår dagliga tillvaro. Hur vi använder vår tid, våra resurser och vad vi prioriterar. Vår nuvarande livsstil, totalt sett i Sverige, är den tionde sämsta i världen. Ska vi fortsätta blunda för fakta och fortsätta att klappa oss på axeln? Eller ska vi göra något? Det finns viktiga steg att ta.

Länktips: Senast Living Planet Report från WWF här.
Panta Mera och klapp på axeln här.

Demokratin hotas när verkligheten inte beskrivs neutralt

Posted on by
Reply

Senaten i USA har nyligen beslutat, med rösterna 50 mot 49, att mänskliga aktiviteter inte har någon betydande påverkan på klimatförändringen. (Länk, se nedan). En fråga blir därmed: Hur ska debatten i det demokratiska samhället föras om politikerna förnekar vetenskapens tydliga slutsatser? Och: På vilken sida står det sunda förnuftet, som vi medborgare delegerar till det politiska fältet, för att de ska göra kloka avvägningar mellan olika behov och tillgängliga resurser?

Rimlighet baserad på gemensam kunskap
Idén med en representativ demokrati är att vi som röstar fram företrädare också känner oss representerade av våra politiker. På vårt uppdrag styr de landet och har på olika sätt visat sig mogna den uppgiften. Demokrati är inte majoritetsdiktatur, så det gäller för maktens utövare att de också har en känsla för vilka avvägningar som är rimliga med hänsyn taget till minoritetsintressen. Men vad händer med ett samhälle som förlorar sin förankring i tillförsel av ny kunskap, i forskning och där den gemensamma referensen försvinner?

Sant och falskt
Det kan inte både vara sant och falskt att mänskliga aktiviteter, förbränning av fossil energi, påverkar uppvärmningen av världshaven och atmosfären. Det kan inte vara både sant och falskt att de senaste åren också är de varmaste sedan mätningarna började. Det kan inte både vara sant och falskt att avsmältningen från Arkis, Antarktis och många glaciärer har ökat eller att halten CO2 i luften har ökat dramatiskt de senaste decennierna.

Risktagandet
De som ifrågasätter sambandet mellan global uppvärmning och det moderna samhällets inverkan på densamma tar en stor risk. Av oklara skäl riskerar man hellre en global kollaps av livsbetingelserna på jorden än att man erkänner att vi måste ställa om från ett 85%-igt fossilberoende energisystem till ett energisystem som baseras på förnybarhet.

Vad händer sedan?
Men vad händer med samtalet när verklighetsbeskrivningarna inte hänger samman? Diskvalificerar sig hela det politiska systemet när man inte längre är relevant för medborgarna? Öppnar det i så fall vägen för en öppen eller dold militärdiktatur? Än så länge är det inte en så stor del av befolkningen i väst som bryr sig, eftersom effekterna av klimatförändringarna huvudsakligen är avgörande i avlägsna länder.

Ett svenskt exempel
Även i Sverige uppstår det ständigt situationer, där verkligheten beskrivs av politiker på två olika sätt och där medborgarna lämnas att själva ta ställning. I värsta fall blir reaktionen att medborgarna resignerar inför oklarheten och väljer att avfärda den politiska diskussionen. Passivitet och ointresse följer lätt på detta. Konkret är ett färskt exempel från SVT:s Agenda-studio den 3 maj (länk nedan) där utbildningsministern, Gustav Fridolin, och den moderata talespersonen i utbildningsfrågor, Camilla Waltersson Grönvall, upprepade helt olika beskrivning av samma fråga. Moderatkvinnan hävdade att regeringen har minskat stödet till förstelärare i budgeten. Miljöpartisten sa att man storsatsar på de här frågorna. Ståndpunkterna upprepades. Det är svårt för den som inte lusläst budgetförslagen att veta hur det förhåller sig. Vi förväntar oss politiker som är kloka och som kan förklara hur de resonerar när de prioriterar. Annars utmärkta programledaren Kamilla Kvartoft missade också möjligheten att räta ut frågetecknen. Hade resurserna minskat eller tiofaldigats? Kan båda uttalandena vara sanna? Varför var det i så fall ingen som förklarade hur?

Länktips: http://bangordailynews.com/2015/01/22/politics/senate-not-ready-to-tie-climate-change-to-mankind/

http://www.svtplay.se/video/2892891/agenda/agenda-agenda-17?start=auto

Klimatfrågan måste bli viktigare

Posted on by
2

Hur ska vi ha det med klimatfrågan? Idag finns det få frågor som så tydligt splittrar tanke och handling, vad vi vet och vad vi gör, som just klimatfrågan.

Vi vet att klimatförändringen har påbörjats. Vi vet att en fortsatt användning av fossila bränslen leder till ökade CO2-utsläpp, som i sin tur driver klimatförändringen. Vi vet att oceanerna för tillfället buffrar 90% av den överskottsenergi som genereras. Vi vet att isarna smälter i glaciärer, runt nordpolen och på de grönländska och antarktiska kontinenterna. Vi vet att havsnivåhöjningarna blir dramatiska, att torka, fler stormar, ökad nederbörd, fler skadeinsekter, jordskred och andra naturfenomen kommer att drabba många. Vi vet dessutom hur liten den ekonomiska uppoffringen är för att hejda denna utveckling. Ändå görs näst intill ingenting för att kort- och långsiktigt vända utvecklingen.

Handlingsutrymmet tycks vara otydligt, det handlingsutrymme som formas av den allmänna opinionen, medias fokus, maktbalansen i världen, politiska ambitioner och visioner och den kunskap som finns i sakfrågorna. Väljarna i Sverige tycks vänta på att politikerna ska göra vad de kan. Någonstans härskar väl också en insikt om att Sveriges andel av problemet och lösningarna är liten, och därför blir det lätt att vänta på ”någon annan” att göra sitt. Samtidigt som det borde vara uppenbart att vi inte kan ställa oss vid sidan av denna fråga. Vi måste ta vårt ansvar. Men inte ensamma.

Så vem har initiativet? Vem ska ta ledningen? Hur ska en gemensam, global och framgångsrik politik och handlingsplan formas? Är det gräsrötterna som ska lösa detta? Är det företagen som ska gå före? Är det städerna? Forskarna? Konstnärerna? Filosoferna? Bönderna? Städarna? De arbetslösa? Tiggarna? Vems ansvar är det att ta ledningen?

Det finns fortfarande skeptiker och förnekare, inte minst bland storföretagen, bland folkvalda i olika parlament och bland personer som ser en konspiration bakom varje hörn. Tvivlet och osäkerheten dessa krafter sprider räcker uppenbarligen för att skapa en handlingsförlamning, i alla fall när den råkar sammanfalla med oviljan hos flertalet att gå före i förändringen.

Det här året måste innebära en vändpunkt för klimatfrågan. Var och en måste fråga sig själv hur man på bästa sätt kan bidra till att denna vändpunkt kommer till stånd. Det finns ingen återvändo, när väl de stora utsläppen sätter igång ur tundrans metan och den metan som för närvarande binds under havsbotten i miljoner års sediment. Vill vi inte förstå magnituden på dessa frågor?

Klimatångest är ett nytt ord som speglar hur många känner sig. Det är ett negativt begrepp, som gränsar till handlingsförlamning, passivitet och negativa tankar. Ett dj-vlar anamma är det som behövs. Föräldravrålet är ett sådant initiativ, som i alla fall knyter an till behovet av att höras. Men även ett vrål kan missförstås. Man kan vråla av uppgivenhet, av smärta eller för att alla andra kommunikationssätt har misslyckats. Är det så illa? Att ingen längre vill lyssna? Det får inte vara så illa.

Jag har just träffat mitt nyfödda andra barnbarn. Jag vill att hon ska kunna leva ett utvecklande och rikt liv i en värld som blir allt bättre. Då måste vi klara att hantera klimatfrågan, den orättvisa förmögenhetsfördelningen i världen och alla inre och yttre hot. Vi måste klara en rättvis försörjning av vatten och livsmedel, kemikaliefrågan, resursfördelningen och hantera alla de konflikter som tenderar att förstärkas i det on-line-landskap vi vistas i.

Det bara att sätta igång.

Zlatan, klimatet och havet

Posted on by
Reply

Måste vi skapa ett tävlingsmoment kring klimatfrågan för att media ska ta upp den varje dag? Har en match spelats i högsta herrserien i fotboll eller ishockey nämns resultatet på något sätt i nyhetssändningarna. För många är det naturligtvis väldigt viktig information. Supportrarna kräver att bli uppdaterade. Samtidigt skulle det förvåna om inte just de supportrar nyhetssändningarna primärt vänder sig till redan vet resultaten. Men dagens snabba nyhetsspridning, med hela nätet i den smarta telefonen, är det sannolikt så att de mest berörda redan vet hur matchen slutade. Så vem vill nyhetsprogrammen egentligen uppdatera? Och är sportresultaten i så fall så tydligt mycket viktigare än annan information?

Ingen självklar plats
Det ligger en värdering i urvalet av vad vi får ta del av i TV:s nyhetsrapportering. Krig, katastrofer, olyckor, våld, brottslighet, politiska dilemman och motsättningar hamnar ofta högt. Någon staka gång, och lite ursäktat av att det snart ska bli en väderprognos, klämmer man in en kort nyhet om polarisens utbredning eller något annat som går att illustrera på ett enkelt sätt i ett bildmedium. Men det är långt ifrån med självklarhet, och inte med samma inlevelse som när sportreferaten sammanfattas.

Varför lyfts inte frågan?
Eftersom nyhetsrapporteringen inte värderar klimatfrågan på den nivå den hör hemma, bidrar både SVT och TV4 till den passivisering, som förhindrar en samhällsutveckling, där klimatfrågan får ta plats och utgöra utgångspunkt för förslag på åtgärder. Frågan är om detta är en medveten policy från redaktionernas sida. Gör man bedömningen att klimatfrågan är en så svår och allvarlig fråga, att den bör man undvika att nämna? Eller väntar man medvetet för att i rätt läge kunna dra igång en rejäl svekdebatt med politiker och makthavare i skottgluggen: ”Varför gjorde ni inget när ni hade chansen?” Dagens ljumma inställning hos media kan i sig väcka en annan svekdebatt: ”Varför rapporterade ni inte, när ni hade så mycket fakta?”

Kina
På et sätt är klimatfrågan och kopplingen till fossilfri energianvändning tydligare i Kina. Luftföroreningarna har nått hälsovådliga nivåer i de stora städerna. Det extrema användandet av fossil energi, kol, olja och naturgas, blir plötsligt konkretiserat i luftens kvalitet. Inte osynligt som här. Inte ens i ett land utan fri press går det nu att undvika att nämna utsläppen som ett problem. Måste luften först bli hälsovådlig innan svenska medier omvärderar klimatfrågan?

Haven!
Faktamässigt finns det mycket att rapportera. T.ex. att haven absorberar cirka 90% av den extra energimängd som tillförs vår planet genom klimatgasernas påverkan. Och trots detta närmar sig temperaturhöjningen i luften 0,8 grader Celsius. Trots att det inte är luften som ackumulerar temperaturhöjningen! Att isarna vid polerna nu smälter, att tundran tinar och att livsbetingelserna snabbt förändras för växter, djur och människor är logiska konsekvenser av den förändring som pågår. När öriken i Stilla Havet drabbas av cykloner är klimatforskare snabbt framme och dementerar att det som händer har ett samband med klimatförändringen. Som om det vore farligt att spekulera i det uppenbara. Blir havet varmare ökar både frekvensen och amplituden på de oväder som skapas.

Tävling
Kanske är det ett tävlingsmoment som måste till för att media ska hitta ett tilltal som inte får tittare och lyssnare att välja en annan kanel? Kanske är det en daglig klimatbarometer som ska visas, för att illustrera vilken kommun eller vilket företag som för tillfället leder i jakten på minskade absoluta eller relativa utsläpp?

Det finns ett engagemang
Den som vill engagera sig hittar flera bra grupper och initiativ på Facebook. Kanske blir det så småningom en nyhet även i gammelmedia att det finns människor som bryr sig om klimatfrågan, även om de flesta politiska partier tycks tro att klimatet är en fråga som väljarna helst inte vill bli påminda om.
Tydligen är det viktigare att en minister i Frankrike kommenterat Zlatans senaste utbrott än att tusentals kustnära städer inom några decennier måste evakueras om isen på västra Antarkis smälter.

(Tack till Nyhetsbrevet Nyckeln i Kungälv för illustrationen).
Länktips: Supermiljöbloggen: http://supermiljobloggen.se/nyheter/2015/01/klimatforandringarna-varmer-havet-snabbare-an-forskarna-trott

Elbilen ett embryo till den nya ekonomin

Posted on by
2

En dellösning för att klara klimatmålen handlar om att ställa om fordonsflottan från fossilbränsle till att köras på el, biogas etc. Alla som följer den utvecklingen inser hur svår omställningen är. Riktade subventioner riskerar att skapa tekniklåsningar snarare än tekniklösningar.  00-talets etanolsatsning i Sverige är ett exempel, där politikerna genom kravet på alternativbränsle vid bensinstationerna i praktiken förordade etanol framför andra bränslen. Utvecklingen på batterisidan går fort. Här lite uppdatering för den intresserade.

Marknadsandelar för batteribilar / laddhybrider
Norge leder elbilsförsäljning sett till marknadsandelar. En bil av åtta som säljs i Norge är en elbil elller laddhybrid. Sverige ligger faktiskt på fjärde plats i den listan, med en marknadsandel på 1,4 % för bil med eldrift.(I fortsättningen läggs rena batteribilar och laddhybrider samman i de siffror som presenteras).

Hur många elbilar finns det i drift?
Totalt rullar just nu 665.000 elbilar i världen. Nästan hälften av dessa såldes under 2014! Under 2013 såldes nära 200.000. Det betyder att nästan alla elbilar är näst intill nya. Av alla bilar finns 39% i USA, 16% i Japan och 12% i Kina. Så även om Norge har störst marknadsandel när det gäller nyförsäljning, är det de stora länderna som dominerar i antal.

Snabbladdning eller inte?
Det finns en övertro i debatten på snabbladdare. Att alla måste ladda sin elbil snabbt. Som om den vanligaste resan var från Skåne till fjällen. Tvärtom är det enligt de experter jag lyssnar på allra viktigast att etablera ett bra nät av laddstationer som kan fungera där bilarna står parkerade under arbetstid, på nätterna och på annan tid när bilen inte används. Man ska minnas att en bil bara rullar under 4-5% av sin livstid. Övrig tid står den still och rostar.

Antal laddare växer enormt
Statistiken visar att antalet tillgängliga snabbladdstationer globalt är 15.000. Det är 8 ggr fler än år 2012! Långsamladdare finns nu 94.000, det är en dubblering från år 2012. Utbyggnaden går således enormt fort. Till detta kommer naturligtvis alla laddpunkter som elbilsägare själva ordnar, t.ex. på privat mark.

Tesla visar vägen
Ingen biltillverkare kan ignorera elbilsmarknaden. Samtidigt finns det en enorm tröghet i omställningen och självklart en prisnivå, som bromsar. Liksom en osäkerhet om andrahandsvärde, livslängd på batterier etc. Tesla har rört om i grytan och när de nu gjort sina patent tillgängliga för alla, har de också visat vägen för ett annat tänk i bilbranschen. Tesla har insett att de vinner på att fler tillverkare använder samma teknik.

Ett nytt tänk
Intressant är att världsledande Toyota gjort på liknande sätt när det gäller bränslecellspatenten och släppt dem fria för att få konkurrenterna att använda bästa tekniken. Det är ovanligt, men ett tecken på att marknadsekonomin byter skepnad. Det är inte hugget i sten att till varje pris bekämpa konkurrenterna med tekniköverlägsenhet. Företagen inser att de vinner fördelar på andra nivåer när de delar lösningar.

Både producenter och användare finns
För att återgå till elbilssatsningar är det intressant att notera att det finns flera västsvenska initiativ som ser möjligheter i elbilsutvecklingen. NEVS har svårigheter i uppstarten, men det stora tålamodet hos fordringsägare, inkl staten, tyder på att man bedömer möjligheten till framgång som stor. På brukarsidan finns flera kommuner, Göteborg är en, som medvetet satsar på eldrift. Orust kretsloppsakademi är en annan aktör som mycket aktivt vill främja elbilsanvändningen på Orust.

Tillgång istället för ägande
Det som behövs nu är en tydligare satsning på att introducera ett annat slags ägande. Istället för att varje bil ägs av en person eller familj, är det rimligt att användare abonnerar via en app på tillgången till flera bilar. En modern version av kooperativ eller hyrbilssystem som skulle frigöra mark, parkeringsplatser, gator och infrastruktur förutom att det skulle möjliggöra en annan kvalitetsnivå på produktionen. Om tillverkaren åläggs att hålla bilen i tekniskt optimalt skick blir livslängden en intressant faktor. Embryot till en helt ny och resurssnål ekonomi visar sig.

Det vore intressant om just bilen, det kanske tydligaste symbolen för ägande och status, blev den produkt som går i täten för en omställning till en ekonomi som bygger på tillgänglighet snarare än ägande.

Länktips: Rapport om elbilar: http://cleanenergyministerial.org/Portals/2/pdfs/EVI-GlobalEVOutlook2015-v14-landscape.pdf”>

(Tack, Magnus Carlström, för statistikunderlaget!)

 

Tre tipping points och vart de kanske leder

Posted on by
Reply

För några år sedan hade något av humorprogrammen på TV, kanske Parlamentet, kunnat ha en komiker som skojade om det vettiga med att införa minusränta. Så att pengar blir billigare att låna ju mer du behöver göra av med. Vi hade säkert skrattat om någon av våra folkkära artister brett ut sig om detta på bästa sändningstid. Nu är det 2015 och Riksbankens chef Stefan Yngves drar inte på munnen när han seriöst försvarar sitt beslut att införa minusränta. Verkligheten överträffar dikten. Nu får bankerna betalt om de lånar av Riksbanken. Sveriges samlade kapitalreserv reas ut.

Business as usual i 20 år om BP får som de tänkt sig
BP, ett av världens största oljebolag, lanserade i dagarna en prognos för tiden fram till 2035. Utan att blinka eller tveka hävdar bolaget att verksamheten fortsätter, att det sker vissa justeringar av efterfrågan och utbud och att andelen fossila bränslen om 20 år kommer att minskat med fem procentenheter, från dagens 86% till 81%. Det känns säkert tryggt för den som primärt vill ha avkastning på sina BP-aktier. Men borde inte andelen fossilbränslen ha halverats till 2035? Varför håller man fast vid en utvinning av råvaror som vi vet kommer att få katastrofala följdverkningar i och med klimatpåverkan, luftkvalitet och stor miljöpåverkan på havsmiljön m.m?

Grekland slåss för sin framtid och sin stolthet
Grekland har valt en regering som vill lyfta det tunga oket från folkets axlar. Aningen överoptimistiskt låter man folket tro att  det går att snabbt åstadkomma resultat. Bara fru Merkel och resten av EU-länderna backar lite grand och efterskänker räntor och skulder. Kanske är det logiskt, när förtroendet för de gamla partierna är i botten, att grekerna röstar fram en politiker, Alexis Tsipras, som vill återupprätta en stukad självkänsla hos en stor del av befolkningen. Men vad händer om vänsterregeringen misslyckas – och – om de lyckas?

Hur nära är vi?
Exemplen med minusräntan, det fortsatta oljeberoendet och Euro-projektet är alla tre indikatorer på hur strukturer låser in beslutsfattare i förutbestämda ramar. Det känns logiskt att de tre exemplen får illustrera hur strukturer och historik styr handlingsförmågan. Samtidigt behövs inte mycket fantasi för att inse att den valda vägen mycket väl kan leda till en vändpunkt, en irreversibel process, där helt andra drivkrafter och mekanismer tar över. Hur nära är vi en tipping point?

Vad händer med banker, pengar och riskatagande?
Målet är en inflation på 2 procent, säger Yngves. Och om inflationen inte tar fart, kommer då minusräntan att bli ännu lägre? Vad händer med banksystemet och med all utlåning om varje låntagare så småningom får betalt för att låna? Vart leder det? Rimligen leder det till ett högre risktagande, eftersom kommande förluster omedelbart blir lägre än vid utlåningstillfället.

Om klimatet tippar över ända
Om vi fortsätter i 20 år till att utvinna olja, kol och naturgas i ungefär samma omfattning som idag – hur bidrar det till att vi passerar den punkt i utvecklingen, då klimatförändringen inte går att förhindra? Dvs när utsläppen låser in så mycket av värme i atmosfären och i haven att t.ex. frusen metan i permafrosten läcker ut i stor skala, metan som är 20 ggr mer potent än koldioxid? Ska vi vänta på denna tipping point utan att bry oss?

Vart går EU om… ?
Eller Euron, detta valutasamarbete som på pappret såg ut som en bra idé, men som inte inkluderade mekanismer för att hantera dynamiken och skillnaderna i de lokala marknaderna. Hur ska EU klara en Euro-kris, som ju lätt kan uppstå när förtroendet för en valuta inte längre upprätthålls? Och vem vet vad den grekiska situationen kan leda till? Militärkupp? En ny samarbetspakt mellan Grekland och Ryssland och andra länder som letar bundsförvanter? Vart tar EU-samarbetet vägen om Storbritannien lämnar, om Ungern och andra forna öststater inte klarar att leva upp till majoritetens förväntningar? Vad händer vid en sådan tipping point?

Håll avstånd!
Och samtidigt som fundamenten för vårt välstånd, vår energi, vår ekonomi hotas av sin egen konstruktion utmanas demokratin av andra krafter, som genom terror, hot, hat och masskommunikation vill få våra samhällen att sluta sig, att bli mindre människovärdiga och att tappa tilltron till det som tagit generationer att bygga upp. De yttre tipping points jag har nämnt har sin motsvarighet även i de inre frågeställningarna. Hur ska vi förhålla oss till andra människor, deras behov och värderingar? Tiggarna syns dagligen, attentaten sker i våra samhällen. Vi behöver hålla ett mentalt tydligt avstånd till de värderingsmässiga tipping points som i grunden skulle förändra våra samhällen.

 

Hotar klimatfrågan våra demokratiska samhällen?

Posted on by
5

Det skrivs mycket om klimat och miljö. Ur olika perspektiv vill debattörer påverka utvecklingen, påverka synsätt, visa på åtgärder och hur snabbt eller kraftfullt de kan sättas in. Ganska ofta landar förslagen i teknik, lika ofta i lagstiftningsförslag, ibland i önskemål om förändrat beteende, utbildning eller en kombination av allt detta. Idag fick jag tips om en länk till en London-baserad affärsinriktad tidning, Business Green, och en blogg, som jag läste med intresse. Bloggen (länk se nedan) tycker att miljörörelsen är dålig på att kommunicera sina mål och sin potential. Och spinner vidare på dessa tankar.

Måste klimatfrågan fastna i politikens logik?
Artikeln är lång och plockar upp flera av de tankespår som många av oss sysselsatt oss med under decennier. Samtidigt känner jag att hela artikeln om vår tids ödesfrågor fastnar i ett politiskt färgat synsätt. Som om allt vore politik, låt vara att det handlar om individens ansvar relativt näringslivets eller de folkvaldas ansvar. Så skönt det vore om klimatfrågan för en gångs skull kunde hanteras som en apolitisk fråga. Men texten väcker en oroande följdfråga hos mig om demokratin.

Det räcker inte med god vilja
James Murray, som skrivit artikeln, uppehåller sig en hel del kring frågan om vad som kan fungera för att på allvar förändra klimathotet. Är det enskilda människors insikter och ställningstaganden som blir avgörande, eller behövs strukturella förändringar på en övergripande nivå? Han kommer till slutsatsen att det inte räcker med vars och ens ansvarstagande. Vi kommer att behöva förändra samhället på avgörande punkter genom strukturella ingrepp. Det kan vara så att han har rätt.

Måste vi offra demokratin?
Vad som i så fall händer med människans fria val och de mänskliga rättigheter våra samhällen bygger på kommer han inte in på. Blir demokrati såsom vi vant oss att betrakta den omöjlig i ett samhälle där samhällets och naturens överlevnad ställs mot den enskildes rätt att välja livsstil? Tvingar vår kollektiva underlåtenhet att åtgärda riskerna med vårt nuvarande samhälle oss till kraftiga inskränkningar? Har vi passerat den punkt då vi kunde ha klarat oss ifrån en skenande klimatförändring och är vi därmed på väg in i ett kraftigt förändrat samhälle?

Tipping points
Forskarna talar om två tipping points just nu: Arktis som smälter och kan frigöra stora mängder metan och ismassorna på Västantarktis, som kan kasa ut i havet. Många kustnära områden kommer att drabbas, stora världen gå förlorade och miljontals människor drabbas. Även konsekvenserna av en snabb klimatförändring kommer att kräva extraordinära insatser, som kommer att åsidosätta vår uppfattning om hur rättsstater ska agera.

Att vänta gör allt så mycket svårare
Det är mycket som står på spel. Ju längre vi väntar med en omställning, desto kraftfullare måste vi förändra våra samhällen och desto mindre hänsyn till olika synpunkter kommer det bli möjligt att ta. Varje dag vi väntar och låter våra folkvalda vänta att agera innebär att åtgärderna, både preventiva och de som måste sättas in som en konsekvens av förändringar i vår livsmiljö, kommer att bli allt mer drastiska, dyra och uppfattas som orättvist fördelade.

Just hur våra samhällen kommer att fungera framgent, socialt och som rättssamhällen, är det kanske få som funderar på mot bakgrund av de utmaningar vi står inför. Vill vi verkligen rasera mycket av det våra förfäder möjliggjort? Varför?

Länktips: http://www.businessgreen.com/bg/james-blog/2381935/the-pursuit-of-green-freedom .

”This changes everything” – om konflikten mellan ekonomin och klimatfrågan

Posted on by
Reply

”This changes everything” är titeln på Naomi Kleins nya bok. Jag har inte läst boken (ännu) men har lyssnat till den intervju hon gav i kanadensiska CBC nyligen. (Länktips se nedan). Hon menar att den idag dominerande formen av ekonomi, som vi kallar kapitalism, står i konflikt med naturens behov och tydligt driver den i värsta fall irreversibla klimatförändring som pågår. Hon hävdar också att politikerna sänder dubbla signaler till allmänheten genom att inte dra konsekvenserna av det vetenskapen visar. Ungefär: en katastrof närmar sig, men vi behöver egentligen inte göra något.

Utgångspunkter
Naomi Klein utgår av förklarliga skäl från en kanadensisk och amerikansk debatt, där frågan om tjärsandsutvinning, ursprungsfolkens rättigheter och en djupt rotad misstänksamhet mot kollektiva lösningar dominerar. Hennes hopp står till gräsrötterna, att människor organiserar sig och bygger både motstånd och konstruktiva lösningar ur gemensamma värderingar.

Tjärsandens betydelse i verkligheten och i allmänhetens ögon
I Kanada är utvinningen av tjärsand central. Den allmänna opinionen tror att den kanadensiska ekonomin till 48% hänger samman med tjärsanden, medan den korrekta siffran är 2%. Siffrorna illustrerar för mig vikten av information bortom partsintressen och propaganda. Vilken roll spelar egentligen nyhetsmedia idag? Är man så beroende av annonsintäkter att verkliga fakta får stå tillbaka för att ge plats för politiskt tillrättalagda utspel?

Rävsax
Naomi Klein tar också upp energibolagens rävsax. De måste ständigt visa att de förfogar över nya fossila tillgångar – fracking-gas, tjärsand, djuphavsolja, arktisk olja… – i nivå med den volym de omsätter. Marknaden och framför allt företagens börsvärde är helt beroende av detta. Ett oljebolag utan framtida intäkter förlorar snabbt sitt börsvärde. Den balansakt dessa företag måste ägna sig åt kan inte vara enkel, blir min reflektion. Utbud, efterfrågan, nya fyndigheter, pris på råolja, kostnad för att utvinna tillgångarna, världsmarknaden, konjunkturen… det kan inte vara enkelt att vara oljebolagsdirektör. Att behålla oljan och tjärsanden under marken, som egentligen vore klokast, blir ur företagsekonomiskt perspektiv en svår lösning. Möjligen betyder detta att det är lagstiftning i kombination med ett konsumenttryck som måste till.

Kyoto som illustration till svårigheten
Samtidigt tickar klockan. Klimatet förändras av alla CO2-utsläpp. Ekonomins fossilberoende måste brytas. Naomi Klein påminner i intervjun om hur diskussionerna gick mellan USA och EU före Kyoto. EU ville inte ha utsläppshandel, USA (Clinton-administrationen) ställde det som villkor för att gå med i Kyoto. EU ville ha med USA och accepterade USA:s krav på utsläppshandel. I slutänden avstod USA (Bush) från att skriva på Kyoto-protokollet. Då satt plötsligt EU med ett Kyoto-avtal man egentligen inte ville ha och med ett USA utanför. En illustration till hur svårt det är att föra långsiktiga förhandlingar på global nivå.

Gräsrotshoppet
Hoppet står till gräsrötterna, vanligt folk som organiserar sig och vill ha en annan ekonomi och en klimatneutral ekonomi, baserad på förnybara energislag, menar Naomi Klein. När nu det politiska systemet sitter fast i ett ömsesidigt beroende av en inflytelserik grupp av företag som inte kan eller vill byta position återstår enligt Naomi Klein en mindre revolution, där civilsamhället agerar.

Frågan blir om en förändring kan ske smidigt och utan konfrontation, eller om det blir någon slags finansbubbla som mer eller mindre tvingar fram ett systemskifte.

Länktips: www.thischangeseverything.org
En 45 minuters intervju med Naomi Klein – om hennes nya bok ”This Changes Everything”
http://www.cbc.ca/thesundayedition/features/2014/09/14/naomi-klein/

Är metanol rätt bränsle?

Posted on by
Reply

Värmlandsmetanol AB informerar via helsidesannonser i dagspressen (länkar se nedan) om metanol som fordonsbränsle. Man lyfter fram vad det positivt skulle innebära för miljön och för svensk handelsbalans om metanolfabriken kommer igång och metanol blandas in i bränslet för de befintliga bensinbilarna. Björn Gillberg, som redan på 70-talet blev riksmiljökämpe, har ägnat många år åt denna idé och fått stöd av cirka 1500 aktieägare. Är metanol en bra lösning?

Inlåsning
Kritikerna brukar lyfta fram metanolens giftighet, dvs att träsprit som det handlar om, är dödlig att förtära. Mot detta argument kan naturligtvis invändas att de flesta som köper bensin och andra fordonsbränslen undviker att dricka bränslet. Andra och kanske mer relevanta argument handlar om distribution och fortsatt inlåsning i förbränningsteknik. De rika länderna måste rimligen gå före och byta ut fordonsparken mot eldrivna bilar och på sikt måste även utvecklingsländerna gå den vägen. Att då fastna i ett fortsatt beroende av förbränning riskerar att bromsa en nödvändig omställning.

Inblandningens konsekvenser
I sin information talar Värmlandsmetanol om inblandning av metanol i fossila bränslen. Ska detta kunna realiseras måste dels biltillverkarna godkänna nivåer, kvalitet och driftsomständigheter som temperatur etc, dels måste hela produktionskedjan fungera inklusive inblandning och distribution. Det måste finnas ekonomiska argument eller ett tydligt politiskt intresse för denna lösning. Sålänge metanolandelen är mindre än fossilandelen i den färdiga bränsleblandningen riskerar ökade transporter att leda till – låt vara lägre men ändå – ökande utsläpp av koldioxid med fossilt ursprung.

Broms
Förändringsstegen när vi ställer om tekniska system i en mer hållbar riktning är intressanta. Det klassiska exemplet är stenkaka, LP-skiva, CD-skiva, MP3 och Spotify. Det kan således vara en fördel att varje förändringssteg är rejält och tydligt. Risken med metanol som inblandning i fossilbränslet är att det bromsar den nödvändiga övergången från förbränningsteknik till eldrift och att den infrastruktur som behövs för att tanka vätgas eller att ladda batterier försenas.

Oro i världen
Det argument som skulle kunna motivera en satsning på metanolproduktion är tyvärr kopplat till oron i världen. Hälften av Sveriges råolja kommer idag från Ryssland. Skulle det världspolitiska läget kraftigt försämras och Ryssland av något skäl stoppa oljeleveranserna skulle en inhemsk bränsleutspädning kunna vara en kortsiktig lösning. Hoppas på det bästa och planera för det värsta brukar det heta. Det vore sorgligt om rädslan skulle bli vår drivkraft för förändring.

Länktips:
Värmlandsmetanol www.varmlandsmetanol.se och annons här .