Om kunskapen som förlorare

Posted on by
Reply

Agnes Wold är en professor som gärna syns i debatten och som ofta går emot den gängse uppfattningen i en del frågor. Immunförsvaret och vår överanvändning av bakteriedödande handrengöringsmedel är en fråga hon gjort sig känd inom.
Häromdagen var hon med i SVT:s ”Min Sanning”. På en punkt tycker jag att hon tänker fel. En liten utvikning, bara:

Tankefel om alkoholen
Något märkligt pekade hon på att en promille alkohol i bröstmjölken till bebisar inte kan vara skadlig. Hon borde inse att det inte är barnets fysiska förmåga att hantera mycket små alkoholmängder som är problemet. Det är alkoholförtäringens indirekta påverkan på familjesituationen som är den avgörande risken. Alkoholen ökar risken för konflikter mellan föräldrarna, försämrar deras omdömesbildning och förmåga att snabbt och korrekt ta hand om sitt barn. Det borde en klok person som Agnes Wold inse.

Åsidosatt kunskap
Men egentligen var det en helt annan tanke som växte fram när jag lyssnade på Agnes Wold. Hur åsidosatt kunskap och bildning har blivit till förmån för tyckande och paketering. Vem som påstår något, hur det framförs och hur många som stödjer ett påstående har blivit viktigare än att basera påståenden på fakta, på forskning eller på gemensam kunskapsgrund. Vi ser det hela tiden. Reklamen och politikens optimeringsperspektiv har förskjutit tyngdpunkten i den allmänna debatten. Parallella sanningar lever sida vid sida. Och i jakten på finansiering sänker högskolorna kraven.

Utveckling
Under andra hälften av 1900-talet växte välståndet i takt med växelvis utveckling av teknik, teknologi och ekonomi. Det sambandet är inte lika tydligt längre. Den ekonomiska utvecklingen är i genomsnitt god, men med stora variationer på individnivå. Överutnyttjandet av billig energi och billiga råvaror och arbetskraft har bromsats in. Många, både i Sverige och utomlands, befinner sig i en pressad situation och samhällets resursfördelning upplevs som orättvis, särskilt som fler förväntas dela på den orättvist fördelade kakan. Bilden av ett välmående samhälle känner långt ifrån alla igen sig i. De utan valmöjligheter lockas av enkla förklaringar, skuldbelägganden och lösningar.

Inflytande, vinst och känslor går före fakta
Även i vetenskapliga kretsar finns det parallella sanningar. Teorier står emot varandra. Sambandet mellan rökning och cancer var länge en olöst fråga. Starka ekonomiska intressen finansierar forskning och kan ge sig själva ett stort inflytande. Oljeindustrin har länge bromsat en utveckling, där sambandet mellan klimatförändring och människans användning av fossila bränslen behövde uppmärksammas. Årtionden har gått förlorade. Starka vinstintressen fördröjde en snabb omställning. Det finns även gemensamma frågeställningar där känslomässiga argument ställs mot varandra. Är det mest synd om vargarna eller om de fårägare som vargen river fåren för?

Trump
I USA har det gått så långt att man nu har en republikansk toppkandidat till presidentposten, som titt som tätt yttrar ett förakt för forskningen och skickligt spelar på olika opinioner för att få medhåll. Det är inte sakliga argument som bär honom framåt, det är bilden av en självsäker ledare med enkla lösningar som är i fokus. Hans raka budskap är att bygga en gigantisk mur mot Mexico, så att ”vi håller invandrarna och terroristerna borta”. Han spelar på känsloområdet mellan rädsla och trygghet och framstår som den ende ”sanningssägaren” som tydligt utmanar  etablissemanget. I fler länder ser vi samma sak, inte minst i Europa.

Bildning och kunskap är på reträtt
Ett exempel på hur kunskap inte längre är det primära är det som Dick Harrison, känd historiker och universitetslärare, beskriver som den högre utbildningens förfall. (Länktips se nedan). I dagens SvD redogör han för hur de ekonomiska styrmedlen helt har tagit över i universitetsvärlden. Det är inte kunskaperna och lärandet som är centralt, utan genomströmningen av antalet studenter. Utvecklingen är förödande för en liten kunskapsberoende nation som Sverige om hans beskrivning stämmer generellt.

Tidningar och media har bytt inriktning
Tidningsmän och personligheter som Herbert Tingsten och Torgny Segerstedt har ersatts av aktivist-journalister. Den tidigare chefredaktören för GT använde tidningens genomslag för att tvinga fram en kostsam och i praktiken onödig folkomröstning i en redan avgjord fråga. Tidningens agerande förstärkte inte tilltron till demokratin. Vi ser också i (a)sociala medier hur mängder av tyckare överträffar varandra i onyanserade påhopp och påståenden. Hat och hot präglar många inlägg. Det finns inte längre ett tydligt kunskapsideal i den allmänna debatten, dvs en strävan att hitta rätt i sakfrågorna. I stället är det nu åsikterna som nu har ett egenvärde. Nyanser, kvalitet och grundvärderingar förloras i jakten på högröstat medhåll.

Reaktioner
Idag handlar även nyhetsrapporteringen om hur reaktionerna blev på olika utspel, inte om förslagen löser samhällsproblemen i fråga. Kommentatorer kommenterar varandra och sina intryck, snarare än sakfrågorna. Det dröjer inte länge förrän vi får twitteromröstningar under TV-nyheterna. ”Håller du med om redaktionens bedömning?” Twittra ”Gilla” till …. Debatten och demokratin tycks vara på väg att förvandlas till en ständigt pågående idolkampanj.

(Om du gillar detta inlägg, dela det…… 😉
Obs ironi.

Länktips: http://www.svd.se/dick-harrison-hogre-utbildning-ar-ett-haveri/om/debatt

Linbana över Göta Älv 2020?

Posted on by
Reply

Trafikkontoret i Göteborg arbetar med att ta fram beslutsunderlag för en unik kollektivtrafiklösning i staden. Tre olika linbanesträckningar skulle kunna möjliggöra snabba personresor mellan stadsdelar som idag är lite avskärmade av barriärer, i första hand Göta Älv, men även järnvägsspår och naturgivna förutsättningar. Det låter lite märkligt med linbana i en stad, men lösningen har testats i flera städer: London, Ankara och La Paz för att ta några exempel. Den 20 januari presenterades arbetet för en intresserad skara göteborgare.

Några likheter och skillnader med spårbilar/spårtaxi
Själv såg jag möjligheter med spårbilar/spårtaxi redan på 90-talet. Den tekniken har också förfinats. Skillnaden är att spårtaxi framförs på ett system av skenor, medan linbanan hänger i kraftiga kablar och kan drivas gemensamt. En annan skillnad är att spårtaxi öppnar upp för ett flermaskigt bansystem, medan linbanan i huvudsak går från A till B och tillbaka. Elasticiteten i kablarna begränsar rimligen hur lång linbanan kan bli, liksom antalet gondoler. Å andra sidan är linbanans förmåga att klara branta stigningar intressant, liksom att det blir få rörliga delar i ett linbanesystem.

Några fakta om det som planeras
Idén med linbana i Göteborg är inte ny. Till förra jubiléet 1923 monterades en linbana från Näckrosparken till Liseberg, men den togs ner efter ett par år. Tanken är nu att på tre ställen korsa älven och avlasta kollektivtrafiken framför allt över den nya Hisingsbron. Man siktar på gondoler för max 25 personer och med som bäst 45 sekunder mellan varje gondol. En resa från Järntorget till Wieselgrensplatsen via Lindholmen och Lundby skulle ta 11-12 minuter. Ett par cyklar och barnvagnar skulle också kunna följa med per gondol. Kapaciteten är i nivå med spårvagnstrafiken.

Frågor
En antal delfrågor inställer sig naturligtvis. Trafikkontoret tycks ha tänkt på det mesta. Bemanning av stationer och av vissa gondoler är en sådan sak. Höjd över älven i nivå med Älvsborgsbron är en annan detalj man inkluderat. Dubbla bärande kablar ökar stabiliteten, mjuk inbromsning vid varje station, tillgänglighet och in/urstigningstakt i paritet med Stockholms tunnelbana (20 sekunder) är sådant man inkluderat. Men hur tänker man resandeflödena? På Hisingen är Backaplan ett nav för många bussar och omstigning till spårvagn. Ändå vill man förlägga ändhållplatsen till Wieselgrensplatsen. Och den nya Hagastationen för Västlänken? Hur ska pendlarna dra nytta av linbanan om den inte ansluter till Hagastationen?

Pelarna
I London byggdes linbanan till OS-invigningen och blev sedan kvar. Där står den still 30 dagar per år, sades det, till följd av kraftig vind. Den tänkta svenska lösningen med dubbla kablar ska göra resan säker även upp till vindhastigheter på 27 sekundmeter. Och människor med svindel eller rädsla för höjder lär inte kunna åka med. Pelarna som ska bära upp konstruktionen går heller inte att trolla bort – frågan är hur störande de blir i stadsbilden? Kan de även användas för telekommunikation eller något annat?

Redan klar 2020?
En miljard kronor sägs investeringen handla om för den första, s.k. lila, linjen. Inga beslut är fattade, men senast före sommaren i år måste kommunfullmäktige ha gett klartecken till ett fördjupat arbete, där detaljplaner och upphandlingsunderlag börjar tas fram, så att invigningen skulle kunna ske redan 2020 i samband med att Hisingsbron blir klar och spårtrafiken över älven måste göra ett uppehåll.

Framtiden – kollaborativa transporter?
Det som också behöver funderas på är systemlösningar på lite längre sikt. Vilka andra behov kan linbanan vara med och lösa? Kommer vi att få en utveckling på sikt, där cykeltransporter (lastelcyklar etc) ersätter mindre varutransportbilar eftersom cyklarna är både klimatsmartare, tidsbesparande och mindre bullriga – och kommer vi i så fall att få ett mini-containersystem anpassat för lastcyklar och kommer då behovet av att skicka varor i mini-containers över älven kunna täckas av linbanan? Särskilda gondoler på särskilda tider? Frågan kan vara intressantare än vi tror eftersom vi kanske kommer att få se ”samlastning” på ett nytt sätt, när människor som ändå reser i viss riktning också – mot en viss ersättning – tar med sig lite smågods och paket. Ungefär som man alltid gjort på landet, men som skulle kunna lösa en del av distributionsinfarkten även i en stad….

Göteborg 2021 – processen har varit nyttig
Tanken på en linbana är intressant och extra roligt att idén föddes genom arbetet för 5 år sedan i Göteborg 2021-processen. Det är göteborgarna själva som väckt idén.

Länktips: http://www.goteborg2021.com/jubileumsprojekt/linbana/
http://forlivochrorelse.se/linbana/

Det går att påskynda omställningen

Posted on by
Reply

Konsultföretaget McKinsey har spanat fram till år 2030 för att bedöma hur bilbranschen globalt kommer att utvecklas läser jag i ett av de nyhetsbrev jag följer. Framtidsprognoser är alltid gissningar, men McKinsey måste samtidigt säkerställa en hög rimlighet i sina förutsägelser för att inte tappa trovärdighet. Därför är det intressant att ta del av deras bedömningar.

Ett antal tydliga trender till 2030
De tror på en dubblerad omsättning för bilindustrin, baserat på nya tjänster, uppkoppling och delandefunktioner som vi bara anar början av just nu.
Cirka 10% av bilarna kommer att användas i delningstjänster.
Marknaden blir inte länder-uppdelad som nu utan mer utgå från vilken typ av stad eller region försäljningen gäller.
15% av alla fordon kommer att vara autonoma, ”automobiler” i verklig mening.
Elfordon kommer att ha en marknadsandel av 10-15%.
Branschen kommer att förändras genom ny teknik, nya aktörer och nya konsumentbeteenden.
De nya aktörerna tar med sig ett tänk och en vana att hantera konsumentintresse och att bedriva lobbying.

Stöd för omställning
För oss som gärna ser en snabb omställning där vi lämnar den fossilberoende fordonsflottan bakom oss och istället fokuserar på mobilitet, tillgänglighet och service och där de tekniska lösningarna kan rubriceras som hållbara ur alla aspekter känns McKinsey-rapporten som ett kraftigt stöd. Nu bekräftas det som vi talat om under många år. Det som fortfarande inte är tillfredsställande är hastigheten i omställningen.

Trenderna finns – nu gäller det att förstärka dem
Varför ska det om 10 år fortfarande vara tillåtet att sälja fossilberoende fordon? Om vi räknar med en livslängd på 15-20 år för de fordon som produceras just nu kommer det ju att rulla en överväldigande majoritet av bensin- och dieseldrivna bilar på vägarna även år 2050 om 85% av försäljningen år 2030 består av sådana bilar. Det rimliga är att lagstiftningen påskyndar den omställning som är på gång och ger industrin tydligt besked att år 2030 får andelen sålda fossilbränsledrivna fordon bara vara 10% eller lägre. Och att varje nytt fordon som produceras till minst 80% eller mer måste bestå av certifierat returmaterial.

Förstärk och fördela
Det McKinseys rapport visar är att trenderna finns och att det finns starka intressenter som vill ha en del av den växande och nya kakan. Detta borde uppmuntra våra politiker att aktivt bidra till att de hållbara trenderna förstärks och att utfasningen av de ohållbara påskyndas. En annan fråga är naturligtvis också hur konsumenter kan bli prosumenter och delintressenter i den växande marknaden och hur vinster och välstånd ska fördelas på ett långsiktigt rättvist sätt. Det blir intressant att återkomma till.

(Tack Magnus Karlström för nyhetsbrevet OMEV).

Mätbarheten sätter krokben för helhetssyn

Posted on by
Reply

Vi talar ofta om stuprör eller silos. Om hur forskning, ansvar eller verksamheter specialiserar och profilerar sig på ett smalt område, men också hur helhetssyn och det större perspektivet ofta går förlorat. Var och en har sin budget, sin uppgift, sitt mål. I söndagens GP skrev en anhörig till en vårdtagare om hur sjukvården fastnat i just detta specialiserings- och avgränsningsfenomen. I stället för att vårda en människa och ta ansvar för helheten upplevde skribenten att sjukhuset ansträngde sig att bevaka ansvarsgränser. Istället för att måna om överföring av relevanta iakttagelser till nästa behandlande läkare sattes osynliga gränser upp, där det var viktigare att slippa ta ansvar än att måna om patienten. Hur har det blivit så här?

Svarte-Petter och avhumanisering
Artikeln har rubriken ”Patienten reduceras till ett vårdobjekt på sjukhusen” och är skriven av tidigare generaldirektör Hans-Inge Persson. Hans exempel relaterar till hur hans fru blev bemött av ett universitetssjukhus. Kritiken landar i slutsatsen att ett dåligt ledarskap präglar sjukhuset och att patientperspektivet, humanismen, uppenbarligen avsiktligt lämnas därhän. ”Vid inskrivning till annan klinik förefaller överlämnandeprocessen minimal. Ansvariga spelar svarte-petter med patienterna, för att undvika att ta eget ansvar i svåra situationer.” skriver Persson. Och ”de medicinska framsteg vi nått under de senaste hundra åren med fantastiska nydaningar när det gäller att diagnosticera, lindra och bota, har skett till priset av en specialisering, fragmentisering och därmed avhumanisering.”

Budgetuppföljningen viktigast?
En tänkbar förklaring till att Persson upplever sjukhusvården på detta sätt är att styrningen av verksamheten prioriterar budgetarbetet. Kostnadsjakt och effektivisering står högt på agendan. Pengar, tid och resurser kan mätas och följas upp. Hur en patient mår eller upplever vården och vilken kvalitet det finns i bemötandet läkare/patient är svårare att mäta och ger heller inget entydigt utslag i budgetarbetet. En nöjd patient syns inte i resultatet.

Vad är viktigast?
När människan inte längre är viktig har systemet misslyckats. Samhällets resurser finns för dess människor, inte för att strukturerna ska bekräftas. Det måste i alla verksamheter där människor är involverade finnas en överordnad förståelse för vad som är prioriterat. När samhället väljer att prioritera sina egna strukturer, tillförlitlighet i prognoser, budgetdisciplin eller vad man nu vill kalla det, sänder man fel signaler ut i organisationerna.

Ett annat exempel
Äldreomsorgen och hemtjänsten är ett annat sådant exempel, där effektivitet står i direkt motsättning till kvalitet för vårdtagaren. Kan ett besök av hemtjänsten reduceras mer? Går det att bädda en säng en minut snabbare? Kan pratstunden och frågan ”hur mår du?” elimineras så att personalen hinner ett besök till per dag? Kan en Skype-uppkoppling ersätta hembesöket? Räcker det att äta varm mat en gång per dag?

Eller skolan
Det har funnits ett lagkrav på kommuner att det ska finnas ett skolbibliotek. Att det behövs en bibliotekarie för att sköta biblioteket var något som lagstiftaren missade. Budgetstyrningen innebar naturligtvis att flera tjänster minskade eller försvann. Det finns bibliotek, men ingen som såg till att böckerna kunde bli en viktig kunskapsresurs för eleverna. Läsupplevelsen, som kan göra stort intryck på en elev i rätt sammanhang, riskerar att inte inträffa. Något viktigt i mognadsprocessen kanske aldrig äger rum.

Förenklingens baksida
Stuprören har inte enbart med budgetstyrningen att göra. Men det är en faktor i sammanhanget, som bidrar till att utvecklingen suboptimeras. En annan faktor är vår tids ständiga behov av att sortera och sätta etiketter på allt och alla. Varje sådan etikett lägger grunden för en förenkling och en rationalisering som kan verka tilltalande i det korta perspektivet, men som på sikt är förödande.

Länktips: GP-artikel här

Vi måste säga mer ja än nej

Posted on by
7

I de europeiska länderna finns idag snarlika politiska rörelser, som på olika sätt fångar upp ett missnöje hos en stor andel av befolkningen. Framgångsreceptet tycks handla om ett budskap bestående av en lagom mix av återupprättande av en nationell stolthet, förenkling av problem och lösningar – dvs populism, kopplat till en tydlig misstro mot EU, mot nationella makthavare och mot media toppat med en mer eller mindre tydlig främlingsfientlighet.

Säger folken mer nej än ja när de röstar?
I Ungern tog regeringspartiet Fidesz chansen att låta landet glida in i en postdemokratisk tid. Och märkligt nog kan Fidesz hävda att man står för en medelväg eftersom högerradikala Jobbik står för en ännu mer hårdför politik. Något liknande sker nu i Polen, ett betydligt större EU-land. I Grekland får det öppet rasistiska Gyllene Gryning ett starkt stöd, samtidigt som vänsterpartiet Syriza fått väljarnas förtroende att få ordning på landets trassliga ekonomi. I Spanien har vänsterpartiet Podemos fått en vågmästarroll i parlamentet och i skrivande stund är det osäkert hur regeringsbildningen ska gå till. Växande separatistiska krafter i Baskien och Katalonien sätter fingret på legitimitetsfrågorna – om människor inte känner sig representerade av de folkvalda väljer de förändring.

Den ekonomiska utvecklingen är en orsak till legitimitetsproblemen
I Storbritannien finns exempel på både separatistiska strömningar med det i Skottland dominerande Scottish National Party, samtidigt som den konservativa London-regeringen utmanas i sin EU-hållning av populistiska UKIP. I Frankrike talas det på fullt allvar om en möjlig seger för Nationella frontens Marine Le Pen i det kommande presidentvalet. Partiet är kritiskt till både EU och invandring och försöker bredda sin bas på ett sätt som påminner om hur Danskt Folkeparti och det norska Fremskridtspartiet fått ett allt större inflytande i våra grannländer. I Finland sitter Sannfinländarna i regeringen. I nästan varje land finns en politisk rörelse som ifrågasätter EU och den utveckling vi sett i Europa sedan murens fall. Är det möjligen så att hela EU-projektet, som skapades för att omöjliggöra ytterligare ett storkrig på europeisk mark, måste göras om eller i alla fall kompletteras för att få den legitimitet som tycks saknas? Är fördelningen av tillväxten i ekonomin den verkliga orsaken till problemen?

Information och desinformation ökar, helhetsbilden går förlorad
Det är ett problem att traditionella medier försvagas samtidigt som vi ser tendenser till ett ökande kunskapsförakt kompletterat med (a)sociala mediers genomslag för hat- och hotkampanjer. När nyhetsförmedlingen inte längre får resurser och heller inte får behålla sitt oberoende, när domstolsväsendet politiseras och när en pajas som Trump tros kunna bli president i USA riskerar våra demokratiska institutioner och system att försvagas. Det finns en underliggande ton hos flera av de politiska krafterna i Europa att när de väl får makten ska samhället förändras.

Partiernas bas är inte tillräcklig för demokratisk utveckling
Det är inte bara Le Pens skyddsgarde DPS som ger känslan av att hotet mot demokratin handlar om maktutövning. När hus och skolbyggnader bränns ner av aktivister efter att adresserna publicerats på nätet har argumentationen övergått i sabotagehandling. Samhällsvärden går förlorade. Samtidigt går något annat förlorat. bland annat känslan av ett samhälle där gemensamma värderingar och tillit får utgöra grunden för våra beslut i det stora och det lilla. Det är viktigare än någonsin att skapa lokala sammanhang, där människor gemensamt kan forma framtiden. Som komplement till de politiska partierna och för att konstruktivt ta till vara varje människas möjlighet i helheten. Mer ja än nej.

Länktips. Hittade senare idag en bloggtext av Kenny Genborg, (idag på Business Region Göteborg, tidigare på GP) där han ur sitt perspektiv belyser medias dilemma och hur gränsen mellan fakta och reklam blir allt mer otydlig… Läs http://kennygenborg.com/sa-fick-vi-in-goteborg-i-the-economist/

Nu förverkligas Paris-avtalet

Posted on by
Reply

Parisavtalet är undertecknat av världens länder. Det har kallats både historiskt och urvattnat. En vändpunkt och ett tomt skal. Precis som politiken är väldigt olika till form och innehåll i de utvecklade demokratierna respektive i de samhällen som styrs på andra sätt speglar avtalet hur komplicerad världen är. Om alla länder vore fungerande demokratier, där frihet, jämlikhet och broderskap präglade samhällena, skulle vi ha rätt att vara besvikna. Men nu ser världen lite annorlunda ut.

Indirekta insatser
Politiken, även i ett land som Sverige, spelar en roll för regelverk, skatter, villkor och rättvisa. Däremot får inte ministrar ägna sig åt detaljstyrning. Ämbetsverken och kommunerna hanterar på lite olika områden det operativa och tillämpningen av lagarna. Så har vi valt att göra. Därför blir det lite märkligt när kritiker tycker att avtal på global nivå saknar konkreta mål, åtgärder och insatser. Politiken arbetar ju huvudsakligen indirekt, via villkor för näringslivet och via de organ som ska förverkliga politiken.

Mobilitet
Några har fattat detta. Tusentals städer runt i världen sätter upp egna mål och arbetar med mer konkreta insatser för att ställa om till en fossilfri framtid. Företag som Tesla, Apple, Google och NEVS arbetar för att ställa om hela fordonsbranschen. Inte bara till eldrift utan också genom att öppna upp för mer automatik, mer IT-system och mer tjänster. Det är mobilitet vi behöver. Inte plåtchassin parkerade längs våra gator under 94 % av sin livslängd.

Förverkligande
När man läser NEVS pressrelease blir det tydligt. Sannolikt blir det tillverkning av bilar i Trollhättan igen, men framför allt är det en helt annan marknad köparen siktar in sig på. En tjänstemarknad, där mobilitet och inte ägande står i centrum. Det är NEVS och deras kunder som står för förverkligandet av det Parismötet samtalade om. Låt oss inte glömma det. Politiken behövs för att sätta bra och rättvisa spelregler. Entreprenörer och framsynta aktörer som NEVS och deras kinesiska partner behövs för att skapa det nya. Kunder som värderar en smartare livsstil behövs för att hela kedjan ska fungera.

Avfall måste bli resurs
NEVS-ordern skulle kunna ses som en startpunkt för den nya cirkulära ekonomin, men då krävs att ägaren till de nya fordonen säkrar upp hur komponenterna, t.ex. batterierna, ska göra nytta i andra sammanhang, genom andra företag, när de inte längre duger som bilbatterier. Det måste bli ett slut på de linjära flödena och nya aktörer måste se sin roll i kretsloppet. Värden måste tas till vara och förädlas. Avfall bli resurs.

Länktips: http://www.saabcars.com/sv/news/B2A6378DE2901E6C

Dags att sätta in det som sker i ett större sammanhang

Posted on by
Reply

EU formades som ett fredsprojekt. ”Aldrig mer” skulle krig föras mellan de europeiska länderna. Tre gånger under lika många generationer hade franska och tyska trupper stridit mot varandra. Några år efter freden 1945 tog kol- och stålunionen form. EG bildades och ur den skapades EU. Handel och ömsesidighet i beroendet skulle omöjliggöra ett nytt krig. Dessutom skulle medlemsländerna vinna på en större gemensam marknad.

Skulle allt lösa sig av sig självt?
Fri rörlighet för varor, tjänster och medborgare skulle bli en grundläggande tanke. EU 15 blev EU 28, inte minst Sverige agerade för att utvidga EU österut. Ett försvagat Ryssland efter 1991 skulle inte ha något emot att länder i Baltikum eller i Östeuropa upptogs i EU-gemenskapen. Väst passade på att snabbt släppa in länder som Bulgarien och Rumänien, trots att ekonomierna i dessa länder var långt mindre utvecklade än snittet i EU. Det fanns antagligen en förhoppning att de nya medlemsländerna skulle dras med av de starka ekonomierna i EU, främst Tyskland.

Social turism
Det talades om ”social turism” i samband med utvidgningen av EU. Att välfärdssystemen i de rikare länderna skulle locka hit arbetssökande från de forna Warszawapakts-länderna. Det dröjde ett tag, men så småningom förstod de allra fattigaste och allra mest marginaliserade människorna att det gick att tjäna mer på att tigga i t.ex. Sverige än att försöka försörja sig i hemländerna. Den sociala turismen handlade inte om ”vanligt folk” i ”vanliga omständigheter”. Det blev de allra fattigaste, de som inte såg någon framtid i det egna landet som prövade lyckan och valde att vädja till de rika ländernas goda vilja på individnivå som reste hit.

Lösning på en annan nivå
Stadsbilden förändrades. Idag syns tiggare sittande utanför matvarubutiker snarare som regel än undantag. Plötsligt tvingas vi alla se och inse hur människor har det i andra länder. Plötsligt tvingas vi förstå hur bra vi har det. Samtidigt som vi också inser att vi inte kan lösa problemet mer än mycket kortsiktigt och för enstaka personer. Vi kan inte hjälpa alla. Det som behövs är helt andra mekanismer, som vänder utvecklingen på global nivå.

Sortering
Medborgare från andra EU-länder som sitter utanför matbutiken är en konkret påminnelse om hur misslyckad den samhällsutveckling är, som i decennier varit dominerande i vår del av världen. Dessa människor ser inget alternativ, eller snarare framstår tiggeriet som det minst dåliga alternativet. Vårt system sorterar bort människor som skulle kunna ha en uppgift i helheten. Istället för att var och en kan göra nytta för det gemensammas bästa hamnar några i utanförskap. Ett slöseri med mänskliga resurser.

”Någon-samhället”
Andra söker sig hit i desperation, flyr över havet i små gummibåtar, riskerar livet för en chans till ett bättre liv. På senare år många från krigsdrabbade länder, många med god utbildning och med entreprenöriell anda. De söker skydd och en möjlighet att leva ett drägligt liv. De har hört att Sverige är ett bra land som inte varit i krig på 200 år. Det homogena Sverige med en konsensusidé som gemensam nämnare har haft svårt att hitta ett bra sätt att ta hand om människor från andra kulturer. Vi litar på våra myndigheter, som ska hantera samhällsfrågor åt oss. Samhället är starkt och vi utgår från att ”någon” löser de problem som uppstår.

Nu syns klyftorna
När samhället inte klarar att hantera de problem som uppstår blir vi förvirrade. Några inser att de måste ta på sig en frivillig-roll. Andra passiviseras eller ställer sig helt avvisande till både problem och lösning. Vi är inte vana vid att samhället fallerar. Självbilden måste revideras. Osäkerheten sprider sig och underliggande spänningar i samhället blottläggs. Besvikelser och frustration på helt andra områden kopplas irrationellt nog till dagaktuella händelser. Personliga tillkortakommanden skylls på ”makten” eller ”eliten”. Klyftorna i det svenska samhället synliggörs.

Nog är det märkligt
Allra märkligast är att de traditionella politiska partierna inte förmår tolka det som sker och att de inte klarar att formulera en tydlig bild av problem och lösning som sätter in händelseutvecklingen i ett större sammanhang.

Hur går det med utbildning för hållbar utveckling på universiteten?

Posted on by
Reply

Utbildning för hållbar utveckling är helt avgörande för om samhället långsiktigt ska klara en omställning i hållbar riktning. De tekniska och ekonomiska lösningar som har dominerat samhällsutvecklingen de senaste decennierna har i alltför liten utsträckning inkluderat de avgörande hållbarhetsperspektiven. Ändå är det nu 23 år sedan FN-systemet satte fokus på behovet  med 1992 års konferens i Rio de Janeiro. 2002 togs ett beslut om en dekad om lärande för hållbar utveckling. Hållbarhetsperspektiven, ekonomiska, ekologiska och sociala, behöver finnas med i allt som forskas fram, produceras och konsumeras, i alla investeringar och i alla utbildningar. Detta har vi vetat länge nu. Så hur går det?

Svårt att integrera hållbarhet i ämnesområdena?
Jag gick till GMV för att lyssna på hur hållbar utveckling fångas upp i utbildningar som Göteborgs Universitet och Chalmers bedriver. Ett dussin personer var där i en sal för 150. Mitt intryck är att det görs en del, men det hade kunnat gå fortare om inte ansvarsområden, fakultetsgränser och traditioner varit så svåra att överbrygga. Specialisterna inom olika områden tvekar inför att integrera hållbarhetsfrågorna, sannolikt ofta därför att man inte känner sig helt uppdaterad eller införstådd med delfrågeställningar, aktuell forskning etc. Lite grand tycks det också vara så att vetenskapligheten, kravet på exakthet och verifierbara data kolliderar med en del av hållbarhetens bedömningskaraktär. När det inte fungerar att få svaret ”42” på en relevant fråga, tycks några forskare hellre ducka för frågan än att acceptera att svaret kan bli ”fattigdom” eller ”sannolikt sämre”.

Ingen samordning på nationell nivå
De personer som jag fick tillfälle att lyssna till föredrog sina verktyg, metoder och framgångar för varandra. Man arbetar lite olika på Sahlgrenska, på Handels och på Chalmers. Och trots att t.ex. KTH i Stockholm också arbetar med att integrera hållbarhetsperspektiven i undervisningen, tycks det inte finnas någon nationell samordning av det som utvecklas. Varje universitet, kanske t.o.m. varje fakultet, gör på sitt sätt för att föra in de generella och i vissa fall helt avgörande parametrar som måste förändra hur vi förhåller oss till ekosystemen, till jordens ändliga resurser, till kretsloppen, till  social rättvisa, fattigdom och mänskliga rättigheter för att ta några exempel.

Långt kvar
Alla tycks således göra så gott man kan inom rådande system. Det finns ansvariga, det finns pågående utvecklingsarbete, det finns bra metoder, verktyg och erfarenheter att luta sig emot. Och ändå tycks vi långt ifrån framme med en universitetsutbildning som fullt ut inkluderar ett ansvar för framtida generationers möjliga välståndsutveckling.

Lyssna på studenterna
Jag har i tidigare inlägg lyft fram studenternas roll, och det tål att upprepas hur viktigt det kan vara för kursansvariga att noga lyssna på de frågor studenterna vill lyfta. De aktiva studenterna vid Chalmers och Handels ordnar själva seminarier och diskussioner, som många gånger kompletterar undervisningens planering. Det är bara att hoppas att kloka universitetslärare ser det positiva och konstruktiva i att de studerande själva tar initiativ. Vi är alla nybörjare när det gäller hur den hållbara framtiden egentligen ska se ut och hur vägen dit ska stakas ut. Särskilt som det finns delvis divergerande agendor: politiskt, företagsmässigt/industriellt, medialt och vetenskapligt.

Inte helt lätt
I denna  kvadrat av olika tyngdpunkt och förståelse för hållbarhetens kännetecken ska vi alla orientera oss. Inte helt lätt och kanske extra svårt när vi befinner oss mitt inne i ett förändringsskeende. Vi är kanske som flugan inne i flygkabinen. Hur fort rör vi oss egentligen?

Har vi gått vilse i evigheten?

Posted on by
Reply

Det är märkligt hur snabbt förändringen sker. På några decennier förskjuts värderingar och ändras världsbilder som om de ingick i någon annonskampanj för en TV-serie. Jag gick i grundskolan på 60-talet. På Husieskolan hade vi kristendomsundervisning. Fröken Dahl trampade orgel och sjöng någon psalm. Varje dag började med en morgonbön.

Brytpunkten
Så kom 68, du-reformen, studentuppror, FNL-rörelsen, hippiekultur, nya musikstilar, en ny konsumtion, känslan av att allt var möjligt, månlandningen, miljonprogrammet och plasten. Religionen och kyrkan hörde ihop med det gamla. Nu var fokus på materiell välfärd. En sekulär grundsyn dominerade. Kyrkans atmosfär och högtidlighet kunde vara användbar i livets olika skeden, medan budskapet tillhörde en auktoritetsbunden tid. Tillhörigheten till ett definierat trossamfund blev undantag. En fysisk-mekanisk världsåskådning kompletterad med diffust formulerad respekt för FN-deklarationen om mänskliga rättigheter blev allt mer utbredd. Så småningom skulle stat och kyrka gå skilda vägar som för att bekräfta det som skedde 30 år tidigare.

… to be continued ?
På några decennier ”avkristnades” Sverige. Religion blev något privat, något man inte talar om. Samtidigt blev döden en icke-fråga. Om livet upphör på alla plan efter döden är det svårt att se döden som en del av helheten. Och om livet fortsätter efter döden måste ju en sådan syn krokas upp i en världsåskådning. Meningen med livet blev plötsligt svår att formulera. Både för den som är övertygad, troende ateist och för den som tror på något mer än den materiella tillvaron, något före och efter döden. I den individualiserade världen tar det emot att underordna sig ett system. Politikens paketering lockar allt färre, liksom religionen. Det blir svårt att tala om livets slut när eftertexterna eventuellt innehåller ”…to be continued”.

Paradoxen
Samtidigt och motsägelsefullt: Just religionen blir hävstång för asociala terrorgrupper. Hänsynslösa grupper lockar sympatisörer med påstådda hänvisningar till ett kommande paradisliv i livet efter detta. Martyrskapet omtolkas till det destruktiva vapen som självmordsattentaten utgör. I den värld där religionen i ett sammanhang tappar i betydelse i den materiella statusjakten blir den samtidigt och felaktigt använd i ett annat sammanhang som ett ”carte blanche” för att utföra vilka illgärningar som helst. Hur kunde det bli så? Hur kan religionen både bli irrelevant och maximalt användbar på samma gång?

Trygga Rekan
Jag saknar en pausknapp just nu. Någon som bromsar oss i detta eviga twitterflöde och den ständiga jakten på de mest chockerande rubrikerna. Är det den som gapar högst och skriker ut mest oförskämdheter som vinner? Varför fylls sociala medier av hat, hot och påhopp? Varför fyller människor sin tid med att underbygga konflikter och motsättningar? Vem mår bättre av det? Finns det ett samband mellan vårt fokus på materiell välfärd och vår vilsenhet kring de existentiella frågorna som gör att vi lockas av de förenklade budskapen? Är det tryggheten vi saknar? Vart tog ”Trygga Rekan” vägen?

Det allra märkligaste är kanske trots allt att religiösa ledare tillåter att deras religion ger en legitim utgångspunkt för terror och människors fullständigt inhumana beteende. Kan ingen säga stopp?

===
Anm. den 25 november publicerade GP en debattartikel skriven av imamen Kashif Virk, verksam i Stockholm, som markerade ett avståndstagande från terrorism. Imamen förklarade sig också i slutet av artikeln beredd att svara på frågor. Artikeln är naturligtvis rätt i sak, men ordval och innehåll lämnar ändå en slags tomhetskänsla. Nog hade samma sak kunnat uttryckas med mer av avståndstagande och gränsdragande formuleringar. Länk:  http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2906842-daden-i-paris-har-inget-med-religion-att-gora

 

Lekplatsen som bild för det nya företagandet

Posted on by
Reply

Häromdagen hade jag en hel dag med ett par små barn eller snarare barnbarn, ett i taget. Det blev aningen oplanerat eftersom det hade dykt upp några saker som gjorde att jag behövdes. En tvååring lekte i gårdens välutrustade sandlåda och lekavdelning.

Gården
Bostadsrättsföreningen har satt upp en kombinerad klätterställning och rutschkana mitt i en generös sandlåda. Småbarnsföräldrar låter sina barns uteleksaker ligga kvar – spadar, hinkar, små traktorer och grävare, något vattenhjul, en flyttbar gunga av plast, några trehjulingar och andra leksaker. (Allt av plast, men det är ett annat tema).

Ett effektivt resursutnyttjande
Gården var nästan helt tom på folk. Det var en vardagsförmiddag och alla vuxna var nog på sina jobb, medan barnen var i skolan eller förskolan. Den telning jag var ute med hade et överflöd av saker att välja på. Roligast för honom var en stabil och lättrampad trehjuling.  ”Här har vi en tydlig illustration till den nya ekonomin”, insåg jag. Föreningen står för den grundläggande investeringen i sandlåda och klätterställning, medan nyttjarna investerar i leksaker, som alla kan använda. Resurserna görs tillgängliga för alla. Familjerna bidrar med en eller ett par leksaker och alla barn kan använda dem. Genom att köpa en eller två leksaker får varje familj en rättvis tillgång till kanske femton eller tjugo gånger fler leksaker. Resurserna används effektivt, alla bidrar och alla har nytta av dem på ett jämlikt sätt.

Bygg underifrån
Den lilla lekplatsen blir plötsligt en bild för hur samhället skulle kunna organiseras. Via skatten finansieras grundstrukturen. Var och en bidrar därefter med något och får samtidigt tillgång till mångdubbelt mer. Det skulle kunna vara en verkstad för reparationer, ett bageri, ett storkök, ett möbelsnickeri, en lokal för diverse skapande arbete som fylls med intresserade, kunniga och motiverade personer som tar med sig sina idéer, sina färdigheter och sina lösningar. Vi kanske måste organisera det lokala arbetet på ett helt nytt sätt och skapa förutsättningar för fler att utveckla sina idéer.

Från husbehov till affärsidé
Några kanske nöjer sig med att producera för husbehov. Andra ser en affärsidé och vill sälja sina produkter, en tredje kanske är den med kontakter som kan skapa intresse för en lösning i ett nytt sammanhang. Det finns många roller att fylla. Inte minst behövs former för att utbyta idéer, lära sig nya saker och att mötas över olika gränser. Till viss del finns detta redan i branscher som handlar om IT, design och konsultfunktioner. Men modellen går att vidareutveckla.

Vi behöver inte vinnare och vi behöver definitivt inte förlorare
”Monopol”-ekonomin, som till slut leder till någon sitter på Centrum och Norrmalmstorg och försätter alla andra i konkurs, skapar en ohälsosam obalans i samhällsekonomin. Framför allt om några vinner på de övrigas bekostnad. När några få kan beteckna sig som vinnare medan flertalet knappt får vardagen att gå ihop byggs motsättningar upp som ingen är betjänt av. Utgångspunkten måste vara att vi strävar efter att varje människa får möjlighet att bidra till, och samtidigt möjlighet att delta i, det vi kallar samhälle. Vi behöver inte ”vinnare ” och ”förlorare”, vi behöver en utveckling som tar vara på mänskliga och naturliga resurser, inte ödelägger dem. Vi behöver nya plattformar och sammanhang för framtidens företagande.