Om det starka och om det som inte kan beskattas

Posted on by
Reply

Hårdare tag mot brottslingar står högt på agendan hos ett antal partier. Man föreslår att lägenhetskontrakt ska kunna sägas upp om hyresgästen tillåter att lägenheten används som vapengömma. Mer avlyssning ska kunna ske för att få bättre koll på de kriminellas mobiltrafik. Under rubriken ”Trygghet” i sin rapport ”Förortslyftet” listar Liberalerna ett antal skärpningar på det rättsliga området. Som om trygghet bara vore en etikett för en tydligare kontrollapparat och i förlängningen farligt nära en orwellsk polisstat. Är det en svensk variant på thatcherism vi beskådar?

Avsändarens betydelse
När Margaret Thatcher styrde i Storbritannien kallades hon för järnladyn, för sina hårda nypor. Är det så att kvinnliga partiledare på den borgerliga sidan måste visa sin tuffa, handlingskraftiga sida? Ebba Busch och Nyamko Sabuni – profilerar de sig på tuffast möjliga förslag för att slippa framstå som kvinnliga? Driver Annie Lööf kraftiga nedskärningar av Arbetsförmedlingen för att på motsvarande sätt framstå som ”stark”? Är det lite av samma omvända logik som när Reinfeldt skrotade det svenska försvaret – att det är just för att han var Moderat som han kunde göra det? Och därmed är det OK för de kvinnliga partiledarna att ”kräva hårdare tag för de står ju egentligen för något annat”? Dvs avsändaren legitimerar ett större svängrum än om en socialdemokrat lagt ner försvaret eller om Göran Hägglund respektive Jan Björklund föreslagit samma saker som nu Busch och Sabuni gör?

Det hårda eller det mänskliga samhället
Det val vi står inför är att lyssna på ytterhögerns domedagsfanfarer och enkla svar på komplexa sammanhang – och i förlängningen riskera just den polisstat dessa antidemokrater drömmer om – eller att hejda oss och inse att det är inte straff och kontroll som bygger ett framtidsinriktat samhälle. Vill vi ha ett hårt eller ett mänskligt samhälle? Är det traditionellt manliga eller kvinnliga synsätt som ska dominera? Och ska vi då lyckas genomskåda hur kvinnliga partiledare som Busch och Sabuni driver ”manliga” förslag?

Betong eller tillit?
Det ska bli intressant att se hur ett parti som Socialdemokraterna väljer väg. Är det jobben, kärnkraften och vägbyggen som är viktigast, eller är det viktigare att satsa på långsiktigt hållbara lösningar, på solidarisk politik, på vård och omsorg och ett land där kunskap och tillit växer? Ska vi ha storskaliga och fossilberoende industrier och lösningar eller ska vi bygga ett samhälle som mer betonar varje människas ansvar och tillit till varandra?

Det mest värdefulla kan inte beskattas
Det finns en risk av ett val av Magdalena Andersson till ny S-ledare gör att hon känner sig manad att visa ”handlingskraft” och ”styrka”. Och på så sätt bidrar till att samhället får mer betong och BNP-ökning och mindre av sammanhållning. Tillit är ju så mycket svårare att mäta. Men är i längden så mycket mer värdefull. Även om den inte kan beskattas.


En farlig väg när sanning och lögn blir lika mycket värda

Posted on by
Reply

Det blir allt tydligare att sociala medier bidrar till mer asocial polarisering. På Facebook finns grupper som exempelvis ”Kavla ner” som på fullt allvar tycks hävda att vaccinet mot Covid-19 innehåller okända eller farliga ämnen och att den pågående vaccineringen kan liknas vid ett folkmord. Sanning och lögn lever på så sätt sida vid sida och avståndstagandet tycks för många vara viktigare än förståelsen. Mycket av motståndet verkar bottna i en misstro mot forskning och vetenskap och att det skulle finnas en dold agenda bakom myndigheternas agerande. Hur blev det så här?

Varningssignaler
Fake News blev ett spritt begrepp när den förre amerikanske presidenten kampanjade och valdes att leda landet. ”Media is the enemy”, sa han också. Och lade grunden till den splittring landet upplever nu, där en stor del av republikanska partiets väljare misstror myndigheter, media och vetenskapen. Fram växer diverse konspirationsteorier, fenomen som Q-Anon, med stormningen av Capitoleum i syfte att åsidosätta demokratin som den kanske tydligaste varningssignalen om vart utvecklingen i USA är på väg. Misstron tycks alltmer få fäste även i vårt land.

Vem vinner på mer misstro?
Det mest intressanta är kanske vart denna utveckling leder. Vem tjänar på att den intresserade och sakliga debatten tystnar och viljan att lyssna på varandras ståndpunkter minskar? Vem har intresse av att polarisera och skapa en allmän oro och misstro i landet? Vilka krafter är det som ser en fördel i att sådant tilltar som exempelvis ifrågasättandet av vetenskapen, av medias rapportering och av en gemensam världsbild? Vem strävar efter ett icke-liberalt, slutet samhälle, där strävan efter jämlikhet ersätts av avundsjuka?

Ekonomin sorterar
I takt med att välståndet omfördelas till förmån för de rikaste och i takt med att välfärdsstaten skalas ner tycks människor söka syndabockar och leta efter sätt att bevaka sina intressen. Det är inte alla som själva klarar att förändra sin livssituation. Den nyliberala drömmen om individens förmåga att lyfta sig ur fattigdom gäller inte alla. De som halkar efter griper efter andra halmstrån.

Alla kan tycka något
När välfärdsstatens resurser inte räcker till alla blir det logiskt för vissa grupper att klaga på välfärdsturism och liknande. Det blir kamp om de krympande resurserna. Den kända målningen ”Grindslanten” sammanfattar vad det handlar om. Barnen slåss om de små resurser som står till buds. Och vid sidan av ”slanten”, ekonomin, är det kunskapen och tolkningsföreträdet som hamnar i fokus. ”Min åsikt är lika mycket värd som din kunskap” är en formulering som låter påskina att åsikter kan jämställas oavsett om de är sanna eller falska. I det nya medielandskapet kan alla tycka till. Det blir en slags revansch att jämställa alla synpunkter. Oavsett om de är välunderbyggda eller inte.

Den relativa sanningen
En bidragande faktor har varit 1900-talets fokus på vinklad information. Reklam har den kallats i väst, med sin motsvarighet i totalitära stater i form av propaganda. I decennier har människor matats med påståenden, som haft ekonomiska eller politiska syften att framställa något bättre än det är. I generationer har vi accepterat halvsanningar och lögner och tvingats acceptera att sanningen är relativ. Illusionen om ett bättre liv har dessutom förstärkts av en film- och mediaindustri, som paketerat drömmar och värderingar på ett sätt som tyvärr till slut ofta har landat i människors insikten att ”du duger inte som du är, du behöver konsumera kläder, kosmetika eller kroppsförändringar för att duga…”. Vad detta gör med den sanna bilden av oss själva kan vi bara ana. Är vi bara till hälften sanna?

Marknaden är snart sin egen värsta fiende
När Q-Anon, konspiratörer, anti-vaxxare och andra nu tar plats bereder de väg för de enkla lösningarnas propagandister. De totalitära tankemodellerna tar allt större plats och accepteras av konservativa krafter, som vill bevara de fördelar och rikedomar vissa har lyckats skaffa sig. När sjukvårdsköerna flyttas över till privata aktörer blir det de resursstarka som vinner. När skolorna drivs på marknadens villkor är det inte kunskapen utan vinsten som står i fokus. Förlorarna är de som bäst skulle behöva en bra skola för alla. Det sammanhållna samhället knakar i fogarna.

Balansen har förskjutits
Balansen mellan egoism och solidaritet har förskjutits och detsamma gäller avvägningen mellan utbildning och bildning å ena sidan och okunskap och fördomar å den andra. En bildad och utbildad person lockas knappast av ”Kavla ner”-budskapet. Det borde bli dags för en ”Kavla upp”-grupp, som kavlar upp ärmarna för att kämpa för det goda samhälle som tidigare generationer gjort möjligt. Innan det är för sent.

Länktips: https://sv.wikipedia.org/wiki/Grindslanten

Nukleär energiproduktion är inte framtiden

Posted on by
Reply

Då och då framträder forskare i media och propagerar för mer nukleär energiproduktion, nu senast KTH-professorn Lina Bertling Tjernberg (se länk till SVT-klipp nedan). Elkraftnät är hennes specialitet. Hur elkraften ska distribueras är naturligtvis en viktig fråga och lika viktig är hur energin ska produceras. Ur sårbarhetsaspekt är det rimligt att bygga ett energisystem med få flaskhalsar och med så mycket produktion och lagring som möjligt på olika platser. Nukleär energiproduktion är komplicerad och har ännu så länge lett till storskaliga lösningar. Vattenkylning är nödvändig och det har lett till tillfälliga driftstopp när kylvattnet (Östersjön) varit för varmt. Temperaturproblemet lär inte minska.

Vem ska betala och vem är köpare?
Det går inte värja sig från tanken att energiforskning är dyr och kommer att behöva finansieras av stora energibolag, något som innebär att utspelet från professorn denna gång mycket väl kan vara motiverad av att säkra forskningsresurser. Det hon säger i intervjun låter bra, detta att vi måste tänka globalt, dvs global marknad. Frågan är bara vilka av jordens 190 länder som kommer att kunna köpa de anläggningar KTH-forskarna tar fram? Den ”Generation IV” hon nämner har entusiasterna talat om i decennier och Frankrike övergett (se nedan). Jordbävningsdrabbade länder går bort – det lärde oss Fukushima. Kopplingen till militär upparbetning av uranet gör att ett antal andra länder går bort. Lagringsproblematiken är fortfarande inte löst.

Vem vill bo granne med detta?
En annan KTH-forskare brukar vilja få gehör för sin ”småskaliga” nuklerära energiproduktion. Varför skulle ”Not-in-my-backyard”-argumentet bli mindre med nuklerär energiproduktion än med vindkraft? Och vem ska betala för den säkerhet som kommer att behöva finnas runt varje installation? Vill vi ha ett potentiellt Tjernobyl inpå knutarna? Vem vill det?

Storskalighet en förutsättning
Det finns som vanligt stora finansiella intressen i storskalig teknik. Ägandet, vinsterna och de potentiella statsstöden lockar naturligtvis. Och lite av alla miljarder kan ju – tycker KTH-forskarna – spilla över på forskningen. Det är svårare att få vindkraftkooperativ eller solcellsägare att finansiera forskning, när varje anläggning ägs och driftas lokalt.

Alla argumenten finns kvar
Gruvbrytningen gör ett stort miljö- och klimatmässigt avtryck och alla de välkända argumenten mot nukleär energiproduktion finns kvar. Mycket riktigt har också länder som Frankrike avbrutit sina forskningsprojekt. (Se mer om detta i länk nedan).

Mobil lagring är intressant
Hela energisystemet måste tänkas om och lagring bli en mer tillgänglig del, något som kommer att kräva en snabb utbyggnad av anslutningspunkter för elfordon. Volkswagens VD säger för övrigt att man siktar på att vara ett energibolag i framtiden, just för att elfordonen blir en viktig och utjämnande faktor i ett modernt elsystem. (Se länk nedan). Och Olkiluoto som försenats 12 år – vem ska betala för den förseningen? (se nedan).

Starkt kapital eller en stark stat
Storskalighet passar in i samhällen dominerade av starka koncerner med stora vinstmarginaler och i totalitära samhällen, där övervakning och säkerhet kan motivera ofrihet på andra områden. Det är där högerpartierna och ytterhögern möts i Sverige: i tron på det starka kapitalet respektive den starka staten. Det är ju rätt typiskt att det är ryska och kinesiska exempel som anhängarna helst lyfter fram, när de ska peka på ”hoppfullheten” i tekniken.

Tänk LED
Alternativet är mer decentraliserat ägande, förnybar energiproduktion och mer fokus på att öka effektiviteten. LED-tekniken innebar 90% besparing på belysningssidan. Mer LED-liknande lösningar är nödvändiga.

Länktips:
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/klimat-2

https://www.sverigesnatur.org/aktuellt/frankrike-stoppar-fjarde-generationens-karnkraft/

https://ingenjorerformiljon.se/wp-content/uploads/2021/03/Medlemsinfo-IfM-mars2021.pdf

https://www.energinyheter.se/20191220/21217/bygget-av-olkiluoto-3-forsenas-ytterligare-elproduktionen-startar-2021

Ny återbruksgalleria öppnar

Posted on by
Reply

Cirkulär ekonomi tar sig många uttryck och ett av dessa är att en kommun ser sitt ansvar för att etablera en arena för nya verksamheter. Det var 2015 som ReTuna i Eskilstuna slog upp portarna som den första gallerian för återbruksprodukter. Man valde att lägga gallerian nära en återvinningsstation så att folk på ett enkelt sätt skulle kunna lämna brukbara föremål som de ändå ville bli av med. Ett femtontal butiker och verksamheter samsas sedan dess i en ändamålsenlig byggnad. Och nu kommer nästa återbruksgalleria. Lagom till jul är det tänkt att RE:STORE Höga Kusten ska öppna i Härnösand. (Länktips se nedan).

Smart namn, men…
Det finns ett antal särskilda delfrågor att nämna, som kan bidra till att projektet i Härnösand blir lyckat. Först och främst är det smart av initiativtagarna att ha ett namn som inkluderar många. Höga Kusten involverar ett flertal av Ångermanlands samhällen. Tillhörighet och ”vi-känsla” blir därmed bredare förankrade. Men – loggan och namn behöver justeras. ReTuna i Eskilstuna har insett att ett kolon i namnet bara ställer till det i internet-sammanhang. Det finns många projekt som döps till något på RE: men det är kontraproduktivt för den som vill hitta information. Vanliga bokstäver är enklast.

ReStore Höga Kusten logotyp

Nya former
Innehållsmässigt och affärsmässigt vore det intressant om Härnösands-projektet vågar ta steg ut i det okända, i alla fall till viss del. Återbruk handlar om att det behövs människor som hanterar, förbättrar, värderar, lagar, ser möjligheter och samarbetar. Nya slags verksamheter behöver formas, där gränser mellan anställning, anlitande av extern kompetens och företagande kan behöva utforskas och bli föremål för innovation. Ett sådant steg är att låta personer som blir involverade i återbruksarbetet i någon form göra detta i egensanställningsform.

Tips: Convoy egenanställning
Egenanställning finns i kooperativa Convoy, med fysisk bas i Umeå. Där finns plattformen för att på ett synnerligen enkelt sätt involvera personer som har viktiga kunskaper för att ta hand om och redesigna, ”up-cycla” och reparera möbler, inredning, teknik och annat utan att fördenskull behöva ingå i ett litet företags anställningsåtagande. Just i uppstart är det viktigt att ha tillgång till rätt kompetens, samtidigt som det ekonomiska utrymmet är oklart för traditionella anställningsformer eller för upphandling av externa tjänster. Egenanställningsformen är perfekt under en uppstartsfas, där det är kompetensen som är viktig att involvera samtidigt som varje verksamhet behöver kunna växa i rätt takt och med korrigering för hur marknaden tar emot de produkter som erbjuds. (Länktips se nedan)

Resurspool för att utgå från varje kompetens
Man kan också tänka sig en pool av resurspersoner, som finns för ReStore Höga Kustens olika verksamheter att anlita. Synergier på det mänskliga planet är kanske ett av de mest intressanta greppen i en modern galleria, där människor i sorteras in i ”tillhörighet” eller ”avtal” utan får chansen att medverka med det de kan. PÅ alla tänkbara nivåer. Från att stapla möbler till att sy om en klänning. Och gärna i grupp – det är så roligt att göra saker tillsammans och lyckas tillsammans!

Se noga över formerna för verksamheterna
Innovationer måste också få plats i ReStore Höga Kusten. Nya idéer måste enkelt kunna testas, så att dynamiken i det som kan växa fram tas till vara. Tyvärr det sällan kommuners starkaste sida, att improvisera och innovera, så det gäller för projektet att skapa en frizon för nya idéer. Gärna i en föreningsform, där olika perspektiv kan få ges utrymme. Aktiebolagslagen är tyvärr kontraproduktiv när det gäller att ta till vara andra värden än vinsten åt ägarna. Det finns många varianter på hur man kan välja att organisera sig.

Utbildning på alla nivåer
En viktig aspekt är att koppla in utbildning, folkbildning och Mittuniversitetets arbete. Det måste finnas en kontinuerlig tillväxt i kunskap och utveckling, som kan utgöra en motor för hela satsningen. Och närheten till universitetets studenter måste tas till vara. På alla plan, inte minst för att träna sig i att leda projekt och att testa idéer mot verkligheten

Spelrum och värderingar
Det är bara att hoppas att satsningen lyckas och att kommunledningen förstår att verksamheten behöver lite fria tyglar för att hitta rätt i en ganska outforskad verklighet. En viktig faktor är att alla verksamheter som ska samsas under samma tak delar visionen av vad man håller på med. Annars finns en stor risk att särintressen tar för stor plats och konflikter brer ut sig. Det gäller att grundlägga en ömsesidighet i hela projektet. Men då kan det gå hur bra som helst. Det är bara att hålla tummarna!

Länktips: Nyhetsartikel om Härnösands Återbruksgalleria RE-Store Höga Kusten https://www.harnosand.se/mittharnosand/harnosand-utvecklas/aterbruksgalleria.html

Egenanställning: https://www.convoy.se/

Nystarapporten – i begynnelsen var civilsamhället

Posted on by
Reply

I inledningen till ”Nystarapporten” vill författarna att Nysta ska förstås som en nystart där det civila samhället kan spela en förnyad och mer utvecklad roll än tidigare. Idén känns rätt. Pandemin har satt fingret på ett antal problem i hur samhället är organiserat. Vid läsning av de 140 sidorna i ”Nystarapporten” om civilsamhället, demokratin och välfärden (länkar se nedan) inser jag att vårt välfärdssystem vuxit fram på ett annat sätt än jag varit fullt medveten om. Demokratin och rösträtten drevs igenom av starka organisationer för 100 år sedan. Eller som det står i rapporten på sid 105: ”Det var genom idéburen organisering som demokratin kom att utvecklas och institutionaliseras i Sverige och det är genom civilsamhällets organisationer som den återvinns dag för dag. Arbetar-, nykterhets-, idrotts-, kvinno- och frikyrkorörelsen är alla exempel på rörelser som på olika sätt förändrat, förbättrat och utvecklat vårt samhälle i grunden.”

I begynnelsen var civilsamhället – och innovationerna fortsätter
” Historiskt har de bland annat skapat fattigvården, barnomsorgen och hemtjänsten, som senare inlemmats i den offentliga välfärden. Nyare exempel är hjälptelefonlinjer, rättvisemärkning och fritidsbanker, som möter behov som inte täcks av staten eller marknaden. Detta kan ses som exempel på social innovation, det vill säga nya lösningar och processer för att möta aktuella samhällsutmaningar och förbättra människors livsvillkor.” (Sid 129).
Så vad är hönan och vad är ägget? Människor med idéer kliver fram när de ser ett behov och resultatet blir ofta något bestående, organiserat som en del av civilsamhället, som en näringsverksamhet eller som en del av det offentligt finansierade. Bottom-up och med ett tydliggjort behov.

En rapport som stärker civilsamhällets roll
Nystarapporten har tagits fram av ett antal organisationer och paraply-dito i civilsamhället. (se länken nedan för att se vilka). Genom att involvera många experter och med en handfull parallella tematiska spår har Nystarapporten blivit en intressant skrift som på flera sätt speglar vår brytningstid och hur vi skulle kunna organisera samhället ännu bättre. Pandemin blev en slags tändande gnista, avslöjas det i förordet. Samtidigt går det att läsa mellan raderna att flera av de gamla organisationerna kanske behöver en nystart för att passa in i dagens snabbt föränderliga värld, inte minst när det gäller digitaliseringens utmaningar och möjligheter.

Omfattning och roller – oväntad formulering 
Vad menas med civilsamhället? På sid 49 hittar jag en av flera definitioner: ”Civilsamhället rymmer allt från fiskeföreningar, båtklubbar, brukarföreningar, scouter, idrottsföreningar, insamlingsstiftelser och rättighetsorganisationer till trossamfund, fackliga organisationer, studieförbund, integrationsverksamheter och idéburna välfärdsproducenter.”   Och inte nog med det. Det sägs i rapporten att varannan svensk mellan 16 och 84 år gjort minst en ideell insats de senaste 12 månaderna och den genomsnittliga tiden någon lägger är 18 timmar i månaden (enligt en studie från 2019). Det är minst sagt imponerande. Och det ger ett perspektiv till påståendet på sid 54: ”Politiker och civilsamhällespolitiken bör betrakta det offentliga som ett komplement till civilsamhället, inte tvärt om.” Läs detta en gång till och låt det sjunka in. Det mellanmänskliga, frivilliga, arbetet är grunden. Det skattefinansierade fyller på, där det mänskliga engagemanget inte räcker till.

Värdet ligger i frivilligheten och nyttan
Överhuvudtaget är rapporten fylld av viktiga preciseringar, där skillnaden på privat näringsverksamhet med vinstfokus och civilsamhällets verksamhet med behovs- och nyttofokus framträder, liksom hur olika idéburna organisationer fungerar jämfört med offentliga. På flera ställen noteras hur regelverk och praxis behöver justeras för bättre ta tillvara civilsamhällets potential och kvaliteter. En paradox blir också tydlig på sid 51 och framåt: så fort frivilligarbetet avlönas händer det något. Det är det altruistiska i frivilligarbetet som utgör värdet, inte att det omräknas i ersättning i form av pengar. Meningsfullheten ligger i det frivilliga. Skulle det finnas ett uns av tvång i frivilligheten blir det frågan om gratisarbete och hela grejen faller. Frivilligheten är nyckeln. Kombinerat med nyttan är detta svaret på hur ideellt arbete blir samhällsbärande. Som man skriver på sid 52: ” Utgår man från det ideella arbetets dynamik finns det goda förutsättningar att frigöra en potential som civilsamhället kan mobilisera och som kommer stärka demokratin och välfärden i det svenska samhället….”

Olika grad av samhällsnytta – och så ASF som ett lysande exempel
Ska jag hitta några brister – och det vore väl konstigt annars – hade det passat in någonstans att i någon definition särskilja samhällsnyttiga organisationer från de föreningar och liknande som primärt ser sig som främjare av sina medlemmars intressen, även om alla idrottsföreningar, ornitologföreningar och hembygdsföreningar självklart fyller mer än en funktion. Positivt är hur man bl.a. på sid 70 beskriver ASF-företagen, som gör nytta på flera direkta och indirekta plan. Arbetsintegrerande sociala företag, som ofta drivs i kooperativ form har hittat en form, som gör nytta både för arbetsträning och med riktiga jobb för personer som står långt från arbetsmarknaden. (Länktips nederst på sidan).

Innovation i utsatta områden
Jag har nyligen sammanfattat mina intryck av Liberalernas ”Förortslyftet”, som beskriver många bra tänkbara åtgärder för att vända utvecklingen i utsatta områden. Men i Förortslyftet nämns inte civilsamhället som den viktiga innovativa förändringskraft det är. Så här står det i Nystarapporten på sid 68: ”Varje nybildad idéburen organisation är i sig en innovation eftersom den fyller ett behov som inte har tillgodosetts.” Och man betonar de tre olika logiker som sektorerna verkar utifrån: ”… de olika samhällssektorerna – den idéburna, den offentliga och näringslivet – verkar utifrån olika rationaliteter eller logiker.” Samt: ”Civilsamhället finns i storstädernas socioekonomiskt utsatta förortsområden och i de gamla bruksorterna, i tätorter och på landsbygd. De individuella behoven är olika och stöd och insatser måste anpassas därefter.” Hur Liberalerna kunde blunda för denna resurs i sitt Förortslyft är en gåta.

Missar Cirkulär Ekonomi och vad Greta Thunberg säger
Ingenstans i Nystarapporten ser jag någon tydlig koppling till den nya ekonomi, som håller på att ta form. Delandeekonomin, Cirkulär Ekonomi och olika sätt att ta vara på materiella och mänskliga resurser ligger ju mycket nära det man beskriver, men jag saknar ett avsnitt om detta. Och på sidan 122 och framåt sätter jag i halsen. Plötsligt får Greta Thunberg personifiera och exemplifiera ett sekulärt, teknokratiskt samhälle där forskarna likställs med överstepräster (typ). För att hon envist påpekar hur viktigt det är att lyssna på forskarna. Där visar rapportförfattarna att de inte hängt med i svängarna. Det är inte Greta eller ens forskarna som har alla lösningar. Det hon påpekar är att klimatkrisen är akut. Det verkar som om rapportförfattarna tycks tro att om det brinner är det bästa att skicka en offertförfrågan till olika brandkårer för att eventuellt i ett senare läge beställa släckning…. När det brinner är det bråttom. Och det har Nysta-författarna missat. På sid 134 skriver man pliktskyldigast att ””Kanske kräver klimatkrisen en än större omställning, kanske har vi fått se en glimt av vad ett mer hållbart samhälle skulle kunna innebära”.   Kanske är det dags att förstå digniteten på de planetära hoten… (Se gärna Breaking boundaries om Johan Rockströms forskning.)

Människan som utgångspunkt
Men jag vill ändå avsluta med något positivt om Nystarapporten. Civilsamhället fyller en funktion av koppla ihop människor med behovsanpassade lösningar ur ett bottom-up-perspektiv. När detta inte längre räcker till kan det institutionella välfärdssystemet ta vid, så att kommuner och regioner kan erbjuda stabila och förutsägbara lösningar. Detta synsätt skiljer sig från top-down-perspektivet, som konsekvent kommer till uttryck när regering och riksdag ska hitta lösningar. Ett sista citat ur Nystarapporten (sid 134) får avsluta: ”En omistlig uppgift för civilsamhället är att återta demokratiska fri- och rättigheter där de satts på undantag.”  Sorgligt nog behöver detta påpekas.

Länktips:

Nystarapporten: https://nysta.nu/v-rt-material/nystarapporten

Min text om Förortslyftet: http://christerowe.se/2021/06/nr800-forortslyftet-en-analys-fullversion/

ASF-företagens organisation: http://skoopi.coop/

Vägen Ut: https://vagenut.coop/

Viktig bok av Åsa Wikforss: Därför Demokrati

Posted on by
1

Hållbar utveckling förutsätter ett demokratiskt, inkluderande samhälle där det finns utrymme för seriös diskussion om avvägningar, mål, medel och ansvarsfördelning. När britterna valde bort EU 2016 och amerikanerna samma år valde trump till president skedde det delvis mot bakgrund av desinformation och ohederliga metoder. Vi ser också hur demokratiskt valda politiker medvetet inskränker fundamentala demokratiska fri- och rättigheter i Turkiet, Brasilien, Ungern och Polen för att ta några exempel. Utvecklingen är oroande och glöms ofta bort i samtalen om klimathotet, planetära gränsvärden, avskogning, vattenförsörjning och mänskliga rättigheter.

En viktig bok
Akademiledamoten på stol nummer sju, Åsa Wikforss, har än en gång skrivit en viktig bok: ”Därför demokrati, om kunskapen och folkstyret”, som jag läst. (På stol nummer sju har tidigare suttit bl.a. Selma Lagerlöf, Hjalmar Gullberg och Sara Danius, så Åsa Wikforss är i gott sällskap.) Boken spinner många trådar kring sambanden mellan kunskap, sanning och demokrati och pekar detaljerat och förtjänstfullt ut hur vi inte får villa bort oss i det nya informationslandskap, som präglas av alla-till-alla-kommunikation och stora risker när den gemensamma världsbilden inte längre håller ihop. Välskriven, någorlunda lättläst och med över 400 fotnötter eller stickspår i tankegångarna ger boken stöd för en fortsatt satsning på utbildning, på folkbildning, på Public Service och synliggör värdet av ett nyfiket och öppet samtal utan låsningar.

Åsa Wikforss bok Därför Demokrati…

Nu blir det tydligt varför ironin är död som humorform
En tanke som slår mig är att hennes text förklarar varför ironi inte längre fungerar. Det går bara att ironisera över något som är avgränsat och väldefinierat och där kontrasten mellan ett ironiskt påstående och hur verkligheten ser ut uppenbart avviker från vad vi gemensamt håller för sant. Den humor som tidigare kunde bli ett slags skrattspegel för våra tillkortakommanden fungerar inte i ett polariserat debattklimat, där gränsen mellan sanning och lögn är otydlig. Detsamma gäller naturligtvis satiren, som ju är väldigt svår att formulera så att alla förstår att det är satir.

Självcensur
Mot slutet av boken nämner Åsa Wikforss problemet med självcensur, som t.ex. innebär att journalister och makthavare medvetet håller tillbaka påståenden eftersom de mötts av hat och hot på sociala medier, ibland även IRL. Jag noterar samtidigt att i avsnittet om propagandamedier, där gränsen mellan fakta och åsikt medvetet suddas ut, nämner hon inte Fox News i klartext. Den nyhetskanal, som kanske tydligast exemplifierar det hon vill påpeka. Kanske är det en rimlig återhållsamhet för att slippa åtal i amerikansk domstol, vad vet jag, men att hon inte nämner det tydligaste exemplet i klartext visar hur starka motkrafterna till det öppna samtalet är.

Några små detaljer…
När jag ändå är inne på detaljer: President Bush stavas inte Busch, det känns slarvigt. Och i kapitlet om sanningen och hur den kan vinklas hade en referens till Tage Danielssons sannolikhetsmonolog passat in som hand i handske. Att varje demokratiskt styre också måste anstränga sig att inte missgynna minoriteter nämns vad jag kan se inte i boken. Här kunde ju Sveriges mångåriga misslyckande när det gäller samebefolkningen nämnts. Det politiska hantverket och hur politiker hanterar sitt mandat hade också kunnat kompletteras med något avsnitt om lobbyverksamhet, som många gånger stått i vägen för rimlig lagstiftning (cigarretter, olja osv) eller något om korruption, som ju lätt följer i kölvattnet på en maktfördelning där man inte skiljer på ansvar för beslut och genomförande. Men exemplet med Danmark och ministerstyre är intressant ur Corona-perspektiv, som Åsa Wikforss tar upp.

Samtal lägger grunden för optimala processer
Men det är verkligen minimala luckor i en i övrigt lysande genomgång av hur demokrati hänger samman med hur samhället behöver främja vars och ens egen kunskapsresa, det öppna samtalet och hur det t.om. är så att samtalet som sådant är det som kvalitetssäkrar beslutsprocesserna. I den tysta, centralt styrda organisationen eller i det slutna samhället är risken mycket större att besluten leder fel. Samtalet har en egenvärde och framför allt tränar det oss alla i att respektera olika ståndpunkter, som kan motiveras samtidigt, landa i skilda slutsatser och ändå ingå i ett sökande efter de optimala kompromisserna. Vi ska inte kompromissa för att ge andra rätt, utan för att optimera för flertalet. Kanske är det ett viktigt kännetecken på de auktoritära strömningarna, detta att man saknar förståelse för värdet av kompromisser.

Demokratin får inte avskaffas genom missbruk
Det är intressant att fundera vidare på hur demokratin ska försvara sig mot sina motståndare, de som använder demokratins spelregler och öppenhet för att inskränka eller avskaffa demokratin. Åsa Wikforss tar inte tydligt ställning för eller emot lagstiftning i syfte att minimera de skador demokratimotståndarna kan åstadkomma. Och det är ju ett dilemma. Anarki och samhällsupplösning vinner ingen på, inte ens CUF-ungdomarna som ju vill legalisera narkotika, tillåta rökning på restauranger och avskaffa många av de rättvisor som generationer av svenskar steg för steg kämpat sig till. Demokratin måste hela tiden tiden hållas levande om vi ska behålla den. Och den handlar inte enbart om att få gå och rösta vart fjärde år, den handlar om att vårda och vörda kunskap, sanning och pluralism. Enfald kan aldrig vinna över mångfald.

Det vore intressant
En idé vore nu att SVT bjuder in till ett uppföljande samtal med Åsa Wikforss och varför inte den numera pensionerade Bo Rothstein, som forskat på korruption, om vilket samhälle som bäst klarar av att bära de svårigheter vi står inför. Kanske varvat med exempelklipp från olika medier. Trump utsåg media till sina fiender, vi ska inte falla i den fällan. Men spelreglerna och syftet med spelet måste vi kunna enas om även om vi tycker olika.

Marknadshyror leder inte till mer rättvisa

Posted on by
Reply

Vem vinner på att marknadshyror införs? I Januariöverenskommelsen finns frågan med, och skulle enligt förslaget kunna gälla marknadshyror för nyproduktion. Både förespråkare och motståndare till marknadshyror brukar hänvisa till Finland, där detta införts. Illustrationen här nedan är talande.

Vore det inte bättre att styra mot hållbarhet?
Marknadshyror är bra om man vill att mer av hushållens disponibla inkomst ska föras över till boendet, dvs till fastighetsägare. Hur denna förskjutning skulle kunna gynna ekonomin i stort eller ens flertalet hyresgäster är ett mysterium. På vilket sätt gynnas samhället av att boendekostnaderna blir en större del av privatekonomin och istället hamnar i resultatredovisningen hos fastighetsägarna?
Om det åtminstone fanns en komponent av hållbarhetstänk i upplägget…

Ur ETC 15 juni

Jämförelsen ovan är illustrativ. Samhällets kostnad för att kompensera för de boendes oförmåga att betala de höga hyrorna är tre gånger högre i Finland än i Sverige. Högre hyror leder på så sätt till att skatteresurser omfördelas till en boendesektor som blir mer lönsam, inte för samhället, utan för branschens dominerande aktörer. Man ska alltid ta statistik med en stor nypa salt, men högre hyror innebär naturligtvis att någon måste betala. Och det blir inte de som äger sina bostäder eller bostadsrätter som kommer att tvingas betala.

Hur länge är det ”nyproduktion”?
Hur länge är nyproduktion nyproduktion? Så småningom är de nybyggda lägenheterna en del av det ordinarie beståndet. Och då kommer ingen fastighetsägare att acceptera lägre hyror, vilket slår igenom på hela beståndet, när snitthyror och kvadratmeterpriser ska förhandlas. På sikt får marknadshyrorna på så sätt ett genomslag i hela beståndet.

Lönsamhetskrav leder till social utslagning
I en tidigare text (se länk nedan) nämnde jag Liberalernas satsning Förortslyftet, som de gärna kopplar ihop med införandet av marknadshyror. Argumentet skulle primärt vara att marknadshyror ger ökad lönsamhet för byggare och fastighetsägare att bygga nya lägenheter. Därmed skulle bostadsbristen kunna minska, men till priset av en utveckling som i Finland. I kulisserna lurar dessutom lösningen med ”social housing”, som riskerar att låsa fast hyresgäster i en bidragsfälla, förutom att det kan leda till stigmatisering och ytterligare permanentat segregerade områden. Det mesta talar för att samhället och de flesta hyresgäster har allt att vinna på att klyftorna minskar, inte ökar.

Business-as-usual ? På allvar?
Och det är väl där skon klämmer. Marknadstänket leder ständigt till en uppdelning i vinnare och förlorare och samhället i stort vinner inte på att några berikar sig, medan andra får det relativt sämre ställt. Alla som spelat Monopol – eller Fia med knuff för den delen – vet att bara en vinner och alla andra förlorar. Det är ingen väg framåt för ett samhälle som måste rusta sig för mycket stora påfrestningar i kölvattnet på de stora globala hoten med vattenkris, försörjningskris och flyktingströmmar bl.a. orsakade av klimatförändringar som vi inte tycks kunna bromsa. Att låtsas som business-as-usual kan vara lösningen när spelplanen ritas om kan inte vara rätt väg att gå. Och att, som i Liberalernas fall, koppla övertron på marknaden till att liera sig med protektionister och bakåtsträvare på högerkanten tycks inte väljarna heller uppskatta.
Svaret på allt kan inte vara: ”mer av samma”.

Länktips: Förortslyftet och bostadspolitiken: http://christerowe.se/2021/06/nr802-bostader-och-samhallsnytta/

Bostäder och samhällsnytta

Posted on by
2

Vad behöver förändras i bostadspolitiken? Mycket talar för att det oligopolliknande system vi har idag i Sverige med tre dominerande byggbolag (Skanska, PEAB, NCC) driver upp produktionskostnaderna och omfördelar ekonomiska resurser från boende, som tvingas betala övervinster till fastighetsbolag och byggbolag via sin månadshyra.

Det finns vägar framåt
Arkitekten Joakim Kaminsky visar i sin artikel i ETC den 9 juni (se länk nedan och bild här intill) hur snett vi har hamnat i Sverige. Och Svarte Petter blir naturligtvis de boende, som till syvende och sist alltid ska stå för fiolerna. Det är inte rimligt att vi har den här situationen.

Ur ETC 9 juni 2021

Klondyke för byggare?
I Sverige har kostnaderna för byggproduktion gått upp 185% sedan år 1998 enligt SCB och vi ligger idag 66 procent över snittkostnaden i EU. Det är cirka 25-30 procent dyrare att bygga i Sverige än i Tyskland. Det är inte rimligt och det talar för att det måste testas andra sätt att öka byggandet än att slentrianmässigt införa marknadshyror, som ju inte ger byggare och fastighetsbolag incitament att sänka sina kostnader och vinstmarginaler.

”Förortslyftet” och bostadspolitik
Liberalernas rapport ”Förortslyftet” som jag analyserat i en annan bloggtext (se länk nedan) har ett stort och genomarbetat avsnitt om bostadspolitik. Punkt 15 på sid 142 i Förortslyftet handlar om att involvera de boende. Man skriver: ”Engagera de som bor i utsatta områden i sin närmiljö. Människor som är engagerade och bidrar till miljön i sitt bostadsområde är nödvändiga för att få fungerande stadsdelar. Kommunerna måste bli bättre på att initiera och möjliggöra lokalt engagemang och ledarskap i utsatta områden, exempelvis vid planprocesser, upprustningar och investeringar.” Detta är viktigt, men vi måste visa på olika framkomliga vägar som kan testas.

Andra ägande- och driftsformer
Kooperativet Stacken i Bergsjön är ett sådant exempel, (se länk nedan) där de boende själva förvaltar sitt flerbostadshus i föreningsform. Engagemanget som Förortslyftet efterlyser hänger ihop med ansvarstagande och beslutsmandat. Att bara bli inbjuden för att ha synpunkt på hur någon annan tänker göra uppfattas oftast som ett spel för galleriet.

Ägarlägenheter – tveksamt
Och när liberalerna vurmar för ägandelägenheter, som i Förortslyftet-rapporten under punkt 55 på sid 184, vill de inte se baksidan av detta system, där de husgemensamma investeringarna oftast blir eftersatta, när det inte finns någon som kontinuerligt ansvarar för fastighetens underhåll av husgemensamma installationer, tak, ytterdörrar etc. En BRF löser detta, medan ägandeformen riskerar att hus förfaller eftersom ingen har ansvar för hiss, trappbelysning osv. Boende på bottenvåningen har inget intresse av att laga hissen de inte använder osv.

Bra tankar kring hemlöshet
Hemlöshet är den sista hållplatsen i utanförskapet och ovärdigt ett välfärdssamhälle. Förortslyftet har på sidan 145 ett antal förslag som berör hemlöshet, bland annat punkt 44 som handlar om att Allmänna Arvsfonden kan få ett vidgat uppdrag att göra nytta för arbetet med hemlöshet. Det talas i texten om att ”… kunna ge anslag till stiftelser och organisationer som erbjuder bostäder till hemlösa och till människor som riskerar att hamna i hemlöshet.”

Ny balans mellan nyttor
Här finns en intressant lösning, som även pekar på en kanske ännu viktigare frågeställning: Att det är angeläget att finna former för avvägning av minst fyra olika nyttor: individnytta, företagsnytta, samhällsnytta och framtidsnytta. Det ensidiga vinstuppdraget åt aktiebolag bidrar till att snedvrida resurser och till att suboptimera resultat. Om alla företag åläggs att visa hur deras verksamhet bidrar till annat än egennytta (företagets vinst) lägger vi grunden för en hållbar utveckling, där skatteintäkter, samhällsnytta, framtidssäkrade klimatutsläppsnivåer etc blir redovisade och belönade.

Så kan vi stötta utfasningen av de ohållbara företagen
Hållbara företag måste skiljas ut från de ohållbara och de måste synliggöras. Genom att koppla ihop hemlöshetsfrågan med fastighetsbolagens verksamhet kan fler än allmännyttan bli motiverade att göra samhällsnytta. Ohållbara företag måste få känna av att de tär på samhällskroppen och inte gynnar utvecklingen. Och omvänt måste ansvarstagande synliggöras och ge fördelar.
Så väver vi ihop problem med lösningar och blir hållbara på köpet.

Länktips:
Debattartikel av Joakim Kaminsky på sid 5 av ETC den 9 juni 2021: https://www.etc.se/sites/all/files/papers/2021/06/dagensetc210609.pdf 

Bloggtext om Förortslyftet: http://christerowe.se/2021/06/nr800-forortslyftet-en-analys-fullversion/

Länk till Stacken i Bergsjön: https://www.stacken.org/

Förortslyftet: en analys (kortversion)

Posted on by
1

”Det är främst individen, civilsamhället, företagen, de kommunala verksamheterna och alla som bor i de utsatta områdena som måste vara den huvudsakliga drivkraften för att lyfta deras ort. ” 
Så står det i Liberalernas rapport ”Förortslyftet” på sidan 151. Det är helt rätt. De som bor och verkar i ett område, utsatt eller inte, har både bäst förutsättningar, tydligaste motiv och den rimliga rätten att forma och utveckla det sammanhang som påverkar livskvalitet och livsmöjligheter för de direkt berörda. När jag läser rapportens 190 sidor slås jag av hur annorlunda texten blivit om citatet ovan hade fått vara ett huvudtema i hur de utsatta områdena kan ”lyftas”.

Många bra förslag, men…
Det ska tydligt sägas att rapporten innehåller många bra förslag, som rimligen (nästan) alla partier i Riksdagen kan ställa sig bakom. Och den som vill snabbläsa förslagen får korta sammanfattningar i inledningen av vart och ett av de fem avsnitten. Det som förvånar mig är att rapporten i så liten utsträckning valt att utgå från de lokala förutsättningar och styrkor som behöver mobiliseras för att bygga den lokala välfärden och välståndet.

Top-down-perspektivet skymmer lösningarna
Den som vill kan gärna läsa min lite längre analys av rapporten (länk se nedan) där jag mer detaljerat preciserar vad jag saknar i texten. I stora drag handlar det om att rapporten inte betonar den lokala ekonomin och hur den kan utvecklas av de boende och de verksamma själva om de får rätt förutsättningar. Hela rapporten präglas av ett top-down-perspektiv och inte ett bottom-up-dito. Det är på något sätt som att man inte litar på att det finns ambition och kraft hos de boende att själva resa sig – lyfta sig – ur den resursfälla man hamnat i. Det finns en slags underförstådd offerbild, som gör att läsaren ska tycka synd om de boende, ett slags vi/dom-perspektiv som inte stärker de självgående processerna, som borde vara det självklara målet att stimulera och hålla igång.

Utvecklingsprocesser, djupanalys och självkritik saknas
Överhuvudtaget talas det väldigt lite om processer och utvecklingssteg i rapporten. Det är många punktinsatser och många generella grepp i texten. Som att inget barn ska behöva agera tolk åt sina föräldrar. Och det är naturligtvis sant, men är ju samtidigt bara ett symptom på en rad andra icke-händelser, där konsekvensen blivit att barnet är det som bäst behärskar språket. När de bakomliggande orsakerna inte djupanalyseras och när det inte skymtar fram någon självkritik i texten (hur kunde det bli så här…?) blir en del av punkterna i rapporten abstraktioner som hänger i luften.

Inget om cirkulär ekonomi – bara något om en farlig variant
Som framgår av den långa versionen av min analys saknas ett antal begrepp i rapporten. Den nya ekonomin, med fokus på reparationer och en tjänstesektor, som ju har goda förutsättningar att ge jobb och sysselsättning åt många i förorten, nämns bara i sin mest kontraproduktiva version. Man nämner plattformsföretag som bör få enklare regelverk att etablera sig, dvs mer av Über och liknande låglönefällor, där vinsterna dessutom dräneras bort utanför förorten och utanför Sverige. Det är synd att man inte bättre fångar upp de trender som kommer att kunna ersätta överkonsumtions-samhället.

Det kommer mera
Den som vill läsa mer kan som sagt kolla länken nedan. Där finns även en länk till rapporten som sådan i pdf-format. Och intressanta kopplingar till Stadslandet i Göteborg, MiljonStories och mycket mer. Jag planerar dessutom att återkomma med specifika texter om skolan och om boendedelen i rapporten.

Länktips:
Den längre analysen: http://christerowe.se/2021/06/nr800-forortslyftet-en-analys-fullversion/

Förortslyftet: en analys (fullversion)

Posted on by
3

Social hållbarhet handlar bland annat om att skapa rättvisa och lika förutsättningar för människor att få leva ett meningsfullt och berikande liv. I flera decennier har Sverige avreglerat marknader och skapat utrymme för en ekonomisk kapplöpning, som ökat BNP och som samtidigt vidgat klyftorna i samhället. Nu visar sig baksidan av New Public Management och en övertro på renodlad vinstjakt med basen i aktie- och fastighetsvärden. Alla får inte del av den växande kakan. Förlorarna hamnar i bostadsområden, som kallas utsatta eller särskilt utsatta. När föräldrarna sliter i låglöneyrken eller har hamnat i utanförskap och barnen har svårt att klara skolan blir problemen ännu tydligare. Utvecklingen behöver vändas. Frågan är hur. (Anm. Den här texten blir ganska lång, så vill du hellre läsa en kortare analys hittar du en länk längst ner på denna sida.)

MiljonStories och Mats Aronsson får inte glömmas bort
När jag träffade Mats Aronsson för snart 10 år sedan och han berättade om Miljonstories insåg jag att han hade en briljant idé för att vända på perspektivet och för att stärka de positiva krafterna i förorten. ”Berätta dina vackraste minnen hemifrån”, var Mats enkla uppmaning. Och fram trädde bilder av ljusa minnen, en hembygd som betydde något och glädje som människor bar inom sig. Mats rycktes bort alldeles för tidigt, men han fick chansen att testa sin idé några gånger. (Se länktips nedan). Alltsedan jag träffade Mats har jag burit med mig tankar om hur vi kan vända utvecklingen i de förorter som har problem.

”Förortslyftet” – en femdelad rapport från L
Liberalerna har lanserat flera hundra konkreta förslag i det de kallar ”Förortslyftet”, en rapport i fem delar på 190 sidor. Jag läste den för att se hur det partiet tänker sig framtiden för ett 60-tal bostadsområden och hundratusentals invånare. Det intressanta är att med kommandot CTRL-F går det att söka på ord i texten, var de förkommer och hur ofta. Jag gjorde det, sökte på ord som borde stå med i texten för att också hitta vad som INTE stod i rapporten. Det finns en del bra förslag, naturligtvis, i en så lång lista av konkreta tankar. Och några av dem borde (nästan) alla partier i Riksdagen kunna ställa sig bakom utan att göra partipolitik av det hela. Det handlar ju ändå om vårt land och vår gemensamma framtid, som mår bäst av att så många som möjligt arbetar, betalar skatt, trivs med sina liv och utvecklas som människor osv. Men det finns en inbyggd kluvenhet i hela anslaget, som jag inte blir riktigt vän med.

Klarsynt, men lyfts inte fram som den bärande principen
På sidan 151 hittar jag plötsligt ett klarsynt avsnitt som jag väljer att citera ordagrant: ”Situationen i de utsatta områdena kan bara lyftas genom de som bor och verkar i de utsatta områdena. Problematiken måste därför alltid analyseras ur ett lokalt perspektiv där aktörer får rätt verktyg och ansvar för att kunna ta ansvar över sina områden. Det är främst individen, civilsamhället, företagen, de kommunala verksamheterna och alla som bor i de utsatta områdena som måste vara den huvudsakliga drivkraften för att lyfta deras ort. ” Tänk om hela rapporten hade följt denna grundläggande princip, tänker jag. Att det är ett bottom-up-perspektiv som måste vara vägledande och styrande, inte ett top-down. Så annorlunda rapporten hade sett ut. Nu är den sida upp och sida ner med detaljförslag som handlar om regeländringar, straffskärpningar och målsättningar som i bästa fall så småningom kan utvecklas till något positivt, där många punkterna är av typen ”Barn ska aldrig behöva tolka (sina föräldrar)” , som på sidan 10 punkt 7. Hela rapporten lider av att vara fylld av samhällsperspektiv och en bild av hur det borde vara, istället för att illustrera hur behov, resurser och lösningar hänger ihop på det konkreta planet. Men låt mig peka på några intressanta förslag jag hittat.

Några intressanta förslag – Servicekontor för myndigheter
(Sid 11 och 23). Servicekontor, där myndigheter kan samordna sin närvaro och bli mer tillgängliga för personer som är i behov av information eller stöd. Rätt utformade skulle de kunna avlasta myndighetsvärlden, eftersom det kan ta tid att stämma av olika villkor och förutsättningar i det enskilda fallet. Jag tillåter mig att spinna vidare på idén. Allra bäst vore nog om även kvarterspolisen hade lokaler i anslutning till servicekontoret. Kanske tänker man sig här en verksamhet på entreprenad, där de centrala myndigheterna köper in sig per tidsenhet, något som i sin tur kan leda till svårigheter med sekretess, ansvar etc. Stuprörstänket och medföljande suboptimering av myndigheternas arbete skulle kunna brytas om det går att hitta en bra form för myndighetsombud, ungefär som dagens postombud, men med tydligare roll och utbildning.

Inträdesjobb för unga utan gymnasieutbildning
(Sid 33 och 38). Inträdesjobb. Här föreslås en anställningsform för personer utan avslutade studier. Arbetsgivaren skulle slippa arbetsgivaravgift samtidigt som en ung person (upp till 23 år) under max 3 år får börja arbeta med en lägre ingångslön. Eftersom det är ett faktum att det finns en grupp unga personer som har svårt att konkurrera på arbetsmarknaden kan detta vara värt att testa.

100 000 kr skattefritt vid första jobbet
(Sid 33 och 38). 100 000 kronor skattefritt. En första jobbet-reduktion bör införas där de första 100 000 kronorna som redovisas från arbete eller företagande görs skattefria. Kanske är detta ett steg mot medborgarlön?

Över 60 förslag på det rättsliga området
(Sid 54 till 58). Här finns en rad förslag kring antisemitism, extremismbekämpning, hederskultur m.m. där det knappast råder stor skillnad mellan partierna att eller ens hur man ska gå till väga för att stävja kriminaliteten och att tydliggöra vad som är OK och inte OK i Sverige. Jag återkommer till detta avsnitt nedan.

Nytänkande handlar om att se nya samband
För snart 10 år sedan var lite involverad i ett projekt i Göteborg som hette Utveckling Nordost och som under flera år hade resurser att arbeta i Angered och Bergsjön med jobbskapande åtgärder, med kultursektorn och med Stad-och-Land-frågor, eftersom Angered ligger i gammal jordbruksbygd. Projektet nådde vissa resultat och fortsatte ytterligare några år med gränsöverskridande lokal utveckling. Projektet visade hur svårt det är att vara pionjär, att hitta både kort- och långsiktiga lösningar samtidigt som man prövar sig fram och det varken finns ekonomiskt eller mänskligt kapital i tillräcklig utsträckning. Stadslandet nådde ändå stor framgång som modell för lokal utveckling och borde kunna inspirera andra förorter till liknande satsningar. Inte minst genom verktyget LEA, Lokalekonomisk Analys, kan mycket åstadkommas både i glesbygd och i förorter. Här har rapporten missat några väsentliga inspel. (Se två länktips nedan).

Rapporten innehåller inte följande nyckelord
Som jag nämnde inledningsvis har jag kontrollerat texten i rapporten ”Förortslyftet” genom att skriva olika sökord i sökrutan (CTRL-F). Följande ord står INTE med i rapporten, vilket tyvärr bara är att beklaga, eftersom det bakom varje ord finns ett eller flera alternativa sätt att vända utvecklingen i de resurssvaga områdena. Orden kursiveras i texten så att det blir tydligare vilka ord jag inte hittat.
Lokal ekonomi, Lokal utveckling, Odling, Kolonilott, Verkstad, Verkstäder, Reparation, Second hand, Begagnat, Hantverk, Tjänstesektor.  Självförsörjning nämns 7 gånger i texten, men då inte i ett konkret lokalekonomiskt sammanhang utan som ett mer abstrakt samhällsfenomen.

Lokalt engagemang låter bra, men…
”Lokalt engagemang” nämns en gång (sidan 142) och då i en bra mening: ”Människor som är engagerade och bidrar till miljön i sitt bostadsområde är nödvändiga för att få fungerande stadsdelar. Kommunerna måste bli bättre på att initiera och möjliggöra lokalt engagemang och ledarskap i utsatta områden, exempelvis vid planprocesser, upprustningar och investeringar.” Det som känns märkligt är att detta konstaterande inte följs upp på de 190 sidorna så att rapporten hjälper till att främja eller tydligt exempifiera just det man beskriver så bra.

Samarbete låter också bra, men …
Snarlikt är det med ordet ”samarbete”, som förekommer 25 gånger i rapporten. På sid 153 skriver man ”…måste bygga på ett samarbete mellan det offentliga, fastighetsägare och personer som bor där”. Men hur detta samarbete kan se ut, ansvaras för eller bli en del av utvecklingsprocessen beskrivs inte. Man nämner lite kort på sid 154 två exempel där BID, Business Improvement District, använts. Ursprungsversionen från Storbritannien hade dock inte med civilsamhället i konceptet, så rollfördelning och mandat är oklart. Det hade varit bra om formerna för samarbete hade fått ta mer plats i rapporten, eftersom det är oklart vem som ansvarar för vad.
Det är som om man säger Abrakadabra utan att trolla.

Ingen marknadsekonomi, ingen innovation ?
Fler ord som inte finns med i rapporten är följande – och det hade kanske varit viktigt för att förstå varför områdena ser ut som de gör:
Livslängd, Marknadsekonomi, Innovation, Självkritik. Att den förväntade livslängden för människor som bor i de utsatta områdena är flera år kortare än genomsnittet är ett känt faktum och illustrerar enligt min mening den orättvisa som ett konkurrenssamhälle med vinnare och förlorare leder till. Mycket märkligt är att varken marknadsekonomi eller innovation nämns, som ju är hörnstenar i en liberal agenda. Det finns tydligen inte ens utrymme för ett uns självkritik, när ett marknadsorienterat samhällssystem visar tydliga brister. Det hade varit klädsamt när nu pandemin visat hur sårbart ett alltför marknadsberoende samhälle blir när ingen har reservlager på förnödenheter som kan vara livsavgörande.

Inga kvarterspoliser
Inom det avsnitt som fått rubriken trygghet och som till största delen handlar om straffrättsliga åtgärder är det belysande att följande ord saknas:
Kvarterspolis, Väktare, Drönare. Det hade ju varit en mycket lämplig samordning om ordningsmakten kunde finnas tillgänglig i de servicekontor man tänker sig. Men det tappades bort. Och trygghet – för vem? De boendes trygghet byggs i relationerna på plats, inte av fällande domar i tingsrätten.

Inget om Hammarkullekarnevalen eller livsnerven i förorten
Hade perspektivet varit mer bottom-up så hade troligen rapporten innehållit följande ord:
Bottom up, Gräsrot, Gräsrötter, Hemlängtan, Hembygd, Glädje, Hjälpas åt, Goda grannar, Karneval, Festival, Gårdsfest, Livspussel. Nu finns de inte med. Man missar exemplet Hammarkullen, med sin identitetsskapande karneval. Man missar hur folk bildar nätverk för att stärka varandra och bli duktigare på att hitta lösningar. Man missar det som MiljonStories fångar så bra, de goda minnena, historierna, skratten och livsglädjen. Man missar helt enkelt det som utgör själva livsnerven i varje stadsdel, by eller förort. Det man sträcker sig till att tycka är att (sid 153) ”…samverkan mellan det offentliga, fastighetsägare och boende så att fler känner sig fria att röra sig i sina områden…” och (sid 154) ”… samverkan fastighetsägare, skola, polis, socialtjänst, företagare och föreningar gör att man får trivsamma och väl fungerande områden…”. Intrycket blir att ordet samverkan bara är en abstraktion ungefär som kundnytta.

Hur är det med kulturen?
Ordet kultur förekommer 23 gånger i texten och på sid 23 står det ”… en otrolig kraft att över 100 språk talas i Angered”. Men hur ska den kraften tas till vara? Vi får ingen vägledning. De övriga 22 gångerna kultur förekommer handlar det mest om tystnadskultur, kulturförvaltning eller negativt som på sid 76 där det handlar om en förtryckande kultur… Och jag trodde att Liberalerna var ett kulturbärande och folkbildningsorienterat parti. Men här hann man uppenbarligen inte formulera hur kulturlivet blir en bärande del av Förortslyftet. Synd.

Den nya ekonomin, lokala arbetsplatser, kooperativ – allt saknas
På 14 ställen nämns ordet arbetsplats, men ingenstans handlar det om de lokala arbetsplatser som måste utvecklas i förorten. Entreprenör nämns 10 gånger och på ett positivt sätt på sid 35. Men det är ganska magert. Ord som saknas är bl.a. följande: Egenanställning, Kooperativ, Cirkulär ekonomi. För mig som specialstuderar den nya ekonomin och hur den tar form känns det märkligt att dessa ord helt saknas i rapporten. (För den som vill veta mer om cirkulär ekonomi kan hitta mycket i min blogg). Ordet ekonomi förekommer å andra sidan 149 gånger i rapporten, dvs nästan på varje sida.

Vilseledande begrepp och fel riktning – ekonomin måste byggas upp
Delningsekonomin nämns faktiskt på tre ställen i rapporten, sid 33, 36, 38. Det handlar då om att ta bort legala hinder för plattformsföretag. Jag tolkar det som att man ser att förorten vinner på att multiföretag som AirBnB och Über får det lättare att etablera sig i Sverige eftersom de erbjuder låglönejobb (och det är väl kollektivavtalen man vill ge undantagsregler för, kantänka…). I min värld blir det ett sätt att dränera den lokala ekonomin, när vinster på plattformsföretagens lösningar hamnar utomlands hos de stora drakarna. När målet måste vara att bygga en stark lokal ekonomi i förorten. Det är sorgligt att definitionerna vad som är vad kring cirkulär ekonomi och delningsekonomi är så oskarpa. Plattformsföretagen med multinationell operativ bas kan knappast vara ”lyftet” för förorten, snarare sänker de lönenivåerna och permanentar en oorganiserad arbetskraft som inte får ihop till sin pension, än mindre till sin försörjning om de dessutom ska betala marknadshyror på sin lägenhet.

Civilsamhället, folkbildningen och hyresgästföreningen
Civilsamhället nämns 23 gånger i rapporten. Kanske mest positivt på sid 151 där det står (och som jag citerade i inledningen): ”Det är främst individen, civilsamhället, företagen, de kommunala verksamheterna och alla som bor i de utsatta områdena som måste vara den huvudsakliga drivkraften för att lyfta deras ort.” Så synd att dessa tankar inte utvecklas vidare och blir till tydligare riktlinjer för hur olika nivåer i samhället ska hjälpas åt att ta ansvar och att lösa gemensamma problem. Intressant är också att en viktig aktör inom civilsamhället inte alls nämns i rapporten: Hyresgästföreningen. Det är som om en rapport om jordbruket i Skåne inte skulle nämna skördetröskan. Den syns ju överallt och är en del av verkligheten. Även studieförbunden behandlas märkligt i rapporten. De nämns 5 gånger och då enbart i samband med kritiken av Folkbildningsrådet och kritiserade kopplingar till islamister. Decennier av viktigt folkbildningsarbete i flera stora studieförbund blundar rapporten för. Frågan uppstår om det är medvetet eller omedvetet och vad de seriösa studieförbunden tycker om detta att blir bortglömda.

Tänk om detta hade blivit något att enas kring…
Det finns naturligtvis mycket mer och mycket att ta fasta på i rapporten, som kan vara värt att lyfta. Inte minst inom skoldelen och inom byggandet, en del som känns väldigt mer genomarbetad än de övriga. Och det finns många referenser att följa upp. Men rapporten tyngs ändå av detaljerat klåfingriga förslag om än det ena, än det andra. Och när rapporten missar att det är den lokala ekonomin som måste stärkas genom att människor får möjlighet att förverkliga det de har fallenhet inom, kunskap om och intresse för blir summan av min läsning att detta är en partsinlaga, inte ett underlag att samlas och enas kring. Det är synd.

Dynamiken som motor
Vi är många som vill att samhället utvecklas positivt och att människor känner sig välkomnade in i det. När top-down-perspektivet råder ökar risken för polarisering och missförstånd. Kanske har det med den oklara marknadsekonomiska styrningen att göra. Om traditionell ekonomi bygger på dynamiken mellan den som har och den som inte har (tid, pengar, kunskap – you name it) så blir målet att bibehålla en onaturlig klyfta mellan människor självklar. Någon ska göra ett jobb åt mig. Jag betalar och den som gör jobbet säljer sin tid. Med stora klyftor ökar vinsten för vissa aktörer och vinstprognoserna ger aktieägarna anledning att stödja utvecklingen. Till slut handlar allt om synen på samhälle, människa, rättvisa och vilken framtid vi önskar.

Länktips:

Förortslyftet, en rapport från Liberalerna: https://www.liberalerna.se/wp-content/uploads/forortslyftet-hela.pdf

Kortversion av min analys: http://christerowe.se/2021/06/nr801-forortslyftet-en-analys-kortversion/

Ett par tankar kring bostadspolitiken i Förortslyftet: http://christerowe.se/2021/06/nr802-bostader-och-samhallsnytta/

MiljonStories: https://www.matsaronsson.se/miljonstories.php

Stadslandet Göteborg: https://goteborg.se/wps/portal/enhetssida/stadslandet-goteborg—eu-projekt-om-hallbar-/lyckade-insatser

Lokalekonomisk analys där Stadslandet varit involverat: https://www.bergum-gunnilse.se/pagaende-projekt/gron-lokalekonomisk-analys-med-handlingsplan/