Jag följde ett webbinarium den 19 maj, där rubriken var ”Leder pandemin till en mer hållbar konsumtion?”. Mina förväntningar var ganska neutralt ställda och desto roligare att kunna återge flera positiva och intressanta intryck från dagen. Seminariet ägde rum inom ramen för projektet Mistra Sustainable Consumption, och leddes denna gång av Svensk Handel med Maria Sandow som moderator. I korthet handlar mina viktigaste noteringar om att det pågår ett ansvarstagande och en omställning i näringslivet, att den största livsmedelskedjan, ICA, inser vilka större trender och utmaningar som samhället står inför, att klimatfrågan har fått fäste, att de bästa valen måste bli enklare och förvalda i e-handeln och att det nu talas tydligare om last-mile-problematiken, om transparens och om ansvarstagande. Kort sagt: det är mycket som tyder på att detaljhandeln vill hitta sin nya roll, där cirkulär ekonomi och delande dito kommer att vara avgörande inslag.
Lönsamhet och hållbarhet Allt var förvisso inte klockrent. Det är oklart hur hållbarheten ska relateras till lönsamhetskraven. I Svensk Handels definition av hållbart företagande ses fortfarande hållbarhet som underordnad lönsamhet, men det är naturligtvis ett positionsbyte som det kan ta tid för några företag att inkludera i sin affärsmodell. I övrigt hörde jag faktiskt inte så mycket som inte skulle platsa i en hållbar värld. Så något har hänt. Kunderna, både de offentliga och de privata, börjar i allt större utsträckning förvänta sig ett ansvarstagande näringsliv. Och om det är något detaljhandeln alltid har varit bra på så är det att lyssna av köpsignaler.
Pandemins påverkan på detaljhandeln Pandemin har inneburit mer e-handel. För livsmedel har andelen fördubblats och för branscherna möbler och inredning, apoteksvaror, byggvaror, hemelektronik samt sport och fritid är ökningarna rejäla. De branscher som haft svårt i pandemin är bl.a. ( och det är inte så oväntat) restauranger, tjänster inom hälsa och skönhet, lokalvård, utlandsresor och kollektivresor. Aningen överraskande anger nära hälften av konsumenterna att de har handlat begagnat via nätet under pandemin. Motivet har varit lägre pris för 42 procent av dessa och miljöaspekter för 36 procent av konsumenterna.
Knäckfråga En knepig fråga är att 47 procent av e-handelskonsumenterna anger att det är mycket viktigt med fria returer. Här har detaljhandeln en knäckfråga att hantera. Alla inser att retursystemet vid e-handel leder till många fler transporter, framför allt för att återförpacka och göra kläder säljbara. Det var intressant att notera att hållbarhetsansvarig på Svensk Handel, Magnus Nikkarinen, i den avslutande diskussionen betonade hur viktigt det är att minska behovet av returer. Insikten finns således, men kunderna förväntar sig uppenbarligen gratistjänster som gör e-handeln maximalt bekväm. Det ska bli intressant att se hur denna konflikt kommer att tacklas. Jag har i andra bloggtexter lyft möjligheten för försäkringsbranschen att agera ”skyddsnät” åt båda håll, så att både konsument och leverantör vet vad som händer i samband med returer och returrelaterade problem.
Avmystifiera hållbarheten! En hel del av webbinariet kretsade kring tjänsteutveckling. 4 av 10 företag erbjuder idag reparationstjänster och 3 av 10 konsumenter säger att räknar med att hyra fler produkter i framtiden. Steg för steg sker en utveckling av tjänster som kompletterar eller ersätter den vanliga försäljningen. Henrik Lampa från Dustin redogjorde för sin syn på utvecklingen. Inom kort kommer hans bransch erbjuda ett ”take-back”-system som är tänkt att bli 100-procentigt. Han berättade också att redan före pandemin fanns tydliga signaler om att kunderna förväntar sig klimatneutrala transporter och att kunderna letar rätt på leverantörer som gör det lätt att göra riktiga val. Hans budskap var också att det är dags att avmystifiera hållbarheten. En indirekt känga till miljörörelsen, som ganska ofta argumenterat för hållbarheten utifrån komplicerade livscykelanalyser, specifika detaljkunskaper eller ett slags moraliskt övertag. Det behöver inte vara så komplicerat att göra rätt.
Viktiga iakttagelser från ICA Anders Axelsson från ICA-handlarna bidrog med ett par väldigt viktiga inspel. Det som gjorde mest intryck på mig var att ICA-handlarna så tydligt ser hur samhället glider isär och polariseras. Inte bara ekonomiskt, sa Anders Axelsson, utan även när det gäller förmåga och kompetens. Han lyfte också det sociala sammanhanget, hur svårt det kan vara att göra val som ingen annan i bekantskapskretsen gör. Det var intressant att få en kort inblick i svårigheten för en ICA-handlare att kommunicera så att alla känner sig välkomna och att sortiment, information och priser känns rätt. De krafter i samhället som gärna delar in befolkningen i ”vi” och ”dem” gör på så sätt omställningen svårare för aktörer som ICA.
Modeindustrin Anna-Karin Dahlberg från Lindex bidrog också till att webbinariet mest kom att handla om positiva indikatorer. 2025 ska sortimentet bestå av 100 procent hållbara material och 2030 ska man ha halverat sina CO2-utsläpp. Hon nämnde också pop-up-butiker, att man underlättat för klädbyte på jobbet, testat låneupplägg och att man tittar noga på delningsekonomins olika möjligheter. När det gäller returproblematiken kunde hon nämna att returer på barnkläder inte är så omfattande, kanske för att storlekar är lättare att välja för barn. Här kan ju en förbättring komma till stånd även för vuxenkläder om storlekar och beskrivning görs mer individanpassade. (Jag vet att företaget Atacac på Ringön i Göteborg har ett projekt igång, som skulle landa i att det skapas en virtuell dock-kopia av kunden, så att klädprovningen skulle kunna ske on-line. Dags att gräva i det spåret igen…).
Viktigt med forskning Två forskare medverkade under dagen med viktiga inspel. Annelise De Jong från IVL och Oksana Mont från IIIEE vid Lunds Universitet bidrog med värdefulla insikter och resultat. Det kommer att bli väldigt viktigt för de strategiska besluten på olika nivåer att det finns färsk och relevant forskning att hänvisa till. Annelise De Jong talade bl.a. om COM-B-metoden och hur förmåga, möjlighet och motivation samspelar inför kundens val. Hon redogjorde dessutom för 23 av de hinder som hon har identifierat i detta sammanhang. Oksana Mont redogjorde för den internationella studie av 30 webbplatser hon och kollegorna studerat för att förstå hur delningsekonomin utvecklas. Långsiktigt menade hon att delande av bilar och cyklar blir vanligare än samåkning och att teknikutvecklingen kommer att spela stor roll med exempel som drönare, robotar och förarlösa fordon.
Nu ska vi vara tydliga Någon sa ”förbjud dåliga produkter”. Det låter som ett enkelt steg. Nästa steg för vissa sällanköpsbranscher kan bli att förbjuda försäljning för att istället bygga affärsmodeller kring nyttjandet och tydliga prognoser. Helhetsintrycket från dagen var hoppfullt. Lyhördheten blir avgörande. Detaljhandeln lyssnar på sina kunder. Så det är upp till oss att vara tydliga!
Det går inte att ta in det hon berättar. Detaljerna från folkmordet i Tigray är bortom begriplighet. Förnedringen, våldet, barnen, kvinnorna… men också hur årets plöjning och sådd effektivt stoppas av maktens hantlangare och hur därmed troligen fem miljoner människor svälter ihjäl som en konsekvens av att livsmedel inte kan produceras på lokal nivå. En miljon på flykt, många till Sudan, men också internflyktingar. 30 års stegvis utveckling, 30 års återplantering av skog för att återskapa ett livskraftigt landskap, 30 års utbildning och framsteg för en ung generation i provinsen Tigray i Etiopien går nu snabbt om intet. På ett halvår har landsdelen skövlats och omvärldens reaktion har varit diplomatiskt tillrättalagd. Det talas i allmänna ordalag om problem på Afrikas horn, om vikten av stabilitet, om att få striderna att upphöra.
Förhoppningar I grunden förstår jag att det finns flera lager av motsättningar. En nivå handlar om hur landet Etiopien ska styras: med en stark centralmakt eller som en federation med betydande självbestämmande för regionerna. I Tigray har ledarna sedan länge verkat för en federation. Detta har ogillats av andra politiker från andra folkgrupper. När Abiy Ahmed tillträdde i april 2018 som president knöts stora förhoppningar till honom från västliga demokratier. Han slöt fred med Eritrea och uttalade sig på ett sätt som gick hem i Väst. Inte minst att han frigav många politiska fångar sågs som en viktig signal. Han tilldelades t.o.m. Nobels fredspris 2019.
Smart av Abiy Ahmed Genom att komma överens med Eritrea lade Abiy Ahmed grunden till en taktisk manöver, som han senare har kunnat utnyttja. Eritreanska styrkor angrep, tillsammans med regeringsstyrkor, Tigray i november 2020, plundrade och mördade och när Abiy Ahmed behövde rättfärdiga sina övergrepp på den egna befolkningen kunde han bekvämt skylla på eritreanerna och hävda att ”de nu upphört med sina övergrepp”. Nån-annan-ismen tillämpad på ett slugt sätt.
Utrikesdeklarationen i februari 2021 Jag lyssnar till berättelserna om övergreppen, om folkmordet och har svårt att ta in allt. Så kommer en fråga upp som förundrar mig. Hur ställer sig den svenska regeringen till detta? Fördömer man styret i Addis Abeba eller hur gör svenska UD? Följer man USA:s fördömande, EU:s skarpa ställningstagande eller väljer Sverige en annan nivå på kritiken? Vad innebär det – mot bakgrund av de avskyvärda brotten mot kvinnor i Tigray – att vi har en feministisk utrikespolitik? Sätter Sverige ner foten och markerar mot den mångåriga partner Etiopien varit för Sverige? Det finns ju fortfarande en förväntan från omvärlden på att svenska värderingar handlar om mänskliga rättigheter, om kvinnors rättigheter och om att värna svaga grupper i konflikter. Det låter inte så. Det jag hittar på webben är ett allmänt uttalande ( i februari 2021 i utrikesdeklarationen): ”In Ethiopia, the conflict in Tigray threatens to undermine the country’s democratic development, with far-reaching regional consequences.” Konflikten i Tigray hotar att underminera landets demokratiska utveckling. Det är ett sätt att formulera en mycket försiktig kritik, paketerad som icke-kritik.
Sverige bör markera, gärna tillsammans med näringslivet Jag vill inte återge alla hemskheter jag tagit del av. Hur Abiy Ahmeds krig mot den egna befolkningen ser ut på bynivå eller på individnivå. Men även om det tar emot att erkänna att fredspriset var feltänkt måste den stoltheten var lätt att svälja i jämförelse med vilka brott mot mänskligheten som genomförs i en av de regioner i Etiopien som fram till nyligen såg mest lovande ut. Det finns många stora svenska företag i landet. De är också beroende av att utvecklingen går åt rätt håll med välståndsutveckling, utbildning och försvar för mänskliga rättigheter. Tillsammans med näringslivet kan regeringen markera betydligt starkare.
Samexistens Jag inser också att alla konflikter har flera bottnar och att det kan finnas motiv för att korrigera för orättvisor. Men omänsklighet och krigsbrott mot civilbefolkning, mot egendom och försörjning kan inte rättfärdigas. Etiopien har över 80 kulturer, språk och identiteter som behöver hitta sätt att samexistera. Den väg landets ledare nu valt leder bakåt. Att lösa problem med våld och som i detta fallet övervåld, skapar bara nya problem. Om vi inte lär oss att samexistera kommer världen aldrig att bli hel.
Jag tackar min vän från Tigray för samtalet. Det blev inte mycket gjort resten av dagen.
Så här skriver EU:s ministerråd i mars 2021: ”The Council is extremely concerned by the numerous testimonies as to possible war crimes and crimes against humanity, extra-judicial killings and other serious human rights violations and abuses. The EU calls for these actions to end immediately and for perpetrators to be brought to justice.”
Marknadshyror för lägenheter i nybyggda hyreshus ska tas fram enligt Januariavtalet. Utredningen ska presenteras nu i maj, gå på remiss och om alla är överens kommer en proposition att presenteras för Riksdagen nästa år så att marknadshyror kan tillämpas redan före nästa riksdagsval. Den fråga som infinner sig är vilket problem januaripartierna tror att de löser genom att skapa en större spännvidd i hyressättningen på lägenheter?
Social housing är vanligt i andra länder Tak över huvudet till en rimlig kostnad får i princip räknas till de mänskliga rättigheterna. I många av våra europeiska grannländer har man ett system med socialt boende, där människor med svaga ekonomiska förutsättningar får kvalificera sig till ett subventionerat boende. I vårt grannland Finland var det år 2015 cirka 40 procent av de som bodde i hyreslägenhet som ingick i det s.k. ARA-systemet. Boendet leder i den typen av lösningar lätt till en klassmarkör och kan stigmatisera snarare än underlätta för den enskilde.
Vad leder högre priser till? Det låter kanske smart att låta högre hyror bli ett incitament för fastighetsägare att satsa på att bygga fler bostäder. Men, som forskaren Per Lindberg skriver i Dagens Arena: ”Även om fastighetspriserna skulle gå upp om vi införde marknadshyror skulle byggpriserna gå upp i ungefär samma takt, vilket skulle göra att incitamenten att bygga nytt inte ökade. En stor anledningen till det är att kommunerna, som sitter på planmonopolet och ofta är de stora markägarna, kommer ta ut stora delar av de ökade fastighetsvärdena i ökade markpriser.” (Se länk nedan) Bostadsmarknaden består av ett antal aktörer med olika intressen att bevaka. En relativt stor del av hyresrätterna i Sverige ingår i Allmännyttan. Det är svårt att se att Allmännyttan generellt skulle gynnas av att vissa lägenheter i nyproduktion blir dyrare att bygga och att bo i. Högre priser kommer att sätta ännu högre press på boende med små marginaler.
Underlätta för unga bostadssökande Det mest intressanta vore att hitta mekanismer och lösningar som gör det lättare för unga människor att komma in i en bostadskarriär. Det är inte fler ”Mambos” vi behöver, det har pandemin på ett tydligt sätt demonstrerat. Unga människor förväntas plugga hemma, föräldrarna jobba hemifrån och extra svårt blir det pusslet, när familjen är trångbodd. Utvecklingssamtal på toaletten eller i garderoben har blivit allt vanligare.
SVT Agenda missade den viktigaste frågan – igen När marknadshyror diskuterades i SVT Agenda den 16 maj mellan Nooshi Dadgostar (V) och Nyamko Sabuni (L) inträffade det intressanta att båda två hänvisade till Finland som ett exempel på hur dåligt respektive bra det fungerat i Finland med marknadshyror. Och Agendas Hedenmo missade den pedagogiska poängen att låta de båda partiledarna reda ut begreppen. Det kan ju inte vara både bra och dåligt med det finska exemplet…. . Någon borde tala om för Agenda-redaktionen att den intressanta frågan med marknadshyror inte var om Jonas Sjöstedts hårda krav på regeringen stod fast. Det är inte regeringskriser Agenda ska skapa i varje program, det finns andra viktiga saker att informera TV-publiken om. Om det finska exemplet är bra eller dåligt, t.ex….
För vem är marknadshyror lösningen? I Finland har man testat marknadshyror. Per Lindberg igen: ”I Helsingfors ligger de reglerade ARA-lägenheternas hyror runt 50 procent lägre hyror än marknadshyran, och tillgången på en subventionerad hyreslägenhet beskrivs som tämligen ansträngd. Inte ens ett så pass stort bestånd av sociala bostäder är alltså tillräckligt för att lösa bostadsbristen för låg- och normalinkomsttagare. Det marknadspris som blir resultatet av en oreglerad marknad och det ojämlika maktförhållandet som råder mellan hyresvärd och hyrestagare blir uppenbarligen mycket högt och utestänger stora grupper av låg- och normalinkomsttagare.” Man löser således inte bostadssituationen för de trångbodda eller för personer med svag socioekonomisk ställning genom att göra delar av beståndet dyrare. Så för vem är marknadshyror lösningen?
Ett helt annat grepp för att ge de boende lägre hyror I tidningen ETC läser jag en intressant debattartikel av Antti Kurvinen och Ola Nylander (båda från CBA på Chalmers) med rubriken ”Hållbart bostadsbyggande bra för klimatet – och ger låga hyror”. I korthet pekar forskarna på det rimliga och kloka i att ändra kalkylmetoden för bostadshus. Istället för en ekonomisk livslängd på 50 år kan byggare och finansiärer utgå från 70 års livslängd och på så sätt uppnå två effekter. Dels blir husen mer hållbart byggda med tanke på materialval och hållbarhet, dels blir månadskostnaden ett par tusen kronor lägre för hyresgästen, när återbetalningstiden på investeringen blir längre. Detta låter för mig som en win-win-lösning, där vi både får hus som håller längre och samtidigt minskar trycket på de boende ur ett mer rättvist ekonomiskt perspektiv.
Det är inte stalinism eller marknad som de boende kan välja mellan Det finns all anledning att låta bostadspolitiken bli en viktig fråga i valrörelsen 2022. Unga människor ska inte behöva bo hemma när de är vuxna och ska heller inte tvingas ut i svart lägenhetshandel. Vi behöver ansvarstagande hyresvärdar, kooperativa hyreshus och tydliga komplement till de starka marknadskrafter som har kortsiktiga börsvärden i fokus. Jag skrev om Stacken för tre år sedan. Se länk nedan.
Amazonas var i fokus den 10 maj, när SVT Aktuellt fortsatte sin serie om klimatfrågan. Amazonas binder inte längre koldioxid på samma sätt som på 90-talet. Skogarna avverkas och fukten binds inte längre till träden, vilket i sin tur leder till torrare lokalt klimat. Processen blir självförstärkande. Risken är att vi inom kort når en ”tipping point”, då Amazonas obevekligen byter skepnad och blir en savann. Perspektivet är hisnande. 17 procent av skogen är avverkad och ny skog växer och binder CO2 mycket långsamt.
Hur sätter vi press på Bolsonaro? Inte blir det bättre av att Brasilien leds av en person som Bolsonaro, som tydligt har visat att vetenskapen kan ignoreras, oavsett om det gäller coronavirus eller klimatet. Det saknades i Aktuellt-inslaget, en diskussion om hur konsumenter som vill sätta press på Bolsonaro och den nuvarande, farliga, politiken ska göra för att bidra till en sundare utveckling.
Teoretiserande Istället teoretiserade en norsk psykolog om facktermerna kring de sätt vi människor har att förringa klimathotet, där han satte begrepp på det som folk redan upplever. Det är kanske intressant ur ett teoretiskt perspektiv, men man frågar sig om det hjälper förståelsen för vars och ens ansvar och om det spelar roll för attityderna att man vet att det kallas dissonans, när man känner obehag inför att verkligheten skaver mot den egna övertygelsen. Vägen via teorierna är knappast den väg som får Aktuellts tittare att ändra beteende. ”Jaha – det är dissonans jag känner – då måste jag genast ändra mitt beteende….” ?
Det gäller att beröra Det vi får hoppas på är att Aktuellt-redaktionen är uthålliga och fortsätter att regelbundet ta upp klimatfrågan på olika sätt. När vår värld står inför oåterkalleliga svårigheter och livsförutsättningarna riskerar att ändras drastiskt för allt levande på jorden är kanske inte olika begrepp och deras innebörd det avgörande. När det brinner diskuterar vi inte pulversläckare och vatten-dito, pris och prestanda. Vi fokuserar på att släcka elden. Låt oss hoppas att Aktuellt-redaktionen hittar ingångar till klimatfrågan som berör och engagerar tittarna på ett nytt sätt.
Göteborg har ett utmärkt läge att gå före i utvecklingen av den nya ekonomin. Det står klart efter en heldagskonferens med projektet Sharing Cities, där Göteborgs framgångar stod i centrum. (Länkar till seminariet i två delar, se nedan). Under tre år har en särskild grupp arbetat med form och innehåll, stöd och utveckling, för att främja delningsekonomin i dess olika former. Lovande, är det minsta man kan säga.
Delningsekonomi – en precisering Delningsekonomin är i min värld en del av eller en variant på cirkulär ekonomi. Utgångspunkten i delningsekonomin är egentligen att skapa fler funktioner som påminner om våra bibliotek. Livsstilsfrågor och ett hållbart nyttjande med en demokratisk tillgång till olika resurser står i centrum. Alla, oavsett var man bor, vilken utbildning eller ekonomi man har, ska kunna få tillgång till en viss resurs. Själva beskriver Sharing Cities sin roll så här: ”Infrastruktur och kultur i staden där aktörer och invånare kan dela på resurser som varor, ytor, information och kunskap”.
Biblioteksfunktion för mycket mer Som nämndes under konferensen tänker vi inte på bibliotek som en typisk delandeekonomi, och på liknande sätt kan det organiseras fritidsbanker, leksaksbibliotek, maker-spaces, co-working-spaces och mycket annat. Det som möjligen behöver bli tydligare är att delningsekonomin har en mängd olika finansieringsmodeller. Och just synen på hur kostnader ska täckas är något som jag ska återkomma till i det nedanstående. Men först några guldkorn ur konferensen den 6 maj.
Testbädd, innovationsprocess och kunskapsgenerering Begreppet testbädd knyter an till en beprövad utvecklingsidé inom akademi och näringsliv. Sharing Cities testbädd handlar om att forma ”en fysisk eller virtuell miljö som driver innovation genom att testa, utveckla nya produkter, tjänster, processer”. Och som det sades i slutdiskussionen – det handlar till stor del om förståelse, kunskapsutveckling, samverkan och andra mjuka parametrar och det är något som traditionella industriella testbäddar kanske inte fokuserar på. Innovationsprocessen har fem naturliga steg: förstå behov, utveckla idéer, testa, utvärdera, skala upp. Och kunskapsgenereringen handlar om vilken roll staden ska ha i detta, vilken samhällsnytta som kan genereras, hur användarperspektivet tas till vara, hur affärsmodellerna ser ut och hur digitaliseringen kan främja utvecklingen.
Smarta Kartan och Bottom-Up Ett av framgångskoncepten är etableringen av Smarta Kartan, som på ett enkelt sätt lotsar intresserade till fysiska verksamheter med delandeekonomi. Initiativet, liksom de flesta andra som finns i Göteborg, har vuxit fram ur ett lokalt engagemang. Bottom-up-tänket präglar överhuvudtaget huvuddelen av de verksamheter som kommit igång. Och detta måste tas till vara, något som också nämndes av de forskare som på olika sätt varit inblandade i testbädden.
Webpack 4.x (npm), ASP.NET Core 3.x, C# …… Spännvidden i presentationerna kan också illustreras av den snabba och faktaspäckade del som handlade om den öppna källkod som smarta kartan bygger på. För programmerare och IT-specialister var det naturligtvis supertydligt, för oss andra lite mer grekiska. (Länk till cirkularakartan.ri.se längst ner på denna sida).
Ett myller av konkreta lösningar och akademisk klarsyn Förinspelade presentationsinslag och intervjuer tydliggjorde några av de delandeexempel Sharing Cities ville lyfta fram. Det var odlingsplattformar med nytt värdeskapande, grönyteetablering på övergivna platser, affärsmodeller för att skapa trygga platser (win-win) och biologisk mångfald. Det var leksaksbibliotek, container kitchen-lösningar och andra pop-up-idéer. Det var Akademiska Hus som insett att det behövs co-workingspace och maker-space för att möta behoven av pop-up-kontor och verkstadsresurser för prototyptillverkning. Och mitt i allt en klarsyn som känns löftesrik: ”Den mest hållbara byggnaden är den som inte byggs”, som processledaren på Akademiska Hus uttryckte det. ”Vi måste lära oss att utnyttja befintliga ytor bättre”. Men också en passning till juridiken och till ekonomerna om att ett av de stora bekymren för Akademiska Hus var att reda ut när de skulle debitera moms och inte. Regelverk och förutsättningar för den nya ekonomin behöver en genomlysning på ett helt annat sätt än vad t.ex. Delegationen för Cirkulär Ekonomi ännu så länge insett.
Drop-in-verksamheter passar inte in i studieförbundens bidragssystem Studiefrämjandet har varit involverad i flera av de projekt som vuxit fram. I sin presentation kring bl.a. Folkspace (ett slags allaktivitetshus 3.0, för oss som varit med ett tag) lyfte de svårigheten med statsbidrag som inte fungerar för drop-in-verksamheter, svårigheter med olika tidsskalor och framförhållning samt hur projekten ska hitta långsiktiga finansieringslösningar. Sharing Cities har visat vad som kan växa fram och hur efterfrågan ser ut. Nu behöver ramverk, regler, villkor och stödfunktioner komma på plats.
Hur ser starten ut? En imponerande rad av forskare och experter har på olika sätt följt projektet och bidragit med viktiga iakttagelser och systemförståelse. Jag nämner i denna text ett urval av de forskare som medverkade. Jon Williamsson från Handelshögskolan beskrev etableringen av en verksamhet i tre steg från definition och konceptualisering, via resurssökningsfasen till etableringsfasen då idéerna ska förverkligas. Det jag möjligen saknade i den beskrivningen var vägvalet för varje verksamhet om man siktar på att i huvudsak fungera på ideell eller på mer kommersiell bas. Detta eftersom varje verksamhet förr eller senare måste hitta både målgrupp och bärare av idén, måste hålla koll på sina omkostnader och för att det skiljer sig hur en verksamhet förankras hos berörda personer.
Bottom-up som motvikt Jon Williamsson poängterade en annan viktig sak, som måste nämnas. Delningsekonomin är med sitt tydliga bottom-up-perspektiv en tydlig motpol till det som initieras med ett top-down perspektiv av nationella aktörer, av globala intressen etc. Det är viktigt för den fortsatta diskussionen att differentiera delningsekonomi sprungen ur AirB´nB eller Über från lokala gräsrotsinitiativ. Allt är inte samma sak även om de kan sorteras in under ”delning”.
Påtaglig samhällsnytta Efter pausen inledde Tove Lund från Göteborgs Stad med en bra genomgång av vad projektet landat i. Särskilt en bild av kombinationen av samhällsnytta och egennytta gillade jag. Och hur delningsekonomin kan skalas upp ur detta perspektiv. (Möjligen bör nyttan för verksamheten och för nyttjaren skiljas ut, liksom framtidsnytta t.ex. ur klimatsynpunkt från den mer sysselsättnings- och skatterelaterade samhällsnyttan). En viktig slutsats är att delningsekonomin styr och påverkar andra relationer i samhället. Forskaren Stefan Molnar tog fasta på samhällsnyttan i sin presentation och betonade värdet med att verksamheter etableras där traditionella kommersiella aktörer har svårare att få lönsamhet. Han nämnde även fördelarna med arbetsträning, kompetensutveckling, lärande i det praktiska och kunde ha nämnt språkträning. Stefan Molnar hade också flera intressanta siffror kring i vilken utsträckning t.ex. Fritidsbanker minskar CO-2 utsläppen (70%) och materialåtgången (80%).
Ramverk för att förstå helheten Forskaren Yuliya Voytenko Palgan bidrog med en systemanalys, som kräver lite större utrymme. I korthet handlar hennes slutsatser om att av alla de funktioner och roller som hon ser städer har i framväxten av delningsekonomi har Göteborg lyckats täcka in flest i jämförelse med andra städer som Berlin, London, Toronto, San Fransisco, Amsterdam, Malmö och Shanghai. Hennes systematiska kartläggning av ramverken för kommunal styrning av delningsekonomin är värd en egen genomgång.
De fem mekanismer hon nämner är reglering, tillhandahållande, möjliggörande, verksamhetsstyrning och samarbete. Jag får som sagt återkomma till detta i ett annat sammanhang.
Läroprocess för kommunen Så följde forskaren Anders Sandoffs presentation, på sedvanligt knivskarpt manér. Han och kollegan Jessica Algehed ser testbädden som ett verktyg för att styra hållbar utveckling i samverkan. Det är en ny styrlogik med frivilliga ombud, delvis har arbetssättet funnits, men inte så etablerat. Utgångspunkten är lokala kluster av aktörer och där kommunen har att ta till vara långsiktiga intressen, men också värna de svaga och latenta. Arbetet frigör urbana allmänningar. Projektet har flyttat fram positionerna för staden och etablerat samarbetsformer, ökat kunskapen och bidragit i viss mån till en normförskjutning i samhället. Han ser också framåt att delningsekonomin är ett oklart begrepp, att testbädden är en icke-etablerad organisationsform, att nätverkande och samtal kanske är det allra viktigaste i den fas kommunen befinner sig och att processledning är en funktion som kan behöva förstärkas i kommunen. Min reflexion är att det kan finnas anledning att organisatoriskt ännu tydligare skilja på linjeverksamhet enligt budget och utvecklingsarbete, som kanske ska bedrivas i samverkansplattformar med kommunalt delansvar istället.
Några slutsatser Emma Öhrwall, med bakgrund i delningsekonomin, summerade en del av projektet med att det finns ett betydande intresse hos allmänheten för delningsekonomin och att svårigheterna kan handla om att hitta långsiktiga finansieringsmodeller och att verksamheterna inte passar in under kultur och idrott. Att delning är bra för miljön, bra för plånboken och att tillgängligheten är hög är sådant som allmänheten uppskattar.
Positiva politiker Avslutningsvis medverkade två kommunalråd från (S) resp (C) och de var till största delen mycket positiva till det de tagit del av under dagen. Emmyly Bönfors från (C) uppskattade t.e.x att delningsekonomin hjälper kommunen att motverka de interna stuprören och att samverka bättre. Blerta Hoti (S) tyckte att detta visar att vi kan sänka trösklarna och göra mer. Både ville gärna ha feedback från medborgarna.
Ekonomi – det måste handla mer om ekonomi! Ett par korta kommentarer till ovanstående. Presentationen tydliggör hur viktigt det är att vi arbetar med definitionsfrågan. Vad är vad? Hur ska olika aktörer förhålla sig till cirkulär ekonomi, delningsekonomi etc? En annan reflexion är att det återigen inte handlar om ekonomi. Precis som jag noterat i flera av mina bloggtexter om cirkulär ekonomi handlar delningsekonomin inte om ekonomi. Det blir tyvärr det missvisande när detta mönster upprepas. Värdet med både cirkulär ekonomi och delningsekonomi behöver synliggöras och transformeras in i system som passar in i dagens mainstream-värld. Vilka ”banker”, vilka ”konton” och vilka ”investerare” står på rad för att ta sig an den nya ekonomin? Förstår alla aktörer skillnaderna mellan den linjära och den cirkulära ekonomin eller vad värdet med delningsekonomin i sina olika varianter är, och för vem? Vilka konton och vilka transformerbara bokföringsvärden berörs av och i den nya ekonomin? Hur ska tillit värderas? Lojalitet? Engagemang? Vi behöver arbeta mycket mer med detta. Annars kvarstår bilden av sidonisch, som kan subventioneras med lite lägre moms (så som Delegationen föreslår). Istället för att vara de fundament som den nya ekonomin kan bygga på och där värdeskapandet blir mer rättvist och hållbart genererat, förvaltat och utvecklat.
SVT Aktuellt har börjat en serie inslag på nyhetstid om klimatet. Det första sändes 4 maj och nästa planeras till den 10 maj. På tiden, kan tyckas. Det är hög tid att flytta fram klimatfrågan på dagordningen, även om den passar in dåligt på nyhetsmedias bildsättningsbehov och kortsiktiga wow-faktor. Det mesta sker där ingen kamera finns och långsamt.
60 grader varmt Det är bra att klimatfrågan uppmärksammas. Agendas märkliga intervju med Nicholas Stern (se länk nedan till min kommentar) borde följas upp av mer genomtänkta inslag, där sakfrågorna står i fokus. Bekymret denna gång var obalansen och bildsättningen. Man inleder med flera minuter om att det kan bli 60 grader varmt i arabländerna. Och bildsätter med anonyma avståndsbilder från en stenig by och närbilder på kvinnor i heltäckande dräkter. För den ointresserade tittaren blir intrycket att ”ja vi vet att det är varmt i Sahara” och ”de är ju vana att röra sig i det landskapet”. Om syftet är att få fler tittare att förstå allvaret med klimatförändringarna finns risken att greppet motverkar vad man vill kommunicera.
Pingviner i Arktis (!) och missade bildexempel När man sedan bildsätter avsnittet om Arktis med bilder på pingviner (som bara finns på Antarktis) känns inslaget ogenomtänkt. Så lätt det hade varit att ha bilder på brinnande svenska skogar, svenska fjällnära naturbilder med renar, vars livsbetingelser påverkas i snabb takt. Eller mer närbilder på myggsvärmar och andra tydliga illustrationer till vad som redan idag håller på att förändras hos oss, så att klimatfrågan hade krupit närmare inpå tittarna. Man hade kunnat ha bilder från kustområdena i Skåne, där det nu diskuteras skyddsvallar eller bilder från jordskredet i Norge nyligen, kopplat till Göta Älvdalen och skredrisken där… Mer näraliggande hot. Men det valde man inte.
Konkreta förslag för kommande inslag är följande Intervjua professionella och trovärdiga ekonomer om hur de ser på kostnaderna för att förhindra klimatkatastrofen, kostnader för att begränsa skadorna som ändå kommer att uppstå och framför allt hur de ser på värdeminskningen till följd av klimatförändringarna. När taxeringsvärdena och försäljningspriserna drastiskt minskar för fastigheter i kustnära lägen, vem ska stå för förlusterna? Är det bankerna? Är det försäkringsbolagen? Är det staten? Ska staten höja skatterna för att kompensera för skenande klimatkostnader i samband med att banker och fastighetsägare gör miljonförluster när värdet på husen rasar? Hur ska en rättvis ekonomisk politik se ut som tar hänsyn till att det i hög utsträckning blir dyra kustnära villor och fastigheter som kommer att bli osäljbara? Hur ser försäkringsbolagen på sin roll? Här kan Aktuellt passa på att intervjua fastighetsägare vad de tror om värdet på sina kustnära hus.
Tips två: Hur betalas barriärinvesteringarna i Göteborg? Göteborg planerar sedan länge att bygga stora portar, avspärrningar, utanför älven för att förhindra återkommande översvämningar vid extrema vattennivåer. Nivåer som kommer att år för år bli allt vanligare. Vem ska finansiera dessa barriärer och vilken tidshorisont är rimlig att sätta på det som byggs? Hur ska barriärerna samordnas med de nödvändiga storskaliga pumpsystem som krävs för att samtidigt tömma Göta Älv på norrifrån tillströmmande vatten? Vem ska betala för dessa system? Och hur lång tid kommer dessa skyddsåtgärder att vara tillräckliga? Inser Vänersjöfarten att långa perioder av avspärrning mot havet innebär slutet för regelbunden sjöfart till och från Vänern?
Ett tredje tips är tillväxten Ekonomer förutsätter fortsatt tillväxt. Det är tillväxten som räddar välfärden. När ekonomin växer mår samhället bra. Samtidigt är evig tillväxt en matematisk och fysisk orimlighet. Var går gränsen för tillväxtökningen och när dras repet? (För att ta en liknelse med Vasaloppet). Hur gör vi i en krympande ekonomi? Hur fördelas resurserna rättvist i en krympande ekonomi, som dessutom måste ta en massa extrakostnader för oförutsedda klimateffekter – bränder, förtida avskrivning, fastighetskrasch… ? Hur ser en rättvis fördelningspolitik ut när klimatförändringarnas effekter slår in med full kraft?
Ett fjärde tips är de egna programmen Utrikesbyrån hade nyligen ett program om troféjakten. Rika troféjägare betalar hundratusentals kronor för att få skjuta ett djur i Afrika. Finns det en tydligare symbolik för hur människan fortfarande (!) tycker sig stå över naturen, behöva besegra naturen, vill kunna skryta inför andra människor om hur man besegrat naturen osv…. Vad säger oss troféjägarnas inställning om vår kultur och civilisation? Är vi helt fast i föreställningen att vi har en självklar rätt att eliminera andra varelser och skada känsliga ekosystem bara för att vi kan? Eller de egna nyhetsrapporteringarna. I dagarna har det rapporterats som att regeringen räknade fel på intäkterna från den extra plastpåseskatten med 90 procent. Är det inte tvärtom? Att effekten av skatten blev många gånger bättre än kalkylerat, eftersom färre påsar såldes, vilket var syftet med skatten? Så hur kopplar SVT:s nyhetsredaktion själv ihop sina nyhetsinslag med klimatarbetet? Med färre sålda påsar blir det mindre plast i omlopp som skräp och/eller som förbränns och bidrar till CO2-utsläppen. Är inte ett försiktigt räknat ”fel” i kalkylen egentligen en stor framgång ur ett klimatperspektiv?
Ett femte tips är att betona global rättvisa Sverige har en dryg promille av jordens befolkning, men står för cirka 1 procent av resursanvändningen och klimatpåverkande utsläpp. Vår resursanvändning per person är drygt tre gånger så stor – i genomsnitt – som planeten klarar att bära. Det innebär att vi har ett extra stort ansvar att ta täten i omställningen och att hjälpa andra länder att hitta effektiva lösningar på våra gemensamma problem. Tipset här kan handla om att pedagogiskt förklara hur man kan räkna på utsläpp från en produktions- eller en konsumtionsmätning. Varje gång vi flyttar tillverkningen till Kina eller andra länder hamnar ”våra” utsläpp där. Allt hänger ihop och vi får inte lura oss själva. Det är inte genom smart statistik vi löser klimatfrågan. Det är genom konkreta åtgärder, som dessutom måste kunna skalas upp och genomföras på andra ställen.
Intryck från SRfrukust den 6 maj På ett allmänt plan är det viktigt att, som nämndes under en livesändning från SRfrukost om klimatjournalistiken den 6 maj, att både ha specialister bland journalisterna, som fördjupar sig i problem och lösningar och att andra journalister kopplar ihop klimatfrågan med alla andra frågor. ”Hur går det här förslaget ihop med klimatåtagandet?”, måste bli en standardfråga, så att klimatfrågan ständigt hålls aktuell.
Länktips: Kommentar till den märkliga Agenda-intervjun med Nicholas Stern här >
Visst är det märkligt att vi har fått en ny kärnkraftsdebatt i Sverige. Fyra partier tävlar om att föreslå mer av den mest orimliga, dyra, ansvarslösa och farliga energiteknik världen har skådat. Världen är upp-och-ner. (Se även länken till en kritisk artikel om mini-reaktorer och ett kort citat ur den artikeln nedan).
Flera exempel på att tekniken inte är tillförlitlig Det räcker tydligen inte med Tjernobyl och Fukushima. Det räcker inte med dammsugarincidenten i Ringhals 2 i maj 2011, där en kvarglömd dammsugare kostade 1,8 miljarder kronor i reparations- och stilleståndskostnader. Det räcker inte att finska Olkiluoto 3 började byggas 2005 och nu är minst 12 år försenad. Det räcker inte att alla stolta ”Generation-IV-kommer-att-lösa-alla-tekniska-frågor”-utfästelser kommit på skam och att den stora kärnkraftnationen Frankrike tvingats svälja prestigenförlusten och avbryta sin stora forsknings- och utvecklingssatsning. Nu ska mini-kärnkraftverk lanseras, en lösning som bara finns på teoretisk nivå och som ingen sett om den fungerar tekniskt, vilken livslängd den kan ha, vilka säkerhetskrav och kostnader den innebär, hur den ekonomiska vinstmodellen för ägarbolagen ser ut eller hur systemet blir en del av ett kretslopp.
Dne mänskliga faktorn kan aldrig kalkyleras bort Detta talar fyra riksdagspartier om som om det vore något att beställa på Internet och få hemlevererat på kort tid. Det finns ingen teknik som kan skydda oss mot den mänskliga faktorn. Det har både Tjernobyl 1986 och Ringhals 2011 visat. Det finns ingen teknik som skyddar mot extremhändelser, det visade oss Fukushima i mars 2011. I dagsläget är dessutom energi producerad från solceller och vindkraftverk betydligt mer lönsamma för både producenter och energikunder. Så varför envisas partierna att kärnkraft är framtiden?
Forskning pågår Janne Wallenius från KTH intervjuas i tidningen NU (partiorgan för L) och är naturligtvis tacksam för all uppmärksamhet hans forskning kan få. Hans intresse väcktes 1998 och det återstår ett antal år av forskning innan det kan bli dags för en pilotanläggning, hävdar han. Tekniskt handlar lösningen om att bly används både för att kapsla in klyvningsprocessen och att kyla den. Och efter 25 års drift ”skickas anläggningen tillbaka”, säger Wallenius.
Ur tidningen NU i april 2021, artikel om Wallenius forskning
Är allt en dimridå för att man inte har något bättre att föreslå? Det enda rimliga är att skicka hela iden tillbaka till papperskorgen. Det kontaminerade bly som ska ”skickas tillbaka” måste då också slutförvaras istället för att återanvändas på ett klokt sätt, när det nu en gång tagits fram ur olika gruvor. Ingenting i denna lösning talar för att det är en framtidssäker, kretsloppsanpassad eller ekonomiskt försvarbar satsning. Vem ska betala för långstidslagringen? ”Slit-och-släng” blir inte bättre för att Wallenius och Liberalerna kallar det för batteri-reaktorer. Farlig engångsteknik blir inte bättre för att man döper den till något mer säljbart. Frågan är vem Liberalerna och deras kamrater på högersidan egentligen lurar med sina drömmar om en über-teknisk lösning med kopplingar till det militärekonomiska komplexet.
Ur ovanstående artikel ett citat som försöker förklara varför primärt konservativt styrda regioner i t.ex. Kanada förordar små kärnkraftverk: ” Så varför gör de (politikerna) det här? Eftersom det tillåter dem att skjuta upp statliga klimatåtgärder samtidigt som de ger sken av att vara klimatåtgärder. De kan vända sig till sina minst pålästa anhängare och att hävda att förnybara energikällor inte är lämpliga för ändamålet, samtidigt som de inte gör något åt det verkliga problemet eftersom minireaktorer ännu inte finns i en modern, användbar, form.”
Vissa dagar får man möjlighet att lära sig helt nya saker. En Chalmersforskare som jag träffade häromveckan tipsade om en filosof, som jag blev nyfiken på. Inte för att jag särskilt ofta läser filosofer eller brukar citera tänkare av det slaget. Men man ska vara öppen för att lära sig och ta till sig av sådant man inte kan. Jag hittade lite information filosofen i fråga, Jonathan Reams, och lyssnade på en podcast där han förde ett samtal om sin forskning. Några tankar fastnade. Podcasten är mycket längre än vad jag återger här. Länk se nedan.
Några frågor Hur kan vi växa och utvecklas som människor? Hur lätt har vi människor att acceptera och driva förändring? Hur kom det sig att de skandinaviska länderna blev framgångsrika i utvecklingen av sina samhällen? Hur går det till att förändra ett samhälle?
Maktens språk Omställning av samhället kan ske som i Myanmar (Burma). Brutalt tvingar maktens representanter befolkningen till lydnad. Omställning ses av dessa militärer som något hotfullt och man tar till vilka medel som helst för att förhindra ett folkligt uppror. De pågående konflikterna i Syrien, Tigray (Etiopien) och på flera andra ställen handlar om makt. Även i våra väl fungerande demokratier finns krafter som gärna vill använda maktmedel för att förändra normer, livsbetingelser och graden av frihet. Ibland genom att åberopa en verklig eller påhittad ofrihet. (”…men det får man inte säga i det här landet…”, som de ofta sa).
Train the brain Det Jonathan Reams resonerar mest kring är varje människas inre processer, hur vi kan ”train the brain”, öva oss till att vilja växa som vuxna människor. Och vilken skillnaden är mellan utveckling och växande. Ju mer jag lyssnar, desto mer förstår jag att hur lite jag vet om hans och andra filosofers forskning och vad den kan säga oss i vår tid. Jag försöker koppla det han säger till vår tids ödesfrågor och inser att hur vi förhåller oss till våra barn och ungdomar är mycket avgörande. Vill de lära sig nya saker, vill de växa som människor på olika sätt, har vi kanske en chans att rätta till alla tillkortakommanden som 1900-talets återvändsgränder resulterat i. Det viktiga blir att inte bli passiv, att inte sluta ha framtidstro eller tillförsikt. Att det unika med människan är vår fria vilja, som gör att vi kan bete oss både rationellt och irrationellt. Vi är inte predestinerade till ett visst slags liv.
Sorteringen ger bara förlorare Förändring är svårt, det finns en osäkerhet i förändringen som sådan. Ska vi lyckas med en förändring i hållbar riktning måste människor se förbättringen i förändringen. Att livet blir bättre. Men inte så att människor sorteras bort av olika skäl. Det überekonomiska systemet vi har idag sorterar oss i vinnare och förlorare. Och vinner du inte på aktier finns ju Trisslott-dragningen i TV, eller snabba cash i mörka gränder. Allt detta vinstfokus leder fel.
Har vi en annan självmedvetenhet? Varför de skandinaviska länderna lyckats förklarar Jonathan Reams med att det möjligen har att göra med en jagupplevelse eller ett självmedvetande som av någon anledning blivit allmän i våra länder. Han nämner i förbigående hur människan består av kropp, sinnen och en astral verklighet, men går inte närmare in på detta. Kanske för att en mekanisk människosyn, där andlighet inte får plats, fortfarande dominerar i det offentliga samtalet.
Mänsklig tillväxt Att vi behöver se tillväxt ur andra perspektiv än det ekonomiska blev supertydligt efter att ha lyssnat på Jonathan Reams. Det är människans tillväxt vi måste satsa på. Människans förmågor är outvecklade och vi behöver fortsätta att utveckla oss, var och en och tillsammans, som sociala, kulturella, ansvarstagande varelser, där vi slutar att se oss som överordnade naturen. Det helhetstänkande som vi har så svårt för är en avgörande komponent för att växa i omdömesbildningen.
Vad som händer om vi slutar tänka själva visade trump med (icke) önskvärd tydlighet.
Jag läser årsrapporten från Delegationen för Cirkulär ekonomi daterad april 2021 och redan i de inledande orden från ordföranden Åsa Domeij fastnar en tydlig bild av att huvudfokus i Delegationens arbete är kvalitetssäkrade kretsloppslösningar. Inget fel i det, men det är som jag beskrivit på annan plats (länk se nedan) inte tillräckligt för att den linjära logikens avigsidor ska elimineras, eller ens för att sjösätta den cirkulära ekonomin.
Tio förslag, men ingen helhet Inledningsvis lyfter rapporten fram tio delförslag, som drar åt rätt håll och bidrar till att stärka framväxten av en cirkulär ekonomi. Avgörande är naturligtvis om just dessa tio förslag är de viktigaste att prioritera om syftet är att effektivt och skyndsamt åstadkomma ett systemskifte, där avfall ses som resurser, där livslängden på produkter och material förlängs, där nyttjande blir viktigare än ägande och där värdet av material och produkter bygger på en annan dynamik än att kortsiktigt maximera företagsekonomiska fördelar på bekostnad av samhällsekonomiska nackdelar. Tyvärr blir mitt intryck att de tio förslagen bara är bra, men inte tillräckligt genomgripande för en omställning av samhället.
(Kort om sidhänvisningar. PDF-dokumentets sidnumrering
gäller här i min text eftersom rapportens originalnumrering är motsägelsefull.
Efter sidan 4 kommer sidan 3…. ).
Några exempel på vad som är bra i rapporten:
Designfasens betydelse – förslagen kopplade till
att stärka designarbetet för att nya produkter, tjänster och affärsmodeller ska
kunna räknas till cirkulär ekonomi.
Behovet av ett samordnande nav.
Behovet av utbildningar och stödprocesser på
regional nivå.
Vikten av att myndigheternas upphandling styr mot
de cirkulära lösningarna och att man aktivt letar ersättningsprodukter när en
produkt innehåller farliga kemikalier enligt EU:s REACH-lista.
Att långsiktig miljönytta överordnas miljönormer
i de sammanhang där dessa ställs mot varandra.
Införandet av ett ”Cirkulärt lyft” och
finansiella stöd primärt för att hjälpa SME-företag.
Här följer mina valda utdrag ur rapporten. Rapporten i sin helhet
finns på länk nedan.
Designfasens betydelse – bra! På sidan 9 börjar rapporten bra. Det talas om designfasens betydelse, om paradigmskifte, om ett förlängt liv och återvunnet material av god kvalitet som blir billigare än jungfrulig råvara. Det är lätt att hålla med om allt detta. Man föreslår ett nytt nationellt miljömål som handlar om resurseffektivitet. Och på sidan 11 presenteras ett förslag från expertgruppen med designfokus som även lutar sig mot Ellen MacArthur Foundation i det man föreslår. Se bild.
(Ur årsrapporten, från Ellen MacArthur Foundation)
Kanske hade det varit tydligare i schemat ovan om det
framgick att design enligt punkt 1 handlar om att maximalt bortse från tidigare
strukturer, att tänka outside the box och att se möjligheterna i en
”icke-produkt” eller en virtuell tjänst…
Fristående nav? Rapporten föreslår att en lämplig myndighet ges uppdraget att verka som ett samordnande nav för design för CE. Ännu bättre hade varit att föreslå bildandet av ett fristående nätverk så att inte de formella och befintliga strukturerna får möjlighet att lägga ”locket på” en nödvändig funktion. Ett fristående organ, kanske enligt modell från belgiska Leuven, skulle vara mer spännande att ge denna uppgift.
Innovativa plattformar – kommer de att kunna utmana strukturerna? På sidan 12 betonar rapporten behovet av relevanta utbildningar och stödprocesser på regional och lokal nivå. Det intryck man får är att Delegationen vill att regionerna, kanske tillsammans med högskolor och Science parks formerar innovativa plattformar för utbildnings- och utvecklingsbehovet inom design för CE. Min tveksamhet inför detta handlar om i vilken utsträckning de befintliga strukturerna på näringslivssidan, inom högskolor och andra organ kommer att bejaka innovationer som förändrar förutsättningarna för de befintliga materiella och finansiella flödena.
Digital resursportal som påminner om Ledningskollen, nja… På sidan 13 föreslår Delegationen formeringen av en gemensam digital resursportal, där avfallets lämplighet på ett enklare sätt kan kategoriseras och följas upp. Man nämner Post – och Telestyrelsens ”Ledningskollen” som en förebild, där nedgrävda kablar synliggörs innan någon kabel skadas av en grävmaskin. Det är möjligt att en sådan satsning kan vara en hjälp, men skillnaden är naturligtvis att i Ledningskollen står stora kostnader på spel om en kabel skadas. Motsvarande incitament saknas troligen när det gäller avfallskriterier.
Returer löser kanske dagens behov, men hur blir det med morgondagens? Längre ner på sidan 13 föreslår delegationen att fler förpackningar ska ingå i retursystemet. Man nämner dryckesförpackningar med ursprung i andra länder. Jag ställer mig tveksam till att en sådan förändring tillhör de åtgärder som på allvar utmanar det linjära material- och ekonomisystem vi har idag.
Ökad konkurrenskraft är nog bra, men varför inte en global ansats? På sidan 14 föreslår Delegationen olika insatser för att öka konkurrenskraften hos återvunnet material i jämförelse med jungfruligt. Man vill utreda kvotplikt, återvinningscertifikat och Bonus-Malus-system för olika materialtyper. Ska vi komma till rätta med det enorma läckaget av icke-organiska produkter till biosfären är detta nödvändigt. I vilken utsträckning och när dessa åtgärder så småningom sjösätts är det fortfarande oklart vilken systemförändrande sprängkraft de kommande åtgärderna har. Kanske kan det visa sig. Varför nämner man inte internationell samordning i detta avsnitt? Alla länder har problem på det här området.
Fosfor och kväve – inte riktigt så enkelt som rapporten beskriver det På sidan 15 vill man utreda kvotplikt för plast, fosfor och kväve. Kväveåtervinningen tänker man sig från avloppssystemen. Här finns naturligtvis viktiga invändningar att tillföra. Avloppsvattnet är kontaminerat med tungmetaller och det finns starka skäl för att inte sprida t.ex. kadmium på åkrarna. Rapporten nämner inte denna intressekonflikt. Istället nämns en bakteriefri kväverening som skulle kunna reducera läckaget av lustgas. Skrivningarna på detta område hade kunnat kompletteras med noteringar om den generella problematik som föreligger, och som de kommunala reningsverken oftast väljer att tona ner eller helt bortse ifrån.
Upphandling – ja, momssänkningar – nej inte långsiktigt Från sidan 19 och framåt tar rapporten upp ett antal förslag som har att göra med myndigheters upphandling och hur staten kan vara föregångare på detta område. Allt som nämns kan vara viktiga delar och det är helt korrekt att det offentliga agerar föregångare på området. Mer tveksam blir jag till de momssänkningar som nämns på sidan 21. Om man menar att cirkulär ekonomi ska ersätta en linjär ekonomi måste vi långsiktigt sträva efter att ha en fungerande momsbeskattning. När reparationer förses med en lägre momssats signalerar det undantag snarare än regel.
Materialflödeskartläggning ja, men hur balansen ut mellan intressena? På sidan 23 inleds ett avsnitt som handlar om giftfria, cirkulära kretslopp. Man föreslår en kartläggning av materialflöden i samhället. Man hänvisar till Ingenjörsvetenskapsakademins tidigare projekt ”Resurseffektivitet och cirkulär ekonomi”, som behandlade fem olika flöden med stora volymer. Nu skriver man: ”Delegationen ser stor potential med en utökad nationell kartläggning av fler resursflöden i Sverige för att peka på just affärsmöjligheter men även för att möjliggöra utformningen av rätt typ av styrmedel för en resurseffektiv cirkulär ekonomi.” Tyvärr fångar man inte upp den kanske mest intressanta aspekten av resursflödesanalysen, nämligen för vem och när olika värden ska tas till vara. Hur ser ”affärsmöjligheterna” ut, när den traditionella ekonomins polaritet mellan köpare-säljare och produkt-avfall förändras? Vem ska tjäna vad i vilket läge och hur kommer samhällsnyttan in och balanserar företagsnyttan? En förutsättningslös analys från någon av våra Handelshögskolor hade varit intressant att föreslå i detta sammanhang.
Tidsdimension – men inget om motstridiga intressen På sidan 25 berör rapporten behovet av en tidsdimension i kartläggningen av resursflöden, och det är naturligtvis bra. Man nämner faktiskt även kostnader för samhället och för näringslivet i samma mening. Tyvärr utvecklas inte tankarna kring tidsperspektiv och motstridiga och var för sig legitima intressen ur detta.
Uppströmsarbete är viktigt I ett avsnitt berör man också hur viktigt det kan vara att bryta recirkulationen av farliga ämnen i kretsloppet. På sidan 26 kommer man in på mätbarhet och behovet av att synliggöra hur stor del av ekonomin som kommer från linjära respektive cirkulära flöden. Man anser även av certifieringen ska stimuleras genom att bygga vidare på ISO 14020. I detta sammanhang tar man också upp behovet av internationell samordning av spårbarhetslösningar. Man nämner nomenklatur som en viktig aspekt att synkronisera. Vidare vill man göra det till en standard att välja ersättningsprodukter när offentliga huvudmän beställer produkter som inkluderar kemikalier och ämnen som står på EU:s Reach-lista.
Viktiga delfrågor som behöver fortsatt uppmärksamhet På sidan 32 föreslår man stöd för storskalig textilåtervinning. Man resonerar även kring ”end-of-waste”-problematiken och tar bygg- och anläggningsbranschen som exempel på branscher där det krävs tydligare regler och praxis för vad som ska klassas som avfall respektive användbar resurs. På följande sidor tar rapporten upp detaljfrågor kring bestämmelser och undantag som kräver en djupare kunskap än vad undertecknad besitter. Intrycket är att det finns ett antal bestämmelser som införts som delvis motverkar syftet med att underlätta för en cirkulär ekonomi. Och att det kan behövas en eller flera genomlysningar för att underlätta för företag i berörda branscher att göra rätt.
Miljönytta viktigare än miljönormer På sidan 35 hamnar anläggningsbranschen i fokus. Ett intressant avsnitt berör prioriteringen mellan miljönormer och miljönytta, där Delegationen förordar att den långsiktiga miljönyttan blir överordnad miljönormerna. Utan att ha studerat frågan i detalj känns det mycket lovvärt att hellre se till att godkännandeprocesser inkluderar spridningsrisker och total exponering än till punktvis insats av ett ämne. Helhetsgrepp saknas i många sammanhang och detta känns spontant som ett steg i rätt riktning. Man förslår också en lagöversyn så att miljöbrott oftare kan beivras. På sidan 36 exemplifieras behovet av att det nya EU-direktivet om att sortera byggavfall från augusti 2020 saknar sanktioner för den som vägrar sortera ut de fraktioner som direktivet nämner.
Finansiellt stöd kommer att behövas, vad händer med förtida avskrivning? På sidan 38 diskuteras innovationer och cirkulära affärsmodeller. Rapporten konstaterar ”Att fortsätta i en linjär ekonomi men med högre grad av återbruk och återanvändning är inte detsamma som att ställa om.” Kommentaren känns som en förlängning av det som ofta kommer till uttryck i den allmänna debatten: ”Ja, jag källsorterar, så jag bryr mig om miljön….” . Man nämner specifikt SME-företagens behov av stöd, eftersom de själva ofta inte har resurser att forma det nya. På sidan 39 föreslår man att regioner och kommuner får möjlighet att stödja företag inom det man kallar ett ”cirkulärt lyft”. På sidan 40 nämner man behovet av finansiella stöd eftersom uppskalning ofta innebär extra kostnader. Helt korrekt nämner man det glapp som finns när det gäller riskkapital: ” Kapitalbehoven är ofta för stora för de statliga bidragen, för små för de offentliga investeringsbankerna och de institutionella investerarna, och för nya och okända för affärsbankerna. Det privata riskvilliga kapitalet når inte heller fram.”
Nya företag eller de befintliga? Det kan noteras att rapporten inte berör frågan om det är nya företag som ska stå för förnyelsen, eller om det är de befintliga som ska ställa om sin verksamhet. Man nämner heller ingenting om förtida avveckling av produktionsresurser eller maskiner, som eventuellt inte fungerar i den cirkulära affärsmodellen. Vem ska ta kostnaden för att i förtid bokföra en maskin som avskriven, trots ett kvarvarande restvärde i bokföringen? Inte heller nämns behovet av att utbilda långivare och banker.
Mätbehov – men vad? På sidan 41 föreslår man ökade resurser till forskningsfinansiering av demonstratorer för mätning av cirkulär ekonomi. Kanske är det bra, men jag får känslan av att det först kan vara bra att klarlägga vad som ska mätas, i vilket syfte och i relation till vad, och för att säkerställa vilken utveckling? Det är bra att mäta, men hur vet vi att vi mäter rätt parametrar och vad menas med rätt?
Sverige kan gå före Sverige kan gå före, menar rapporten, inte minst genom att vi har ett kommande EU-ordförandeskap och en möjlighet att koppla ihop cirkulär ekonomi med klimatåtaganden och ett starkt socialt ansvarstagande. Man pekar på den biobaserade exportindustrin som en nyckelbransch i sammanhanget för att öka exporten. Troligen menar man biologisk råvara som alternativ till fossilbaserad. På sidan 44 nämner man områden där Sverige kan gå före i samarbetet inom EU. Det första man nämner är att driva på att EU antar en norm för hur mycket returplast som ska finnas i plastflaskor. Det andra man nämner är en sanktionsavgift för import av produkter som innehåller i EU förbjudna kemikalier. Problemet är den ökande andelen privatimport genom e-handel. Sverige bör verka för ett utökat producentansvar för vatten, anser Delegationen.
Börja i rätt ände I relation till EU hade det varit lämpligt att lyfta behovet av samordning och samarbete, istället för att peka på ett par viktiga delfrågor. (Det är som att börja en städinstruktion med ”Dammsug i hörnen, där det samlas damm” istället för ”Ta fram dammsugaren och kolla att påsen inte är full”).
Rita upp kartan För det fortsatta arbetet vill Delegationen förstärka kansliet med kompetens inom SME och konsumtion. På sidan 48 föreslår man även en ”Kickstart Cirkulär ekonomi” som hjälp till SME-företag. Man ser också en roll som nav för nätverk för kommuner som vill arbeta med Cirkulär Ekonomi (CE). Men innan SME-företag och kommuner tar tag i Cirkulär Ekonomi borde det finnas en heltäckande beskrivning av vad Cirkulär Ekonomi innebär, hur Delegationen och regeringen ser på CE som en konkret omställningskraft, vem som förväntas göra vad och hur tidsplanen ser ut just nu. Det är svårt att orientera sig när Delegationen själva valt att bara fokusera på delar av det som CE kan innebära.
Nederländerna och KOMET-försök På sidan 52 lyfter man en idé från Nederländerna om en ”Green Deal”. Det är egentligen den enda gången man nämner något initiativ från utlandet. I ett annat avsnitt beskrivs hur Kommittén för teknologisk innovation och etik (KOMET) har föreslagit en metodik för att stimulera framkomsten av nya lösningar. I korthet handlar det om att främja försök som utvecklingsmetod. Kanske har någon insett att det budgetstyrda arbetet i offentlig verksamhet begränsar möjligheterna att göra det oplanerade. En liten ljusglimt i det stora komplexet.
Delegationen för Cirkulär Ekonomi har nyligen släppt sin årsrapport. Den är ett fall framåt, jämfört med vad Delegationen tidigare har presenterat. Men det räcker inte. Sverige kan bättre. Ska Cirkulär Ekonomi bli en game-changer för resursfrågan, för högre kvalitet på produkter, för minskade utsläpp, för färre transporter, för fortsatt välfärdsutveckling och för att samtidigt bidra till en mer rättvis global välfärdsfördelning måste ansatsen bli vassare.
Samarbete och de vita fläckarna Sverige kan inte ensamt driva fram den cirkulära ekonomin så att den på allvar kan ersätta den rådande linjära motsvarigheten, vars negativa konsekvenser blir allt mer uppenbara. Vi behöver samarbeta med våra nordiska grannar, med föregångarländer inom EU och själva bli bra på att både skapa, driva och beskriva processerna samtidigt som vi håller noga koll på vad som återstår att göra och vem som förväntas göra det som riskerar att inte blir gjort. Att tydligt ringa in dessa vita fläckar är avgörande för att omställningens – ännu inte föreliggande – helhetsstrategier och heltäckande handlingsplaner ska kunna bli framgångsrika.
Ska linjär och cirkulär ekonomi växa sida vid sida? Min tidigare kritik av vad som saknas i Delegationens omställningsarbete kvarstår till stora delar fortfarande. Ännu har man inte satt ner foten kring vad som egentligen avses med cirkulär ekonomi. De definitioner och avgränsningar som skulle kunna vägleda andra aktörer saknas. Det är fortfarande oklart varför man inte preciserar om den cirkulära ekonomin ska samexistera med den linjära, eller inte, och hur länge både den linjära och den cirkulära ekonomin förväntas fungera sida vid sida. Man har inte inkluderat någon tidsaspekt eller tänkt ambition på hur snabbt omställningen ska ske, inte heller vem som har vilken roll i omställningen eller vilka motkrafterna till omställning kan vara och hur starka dessa är.
Cirkulär ekonomi utan ekonomi? Det saknas i årsrapporten ett tydligt ekonomiavsnitt, som skulle kunna reda ut begreppen. Det handlar om hur dagens gratisarbete runt avfallet ska bytas ut mot ett kostnadskrävande transport-, sorterings- och renoveringsarbete, dvs up-cycling, hur den ekonomiska dynamiken kan se ut mellan olika intressenter, dvs för vem som ett ekonomiskt spelrum uppstår. Det handlar också om vilket nytänkande banker och kreditinstitut behöver ta till sig och utveckla, hur ägandet och bokföring påverkas, hur ekonomiska kalkyler för samhällsekonomin, företagens ekonomi respektive en typisk privatekonomi samspelar, prioriteras och påverkas tillsammans och var för sig. På ett par ställen i rapporten nämns momsfrågan, men inte ur ett generellt cirkulärt eller ett EU-perspektiv. Man nämner momssatser som incitament, men det förs inget resonemang om behovet av två parallella momssystem, som aktörer kan välja att ingå i beroende på om transaktionen ingår i en linjär avfallsekonomi eller i en cirkulär resursekonomi.
”Spotify för allt” Ansvarsfrågor, försäkringsfrågor, kvalitetssäkring och legala frågor tas bara upp fragmentariskt utifrån enstaka exempel, men inte som de generella frågeställningar de är. Man snuddar vid idén om att förbjuda försäljning – dock utan att nämna denna idé i klartext – i ett avsnitt på sidan 30 i rapporten, där man vill se en utredning om ett fullt ekonomiskt och miljömässigt producentansvar. Man tar inte chansen att bjuda in någon bransch att bli föregångare på principen om ”Spotify för allt”, dvs att det som säljs är nyttjandet, inte ägandet. Det hade kunnat gå fortare om en viss bransch blir ”försöksbransch” för att testa idén om att undvika/förbjuda produktförsäljning för att istället erbjuda flexiblare abonnemangstjänster. Mitt intryck är att delar av industrin är redo att ta det steget, eftersom det ger fördelar för kvalitet, livslängd, kontroll över produktstatus, kundtrogenhet, miljöfördelar och stora fördelar för nyttjaren. IKEA har t.ex. aviserat att man tänker vara cirkulära till år 2030. Ska industrin göra det som våra myndigheter inte ens förmår att formulera?
Varför så få utländska exempel? Av utländska exempel och föregångarna nämns egentligen bara Nederländerna, trots att t.ex. Finland har hållit på under längre tid med sitt utvecklingsarbete för Cirkulär Ekonomi.
Delningsekonomi och ägande? Delningsekonomin nämns inte och därmed heller inte gränsdragningsfrågorna kring vad som ska vara skattebefriat eller inte, respektive hur framväxten av delningsekonomin kan stödja den cirkulära ekonomin och vice versa. Man för heller inget resonemang kring hur ägandet som princip påverkas av den cirkulära ekonomin och vilka konsekvenser detta får på juridikens område.
Expertgrupper visar på stuprörstänket De expertgrupper man knutit till sig representerar olika branscher och dessa gruppers förslag blir tyvärr till viss del exempel på särintressen. Oemotsagt får t.ex. de kommunala VA-verken föreslå återföring av avloppsslammets fosfor och kväve utan att nackdelarna med denna hantering nämns, t.ex. kontamineringen med tungmetaller. Rapporten säger t.o.m. i klartext att ingen sammanvägning har skett mellan expertgruppernas förslag. (På sidan 8 står: I Delegationens överläggningar ingår systemperspektivet, men Delegationen har inte gjort en metaanalys av hur väl förslagen samspelar. Det ingår inte i uppdraget). Stuprören dominerar.
Tillsammans är vi starkare och snabbare Om jag hade fått välja hade jag prioriterat att samköra utvecklingsarbetet med åtminstone de nordiska länderna, Nederländerna och Storbritannien för att synkronisera förslag, skatter och andra principer. Detta eftersom samordningen bara blir mer komplicerad när den ska genomföras när varje land redan har sina lösningar igång. Det blir bara dyrare och mer omständligt, inte minst när det gäller lagstiftningen. Vidare hade jag varit noga med att, tillsammans med andra länder, sätta en grundstruktur för definitioner, konsekvenser och vilka delområden som behöver fortsatt analys. Detta framför allt mot bakgrund av hur en sund balans ska uppnås mellan företagsnytta, individnytta, samhällsnytta och framtidsnytta. Sveriges ekonomi är sammanflätad med omvärlden och vi kan inte uppfinna ett alldeles eget hjul och hoppas på det bästa. Vårt hjul måste snurra tillsammans med de övriga och göra maximal nytta på kort tid. Det finns inte tid att göra mängder med omtag för att ”det inte ingick i uppdraget….”. Det behövs en checklista för allt som ännu inte är klarlagt och påbörjat.
