Sverige, Finland, Ryssland och vad vi inte bör glömma

Posted on by
Reply

Putins krig mot Ukraina har förändrat spelplanen. Uppenbarligen räcker det inte, tänker många, att stå utanför försvarsalliansen NATO. Det är inte tillräckligt att hävda neutralitetsprincipen och alliansfriheten, säger man. Vi måste ingå i ett försvarsförbund för att höja tröskeln för Ryssland att angripa vårt land. Att utgångspunkterna är lite olika för Finland och Sverige kan behöva belysas.

1945 hade 10 procent av Finland blivit ryskt territorium
Finland har en annan relation till Ryssland än Sverige. Det finns folk som minns de två krigen mot Ryssland, vinterkriget och fortsättningskriget. Det finns finska medborgare som är konkret påminda om att deras barndoms uppväxtland efter kriget kom att tillhöra Sovjetryssland. Cirka 10 procent av Finlands tidigare landyta från gränsdragningen 1918 försvann 1945. Det är intressant att studera kartor från mellankrigstiden och se hur Europa såg ut då. Dessutom hade Finland bara varit självständigt cirka 25 år när vinterkriget bröt ut.

Finland sökte samarbete med Ryssland 
Under efterkrigstiden ansträngde sig finländska presidenter och politiker att ständigt hålla en öppen dialog med Moskva. Det var både viktigt och känsligt, man ville inte riskera nya konflikter, utan försökte bygga långsiktiga relationer. Efter Sovjetunionens upplösning började man hitta sätt att bygga ekonomiska relationer, bland annat genom gemensamma satsningar på energiområdet. Från högsta politiskt håll hette det t.ex. när den sjätte finska kärnkraftsreaktorn i Pyhäjoki planerades för 8 år sedan att ”om projektet avancerar utan problem har det en positiv inverkan på Finlands och Rysslands relationer”, citerade t.ex. Helsingin Sanomat det finska Utrikesministeriets kommentar till projektet. Det ryska Rosatom gick in med 34 procents medfinansiering i projektet, som nu ligger på is sedan EU:s sanktioner trädde i kraft.

Forskare: Kärnkraftsprojekt stödjer Putins kärnvapen
Bland kritikerna till det finsk-ryska samarbetet fanns å andra sidan professorn i rysk miljöpolitik vid Helsingfors universitet, Veli-Pekka Tynkkynen: ” – Om vi satsar på rysk kärnkraft ger vi ett direkt stöd till Rysslands kärnvapenproduktion och på det sättet också till Vladimir Putins geopolitiska mål.”

Vi minns lite olika saker i Finland och i Sverige
Som ett land med en lång gemensam gräns till Ryssland och med de båda krigen som en historisk referens är det klart att Finlands relation till Ryssland skiljer sig från Sveriges. Ingen i Sverige minns hur det gick till när Ryssland tog ifrån oss Finland runt år 1809. Det många svenskar kan minnas är u-båtskränkningarna med ”Whiskey on the rocks” som mest flagranta exempel i Karlskrona skärgård, när den sovjetiska u-båten U137 gick på grund i Gåsefjärden 1981. Att ryssarna regelmässigt kränkt Sveriges territorium har alla svenskar insett. Några minns också hur två svenska spaningsplan sköts ner på 1950-talet. I hemlighet spanade Sverige på ryska militära anläggningar och skickade information till USA, något som ryssarna ville sätta stopp för. Det var nervöst på alla håll och i Sverige argumenterades det för atomvapen.

Nu slipper regeringen spela under täcket
Det som hänt nu i och med invasionen av Ukraina är egentligen att Sverige har fått en anledning att uppdatera säkerhets- och försvarspolitiken till verkligheten. I 70 år har Sverige hävdat neutralitet och alliansfrihet, men i praktiken haft mycket täta kontakter med USA och Storbritannien. Detta dubbelspel kan nu upphöra om Sverige väljer att söka medlemskap i NATO.

Fred, tack
Det man inte får glömma när alla talar om behovet av ökad säkerhet, mer vapen och mer pengar till vapen är att det är fred som bygger framtid – inte krig. Det är freden vi måste säkerställa, det är freden som är grunden för det vi behöver åstadkomma. Vägen till fred går kanske via samarbete med västliga demokratier och kanske stärks det nordiska samarbetet ytterligare om Finland och Sverige ansluter sig till NATO. Men det är inte NATO-medlemskapet som är målet – det är freden.

Ekonomin borde särbehandlas
Det gäller att inse att det finns starka ekonomiska intressen bakom varje krig och bakom varje upprustning. Det är orimligt att vår välfärd ska finansieras av destruktiva vapensystem, det är lite som om droghandeln skulle finansiera sjukvården. Vapenindustrin borde särbehandlas och inte per automatik ingå i värderingen av börsföretag, i aktiehandel och hur bonusar ska betalas ut till framgångsrika VD:ar. Det är som professor Tynkkynen säger. När vi låter kärnkraftsindustrin tjäna pengar på vårt energibehov stödjer vi en utveckling med mer kärnvapen. Uranet till svenska kärnkraftverk kommer från Ryssland. Allt hänger ihop

Länktips:
Artikel från finska Yle om kärnkraftsprojektet: https://svenska.yle.fi/a/7-10013310

Är klimatet en måste-fråga?

Posted on by
Reply

Måste vi agera snabbt för klimatets skull?
Frågan kan tyckas märklig. Naturligtvis måste vi göra vad vi kan för att förhindra en irreversibel temperaturhöjning på jorden, en höjning som riskerar att få ett antal jämviktssystem att tippa, ekosystem att krascha och livsvillkoren för en stor del av växter och djur att fundamentalt ändras. För att inte tala om människans livsvillkor, som ju riskerar att bli radikalt annorlunda när planeten ska hitta en ny balanspunkt mellan årstider, nederbörd, vädersystem, vindar, bördighet, temperaturförhållanden, fukt och torka m.m. Så visst måste vi. Men det tycker inte alla.

Bara sanktioner har någon tyngd
Det finns politiskt aktiva i olika partier som inte alls håller med om att vi ”måste” göra något åt klimatfrågan. Argumentet som förs fram är att det inte finns sanktioner kopplade till passiviteten. Att inte göra något kostar inget. Vi slipper betala om vi väntar med olika insatser för att minska klimatpåverkan. Därför, hävdar dessa fördröjare, måste vi inte alls göra något. Måste-begreppet är i deras värld helt och hållet kopplat till ekonomi, straffavgifter och kostnader. Om det inte kostar något i ekonomiska termer att vänta, så tycker dessa aktörer att vi inte ”måste” agera. Att bry sig viftas bort som ”vänster”.

Bara pengar räknas
Resonemanget är hisnande. Bara om det finns en direkt kostnad, straffavgift, böter eller sanktioner för ett icke-agerande skulle det således vara motiverat att göra något. När böterna uteblir är det fritt fram att fortsätta föröda planeten, hävdar man på fullt allvar.

Vinsten med stort V
Man hittar denna typ av låt-gå-politik på högerkanten, bl.a. hos de personer som tydligtvis håller på att reducera det gamla ansvarstagande, socialliberala Folkpartiet, numera Liberalerna, till ett ultraliberalt parti som enbart ser världen – och värden – ur ett kortsiktigt marknadsmässigt och ekonomiskt perspektiv. Vinst för den enskilde, för företagen och möjligen för nästa budgetår är i fokus, långsiktigt värdeskapande är ointressant för dessa personer. Människosyn, samhällsutveckling och moraliska eller etiska hänsyn får stå tillbaka för Vinsten med stort V. Då blir omfamnandet av SD inte heller något problem. Ultraliberalerna väljer 99 gånger av 100 en maximalt individuell ekonomisk frihet före en mer ansvarstagande socialt förankrad politik. I valet mellan polarisering (egoism) och jämlikhet (empati) väljer dessa personer det som gynnar dem själva.

Man undrar vad företrädarnas barn och barnbarn tycker när de får höra att ”… men farfar tjänade mycket pengar på att låta klimatet gå åt pipan…”.

Kärnkraft gör världen farligare

Posted on by
Reply

SVT hade idag på morgonen, den 26 april, ett inslag om så kallade minikärnkraftverk, som anhängarna gärna ser att de får testas i skarpt läge. Förutom att tekniken fortsätter att låsa in oss i ett beroende av uran, som behöver brytas och kanske köpas från Ryssland, och ett olöst långtidsförvaringsproblem finns det många frågetecken kring tekniken. Ett bekymmer för anhängarna är att tekniken inte finns i operativ drift. Och ingen vet när tekniken är klar för kommersiell drift.

Putin har visat hur tekniken ingår i militär strategi
Under våren rapporterades om drönare som flög över Forsmark och de andra kärnkraftverken i Sverige. Mig veterligt har inget sagts om vem som flög och varför. Men att Tjernobyl i Ukraina ingick i Putins strategin för att ta kontroll över grannlandet är klart. Man förstod att Ukraina inte skulle våga beskjuta Tjernobyl, så man stationerade rysk militär där. Möjligen glömde Putin bort i sammanhanget att de soldater som stationerades i Tjernobyl utsattes för skadliga strålningsnivåer. Lärdomen är att även minikärnkraftverk kan bli måltavlor vid ett hotfullt militärt läge. Med konsekvenser för säkerhetsfrågor, bevakning och kostnader för någon.

Samhällets extra kostnader 
Speciellt små är de heller inte, de tänkta massproducerade reaktorerna. En yta stor som en fotbollsplan krävs och helst ska de placeras nära de industrier som ska dra nytta av energin, anser Vattenfall. Frågan är hur regelverken, samt säkerhetsavstånd till boende och industriområden ska se ut. Ingen vet eftersom det inte finns någon anläggning i drift att utgå ifrån. Att det kan uppstå gisslansituationer och liknande hot är uppenbart. Och teknikoptimisterna har naturligtvis ingen anledning av spekulera i hur samhället ska skyddas från konsekvenserna av tekniken. Som vanligt försöker teknikförespråkarna att flytta över ansvarsfrågorna på ”samhället”, dvs befolkningen i sin helhet.

Priset och det globala perspektivet
Det som till slut blir avgörande är nog ändå priset. Marknaden för energi och de prognoser som kan göras över prisutvecklingen styr vad produktion kommer att få kosta. Ingen vill förlora pengar på en osäker investering. Och tänker våra politiker helhet så tänker livscykelkostnader och ansvarsfrågor i eventuella tillståndsprocesser. Ägande, vinster och ansvar måste redas ut – i förväg. Det är dyrt att ta hand om atomsopor. Särskilt under lång tid och särskilt när det finns irrationella militära hot och terroristhot att inkludera. Dessutom – klimatfrågan är global. Vi behöver snabbt hitta energiförsörjning till världens 190 länder på en nivå som fungerar i olika slags ekonomier. Att ge diverse politiska ledare tillgång till avancerad kärnteknik känns inte så genomtänkt. Kopplingen mellan ”fredlig” atomklyvning och militär användning av samma teknik är tydlig. Är det bra för världens utveckling att fler länder får tillgång till den mest farliga teknik världen skådat? Varför skulle det vara bra?

Eller annorlunda uttryckt: Vem vinner på att världen blir en farligare plats? Vapenindustrin?


Journalister behöver ställa rätt frågor

Posted on by
Reply

Jag lyssnar på Ekots lördagsintervju med Ebba Busch den 23 april och förfäras naturligtvis av hennes budskap att polisen borde skjuta skarpt in i folkmassor. Hon saknar hundratals skadade islamister och kriminella och vill att polisen skjuter skarpt i syfte att skada, och potentiellt döda, människor som attackerar polisen.

Hemläxa
Ådalen 1931 tycks vara något Ebba Busch gärna återupplever, det var det gången myndighetspersoner senast sköt skarpt mot civila i vårt land. Hon kanske borde läsa tio Guds bud igen, det finns något där om att du icke ska dräpa. Men människokärlek är väl inget som hon tror att hon vinner val på, snarare är det som en kompromisslös Thatcher hon vill framtona.

Bensinpriset i relation till klimatet?
En annan svaghet med lördagsintervjun ligger faktiskt på journalisten som intervjuar. I avsnittet om bensinprissänkningen försöker frågeställaren koppla ihop det av högern önskade svenska undantaget från EU:s regelverk på energisidan med hur Polen och Ungern åsidosatt EU:s regler. Men den logiska följdfrågan hade ju varit om Sverige nu ska pausa klimatarbetet. Om högerns ledare inte menar allvar med Parisavtalet vore det väl bra att få veta det. Priset på fossila drivmedel kommer att vara beroende av hur världsmarknaden tolkar Putin-kriget och riskerna för störningar i försörjningen till följd av detta krig. Priset kommer troligen åka upp och ner. Men journalisten frågade inget om klimatpolitiken. Trots att det är en uppenbar konsekvens av den politik högern driver, att klimatfrågan skjuts på framtiden och det blir nästa generation som får ännu svårare att klara en omställning. Det är som att diskutera en Valborgsmässoeld när skogen i närheten brinner. Först ska vi njuta av brasan – släcka i skogen är inte så viktigt.

Politiker får ofta favoritfrågor
Det är påfallande ofta som journalister väljer att inte ställa frågor till partiledarna inom områden de inte prioriterar och där svaren skulle bli mer svävande. Varför är det så? Gång på gång får partiledarna i STV:s intervjuer frågor inom sina favoritområden och mycket mer sällan inom områden de har en mer otydlig eller obefintlig politik. KD får vårdfrågor, MP får miljöfrågor, C får landsbygdsfrågor, M får frågor om resurser till polisen, SD får frågor om invandring osv. När det är avvägningen mellan alla politikens delfrågor som faktiskt är avgörande. Journalisterna måste bli bättre på att tvinga fram tydligare prioriteringssvar, så att väljarna får en tydlig bild av vad partierna prioriterar upp respektive ner.

Särintresse eller allmänintresse?
Ett sådant prioriteringsexempel är det fria företagandet inom vård, skola och omsorg i relation till det allmänna behovet av tillgång till vård, skola och omsorg. Vinsterna för skolkoncerner är viktigare för de borgerliga plus SD än att alla skolelever får rimliga resurser. Man gömmer sig bakom begrepp som ”hotad valfrihet” när vinstjakten ska försvaras. Men nu finns mycket information om hur skolpengssystemet systematiskt dränerar de kommunala skolorna. Varje gång en kommun tar hand om en elev som behöver extra resurser ökar bidragen till den skolkoncern som valde att INTE ta emot den resurskrävande eleven. Dubbel vinst för koncernen: man slipper kostnaden men får intäkt som om man hade haft kostnaden. Duktiga(re) journalister hade kunnat borra i denna fråga och fråga skolkoncernsförsvararna varför vinster är viktigare än att alla barn får en bra skolgång.

Jag tror att en väg framåt inför valet i september är att vi tipsar journalister om frågor de bör ställa. När tillräckligt många föreslår samma sak….

När blir förändringen en nyhet?

Posted on by
Reply

Samhället står inför stora förändringar, det sker en ständig utveckling som vi måste förhålla oss till. Vi kan välja en reaktiv anpassning eller att proaktivt vara medskapande i dynamiska processer. Det är vårt val. Ett tredje alternativ är naturligtvis att förstöra för andra, att destruktivt och på ett omänskligt sätt försvåra för verkliga eller påhittade fiender att finna en väg framåt. Putin-vägen är en återvändsgränd, så den släpper vi just nu.

Det mänskliga samhället
Det är människor som bygger det mänskliga och rättvisa samhället med rimliga levnadsvillkor. Politiken fördelar resurser, näringslivet optimerar resursanvändningen – tyvärr på ett sätt som sällan gynnar alla, och parallellt med allt som händer får vi chansen att utvecklas som människor i ett sökande efter kunskap, gemenskap, kulturell och social utveckling osv. Utan en slags mening med livet blir tillvaron avhumaniserad. Idéer, tankar, drömmar och målsättningar måste få ta plats, något som de auktoritära krafterna i världen gör allt för att bekämpa där de kan.

Allt kan inte fortsätta som vanligt
Förändringarna i vår omvärld ställer krav på oss att tänka nytt, tänka om och att sträva efter delvis andra mål. Om vi gör av med för mycket energi så måste vi faktiskt tänka nytt. Om vi förbrukar resurser i en ohållbar takt så duger inte ”business as usual”. Om en affärsmodell står i strid med de långsiktiga förutsättningarna för en värld i balans kan vi inte låtsas att allt kan fortsätta som vanligt. Utbildning, fortbildning och andra former för kunskapsförändring måste till. Industrin börjar förstå detta.

Även utan hållbarhetsparametrar kommer många behöva utbildning
I en artikel på nätet läser jag (se länk nedan) att hälften av Sveriges industriarbetare behöver utbildning inom 3 år. För att vara anställningsbara och konkurrenskraftiga på en föränderlig marknad. Och då nämns inte energiomställningen. råvarufrågorna eller vår orimliga spridning av kemikalier och föroreningar i texten. Man kan nästan utgå ifrån att siffran 50 % handlar om behovet vid en fortsatt marknadsekonomisk utveckling som den nuvarande, där företagsnytta (ägarnytta) hela tiden går före samhällsnytta och framtidsnytta.

Och om allt skulle räknas…?
Man undrar hur många industriarbetare (och ekonomer, och administratörer, och, och…) som skulle behöva utbildning om fundamenten för vår ekonomi skulle justeras? Och hur många av utbildarna på högskolor och annorstädes som också skulle behöva lära nytt? Det talas ingenting i den offentliga debatten om detta större behov. Som om alla skulle kunna fortsätta på den utstakade vägen utan att drastiskt behöva förändra CO2-utsläppsnivåerna osv.

När blir omställningen en nyhet?
Är det för att ingen ser någon uppsida eller positiv effekt av förändringen? Är det för att vi gillar att lura oss själva? Är det för att politiker hellre sänker skatten på bensin än att förklara för folk att ”snart blir det värre” ? Varför ställer ingen journalist de obekväma frågorna? När blir den nödvändiga samhällsförändringen en nyhet i flödet?

Länktips:
artikel på underhall punkt se om behovet av utbildning

Vilhelm Mobergs ord talar till oss idag

Posted on by
Reply

”Det ofria ordets tid” är en bok som samlar ett antal av Vilhelm Mobergs texter från 40-talet och framåt. Det var ofred i världen. På nära håll krigade grannländer, stormakter och diktatorer om herravälde över mer än vad de hade. Boken gavs ut på 90-talet av Vilhelm Moberg-sällskapet och har en initierad inledning, ett förord, av Anna-Karin Carlstoft, som sätter in texterna i ett politiskt och kulturellt sammanhang. Sanningen och modet att säga sanningen kan sägas vara en röd tråd i hela boken. Rättspatos är ett ord som dyker upp. Vilhelm Moberg såg det han ogillade och beskrev det på ett sätt som inte kunde missförstås. Det sorgliga är att boken är viktig idag.

Finland en förebild för Putins anfall på Ukraina?
Sverige såg på när Stalin anföll Finland 1939. Finland hade blivit ett fritt land bara ett 20-tal år tidigare och varit en självstyrande del i tsardömet sedan Sverige förlorade Finland 1809. Stalin såg på Finland på ett sätt som drygt 80 år senare Putin skulle se på Ukraina. En buffert, där det fanns ryska intressen, ryskspråkig befolkning och land att erövra. I det finska vinterkriget 1939-1940 förlorade Finland 10 procent av sin landyta och drygt 20 000 soldater. I Leningrad svalt 10 000 personer ihjäl eftersom den sovjetiska militären tog hand om all transportkapacitet. Från Sverige ställde knappt 10 000 frivilliga upp på den finska sidan. Övriga Norden hade ännu inte drabbats av kriget. Det skulle dröja till april 1940, då Hitler såg det strategiskt viktiga i att besätta Danmark och Norge. Den norska frihetskampen blev något som Wilhelm Moberg aktivt engagerade sig i.

Bakgrunden till transiteringstrafiken 1940 – 1943
Den svenska samlingsregeringen under Per Albin Hanssons ledning tassade synnerligen försiktigt för att inte stöta sig med den tyske ledaren, som i Sverige hade många supportrar. Per-Albin Hansson ville inte dra in Sverige i kriget och formulerade tydligt att vi stod neutrala. Inget av de krigande länderna skulle se Sverige som fiende, var tanken. Ännu var Hitler och Stalin på samma sida. Motståndet i väst bestod av en i praktiken besegrad fransk militär och en beslutsam brittisk motståndsanda, där Winston Churchill envetet höll fast vid motstånd och kamp mot de aggressiva tyskarna. USA förhöll sig passiva. Den svenska regeringen tillät i juni 1940 transiteringstransporter av tyska trupper genom Sverige. Det hette att det var soldater på permission, men i praktiken handlade det om att Tyskland behövde flytta trupp och att göra detta till sjöss var farligt – desto säkrare var det att använda svenska järnvägar.

Det kan gå fort från demokrati till ett slutet samhälle
I den svenska debatten var det känsligt att ifrågasätta regeringens handläggning, och trots att kritik riktades mot den svenska hjälpsamheten gentemot Tyskland kunde ändå transiteringarna fortsätta under drygt 3 år till augusti 1943. Riksdagen fick aldrig möjlighet att ta ställning till permittenttågen, avtalet gjordes upp mellan regeringarna i Tyskland och Sverige. I kris- och krigstider handlar det om snabba beslut, som heller inte alltid kan ställas under demokratisk kontroll. Det är viktigt att inse vilken avgörande betydelse det har att det finns en öppen debatt och en fri tillgång till korrekt information. I glidningen från ett öppet till ett mer slutet samhälle, där kontrollen över verklighetsbeskrivningen kan bli avgörande, är det viktigt att vara observant på vem som vinner på att vinkla sanningen.

Det är viktigt att sanningen får sägas
Wilhelm Mobergs enträgna ifrågasättande av den svenska regeringens undfallande attityd gentemot Tyskland sticker ut. Det var till stor del genom att publicera sina texter i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, där Torgny Segerstedt var chefredaktör, som Moberg kunde nå ut till allmänheten. En handfull andra tidningar ställde sig på det fria ordets sida. Hur lätt det är att glida in i en icke-demokratisk, auktoritär, samhällsstruktur visar exemplen från andra världskriget. Det blir tydliga varningar till oss i nutid att det är lätt att frångå stolta principer om öppenhet och demokrati när verkliga hot tar form. Vi ser nu hur ryska statligt kontrollerade medier beskriver kriget i Ukraina som att ryska trupper gjort en god insats och bekämpat fascister i Ukraina. När det i själva verket är ryssarna själva som stått för människofientliga och vidriga handlingar mot civilbefolkningen i Ukraina.

Låt oss lära av historien och inte släppa fram de auktoritära krafterna
Vilhelm Moberg visar oss hur viktigt det är att försvara det fria ordet för att stå upp för det fria, öppna, demokratiska samhället. Alla de svenska partier som inför valet i höst tänker låta ett eventuellt maktinnehav baseras på stöd från autoritära krafter, som SD, behöver ta sig en ordentlig funderare. Vad är det för mekanismer och processer man då öppnar upp för? Vilka inskränkningar i det fria ordet och det demokratiska samhället är det man därmed öppnar dörren för?

Hur känns det nu för högerextremisterna?

Posted on by
Reply

När Putin bestämde sig för att angripa Ukraina kastades Europa tillbaka till en tid vi trodde vi hade lämnat bakom oss. Ett angreppskrig på europeisk mark – vem kunde tro att det skulle bli verklighet? Och varför nu? Trodde Putin att EU och ”väst” var så försvagat att man inte skulle reagera? Var han övertygad om att det skulle gå nästa lika lätt som när hans ”anonyma” trupper 2014 intog de östra provinserna av Ukraina och Krim? Föll Putin i själva verket på systemets egna underminering av sanningen?

Missbedömningar – ett inbyggt systemfel i de auktoritära styrena
I 10 år eller mer har Putin stöttat högernationalister i Europa: Le Pen, Orban, Brexit, Åkesson och på ett påtagligt sätt bidragit till en snedvridning av debatten i väst. Trollfabriker har de kallats, de som med nätet som bas har arbetat för att destabilisera demokratierna och skapa misstro. Han hade också säkert mer än ett finger med i spelet när trump vann över Hillary Clinton 2016. I ett auktoritärt system rapporteras framgångar på ett överdrivet sätt. Trollfabrikernas arbete beskrevs antagligen i succétermer för att göra ledaren nöjd. Och därmed blev Putin övertygad om att hans underminering av demokratierna i väst var tillräckligt långt gången för att göra det svårt för EU och NATO-länderna att enas om motåtgärder när Ukraina invaderades.

Vem är Putins fiende?
Det måste kännas märkligt nu att under mer än ett decennium ha gynnats av Putins trollarméer och haft Putin som ”kompis” och plötsligt tvingas höra att de krafter Putin säger sig vilja bekämpa i Ukraina är ”fascister och nazister”. Vem är vän och vem är fiende i Putins värld? Eller saknar orden betydelse? Är det bara ord som man kan slänga sig med? Sprungna ur en högernationalistisk stöveltrampande skinnskallekultur måste det ändå kännas märkligt för den hårda kärnan av SD-folket att Putin säger sig gå till krig mot just de högerkrafter man själv utgör en polerad gren av.

Kaoset behövs för att motivera odemokratiska aktioner
Eller så är ideologierna meningslösa. Och att allt bara handlar om sätt att komma till makten, att åsidosätta demokratin och att skapa ett momentum för ett maktövertagande. Som när Åkesson i höstas stod på Göteborgs gator och hävdade att det måste införas undantagstillstånd och sättas in svensk militär på gatorna, något som t.ex. Aftonbladet den 2 oktober 2021 sammanfattade så här: ”Jimmie Åkesson hann kräva både undantagstillstånd, något som inte är möjligt i Sverige, och en militär insats innan polisen sa att den huvudmisstänkte var en enskild rättshaverist. SD:s ryggmärgsreflex är oerhört talande. Vad hade hänt om de faktiskt haft inflytande på regeringen? Och om polisens besked inte hade kommit så fort?”

Den goda tolkningen är att vi nu sätter punkt för despoternas tid
Den goda tolkningen av hur världen utvecklas är att det vi ser är de destruktiva krafternas sista försök att förhindra en rättvis och hållbar utveckling. Att Putins agerande egentligen är hans enda sätt att bibehålla makten, eftersom förtryck av och ofrihet för flertalet medborgare aldrig kommer att kunna bestå. Den sämre tolkningen är att vi som civilisation ännu inte har nått den mognad som krävs för att på allvar forma ett samhälle i balans med vad naturen och ett socialt ansvarstagande kräver. Det känns bättre att hoppas på den första tolkningen – att det vi nu bevittnar är ondskan som faller i sin egen propagandafälla och sätter punkt för despoternas tid.

Talet som ingen höll den 13 mars till stöd för Ukraina

Posted on by
Reply

Det här talet var det ingen som höll vid manifestationen på Gustaf Adolfs Torg i Göteborg den 13 mars till stöd för Ukraina. Det hölls flera andra bra tal, men inte just detta. Det saknades, tycker jag.

Kära vänner.

Idag upplever vi i Europa något som vi trodde hörde till historien, ett krig som, precis som alla krig, skapar ett oerhört lidande, meningslös död och fruktansvärd förstörelse. Det som händer nu visar det sämsta hos människan.

Makten, våldet och hänsynslösheten visar sitt grymma ansikte och utsätter oskyldiga för obeskrivligt lidande. Det är kallt, det är ont om mat, vatten, värme och basala behov kan inte täckas. Miljoner människor flyr och vi kan inte bara titta på. Vi måste reagera som medmänniskor, visa vårt stöd för alla dem som drabbas i denna hemska tid.

Det är demokratin, medmänskligheten, friheten och freden som utmanas just nu. Vi har tagit allt detta för självklart, vi som i vårt land har sluppit krig i mer än 200 år. Nu utmanas framtiden av dunkla krafter. I denna stund blir det viktigt att ta ställning emot det onda, att försvara vår demokrati och vår livsstil men också att ta ställning för det goda. Lika mycket som vi tänker försvarsförmåga måste vi tänka livsglädje, medmänsklighet och människokärlek.

Det är freden, friheten och demokratin som möjliggör ett välfärdssamhälle, en fungerande skola, vård och omsorg, en god ekonomi för flertalet, där miljö och livsbetingelser utgör inramningen för ett socialt fungerande samhälle. Vi kallar det gärna grönt. Det kan också kallas rättvist och framtidssäkrat. Och det är den tanken vi alla behöver stå upp för, oavsett partitillhörighet.

Samhälle betyder att göra saker tillsammans med, inte mot, andra människor. Vi är medmänniskor och nu testas vår förmåga att visa medmänsklighet. Vi kan hjälpa de utsatta i Ukraina, räcka ut en hand, avstå lite av vår egen bekvämlighet för att hjälpa människor i nöd. För drygt en generation sedan la vi ungefär 30 procent av vår lön på livsmedel, idag är det 12 procent. Att ständigt mäta allt i pengar kan leda oss fel, eftersom det mest värdefulla i livet är sådant som inte kan mätas i pengar. Vänskap, glädje, kärlek och solidaritet med andra människor är exempel på det omätbara.

Idag är vi alla medmänniskor som vill välja vår framtid. Och den måste bygga på fred, frihet och demokrati. Ukrainas kamp är vår kamp.

Tack.

Jag vill inte, men måste skriva om kriget

Posted on by
Reply

Det känns overkligt att det pågår ett krig i Europa. Ryssland såg det som den bästa vägen framåt att angripa Ukraina med stora truppstyrkor från tre håll. Putin tror att han därmed ska gå till historien som den som återupprättade någon slags rysk dominans i östra Europa. Det tycks handla om att försöka återställa bilden av ett starkt Sovjet-liknande samhälle, där ryska intressen hade förtur. Det är overkligt alltihop. Napoleontidens kejsare är döda, slagfälten är namn i historieböckerna, inte adresser på Google. Det är så fel, alltihop.

Zelenskyj försvarar inte bara Ukraina
Ukrainas ledare, Zelenskyj, är en ledare av oväntad kaliber. Det kan inte vara lätt att ta på sig den roll han nu har. I praktiken är han det öppna och demokratiska samhällets motkraft mot de auktoritära krafter som länge försökt ta makten. Vi såg det med trump, med britternas isolering efter Brexit, med nationella frontfigurer som Le Pen i Frankrike, Orban i Ungern och nationalisterna i Polen. Den organiserade egoismen hittade sätt att koppla ihop ekonomiska klyftor (orsakade av nyliberala marknadsåtgärder på många områden, inte minst välfärden) med migration och folkförflyttningar. En särskild variant av auktoritärt styre tog först form i grupperingar som Talibaner och Al Qaida och utnyttjade ett maktvakuum i Irak för att forma det vi kallar IS. Ondskan har många ansikten.
Zelenskyjs kamp är allas vår kamp. Det är väl därför han får så stort moraliskt stöd.

Snabbt en ny karta
Flera av västländerna har fått sina varianter av partier med nationalistisk agenda och en mer eller mindre uttalad auktoritär profil. Flera av dem har fått stöd från Putin och tackat för hjälpen genom att framträda i regimtrogna medier i Ryssland. När det nu brände till och EU tvingades välja väg är det intressant att notera hur Orban ställt sig bakom EU:s sanktioner och att en sådan antidemokrat som Erdogan i Turkiet nu hojtar om att vilja bli insläppt i EU-kretsen. Som om hans förtryck av minoriteter i det egna landet plötsligt skulle vara bortglömda. Men Erdogan inser att hans vänskap med Putin kanske inte räcker för att hålla igång den turkiska ekonomin. Kartan ritas om och ingen vill sitta med Svarte Petter.

Liknelse med skolgårdsbråk
På ett plan påminner hela situationen om ett bråk på skolgården. Skolans buse ger sig på ett lämpligt offer, en grabb som fått lära sig av föräldrarna att inte slåss. Att försvara sig utan att tillgripa våld är en typisk skolgårdsfråga. Zelenskyj är just nu den angripne, som inte kan räkna med att ”kompisarna” försvarar honom mot busen, annat än indirekt. Skolans buse tycks i alla fall ha blivit av med sin skolväska och sin dator, hans cykel har ingen luft i däcken och gymnastikskorna är borta. ”Kompisarna” agerar på andra sätt för att stötta Zelenskyj mot Putin. Idrott är ju viktigt för många som vill visa sig starkast i klassen. Och utan dator blir det svårt att fixa allt, som att tjäna pengar. Gänget runt ”busen” tycks också bli av med sina racercyklar och andra tillgångar.

”Rumsrena”, nja det var väl lite förhastat, kanske ?
Inrikespolitiskt i Sverige kommer Putins angrepp på Ukraina spela roll in i valrörelsen. Att Åkesson inte förmådde sig att tydligt ta avstånd från Putin när han fick valet ”Biden eller Putin” i intervjun i SVT kommer att förfölja honom. Nu när Putin har visat sitt rätta ansikte och vad han är beredd att göra för att åsidosätta demokratin och människors rätt att forma sin egen framtid. Även för högerpartierna i övrigt blir det ett problem att involvera ett parti som SD i ett regeringsalternativ. Kristersson har länge försökt framställa SD som rumsrent och möjligt att samtala med, ivrigt stöttad av näringslivsfolk som till varje pris vill få bort S-regeringen.

Hellre SD än S ?
Kanske ännu mer komplicerad är situationen nu för L och Sabuni eftersom hon så tydligt valt att hellre ge SD inflytande över Sveriges utveckling, än S. Partiets låga förtroendesiffror lär inte stiga när valet av att hellre acceptera SD-politik än S-dito ska bedömas på valdagen. Ett liberalt parti som hellre släpper fram auktoritära antidemokrater än socialdemokrater kommer att ha svårt att hitta väljare och sympatisörer som kan lita på vad partiet egentligen vill med sin liberala idé i ett antiliberalt sammanhang.

Sanning kontra lögn
På ett överordnat plan handlar Ukrainas kamp om sanning kontra lögn. Om Putin går segrande ur kampen har hans bluff om ”nazister i Ukrainas ledning” och ”folkmord på ryssar i Ukraina” lönat sig. Och Orwell fick rätt.




Friskolefrågan: Autonomitet som modell framåt

Posted on by
Reply

Självförvaltning har alltid varit en princip för waldorfskolorna. Idén om att de professionella, lärarna, bäst vet hur resurser och personal fördelas för att forma den skola man vill förverkliga är en bärande tanke bakom pedagogiken. Före 1992 års skolreform fanns i Sverige en handfull privata skolor, ett fåtal kristna skolor och en sakta växande krets pedagogiskt grundade skolor, som konsekvent ville genomföra sin pedagogiska modell utan att behöva acceptera externt beslutsfattande från politiker. När vi waldorfföräldrar samlades våren 1990 och våren 1991 utanför Riksdagshuset för att manifestera och argumentera för ett rättvist skolsystem kändes det naturligt att kalla våra skolor för friskolor, fria från myndigheters detaljbeslut och fria från ett beroende av mecenater och privat kapital. Föga anade vi att vår framgång skulle leda till en explosion av kommunalt finansierade, vinstdrivna koncernskolor.

Samtal med en liberal ledarskribent
Jag lyssnade på ett avsnitt av podden Kornhall och Netz, där de samtalar med ledarskribenten Mattias Karlsson på Hallandsposten (ober lib). Karlsson betonar i samtalet likvärdighetsprincipen och vikten av att alla elever ges likvärdiga förutsättningar att klara skolgången. Han lyfter även att dagens marknadsskola bryter mot den principen och tyvärr utvecklar skolan som helhet i fel riktning. Skolan har inget med höger-vänster att göra, menar han, utan en fråga för samhällets utveckling. Han tror tyvärr att det kommer ta lite tid innan dagens låsningar kring finansieringen kan släppa. ”Partierna måste samtala med varandra”, som han säger.

Autonomitet är just vad friskolan ska handla om
Mot slutet av samtalet pekar Karlsson på läkarprofessionen som en modell för lärarprofessionen. Här blir det intressant. Det han ser som en framkomlig väg är att lärarna får mer att säga till om. Autonomiteten hos läkarkåren ser han som en intressant förebild. Och det var ju dit vi ville, när vi som var föräldrar i waldorfskolan för 30 år sedan ville ha en rättvis finansiering. Att skolorna skulle stå mer fria från politisk detaljstyrning och slippa ingå som ett dragspel i den offentliga budgeten på någon nivå. Vi ville ha en pott pengar på rättvis grund och därefter låta de yrkesverksamma och utbildade pedagogerna styra över hur resurserna bäst användes, något som skulle gynna alla. I vår tolkning av friskolebegreppet låg just denna autonomitet som Karlsson efterlyser. Inte friheten att få tjäna pengar på andras arbete, som marknadsskolan leder till. Utan ett mer kulturellt och socialt ansvarstagande i en fri och rättvist finansierad roll.

Kanske är tiden mogen för ett tydligare mandat och en större tillit till att pedagogerna och att de legitimerade lärarna är de som bäst kan bedöma vad varje elev, varje klass och varje skolenhet behöver.
Det vore på tiden.

Länktips: Tidigare och nyligen publicerade bloggtexter om friskolefrågan:
http://christerowe.se/2022/02/nr862-demokrati-kunskap-och-friskolefragan/
http://christerowe.se/2022/02/nr861-en-frisprakig-moderat-tar-stallning-mot-marknadsskolan/ 

Podden med samtalet med Mattias Karlsson:
https://poddtoppen.se/podcast/1451400415/kornhall-netz/med-mattias-karlsson-om-journalistikens-roll-i-skoldebatten